Kategoriarkiv: Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs
Slukaren i Mörkret
Eller ”vem har inte träffat på ett vältrande demoniskt monster i sin källare?”
Halloween kom och gick, men ett infall med skräcktema som kommit till mig i sena oktober stannade kvar. Det var en scen från berättelserna om min alternativa fantasyvärld Aratauma, där karaktärerna Yakane, Marc och Kataia smygande bland de uråldriga ruinerna under sultanens citadell möter en skräckinjagande syn.
Från avgrunden bortom världarna hade den krälat, Slukaren i mörkret, slingrande, vältrande sig i avskyvärda former: ömsom dimma, ömsom onaturligt kött, utsläckande allt liv den mötte, förtärande såväl kropp som själ… Ingen som sett varelsen överlevde sades det, men skrämda rykten gjorde gällande att den manats fram av den fördömda, Drottningen som usurperade tronen, och matats med hennes fiender. Och det fanns andra, mycket värre, knappt framviskande att varelsen närts med de odöpta spädbarnen från hennes rivaler…
Mellan andra projekt stal man lite tid på det lilla (A5) skissblocket där ett utkast jobbades fram. Ett mörkt rum med protagonisterna på ena sidan, där Yakane drar Kataia undan och Marc står med facklan och svärdet huggande mot varelsen.
Jag föreställde mig Slukaren som en slags oformlig massa: halvt solid, halvt flytande och under ständig förändring, krälande och vältrande sig framåt, redo att sluka allt i sin väg.
Jag gillade den där och bestämde mig för att föra den till lite skarpare klarhet. Den skulle passa som bläckteckning med sin skarpa kontrast eftersom ljuskällan är mitt i bilden med totalt mörker runt om och det skulle också bli en välkommen övning i att utveckla crosshatching-tekniken för ljus och kontraster i bläck.
En underliggande skiss i blyerts skulle behövas för att någorlunda rätt få till det perspektiv som också var en del av den rumsliga iscensättningen, samt för att arbeta fram detaljerna. För sistnämnda låg fokus främst på klädedräkt samt porträttexakthet för bildens personer.
Varefter skissen framskred flyttades fokus till monstret på bildens högra sida och de mångskiftande formerna i varelsens fysiska gestalt. Här låg utmaningen i att ge en fysisk manifestation åt något som egentligen saknar fast form utan ständigt är i en slags halvflytande förändring och övergång mellan skepnader. Jag ville därför också ge den lite av karaktären hos en Rorschach-bild med element som diffust liknar olika objekt som betraktaren kan tycka sig skönja. Nya detaljer, såsom hieroglyfer för pelarna i bakgrunden lades också till.
Med ljusbordets hjälp kunde skissen direkt överföras till tuschteckning med fineliners. Sedan gällde det att med crosshatch-teknik försöka få fram känslan av form och volymer med linjerna utan att förlora t.ex. personernas utseenden eller det mjuka, oformliga intrycket av Slukaren. Varefter lagren av linjedragning framskred kom fokus på att hitta den rätta balansen och övergången mellan de partier som är upplysta och det omgivande mörkret.
Till slut var det dags att lägga ner pennorna. Bilden fick genomgå en lätt efterbehandling för att återställa de stora, med marker färgade svarta partierna som lättades upp för mycket av skenet från scannerns ljus.
Som vanligt är resultatet…blandat. Bilden i helhet borde nog gjorts mörkare, med hårdare skuggor och offrande av detaljer i de oupplysta partierna. Det är ens primitiva och darrhänta ritstil, där en slags nervös och petig detaljism tenderar att ta överhanden, som skymtar fram till förfång för en djärvare och mer suggestiv återgivning av mörkt och ljust. Men under förutsättningarna är det ändå ett slags lärorikt moment, speciellt med tanke på att den färdigställdes från start till mål på bara några dagar allt sammantaget. Det där är en scen jag tänkt på flera gånger genom åren, och det känns trevligt att få föra ner något slags intryck av den på papper.
Under arbetet lyssnades från låtlistan för den här scenen bland annat på klassikern Metallica – The Thing that should not be😁
Ett par Hockeybilder
Sensommaren 2024 bad två unga brorsor mig att rita bilder på deras favvospelare i Svenska Hockeyligan, (SHL) – och kunde jag inte måla dem också? Svag som man är sa man ja…
Det hela kom sig för under lite tid vi tillbringade i stan där jag under en stilla stund tagit fram ritblocket och börjat göra några snabbkladdar på omgivningarna. På frågan om man kunde rita hockeyspelare sådär också började vi prata ihop oss, de visade mig lite bilder på mobilerna, och i ett fram-och-tillbaka-slags brainstorming under vilken jag klottrade ner en del tankar kom vi tillsammans fram till något som de förhoppningsvis skulle gilla.
Det tog därefter ett tag att få ut de där, men när det var dags var jag inspirerad av det slags illustrationer man kunde se i tryckta dagstidningar och magasin i forna tider, ritade med lös hand för att förmedla en slags impressionistisk sida åt vad de illustrerade som kunde komplettera den dominerande fotojournalistiken. Utan illusioner men i syfte att göra något lite annorlunda från det jag höll på med just då bestämde jag mig för en bläckskiss/snabbteckning påstruken med likaledes snabbt lagda akvarellfärger. Så fick det bli vad det blev.
Gemensamt för de tänkta bilderna var att de båda skulle föreställa spelare i killarnas lag HV71– med lagets tröjor förstås – och att de foton som vi tyckt mest om visade dem i helt andra uniformer. Men det var snarast välkommet, för det skulle ge mig chansen att skapa något för vilken någon direkt förlaga faktiskt inte fanns, vilket jag alltid strävar efter.
Först ut var Oscar Fisker Mølgaard, den unge danskfödde forwarden i HV71. Bilden vi landat på visade honom i full karriär framåt iklädd svartgula kläder och ännu med ungdomsgaller på hjälmen.
Jag lade ner grundläggande konturer och hjälplinjer med reservoarpenna på mangapapper (250g) och sedan de vattniga färgerna med lite maskeringslösning på de ljusa banden och emblemet. Det hela utvecklade sig snabbt – lite väl snabbt. Oscar blev lite för… tja, bred och fyrkantig, och HV71-uniformen skulle behöva många lagers påstrykning för att få ens tillnärmelsevis rätt mörk blå. Akvareller är inte idealiska för matta mörka nyanser.
En annan sak man underskattat var hur meckigt och pilligt det skulle komma att bli med all text och smådetaljer på uniformen. Brrr, jag försökte hålla fingrarna i styr med vitpenna och pensel men det syns ändå verkligen att man saknar rutin. Stackars Oscar, han blev offer för första-försöksfumlandet.
Frederik Dichow, vakt för HVs målbur, stod på tur. Även här hade vi en helt annan slags uniform, färgmässigt, än vad han skulle avbildas med.
Vid det här laget var man lite uppvärmd, och på något sätt mer avslappnad i händer och hjärna. Det gjorde att man kunde låta de vattniga färgerna rinna ut mer, blandas och lägga sig lite okontrollerat, just det som är akvarellernas signum. Det fick också detaljjobbet med vitpenna och smal pensel att sitta bättre och mer skarpt i kanterna. Det mer generösa användandet av färg med mer vatten gjorde att gränsen för vad papperet kunde absorbera uppnåddes, en läxa för framtiden – mangapapper är trots allt optimerad för bläck och markers, och dess släthet gör att det inte rimligen kan vara lika uppsugande som rent akvarellpapper. Det var dock inte alltför hemskt, och kunde åtgärdas rätt mycket genom allt helt enkelt suga upp en del väta med hushållspapper.
Just vattengränsen fick markera slutpunkten för bilderna. Jag avstod från att gå tillbaka och försöka städa upp skavanker i efterhand, utan lät dem vara som de blev, som en påminnelse för framtiden. Det viktigaste är att svårigheten och avigheten att tolerera den kaotiska och okontrollerbara naturen hos akvareller och liknande medier tycks bestå hos mig – men uppenbarligen kan tuktas något. Mer, mycket mer förbättring måste ske på den sidan, även om jag tvivlar på att man någonsin kommer att bli så duktig på det. Men förhoppningsvis uthärdlig, för mina syften. Jag hoppas att deras mottagare skall gilla dem.
För Theo & Adam
The Monster Within – to the finish(ed) line?
En idé som kunde spåras tillbaka över 30 år får en någorlunda rättvisande illustration, passande nog i samband med Halloween: åter på scenen står den demoniske Kashar.
Kashar var en förvisso cool men inte särdeles originell Bad Guy från urtida rollspelande över 30 år sedan, som fick en mer unik och genomarbetad gestalt och roll när jag så småningom skrev ner våra äventyr och omarbetade dem till en serie berättelser. Han försågs med en mer gedigen backstory, förankrad i en historiskt grundad kontext, en mer motiverad roll i berättelsen samt kopplingar till den övergripande narrativen i mina storys.
Kashar var ursprungligen en tudjut, ett folk inspirerat av medeltidens mongoler IRL, och därtill en böge, dvs en schaman. Som sådan blir han besatt av ett ont andeväsen och tar sedermera över ledarskapet för en expeditionskår av tudjutiska krigare, varefter han öppnar en dörr in i en annan värld och bringar sin skara dit. Där stegras hans demoniska aspekt, och han blir fullt ut en monstruös omänsklig gestalt och hamnar på kollisionskurs med berättelsens protagonister.
Över tiden har jag jobbat med Kashars utformning, som redovisats i flera inlägg här: se ”Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”, ”The Monster Within […] del 1” och ”The Monster Within del 2” (se galleri av inspirationer i urval ovan). Sammanfattningsvis arbetade jag gradvis in ett historiskt, på mongoliska förlagor grundat, utseende för hans uppenbarelse, med överlappande krigiska och schamanistiska detaljer som talismaner, de långa remmar och rep som böges företedde och en andetrumma med vilken han genomför riter.
Kashars själva varelse kom också att få en mer monstruös och demonisk form. Jag designade ett koncept, delvis inspirerad av novellen ”Främmande Hyresgäster” i samlingen ”Dödsbädden” (sv. 1978, på eng. I am the Doorway, 1971), samt seriefiguren Judge Fear från Sci-Fi-serien Judge Dredd med temat ögon som den viktigaste manifestationen av den demoniska besittningen som förvrider honom.
Förutom återkommande konceptskisser och utkast med fokus på Kashars figur (se exempel ovan) , vilka också kombinerats med övningar i lite olika rittekniker, har demonschamanen också förekommit i diverse skisser och teckningar som skildrar olika händelser i berättelsen – han var med i flera minnesvärda scener med slagsida åt det skräckinjagande och bloddrypande.
En av dessa gav upphov till en mer eller mindre färdigställd teckning som målades digitalt – ”Yakanes face-off med Kashar”, i vilken Kashar bokstavligen slet ansiktet av protagonisten Yakane med demonögonen tydligt framträdande. Det där var en tidig övning i målning i dator med rök-effekter.
Nyligen bestämde jag mig, apropå höstens fäbless för skräcktemat påverkat av Halloween, för att göra en mer komplett tablå med Kashars figur, förlagd under scenen med avslitandet av Yakanes ansikte. Tanken var att inkorporera och bygga ut den mest färdigutvecklade teckningen, utförd i tusch, av Kashars gestalt som en övning av ritteknik med reservoarpenna och tuschpenselpenna, och sent omsider ge den en lite vidare inramning och omgivning.
Först bestämde jag mig för det valda ögonblicket: Yakane, ännu fastkedjad vrider sig i dödsplågor efter att Kashar slitit av honom ansiktet och börjar bruka den till en demonisk åkallan med ansiktsresterna på sitt ”slagben”. Vinklar, bakgrundsschamaner och landskap i fonden lades in i en konceptkladd.
Därefter överförde jag den ursprungliga teckningen av Kashar med hjälp av ljusbordet till ett tjockt kvalitetspapper som skulle tåla bläckpensel och också en eventuell senare målning. Några ytterst lätta kontur-och hjälplinjer sattes ut för de nya figurerna och bakgrunden. I stort sätt lades dock huvuddelen av teckningen ut direkt i bläck med reservoarpenna (Lamy Safari Allstar, fine nib), förstärkt med Pentel penselpenna för de mörkaste partierna.
Och så blev det. Jag är inte riktigt säker på vad man ska tycka – själva linjearbetet och de olika delarna är inte så illa, men det känns ändå som om det kunde blivit bättre på något sätt. Jag tror att man borde gått hela vägen mot mer svärta och kontrast i bilden om den ska förbli som en svartvit illustration – vilket betyder att den där nog får gå hela vägen mot en målad bild.
Andra anknutna inlägg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. Se t.ex. översättning av Urgunge Onon (”The Secret History of the Mongols”, se länk).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
En Gnagare i tiden
En bild vars idé varit i jäsningskammaren i mer än ett decennium får äntligen en färdig form, för en kär väns 50-årsfriande.
Det börjar att bli något av en tradition, eller kanske en liten subgenre inom ens skapande: att göra lag-anknutna alster med anledning av folks födelsedagar. I tidigare inlägg (”En Björn, en Råtta och en Sköld” och ”Att apa sig med Stil”) har det varit Djurgården som varit på tapeten. Nu har turen kommit till deras ärkerivaler AIK.
AIK var föremål för studier här för många år sedan i ett mycket populärt inlägg, ”Snyggaste lagsymbolen” där deras emblem utsågs till mest väldesignade lagmärke för Stockholmslag. Vid samma tid började jag skissa på en bild till vännen Robert, som är gnagare, där lagets symbol skulle vara prominent.
Design -och skissarbetet då redovisades i ett inlägg, ”att sätta en lagsymbol på en flagga”, där ett originalkoncept för en strålande AIK-flagga förevisades. Men det mynnade aldrig ut i en bra färdig bild: jag var inte nöjd med idé-utkastet, och projektet lades ner.
Men, och det är passande då densamme Robert nu uppnått 50-årsstrecket, man ska inte glömma det som varit, utan lära av det. Inför jubiléet ifråga återkom tanken på att rita något till dagens födelsedagsbarn med AIK-anknytning. Less is more är något som egentligen inte ligger för mig, som är mer för att neurotiskt mata på med mer och mer detaljer och överlasta mina alster. Jag dock försökt tvinga mig att tillämpa det mer och mer med åren – och nu var ett sådant tillfälle. När flaggmotiver åter aktualiserades bestämde jag mig för att fokusera på de två viktigaste elementen, lagmärket och hans porträtt – och skala bort allt annat.
Flaggan först. För den nya bilden ville jag göra den mer dynamisk, i rörelse men ändå tydlig i sitt motiv med textinslag. En titt på lite vajande landsflaggor gav rätt input, och sedan bar det av.
Därefter var det dags att börja med markerpennorna, eller snarare markerpennan, eftersom man äger exakt en (1) av dem (svart förstås), men vad tusan. För ett starkt kontrasterande motiv med klar färgfält passar det ju.
Flaggan fick sina svarta strålar som bildar mönstret, med en fineliner lades text och detaljer på skölden. Ett underliggande svart färgfält fick täcka sköldens fond – de ljusa detaljerna som årtal och solstrålar fick läggas in med vitt ovanpå.
Jag tittade på flera foton av Robert och bestämde mig för ett som underlag för porträttskissen som jag dock såg till att inte lägga mig för utstuderat identiskt intill – för jag ville något ändra känslan i hans uttryck. Min vän, han är en utsökt vänlig och inkännande man, men jag ville också upphöja honom, försöka fånga draget att han är någon att se upp till – såsom jag ser upp till honom.
Skissens utformning präglades av den stil som jag bestämt mig för. I syfte att jämka samman ett grafiskt (flaggan) med ett porträtterande element valde jag en avskalad, ”posteriserad” bild med tydliga linjer och kontraster och en begränsad färgpalett som skulle bygga på flaggans färgskala. Det skulle erbjuda en välkommen utmaning, det är inget jag gjort mycket tidigare för hand. Med skissen som underlag ritade jag därför upp Roberts porträtt med svart marker och grå mangapenna.
Allt som allt blev det tre (3) handritade varianter, där jag experimenterade mig fram genom olika balanser av ljust till mörkt på den schematiserade mängd valörer som porträttet skulle bygga på. Från en mörkare, över en ljusare, och slutligen en kompromiss där det hela fick sin balans. Sistnämnda efterbehandlades efter inscanning för att få bort skavanker, ojämnheter i bläckets täckning och i förberedelse för att jämka ihop den med flaggan, vilket var nästa steg.
Flaggan, som fått sina sista detaljer på plats, harmoniserades på samma sätt och jämkades samman med porträttet. Nu var den hel, men vecken markerades med samma grå färg som porträttet. När det var klart var det dags för det sista: att se hur det hela tog sig med gult som bottenfärg på hela motivet.
Tanken hade hela tiden varit att sätta det där trycket på en svart T-shirt, och att bildens svarta element förhoppningsvis skulle närmast smälta samman med den dito bakgrunden med det gula som framträdande valör som gav bilden dess identifierbara drag. Och det såg ju ut att funka, åtminstone på papperet eller skärmen – fast man vet ju aldrig. Det var dock med tillförsikt man drog in till tryckaren för att få det hela fäst på T-tröjan.
Och så blev det hela, faktiskt till och med lite bättre än vad man kunde önska åtminstone färgmässigt. Det svarta smälte sömlöst samman med tröjfärgen, och den grå-över-gula valören fick en närmast lite glansig, guldliknande ton som passade jättebra i sammanhanget. Den verkar ha mottagits väl, så – grattis igen till en gnagare!
För Dig, Robert
Bot och färg för den fagra
I behov av egentid efter krävande projekt återvände man till lite spontant skapande som artade sig till en slags räddning av ett misslyckat alster
Ett tidigare inlägg, ”Varde Ljus”, som kom till när jag fick möjlighet att använda ljusbord som redskap, kontrasterade de nya möjligheter som öppnades upp med de gamla, mer felbenägna, sätten. Som illustration togs en tidigare misslyckad teckning upp (andra från vänster nedan) och kontrasterades med ett nytt försök med det nya ljusbordet som hjälpmedel – och resultatet som var ett tydligt fall framåt. Allt gott så, kunde man säkert tycka, och blicka mot framtiden.
Om man inte är undertecknad, vill säga.
För den där första misslyckade övningen (ursprungligen för att testa bläck på mangapapper)… den gnagde i mig. Visst fanns element där, från linjearbete till proportioner, som kunde ha varit del av ett fungerande helt. Men inte nu, när det som misslyckats var att fånga Katis liknelse i ansikte och kroppshållning, det som gör henne till henne. Varje gång jag såg den blev det mer svåruthärdligt, och jag lade någon form av räddningsaktion för den högt upp i att-göra-listan, efter det som är till för andra. Dagen dök så småningom upp efter en lyckad period av jobb och andra projekt då jag gav mig själv lov att, om än snabbt, återvända till henne och göra rätt det jag felat, med mina egna händer – det har varit ett tag där digital målning stått i fokus och jag inte tecknat för hand. Och för att gottgöra henne än mer, bestämde jag mig för att göra bilden till en riktig ink-and-wash-illustration med bakgrund, landskap och den färg hon förtjänar.
Så. Först lades vitt över hennes anlete och sedan, med darrhänta fingrar drog jag om hennes drag med de smalaste pennorna i arsenalen, hårstunna 0,03 mm fineliners. Less is more var ledord vad gällde linjerna, och det gav försiktigt resultat. För plötsligt.. var hon åter, och med den hennes anda. Vattenbaserad målning på 250g Manga Paper skulle bli något helt nytt och otestat. Akvarellerna halades fram, och efter att ha kikat på landskapsbilder av kulliga hedar som passade scenen och gjort lite markeringar var det bara att låta penslar och färger flöda.
Scenen är Kati på väg till sin dagliga träning med stav, med kullar i bakgrunden av hedar och ängar inramade av skogsdungar. Bakom henne smyger några barn som vill titta på…
Och så blev det. Mangapapperet visade sig fungera förvånansvärt väl även för den höga vätskehalt som vattenfärger innebär, och fungerar närapå lika väl som dedikerat akvarellpapper. Det hela gick på två sittningar, en för Kati och en för bakgrunden. Penn -och penselföring, nyanser och detaljer, allt kan och måste förstås förbättras. Men målet, att rädda och återupprätta den tuschbild som startade som ett rent misslyckande, kan försiktigtvis sägas ha uppnåtts. Det är Kati där igen, med den hållning och åtbörder som hör henne till, och teckningen har växt till en stillsam ögonblicksbild av en viktig period i hennes liv, då hon anträdde vägen att bli en fullvärdig stridare som ingen kunde motstå.
Att Apa sig med Stil -Djurgårn’n Style (I)
En Gorilla, en råtta och en Djurgårdare klev in på en bar…
…och möttes av Skansens chef…? Eller nåt. I det tidigare inlägget (”En Björn, en Råtta och en Sköld”) skildrades uppkomsten av detta märkliga menageri, sprungen ur en glad DIF-supporters hjärna. Grundidén, som tydligen kommit från ett TIFO och ingick i Stockholms supporterpajkastning kring ”apor”, var en Gorilla med en råtta – och DIFs emblem någonstans.
Som påtalats kladdade vi fram en idé till tryck. Jag lanserade idén att istället för en råtta ha en isbjörn som djur, men det förkastades av idéupphovsmannen.
Det var kanske lika bra, eftersom kopplingen till ”apandet” då skulle gå förlorad. Så jag skissade upp en gorilla förevisande hela sitt avskräckande tandgarnityr, med en råtta i näven och en DIF-sköld hållen framför sig på andra sidan, lite som en scutum att storma fram bakom.
Tankeutflykten med isbjörnen, vilken delvis sprungit ur en idé om passande färgmatchning, kom dock att sätta avtryck även på Gorillabilden. Istället för en mörkbrun/svart skepnad, höll jag fast vid en vit/ljusblå/grå färgskala som bättre matchande och kompletterande DIF-sköldens starka färger.
Så långt såg det lovande ut. Jag bestämde mig dock för att modifiera den underliggande teckningen något, och förde tillbaka posen med armen som håller i råttan högre upp, närmare den ursprungliga idén, vilket ger bilden som helhet ett mer samlat intryck.
Med posen sålunda klar återvände jag till färgerna: där återstod den intressanta frågan av hur applicerandet av nyanser skulle gå till. Eftersom jag valt en slags stiliserad, linjebaserad serieteckningsliknande stil för den inramande figuren, gällde det att välja en färgskala som fungerade på en sådans nivå: som antyder skuggning och högdagrar liksom detaljer såsom päls, snarare än realistiskt och detaljerat återger dem.
Det hörde till saken att bilden ju från början tänkts att sättas som tryck på en T-shirt eller tröja- och hur tryck, speciellt färgade sådana, kommer ut när de väl sätts på plats kan skilja sig en hel del från hur de ter sig på skärm eller papper. Sålunda ägnades en viss tid till att pröva olika inställningar och varianter för färgåtergivningen, alltifrån en reducerad färgskala till en där de tecknade linjerna framhävdes, och åt motsatt håll, en där färgernas kontrast skärptes för ett mer ”målat” intryck.
Till sist hittades en rimlig kompromiss, med en bibehållen full färgskala och linjeskärpa som dock ”kurvades” något för att stärka såväl skuggor som ljusa partier, och som förhoppningsvis skulle komma att te sig rimligt väl på en tröja såsom var tanken. Dess mottagare gav tummen upp, och så fick det bli.
Det blev ju inte så dumt. Gorillan ser tuff och vild ut, DIF-skölden är tydlig och funkar bra med den blåaktigt vita pälsen, och råttan ja, den lever åtminstone…. Härnäst ska vi se hur det hela tar sig när det sätts på den tröja som det hela var tänkt på från början.
För dig, Felix
En Björn, en Råtta och en Sköld
En passande bild för en Djurgårdares halvsekelfirande
Det låter som inledningen till vits, och saknar förvisso inte sina småroliga poänger. Det började som en idé från den inbitne supportern tillika blivande stjärnkocken Felix. En dag småpratade vi och han framkastade en undran om jag inte kunde göra en tja, illustration på Djurgårdens, hans hjärtas lags, tema. Och han hade en idé i baktanke: grejen med att DIF:are kallas för ”Apor” som tillmäle, speciellt av andra Stockholmslag. I en litet oväntat humoristisk och självironisk anda hade ansvariga för Tifon och annan läktaraktion bestämt sig för att bejaka det där och organiserat en mäktig Tifo med en gorilla som svingar en råtta, symbolen för ärkerivalerna AIK. Kunde jag inte designa något i en stilen…?
Idén lät kul, och jag ville gärna göra något för Felix, så vi brainstormade och fingerkladdade ett slags telefonklotter på min nya dators touchscreen. Bland tankarna som flög runt var dock att byta ut Apan mot något annat djur. Varför inte, föreslog jag, en… Isbjörn?
Min idé var att en isbjörn med sin färgskala tydligt kontrasterar mot Djurgårdens färger: jag är själv inget Fan, och tänkte ur rent estetiska parametrar, lite som när jag för många år sedan gjorde en studie av olika Stockholmslags emblem. Men för supporters betyder ju lag en massa annat. Så när jag visade ett utkast av en björnvariant för Felix, sa han: kan bli snyggt, men…Nej. Gorillan är roligare.
Där hade DIF-isbjörnens saga kunnat vara all. Men jag hade visat utkastet för en annan DIF:are också, nämligen den stundande halvsekellegendaren… Björn. Och han gillade björnen bäst. Och sålunda fick den varianten nytt liv, och kom att utformas parallellt med Felix gorilla.
För att mer skilja ut björnvarianten från sin apiga föregångare bestämde jag mig för att förutom skillnaden i djurmotiv välja en delvis annan stil, på en gång mer naturalistisk i sina detaljer men samtidigt mer emblematisk i sådant som sin pose och kroppsliga uttryck. Så jag greppade lite pennor och skapade en ny underliggande skiss.
Med det utkastet som bas skissade jag så upp bilden i sin helhet i datorn, med den underliggande färgskalan tidigt integrerad. Erfarenheterna från parallellbilden, som låg något före i sin process, kom väl till pass för att snabbt identifiera sådant som skuggade partier och val av penslar i GIMP, som användes som ritplattform.
Själva ritandet gick efter omständigheterna smidigt. Den mer verklighetstrogna stilen krävde att man åter tampades med slitgörat att försöka teckna päls. Men genom att ge mer akt på val av ”penslar” för diverse detaljer och lite experimenterande med borstliknande varianter blev resultatet inte så dumt.
Sista fasen fokuserade på ljusbehandling av olika slag, med stärkande av högdagar respektive skuggor och ett försiktigt läggande av ljus i olika nyanser för att göra framför allt pälsen mer nyanserad och levande. Kontrasten med den jämförelsevis mer stiliserade skölden framhävdes också.
Och så blev DIF-isbjörnen till slut någorlunda klar. Jag var försiktigt nöjd, med tanke på den ganska raka och effektiva processen för dess tillblivelse. Den uppfyllde också en funktion som hela tiden var ett villkor för dess design: att kunna sättas på en tröja, att ges till sin namne Björn. Jag gjorde ett slags demonstrationsmonteringar för att prova hur det hela kunde tänkas te sig i producerat skick med tryck på fram -och baksida på en hockeytröja.
I sista stund, med deadline som närmade sig och efter kontakt med diverse tryckfirmor, bestämdes det att byta ut hockeytröjan, som skulle riskera en mer tveksam tryckkvalitet, mot en bra t-shirt istället. Men resultatet blev bra tror jag. Så roddes trots allt en rätt kul idé iland, för ett tillfälle som knappast kunde varit bättre. Hipp Hipp Hurra för Björn, och ät inte för många råttor utan tänk på magen nu när du uppnått din aktningsvärda ålder.
För dig Björn
Den ursprungliga bilden med en gorilla som motiv blev klar före björnvarianten, men har ännu inte överräckts till sin idéupphovsman och mottagare: den kommer att presenteras här också när det blir dags.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Pure Ink Challenge / Bläckutmaning för Kati
Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.
Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.
En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.
Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.
Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.
Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.
Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.
Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.
Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.
Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.
Kati Uprising – for Georgia
Om en symbol för kamp och motstånd som kom ut till de pågående protesterna i Georgien
Ibland korsas de inre landskapen och vår världs realiteter på oväntade sätt. Det började, som alltid, med en utforskning av mina tankars och föreställningars främsta fanbärare, Kati, och strävan efter att göra henne rättvisa och en dag kunna skildra henne i all hennes kraft och prakt. En sådan övning mynnade ut i en skiss till koncept för Kati som reser näven – se inlägget Kati raised fist: ink exercise.
Det där är en mycket enkel idé, och inte speciellt väl genomförd med tanke på motivet. Det viktiga är dock gesten, och vad den kan innebära som är i fokus. Den tänkte jag mig, kunde förmedla många olika saker: en gest för seger, för motstånd, kampanda och maning till strid. Att stå upp, inte låta sig besegras, och kämpa, – det är andan som Kati symboliserar för mig, och som jag ville illustrera.
Oaktat dess brister och att den kan förstås på många sätt var det alltså i dess egenskap av symbol för vilja och kamp som den utvecklats vidare.
En fundering som kom närmast av sig själv, var att kanske göra något, tja grafiskt med den gryende symbolen. Tanken var att göra något som kunde sättas på en t-shirt med en feministisk symbol, kanske med en venussymbol som jag jobbat med tidigare, (se inlägg). Delvis inspirerad av andra skapare på nätsajten Deviantart, gjorde jag därför nyligen en variant med marker eller märkpenna, med stark kontrast som bärande element istället för findetaljer, passande för mångfaldigande och kombination med andra element.
Det var då nyheter om händelser i Georgen de senaste veckorna kom att leda tankarna på avvägar.
Såsom blivit tydligt under de senaste veckorna står Georgien inför en situation starkt påminnande om Ukraina 2014: ett korrupt och av Putinregimen påverkat etablissemang försöker avleda sitt land från ett närmande till Europa, och ett mer politiskt och samhälleligt fritt samhällsskick som en majoritet av befolkningen skulle önska, till förmån för att framleva som klientland till den stora grannen i norr (20% av landet är redan under rysk ockupation efter att Ryssland intervenerade i regionerna Abkhazien och Sydossetien år 2008). Antagandet av de s.k. ”Agentlagarna” om registrering av föregivet utländskt influerade organisationer är en karbonkopia av den lagstiftning antagen 2012 i Ryssland som fått effekten att insynen från organisationer som värnar om vadhelst som myndigheterna finner obehagligt, vare sig det är miljön, pressfrihet, mänskliga rättigheter, minoriteter osv, reducerats till ett minimum och att censur och statlig styrning av medierna nått rent stalinistiska proportioner. Vilket var dess syfte, uppenbart för de som likt denna blogg rapporterade om tendenserna i Putins Ryssland (se t.ex. flera inlägg om Pussy Riot-fallet) då.
Medan jag följde rapporteringen från Tblisi på småtimmarna kom jag närmast utan att tänka på det att göra ett montage med bilden på Kati , lite som ett svar på frågan:
Vad skulle Hon säga, och göra, inför det här?
Det var symboliken såväl som blandningen av element, med färgskalan, i röd, vitt och svart, påminnande om forna tiders politiska affischer med dessas starka kontrast och intryck, som ledde mig, och mynnade lite oförhappandes ut i en bild som jag tycker har, tja, något.
Det ömsom arga, ömsom lekfulla humöret fick mig att pyssla på med idén vilket snabbt mynnade ut i olika varianter inom ramen för den grundläggande svart-vit-röda färgskalan. Dessa blev snabbt så pass många att jag fick skapa ett slags moodboard för att få en överblick.
Det kunde låta märkligt att det här omtalas som om det skedde närmast av sig självt, som en slump. Men det finns något för mig avgörande och samtidigt utanför det egna självet i att det här är ett tillfälle som är ovanligt klart både ifråga om symbolik och en viss inneboende kompromisslöshet. Själva den omedelbara sak som föranlett konflikten i Georgien att spilla ut på gatorna bär syn för sägen. Det är otvetydigt just en önskan att i praktiken hindra Georgiens närmande till Europa som föranlett regeringspartiet ”Georgiens Dröm” med dess russofile oligarkledare Bidzina Ivanishvili att åter försöka driva igenom sin ryska agentlag. Det som ser ut som en bugg för andra, ses som en feauture för dennes anhang. De vill inte ha ett friare och mer transparant Georgien, tvärtom.
Och så oavsett de många förbehåll man skulle vilja ha, för oppositionen är sannerligen varken speciellt välorganiserad eller några idealdemokrater av sagokaraktär, är kontrasten till sist och syvende mycket tydlig. Precis som i Euromaidan-demonstrationernas 2013 i Ukraina är valet klart – ett mer öppet samhällsliv med civilt och medborgerligt inflytande, eller ett opakt och auktoritärt samhälle, till råga på allt inte bara under Rysslands skugga utan dess direkta ockupation.
Världens skeenden kan ofta få en känna sig vanmäktig och deprimerad och det är, inser jag, en återspegling av min egen bearbetning av skeendena, en impuls att få utlopp för frustrationen och att åtminstone säga ut sin mening som varit drivande och mynnat ut i den enkla lilla bild som här är. Men det finns trots allt även andra medel till ens förfogande även för de som kanske inte kan ta första flyget till Tblisi och sälla sig till de demonstrerande. Vi är medborgare, och kan ta ställning tydligt på sätt som faktiskt betyder något. Snart stundar t.ex. val till Europeiska Parlamentet för oss i Europas länder, och just denna konflikt har en direkt koppling till Europeiska Unionen som gör våra val till något som får direkt effekt på skeendena där.
Vårt land och hela Europa borde inte bara uttrycka sympati utan göra klart, och verka för, att man aktivt stödjer de som reser sig till motstånd mot försök att tysta och förtrycka civilsamhället, och vågar höja rösten oaktat sin allt mer repressiva stats vedergällning. Klart och tydligt meddela nationen Georgien att de är välkomna i den Europeiska kommuniteten, vilket dock utesluter försök att lägga munkavle på det civila samhället. Europas institutioner kan ingripa aktivt – om lagen går igenom kommer alla organisationer som är dess måltavla att beläggas med böter när de oundvikligen bryter mot lagen. De böterna kan vi i Europa betala, vilket redan föreslagits av t.ex. den Gröna Partigruppen EU-parlamentet. I oktober går georgierna också till val, och de valen borde vara en tydlig folkomröstning om Georgiens framtida väg. De partier som stödjer, inte bara i ord utan med sin röstning och sina förslag, de som nu demonstrerar för ett bättre land och mot censur och förtryck, borde vara de som vi skickar till Bryssel. Och med dem budskapet till Georgiens folk att vi står på deras sida, mot korrupta politiker som vill tysta dem och som går i Vladimir Putins ledband.
Arbetet med bilden som inlägget kretsar kring hade som påpekats redan tidigare varit tänkt som en möjlig symbol/dekal och har redan kommit att flöda över i andra motiv av liknande karaktär som det ovan: några av dem kommer att redovisas här den närmaste framtiden.
Gülperi – en melodisk ”ros-älva”
En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?
Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.
År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.
Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.
Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.
Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.
Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.
Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.
The Bear and the Maiden -Kati & Björnen
Övning i bläckpenna för en orädd mö och en björn
Försöken att bemästra de skräckinjagande bläckpennorna fortsätter med en övning i form av en slags utvecklad storyboard för mina berättelser. Intar scenen gör åter favoriten Kati, som efter en dags träning med sin instruktör och tillika älskare, Yakane, hör skumma ljud ute i skogen där de ligger och vilar. Smått förtjust över att det är hon och inte den annars så hypervaksamme Yakane som uppfattat det hela, greppar hon spjutet och smyger sig ut för att kika efter. Och vad hon får syn på är… en jättestor björn, i begrepp att klättra upp för att smaska i sig honung från en bikupa uppe i ett träd.
Jag hade antecknat idén för flera år sedan och stötte nyligen på den lilla noten igen varefter jag gjorde en visuell anteckning av typiskt slag. Björnen står vid trädet och ser sig om efter Kati som kliver fram ur granruskorna eller buskarna i skogen.
När jag som del av min ritrutin kikade i notböckerna trädde den där fram, och jag började fnula på varianter i syfte att göra en teckning av den.
Först gällde det att se igen, klarare denna gång. I ett nytt utkast stod björnen nu upp, med Kati i förgrunden, i en tydligare illustration av deras inbördes storlekar. Björnen är mer i medias res, i förd med att nå bikupan. Kati står i bakgrunden, iklädd endast sitt spjut – jag insåg att hon knappast skulle ta sig tid att klä på sig, då skulle f.ö. Yakane garanterat ha vaknat, och vad skulle det vara för kul med det? Några varianter på björnens huvudposition lades till, för där var jag inte riktigt klar.
Mellan andra projekt återkom jag flera gånger till studierna för den där bilden och producerade olika varianter där jag tittade på bilder av nu levande brun -och grizzlybjörnar för björnens pose och ställning, liksom vidare utforskade Katis figur för att komma närmare det tänkta ögonblicket.
För björnen bestämde jag mig så småningom för en slags kombo av de första idéutkasten – stående men tittande sig om just i det ögonblick denne varseblir Kati bakom sig. Katis ställning genomgick flera förbättringar och blev mer uttrycksfull: hukad med spjutet höjt, vaksam och utforskande och samtidigt oförskräckt, som hon ju är.
Mot slutet gjorde jag en sista anpassning till att Katis björn är en Ursus Spelaeus, eller Grottbjörn, en art som dog ut under den sista istiden med en karaktäristisk look: stort, brett huvud och stor överkropp och en framträdande puckel.
Till sist plockades lite kvalitetspapper fram, och bläckpennor av alla de slag fick komma till: reservoarpennor, fineliners och penselpenna liksom lite vitpenna. Jag utnyttjade tillfället att öva på att lägga bakgrund och miljö lades direkt i bläck utan underliggande skiss.
Och så blev det hela till slut. Scanningen, som vanligt något av ett processens sorgebarn, skapade reflektioner mellan olika bläcksorter och mattade av svärtan, men med lite kontraståterställning blev skavankerna iaf. inte alltför stora.
Figurerna flöt, efter förberedelserna, fram rätt smidigt. Värre var meckandet med träden och omgivningarna, som var lite träligt och också sätter ljuset på att det fortfarande är svårt att samtidigt få till form, valör och textur på saker med pennorna. Kontrast och skuggning är ännu i sin linda och behöver definitivt utvecklas. Jag är kanske mest nöjd med Katis figur, som inte är alltför vanprydande för henne och närmar sig hennes karaktär och uttryck. Björnens pälsighet och ställning lämnar dock en del att önska. Turligt nog får man fler chanser att öva på scenens motiv, för planen är att återkomma till den lite längre fram, och visa hur det egentligen går i det där mötet med den oförskräckta och den store björnen. Som en slags illustration för ens utveckling på nuvarande stadium är det iaf. inte ett totalt misslyckande. Eftersom utförandet skedde i vattenfasta bläckarter är jag också lite nyfiken på att se hur det skulle te sig att lägga lite färg på den, kanske med akvareller.
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
Kakashi
Digital teckning & målning av en figuren Kakashi från mangaserien Naruto.
En förfrågan kom häromveckan till mig om att rita figuren Kakashi åt en ung gentleman. Kakashi är en ninja med övernaturliga krafter och en populär karaktär i den japanska mangaserien Naruto, sedermera också förekommande i animerade filmer (anime) och kort- såväl som dataspel. Delvis för att figuren redan förekommer ymnigt i tecknad form och delvis för att jag har en tendens mot realism i utförande, valde jag att bortse från tecknade förlagor. Istället tittade jag på skulpterade figurer (action figures) för inspiration till Kakashis look och ställning.
Jag började att göra ett första designutkast med reservoarpenna, dynamisk för att ge en idé om karaktärens förmågor och attityd. Stående ganska brett med en kniv i handen, och andra handen uppe för att frammana en blixt. Jag gillade hur den där blev och bestämde mig för att gå vidare från den.
Redan på utkast-stadiet bestämde jag mig för att teckna Kakakshi-bilden så mycket som möjligt direkt i digital miljö, med datorns touchscreen och en digital ritpenna som redskap. Det utvecklade sig till den mest renodlade digital art jag hittills gjort: nedan kan processen ses i sina steg.
En grov konturskiss gjordes på skärmen, därefter valdes grundfärgerna på figur såväl som bakgrund, varvid konturerna kunde tas bort (1-3). Lager av mörka såväl som mörka valörer lades på för skuggor, veck och upphöjda partier. Nya mer softade och detaljerade lades på förkonturer som behövde stärkas. (4-6). Mer renodlat mörka och ljusa partier lades på för djupare skuggor och högdagrar. Justeringar och nyanser putsades fram på figuren och bakgrunden. Blixtarna ritades in och försågs med glöd-effekter.
Slutligen, efter viss tvekan eftersom bilden skulle levereras, lades en ganska enkel ljuseffekt på för området närmast och direkt upplyst av blixtens knutpunkt. Och så fick det vara klart för den här gången.
Jag måste försiktigtvis säga att jag är nöjd – framför allt med hur smidigt och förhållandevis snabbt det där kunde komma till, med två andra projekt samtidigt i pipen. Det snabba steget över till den digitala fasen och en klarare-än-vanligt idé om arbetsprocessen visade sig i kontinuerliga framsteg utan några större stöttestenar. Med det sagt kan förstås det mesta förbättras – teckningen är trots allt ganska grov och enkel, handlaget med den digitala pennan och skärmens hala yta är inte bra och en hel del omtagningar blir följden. Man hade kunnat dubbla mängden färglager och fått fram mer realistiska skiftningar och nyanser. Själva utrustning och använda program är rudimentära, och krånglade en del. Men som ett steg att på någorlunda kort tid, några dagar allt som allt, åstadkomma något är det iaf inte ett bakslag.
För James, som jag hoppas ska gilla den.
Se mer om Naruto och figuren Kakashi i tex:
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Varde Ljus – Kati
Första testet av ett efterlängtat nytt verktyg, passande nog med en teckning av den lekfulla Kati
Tack vare underbara vänner kom jag nyligen för första gången i besittning av ett klassiskt professionellt ritverktyg: ett ljusbord, med vars hjälp man kan se igenom flera på varandra liggande lager av papper. Tecknare och fotografer har använt dem i decennier, men de brukade vara dyra och klumpiga anordningar. På senare år har de dock blivit både mer effektiva, tunnare och mer tillgängliga prismässigt för hobbyister och andra intresserade.
Jag har önskat mig ett ljusbord för att försöka råda bot på ett ständigt problem i min egen process, nämligen överföringen av bildkoncept och skisser från slutdelen av det första utforskande stadiet uppåt, till mer och mer bearbetade, tex tuschade eller färglagda nivåer. Hitintills har jag tvingats pendla mellan extremerna att antingen göra mycket upprepat, alternativt att lämna underliggande nivåer väldigt glesa på detaljer. Båda innebär en massa tidspillan, brist på precision och flerfaldigar också risken för fel och misstag på vägen. Med ljusbordets hjälp kan processen snabbas upp och göras mer exakt – och fokus också skiftas bort från repetitiva delar till det utformande och kreativt tekniska.
För att få en direkt jämförande test av möjligheterna hos ljusbordet valde jag att göra en ny version av en tidigare teckning, som jag inte varit nöjd med.
Den hade Inspirerats av elitgymnasten Aly Raisman (flera OS & VM-guld åren 2012-2016). Jag såg en upptagning från ett av hennes fria program och gjorde en bildanteckning för att minnas intrycket av de lekfulla poser som hon intog under vad som under ytan måste varit ett ögonblick av extremt fokus och koncentration.
En sådan anblick hos en kvinnlig atlet förde osökt mina tankar till Kati, protagonist i mitt skrivande och tecknande sedan många år, vars uppenbarelse vilar på den oöverträffade Rebecca Ferratti.
Som en del av mina övningar med bläckpenna försökte jag att utifrån kladden av Aly göra en snabb teckning av Kati när hon tränar svärdskonst. På mitt då nya Sakura mangapapper lade jag upp en blyertskiss som grund för en ovanliggande bläckteckning i crosshatch-linjeteknik för att få fram nyanser av skuggor och former med reservoarpenna och fineliners (se nedan).
Det här illustrerar problemet med att underliggande skiss som behöver tas bort om man ska teckna över den med bläck. Den måste hållas lätt, dvs inte lämna rester av suddning eller tryck på papperet, och enkel med få eller inga detaljer – sistnämnda kommer i stället till i tuschningsfasen, på den glesa stomme som den kortvariga skissen erbjuder. Det här stärker, iaf. hos mig, en redan befintlig nervositet som distraherar och lätt leder till missgrepp. Som framgår ovan begicks flera misstag och fel vid tuschläggningen av Katis ansikte och fick under tandagnisslan hjälpligt repareras via efterarbete när bilden scannats in – och blev ändå inte bra. Förutom de rena missgreppen var jag heller inte nöjd med Katis hållning/ställning, som omedvetet rätats upp och förlorat mycket av den dynamik som idéskissen på Aly ville förmedla.
Nu, med ljusbordet, dök en chans till upprättelse upp, genom ett nytt försök att försöka fånga Katis person och gestalt, som skulle kunna jämföras direkt med mitt tidigare misslyckande.
När jag så påbörjade en ny skiss slog det mig att jag kunde gå vidare med den på ett helt annat sätt jämfört med om den skulle tecknas över med tusch eller målarfärger. Nu kunde man tillåta sig att lägga sig vinn om detaljer och annat som skulle förbli på plats på skissen samtidigt som de kunde överföras med precision till ett överliggande medium. Därmed kunde man åstadkomma vad som i praktiken var en slags integrerad förlaga. För att pröva detta direkt införskaffade jag ett något mer tåligt skiss/teckningspapper (Hahnemühle Skizze 120 gram). På det förde jag den nya skissen på Kati mer ”i mål” med nyanser av mjuk grafit.
Även om det tydligt syns att man något tappat vanan och det handlag som grafit kräver, var jag ändå betydligt mer nöjd med den där skissen än den tidigare varianten. Med den kunde jag så äntligen sätta ljusbordet på prov. Ovan teckningens 120 grams blad lade jag på samma papper för den avslutande bläckteckningen som i föregående försök, dvs 250 g Sakura manga paper, och bad en bön att ljusbordet skulle klara att skina rakt igenom båda på ett användbart sätt.
Och ljusbordet levererade. Med fineliners kunde figur och grunddragen i samtliga delar fångas från skissen, som sedan kunde läggas vid sidan av som i princip en förlaga till det fortsatta arbetet att skapa nyanser och texturer m.h.a. crosshatching. Processen blev snabbare och mer behaglig, med fokus på detaljer som kunde ske mer avslappnat och integrerat och medgav att man inte tappade sikte på helheten. Bättre, helt enkelt, på i princip alla plan. Nu kan förstås inte något redskap i sig transformera ens inneboende färdighet – eller bristen därpå. Det finns inget på bilden som inte kan och måste förbättras för att ens kunna göra anspråk på att göra Kati rättvisa. Men såväl porträtt som ansiktsuttryck och hållning kom närmare det sökta, blev på en gång mer autentiskt och ledigare, mer lekfullt. Ens crosshatching fortsätter att snubbla framåt, men vetskapen om och tillgången till bättre skisser och underlag som ljusbordet medger gör att ens teknik förhoppningsvis kan utvecklas snabbare än annars. Det här var ett test och, som sådant, definitivt lovande och positivt.
Det anses ofta vulgärt att framföra åsikten att materiella saker, att prylar, kan göra en lycklig. Men det kan också vara sant. Ett redskap kan upplyfta ens arbete, ge ökad tillfredställelse och glädje, och öppna för mer skapande. Något för vilket jag kan tacka de förnämliga:
Robert, Ola, Johan och Björn
Från Rippen till Gaza
“RIPPEN”
Aharon Shabtai
Dessa varelser, i hjälm och khaki,
tänker jag för mig själv, är inte Judar
i ordets sanna mening.
En Jude klär inte upp sig i vapen likt smycken.
Sätter inte sin lit hos gevärsmynningen, riktad mot målet,
utan på tummen hos barnet som beskjuts
i det hus genom vilken han kommer och går –
inte det anfall som spränger det i bitar.
Det råa sinnelaget, och järnklädda näven
ser han ner på, ur själva sitt väsen.
Han höjer inte sin blick mot befälhavaren
eller soldaten med fingret på avtryckaren
utan mot Rättvisan
och ropar ut efter Medlidande.
Så han stjäl inte land från dess folk
och svälter inte ut dem i läger.
Rösten som manar till fördrivning
skallar från Förtryckarens hesa strupe.
Ett järtecken på att Juden inträtt i främmande land
och, som Umberto Saba, måste gå under jord i sin egen stad.
På grund av röster som dessa, fader,
flydde du, vid sexton års ålder,
med din familj från Rippen.
Här och Nu
är Rippen din son.
(min översättning)
Den israeliske diktaren, författaren och översättaren Aharon Shabtai (f. 1939) föddes i Tel Aviv i en familj som flytt pogromerna i Rippen i nuvarande Polen. Under sin militärtjänstgöring blev han åsyna vittne till den fördrivning av arabiska och andra palestinier som blev följden av bildandet av den nya staten Israel.
Sedermera blev han en orädd och tydlig kritiker av staten Israels förtryck av palestinierna inom och utom sina växande gränser, och statens växande tendens mot en religiös och etniskt präglad Apartheidliknande politik. Hans dikt ”Rippen” ovan speglar allt det, och drar linjen från den etniska förföljelse och fördrivning som var de europeiska judarnas erfarenhet redan före andra världskriget, till staten Israels egna etniska rensning och pågående förtryck av palestinier och fruktar inte att avtäcka den förljugna världsbild som vidlåder den existens som kolonisatör och förtryckare som israelerna måst iklä sig, vilken han själv bevittnat och såsom värnpliktig tvingats spela en aktiv roll i.
Det har inte gått en enda dag som inte ”Rippen” ringt i mitt huvud efter den tyvärr fullständigt förutsägbara massaker på palestinier som följt på de brutala attackerna från Hamas på israeliska gränsbosättare i oktober 2023. Jag hörde den framföras första gången tillsammans med ”Hämnden” av Taha Muhammed Ali (om vilket ett tidigare inlägg gjorts här) efter deras översättning till engelska av Peter Cole 2003. Båda gjorde ett outplånligt intryck, och är, tyvärr i fallet med ”Rippen”, ständigt aktuella. Delvis som ett led i att hantera de pågående händelserna kom jag såsom tidigare gjorts i fallet med ”hämnden” att översätta den till svenska, så gott jag kunde.
Locusts of the Apocalypse – Apokalypsens gräshoppsmonster
Ett projekt med många år på nacken, som mellan mycket annat nyligen gavs lite tid för att till slut få sin form: en teckning av Undergångens gräshoppsmonster såsom de skildras i nya testamentets Uppenbarelsebok
”Den femte ängeln blåste i sin basun och jag såg en stjärna falla från himlen ner på jorden. Stjärnan var porten till avgrunden, och när den öppnades vällde rök fram som från en väldig ugn som förmörkade solen och luften. Och ur röken vällde gräshoppor ut över jorden (…) Gräshopporna var rustade som krigshästar, med något liknande kransar av guld på sina huvuden: deras ansikten var människors, deras hår som kvinnors, deras tänder såsom lejons käftar. Likt järn var deras bröstpansar, och deras vingars dån var som en krigshärs hästar och vagnar som störtar till strid. Till stjärt hade de giftgaddar, likt skorpioners (…)”
Uppenbarelseboken 9 :1-10
Jag har läst Bibeln sedan barndomen på flera språk och likt andra kulturellt formativa skrifter som Koranen, Iliaden, Aeneiden och Bhagavad-gita löpande återkommit till den genom åren. En sådan återkomst var efter att ha läst Dante Alighieris Den Gudomliga Komedin i tonåren som ledde till en detaljerad återläsning av Uppenbarelseboken, från vilken Dante tydligt tagit upp många teman, inte minst i sin beskrivning av Helvetet, passande nog. Störst intryck den gången gjorde beskrivningen av diverse monster och demoniska odjur som drabbar jorden på de yttersta dagarna.
Jag var och har förblivit inspirerad av sådana groteskerier av olika skäl, men ett har varit inspiration till mina egna berättelser med en slagsida åt visuella föreställningar – och bland några visuella anteckningar sparades en som därefter förblivit med mig: beskrivningen av undergångens gräshoppsmonster från citatet ovan.
Johannes Uppenbarelse är extremt symbolisk och allegorisk och mer än kanske någon av bibelns böcker fylld av litterära figurer, symboliska representationer, antydda hänsyftningar osv. Detta är inte något unikt utan i själva verket rätt typiskt för dess genre, profetiska böcker om jordens undergång. Gräshoppsliknelsen i sig bär syn för sägen, betraktad i en litterär kontext. Gräshoppssvärmar förekommer som en symbol för förstörelse som kommer från ovan i diverse forntida litteratur från Egypten till Kina. I Bibeln är det kanske mest berömda omnämnandet av gräshoppor som ett av guds gissel i 2:a Mosebok (Exodus) 10:1-20 – en text nya testamentets författare medvetet strävade efter att göra liknelser och paralleller till.
I förmoderna tiders jordbrukssamhällen representerade gräshoppssvärmar ett verkligt hot: något som plötsligt kom i oräknelig mängd, slukande det som kommer i dess väg och lämnande förödelse och svält efter sig. Bidragande till dess skräckinjagande väsen var dess svärm-kvalité, där helheten inte kan omfattas eller fås grepp om, och inte går att värja sig mot med normala mänskliga medel – det är massan, inte de enskilda krypen som är den verkande entiteten. För forntidens människor intog de därför en slags mellanställning mellan det okroppsliga och det fysiska, och pockade närmast på att beslås med övernaturliga kopplingar.
Det är i det ljuset som liknelsen får sin starkaste effekt – inte som en platt detaljbeskrivning av småkryp, vilket helt spontant fick synlig gestaltning i min mentala kladd ovan. Sedermera blev jag nedveten om att det i medeltida illustrationer förekommer gestaltningar av de här monstren som inte så lite påminde om min egen (se ovan).
När jag bestämde mig för att föra upp Apokalypsens Gräshoppsmonster på min Att-Göra-i-År-lista, var det i akt och mening att slutligen fixera min egen vision, och göra den definitiva illustrationen av dessa skräckinjagande väsen kombinerat med någon form av språng framåt i framställningsförmågan – undergångsbringarna skulle kröna ett framsteg av något slag. Vilket visste jag inte än.
Jag lade upp det hela som ett idé-till-design projekt av numera sedvanlig stil, och passade i sammanhanget på att bekanta mig med några av de nya redskap som tagits i bruk i år. En serie konceptskisser och utkast i blyerts och bläck hostades fram. Många detaljer förblev tentativa: det som först behövde funka var proportionerna för denna chimaira till monster, och ett helhetsintryck som kändes rätt i ett ”bibliskt” sammanhang, i meningen rätt för århundradena runt vår tideräknings början.
Grundkonceptet bibehölls: att ”gräshopperiet” tolkas mer symboliskt och kollektivt än individuellt beskrivande, och inom ramen för en sådan ur texten springande tolkning försöka göra alla de disparata delarna rättvisa. De enskilda monstren framstod alltså följdriktigt som bevingade större rovdjur, med drag från framför allt de lejon som uttryckligen refereras i texten, med vissa överlappande mänskliga kännetecken som ansiktsdragen och ”kvinnligt” dvs långt, hår som lika väl kunde ses som en slags man. ”Rustningen” låter sig likaledes tolkas som en fjäll-liknande bepansring som kunde vara såväl av mänsklig som djurisk art. Kransarna av guld gick för min inre syn från en slags Sauronliknande höga kronor till en annan biblisk referens – en slags pervers variant av den törnekrona som Kristus ju pinas med.
Det symboliska ”svärm”-elementet skulle dock bibehållas och göras påtagligt genom dess bärande egenskap: mängden. Väl på det här stadiet började jag fundera på ett effektfullt sceneri, där såväl en eller två av monstren tydligt stod fram för betraktaren, samtidigt som intrycket av en vältrande massa och oöverblickbar mängd också förmedlas genom att fylla bakgrunden med deras kollegor…
Allt det här var ännu på det konceptuella stadiet, med klara luckor att fylla i för den slutgiltiga utformningen. Jag kände ännu att något inte klickade riktigt i sammanfogandet av bestarnas disparata delar, människobiten med djurkäftarna och huvudet på kroppen kändes lite påstaplade. Jag tillät mig avstickare under arbetet, bland annat några utkast för möjlig framtida målning som ska redovisas vad det lider. Men med vintern annalkande tog jag slutligen det avgörandet beslutet om val av teknik – det skulle bli ett seriöst försök till bläckteckning med maximal detaljrikedom men minimalt underliggande skissarbete. Ritstilen jag skulle försöka mig på inspirerades starkt av skräckseriegenrens mörka och skuggfyllda valörer parat med noggranna detaljer som företetts främst av Bernie Wrightson. Allt vad jag övat på i form av bläckteckning skulle nu tillämpas – fineliners, reservoar- såväl som penselpennor, markers, vitpenna… Jag snurrade bildligt på lite passande musik, and off we went…
Jag försökte vara noggrann och mån om att välja rätt redskap för de olika delarnas olika texturer och detaljer. Och att ha tålamod, inte störta framåt och lägga på för mycket tjocka linjer och skugga redan från början. Det där tog ett antal nätter, men flöt ändå på bra under omständigheterna: längst tid tog det att få ordning på allas vingar. Hopfogningen av inscanningen av originalet i A3 tog inte orimligt mycket tid och jag bestämde mig också för att ge teckningen en lätt bearbetning i form av färgbehandling där gråskalorna trycktes ihop något för att öka kontrasten och göra den mer monokrom. Och så en dag nästan lite oväntat, var den klar.
Allt som allt är det inte så illa. Monstret i förgrunden blev inte dumt alls, intrycket av mängden i bakgrunden fick en rimlig avvägning med att det fortfarande går att se enskilda individer och offrar inte alla detaljer till förmån för en oformlig massa. Linjearbetet är passabelt, och övningarna med tuschpennor under året har i alla fall minskat verkningarna av ens darriga fingrar. De ser inte snälla ut, de där monstren, även om man med lite mer färdighet säkerligen kunnat göra dem mer skräckinjagande. Men försiktigtvis är det ändå skönt att ha uppnått någon slags slutpunkt för en idé som legat och grott så länge. Så mycket bättre kunde jag inte göra det i dagsläget, och det duger. För den här gången – för jag har inte helt övergett idén att i framtiden färglägga den på något sätt.
Elsa – en digital förstagång
Häromåret gjorde jag en teckning, sedermera målad digitalt i datorn, på Elsa från ”Frost”. Nyligen utrustad med en användbar pekskärm och en enkel ritpenna, återvände jag till den bilden för mitt första försök till en mer fullödigt digitalt målad bild utan handritade inslag.
Det är ett banalt steg, men ändå betydande för undertecknad, att efter decennier med muskladdande ha något att hålla i handen och en dito yta för att för första gången faktiskt rita digitalt ”på riktigt”.
Trogen ens begränsade resurser och allmänna nybörjarjag är det heller inte riktigt välanpassade prylar man gör det med – pekskärmen på en HP EliteBook och den dithörande HP Active Pen for EliteBooks är ju inte framtagen för syftet att rita och måla så mycket som för att skriva anteckningar och göra presentationer. Men jaja, man tager vad man haver och allt det där.
Jag gjorde min första testrundor med digitalpennan för efterbearbetning av några andra bilder, men bara på marginalen, för att bekanta sina darriga fingrar och händer med utrustningen. Ännu återstår nästan allt att lära. Men kanske lite övermodigt, som den som skapar något måste vara, bestämde man sig för att så snart som möjligt ta språnget över och göra mer omfattande bruk av de nya redskapen. Det slumpade sig så att den som hjälpte mig anskaffa dem har en genomgullig liten tjej som gillar Disneyprinsessor i släptåg, något som kom upp under samtal där han också fick syn på några av mina bilder…bland dem Elsa.
Som omtalats i inlägget ”En Elsa för Elwynn” var en av de, speciellt tidsmässigt, mest begränsande faktorerna för den bildens tillkomst avsaknaden av riktiga verktyg. Allt gjordes med en blandning av inscannad teckning och påföljande målning med mus. Såsom varit i alla år. Resultaten har således i hög utsträckning varit en form tecknings -och målningshybrider, inte av val så mycket som av tvång, eftersom det varit så orimligt tidskrävande med hanteringen av det digitala målade inslaget. Nu skulle man, vilket jag förut bara undantagsvist gjort, gå hela vägen, men till skillnad från innan skulle det gå snabbare än snigelfart.
Eftersom tiden var en faktor bestämde jag mig för att använda de delar av bilden som redan lagts ner digitalt, men vidarebearbetade för att kunna stå på egna ben, utan en linjebaserad teckning för konturer och former. Till det lades en serie modifieringar och omritningar av samtliga detaljer med färg -och ljusförhållanden i fokus för att skapa kontrast och kontur istället för det överlagda ritade inslaget.
Tiden för att dra ut saken i evighet och pröva sig fram i tvekande sakta mak var som sagt begränsad – ett par sittningar var allt som medgavs – vilket både var bra, såtillvida att det tvingade en att fatta lite snabba beslut, och mindre bra eftersom man uppenbart saknar färdighet och många skavanker och brister i bilden inte kunde undvikas. Ändå är jag, i alla fall med tanke på tidspressen, glad att ha gjort det. Framför en stundar år av övning och tilltagande vana vid de annorlunda redskapen, men förhoppningsvis ska man vad det lider kunna göra något vettigt av dem.
Härnäst kommer nästa milstolpe -att testa på att ta fram material och bilder helt och hållet digitalt, även från det allra första utkast -och skisstadiet. Jag vet inte om det kommer att ta över eller bli en dominerande del av mitt arbetssätt i framtiden – antagligen inte – men nu kan man iaf. för första gången på ett systematiskt sätt pröva det.
För Ira
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Fantasins Arkitektur – Prefektens Palats
En vy över ett bysantinskt inspirerat fantasimonument i vattenfärg och bläck, och en utflykt i vådan att rita perspektiv med handgrepp och ögonmått.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma har Eparchon, Eparchens eller stadsprefektens komplex, en viktig plats och återvänds ofta till i samband med protagonisten Yakanes äventyr i staden. Med över 10 år sedan första tankarna och utkasten, har jag länge känt att det var dags att till slut fastställa en mer eller mindre definitiv version.
Eparchen är som tidigare nämnts (se inlägget här) den mäktigaste potentaten i huvudstaden Aracanea och en av rikets mäktigaste män, med vida befogenheter över såväl handel, ekonomi, korporationer och rättsväsende. Hans komplex, benäget centralt invid Numinianus forum, representerar detta med garnisoner för vakter, fängelser, ämbetsverk och samlingshallar. Över dem tronar den stora audienshallen, en 50 m hög struktur synlig från stora delar av staden där eparchen håller rådslag, tar emot supplikanter och petitioner, utfärdar domar och meddelar beslut.
Aracanea är mina världars motsvarighet till det bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, och åratals studier av det senare romarriket såväl som dess östromerska bysantinska fortsättning kunde dras från, som framgår av tidiga studera förlagor och den första översiktlig studien av ett praetorium nedan.
Redan från början gick tankarna mot att utifrån historiska förlagor designa en imponerande men stram byggnad som återspeglade såväl prefektens funktion som andan i hans aegis, hans ”beskydd”. Audienshallen tänktes således som en massiv vit stenstruktur med påfallande avskalad arkitektur, närmast helt i avsaknad av den brokiga utsmyckning eller spektakulära arkitektoniska inslag som andra maktbyggnader i Aracanea visar upp (se tex. inlägg ”Fantasins Arkitektur 1, 2 & 3” eller ”Myriadon”).
De första utkasten anslog påfallande fjärran, panoramiska vyer, vilket är typiskt för ett konceptstadium där man själv försöker komma underfund med hur det man föreställer sig egentligen ser ut i sin helhet. Men redan då kändes det gyttrigt, som om det vore bättre att avstå visst, för att klarare se det som borde vara i fokus.
Genom åren av utveckling av min syn på arkitektur har fokus gradvis förändrats till att mer och mer betrakta invånarna i samhället som byggnaderna bebor, inte som en eftertanke, utan som centrala för hur dessa bör utformas och te sig. Intrycket från marken, från gatans och omgivningens ögonhöjd har blivit viktigare på många sätt än en vy från 100 meters höjd i avsaknad av mänskliga proportioner. Ett sådant betraktelsesätt har dock vissa avgörande komplikationer, då vyn från en nivå nära markplanet alltid kommer att vara starkt förvanskad av anblickens perspektiv.
Paradoxalt nog medför det att ens design måste ha en väldigt klar översiktlig vy som förutsättning för att rätt kunna föreställa sig den valda anblickspunkten från marken, och bilda ”ankare” för perspektiv och proportioner. Så nyligen gjorde jag en snabb översiktsteckning där storlekar och läge mellan de olika byggnaderna i eparchon-komplexet tydligt fastställdes. Audienshallen sattes som 50 m hög och 52 m vid basen, osv.
Kommen så långt vidtog en serie utkast där jag sökte efter rätt vinkel för en bild med audienshallen i centrum. Det här var den svåraste delen, speciellt eftersom jag i vanlig ordning sökte förena flera, delvis motstridiga mål: att visa byggnaden i sin helhet och, genom bruket av ett grodperspektiv, förmedla känslan av dess dominerande storlek. Detta samtidigt som den skulle utgöra en scen i berättelsen, genom att Yakane deltog i bilden genom att närma sig den från underkanten.
Ett typiskt inslag när man stöter på konceptuella svårigheter är att ett eller flera biprojekt uppstår på vägen, vilka avleder ens koncentration- man grottar ner sig i mindre problem som är lättare att lösa när det stora problemet verkar olösligt. I det här fallet var det två statyer av rättviseanknutna gudinnor som jag tänkte mig står på den öppna platsen framför byggnaden såsom syns på kladdarna. Jag lockades därvid att skapa en mer bestämd design för dem, som syns nedan (se statyerna av Nemesis och Justitia i sina egna inlägg).
Det där var ju gott och väl, men när jag återvände till helhetsbilden så kvarstod fortfarande den svåraste frågan, nämligen betraktelsevinkeln och avståndet. Till sist stretade jag mig fram till en slags kompromiss som i fixerad form återspeglade den rörliga, panorerande sekvens som jag ser för mitt inre.
En form av snedställt, ganska brant grodperspektiv, betraktad inte från markplanet utan ungefär från taket till kolonnaden framför ca 5 m. upp, medgav att man samtidigt ser ner på Yakane vid bildens botten, men upp på byggnaden framför och får en känsla av dess hela fasad och höjd. Det är i strikt mening inte ett 100% realistiskt perspektiv, tydligt påverkad av hur en vidvinkellins, men inte nödvändigtvis mänskligt öga, skulle ta in saken.
Den väldigt avlägsna fokuspunkten såväl åt vänstra sidan som uppåt skulle definitivt bli en källa till fel för en handmålad bild tillkommen på ett vanligt arbetsbord. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna lägga och tillämpa alla linjer rätt, mer eller mindre helt baserat på ögonmått, och skevheter skulle tillkomma, det insåg man direkt. Alla brister åsido bar det dock framåt. Framåt och till nästa del, den sista, som plötsligt framstod som ett mindre komplicerat moment jämfört med design -och kompositionsfasen – målningen av alla de ansamlade förberedelserna.
Jag lade relativt snabbt ut de stora dragen i urvattnade vattenfärger. Himlar utgör ännu ett frustrerande moment, där jag inte alls lyckats hitta den jämnhet och lätta ljushet som eftersträvas. Suck. Jag försökte reparera det hela så gott jag kunde, vilket tyvärr inte är mycket – men förutom himlen blev den övriga färgskalan bättre. Först spontant, men sedan mer medvetet, tillämpades mixade media, där utblandad sepiatusch, bläck-fineliners och såväl färg- som akvarellpennor applicerades på olika delar och detaljer. Så blev den gjord, till slut. Inte lysande på något sätt, men ännu en lärorik upplevelse.
Det ostyriga arbetssättet gav upphov till en del skavanker – och här passade jag på, vid hopfogningen av bilden vid inscanning, på att lite grann efterarbeta den och ta bort en del olyckliga bläckfläckar och andra dylika brister. Olyckligtvis kunde jag också inte låta bli att ta fram mät -och vinkelverktyget, eftersom mina ögonmåttade vinklars snedhet framstod mycket tydligare efter färgläggning. Och mycket riktigt – en skillnad på strax under 0,5 grader, i snitt, med avvikelserna främst åt höger. Det låter inte mycket men det märks verkligen när man väl fått syn på det – och när man väl fixerat på det är det omöjligt att sluta… närmast zombieaktigt började man grunna på olika sätt att bända den vinda kolossen rätt. Den ”okorrigerade” handmålningen ovan kommer således att få en digitalt modifierad uppföljare.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Quickie Ink Portrait – Colin Farrell
Svårt att sova? Istället för att stirra upp i taket steg jag upp i nattimmarna härom veckan och gjorde ett litet snabbporträtt inspirerad av en ung Colin Farrell.
Det var 01:00 under ännu ett fiaskobetonat försök att lägga sig när vanligt folk gör – lätt frustrerad tog jag tag i pennorna för att göra något konstruktivt istället.
Med en kär vän i åtanke, som man skulle träffa nästa dag, skissade jag snabbt upp ett porträtt på den karaktär som han stod bakom många år sedan – den här tidigare visade Jack. Jacks utseende hade efter en del sökande kommit att landa på skådespelaren Colin Farrells anblick, ca slutet på 90-talet (se konceptskisserna t.v. från 2010)
Jag grabbade tag i närmsta papper, googlade upp och drog upp en kompositskiss, inte vilande på en enda förlaga utan mer inspirerad av Colins allmänna utseende.
Det är vid sådana här helt oplanerade, ouppstyrda tillfällen där förutsättningarna helt saknas som man ändå får uppleva att något ändå hänt de sista par åren. Även om exakt porträttlikhet sällan är målet i sådana här sammanhang, hade Colins anlete tidigare varit en svår inspirationskälla för mig. Nu har man iaf. ett visst flyt, och den improviserade konceptskissen tog snabbt form.
Min tanke under vargtimmen var att göra en teckning direkt i bläck. Så skissen lades alltså åt sidan, som en slags referens, och med ett öga på den och några av fotona jag kikat på drogs Sakura Micron – bläckpennorna fram, tjocklekarna 0.1 till 0,3. Och så, från konturer och med detaljerna direkt utan skissning, växte Jacks nuna snart fram.
Jag kompletterade med lite penselpenna och en tjockare Staedler 1,2 mm bläck på hår och delar av skäggväxten, och så var saken biff. Från början till slut tog det något över 2 timmar. Och det blev faktiskt inte illa alls om man betänker omständigheterna. Att skapa ansiktets mjuka och omväxlande former och skuggor med bara bläckpenna är notoriskt svårt, men det här visar att man ändå tagit några slags kliv framåt. Ovanan att dra för långa och i mitt fall darriga linjer i vissa områden måste fortsatt styras upp, och bättre teknik uppnås för valet av linjernas riktning och anslutning till varandra i mjuka partier. Håret, alltid ett sorgebarn för mina bilder, kan bli mycket mer levande och, tja, bättre i största allmänhet. Men trots det är jag nöjd med hur det blev. Det där är personen Jack som jag tänker mig honom – med ett mänskligt och vaket utryck, en stilig man på sitt egna, opolerade sätt.
För Dig, Johan
Indomitus.blog 