Kategoriarkiv: Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos
Mera Gudar: Isis
De Egyptiska gudarna har blivit styvmoderligt behandlade än så länge. Men nu kom turen till Isis, den egyptiska urgudinnan för moderskap, magi, fruktsamhet, kärlek och mycket annat. Isis var den mäktiga frun till guden Osiris, dödsrikets herre, som blev dödsgud efter att hans broder Seth dödade honom och styckade hans kropp och spred delarna runt medelhavet. Så stark var Isis makt att hon samlade ihop bitarna och helade sin man så att de kunde ha en kärleksnatt och hon kunde bli havande med sonen Horus, som sedan sökte hämnd för sin faders mord.
I de första skisserna ovan lades tonvikten på gudinnans mystiska sida, i färd med att kasta en besvärjelse. Jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt klädedräkten utan körde på en traditionell egyptisk vit klädnad. Men lite studier av några antika målningar visade en intressant detalj. I flera (varav två syns nedan) porträtteras gudininnan och andra kvinnofigurer med en väldigt urringad och åtsittande dress.
På flera av bilderna är det nästan som om axelbanden möter klänningen under brösten, som då skulle lämnas exponerade. I egyptisk konst är det vanligt att tex dansflickor avbildas i praktiken helt nakna, så vi vet att egyptierna inte var pryda. Det där kunde vara intressant, eftersom det lyfter fram kärleks- och fruktsamhetsgudinnans gudomliga yppighet och sexuella utstrålning. På den ena bilden avbildas också tronen, som var Isis symbol – hon var ju den som satte sin son Horus på tronen som egyptens första gudakonung. En tuschad teckning som sammanfogade alla de här elementen kan ses nedan.
Futuristisk arkitektur -Mecka
För intresserade av arkitektur är Mecka idag en intressant plats. Det stora tempelområdet runt Kabaa-helgedomen har trots flera utvidgningar blivit för litet för den ständigt ökande mängden av rättrogna muslimer som vill genomföra hajj, den påbjudna pilgrimsfärden. Sedan ett par år finns planer på en systematisk och omfattande ombyggnad av centrala Mecka för att kunna hysa fler pilgrimer och samtidigt förbättra stadens infrastruktur. Flera förslag har publicerats, se nedan.
och byggena är redan i full gång
En del av ovanstående är uppenbarligen mer grandiost än bra arkitektur. Men någon form av förändring verkar nödvändig, om inte annat så för att minska mängden allvarliga olyckor som nu drabbar pilgrimerna och det enorma slitage det innebär för staden att ha miljontals besökare varje år. Från det perspektivet var en presentation av Atkins arkitekbyrås planer för en utvidgning av den stora moskén i Mecka särskilt intressant. Se nedanstående länk:
Mer bilder på ombyggnaden av Mecka finns på forumet Skyskrapercitiy, som är hängiven stora byggen runtom i världen. De har en tråd om Mecka
Indiska Gudar: Durga
Turen har kommit till den vackra och fruktansvärda Durga, en av den stora Modergudinnan Parvatis inkarnationer. Parvati, också känd i en annan form som Sati, är den mäktigaste gudinnan i indisk mytologi. Hon är den fruktade Shivas maka, och bär liksom sin make på en slags dualism, med en ond och en god sida. I sin inkarnation som Durga är hon en krigargudinna som besegrar de onda demoner som bekämpar gudar och människor lika. Men som Durgas mörka tvilling Kali var hon den blodtörstiga och onda modern som dräpte barn likväl som fiender och drack deras blod.
Durga avbildas som en tioarmad gudinna med vapen av alla de slag i sina händer. Jag började just med att undersöka hur en tioarmad figur skulle kunna se ut, i en snabb tunnelbaneskiss. Den var inte uppmuntrande, och lyckades inte bära fram någon grace eller intressant figur – bara en kvinna som står rakt upp och ner med tomt viftande armar som sticker ut från kroppen.
Jag bestämde mig för att istället utgå från en mer dynamisk, närmast dansant pose där varje arm verkade såsom i par med en på den andra sidan och jag la in en båge, som måste hållas med två händer och förenade de två sidorna till en enhet. Resultatet blev en mer naturlig balans som det gick att jobba med. Skissen kompletterades med diverse detaljskisser av juveler, passande vapen osv. Kläderna var förstås ett problem – den skulle visa gudinnans krigiska och starka skepnad inom ramen för genuint indisk klädedräkt. Lösningen blev en tvärgående sari utan choli, som gav tillfälle att rita en vältränad torso. Ansiktet var ett annat problem. Durga borde i min mening vara vacker men se lite hotfull eller ”stygg” ut, samtidigt som attribut som de stora ögonen och indiska drag måste vara med.
De olika delarna föll så småningom naturligt ihop och den sista sammanställande teckningen frammanar förhoppningsvis bilden av en tioarmad krigsgudinna som utför en slags stridsdans liknande hennes make Shivas Nataraja-dans. Hon är vacker men inte på ett vekt eller insmickrande sätt, utan en stark och dynamisk figur. Jag använde som i Sarasvati-bilden bläckpennor för konturer och kolpennor för att få fram rundning, skuggning och muskulatur. Resultatet syns nedan.
Indiska Gudar – Sarasvati
Paraden av indiska gudar fortsätter – idag ritade jag den visa Sarasvati, den hinduiska vishetsgudinnan. Och konsternas gudinna. Och trolldomens. Och musikens. Hon avbildas ofta spelande på Visa, ett instrument som hon antas ha skapat (tillsammans med sanskrit-språket, devanagiri-skriften och mycket annat gott och intellektuellt). En gudinna i min smak således, vilket inte förtas av att hon hade 4 armar (vilket borde ha gjort under för hennes spelande) och tydligen ett hett temperament: hon förbannade vid tillfälle alla andra gudar och gudinnor när hennes make Brahma strulade till det med en annan kvinna.
Skissen började förstås som vanligt i en tunnelbana , men var under de förhållandena helt OK.
Den mer genombearbetade bilden krävde framför allt att man bringade reda på klädnaderna – alltid ett problem – och styrde ut himlens drottning Sarasvati med passande juveler. Jag valde en blandning av tusch och mjuk kolpenna för att framhäva det mjuka i kroppsdrag och klädveck. Tyvärr leder en sådan teknik till att bilden blir svår att måla p.g.a. kolets egenskaper. Men slutresultatet blev bra, och jag blev framför allt nöjd med ansiktet, som verkligen ser indiskt ut. Nästan alla har en inre default-ritning i sina hjärnor av människokroppens skapnad, och om jag inte ser upp tenderar mina kvinnoansikten mot en omväxlande italiensk eller latinamerikansk look, medan männen gärna kommer ut som en slags halvindianer. Så jag var glad över att kunna undvika det här.
Nordiska Gudar Oden Ihoppsättning
Så var det då dags att sätta ihop Oden-bilden och börja måla. Nedan kan ses resultatet från de första färglagren. Mycket återstår, men bilden ser lovande ut. Jag är speciellt nöjd med himlen, gjord med oljefärgspenslarna i Photoshop. En av de svåraste utmaningarna blir att på ett vettigt sätt få ihop det överpositionerade ansiktet av Oden med himlen och röken. Samt att få rätt ljus till blixten. Samt rätt glans på vargpälsen. Och så vidare…
Nordiska Gudar – Odens Mantel & Sleipner
En god vän på besök påtalade för mig att Oden inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Samt att han faktiskt skildras med lång mörk kappa, inte en pälsmantel. Och visst hade han rätt. Oden är ingen mysig övergud utan en krigets gud, en dödens gud. Folk var inte glada över att träffa honom, han bringade olycka och död i sin väg. Tillbaka till verkstaden alltså…Frågan var om man inte kunde slå två flugor i en smäll. Jag drog mig till minnes seriefiguren Cloak som dök upp i spindelmannen låååångt tillbaka i min ungdoms bronsålder. Han var ganska skräckinjagande. Om man skulle försöka sig på en liknande variant…
Inspirerad av Cloaks mantel lade jag in en jättemantel i bilden, en som skulle vara mörk och omsvepa framför allt Gere och Freke. Så att de såg ut att närmast komma ut från manteln.
Ett annat problem var Sleipner. Jag kan ju inte rita Oden med sin cirkus av bestar utan den åttabenta gudapållen! Som bilden var monterad hade jag svårt att trycka in honom så jag skapade en bild med frontal, smal siluett som jag sedan försökte hitta plats för. Och hade jag inte ritat en liten slingrande väg i Hidskjalfs klippa bakom Oden?
Nordiska Gudar – Oden
Ibland kan saker verkligen börja såsom av en händelse. Efter att ha kladdat några bilder av Tor och Surtur och visat dem för Felicia, min 5-åriga musa, så bad hon på en fest Carl Jansson, en gemensam vän som också ritar, om en bild på en nordisk gud. Jag överräckte skissblocket och han kladdade snabbt upp en suggestiv bild på Oden med Hugin och Munin på axlarna. Grön av avund tittade jag på hans utmärkta skiss.
Nu råkar Calle vara just en sådan oslipad diamant som vårt avlånga rike kryllar av. Dvs han slutför inte sina bilder. De fastnar i skisstadiet.
Not on my watch tänkte jag med heroisk filmmusik dånande i min inre stereo. ”Det här måste man göra något mer av”. Jag hade skisserat en egen Oden-bild i min genomresearchade-och-realistiska-men-uppenbart-serieinspirerade stil.
Bilden är förstås historiskt korrekt, man är ju inte historienörd för ingenting. Så här skulle en vikingahövding redo för strid verkligen ha kunnat se ut. Plus menageriet förstås, och tur är det, eftersom djuren är det enda som ger bilden stämning. Jämfört med Carls skiss är den platt och intetsägande. Samtidigt är grundskissen väldigt begränsad. Men tillsammans skulle de kanske kunna bli något, i bästa sampling-stil. Men för att sätta ihop dem behövdes någon form av övergång. Jag kom på att lägga in en bild av Hidsljalf, Odens högsäte varifrån han såg ut över de nio världarna, som objekt mellan de två bilderna. Efter några dagars funderande bestämde jag mig för ett enkelt torn med trappsteg på utsidan. Uppe på en hög klippa (förstås), omgärdat av gudomliga dimmor (eller haschdimmor, där Oden sitter med sin gudomliga jättejoint).
Sedan var det bara att sätta ihop dem. Tacka gudarna för Photoshop.
Indiska Gudar – Lakshmi del 2
Alla drabbas av blackouter från gång till gång, och jag fick av någon haschrusig anledning för mig att Lakshmi hade flera armar och började rita ett flerarmat koncept (???).
Men när jag vaknade ur koman insåg jag att neeeej det hade hon förstås inte, iaf inte för det mesta, man vet ju aldrig riktigt noga med Indien där gudarna har flera inkarnationer och avatarer och varje by och landsända har sin egen variant och religionen har en kontinuerlig historia på över 3500 år (Rig-veda är ju från 1500 FKr) och över en miljard människor tillber fanskapet, och, och…
I’m too old for this shit.
Till slut gav jag upp och började göra en tuschad variant (med två armar) där klädernas själva design var markerad men där jag inte bestämt mig för hur tjock eller vilket material hennes långa klädnad (som är i ett stycke) består av. Jag lyckades iaf undvika att göra henne anskrämligt vanskapt trots att jag körde på helt i egen stil i trots mot alla de konventioner som en indisk traditionell avbildning skulle följa…
Indiska Gudar – Lakshmi
Efter framgången med Ganesha forsatte jag med det vinnande konceptet Indiska Gudar – ivrigt påhejad av min unga mecenat. Vore det inte trevligt med en kvinnlig gud? Lyckohjulet fastnade på – just det, lyckans gudinna, Vishnus brud Lakshmi. Indiens kärleksgudinna. Hon som kom ut ur ett lotusblad i havet och trots alla andars och gudars trånande närmanden enbart hade ögon för världsbevararen Vishnu. Annars är hon ganska ombytlig, och hon är tydligen mycket fallen för smicker…
Första utkastet kom till på tunnelbanan, och jag insåg genast att jag tagit mig vatten över huvudet…
Och posen blev OK, men hur sitter egentligen indiska kläder? Det finns saris i 5576780041985 varianter, och tillsammans med choli, den maglösa överdelen (som promiskiöst missbrukas för att rita orientalistiska bilder på lättklädda damer från mellanöstern – vilket är helt fel, det var ett indiskt plagg) kan det se mycket anslående ut. Men jag ville lyfta fram hennes kroppsliga behag. Jag menar, vore hon Venus skulle man likt Boticelli bara rita henne naken. Men med en indisk gudinna kändes det liksom…inte rätt. Det är inte första gången som kläderna ställer till det för mig.
Indiska Gudar – Ganesha
Det här är en serie kladdar och skisser som jag började med för att glädja framför allt en god väns dotter. Hon är 5 år gammal och lysande intresserad av allt som har med mytologi och gudaberättelser att göra. På sistone har jag betättat för henne om de indiska gudarna – framför allt de ”nya” gudarna, ni vet Vishnu, Shiva, Brahma, Parvati, Lakshmi med flera. En kväll efter att hon hade lagt sig halvlåg jag i soffan med ölen i ena handen och huvudet i den andra och kladdade på en skiss av Ganesha, den goda turens och lyckans gud, samtidigt som jag var indragen i att förklara uppsåtshierarkin i straffrätten för mina icke-jusristvänner…
Resultatet blev faktiskt över förväntan. Nu ser ju Ganesha väldigt rolig ut, och det är svårt att misslyckas med honom. Men konceptet växte snabbt fram och jag började genast fila på en version som gick att tuscha. De närmaste dagarna slangade jag ner lite bilder på Ganesha från nätet för att få till rätt detaljer som smycken med mera (jag glömde till exempel bort att indiska gudar regelmässigt porträtteras med blomsterkransar). Efter några få modifikationer växte en tuschad skiss fram som jag är tämligen nöjd med. En glandlynt partygud med elefanthuvud och trivselmage som stuffar på sin rumpa.
Min unga musa påpekade att hans ögon såg väldigt snälla ut, ”han ser ut som en tjej i ögonen”. Jag var väldigt glad över kommentaren, det var en detalj jag jobbade lite med, samtidigt som det säger något om vår kultur…


























