Nu kan mycket väl dessa saker sammanfalla, men vi sliter oss en liten stund från Mayakalenderns peyotevisioner till förmån för vad som kan bli den sista stora festen som förebådar undergången: EM 2012.
I en kort serie inlägg skall jag sammanfatta mina egna intryck av hur förberedelserna och upptakten till anordnandet av EM gått till. Först ut är en liten historisk tillbakablick och bakgrund till var denna preapokalyptiska karneval står. För sammankopplingen mellan just Polen och Litauen väcker den gamla historienerven här på Indomitus, och tvingar fram en liten utsvävning i medeltida skyar…
Ok, så det är inte ett solvarmt sprudlande Barcelona, men desto mindre bjuder ett fetarrangemang i den största sportens anda alltid på mycket kul. Och i Polens och Ukrainas fall är det lite kittlande att ALLT kommer att vara nytt. Inte bara Arenor. Vägar. Hotell. Rena stadskärnor. Frånvaron av ludna rövare med stridsvagn.
Det som dock inte är nytt är att Polen och Ukraina gör saker tillsammans eller samverkar om stora projekt. För under mer än 400 år, mellan 1386 till 1795 var de här två länderna i någon form av politisk union, efter 1569 som delar av en förbundsstat, det märkliga Polsk-Litauiska Samväldet, som länge var Europas till ytan största stat. Dess öden och äventyr är en fascinerande historia som är oförklarligt lite känt hos oss, som ändå är nära nästgårds. Ett faktum som inte går att förklara annat än med den usla historieundervisningen i skolan.
Det medeltida Polen befann sig under 1200-talet i full feodal upplösning, och stod inför slutet av århundradet inför hot från omgivande knoppande statsbildningar som Tyska Orden i norr, kungariket Böhmen i söder, och den mongoliska Gyllene Horden i öst. I väst var de rikaste polska länderna, Schlesien och, formellt delar av det Heliga Tysk-Romerska kejsardömet och rov för den invecklade politiken där, snarare än i kungariket Polen. Men under en förvånansvärt kort tidsperiod efter sekelskiftet 1300 lyckades furstarna av Mazovien, med den blivande konungen Wladymir Lokietek i spetsen, det att samla Polens kärnländer till ett mer enhetligt rike som kunde börja hävda sina intressen, och under 1300-talets vidare lopp kunde kungariket under kung Kazimir III ”den Store” inte bara hålla sina fiender i schack utan också expandera.
Riket blomstrade genom ökad regional integrering och handel, bildandet av allt fler städer enligt tysk modell, och via inflyttningen av judiska bosättare som tacksamt fick skydd från de progromer som exploderade runtom i nordeuropa i efterdyningen av Digerdöden eller Den Stora Pesten 1348. Genom en historisk nyck kom Polen att drabbas förhållandevist lindrigt av denna mänsklighetens största katastrof i historisk tid. Polen verkade ha framtiden för sig i såväl politiskt, ekonomiskt som socialt hänseende.
Ukraina då? Jo, under tidigare medeltid, runt 1000-talet, var Ukraina centrum för den första ryska statsbildningen, det s.k. Kiev-riket, vilken var stark påverkad av nordiska farare på traden Östersjön-Konstantinopel. Kiev-väldet sönderslets av dynastiska strider på 1100-talet, och när mongolerna kom med sin svåremotståndliga hord 1240 var dess saga definitivt all. Framtida ryska stater kom att ha tyngdpunkten längre norrut, och så småningom kom mongolernas favoritunderhuggare, furstarna av Moskva, att samla det vi nu känner som Ryssland. Men det är en annan historia.
Ukraina och Kiev kom däremot att hamna i ett limbo – alltför nära den ukrainska stäppen och den Gyllene Hordens nomadiska överherrar för att kunna stiga upp själva. I skogarna långt uppe vid baltikum, i skydd bakom svårgenomträngliga träskmarker, levde dock på ett udda folk, Europas sista envetna hedningar, litauerna. Dessa hade under 1200-talet till skillnad från sina olyckliga brödrafolk pruserna, semgallerna, letterna och allt vad de hette, återkommande slagit tillbaka den till ”heligt krig” utklädda aggressionen från diverse korsriddarutstyrda outfits som Svärdsriddarorden och senare Tyska Orden.
Under sin första samlande storfurste Gediminas kom litauerna att bilda en hård, krigisk och ganska grälsjuk statsbildning, som när en viss terrorbalans nåddes med sina vid det laget blåslagna kristna grannfolk under 1300-talets första hälft, istället vände blicken österut. Där, i de mer perifera delarna av det forna Kievryssland fann Litauerna utlopp för sina kliande yxor, och kulmen för det s.k. Storhertigdömet Litauens expansion kom när man mot slutet av 1300-talet införlivade västra och centrala Ukraina, det gamla Kiev-rikets kärnländer, i sina domäner.
Storfurstendömet Litauen mellan 1200- och 1400-talet
En av de där sakerna som vidlåder monarkier är att helt godtyckliga saker som att någon drottning är ofruktbar eller en kungasnok har dåliga spermier kan rubba hela staten. I Polens fall saknades det en självklar tronarvinge efter Kasimir. Litauens Storhertig Jagiello (Jogaila) hade tidigare erbjudits att ingå personalunion med den Polska stat med vilken man fått allt fler gemensamma intressen och fiender. På villkor att han blev katolik förstås.
1386 ingicks detta första förbund, i vilken Litauen med tillhörande Ukraina förenades med Polen och framgent kom att ha gemensam monark. Men det var ett löst förbund, och de två staterna fortsatte att verka i var sina banor, med Polen vänd mer mot norr och väst, och Litauen mot söder och öster. Med tiden, och då samverkan av de två visade sig fruktbart (man krossade t.ex. gemensamt Tyska Ordens militära makt 1410 i det berömda slaget vid Grünwald) kom man att ingå i en allt närmare samfällighet. 1569 stadsfästes så Unionen i Lublin, genom vilket man skapade en riktig Förbundsstat, det Polsk-Litauiska Samväldet.
Samväldet är mycket intressant ur statsvetenskaplig synpunkt, för det erbjuder ett klart alternativ till den utveckling som kom att prägla de ledande västerländska staterna, som Frankrike, England och vårt eget Sverige. Det var en märklig konstruktion där den avgörande makten inte kom att ligga hos kronan, som saknade starka maktinstrument som en egen armé eller seriösa skattebaser.
Istället var makten samlad hos de stora adliga magnaterna som utövade den via de av adeln monopoliserade rådsförsamlingarna eller riksdagarna, sejm. Bönder och småfolk hade inte ens på papperet något att säga till om, och det enda ofrälse inflytande låg hos städerna, som också stod för en viktig del av skatteindrivningen. Städerna var dock mindre och inte så fria som i väst, så deras inflytande var begränsat. De polsk-litauiska riksdagarna kunde vara kaotiska tillställningar, för dels var deltagarna påverkade av de adliga later som inte nödvändigtvis lånar sig för rationella överväganden, dels fanns en utbredd veto-och talerätt som gjorde det mycket svårt att komma till beslut. Uttrycket ”Polsk Riksdag” för att beteckna en riktigt stökig sammanslutning kommer därifrån.
Ukraina, som utgjorde nära en tredjedel av samväldet hade inte någon egen sejm eller status som egen politisk enhet inom samväldet. Genom en förändring av den polsk-litauiska Samväldesfördragen kom Ukraina att ligga under ”Kronan”, dvs annekteras till Polen. I praktiken kom makten över dess territorier kom att övergå från litauiska till polska stormän. Det här var en viktig orsak till att Ukraina reste sig i serier av uppror från 1600-talet och framåt, varvid de upproriska vände sig till den närmaste vänligt (inte så vänligt, som det skulle visa sig) makten, det uppstigande Storfurstendömet Moskva. I själva verket kan man under stora delar av perioden 1500-1700 spåra konkurrensen mellan de två statsbildningarna Polen-Litauen och Moskva-Ryssland som den drivande politiska konflikten i östra Europa, med Sverige som Dark Horse och tillintetgörare av Polens förutsättningar att hävda sig.
Vi vet hur det gick till slut. Inte minst genom ingripande från vår egen Karl X Gustav, som slog Polen sönder och samman samtidigt som storhetmanen Bogdan Khmelnitsky reste upprorsfanan i just Ukraina, och sedan Karl XIIs ingripande och krig mot Ryssland med Polen-Litauen som språngbräda, blev Samväldet permanent försvagat. Ryssland tog Ukraina och införlivade i sitt Tsardöme, Preussen som tog över Sveriges roll som aggressiv militärmakt i centrala Europa tog de rika, västra riksdelarna. Österrike fick också lite rester. Efter 1795, efter upprepade styckningar av det forna storriket, upphörde Polen-Litauen att finnas till. Det där är något som speciellt polackerna aldrig har glömt.
Jaja, förutom några små, små incidenter som de napoleoniska krigen, industrialiseringen, första och andra världskriget samt Sovjetunionens uppgång och fall finns inga anledningar att dröja sig kvar vid den här lilla parentesen. Under flera tillfällen sedan 1795 har delar eller alla av de ingående regioner som beskrivits ovan samlats, alltid under främmande överhöghet. Nazityskland, och under längre tid Sovjetunionen höll dem som lydprovinser inom ramen för större politiska projekt. Men det är inte poängen. Utan att notera de intressanta skiljelinjerna mellan de länder som bildade Sammanväldet, och hur de utvecklats sedan just den sista överherremakten, Sovjetunionens, kollaps.
Polen & Ukraina, Samväldet och EM2012 värdstäder
Det moderna Polen och Litauen har konsekvent riktat sig västerut, och velat integreras i västliga sammanslutningar av oberoende stater. Polen är en medlem av NATO och av Europeiska Unionen. Dess institutionella utveckling har, speciellt i Polens fall, i stor utsträckning antagit de västerländska modellerna: demokratisk parlamentarism, flerpartisystem, funktionsindelningar av den lagstiftande, dömande och exekutiva makten och så vidare. Polens större befolkning har tillåtit det att spela en större roll visavi sin omvärld, även om denna tidvis varit av en mer obstruerande än konstruktivt slag. Hela tiden har dock Polen också behållit ett öga mot öst. Känslan av att stå inför hot om inflytande från Ryssland har aldrig varit långt borta. Både av den anledningen men också på grund av historiska och kulturella band har man stött Ukrainas självständighet från rysk hegemoni och närmande till väst.
Se om Polens utveckling inför VM i http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4743134
Ukraina självt har dock vacklat. Som en integrerad del av Sovjetstaten sågs dess ”avfall” och självständighet som ett mycket större avfall från makthavarna i Kreml. Ukraina blev självständigt med en mycket mer sovjetisk ekonomisk struktur, och har liksom Ryssland ett kotteri av oligarker. Rysslands försök att göra Ukrainas ekonomi anhängig av ryska intressen samt de ohöljda inblandningarna i landets politik har också rönt vissa framgångar, och fördröjt den marsch mot väst som verkade kunna ta fart under det sena 1990-talet. Ukraina är idag, 2012, fortfarande paralyserat av dessa motsättningar: rättegången mot förra premiärminsitern Julia Tymoshenko och det kaos som vidlåder landets korruptionsridna politik, liksom den upplevda indelningen av landet i östliga ryskspråkiga, och västliga ukrainsktalande delar visar på detta.
(Om Ukraina i relation till dess EM-värdskap se http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet)
Landet Vitryssland fanns inte på Samväldets tid, men frågan är om inte det är till den eran de är på väg. Lukashenkos Vitryssland, Europas sista diktatur, är en sorglig historia där stalinism, personkult, censur och repression som kunde vara hämtad ur Sovjetunionen för 50 år sedan blivit kvar.
Är något av detta relevant? Vad man kan konstatera är att de politiska realiteterna, trots allt vad UEFA och andra liknande organ som IOK säger, spelar roll. Det de inte vill tillstå är vilken roll det spelar.
UEFA:s mindre transparenta sätt att arbeta är iaf. bättre än t.ex. FIFAs, vilket dock inte säger så mycket. Men så mycket har framgått av den hårda kritik som riktats mot värdländerna åren sedan beslutet att man kan sluta sig till att om Ukraina varit ett framgångsrikt lande med säg, samma BNP per kapita som Polen och än mer, en någorlunda utbyggd infrastruktur, hade landet självt kunnat stå som värdland. Det finns en levande fotbollskultur i landet, som nedanstående karta över klubbar visar.
Karta över Ukrainska Fotbollsklubbar
Det finns pengar, om än staten inte får del av dem och de mest hamnar i rövarbaroners händer. Som det föll sig nu, var det lägligt för de forna bundsförvanterna Polen och Ukraina att göra en gemensam bid för mästerskapen. Polen har de senaste deccennierna konsekvent varit en mycket stark förespråkare för Ukrainas närvande till väst, och sam-anordnandet av EM faller väl in i den traditionen.
Att UEFA under de förhållandena gärna gav Ukraina och Polen mästerskapen när saken avgjordes 2005 och 2007 togs också av många som en slags uppmuntran av framför allt Ukraina, och den väg som den dåvarande, västorienterade regeringen under Viktor Yushchenko såg ut att gå. Sedermera tog saker en annan vändning. Det visade sig att arbetena gick märkvärdigt trögt i den gamla sovjetrepubliken. UEFA blev tvungna att säga till på skarpen.
På senare år har det varit politiska problem som stått på dagordningen. Yushchenkos rival, den likaledes västvänliga återkommande premiärministern Julia Timoshenko, har kastats i fängelse anklagad för maktmissbruk under sin tid som premiärminiset. Tvivel om det rättsäkra i rättegången och sanningshalten i anklagelserna har väckts, och till skillnad från fallet i OS i Kina så tvekar denna gång inte politiker i väst, mest framträdande Angela Merkel men även andra, att använda EM som en markering av politiska ställningstaganden och kräva att Timoshenko friges. Flera har annonserat att de inte tänker närvara (se http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab)
Så kan det gå. Den här lite svävande utflykten till historiens och politikens marker kan tjäna som påminnelse att inte ens frivolt bolltrillande försiggår i ett historiskt eller politiskt vakuum.
I del 2 av ”Fotbolls-EM2012 och Polen-Ukraina” skall vi titta närmare på de tempel helgade åt fotbollsguden som de två länderna rest.
klicka bild för nästa del: ”Polen-Ukraina 2012 del2 – Inte på en Grusplan nära dig”→
—————————————————————
För intresserade av Polsk-Litauiska Samväldet kan flera artiklar på Wikipedia ge en introduktion,
Därefter kan man läsa t.ex.
Tre bilder som önskades av och togs fram för mina elever, föreställande kända profiler från sportens och musikens område.
Först ut en väldigt exakt och detaljerat bestämd bild – den berömde rapparen Eminem, eller Marshall Mathers som han egentligen heter, med en keps på huvudet ridande på en BMX-cykel. Oook, det var ju inte direkt något jag någonsin ritat förut, men det blev i alla fall en utmaning…
Ställningen och positionen på en BMX-cykel krävde en hel del huvudkliande – cyklsiter ser ju inte sådär superspännande ut. Men vad tänker man på när det gäller BMX-ridare? Jo, att de hoppar förstås, och gör konster. Nackdelen är att fokus hamnar på kosnten, och hela ekipaget. Efter att ha kollat lite på pausade bilder från några av de miljoner videor på trick från mer eller mindre duktiga utävare på Youtube fastnade jag för en viss position, mitt i språnget men ändå med ansiktet i en vettig vinkel.
Ansiktet ja. Eminem själv är inte helt lätt att rita, han ser så vardaglig ut att man måste söka efter de små säregna saker som gör ett ansikte unikt. Jag skissade hans ansikte separat, utifrån en förlaga med helt annan vinkel som jag anpassade vid rittillfället, för att kunna klistras in i den övriga bilden.
Jag vet inte alls om Eminem ens åker MBX-cykel – han slår mig mer som en överdimensionerad-bil-m-dito-bling-och-ett-jätte-entourage-snubbe. Men jaja, beställaren ville ha det, och då får han det. Det var i alla lägen ett intressant och sammansatt bildönskemål, värdig den skarpe och lovande Zack.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eminem eller http://en.wikipedia.org/wiki/Eminem
Nästa begäran var på fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, vilken avbildas i en Real Madrid-uniform, eftersom det är hans lag i tecknande stund. Av tidsbrist nöjde jag mig med en blyertskiss, och det gjorde väl att likheten kanske inte är den bästa -man måste kisa lite för att tänka sig att det är han. Jag hade heller ingen riktigt bra bildförlaga att jobba ifrån – de flesta vettiga bilder på Cristiano har honom flexande eller stilla, och mer i fotomodellpose. Han gäller ju för att vara en snygging inom fotbollsvärlden. Jag ville dock ha honom i en egen ställning, och koncentrerad på sitt spel snarare än poserande, han är trots allt först och främst en skicklig spelare, inte en hunk.
Mer om Cristiano Ronaldo och hans karriär finns i http://sv.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo (eng. http://en.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo)
Sist är en slags improvisation från min sida. Önskemålet gällde nämligen bara en keps.
En keps? ”Ja,en med Chicago Bulls på”.
Oook, det är ju ett berömt basketlag, och jag antar att eleven ville ha en sådan, eller har en…De har en snygg logga, det är ju sant.
Så visst, jag ritade en sådan keps, utifrån en bild på nätet. Under skissandet satte jag kepsen på ett skissat huvud, och kom under tiden att tänka: ”kunde man inte ta den mest berömda Chicago Bulls-profilen av dem alla – den legendariske Michael Jordan?” Jag tog fram en bild av den senare och gjorde en snabb skiss med mjuk grafitpenna, och det blev inte så dumt. Tyvärr, vilket jag noterade senare, gjorde det myckna koldammet som bilden gav upphov att den inscannade bildfilen blev lite ”dimmig”, nästan lite suddig. Jag försökte städa upp det i Photoshop, men resultatet är inte hundraprocentigt. Jag hoppas dock att den ändå skall duga.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Bilder pressas fram del 5- Rihanna & Lil’Wayne”
Se nästa bild i serien ”Vikariens Bilder pressas fram del 7 -Månskensvargen”
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
Det börjar dra ihop sig för de stora arenorna i Stockholm, Nationalarenan och Stockholmsarenan. Räkningens dag är också nära. Många turer har följt redan under byggtiden, och ännu är det en öppen fråga om de kommer att gå ihop, kunna fyllas och sätta Stockholm på kartan och provinserna på plats, eller bli pinsamma fiaskon med en stank av inkompetens, girighet och korruption.
Här har förut skrivits om de Stockholmska arenorna vilka nu alltså kommit en bra bit på väg (se inläggen Fotbollsarenor och En kort Återblick…på Stockholmsarenan).
Stockholmsarenans byggetapper
Den alltid joviale Daniel Lidén (tack och snabb återhämtning på dig) skickade nyligen en länk om Swedbank Arena /Nationalarenan och farhågorna om dess allt mer orealistiska ekonomiska kalkyler (DN ”nationalarenan—ett-riskfyllt-bygge”). Den säger egentligen inte så mycket nytt, men det är alltid nyttigt att granska siffrorna som krävs och jämföra just med befintliga anläggningar.
I april skrev tidningen Citys Jessica Ritzen en bra artikel om Stockholms arenor (”avspark i Arena-matchen”) där man pekar på den hårda konkurrens som kommer att bryta ut om arenabesökarna – kampen är redan igång, som framgår av Idrottens Affärers artikel ”stockholmsarenans-fracka-replik”. Stockholmsarenan har som nämns i de två första artiklarna trumf på hand i och med kopplingen till en ledande koncertarrangör. Det är också från början klart att Hammarby tagit den nya arenan till sig och förbereder sig att ta den i besittning.
Nationalarenan i mars 2011
Mot bakgrund av ovanstående är det närmast offattbart vilka turer som vidhängt relationen mellan AIK och Nationalarenan. Ännu nästan fem år efter att förhandlingar inletts och med arenans färdigdatum nu i antågande är det inte klart att Stockholmsarenan blir hemmaarena för AIK – diskussionen har inte avancerat speciellt mycket sedan artikeln i Svd från okt. 2007 (”AIK kan nobba den nya Arenan”). I sammanhanget är jag böjd att sympatisera med klubben, trots de konstiga hugskottten om en alternativ arena för AIK, vilket alltså skulel bli en tredje eller fjärde ny Arena i Stockholm om Djurgårdens avsomnade projekt någonsin lyfter (se Fotbollskanalens ”AIK vill bygga arena i Syndbyberg”).
Men i nyktert tillstånd borde det stå rätt klart för alla att Arenan behöver en stadigvarande ”inneboende” i form av en större klubb, både för sitt varumärke, sin ekonomi och som en investering i att etablera arenan och skaffa sig en bas för framtida besök. Man borde ha kunnat komma överens om något vid det här laget, om någon av de inblande alltså kunde tänka längre än näsan räcker – till slut blir de i alla fall troligtvis tvungna att göra upp.
SwedBank Arena - Redan befläckad av Mutrykten
Mer otrevlig, men tyvärr också knappast förvånande, är de misstankar om korruption och mutor som hänger som en unken odör runt det stora skrytbygget. Se t.ex Dagens Samhälles bevakning , men även andra har rapporterat, som Fotbollskanalen – (”Oro kring Nationalarenan)” eller E24s ekonominyheter . Turerna om det blir ett åtal alals är inte över än, och ligger som en otrevlig odör över inte bara Arenan – det är ju en hel stadsdel som skall byggas därute.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Som vanligt med stora byggen alltså – de är alltid en chanstagning och lockar fram både det lägsta och högsta från de många inblandade. Fortsättning lär följa.
———————————————
Bilden av den gradvis framväxande Stockholmsarenan är tagen från Madeleine Sjöstedt, Stockholms Kultur- och Fastighetsborgarråds, egen blogg, http://madeleinesjostedt.wordpress.com/tag/stockholmsarenan/. Där puschar hon hårt för Stockholmsarenan, i vilken staden själv ju har ett starkt intresse – och det är gott så. Jag brukar inte bry mig mycket om vad politiker skriver i sina bloggar – de brukar vara själva definitionen på självförhärligande och egennyttiga (kan någon säga Caaaarl Bildt! 3 gånger baklänges?). Men jag gillar Madeleines blogg – inläggen håller sig till projekten och vad som talar för dem på ett sätt som gör dem till seriösa partsinlagor snarare än bullshituppvisningar.
Bilden av den tänkta Arenastaden runt Nationalarenan kommer passande nog från en närboendes blogg – bloggen Livet i Frösunda, som förstås tar upp de stora förändringar som sveper genom området – https://frosunda.wordpress.com/category/swedbank-arena/
Övriga länkar till artiklar:
6 03
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Förra året skrev jag om en teckning jag höll på med, tänkt till en fotbollssupporter, där en kraftfull snubbe svingar sitt lags flagga. För det studerade jag vilken det stiligaste emblemet var, och landade på att AIK:s var bäst utformat och snyggast. Men det var inte slutet, utan bara början… Inledningsvis måste jag understryka jag inte är AIK:are. […]
4 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Världens alla stackars shiamuslimer och speciellt de i Iran måste undra vad i herrans namn deras självpåtagna ”väktare” håller på med när de i sitt haschrus ser ordet ZION i Londons OS-logga? Det skulle verka som om den förryckta regimen i Teheran åter i desperationen över att vara allmänt hatade både internt och extern försöker […]
Det började med en bild… Men ack, sedan öppnade mästarna på ofrivillig komik och tragik munnen och när jag skrattat färdigt hade det snarast blivit motsatsen – en illustration av hur skenet kan bedra, och hur förvrängd verklighetsuppfattningen kan bli av de mest triviala orsaker.
(En brasklapp för AIK-supportrar som upplever sig uthängda: läs igenom texten ordentligt, ta ett djupt andetag och trösta er med att vad som än sägs så har ni det snyggaste klubbmärket)
Supportrar. De är för sköna. Inget kan få en att tveka mellan viljan att skratta eller gråta som en riktigt inbiten idrottsupporters relation till ”sin” valda klubb. Graden av skygglappar inför verkligheten, hoppet som aldrig dör, förnedringarna som uthärdas, hatet och den våldsromantiserande attityden till motståndet, liksom glädjen, jublet, den otyglade infantila lyckan vid framgångar… de bjuder på en utlevelsernas fest, det kan ingen ta ifrån dem.
Ibland, ganska ofta faktiskt, känns det dock som om supportrar ingår i ett enormt experiment för att en gång för alla bevisa den gamla Förnuft vs Känsla-motsättningen, eller annorlunda uttryckt: att supporterns förmåga att känna med sitt lag (eller i alla fall mot motståndarna) står i direkt omvänd proportion till förmågan att tänka. Inget fel med det kanske, förutom att människor som inte tänker lätt låter sig utnyttjas och luras. Inklusive lurar sig själva.
Som det här med AIK’s lilla annonstabbe.
AIK hockey annons
I en annons inför AIK’s återkomst i Elitserien står gnagetspelare med heroisk min framför en bild på hockeyarena med en stor och frodig klack. Yeah! Heja Gnaget, liksom, våra spelare, vår klack och vårt lag skall kunga i elitserien. Förutom… att Dagens Media kikade på den där bilden i hög upplösning och såg att den troligen föreställde Djurgården Hockeys klack. Tydligen ser man Djurgårdenflaggor och emblem i bakgrundsbilden när den betraktas i stort högupplöst format.
Närbild klacken i annonsen... DIFs klack alltså
DIF-supportrarna, den hatade ärkefienden.
Står modell.
I en reklam för AIK:s förträfflighet.
Men detta måste ju ändå vara en skitsak, kan man tänka, det är ingen sak alls. Vem vid sina sunda vätskor bryr sig det minsta om vem eller vad i helvete en sönderphotoshoppad bild egentligen föreställer? Alltså på riktigt? Speciellt i reklamen, det mest lögnaktiga av alla mediefenomen över huvud taget?
Men så kommer det här med supporterhjärnan in… Supporters påstår sig alltså älska sitt lag, det och inget annat, och du skall inga falska gudar …eh, jag menar lag hafva jämte mig viskar deras snordyrt inköpta matchtröjor till dem på nätterna…
Magnus Linder, den ansvarige för annonsen och hans reklammän fattade inte det där. De tänkte i enlighet med sitt hantverks linjer. Vi tar fram en fet och tät och entusiastisk klack , det blir mastigt och snyggt tänkte de, så de gick igenom bildarkiven från Globen och voila, se här en bra klackbild, tja färgerna på banderollerna är ju inte samma kanske men det försvinner ju eftersom bilden ska renderas sönder och samman och färgbalansen helt ändras och den är ändå i bakgrunden…. Men bästa bilden är bästa bilden liksom.
Nu borde kanske någon på AIKs pressavdelning eller de som köper annonser möjligen påtalat för reklamarna att det finns ett speciellt problem med att hala fram ärkerivalens supportrar på en reklamtavla för sin egen organisation. Såvida inte reklamen har hat och förnedring som tema alltså. Men det gjorde de inte. Jag har en gnagande (hehe) misstanke om varför, en tanke som löper längs två alternativa huvudlinjer.
1. Oavsett om de visste eller inte, så brydde de sig inte. Dvs de som köper AIKs reklam, i slutändan AIKs ägare eller huvudmän, delar inte supporterhjärnan, oavsett vad de säger i efterhand. De ville ha en snygg reklam för att sälja biljetter och fick det. Vem i helvete bryr sig om det så föreställer en SS-brigads klack? Hand us the cash and shut up. Åh, supportrarna kan ta illa upp, och löje och glåpord hagla över dem? Who gives a flying fuck?
2. De visste inte för att det slog dem aldrig att reklamarna skulle vars så tooootalt okänsliga och hjärtlösa, vem skulle ens kunna täääänka tanken att avbilda det stolta AIK, Sveriges största klubb, Råttans Års kejsare, osv osv, med en bild som egentligen föreställer det hatade DIF och deras frodiga och imponerande klack? Det är ju helt otänkbart. Inte ens doktor Mengele skulle göra något sådant? Så tänker supportern medan han blundar hårt inför den krassa verkligheten att hans älskade klubb är en handelsvara som hanteras av människor som lika gärna kränger troskydd.
Nyheter24 Sport 20110120 "AIK:s komiska tabbe"
Dagens Medias publicering i torsdags (20100120) togs upp av andra medier. Att Nyheter24 valde att se missen som en ursäkt att förlöjliga och sabla ner AIK medan Aftonbladet valde vinkeln att försöka elda på motsättningarna genom att publicera DIFs förutsägbart hånfulla kommentarer säger förstås av vilken sorts skrot och korn de redaktionerna är gjorda av. Den förväntade kackafonin av puerila kommentarer på dessa artiklar kommer förstås som ett brev på posten och framgår tydligt av kommentatorstrådarna. Så får även snaskpressen sitt.
Aftonbladet 20110120 "DIF-fans tackar AIK för Marknadsföringsmiss"
Notera hur supporterhjärnans monomana världsuppfattning bidrar till att verkligheten liksom helt faller bort. Blir irrelevant. Liksom alla distinktioner. Det heter att AIK gjort en tabbe, och vips försvinner det faktum att stora idrottsklubbar i och med att de kommersialiserats hamnat i händerna på iskalla profitörer och reklammänniskor som inte bryr sig ett skit om gräsrötterna och lagets identitet och annat som ändå är supporterns försonande drag. Och att supportern följaktligen blir… lurad. Blir rov för vem som än vill förvända huvudet på honom (för det är oftast en han), utnyttjad på sina pengar, och hånad när något går fel som han inte har någon makt över. Ett offer och löjesobjekt, för inbiten för att fatta det själv.
En fåne.
Och den som tycker att jag överdriver kan lyssna på en av de ansvariga för AIKs supporterklubb Black Army när denne utfrågades om saken i P1:s ”medierna”. Det är ett stycke klassiskt supporterspråk, obetalbart i sin sårade naivitet, malplacerade agression och språkliga överdrift. Jag citerar:
”Självklart är det inte OK att vi har en bild på våra ärkerivaler. Det känns ju förjävligt. Jag ser alltid rött när jag ser en djurgårdare. Det är jordens avskum.”
Vad är det kidsen säger? LOL?
Jordens Avskum?
Jordens Avskum. Det är sådana invektiv som man annars sparar till säg pedofiler eller tja, nazister, sistnämnda vilka kryddar inlägget ovan som exempel på verkligt avskyvärda företeelser. Men anhängarna av en annan idrottsklubb? Vad ska den stackaren säga när han verkligen är jätte-jätte-arg? För att citera treåringar jag känner, vilka redan verkar ha bättre vett?
Finns det ingen som påtalar för honom att hans vrede borde vändas mot de ansvariga i hans egen klubb, som försökt lura honom, utnyttjat hans känsla av lojalitet mot sitt lag? Nej. Istället tar han med supporterns enkelspåriga förutsägbarhet chansen att visa sitt hat mot motståndarlaget, vilka knappast bett om att få förekomma i en AIK-annons.
Suck.
Men kanske finns det en annan tolkning. Kanske språkröret ovan hade tittat för mycket på den klassiska scenen i ”Trainspotting” och bara flyttade över subjektet till motståndarna? Notera för övrigt den kusliga överenstämmelsen mellan filmkaraktärerna och idrottsklubbars hard-core-supportrar…
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Qatars lite aparta ansökan att få anordna fotbollsVM. Och idag (2/12) kom så beskedet från FIFA att de verkligen får anordna VM 2022. Klar Inshallah på det. Eller nåt.
(Se tidigare inlägg som presenterar Qatars VM-ansökan och problemen kring den: https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/)
Eftersom denna blogg i någon mening gett en balanserad bild av Qatars ansökan tidigare skall tillfället tas att ironisera lite över hur saker och ting kan falla ut…
Ännu en gång har det visat sig att de högsta beslutande sportorganen i världen, såsom FIFA och IOK, och deras fullständigt intransparanta sätt att ta beslut lånar sig för konstiga avgöranden. Vi kommer kanske aldrig att få reda på hur mycket vissa av de gamla stötarna i exekutivkommittén fick för att överse med alla de problem som finns med Qatar, vilket underlättas av att röstningen är helt hemlig, och inga vettiga förarbeten eller protokoll till besluten finns.
Qatarerna menar dock business, och har haft tillfällen att öva på anordnandet av stora byggen, som faktiskt, vilket var temat för mitt förra inlägg, varit mer smakfulla än vad man kanske först skulle misstänka (speciellt jämfört med storebror Dubai). Förutom arenorna kan man t.ex. betrakta den stora ljusskrapan Aspire Tower som designades för Asiatiska Spelen 2006, och som faktiskt vunnit pris för bästa arbete med ljus & belysning 2008. Den är inte så ful alls, med sin förgranna och rena fackel-form.
Aspire Tower i Doha, färgsättning
Inför VM-ansökan visade det sig dock att man skulle resa en till liknande skrapa med fet belysning, den för ändamålet byggda Doha Convention Centre på 110 våningar. Man kan i sammanhanget notera den lustiga lilla detaljen att just FIFAs lokaler i Qatar är tänkta att huseras högt upp i den där, vilket tyvärr förstör lite och degraderar den (iaf i mina ögon) till ännu en skrytskrapa där Sepp Blatter & friends kan se ut över sina kungariken i shejkers sällskap…
110 våningar VM-smörjning
Det kommer att dra en hel del soppa att lysa upp de där julgranarna. Man kan ju hoppas att Qatar menar vad de lovat, att spelen skall vara ”gröna” och miljömedvetna…fan tro’t.
37 grader i skuggan i sept, Doha
En annan sak som förhoppningsvis kommer att kraftförsörjas med solpaneler (annars blir det historiens miljöfientligaste tillställning) är luftkonditioneringen… det är vaaaaarmt i Qatar, och arenorna måste alla ha mastiga temperaturanläggningar. Se bilden här från när FIFA besökte Doha i år (14/9) för att inspektera VM-ansökan på plats. Notera att det var i september. VM spelas inte i September, utan mitt i norra halvklotets sommar, under juni-juli. Då det är ännu varmare. Det har talats förut om att ordna VM lite senare, i Oktober, men det har avfärdats av FIFA som antagligen vill sända evenemanget då folk är lediga och kan titta på mest matcher. Det gör, om inte annat, att inkomsterna från reklam kan ökas.
Jaja. Qatar har dock en rätt OK logga. Inte så upphetsande kanske, men i alla fall ren i sin formgivning, där själva det grafiska elementet är taget från en fotbolls femkanter. De lyckades också undvika fällan att ha någon form av tillgjord kufisk skrift till texten och en massa kitschiga arabesker, vilket annars är standard när mellanöstern skall marknadsföra sig för västerlänningar.
Loggan till Qatars VM-ansökan
En virvel med en boll. Med färgerna, blått ljusblått och gult, för havet, himlen och sanden…eller är det solen? Sistnämnda lär vi få se en hel del av därnere…
"Qatars utlägg - jag menar upplägg ser väldigt bra ut..."
Spaden är numera fast förankrad i jorden och bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globenområdet i full gång sedan förra inlägget om arenabyggen i Stockholm.
Stockholmsarenan Flygbild
Här skall jag inte ironisera om kontrasten mellan Hammarbys förmåga att få en juste och respektabel fotbollsplan och deras prestationer på just… ja planen. Utan slå an en positiv ton, och nöjt konstatera att det hela fortlöper enligt plan, och att bygget också kan följas och studeras på ett föredömligt sätt, Bajen har t.o.m. haft den goda smaken att ordna med en egen blogg av det pågående arbetet, vilken kan beses här. Ännu är platsen dock främst ett hål i marken, och senast jag kollade skulle man börja lägga grunden. Ännu får vi vänta på den stora visionen ovan.
Det som fick mig att hoppa till och göra en liten återblick var dock en annan sak – när jag studerade sidan ”The Stadium Guide” om pågående och befintliga arenor av vikt runtom i Europa, så snubblade jag på några märkligt kontrafaktiska, för att inte säga felaktiga, bilder av den framtida arenan.
Eller?
Vore jag konspiratorisk á la fotbollsfans skulle jag börja svettas och undra: är det så här arenan verkligen kommer att se ut? Har Hammarby och staden endast bedrivit ett märkligt dubbelspel i syfte att lura i oss att den nya arenan är mer spejsad än den faktiskt blir? Är det ett sabotage från avundsjuka djurgårdare/AIK:are/Brommapojkar som inte unnar andra Stockholmslag vad de själva inte får? Eller är det månne bara ren inkompetens från någons sida som gör att olika bilder på den pågående stadion cirkulerar?
OK, inte så illa från markplanet...
Personligen föredrar jag den officiella versionen (nedan) vida bättre än den närmast med våld påbultade fyrkant som the Stadium Guide företer på sin sida. Den bär stark prägel att vara en mycket tidig spekulation, ett av de tidigaste projektutkasten för hur arenan skulle se ut. En spekulation av någon som inte hittat kurvfunktionen till sitt CAD-program. Som symbol för ett modernt, återupprättat Hammarby duger det inte riktigt. Inte för att det förslag som verkligen byggs (eller?) är otroligt fantastiskt – men det är iaf nytt och annorlunda och ser inte ut som allt annat runt omkring.
...men det här är mycket bättre.
Som en lustig bagatell var det ju iaf lite kul. Men det finns, tror jag, ett litet beskt piller därunder. Om Sverige och våra klubblag vore det minsta framträdande som fotbollsnation skulle The Stadium Guide aldrig slarva så med uppdateringen för vad som trots allt är byggandet av en betydande fotbollsfacilitet. Men så är det inte. Detta är ett av följderna av att ligga i gärsgården – folk bryr sig inte om att hålla sig á jour och ha rätt info om en. Sverige eller Schweiz? Fyrkant eller oval? Who gives a crap? tänker fotbollsvärlden. Det skulle de aldrig göra om Portugal, eller Belgien, två med oss jämstora länder. Det är dystert, och borde föranleda uppryckning. Man kan ju hysa den fromma förhoppningen att, när Bajen väl intar sin nya plan, de skall spela så att de sätter den på kartan, och visar sig värdiga den investering som det offentliga – dvs i förlängning vi skattebetalare gjort (via försäljning av byggrätter på platsen till förmån för arenan).
————————————————-
I denna bildstudie av starka män har, efter bodybuildare och styrkeatleter, stunden kommit till idrottsmän och andra starka karlar med vad jag vill kalla funktionell styrka – män som behöver ha styrka i hela kroppen, kombinerat med snabbhet och spänst, och under varierande situationer. Vi börjar i det gamla Grekland…
Det här är del 3 i en serie teckningsstudier på temat styrka och kroppsform. Samtliga delar finns under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Grekiska brottare
Fältet vidgas med denna sista studerade kategori, där råstyrka skall betraktas som en viktig, ja avgörande men inte enda, egenskap för starka, fysiskt aktiva män. Som min kloka mor påpekade finns det hjälp för att fokusera, nämligen i antikens Grekland. De atleter som deltog i den stora olympiadens olika grenar och som utgjorde idealet för den grekiska manskroppen utgjordes av stadsstaternas främsta krigare, vilket var liktydigt med de mest stridbara fria medborgarna. De brottades, sprang, hoppade, kastade spjut & diskus, och var som sagt stridsmän.
Lennox Lewis, världsmästare i tungvikt, boxning
Dessa soldater-atleter fick bilda utgångspunkten för mitt sökande, och jag tittade på deras moderna motsvarigheter: mångskampsatleter såsom tiokampare och gymnaster, samt soldater och utövare av sporter med inslag av kamp tillsammans med andra moment, såsom boxare och rugbyspelare.
Amerikansk Marinsoldat
De här killarna har stor styrka, men tyglad av spänst och strävan efter kroppslig kontroll. De eftersträvar en kropp som är ett vasst och starkt, kompetent redskap, inte något att visa upp. Perfektion i relation till sina respektive sporter eller fysiskt krävande uppgifter är deras syfte. Abstrakta värden som en estetisk kroppshydda eller en enögd strävan efter en enda kvalité som råstyrka faller tillbaka för de varierande uppgifter som skall utföras.
John Rothlisberger, olympisk gymnast, USA
Till skillnad från styrkeatleterna har som synes den ständiga och mångfacetterade träningen av musklerna i hela kroppen smält deras fetter och gjort dem naturligt vältrimmade, utan bodybuildingens absurda ”rippande”. Deras muskler är också välväxta och tydliga men inte kantigt skapade av gym eller anabolt uppsvällda (även om prestationshöjande preparat verkligen inte är okända för t.ex. atleter). Även en boxare som Lennox Lewis (se bilden) är också betydligt smidigare än styrkeatleterna. Så ser kroppar ut som är kapabla till smidighet, snabbhet och spänst förutom stor styrka, och vi vet också att de dessutom har uthållighet och vad jag kallar ”hårdhet i kroppen” – de kan röra sig på många olika sätt och utöva sin styrka varierat. De är starka i praktiken och inte bara i spegeln, och kan anstränga sig i olika ställningar.
Nederländsk gymnast´demonstrerar överkroppsstyrka
Bismarck du Plessis -Sydafrikansk Rugbyspelare
Man kan så klart se en större variation inom den här gruppen. Gymnasterna t.ex. kan inte vara lika stora som boxarna med tanke på de volter och vändningar de skall utföra, och rugbyspelare är smidiga men också kraftigt byggda för att motstå hårda tag och stötar – men den som skulle hävda att inte samtliga dessa har en avundsvärd styrka till sitt förfogande bör söka avgiftning.
Den röda tråden här är enkelt uttryckt funktionell styrka, den kraft som driver kroppar som kan utföra månghanda rörelser och uppgifter under akut press och stor explosiv ansträngning. Det här är vad Yakanes kropp skall förmedla, även om han ligger åt det större hållet inom spektrat.
Tiokamparen Maurice Smith
Det verkade först som en avstickare, men ett faktum som tyvärr komplicerar min studie är att vissa, för att inte säga nästan alla, av mina exempel här ser lite för… moderna ut. De liknar inte medeltidsmänniskor. Modern högkaloridiet -och sjukvård och träningsmetoder har gjort dem lite för välskapta. Det är den moderna rika världens privilegium att kunna utveckla en stark kropp i lugn och ro, utan sjukdomar, svält och annat som sätter käppar i hjulen. I en äldre tid hade nog starka karlar mer av en medfödd styrka, troligtvis buren av en grövre benstomme än många av våra atleter – de hade inte möjlighet att bygga upp styrka på en i övrigt normal kroppsbyggnad med redskap och modern träning.
Men, kan man då fråga sig – hur gjorde grekerna det för 2500 år sedan? Det är en intressant fråga…
Men i alla fall. Min undersökning har vid det här laget gett tillräcklig inspiration, och hundratals bilder och åtskillig litteratur gåtts igenom. Genom att kombinera intrycken från framför allt de rena styrkemännen och de mer balanserade och smidiga atleterna har jag fått ett flertal anslag för att börja den nya designen på Yakanes kropp.
←Förra delen: ”Yakane-Stark som ett Lok?”
Nästa: ”Yakane -En man från många platser”→
Motorstopp? Inga problem
Efter att kritiskt ha studerat bodybuildarnas märkliga fokus på ”jag ser stark ut – titta, inget underhudsfett!” i det förra inlägget blev den logiska fortsättningen att titta på rå, mätbar styrka i så ren form som möjligt. Mitt urval kom att domineras av s.k. styrkeatleter, dvs. styrkelyftare och deltagare i tävlingar som t.ex. ”strongest man”. Ursprunget till sistnämnda var karlar som utförde kraftprov av olika slag – Strongman var ursprungligen en form av varieté -eller cirkusinslag, en slags motvikt till ”freak shows”. ”Efter mannen med öron istället för näsa, här har vi en snubbe som kan lyfta en häst!” ungefär. Idag har de egna tävlingar där stora karlar lyfter tunga däck, rivningskulor, drar långtradare och annat skoj…
Jag har en stor traktor - och vem behöver domkraft?
Det här är rejäla gentlemän med mycket biff på benen. Otvivelaktigt har modern kemi och hormoncocktails en roll att spela här också, men ansatsen är icke desto mindre en helt annan och mer konkret än inom bodybuildingen – de här killarna vill vara starka, deras fokus är inte på utseendet i sig.
En stark och bred rygg
De har, som synes, således kvar sitt underhudsfett över de stora musklerna och inte sällan en påtaglig buk också. Sammantaget ger det en oerhört robust look, som framgår av exemplen. Trots att de är massiva är musklerna dock mer naturligt infogade i kroppen. Talande är t.ex. bilden på en tävlandes rygg – bredden är ungefär samma som för en motsvarande bodybuildares, men i övrigt är musklerna inte alls lika definierade. Jag vågar dock satsa mina pengar på att den här killen är starkare än kroppsbyggaren. Det kan också vara på sin plats, för rättvisans skull, att poängtera att skiljelinjerna inte är så knivskarpa. Den berömde bodybuildaren Lou Ferrigno deltog t.ex. i den första ”Strongman”-tävlingen 1977 (han gjorde bara medelmåttigt ifrån sig och vann inte). Det är talande att han därpå tvingades söka läkarhjälp p.g.a. befarade skador. Det var inte så enkelt, tydligen, att ta steget från gymmet till verkliga lyft. Från andra sidan har ingen mindre än strongman-världens superstjärna Mariusz Pudzianowski tidvis deffat sig för framför allt publicitetsändamål (han är omåttligt populär i sitt hemland Polen), så att hans muskler syns mera. Se bilden nedan.
Den visar också på den intressanta kontrasten mellan två ideal. Ingen kan ta ifrån Mariusz hans styrka, även om han bevisligen använt sig av otillåtna preparat. Men rutorna har inget att göra med det – de har han för utseendets skull. Det finns helt klart en gråskala, men grundkonceptet med satstningen på styrka dominerar, vilket framgår av hur de andra deltagarna ser ut.
Här börjar vi i alla fall närma oss något. Yakanes styrka är väl i klass med de här snubbarnas. Men även deras gestalt pekar på vissa problem för det här studiets syfte. Den här åt råstyrkan helt försvurna kroppshyddan blir, genom sin blotta storlek, klumpig och osmidig. Den bär också, trots sin fokus på styrka, på en dold estetisk dagordning. För det är talande att de här männen ofta är oerhört starka och därmed stora i överkroppen i relation till benen (vilka inte alls är små och svaga, bara mindre i jämförelse). Vilket, om man tänker lite på det, inte alls är självklart – de absolut största muskelgrupperna sitter, förutom latissimusgruppen (stora ryggmuskeln) i benen: gluteus (rumpan) och quadriceps samt biceps femoris (benmuskler) är alla potentiellt mycket starkare och större än sina motsvarigheter på överkroppen. Jag skulle sätta en slant på att den här obalansen delvis är påverkad av en modern idé om vad som är kännetecknande för en manskropp, som man delar med tex. bodybuilding.
Mariusz - istället för lyftkran
Målet för denna studie, att hitta en kropp åt Yakane, sätter fler krav än bara styrka. Yakane har förvisso fått slita som ett djur genom bl.a. slaveri och andra umbäranden. Men han är också en soldat, en skicklig ryttare och mästare i alla vapnens bruk. Han måste alltså ha en viss smidighet, böjlighet och koordination i sin kropp, som slipats fram till rörelseförmåga och teknisk skicklighet. Han kan inte enbart vara byggd som ett kylskåp.
"Ptrooo! Du måste skämta!"
Nej, trots att det är ett bra steg framåt är styrkeatleterna inte hela svaret på gåtan med Yakanes kropp. Vi närmar oss, men är inte riktigt där än. Härnäst skall vi titta på lite mer mångsidiga starka män – soldater, kampsportare, gymnaster och mångkampsatleter.
←Förra delen: ”Yakane-Bodybuilding & Steroider?”
Nästa del: ”Yakane-Redan de Gamla Grekerna…”→
En serie av betraktelser kring arbetet på att bestämma eller designa utseenden i bild – först ut är figuren Yakane, som aktualiserar en intressant fråga: hur skulle en riktigt kraftig och stark karl kunna se ut, utan anabola, gym och modern diet?
Detta är första delen i en serie om anatomiska studier och tecknande. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Inför arbetet med storyboardsen aktualiserades en fråga som hängt med i åratal, nämligen hur flera av protagonisterna egentligen ser ut. Alltså själva, utan kläder, utrustning och diverse parafernalia. Ett fåtal är ordentligt designade, men många är bara beskrivna i text och en snabb skiss, med hänvisning till en verklig förlaga eller inspirationskälla. I takt med att bilderna på handlingen växte fram med ganska svagt stöd i tidigare skisser bestämdes det inför arbetet med kapitel 2 att påbörja ett parallellt projekt, nämligen en serie fristående designkoncept med fokus på olika figurers utseenden.
Yakane kroppstudie från 90-talet
Först ut är Yakane, den först beskrivna karaktären. Back in the days höll jag till godo med några mycket översiktliga egna skisser och bilder i serieteckningsstil. Inför det här projektet skulle han avbildas mer verklighetstroget, med blyerts och kol för god skuggning, närmare riktiga porträtt än en series stiliserade schablonutseenden. För sådan mer realistisk gestalting reser Yakane ett gäng intressant frågor med hänseende på etnicitet, kroppsform och relationen till det mänskligt möjliga. Det dominerande draget i Yakanes utseende är:
Det kan låta enkelt att bara rita och låta ovanstående bli som det vill, men vid närmare eftertanke – finns det någon som ser ut så, som man känner till? Inte jag i alla fall. Sålunda blev det till att utföra lite research. Kroppens form blev första anhalt.
Det vet väl alla hur en storbyggd och stark men ändå inte alltför vanskapt man ser ut? Njaaae, det är just det. Om man undersöker saken ser man att den bild många, i första vändan, har av en stark karl kan ha rätt lite med praktisk och fungerande styrka att göra. Inför arbetet med konceptdesignen synade jag de faktorer som styr hur en riktigt stark kropp skulle kunna se ut med ett vaksamt och problematiserande öga. Vad som framträdde var framför allt följande huvudkällor för en passande kroppsform: bodybuildare, styrkeatleter, militärer, utövare av vissa kampsporter och mångsidiga atleter & gymnaster. Från ett från början väldigt snävt fokus med inriktning enbart på mina bilder kom studierna av dessa tänkbara förlagor också att bidra till att, vid eftertanke, avslöja intressanta saker i synen på den manliga kroppen generellt.
Kroppsbyggare ställer upp sig
Först ut bodybuilding. För innebörden av bodybuilding se definitioner och lite fakta här.
Varför är bodybuildare relevanta för ett studium av en stark mans anatomi? Därför att vi alla är påverkade av medias bild, som delvis tagit till sig bodybuildningens och gymkulturens kroppssyn, som i sig förenar idéer om slankhet och synlighet för välutvecklade muskler till ett estetiskt ideal. Framför allt män har tagit till sig bodybuildingens styrande maxim, att målet för kroppsutvecklingen är stora svullna muskler som framträder så klart (eller ”definierat”) som möjligt med väl synliga blodådror och muskelfästen genom en starkt uttunnad hud. Som levande anatomiska planscher bygger bodybuildarna upp en kropp som samtidigt är avmagrad och har råstyrkans attribut, volym och tydlighet.
Det säger sig självt att detta utpräglat estetiska ideal, med en tendens till bristande förståelse för kroppens långsiktiga villkor, inte är speciellt fruktbart, utom möjligen som lisa för utövarnas självkänsla (vilket dock inte skall avfärdas utan vidare), och till gagn för gymägare och försäljare av diverse preparat som tillåter en att spänna musklerna hårdare och oftare -inklusive dopingpreparat, som grasserar inom den här träningsformen. Överdrifterna och bizarrerierna kommer följaktligen som ett brev på posten.
De värsta fallen avviker från mitt syfte och skall inte tas med här, de utgör typfall för ren och skär dysmorfofobi. Men redan en snubbe som denne till höger visar på poängen med att bodybuilding lösgör sig från alla praktiska, och även sina egna uttalade estetiska hänsyn, och gärna blir…något annat.
Bred Rygg -men hur Stark?
Poängen för mitt studiums syfte är att det här bara marginellt har med riktig styrka att göra, för att inte tala om uthållighet och förmåga att tillämpa dessa i skiftande situationer. Med all respekt för deras mål och syften är renodlade bodybuildare förvisso starka, men bara upp till en viss punkt och i en tämligen snäv mening. De kan röra på tunga vikter under väl avgränsade former. Men de kan inte hävda sig i tyngdlyftning eller någon annan sorts mer avancerad lyftning heller för den delen. De flesta av de största exemplaren kan knappt lyfta sin egen kropp ordentligt – mycket få kroppsbyggare klarar av att göra vad tex gymnaster regelmässigt gör, som att hålla sin kropp i rakt läge med usträckta armar hållande i romerska ringar. Be en renodlad bodybuildare dra sig snabbt uppför säg ett klätterrep, eller hoppa högt eller långt, och var beredd på att bli underväldigad.
Jag har ett stort och slött...öh, svärd
En annan sak med bäring här är att det ständiga avmagrandet för att se ”rippad” (så genomskinlig i huden) som möjligt leder till de konstigaste ät- och drickvanor som knappast skulle varit möjliga eller eftersträvansvärda i förmodern tid. Eller för de som har viktigare saker för sig, som ett ansträngande jobb att sköta, där musklerna i sig skulle komma till nytta. Det är en banal fantasi att tex tänka sig brandmän, som verkligen kan vara mycket starka, utan tillstymmelse till bukfett.
Icke desto mindre accepterar många numera utan vidare att manlig styrka porträtteras av en bodybuildare. Bodybuilding går i takt med tidens visuella kultur – det är intrycket, åsynen som är det viktigaste, inte substansen. Det är därför sönderdopade kroppsbyggare som Arnold Schwarzenegger et consortes får spela förhistoriska barbarer eller moderna elitsoldater på film, trots att verklighetens krigare med hälften så stora biceps skulle filea dem med sina bara händer och stapla benen i duschen.
Nej, renodlade bodybuildare som utgångsläge för den verkligt starke medeltidsmannen Yakane leder inte långt. Anblicken av styrka för anblickens egen skull lär inte vara det som präglar hans figur. Studiet av dessa är dock inte bortkastad, om inte annat så för att titta på muskler utan behov av en plansch (värdet av vilket inte skall underskattas). Jakten på den rena styrkans gestaltning fortsätter i nästa inlägg i denna serie – då skall vi titta på de starkaste go’a göbbarna – styrkeatleterna.
Nästa del, ”Yakane, stark som ett Lok?”→
Under en sammanställning av mitt bildbibliotek för ett kommande inlägg om anatomiska studier för mitt tecknande fick jag syn på fotot nedan, som jag måste sparat av rent avskräckande skäl. Snacka om antitesen till en funktionell och tilltalande muskulatur. Man hoppas ju att fotot skall ha varit bildbehandlat för att överdriva volymen. Men tyvärr tror jag inte det.
Skräckexempel på anabola och/eller bildbehandling?
Monstruöst. Psykedeliskt. Motbjudande Gaaaalet! Nej orden räcker inte till. Den här mannen borde söka hjälp (eller ha sökt, han kan mycket väl ha dött med tanke på all anabola han måste ha ätit). Jag kommer osökt att tänka på det sjukliga tillståndet dysmorfofobi, som drabbar övertränade gymoffer och anorektiker – de saknar förmågan att realistiskt bedöma sin kropp och hur den ser ut. I slutändan övergår min första tillbakaryggande reaktion till en slags medkänsla. Stackars människa.
I det nyligen avslutade Fotbolls-VM lyckades ju sydafrikanerna , kanske över förväntan, att ordna med ett bra evenemang, och jag misstänker att detta på det hela taget framgångsrika VM kommer att öppna upp fältet för många fler intresserade att vilja arrangera denna tävling i framtiden. Med anledning av ett inlägg på nätverket Yimby om de sydafrikanska arenornas utformning samt ett tidigare inlägg här om nya arenor i Qatar, kom jag att tänka på hur det där skulle te sig i Sverige, naturligtvis med ett extra öga på Stockholm, med tanke på stadionanläggningar. Hur ser de arenor ut som finns idag eller är under byggnation, och hur mycket nytt skulle behöva anläggas?
FIFAs definition av en vettig stadion fångas rätt väl av ett citat från deras riktlinjer:
”For major international matches a stadium should seat at least 30 000 people.”
Detta gäller allmänt, för klubb- såväl som landslagsfotboll. Ytterligare krav sätts på stadiumanläggningar som skall hysa ett VM – då ska ingen arena ha under 40 000 sittplatser totalt, och för en VM-final stadgas en riktigt stor arena med plats för 80 000 sittande eller mer. I dessa kapacitetskrav inkluderas dock också temporära utbyggnader av befintliga arenor, som sedan kan monteras ner.
Det har i åratal varit ett stående samtalsämne inom just fotbollen att Sverige saknar stadionanläggningar av internationell klass och som kan ta en vettig publikmängd (≥ 25 000 sittplatser). Mest frapperande har det varit att Stockholm, huvudstad, huvudort, ja huvud överhuvudtaget i Svea, Götes och Vendes Rike och centrum i den största befolkningskoncentrationen i Norden tills nyligen enbart haft en (1!) dålig ursäkt till Riktig Arena, nämligen Råsunda Stadion (kapacitet 36 608 sittande). Det har istället varit Sveriges undersida Göteborg som länge hyst Nordens fram till nu största fotbollsstadion Ullevi med plats för 43 200 sittande åskådare.
Ullevi är en respektabel arena, inget snack om saken. Den är förstås lite daterad, och kan inte tjänstgöra för en mängd evenemang året runt som det numera krävs för nya anläggningar. Men ändå. Just nu är den på topp. Så Göteborg behöver inte skämmas för sig.
Det kan vara värt att notera att det ingick i planerna för en Norsk-Svensk EM-ansökan 2016 (som gick till Frankrike efter att Sverige-Norge drog sig ur) att bygga ut flera arenor betydligt: Ullevi framför allt skulle ha kunnat utökas till ca 70 000 sittplatser (För den som vill läsa mer om denna Sverige-Norges EM-ansökan som aldrig blev av finns en lång diskussion på arkitekturforumet skyskrapercity).
Det blev ingen EM-ansökan. Men diskussionen om nya arenor, som föregick ansökan och fortsatt efter, har obönhörligen tagit fart och en mängd fotbollsarenor har börjat byggas och utökas inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Mest intressant är förstås Stockholms fall, där de tre stora fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby legat på Stockholms politiker i många år, vilket underlättats av att framför allt borgerliga politiker pratade runt och dyrt lovade och svor att var och en av lagen skulle få sin egen arena. Detta var förstås lätt att säga, svårare att göra. Klubbarna själva är heller inga topptränade…någonting egentligen, men definitivt inte lobbyister. Sakta men säkert och med många gupp på vägen har dock saker börjat hända…
SwedBank Arena
Mest betydelsefull av Stockholms anläggningar blir den nya stora Nationalarenan i Solna (vars fruk-tans-värda officiella sellout-namn inbegriper en bank som också är inblandad i Malmöstadion). Denna kommer att ersätta Råsunda – men lita på att AIK:arna kommit med gnäll om detta och vill ha en annan arena, sorgligt nog. Nåväl – Nationalarenan är tack och lov en angelägenhet för fler än några gulsvartklädda typer, och bygget är redan i full gång. Det är en mastig Arena – 50 000 sittplatser för fotboll och idrott, 65 000 om även innerplanen används för tex koncerter. Taket är helt utskjutbart och möjliggör aktiviteter året runt. Den kommer att markant öka chanserna för att tex internationella Cup-matcher spelas här, och ge möjlighet för de allra största artisterna att komma till huvudstaden. Arenan ingår i ett större nytt område, kallat Arenastaden. Hotell, köpcenter med mera kommer att ingå i den, och dess placering vid goda kommunikationer i form av pendeltåg och närhet till motorvägar har varit en förutsättning för dess storlek. Nedan ser vi en annan vy över Nationalarenan, denna gång på natten. Mer om Nationalarenans faciliteter finns i http://www.swedbankarena.se/
Nationalarenan Nattvy
Den andra anläggning som redan börjat sin projektfas, och vars tomt redan beretts i och med rivningen av alla tidigare byggnader och anläggningar på byggplatsen, är den s.k. Stockholmsarenan vid Globen.
Stockholmsarenan
Denna skall bli hemmaarena för Hammarby, och skall förhoppningsvis brukas mer än den tragiska Söderstadion. Kapaciteten verkar ha fastställts till 30 000 sittande, vilket gör den FIFA-mässig. Även här har en avgörande detalj vid utformningen varit dess helt förslutningsbara tak, vilket gör att den kommer att erbjuda möjligheter till skiftande verksamhet över hela året, inklusive större koncerter i omedelbar anslutning till staden (iaf närmare än Solna), som annars har haft en ovana att gå oss förbi. Arenan ingår som sig bör i en större plan för utvecklingen av området och kommer att rymma en mängd andra aktiviteter. Förutsättningarna för att bygga upp en på evenemang, sport och underhållning baserad anläggning, liksom att förlägga kommers här, är osedvanligt goda, i och med det redan befintliga Globenområdet. Nedan syns en annan vy som visar hur den nya arenan passar in i omgivande Globenområde. Mer om det pågående bygget finns i http://www.nyarena.se/
Stockholmsarenan Flygbild
Den mest sena av anläggningarna att komma igång, och den som omgärdats av mest knasiga turer, har varit en ny arena för Djurgården. Efter att planerna på att bygga om Stockholms K-märkta Stadion definitivt skrinlades för några år sedan har det som funnits av tankeverksamhet koncentrerats kring en ny arena vid platsen för Östermalms IP. Hur anläggningen skall se ut är var mans gissning eftersom den fortfarande är på planeringsstadiet, och en diskussion om dess kapacitet pågår fortfarande. Ursprungligen pratades det om 20 000-25 000 platser, men senaste planerna tar sikte på en 18 000 mans arena enligt en artikel i DN. En bit under FIFA-klass således. Se nedan en bild för hur det senaste förslaget ser ut.
Plan Östermalms IP
Det är ganska roande att läsa diskussionen på olika fora om hur fansen för respektive lag hanterat turerna kring anläggningarna. Även med förbehåll för fan-faktorn kan man delvis förstå de stackarna, som alla Stockholmare har de drabbats av många frustrationer när det gäller stora byggen.
Men man behöver inte vara en inbiten supporter för någon av lagen (i själva verket hjälper det snarare) för att önska att samtliga dessa arenor blir av och framgångsrika, förhoppningsvis åtföljda av framgångsrika klubbar som lyfter fotbollen i Stockholm. Så att när Sverige nästa gång bestämmer sig för att ansluta sig till vuxenvärlden ifråga om evenemang det inte skall falla på att våra bästa anläggningar är de som byggs av småbarn med legoklossar…
En vidare genomgång av pågående eller projekterade arenabyggen runtom i Sverige visar att inga kommer i närheten av FIFAs rekommendationer – även Kalmars och Norrköpings nya arenor är tänkta för under 15 000 åskådare. Undantaget är den nyligen färdigställda Nya Malmöstadion, som förvisso ligger under FIFAS krav med sina knappt 21 000 sittplatser. Det är icke desto mindre en ny anläggning med förutsättningar att byggas ut i framtiden, se några bilder nedan. För en sammanställning av nya arenor se Svensk Fotbolls website, http://svenskfotboll.se/arkiv/tidigare/2009/01/nya-svenska-arenor-tar-form/
Nya Malmöstadion - foto Bengt Håkansson
Nya Malmöstadion 2 - Foto Bengt Håkansson
(Ett senare inlägg på temat Qatar 2022 finns också på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/02/fifa-world-cup-2022-gar-till-qatar/)
Med anledning av en artikel på nätverket Yimby om arenorna i detta VM började jag fundera på svenska fotbollsarenor, samtidigt som jag i enlighet med den fastlagda gnäll-inte-bara-utan-kom-med-något-konstruktivt-policyn här tittade runt i världen efter lite påhittiga projekt för inspiration. Och det kom från oväntat håll, nämligen…Qatar.
Jag har i tidigare inlägg öst förakt över den nyrik-kamelförsäljare-attityd som vidlåder några av vår tids mer smaklösa byggen runt arabiska halvön. Men allt är naturligtvis inte mörker. Qatar har inkommit med en officiell begäran att få anordna fotbolls-VM 2022, som efter att först ha avfärdats gradvis fått allt mer respekt. Världen saknar inte stater med de tillräckliga resurserna, och Qatar är definitivt rikt nog och har hyst flera (iofs mindre) internationella evenemang. Men det finns många utstående frågor.
Ovanstående ger vid handen att det finns legitima problem med att hysa ett VM i Qatar. Det har påpekats att det vore bättre om Qatar och Förenade Arabemiraten tillsammans skulle göra det. Och frågan om det vedervärdiga styrelseskicken i samtliga dessa stater borde få FIFA att tänka efter riktigt länge, om de inte vill upprepa det osmakliga exemplet med Argentina, där en mordisk militärdiktatur använde sig av evenemanget som ett sätt att klamra sig fast vid makten (tills de fick stryk av engelsmännen i det idiooootiska Falklandskriget).
Följande genomgång av stadionprojekten, inklusive länkarna till de i mitt tycke rätt corny animerade klippen som deras organisationskomitté tagit fram för några av arenorna, skall således inte tas som stöd för att Qatar skall få eller har förtjänat evenemanget på något sätt. Oavsett detta är det intressant att se hur man rent arkitektmässigt hade tänkt sig det hela. Alla de föreslagna arenorna är förstås inte arkitektoniska underverk, men flera är tillräckligt intressanta för att väcka nyfikenhet och ytterligare frågor.
Al-Khor-stadion, Qatar
Min personliga favorit är den av snäckans skepnad inspirerade Al-Khor-stadion, som förutom sin unika form har ett slags integrerade segeltak som kan justeras och därmed skydda de stackars spelarna och publiken från den stekande arabiska solen. Al-Khor skulle ha plats för 45 330 sittande åskådare.
Animerat klipp om Al-Khor-stadion.
Takkonstruktionen påminner lite om velarium, de utdragbara solskydden som fanns i det gamla Colosseum och som syns tydligt i Ridley Scotts Gladiator – alltid ett plus för en Rom -och historienörd…
Colosseum, läktare & Velarium
Al-Shamal-stadion, Qatar
stor arabisk dhow
En annan stadion med anknytning till havet, det merkantila Qatars livsnerv och traditionella källa till välstånd innan oljan, är den planerade al-Shamal-stadion. Dess inspiration är den arabiska dhow, skeppet med trekantiga segel som gav upphov till de ”latinriggade” skepp som tillät västerlänningar som Vasco da Gama att ”finna” sjövägen till indien 800 år efter de arabiska köpmännen (tillråga på allt hade han f.ö. lokala, troligen arabiska, lotsar ). Al-Shamal-stadion skulle ha plats för 45 120 åskådare.
Animerat klipp om Al-Shamal-stadion.
Tanim bin Hamad-Stadion, Qatar
Den sista planerade arenan med klar lokal touch, Tamim bin Hamad-stadion, är inte direkt knuten till VM-ansökan, men skulle högst troligt ingå i tävlingens arenasortiment.
Bayt sha'ar
Den är inspirerad av det klassiska arabiska beduintältet bayt sha’ar (min transkribering), och skulle ha plats för 65 000 åskådare. Det finns något inbjudande med en offentlig plats med formen av ett tält, även om en idrottsarena kanske inte är det som passar bäst för dess förverkligande. Min tanke går till det politiska uttrycket ”det stora tältet” för att avse en inkuderande samling, en sfär där alla är inbjudna, och som har rum för många åsikter och åskådningar. När demokratisering av de arabiska oljediktaturerna dryftas (där Qatar trots allt nått längre än de övriga) uttalas ibland idén att det traditionella arabiska majlis, rådslaget, skulle kunna ge en inhemsk grund för en mer folkförankrad styrelse. En majlis som verkligen representerade folket i Qatar skulle kunna hysas i en byggnad liknande den ovan: det skulle passa bättre än de närmast Las-Vegas-aktiga pastischer på klassiska palats som annars dominerar regionens maktboningar.
Al-Wakrah-stadion Qatar
Al-Wakrah-stadion. Ett nybyggt komplex med plats för 45 120 åskådare, skulle också inkludera en massa andra faciliteter som spa, köpcenter och annat. Detta är ett typiskt modernt arenabygge, som kombineras med andra faciliteter och en utbyggnad av den omgivande staden. Dess placering är också vid en stor planerad motorvägssträckning, och den påminner såtillvida något om den nya arenan i Solna.
Animerat klipp om Al-Wakrah-komplexet.
Al-Gharafah-stadion, Qatar
Den redan befintliga Al-Gharafa-stadion skall expanderas till 44 740 sittplatser, varav en del dock skall vara i moduler som sedan kan avlägsnas. Dess utsmyckning skall tydligen symbolisera färgerna från alla de länders flaggor vilka deltar i turneringen.
Animerat Klipp om Al-Gharafa-stadion.
Al-Rayyan-stadion Qatar
Ännu en existerande stadion, Al-Rayyan, skulle utökas från drygt 21 000 till 44 740 sittplatser, en expansion som sedan ska kunna monteras ner. Arenan är tänkt att förses med ett enormt elektroniskt membran som skulle projicera bilder på hela fasaden.
Animerat klipp om Al-Rayyan-stadion.
Säga vad man vill: Qatar är inte en blyg blomma direkt. Notera att allt det ovanstående är planerat att ske i ett land vars totala befolkning understiger Storstockholms och som har en (1) större stad, huvudorten Doha. Ambitiöst är ordet. Och till skillnad från de många meningslösa skrytbyggena runt gulfen är det här en satsning med en funktionell och offentlig udd – sportarenor är allmänna byggnader på ett sätt som jätteskyskrapor fyllda med kontor aldrig kan bli. Även om det förstås lider av en hel del oljedopad hybris är det ändå intressant att se vad som är möjligt att tänka. Från en Stockholmshorisont, där vi dagligen måste betrakta det enorma strul och tjafs som utvecklas varje gång man vill bygga något nytt, är det uppfriskande att se att ett helt annat förhållningssätt är möjligt. Och det väcker förstås den mer intressanta frågan: hur ser läget ut här? Hur ser förutsättningarna ut för Sverige att hysa ett evenemang av den skala som ett Fotbolls-VM innebär?
Denna post är inspirerad av -och skriven med benäget tillstånd från- arkitekten Bash Mohandis bloggpost (på engelska) på samma tema. Han, liksom jag, har fått flertalet bilder från den officiella webplatsen för Qatars VM-ansökan, varom mer finns på http://www.qatar2022bid.com/qatars-bid/stadiums.
Förra sommaren var det någon som lite oseriöst antydde att den ville köpa en bild av mig på en snubbe som svingade sitt fotbollslags emblem. Jag sade att visst, OK, och gjorde en snabb skiss, men sedan rann det hela ut i sanden.
Skiss Heroisk Flaggviftare för Supporter
Nyligen tog jag fram den där skissen och använde den för att öva tushpenselteknik. Men det fick mig att fundera lite över vilket lagemblem som skulle se bäst ut att avbilda. Det slog mig att jag diskuterat det vid något tillfälle med några fotbollssupportrar. Erfarenheten var att det där var en känslig, närmast omöjlig fråga för dem, eftersom deras skygglappar förstås stänger av alla normala estetiska mekanismer och närmast tvingar dem att tycka att deras egna lags emblem är snyggast.
En ofjättrad person har dock inga sådana inskränkningar. Däremot har jag ärligt kända preferenser. Och en av dem är att jag endast befattar mig med stockholmslagens symboler. Provinsernas lag får ursäkta, deras göranden har ingen bäring på mitt liv och varje tågande av deras fanor och symboler på våra gator drar hos mig fram visioner av bondetåget 1914. Om jag har en preferens som är okuvlig är det för Stockholm, för huvudstaden och dess liv.
AIK, DIF, Hammarby, Brommapojkarna, Assyriska, Reimersholmes, Westermalms
Reymersholmes IF
Jag tittade på de lag som de senaste åren spelat i allsvenskan, och jämförde i första hand de tre stora lagens insignier – Hammarby, AIK samt Djurgården – men tog också med Brommapojkarna och Assyriskas märken, de har ju varit där uppe och vänt på sistone.
Westermalms IF
Jag lämnade Reymersholms IF och Westermalms IF (någon som ens hört talas om dem?) åt sidan, då dessas spel i högsta divisionen skedde under stenåldern.
Ett litet stickspår – det säger något om synen på elitlags verksamhet att man numera helt övervägande kallar deras lagsymboler, insignier eller emblem för loggor (en snabb titt på Google visar det med all tydlighet). Som om de vore ett varumärke, eller ett företag. Eller så kanske fotbollsvärlden bara har bristande språkfärdigheter, det skulle ju knappast förvåna…
Så vilket emblem skulle se snyggast ut på min bild?
Assyriskas Emblem
Assyriska
En intressant inledande fråga är om Assyriska kan betraktas som ett Stockholmslag. Men om man skulle tillämpa en slags strikt skiljelinje av typen ”lag som verkar inom stockholms kommun” skulle ett visst Solnalag också falla bort. Vilket förstås har sin ironi, men till sist och syvende är orimligt. Stockholm är för mig ”Stockholmsområdet”, som sig bör för rikets pulserande och växande hjärttrakt. Assyriska kommer alltså med.Nåväl. Assyriskas symbol lider av att vilja för mycket, vilket jag gissar hör samman med dess vidare betydelse än att bara vara symbol för ett fotbollslag utan också en slags kulturell fanbärare. Den har således för många element som inte är välkomponerade, i betydelsen att det finns för många färger och saknar tydliga avgränsningar. Att de vilar på ett vitt fält gör också hela emblemet blekt, och lite otydligt. De borde ha renodlat dess vita och röda element, för övrigt de som dominerar deras uniform, och fullföljt avgränsningen som axen runt stjärnan påbörjar.
Brommapojkarnas Emblem
Brommapojkarna
Brommapojkarnas emblem är inte dumt. Symbolen med de två händerna som möts mitt i bilden är sympatisk och kontrasterar väl med sköldens två tydliga färger, för övrigt mina favoritfärger, rött och svart. Frågan är dock om inte just rött och svart är lite för mörka tillsammans. Tilltaget att sätta bilden omgivet av en grön lagerkrans mitt i bilden gör att det blir lite väl mycket färg – grönt, gult, svart och rött. Allt som allt dock ett bra emblem.
Djurgården
Jag har alltid funnit Djurgårdens emblem för skrikigt – 
det har för många färger och ser ut som en sallad av de tre grundfärgerna. En kul sak var dock deras regalinspirerade symbol, med stående lejon bredvid skölden. Den är riktigt snygg och ser anrik och respektingivande ut, men det skulle inte vara korrekt att jämföra ett sådant utökat emblem, troligen tänkt att sättas på en stor yta av typen flagga, med de övriga lagens avskalade. Frågan som ligger kvar är dock om den inte skulle se snyggast ut på min bild, som innehåller just en stor flagga.
Hammarby
Hammarbys Emblem
Hammarbys emblem är inte illa, inte illa alls, och innehåller också i sig en flagga, som på min bild. Den har enkelheten och kontrasten hos två tydliga färger, vitt och grönt, kompletterat med gult som i heraldiska sammanhang anses känneteckna guld. Lagerkransen runt ger den en viss stil. Men tilltaget att skriva in små bokstäver i själva flaggan utan avgränsningar drar ner betyget – det ser lite plottrigt ut, stör kompositionen och gör den lite…tacky. Som om de tagit någons hemsydda flagga och gjort den till sitt emblem. På avstånd ser det ut som gula kråkfötter.
AIK
Det bästa till sist. För vinnaren blir…AIK. Deras märke är välkomkomponerat i betydelsen väl avgränsat och tydligt trots att den innehåller många element. Tydligheten kommer av att den innehåller endast två starka och kontrasterande färger, svart och gult, som också harmonierar väl med varandra och dessutom skapar en dramatisk effekt. Svart, alltid en bärare av många betydelser, är en färg som det inte går att stå likgiltig inför och öppnar dessutom dörren för snygga svarta uniformer.
Tilltaget att mörka de gula delar som är bokstäver och ornament och behålla ett klargult fält i mitten är genaliskt: det behåller kontrasten hos grundfärgerna i märket samtidigt som det möjliggör många smådetaljer. Den heraldiska utformningen av skölden är stilfull utan att vara för tillkrånglad och uppnår på en begränsad yta vad Djurgårdens stora ”regal”-symbol behöver massor av utrymme utanför själva emblemet för att uppnå – en känsla av tradition, av anrik och dramatisk historia.
Så – det blir en AIK:are som svingar sin flagga när bilden skall sättas ihop.
Fortsättning följer.
Nästa del: ”Att sätta en Lagsymbol på en Flagga”→
UPPDATERING: ”En återblick på assyriskas klubbmärke” →
Shogun - James Clavell
[…] YouTube Twitter Facebook RSS Flöde ← First Times /Förstagånger: Alcohol Color Ma
[…] med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se
I really like the detail and thought that went into this piece.
Wonderful Beauty ! "Ooh, oh, how many eyes have seen their dream?Oh, how many arms have felt their d
Om det rör sig om beställningar av bilder, immaterialrättsliga ärenden och annat anknutet till mater
hur kommer man i kontakt med dig?
Det är helt korrekt - de samtida romarna kopplade Hermes/Mercurius mer till Wotan/Oden. Jag gissar a
För övrigt har Hermes, även i sin esoteriska form Hermes Trismegistos (den trefalt mäktige) klara dr
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 