Kategoriarkiv: Kultur & Samhälle: studier / Culture & Society Studies
Jake the Dragonslayer del 2- Färglägging och Avslutning
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
Bakgrund i Skottlands dimhöljda berg…
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Drakar och Pojkar på lager
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
Kiltar och Skotskrutigt
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?
Eller, ja… Så här är inför Kristi Flygare är det ju uppenbart att vissa har glimten i ögat och inte fogat sig i sin snara himmelsfärd.
Och lägg märke till att den kommer komplett med käpphållare för att banka lite vett i unga slynglar!
Något för Hells Angels äldre gubbs?
VROOOM VROOOM…yeeeah! liksom.
Den fick mig att le. Speciekkt med tanke på att den där, skulpturen måste man säga, faktiskt står i foajén på ett äldreboende här i Stockholm. Några av de som byggde landet har uppenbarligen lite humor och självdistans, det är kul att se.
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Karta Medeltida Barcelona
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
1300-talsbild, synagogan i Barcelona
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Porträtt, porträtt porträtt… mera ansikten för Aracanea, med inspiration från filmer & TV-serier
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Mera porträttstudier för Aracanea – Photios i bläck
Utseendestudierna på lite löst och blandat folk för Städernas Drottning, Aracanea, fortsätter med en tuschstudie, den första i mitt slag, av den åldrade och bistre kyrkomannen Photios.
Som säkert framgår var det roligaste med de många studierna av folk och fä blandningen på åldrar och utseendetyper. Efter lite ämbetsmän i bistra poser, kriminella i likaledes hotfullt bläng, vilket något lättades upp av den insmickrande Saida, är det dags för ännu en karl som har lång till skrattet: den skriftlärde Photios.
Photios har hängt med sedan evärderliga tider som Protoasekretis (högste notarie) och Mystikos, privatsekreterare till olika kejsare, dragit sig undan till munkväsendet i typisk bysantinsk stil, återkommit, och så vidare… Hans långa liv har gjort honom till en slags föraktare av det världsliga, i den typiska bysantinska ortodoxa monastiska stil vars världssyn givits röst av sådana som kyrkofadern Johannes Chrysostomos:
Städse, de var såsom natten, och en dröm
de försvann med dagens ankomst
de var vårens blomster
med sommarens ankomst blev allt vissnat
det var skugga, och det förflyktigades
det var en rök, och det skingrades
det var en bubbla, och det spräcktes
det var en spindels väv, vilken rivits itu
Därför sjunger vi dessa Andens ord
sägandes om och om igen
Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
-Johannes Chrysostomos skrift om den fallne kejserlige övereunuchen Eutropius makt och privilegier
Photios, Aracaneas Mystikos och Protoasekretis
Man måste gripa chansen att växa och slå in på nya stigar i det har gamet. Efter att ha producerat dussintals porträtt med vanliga blyerts- och kolpennor, slog jag in på en att göra en helt och hållet med bläck och marker-penna.
Den här gången tog jag tillfället i akt och skapade tämligen fritt, med endast en antydd förlaga från en bild av amerikanska vetenskapsakademien som jag såg för ett tag sedan. En av ledamöterna hade ett sådant där skägg som inte innehåller någon mustasch och som skänker åldrade män en min av svår intolerans om det vill sig illa…
Jag gillar det där porträttet. Det andas rätt stämning, och tekniken med fina linjer kombinerade med djupa svarta fält gav önskad effekt. Handföringen av tuschpenseln blir allt bättre, och tack vare det behöde inte lika mycket offras ifråga om detaljer i ansiktet – det viktiga i det stränga uttrycket går fram, snarast förstärkt av linjernas kompromisslösa svart-vitt.
Det var ännu ett test, men ett som blev bra, av den mycket gamle Photios som mot sin natur blev en föregångsman för nya vägar.
————————————————
Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407), en av de främsta tidiga predikarna, var ärkebiskop av Konstantinopel från 397 . Han skrev sin berömda skrift om Eutropius, som var Eunuch och privatsekreterare och den mäktigaste mannen (den förste eunucken med konsuls rang) vid hovet i Konstantinopel och faktiskt den som först gav Johannes hans position men som avsattes och förlorade sin makt år 399. I skriften tar Johannes upp några av sina favoritteman, om att vända sig bort från världens bländverk, inspirerat av bl.a. Predikarens (1:2) ord om maktens och alltings förgänglighet. Hela Eutropius-skriften, som finns tillgänglig i http://www.newadvent.org/fathers/1914.htm är väl värd läsning.
Johannes Chrystosmos lämnade dock ett mycket mer destruktivt arv till eftervärlden – han var en av de första ledande teorikerna bakom teorin om judarnas kollektiva skuld till Jesu död (bl.a. i den ökända Adversus Judaeos) som förfäktats av t.ex Katolska kyrkan till mycket nyligen, och som är en starkt bidragande orsak till över 1600 års pogromer, förföljelser och diskriminering som kulminerade i Förintelsen.
Mera porträtt & dräktstudier – övningar för Bysantinska makthavare
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Porträttstudierna för Aracanea fortsätter – En lättfotad dam, eh, ung kvinna…
De många porträttstudierna av folk i min berättelse fortskrider med en bild som inspirerades av ett nyupptäckt intresse för toga-liknande klänningar och en lättfotad kurvig celebritet
Trots det tämligen osmakliga och fåniga geschäft som det mest av allt är kan det vara värt att ha ett halvt ofrivilligt öga på modefronten. Rätt vad det är kan något som faktiskt ser snyggt ut och kan inspirera dyka upp. Förra året när jag höll på att utforma karaktärer till min berättelses första del, lade jag märke till att efter 2010 kunde anas en markant ökning i mängden galaklänningar med toga-inspirerat stuk. Toga leder mina tankar till min berättelses stora stad Aracanea, min parafras på Konstantinopel. Det är alltså en bra sak.
En av de som bär upp toga med viss gusto är den (ö)kända celebriteten Kim Kardashian, som efter att ha exponerats i hemporrinspelning sköt till stjärnorna likt många andra märkliga mediala stjärnskott som inte egentligen gör eller kan något, men är kända för… att de är kända. Nu måste man säga att hon ju iaf ser lite minnesvärd ut – hon bryter många av de hävdvunna normerna för kvinnlig skönhet men har ändå lyckats etableras som en slags snygging. OK, varför inte. Hon slår bengetterna på mången catwalk iaf. Jag har tagit upp just detta i ett tidigare inlägg, om representationer av den klassiska skönhetssymbolen Kleopatra.
Och för min berättelse, när jag såg mig runt efter en snygg-men-kanske-inte-så-skön look för en av min berättelses personer, gatflickan Saida, så kom Kim tillbaka till mig, och verkade passa på mer än ett sätt.
Saida är som sagts en ung prostituerad i Aracanea. Som sådan är hon bekant, professionellt och privat, med Jack, en av huvudpersonerna i berättelsen som inte aktar för att lätta på sin börs för en liten kurvig pudding som hon. Hennes är en viktig roll i några händelser som mynnar ut i mycket blodspillan när karaktärerna möter upp med den organiserade brottligheten i Aracanea (utseendestudier för gangstrarna har tagits upp i ett tidigare inlägg).
Jag gjorde en liten porträttstudie och drog på Saida/Kim en stola, en kvinnlig toga av bysantinskt snitt, med hjälp av mjuka grafitpennor. Parallellt försökte jag i ett porträtt fånga hennes mer odygdiga och tänkt lockande framtoning, med ett öga på balansen mellan ett tillgjort och ett faktiskt sympatiskt uttryck. Bilderna blev helt OK, kanske lite sotiga men med Photoshop kan det fixas. Kim passar för Saida, och prylen att sure, här vankas det kopulering för lite slantar, men Saida är faktiskt en sympatisk person också, går fram tycker jag nog,
Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan
Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.
Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill
- tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
- tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
- Verka för prästvigning av kvinnor
- förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man
Scary stuff, eller hur?
Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i
Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.
I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.
I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.
Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)
Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.
Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.
Farliga Radikaler på marsch
Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).
Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism. Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).
Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson
DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.
Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.
I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:
”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”
Albert Camus, La Peste (1947)
************************************
Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan
———————————————————
Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5065100
- http://www.time.com/time/world/article/0,8599,2090629,00.html)
- http://blogs.reuters.com/faithworld/2011/08/31/austrian-priests-defy-catholic-church-clash-with-cardinal-schonborn-looms/
- http://eponymousflower.blogspot.se/2011/09/what-distinguishes-you-from-helmut.html
- http://diepresse.com/home/panorama/religion/751358/Helmut-Schueller_Brief-an-den-Papst
- http://www.kleinezeitung.at/nachrichten/chronik/2810838/ungehorsame-priester-proben-weiterhin-den-aufstand.story
Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i
- http://katolskareformvanner.blogspot.se/
- http://www.katolskvision.se/blog/
- http://ncronline.org/news/women-religious/options-facing-lcwr-stark-canon-lawyers-say
- http://www.advocate.com/News/Daily_News/2012/04/16/Vatican_Rebukes_American_Nuns_for_Radical_Views/
För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se
Om Bysantinska gangsters, hejarklackar och porträttövningar för hårda boys
Maffian, medeltida gangsters, ”Rome” och bysantinska kriminella hejarklackar kolliderar i några bilder och utseendestudier för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
På sistone har man bredvid det vanliga trälandet med några pågående bilder övat lite på att skissa ansikten och porträtt. Det där är en delvis helt överflödig aktivitet, men både skrivande och storyboards tjänar mycket på att man har vettiga porträtt att ta fasta vid. Man kan ju inte bara nöja sig med foton av förlagorna… På sistone har därför studier genomförts, av dels en mycket vacker person som studeras mycket noggrant (coming really soon), men också några snabbare porträtt som kontrast och övning. Det roliga är att mejsla fram ansiktsuttryck och se om man kan fånga lite av karaktären med en sådan skiss.
Det är genomgående enkla och snabba blyertsteckningar med mjukheterna 2H+HB+4B. För användbarhetens skull samlades några av de där ihop till en samlad bild. Det är skisser på några mer skumma existenser, kriminella helt enkelt, för min pågående berättelses första seriöst beskrivna stad, den av Konstantinopel inspirerade Aracanea. Protagonisterna får där möta såväl höga som låga bekantskaper, bland dem min motsvarighet till maffiagängen, de fruktade Symmories. Min idé är att en så stor stad som Aracanea förstås har en undre värld – jag har redan skapat en sådan för min motsvarighet till Kairo, det väldiga Al-Kash.
För handlingen i Aracanea, som utspelas mycket senare (mtsv. 1200-talet) tänkte jag mig en delvis mer nedtonad organiserad brottslighet baserad framför allt på de klassiska grenarna beskyddarverksamhet, prostitution och smuggling. Med tanke på historiens förutsättningar kunde man dra paralleller med förbudstidens USA eller sädesbristens Rom under det andra Triumviratet (43-33 FKr.). Alltså för de kriminellla dels den klassiska maffian, La Cosa Nostra, dels på representationen av de romerska collegia såsom de framstår i den underbara TV-serien ”Rome”, som inte nog kan rekommenderas.
Storyboard - Jack inför den knivviftande Bouros och hans män
Två av bossarna, Bouros och Efyadinis, kommer i konflikt med berättelsens huvudpersoner. Utseendet till Bouros är också fångat från ledaren för en av gängen i ”Rome”, den sluge Memmio (spelad av Daniel Cerqueira), som kan ses i scenen nedan…
Nåväl. Den samlade bilden, körd genom lite förändring av ljuskurvan, blev som nedan.
Bouros och och hans storvuxne och brutale kollega Efyadinis är placerade i förgrunden, med Bouros livvakt, en stor nordman, mellan sig. Över dem svävar den undflyende ledaren för stadens organiserade brottslingar, den försvunne Lukas Tycheros, vars namn, Lukas ”den lyckosamme” förstås är en ploj på den berömde gangstern Lucky Luciano. han spelar en viktig roll i handlingens bakgrund – så han får hovra där, lite spöklikt nedtonad i bakgrunden.
Senare tog jag fram en ny variant med en ljugradering, för skojs skull och för att leka lite i Photoshop… Lite hafsjobb, bara, inget allvarligt, men ändå inte helt utan poänger.
Det är lite kul vad man kan åstadkomma men några enkla blyertsteckingar. Jag tycker nog den där sista blev ganska bra, och fångar den allmänna stilen hos snubbarna. Inga av de där ser ju ut som någon man skulle vilja köpa en begagnad, öh, kärra av. Det går inte så bra för flertalet av dem, när de råkar reta upp någon som är ännu mycket blodigare och mer bestialisk än de själva…
Anteckningar från en briefing om Barnsoldater från Röda Korset
Nyligen har här skrivits en del om barnsoldater och krigsförbrytare som Joseph Kony och Thomas Lubanga som söks eller gripits för att ha utnyttjat barn som kanonmat, bland mycket annat. Men vad är egentligen en barnsoldat? Och hur ser problemet med barnsoldater ut i ett mer övergripande perspektiv?
Barnsoldater är ett ämne som berör många, inte minst undertecknad som framför allt kommit att studera det i ett historiskt perspektiv. Problemet har aktualiserats på sistone – Herrens befrielsearmé har uppmärksammats av KONY-2012-kampanjen och dessförinnan var det en het fråga i Libyen, vars förre ledare Khaddaffi men också Libyska befrielsearmén som stred mot honom, tvångsrekryterade barn. Det hela kom att påverka även Sverige direkt, då frågan uppstod om svenskt stridsflyg på plats i Libyen borde beskjuta angrepp på civila som utfördes av barnsoldater (vilket också behandlades i inlägg här).
Förra året gavs möjlighet att närvara vid en briefing hos Röda Korset om situationen som den ser ut idag, given av Fredrik Bring från som själv studerat barnsoldater på plats där saken är mest akut, i flera afrikanska konflikthärdar. Hans presentation var mycket bra som en allmän redovisning av komplikationerna hos den hemska hantering och situation som barnsoldater utgör.
Med Fredriks benägna tillstånd skall här en sammanfattning av de viktigaste punkterna från hans briefing publiceras, som en introduktion för den som till äventyrs vill orientera sig i ämnet.
Som är brukligt på denna blogg har dock det mer utfyllda dokumentet svällt och svällt, och den kommer därför att presenteras dels i sin helhet utanför den löpande, dels som en följetong i tre (3) delar. Nedan följer första delen.
Barnsoldater – offer eller förövare
Fritt från presentation av Fredrik Bring (Röda Korset)
Vad är en Barnsoldat?
Det kan tyckas trivialt och något för paragrafryttare, men den första svårigheten när det gäller barnsoldater gäller just definitionen. 2007 samlades, på initiativ av hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset, ett antal företrädare för regeringar och hamrade fram vad som kallas Paris-principerna, som ger riktlinjer för arbetet med barn i krigshärdar och väpnade konflikter. 76 regeringar skrev under, och dessa bildar nu ramverket som bör styra vad som menas med barnsoldater.
Med barnsoldat åsyftas:
- en person under 18 år som
- verkar i en beväpnad grupp antingen i
- En stridande funktion eller
- En icke-stridande men understödjande roll, som inom den väpnade gruppens logistik & försörjning eller som t.ex. sexslav
Ovanstående definition är bredare än den traditionella folkrättsdefinitionen av en soldat – vilket är medvetet, för att ge fler, även icke-stridande barn, rätt till rehabilitering. Det exakta antalet barnsoldater är okänt, men uppgick till hundratusentals vid tiden för Paris-riktlinjernas fastställande.
Idag är barnsoldater mest förekommande i u-länder, och företrädesvis några av de fattigaste staterna på jorden. Det är inte så länge sedan som även europeiska länder enrollerade barnsoldater, vilket då skedde i ännu oöverträffad skala. Ett exempel är Nazityskland, som tog ut medlemmar av Hitlerjugend som barnsoldater under andra världskriget – och de var långt från ensamma om det. Även idag medger t.ex i Storbritannien bestämmelserna ifråga om hemvärn att man tar ut barn under 18 år för krigstjänstgöring.
Med det sagt är det dock ett faktum att i dagsläget är Afrika, den kontinent som också numera härbärgerar många av världens ännu olösta militära konflikter, den kontinent där flera av de svåraste fallen av förekomster av barnsoldater sker. När internationella juridiska organ nu börjat släpa olika former av krigsförbrytare inför rätta är det främst från Afrika dessa kommer. Se t.ex.
-
Thomas Lubanga
Tomas Lubanga, f.d. krigsherre i Demokratiska publiken Kongo står inför rätta i Haag, liksom
- Charles Taylor vars barnsoldatarmé härjade i Sierra Leone & Liberia
- Joseph Kony som verket i främst Uganda med sitt Herrens Befrielsearmé är ännu på fri fot, men står högst upp på listan över efterlysta krigsförbrytare med koppling till barnsoldater.
Man bör hålla i minnet att barnsoldater ingalunda består av enbart pojkar. Dessa dominerar främst inom stridande roller. Men en mycket stor del av den sammanlagda mängden barn som tjänstgör hos väpnade styrkor i en understödjande roll är flickor – inte sällan som sexslavar till trupperna (inklusive de stridande barnen).
Barnsoldater och Internationell Lag
Den underliggande regleringen av barnsoldater har framför allt sin grund i två av folkrättens centrala dokument.
The Parties to the conflict shall take all feasible measures in order that children who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities and, in particular, they shall refrain from recruiting them into their armed forces.
Article 77.2 of the Additional Protocol I to the Geneva Conventions of 12 August 1949
Genevekonventionerna från 1949, som med sina tilläggsprotokoll är det centrala instrumentet för folkrättsligt uppförande i krig, stadgar i princip att medlemsstaterna skall göra sitt yttersta för att undvika och hindra värvningen av barnsoldater i en stridande roll under en rådande väpnad konflikt. Huvudstadgandet ovan har fyllt ut i tilläggsprotokollen
- I tillägg till Tilläggsprotokoll 1 i Genevekonventionen får soldater inte vara under 15 år i mellanstatliga krig
- Tilläggsprotokoll 2 till Genevekonventionen stadgar att barn under 15 år inte skall delta i inomstatliga krig
Den andra hörnstenen är FN:s Barnkonvention (Convention on the Rights on the Child) tar upp barns rättigheter i stort. Barnkonventionen är mycket allmänt hållen, men har försetts med flera tilläggsprotokoll som tar upp de specifika problem som vidlåder barn som deltar i krigshandlingar. Barnkonventionen tar också sikte på 15-årsgränsen men den gäller där alltid, även efter striders upphörande.
Det här kan synas digert, men Tilläggsprotokollen och Barnkonventionen lämnar ändå vissa luckor och utestående frågor. T.ex.
-
Hizbollahs "paramilitära" barnkadrer
Förbudet för tvångsrekrytering eller allmän mönstring som går vid 18 år skapar en gråzon om vad som gäller för frivilliga? Vilket öppnar den mycket mer kvistiga frågan om vad frivillighet är mellan 15 och 18 år.
- En annan fråga, som fått allt större ökad aktualitet, är vad som gäller oppositionella väpnade grupper, som inte har folkrättsliga förpliktelser på samma sätt som en stat? Allmän mönstring är ju inte alls tillgänglig för dem. Även här är exemplet Libyen nyligen intressant, eftersom rebellstyrkorna där helt klart hade barn under 18 i sina förband.
Andra folkrättsliga instrument fyller i definitionerna enligt ovan till en del. Den Internationella Arbetsorganisationen ILOs Stadgar förbjuder t.ex. rekryteringen av barnsoldater såsom varande en av de värsta formerna av barnarbete (ILO-konvention 182, Artikel 3a) – ILO-stadgans förbud för rekrytering utgår också från en 15-årsgräns.
Afrikanska stadgan om barns rätt har också bestämmelser om inga barn får delta i strid, anpassad för afrikanska förhållanden. Men där är frågan fortfarande vad ett barn är.
Sedan i bildandet av den Internationella Brottsmålsdomstolen finns en internationell mekanism för att åtala brott mot de ovanstående stadgorna, nämligen Romstadgan för bildandet av Den Internationella Brottsmålsdomstolen.
Nästa del tar upp en sammanfattning av hur och varför man använder sig av barnsoldater i konflikter, och speciella psykologiska och sociala faktorer som omger bruket av just barn som soldater.
—————————————————-
Fredrik Bring, upphovsmannen till den presentation som denna sammanfattning bygger på, och har de vidare kunskaperna i ämnet, har generöst erbjudit att nås på e-postadressen fredrik_bring@hotmail.com för envar som är intresserade av detta ämne och har vidare frågor.
Övrika Källor:
- Förenta Nationernas dokument och konventionstexter. En startpunkt för FNs arbete mot barnsoldater finns i http://www.un.org/children/conflict/english/childsoldiers.html och UNICEF http://www.unicef.org/protection/index.html
Barnkonventionen i både förenklad form och fulltext finns tillgänglig på svenska i http://unicef.se/barnkonventionen
Parisprinciperna för barnsoldater finns tillgängliga i http://www.un.org/children/conflict/english/parisprinciples.html
UNHCRs tilläggsprotokoll för Barn involverade i konflikter finns i http://www2.ohchr.org/english/law/crc-conflict.htm - Genevekonventionerna kan läsas i http://www.icrc.org/eng/war-and-law/treaties-customary-law/geneva-conventions/index.jsp
- Internationella Brottsmålsdomstolens egen sida är http://untreaty.un.org/cod/icc/statute/romefra.htm
Rädda Barnen http://www.rb.se/vartarbete/internationellt/krig-och-katastrofer/sa-har-drabbas-barn/Pages/barnsoldater.aspx - Röda Korset http://www.redcross.se/skolsajt/manniskors-rattigheter-i-krig/barnsoldater/ och http://www.icrc.org/eng/war-and-law/treaties-customary-law/geneva-conventions/index.jsp
- Amnesty International http://www.amnestyusa.org/our-work/issues/children-s-rights/child-soldiers
- Child Soldiers International http://www.child-soldiers.org/home
- Warchild.org http://www.warchild.org.uk/issues/child-soldiers
- Den Svenske Barnombudsmannen arbetar utifrån barnkonventionen och är en källa till hur den bör tolkas – se http://www.barnombudsmannen.se/barnkonventionen/om-barnkonventionen/
- Wikipedia har flera introducerande artiklar med länkar vidare till dokumenten. Se t.ex.
Barnsoldater – http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnsoldat och http://en.wikipedia.org/wiki/Military_use_of_children
Barnkonventionen http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_barnets_r%C3%A4ttigheter och http://sv.wikisource.org/wiki/FN:s_konvention_om_barnets_r%C3%A4ttigheter
Genevekonventionen http://en.wikipedia.org/wiki/Geneva_Conventions
Internationella Brottsmålsdomstolen http://en.wikipedia.org/wiki/Rome_Statute_of_the_International_Criminal_Court
En Passionerad Påskpiskning?
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.
Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
nutida flagellanter
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. - Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
Medelbetyg för gott försök
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
Fler bilder Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
En barn-(o)tillåten Drake m Prinsessa?
Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…
Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”
Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…
Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.
Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….
*************************************
Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden
samt samlat i galleriet under
En vårstädning av dumskallekonspirationer 1: Steve Jobs-dyrkare och lurade Apple-fantaster
Vårdagjämningen har kommit med sin märkliga 23-timmarsdag, och en vårstädning är av nöden. Här togs en titt på några uppföljningar till redan gjorda inlägg som alla på ett eller annat sätt hör hemma under rubriken ”Dumskallarnas Konspiration”
Först ut något som aktualiserades häromdagen och tagits upp här tidigare.
från lanseringen av Ipad 2 http://www.aftonbladet.se/pryl/article12784940.ab
En av mina sekulära favoriter i dumskallekonspiration och som på ett förmånligt sätt upprepar sig själv med vissa regelbundna mellanrum rör hypen och den genomlurade dyrkan som får annars rationella människor att köa mitt i natten för att köpa ännu en pryttel från Apple, ännu en gång demonstrerad den 23:e mars då, vad var det, senaste Ipad kom ut (?) Här har förut påtalats en del om det ganska framträdande stolliga draget som byggts upp runt Apple, dess produkter och nu genom sin egen tjockskallighet framlidne grundare Steve Jobs.
”Med mod och skicklighet räddade vår hjälte företaget och frälste världen med konsumentelektronik”
SvD Kultur 24:e Mars 2012
SvD Kultur hade i lördagens nummer den 24:e mars en genomgång – ”Appleiana eller Appleevangeliet” – av just den gapande skillnad som möter de fantaster som klamrar sig fast vid sina Apple-prylar, bilden av företaget och dess grundare, och den syn som möter de som granskat framför att företagets förgrundsfigur och Apples affärssed närmare. Och den talrika litteratur som fötts i följd av denna motstridiga bild.
Sam Sundberg gör i http://www.svd.se/kultur/appleevangeliet_6948757.svd en passande hänvisning till Joseph Campbells ”The Monomyth”, som sammanfattar huvuddragen i traditionella hjältemyter, och som verkar ligga som mall för framställningen av Steve Jobs för hans dyrkare. Vilket förklarar de märkliga dödshot och annat som drabbar de som vågar sig på att ifrågasätta mannens karaktär, granskar den företagskultur som blivit allt mer sluten och exploaterande, i direkt motsättning till mediebilden av ett slags lekfullt och människovänligt företag eller påpeka att Apples tillverkningsprocesser sker under bitvis slavarbetsliknande och dödsbringande förhållanden.
Det är väl det där sista som är mest avslöjande. Fjärran från att likt andra konsumenter kräva att deras favvismärke skall börja bete sig lite mänskligt och hänsynstagande, speciellt med tanke på hur absurt mycket pengar de tjänar, så har apple lyckats skapa en kult kring sig av konsumistiskt dyrkande köpare som försvarar företaget mot varje attack.
Det kunde synas att det är mycket med just religiösa dumheter en masse som tas upp här och visst, religiösa samfund har ett slags försprång på gruppbaserat korkskalleri av den sort som får en att undra om man skall skratta eller gråta. Men ingalunda exklusivitet. Det här är en slags sekulärt men kvasireligiöst beteende, noga underblåst av marknadsföring och ett konsumistiskt samhälle, som lyckats rätt bra med att skapa kultliknande förhållanden. Härnäst skall vi återbesöka några riktiga religionister och hur de också kan få sina prioriteter helt rubbade av, i deras fall, religiös dogm.
************************************
Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/14/mer-om-steve-jobs-apropa-dennis-ritchie/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/02/ett-ord-sager-mer-an-1000-bilder-om-neofili/
Storyboards- sneek peek på Corinna som högsta konkubin
En liten fredagsskiss efter alla bedrövligheter med terrorister, ACTA-lagar och annat deprimerande: en skiss på den vackra Corinna i egenskap av Sultanens främsta konkubin.
En ottomansk odalisk
Corinna, vars anatomiska skisser ännu inte presenterats här, är ett favoritmotiv. Här ser man henne i den position som halayik, framstående konkubin hos den store Sultanen, Guds skugga på jorden och allt det där, i vilken hon kommer att spela en stor roll i min berättelse. Bakgrunden skall vara interiören i det stora palatset i al-Kash, mitt fantasy-Kairo, där intriger liknande de hos sultanerna i Istanbuls harem och deras fala odalisker kommer att utspela sig.
Inspiration kom från lite orientalistiska tavlor som Charles-André van Loo’s (1705-1765) ”Sultane”, samt från min egna samling urkunder. Mamluckriket har inte riktigt gett ifrån sig den mängd vackra målningar och miniatyrer som finns från det osmanska riket, så vi får förstås extrapolera och försöka föreställa oss saker och ting, och hur de vida kläderna skulle sitta på den långa Corinna.
Som vanligt var det mjuk blyerts som gällde, med en lätt efterbearbetning för att främst ta bort det koldamm och fläckar som alltid blir på en blyertsteckning.
Corinnas figur flöt rätt lätt under pennan – ett tacksamt motiv, om det någonsin fanns ett. Däremot var det inte utan visst gnäll och gnöl som jag stretade mig igenom stolens detaljer. Skissen är därefter i och för sig rätt klar. Mer mönster för hennes kläder behövs, men det får jag lägga på i efterhand med ritfilm, liksom text på arabiska som löper längs hennes trons inre ram.
Redan som den är fångar den dock hennes uppenbarelse väl. Kläderna är förstås korrekta, liksom accessoarerna. I handen har hon en liten ridpiska, inte för att hon använder sådan utan för att det är symbol för en högburen dam i Kiralatet, mitt fantasykoncept för verklighetens Mamlucksultanat. Porträttlikheten till hennes förlaga, den anslående modellen Samantha Dorman blev också OK för storleken. Blicken är fokuserad, och antyder att någon annan står där i rummet, en undergiven tjänare eller äskande undersåte. Förhoppningen är att man ser en inte enbart vacker utan också respektingivande och upphöjd kvinna, vars auktoritet står klar och bidrar till hennes utstrålning.
Fler skisser och teckningar på Corinna kan ses under hennes tråd
”Corinna”
Jake the Dragonslayer del 1
Slutdatum är äntligen här för andra bilden i serien – ”pojken och Draken” för två killar, där en drake får smisk på stjärten i…Skottland?
I linje med traditionen om 56700846 sorger och bedrövelser har härdsmältor, program som inte passar, fan, hans moster och den ode demonen Dexter försökt hindra den andra av bilderna i min ”Pojken och Draken”-serie att bli färdig. Men som jag heroiskt (eller nåja…mer trött och frustrerad) vrålade ut en natt efter att juice och dator möttes nyligen…
”I N G E T skall hindra mig”
Joel den Unge och Draken i envig
Den här bilden startade liksom storebrors Joels ”Joel den Unge och Draken” som ett ospecifierat utkast som sedan anpassades för sin mottagare, och de första konceptskisserna har legat och skräpat i år. Det hela började enkelt nog på en skumpande buss i Bromma, med en av de simplaste och faktiskt kassaste idé-kladdarna på senare år. Men idén, idén är det viktigaste. Och som en slags ful ankunge kom den här att mogna som ett, öh, iaf prisvärt och inte alltför uselt vin… (?).
Nyckeln till att göra den här bilden annorlunda var draken. Och det var därför jag dök ner i mina gamla skisser, som just var olika varianter på hur man kan variera draktemat. Den här draken är väldigt olik Joel den Unges antagonist. Där denne stod inför att spetsa en orientalisk Lung-drake, en smidig, slingrande och väsande luftvarelse. Jake the Dragonslayers drake är en tung, massiv, rytande jordbunden skapelse. Den här draken skulle vara grov, ful, mer skräckinjagande än sin mer slingriga kusin. Familjens råbuse, på något sätt. För en första studie jobbade med jag med en vinkel lätt bakifrån som understryker drakens tyngd. Inspiration för detaljer kom från dels stegosaurus, dels ett krokodilhuvud. Framför den skulle den unge hjälten framstå som liten, men förstås oförskräckt. Jag jobbade lite på en slags positioner, och började lägga på lite tuschning på draken innan jag lade den åt sidan för ett tag.
Råskiss och koncept för Pojken och den stora dinosauriedraken
Det som tog mig en massa tid att värka fram var dock miljön- den skulle bestämma sådant som klädnader också, och bidrar hursomhelst mycket till känslan och färgskalan för bilden. Efter en del funderingar slog det mig att jag har en figur i min berättelse som kallas tja, just Jake, och som kommer från Skottland… Skottland är ju snyggt, landskapsmässigt, med hedar och berg, och så… men jag fruktade att kilt-grejen kanske inte skulle falla min unge mottagare på läppen… En kik i galleriet med ”Braveheart” och ”Rob Roy” och annat manligt och öh, hårigt, övertygade mig till slut om att Skottland ändå skulle vara bra, och vara tillräckligt olikt den orientaliska miljön hos Joel den Unge för att duga.
Under tiden hade jag fått direktiv om att den unge ville svinga en…yxa. Yxa? Inte typ svärd eller…neeej Yxa. Det var dock en originell idé, en yxa har på sätt och vis en brutalare framtoning och är inte lika heroisk som den vanliga medeltida parafernalia man ser. Som hos Joel tittade jag på lite bilder på den unge Jake och åldrade honom ett antal år, jag försökte föreställa mig honom i sina senare tonår, Det var inte lätt. Jake är yngre än sin bror, och var inte alls lika lätt att åldra. Dessutom har han, om det tillåts, ett speciellt, lite pillermariskt uttryck, en käck och skojfrisk glimt… jag tror att han antar utmaningar med en slags jävlaranamma, men utan att förlora känslan för det roliga, det måste hjälpa honom att vara bra på idrott… Jag ville försöka få det till att han var road av striden, att han närmast med ett skratt tog sig an den stora draken.
Efter att jag iaf stod ut med ett utkast ritade jag på med kilt och sash, de skotska högländernas traditionella klädnader. Jag bestämde mig utifrån ett eget skotsk klädesplagg jag inhandlade på plats för att mönstret skulle bli den skotska kungliga vaktstyrkan the Blackwatchs tartan eller traditionella skotskrutiga färger när det sedan blev dags för färgläggning.
Aaalright. Sedan började jag väldigt löst skissa på landskapet, men inget ville fästa ordentligt, tills…
tuschteckning landskap till pojken och draken
Jag har i ett tidigare inlägg här berättar om hur en japansk tuschpensel kom in i mitt liv, och inspirerad av Jakes tåga så ritade jag direkt på några streck upp en första tuschteckning av ett lanskap som jag snabbt bestämde mig skulle bli fond för Jake Drakdödarens dans med den fula draken…
Det skapade förstås problem också, för dess stil och teckningsteknik är helt skild från de tidigare gjorda teckningarna: dessa var skissade och sedan tuschade med pennor, medan bakgrunden är målad med pensel. Och skillnaden syns. Jaja, vi får se om målningen kan förlika de där tänkte jag.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Monteringen blev dock ett helt oförutsägbart problem, eftersom bilden växt och orsakade problem för min skraltiga utrustning, som envisades med att radera allt jag gjorde genom att hänga sig… Den värsta chocken kom dock när jag började färglägga och datorn först förstörde filen första gången vid överföring från GIMP till Photoshop, för att sedan krascha och dö juicedöden… Den som hade anlag för högt blodtryck hade funnit befrielsen i döden, men ack, sådan tur har inte jag, och eftersom det ändå lyckligtvis gick att rädda filinnehållet i datorn så fortsätter sysifosarbetet, vars sista färglagda stadium kommer i nästa inlägg på ämnet.
Lite Follow-up på KONY 2012, Internationell Rättvisa och en God Nyhet
Som av en händelse i bakvattnet om KONY 2012-kampanjen, kom häromdagen en viktig dom mot krigsherren Thomas Lubanga, den första att tröskas genom den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC.
Jag tog i ett helt annat inlägg nyligen (om Fattigdom i Afrika) upp andra instanser av krigshandlingar som hade långtgående negativa effekter, i det falllt ifråga om fattigdom. Men det råkar också överlappa rätt väl med några av de värsta övergreppen mot barn och bruket av barnsoldater i världen. Förutom Liberias Charles Taylor togs det enorma kriget i Demokratiska Republiken Kongo, omväxlande kallat det Andra Kongolesiska Kriget eller Det Stora Afrikanska Kriget (1998-2003), upp. Nio stater deltog på olika sidor. Minst fem och en halv miljoner dog.
Thomas Lubanga var verksam i det där kriget, och hans trupper blev ökända för sin brutala framfart, med våldtäkter, plundringar och omfattande bruk av barnsoldater. Thomas Lubanga tillhör enligt Röda Korset en slags ”vidrigheter-mot-barns Topp 3”, tillsammans med Liberias Charles Taylor och just Joseph Kony.
Freden i Luanda 2003 som satte stopp för det Andra Kongo-kriget kom också att leda till att Lubanga så småningom förlorade sitt stöd, kunde gripas och slutligen skickas inför Den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC för att bli dess första riktiga fall med brott mot mänskligheten som åtalspunkt.
Se åklagarsidans sakframställan mot Thomas Lubanga inför ICC
Det här är en händelse som ser ut som en tanke, apropå den kampanj som nu sveper internet och kräver att USA intervenerar i Uganda militärt för att gripa Joseph Kony, barnmördaren och krigsherren. För notera vad som hände Thomas Lubanga och varför han står inför rätta. Liksom Charles Taylor som står på tur att ställas inför skranket och som också legat i topp ifråga om bruket av barnsoldater, verkade de här i konflikter som helt spårade ur och under åratal brutit ner sina lokalsamhällen, samhällen som nu är i desperat behov av återuppbyggnad.
Just hur skevt det då blir, att som KONY-2012-kampanjen fokusera på en man, ett enkelt mål och skippa förbi alla komplikationer tas upp i en intervju med Mankali Musavali i The Real News
Inslaget pekar på ett antal faktorer denna blogg påpekade i inlägget runt KONY2012. Ugandas regering är en repressiv, auktoritär regim med egna krigsbrott på sitt samvete. Regionens folk behöver stöd för återuppbyggnad och uppbyggnad av samhället, samt skydd för sina rättigheter från staten. Men den tar också upp det helt avgörande faktum att plundringen av naturresurser som låg under Kongo-kriget och som även är verksam i andra krigshärdar (järn och diamanter i fallet Liberia och Sierra Leone), fortsätter. Att i det läget helt fokusera på Kony, när diktatorer fortsätter att plåga regionen, och folk behöver hjälp för att bygga upp samhället, och kräva vad som i praktiken är en ökad militarisering och stöd för en brutal och odemokratisk regim, är mer än lovligt naivt.
Joseph Kony, kampanj eller inte behöver du träffa dina polare...
Och om det behöver understrykas: att man kritiserar enögdheten som KONY 2012-kampanjen är ett uttryck för, betyder inte att man inte vill att skithögen fångas eller bara vill lägga armarna i kors.
Kritik av densamma bör vidare vara underbyggd på fakta. Ett inlägg som gjorde mig besviken var t.ex. i Fria Tidningen (http://www.fria.nu/artikel/92363) som mer än antyder att Kony-kampanjen är en slags konspiration för att ge USA carte blanche att… vadå, invadera Uganda? Har vederbörande minsta bevis för ett sådant direkt samröre? Har han någonsin hört talas om begreppet ”nyttig idiot”, vilket verkar mycket mer troligt här? Det här är ett exempel på konspiratoriskt tänkande som gör sig skyldigt till samma slags ensidiga behandling av fakta som denna blogg kritiserar hos KONY 2012.
...Thomas Lubanga hos ICC...
Det finns mycket som omvärlden kan göra för att minska utrymmet för krigsherrar och de förtryckande regimer som plågar området. En av de sakerna är att inte handla med de naturresurser som tenderar att plundras från varje sida. En annan är att ge stöd åt demokratisering i området och att främja utveckling istället för att kränga vapen dit.
...och Charles Taylor i Haag
Gör man sådant blir det omedelbart mycket enklare att få fast skithögarna som opererar där likt en slags moderna kondottiärer, och som i fallet med Thomas Lubanga eller Charles Taylor i Liberia, sätta dem inför rätta, där de förtjänar att vara. Notera att inga av de två snubbarna har fångats in av något slags kommandosoldater eller västliga ninjor som dragit in i djungeln Rambo-style, det som KONY-2012-kampanjen verkar tycka är det enda som kan stoppa Kony.
I nästa inlägg skall jag, som egentligen var tänkt att ske här, göra en översiktlig genomgång av problemet med Barnsoldater och följder därav.
←se oxå tidigare inlägget ”KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar”
Uppdatering:
Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi
———————————————–
Rapporteringen om Thomas Lubanga och domen mot denne se:
- Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5015692
- TV4 http://www.tv4.se/1.2571756/2012/03/14/icc_i_haag_kongolesiske_milisledaren_lubanga_ar_skyldig_till_krigsbrott
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/nyheter/utrikes/iccs-forsta-dom-lubanga-skyldig_6923381.svd
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/varlden/iccs-forsta-dom-lubanga-skyldig
- Dagen http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=301695
- Jyllandsposten http://jp.dk/udland/Afrika/article2722529.ece
- Yle http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=240433
- BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-17356339
Rapportering om Joseph Kony och KONY-2012-kampanjen –
- Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5007581 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5004868
- Expressen http://www.expressen.se/kultur/nar-kony-blir-som-kurtz/
- Aftonbladet http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2012/03/stoppa-kony
- Nyheter24 http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/665605-ugandiska-bloggare-reagerar-mot-kony-hysterin
- Foreign Affairs riktar en mer specifik, men också substantiell kritik, mot KONY 2012 http://blog.foreignpolicy.com/posts/2012/03/07/guest_post_joseph_kony_is_not_in_uganda_and_other_complicated_things
- Forbes http://www.forbes.com/sites/anthonykosner/2012/03/08/kony-2012-invisible-children-video-can-social-media-do-what-foreign-policy-cannot/
- The Atlantic har en rätt bitande kritik mot hela Invicible Child-organisationen http://www.theatlantic.com/international/archive/2012/03/the-soft-bigotry-of-kony-2012/254194/
Lite om Charles Taylor
- Newsrescue http://www.newsrescue.com/2010/08/what-you%E2%80%99re-not-being-told-about-liberia-and-charles-taylor/#axzz1pKYQYSYK
- Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Taylor_(Liberia)
Några bra blogginlägg på ämnet förtjänar också att lyftas fram:
- Den svenske bloggaren Mark Klamberg, som är direkt insatt i ICC-åtalet mot Lubanga efter att ha deltagit i förberedandet av åtalet, har skrivit kvalificerat om målet och utfallet av det. Se blogginläggen http://klamberg.blogspot.se/2012/03/historisk-dag-internationella.html och http://klamberg.blogspot.se/2012/03/nagra-detaljer.html
- Bloggen Justiceinconnflict tar upp de helt nya möjligheter men också komplikationer som internationella domstolar innebär för sådana som Kony, Taylor eller Lubanga: http://justiceinconflict.org/2011/09/07/gaddafi-to-burkina-faso-probably-not-lessons-from-charles-taylor/
Mer om Häxeri och religiöst grundad tortyr av barn
Här har tidigare redovisats denna bloggs åsikt i frågor som rör övergrepp som sker i hägnet av en tro på häxeri exorcism och annan sådan vidskepelse.
(Se tidigare inläggen ”Om tro på häxeri, böner och andeutdrivning som dödar” del 1 respektive del 2.)
Ett inlägg av bloggkollegan Tannhauser, http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/12/haxrattegangen-i-boras-fortsatter-med-manga-egendomliga-expertvittnen/tar upp det faktum att det varit märkligt få som vågar påpeka det uppenbara, att en form av häxtro i samband med kristan dogmer är det som underligger den senaste tidens beryktade övergrepp.
Financial Times skriver om häxritualrelaterade mord i UK - klicka bild för att komma till artikel
Denna blogg kan inte se annat än att det är mediernas svårigheter med att ta tag i sådana ämnen som potentiellt skulle vara kontroversiella eller ”splittrande” som kickar in här. Kanske tycker media att de kristna ändå är en grupp på dekis i samhället och vill inte sparka på en som ligger… men det borde inte avleda ett fullständigt redovisande av fakta och de implikationer som personers bisarra världsåskådning oundvikligen för med sig.
Gör tankeexperimentet bara att de övergrepp som talas om skulle skett under hägnet av en satanistisk eller asatroende världsbild. Då hade tidningarna hoppat högt jämfota och rubriker som SATANISTER TORTERAR FLICKOR eller ASATROENDE OFFRAR BARN eller något annat lika stört tapetserat löpsedlarna och fingrarna skulle peka på hur dessa fruk-tans-värda och okristliga missdådare förfar…
Dock vill jag peka på en lite tendentiös glidning, som min värderade bloggkollega tyvärr också inlåter sig till i sitt rättmätiga fördömande av dessa absurda och klandervärda handlingar och de som inte vågar ta bladet från munnen och kalla det för vad det är i det här fallet – exempel på religiöst motiverad idioti och barntortyr.
Ibland påpekas det lite svepande att tron på häxor och fördömande av sådanas praktik, med förföljelse och olika former av exorcism är något universellt – se t.ex. http://societies-religion-culture.factoidz.com/witches-and-their-craft-a-crosscultural-perspective/ och http://www.comparativereligion.com/evil.html.
Men när man talar om exorcism, kan man mena ett ganska brett spektrum av företeelser. Notera att wikipedias definition (i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism) går tillbaka på Oxford-ordboken, ett rättesnöre för korrekt engelska om det någonsin fanns någon, och denoterar
”the religious practice of evicting demons or other spiritual entities from a person or place which they are believed to have possessed.[1]”
Exorcism är alltså andefördrivning från besatta personer och platser. Och håller man sig till den definitionen kan man säga att ja, jo, då är nog tron på häxeri, andebesatthet och den åtföljande exorcismen ett universellt fenomen, så vitt denna blogg kan utröna .
Här skall inte tas upp exempel från varje upptänklig tro och världsåskådning, utan vi skall hålla oss till det vi känner något så när väl.
I västerlandet kan man tyvärr se att rätt drastiska fall av andefördrivning och straffande av de som anvädner sig av andar inte är något som kristna funnit på. I katolska kyrkans fall kan man till och med argumentera för att en impuls bakom de mer drakoniska straffen mot häxeri var just den äldre romerska, hedniska lagen.
Den som liksom undertecknad är bekant med Ius Duodecim Tabularum (de tolv tavlornas lag) som utgjorde den gamla basen för romersk rätt innan det som senare blev den praetoriska rättskipningen kan följande lagrum i tavla VIII 1a och 1b, (exempel på engelska finns i t.ex. http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp) på att häxeri och förbannelsen straffades med DÖDEN (genom bränning eller korsfästelse, androm till varnagel) vara illustrativ. Notera att staten var en religiös institution med egna gudar och vars handlingar hade en religiös innebörd. Det är i den kontexten sådant som triumftåg, kejsarkult, gladiatorspel och mycket annat måste förstås – liksom att den romerske kejsaren var pontifex maximus, Roms överstepräst (En titel som nu övertagits av – gissavem? Jo Påven).
Romarnas häxfördrivnignar och brännande skall alltså förstås som en form av exorcism. Och då är vi nästan 500 år före kristendomen: tavlorna sammanställdes på 450-talet före vår tideräkning. Vi vet också att de germanska barbarer som invaderade Romarriket från 400-talet och framåt delade romarnas syn på häxeri och trolldom.
Redan de gamla grekerna... häxan Circe från Odysséen
På basis av endast ovanstående exempel blir det genast mycket svårt att tro, att t.ex. de asatroende inte också fördrev andar och/eller avrättade häxor från gång till gång. Kan man bevisa det? nej på grund av bristen på skrivna källor (och denna brist är tyvärr svår för våra dåtida mer, ska vi säga, råbarkade breddgrader). Men det verkar logiskt att man skulle betrakta viss form av häxeri som skadlig och straffvärd – om man tror att den alls är möjlig, så måste den ju följaktligen behandlas som andra handlingar, vilka kan vara skadliga och eller välbringande allt efter deras art och omständigheter. Grundbulten var antagligen samma som i den romerska lagen som tar sikte på trolleri som skadar andra: som orsakar skada i form av injuria (intrång i andras rättigheter, inklusive ekonomiska) eller infamia (förtal ellerhedersförlust), täckande vad vi idag skulle benämna ekonomisk skada och en form av ideell skada. Men notera att straffet efter fördrivning ändå var döden.
Det finns således ingen anledning att måla hedendomen i rosenrött vad gäller häxfördrivning. Lika lite osm någon anann ideologi.
(En liten avvikelse här: notera att i t.ex Hinduismen förekommer omnämnandet av häxor, i sällan i positiva ordalag, både Rig-veda och Bhagavad-gita. Undertecknad plågar sig ibland med den senare, en blodigare traktat än några andra, och kan notera att guden Krishna utför en exorcism och samtidigt dödar häxan Putana i en av de uppbyggliga små historierna – se http://krsnabook.com/ch6.html)
Hinduister gör det -exorcism från Bali...
Hedningar avrättade häxor och fördrev onda andar sedan urminnes tid. Judendomen hade det som en stånde del av sin mythos när deras gud Elohim var en av många, och de kristna tog över det, så det var inte tillfällighet att man inkorporerade en fortsatt tro på häx- och andefördrivning. Vem som än tyckte det var det klandervärt, och man måste se upp så att en essentialsitisk eller partisk syn på dessa saker förmörkar en syn. Förfäderna avrättade folk, höll sig med slavar och betraktade kvinnor som egendom också. Däri hade de fel, och man måste kunna säga det.
...liksom muslimer. Klicka på bild för att komma till artikel med video.
Det ändrar ingenting i rättsfallet ifråga. Anledningen till att det alls dyker upp i domstol nu, med ibland tämligen tveksamma ”expertvittnen” som Tannhauser tar upp, är antagligen en något märklig tanke om att man därmed kan utröna uppsåt. Om föräldrarna och pastorn osv trodde att vad de gjorde inte var skadligt, om de trodde att de försökta ”hjälpa”, kan möjligen straffet bli annorlunda eftersom det blir en annan brottsrubricering om argumentet godtages – mer mot vållande än uppsåtlighetsdelikt. Den argumentationen haltar, eftersom de anklagades oaktsamhet och snabbhet i att tillgripa drastiska medel för att driva ut de häxor de trodde på visar att de var likgiltiga för det lidande som orsakades den verkliga, existerande lilla människa som var där framför dem. Deras tro är inte rimlig, inte ett försvar för sådana handlingar. Oavsett i hur många tusen år man trott på sådant strunt. Vi lever varken i en hednisk eller teokratiskt kristen stat – vår är en sekulär rättsordning, som skall ta hänsyn till påvisbara fakta. Det är det som är frågan här, inte vilka olika sorters villfarelser som är av äldst datum eller var de kommer ifrån. Kom ihåg att om man misshandlade barnet för att främja dess ”Moraliska fostran” eller något annat skitsnack av den typen skulle omdömet bli detsamma.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Föräldrabalken (1949:381), 6 kap, 1 §
Och för att återvända till mitt stöd för Tannhausers tes att tidningarna fegar – kolumner och debattsidor borde fyllas av tyckare som tryckte på det här, och pekar på att ingen tro, INGEN RELIGIÖS ELLER IDEOLOGISK ÖVERTYGELSE ÄR URSKULDANDE FÖR TORTYR AV BARN.
———————————
Se http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Witch-hunt
Se uppsats som tar upp synen på häxor ur just ett straffrättsligt perspektiv i västerlandet http://www.aquinas.edu/history/pdf/dearing_eberle_paper.pdf
Ett informativt blogginlägg om kopplingen mellan tron på demonisk besatthet och vad vi idag vet är olika psykologiska diagnoser och tillstånd som finns hos http://samuelvargthunberg.se/2012/03/11/exorcism-i-en-kort-historik/
Se introduktion till de Tolv Tavlornas Lag i http://en.wikipedia.org/wiki/Law_of_the_Twelve_Tables. För en historisk genomgång av förhållandet till häxor i västerlandet inklusive De tolv tavlornas lag se http://www.1902encyclopedia.com/W/WIT/witchcraft.html. Hela lagsamlingen finns översatt inom ramen för the Avalon project, bedrivet av Yale-universitetet http://avalon.law.yale.edu/ancient/twelve_tables.asp
KONY 2012 – Barnsoldater, krigsherrar och en Internetkampanjs fallgropar
Häromdagen gjordes jag av en vän medveten om en kampanj som snabbt fått mycket stort genomslag på nätet, framför allt via Facebook och Youtube – KONY 2012, som kräver det välmotiverade infångandet av den vidrige mördaren, krigsherren och barnförgriparen Joseph Kony.
Den här kampanjen har en tid på nacken, men har framför allt fått vind i seglen av sitt nya strategiska vägval att satsa hårt på sociala medier, speciellt just Facebook och Youtube. De har producerat en film anpassad för Youtube-tittande, och den har berört många och gett den önskade effekten att sprida kampanjen, den har ”gått viral” på nätet.
http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc
Den här kampanjen har i alla fall lyckats med en sak – den har fått uppmärksamhet och entusiasmerat många, främst i västvärlden. Det är på tiden på många sätt. Joseph Kony är ett avgrundsdrägg av det värsta slag. Hans övergrepp och systematiska utnyttjande av barn är så omfattande och hänsynslösa att det värker i en bara av att tänka på det. Kidnappningar, stympningar, slavarbete, sexuellt slaveri och det systematiska tvångsrekryterandet av barnsoldater som tvingas begå illdåd och övergrepp är bara en del.
Det är således lätt att utropa Yeah till de idealistiska och välmenande snubbarna i filmen. Heja (?) Kony 2012-kampanjen! Låt oss nita Joseph Kony, ett svin av gigantiska proportioner. Man vill att det skall vara så enkelt. Buu för skurken. Upp med barnen och deras snälla vita hjälpare i US of A. Och Facebook.
Men.
Verkligheten handlar inte om vad vi vill skall vara. That’s crazy-talk. Verkligheten är vad den är.
Snabbheten i den här kampanjens framfart har intressant nog faktiskt delvis matchats av en kritik av framför allt Youtube-filmen som lanserats runt om i världen. Åsikterna varierar, men det förs i alla fall en diskussion. Ett axplock:
- Se Sveriges Radios rapportering – http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5007581 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5004868
- Expressen http://www.expressen.se/kultur/nar-kony-blir-som-kurtz/
- Aftonbladet http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2012/03/stoppa-kony
- Nyheter24 http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/665605-ugandiska-bloggare-reagerar-mot-kony-hysterin
- Foreign Affairs riktar en mer specifik, men också substantiell kritik, mot KONY 2012 http://blog.foreignpolicy.com/posts/2012/03/07/guest_post_joseph_kony_is_not_in_uganda_and_other_complicated_things
- Forbes http://www.forbes.com/sites/anthonykosner/2012/03/08/kony-2012-invisible-children-video-can-social-media-do-what-foreign-policy-cannot/
- The Atlantic har en rätt bitande kritik mot hela Invicible Child-organisationen http://www.theatlantic.com/international/archive/2012/03/the-soft-bigotry-of-kony-2012/254194/
Ett citat från Expressenartikeln kändes väldigt ”Dock är den en ögonöppnare för alla som inte vet vart Afrika ligger” ja, jo jag måste säga att jag tänkte detsamma.
För de som sedan länge känner till Joseph Kony och har sett mycket, mycket värre exempel på hans brott är det en märklig känsla att trots allt känna ett visst, inte motstånd kanske, men kanske oroande föraning från ett antal glidningar i filmen vilka kan göra en lite… skall vi säga illa till mods, om man är intresserad av just verkligheten.
Som det här med att Ugandiska regeringsföreträdare står upp och ner och säger att vi skall bistå i kampen mot Kony och tjifaderittan lambo. Ja, det är väl bra men… Joseph Kony är inte i Uganda sedan åratal tillbaka. Det är välkänt för envar som inte bara läser Expressens kändisbevakning. Skall Ugandas militär invadera andra länder i jakten efter Kony?
Sedan är det här med Uganda självt… Landet styrs sedan 25 år av Yoweri Museveni, en ganska typisk afrikansk f.d. frihetsledare som klamrat sig fast, fast smartare och mer anpasslig än de flesta, vars armé anklagas för omfattande systematiska våldtäkter i sin kamp mot olika former av uppror i Uganda. Den som läser t.ex. människorättsgruppen Human Rights Watch’s nyheter kommer att snabbt upptäcka att Joseph Kony, hur osmaklig han än är, inte på långt när är det enda problemet med Mänskliga Rättigheter i Uganda, eller ens det mest pressande i dagsläget (se http://www.hrw.org/news-all/127).
Är det the good guys här? Denna blogg tillåter sig att tvivla mer än en smula.
Ännu lite värre blir det när man betraktar vad som är de motiverande idéerna bakom Konys framfart. Joseph Kony och hans ”Herrens Befrielsearmé” använder sig av en form av kristen fundamentalism som motiv och ledstjärna för sina härjningar. Men han är inte på något sätt ensam i att använda religionen som cover.
Uganda är tyvärr ett land rivet av religiös idioti, och dess regering har mer än sin skäppa full av liknande övertramp. De är bara inte lika lätta att sätta på en banner. Uganda är en världens mest homofobiska länder, och ett lagförslag ligger sedan 2009 redo att antas, som skulle göra homosexualitet belagt med dödsstraff. Homosexuella jagas, trakasseras, dödas och är allmänt rent rättslösa. Räkna lite på det där. Det innebär, på en befolkning på mer än 30 miljoner invånare, att något i stil med 1-1,5 miljoner människor lever i ständigt skräck för lokalsamhällets och regeringens uttryckliga förföljelse. Potentiellt ännu värre är att regeringen i Uganda mer och mer kommit att skifta fokus i sin hittills tämligen effektiva bekämpning av HIV/AIDS mot… avhållsamhet, under trycket från sina kristna idiotböjelser och amerikanska biståndsgivare. Avhållsamhet, alltså en klapp på huvudet om att inte knulla, istället för de åtgärder som fungerat fram till nu: kondomer, bromsmediciner och en vettig sexualundervisning. Det bör noteras att när, inte om utan när, HIV/AIDS tar fart igen, kommer de ökade dödstalen på bara ett år att överträffa Joseph Konys samtliga offer fram till nu.
Detta är alltså halten hos de snubbar som enligt kampanjen skall förmås att prioritera barns väl och ve mot en krigsherre som flytt fältet. Det är svårare att se förstås, svårare att tjomma om på Fejjan, och dessutom riskabelt. Det kräver att man står upp mot de rika och mäktiga kristna organisationer som stödjer såväl homofobin som den sanslösa kyskhetskult som drivit och kommer att driva miljoner i döden. KONY 2012-kampanjen skippar förbi allt det där, vilket är delvis förståeligt. Men problematiskt. För om kampanjens syfte verkligen är att lindra lidande för barnen i Uganda är de ovanräknade problemen åtminstone värda att kontemplera. Annars är syftet förfelat, och mer ägnat åt annat.
Denna blogg stödjer varje ansträngning att fånga in Joseph Kony, inklusive Kony2012-kampanjen. Men något okritiskt stöd är det inte. Man kan hoppas att han snubblar på en patrull Centralafrikanska gränsvakter eller lämnas in av sina egna anhängare eller närmast vadsomhelst som gör att KONY2012-kampanjen inte alltför mycket kan ta åt sig äran för hans infångande. För deras attityd till fakta, till komplicerade världshändelser, till skuld, till effektivt brukande av sina resurser och mycket annat är oroväckande, och snarare än del av problemet bakom att inget hittills gjorts än lösningen på det.
I linje med denna bloggs uttalade policy att aldrig bara gnälla och göra något konstruktivt kommer i det följande ett inlägg om barnsoldater att postas här, baserat på en föredragning som hölls av Röda Korset förra året.
Klicka för Nästa del om KONY-kampanjen och anknutna ämnen →
Uppdatering:
Se ”BARNSOLDATER – OFFER ELLER FÖRÖVARE” – föredragning av Fredrik Bring i Röda Korsets regi
—————————————–
PS. Glömde jag säga att en av de som aktivt stödjer den Ugandiska regeringens fokus på kristelig renhet för att bekämpa HIV/AIDS är Katolska Kyrkan? Som medvetet sprider lögner om kondomanvändning i en region där dessa är skillnaden mellan liv och död för miljoner? Yessirebob! Samma Katolska Kyrka som för övrigt förgripit sig på betydligt fler barn än Joseph Kony. När får vi se en Facebookkampanj som säger att Joseph Ratzinger skall släpas inför Haag? (det finns minst en sådan, men den verkar ha kopplingar till Satanistkyrkan…)
Sverige + Saudiarabien = sant?
2005, under socialdemokratiskt styre, ingick Sverige ett samarbetsavtal med Saudiarabien om militär export och militärt samarbete. Efter förnyade och fördjupade avtal visar det sig nu att det gått vidare till att vi skall bygga och utveckla vapensystem åt våra diktaturpartners.
Låt mig se – enligt ”projekt SIMOM” är Sverige alltså igång med att bygga en missilfabrik specifikt åt Saudierna, enligt Sveriges Radios avslöjande av vad som inte kan kallas annat än en skandal.
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5000534
- http://debatt.svt.se/2012/03/06/sveriges-samarbete-med-saudiarabien-framkallar-kvaljningskanslor/
Men inte bara tog man alltså beslutet att samarbeta nära och mysigt med saudierna – FOI har i princip hemlighållit för rikdagen, Sveriges lagstiftande folkförsamling, att projektet ens finns. Man vet ju att det ser lite dåligt ut, och frågan om hur kan vi låta bli att låtsas om det här ledde till bildade SSTI, ett privat bulvanbolag för att riksdagen inte skulle få veta – och inte ha något ansvar.
Vet någon vad missiler gjort i säg, Homs i Syrien på sistone? Hm? För att direkt avfärda en vanlig invändning, om att det ”inte är meningen att de skall användas mot civila”. För en liten påminnelse – så sent som förra året utförde saudisk militär en blodig kväsning av Bahrains demokratiförkämpar som verkade kunna få sin regering på fall. Se
- http://blog.svd.se/mellanostern/2011/03/14/saudiska-trupper-rullade-in-i-bahrain-idag/
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4399857
- http://articles.latimes.com/2011/mar/15/world/la-fg-bahrain-troops-20110315
- http://www.guardian.co.uk/world/2011/mar/20/bahrain-saudi-arabia-rebellion
Det är de mysiga snubbarna som vi aktivt inte bara stöder, utan vi hjälper att bli effektiva demokratikväsare. Det är det här som är grejen med att ha händerna i samma skål som blodiga diktaturer – förr eller senare stänker det på en och man blir blodbesudlad liksom de, vad än iskalla cyniker och hycklare som våra parlamentariker, byråkrater inom FOI, eller någon annan säger.
Just de föregivet folkvaldas reaktioner är för övrigt en uppvisning i att snacka bort problemet. Carl Bildt tycker förstås att det här är helt okontroversiellt, vadå, det som görs ryms inom avtal och blablablaaaa – ingen överraskning där, från någon som bevisats inte ha några som helst moraliska parametrar för sitt handlande. Men han är ju knappast ensam. Sossarna tvager sina händer och säger att de hade ingen aaaaning om att deras avtal skulle kunna leda till att man senare i 2007 respektive 2010 började göra saudier självförsörjande med missiler. Jaha? Jag hörde inte att de skrek i högan sky 2007. Det gäller alla politrucker, även från miljöpartiet, folkpartiet och vänstern idag. Varje gång man haft möjlighet att faktiskt göra något har man tigit eller valt att blunda och inte ställa frågor. 
Vapenaffärer sekretessbeläggs i stor utsträckning, det är praxis. Riksdagsledamöterna får bara kraftigt sållad information om de avtal som ingås. Detta upplägg, som i praktiken innebär att endast sittande regering har insyn i vapenaffärer visar på något som borde oroa oss. De som borde informera dem om något skumt eller oegentligt är försvarsministern, samt de partiföreträdare som sitter direkt i regeringen. Någon som är förvånad att de inte gör det? Men notera att detta är en ordning som riksdagen accepterat med några få undantag (se http://www.dn.se/ekonomi/politiker-vill-slippa-munkavle-for-vapenaffarer). Man har accepterat att bli en tryckknapp för regeringar som därmed kan fatta beslut på dunkla grunder och informera sina ledamöter som de finner gott. Eller låta bli. Så gråt inga krokodiltårar för riksdagen. Genom sin passivitet har de accepterat att behandlas som vi vanliga medborgare ute i terrängen är vana vid att betraktas – som fån.
Två kungar softar
NU när saken uppdagas är de jättearga, i alla fall vissa av dem, och trycker på att det hemlighölls och tjofaderittan lambo. Sant. Men det var ju uppenbarligen inte speciellt svårt. Det är inte svårt att vilseleda någon som inte vill veta, eller ställa till med rabalder i otid. Hade man velat veta hade man t.ex kunnat begära varenda papper på bordet när saudierna sist var här och shoppade vapen – vilket var så sent som i november förra året
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-ska-inte-salja-vapen-till-saudier_6549483.svd
- http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1571143/Saudier-storshoppar-svenska-vapen.html
- http://www.fria.nu/artikel/88121
Det här var alltså mindre än ett halvår efter att saudiska trupper torkat blodet från stövlarna i Bahrain. Men inget får komma i vägen för crony capitalism.
Hello Sweden! En glatt vinkande Prins Salman Ibn al-Saud, Saudiarabiens försvarsminister
Det är den stackars vilseförda allmänheten som naivt för uttrycka ”Vi är inte ett dugg bättre än någon annan är – det är tragiskt” som en intervjuad medborgare på gatan sade. Ordet tragiskt är det avgörande. Och orsaken till att FOI och regeringar i tyst samtycke med slappa representanter inte skyltar med sina skumraskaffärer med oljeshejker. Allmänheten har nämligen rätt. Nu, som i fallet med de egypter som vi utvisade till tortyr och fänglsande, dras Sveriges namn i smutsen. Hela vårt land framstår som, och via de här fullständigt omoraliska gynnarna blir, ännu en sniken krämarnation utan minsta ambition eller rätt att kritisera några kränkningar eller illdåd. Vad skall man säga till diktaturer härnäst? Säg, Syrien? ”Nä ni får inte massakrera civila, men vi tar oss rätten att beväpna, utveckla och träna våra kompisar att göra det.” Strongt.
Saudiska säkerhetsstyrkor
Sverige har alltmer fått ryktet om att vara en pålitlig, högteknologisk, säljsugen krämare som inte ställer några utrikespolitiska villkor.
”No es la primera vez” (det är inte första gången) som min mor sade när hon fick höra och hon har ju rätt – se den lilla sammanställningen i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5001202. Det är vad våra politikers omsorg om Sveriges position och rykte i världen lett till. Cyniker är vad de är, de förnedrar vårt lands medborgare, andan i vår exportlagstiftning. Och de vet det, det är därför man försökt hålla det så hemligt som möjligt. Som skrivits här om fallet med stadion-korruptionen i Solna – den som blundar så hårt, så medvetet – vet.
Saudisk moralpolis - Våra grabbar, som gärna beväpnar, tydligen
Nu har bomben briserat. Vissa kommer cyniskt söka utnyttja skandalen för att angripa sina politiska motståndare. Andra kommer tvaga sina händer, eller storögt vägra ta in vad deras passivitet kan leda till. Det är en dyster dag. Men det är bra att saker och ting kommer fram. Om skadeverkningarna av den här sortens skandaler blir tillräckligt besvärande kan det kanske kanske leda till att man är lite mindre ivrig att gå ner på knä och förnedra sig inför penningdoftande köpare i framtiden. Man kan ju hoppas.
——————————————————————————
Den här frågan, om att se sig själv i spegeln och vidkännas sin egen roll i förtrycket i de diktaturer som folken i mellanöstern med all önskvärd tydlighet visat att de vill göra sig av med, har tidigare vidrörts i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/02/12/off-you-go/.
Några till röster om den svensk-saudiska vapenaffären
- http://www.dn.se/ekonomi/locket-pa-om-saudiska-vapenfabriken och http://www.dn.se/ekonomi/avtal-med-diktaturen-bakom-avslojade-vapenaffarer
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svensk-hjalp-at-saudisk-vapenfabrik_6902089.svd
- http://english.al-akhbar.com/content/sweden-helping-saudi-arabia-secret-arms-factory
- http://undermattan.blog.com/2012/03/06/hemlig-svensk-vapenfabrik-i-saudiarabien/
- http://www.svenskafreds.se/ku-b-r-granska-vapenaff-rer-med-saudiarabien
Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2
Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.
(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)
Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.
Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra. osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.
Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar
Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"
I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.
Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.
Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"
Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.
Franska kättarbål Languedoc ca 1400
Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.
Tempelriddarna bränns på bål 1315
Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.
Jeanne d'Arc bränns på bål 1431
Jan Hus bränns på bål 1415
Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.
Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz
The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz
Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:
- Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
- Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
- Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
- Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.
Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.
Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.
Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).
Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar
- del 2 http://www.youtube.com/watch?v=Vp-dIr33J-M&feature=related
- del 3 http://www.youtube.com/watch?v=IhS85pxtoPw&feature=related
- del 4 http://www.youtube.com/watch?v=X0ngSciVN10&feature=related
- del 5 http://www.youtube.com/watch?v=OKGZjbJ9dS4&feature=related
Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp.
Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682
Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.
Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning.
Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.
Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1
Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid Stockholms Universitet under åren 2000-2005
Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:
Christian Häthén har skrivit flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straff” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1
Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/
Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046
R.I.Moores “The Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv
Jan Guillous ”Häxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.
För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet
Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 1
Under en diskussion förra veckan kom ett lite diffust ihågkommet fall med med några barn som dött för att deras föräldrar bett istället för att söka läkarstöd upp, i samband med en kommentar om det aktuella åtalet för andeutdrivning.
En fruktansvärd stund trodde jag att även ”bön-inte-vård-fallet” skett här i Sverige. Det visade sig dock att det var i Sydkorea (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/tre-barn-dog–fick-bon-ej-medicin/).
Åtalet för andeutdrivning är dock hos oss, och i högsta grad aktuellt. I kort sammanfattning. Några tokkristna lallare bestämde sig för att deras barn var besatta av andar, och genomförde exorcism med hjälp av en präst. Sammanlagt sex personer deltog i vad som trots allt ändå är en ganska, tja konventionell exorcism, sådan som katolska kyrkan inte tagit avstånd från för övrigt.
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tre-atalade-i-andeutdrivningsfall_6877279.svd
- http://www.dn.se/nyheter/sverige/atal-i-dag-i-andeutdrivningsfall
- http://svt.se/2.22620/1.2692914/andeutdrivning_bakom_barnmisshandel
- http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=299368
Uppdatering – Hör Sveriges Radio om åtalet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=4998432
Detta med häxförföljelser och kristna vanföreställningar stannade kvar i minnet, och en inspiration kom påpassligt från bloggkollegan och den i forna seder mångkunnige Tannhauser (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/). Såsom varande en uttalad hedning och försvuren de äldre gudarna i det förkristna Sverige har Tannhauser en bitvis något antikristen udd, oftast på goda skäl kan det dock påpekas.
Den avgörande punkten, som jag helhjärtat instämmer i, är att det i dagens värld är en olycka att vidskepelser och förtryckande praktiker så lätt låter sig fogas in i en kristen världsföreställning, som därmed också antar mer skadliga former. Man kunde t.ex. tycka att de mer söndermissionerade delarna av stackars Afrika skulle vara mest fjärran av alla från tron på andar och magi, det är ju endast ”den Ende Guden”, a.k.a. Jahve, som har sådan makt… eller?
saving africas witch children http://www.youtube.com/watch?v=nxKf0EH1NsI
Så klart inte. Det är snarare tvärtom. För genom att kristendom anpassar sig och knådas in med andra företeelser där som överallt annars, så förvärras den här sortens föreställningar, och görs svårare att utrota eftersom de ses som liktydiga med den dominerande religionens bud eller världsbild.
Hos många, speciellt kristet anstuckna, är tron på religiös healing, dvs magiska ingripanden från den föregivet ende Guden, en självklar del av doktrinen. Nästa led är förstås att tro att man hellre bör ty sig till övernaturliga snarare än vetenskapliga lösningar på hälsoproblem. Idémässigt är det här samma sak som tron på häxeri och exorcismer, fast åt andra hållet. Resultatet bär syn för sägen. Det kvittar vilken religion det sker inom, och kristna är som sagt inte på något sätt undantagna från detta. Såsom i Afrika, så ock i Indien och ett otal andra ställen.
häxjakter i Indien – http://www.youtube.com/watch?v=bguzelQJWNM
Och den rasistiskt eller xenofobt anstuckne, som görna skulle vilja ha häxjakter fast på grundval av folks ursprungsland, kan först få förklara varför även rika och västerländska samhällen kan ha liknande problem. I USA, för att ta det mest religiösa moderna samhället, är det som vanligt värst: där dör varje år barn till följd av vanvård från idiotföräldrar som hellre ber än tar sina barn till läkare. Bland evangeliska kretsar är det ett vitt spritt fenomen – vilket inte är konstigt, eftersom idén om helig healing gör en sådan tro tämligen rimlig. Vissa kristna sekter, som t.ex Christian Scientists har det som en grundläggande dogm att bön är det allena saliggörande botemedlet (se kort lista på dödsfall i http://www.religioustolerance.org/medical2.htm och ett typiskt fall i http://www.cbsnews.com/8301-504083_162-6162918-504083.html) .
Parallellen mellan dessa idéer och andeutdrivning i t.ex. Afrika är inte ett sammanträffande utan direkt: notera exempelvis att Sarah Palin, som stod i begepp att väljas till USAs vicepresident under valet 2008 uttalat tror på andeutdrivning och har som en av sina bekännare och viktigaste förebilder just en Nigeriansk pastor som – just det, sysslar med exorcism av häxor. Det här är standard inom en gren av kristendomen som kallas ”Den Heliga Andens Tredje Våg” påfunnen av missionären och påskyndaren av Andlig Krigföring C. Peter Wagner.
Sarah Palins pastor http://www.youtube.com/watch?v=JNHk2nZ8kiE
Sådan ser vidskeplighetens, den icke ifrågasättande och irrationella trons ansikte ut, över religiösa -och nationsgränser. När tron och förlitandet på andar ges vikt och legitimitet i samhället kommer övergreppen som följer som ett brev på posten, och vi finner oss slungade tillbaka hundratals år oavsett hur uppkopplat eller mobiltelefonbärande samhället i övrigt är.
En liten avstickare. I USA har det under senaste åren bedrivits ett antal mycket kvalificerade experiment och undersökningar angående möjligheten att bön skulle hjälpa mot medicinska problem och svår sjukdom. Resultaten i dessa studier är tämligen entydigt – bön uppvisar inga som helst positiva effekter och kan i själva verket bidra till fler komplikationer hos patienter. Se http://www.ahjonline.com/article/PIIS0002870305006496/abstract och http://www.templeton.org/pdfs/press_releases/060407STEP_paper.pdf. Lägg märke till att den sistnämna studien genomfördes av The John Templeton Foundation, som är en stiftelse som är uttryckligen positivt inställd till religion.
En faktor som är avgörande för att vidskepelse och trosföreställningar kommer att utgöra en fara för andra är hur utvecklad synen på skydd för svaga eller utsatta grupper är i ett land. Att andeutdrivning och häxeritro drabbat och drabbar kvinnor och barn är således inte en tillfällighet. Det återspeglar en syn på dessa grupper som underlägsna eller inte fullt ut skyddsvärda medborgare, med begränsad rätt till det offentligas hjälp och eller skydd. En syn på familjen som en hierarki med husfadern i toppen t.ex, lånar sig till den här formen av övergrepp. Det kan vara värt att minnas, när krokodiltårar från t.ex. kristna reaktionärer och/eller xenofober begråter övergrepp som skett inom ramen för andra trosföreställningar eller etniciteter.
Tron på häxor är förvisso numera ett randfenomen i Sverige och de flesta moderna samhällen. Det hör tack och lov till undantagen att sådana som den mördande barnflickan i Knutby och hennes anstiftande pastor Helge Fossmo utövar tron på direkkommunikation med den Helige Ande via SMS, profetior och utdrivning av onda andar medelst ljuddämpad pistol. Exorcism praktiseras dock även här, och om man får tro en uppsats från Örebro Missionsskola av Daniek Back, pågor i utkanten av bl.a. katolska församlingar (se http://www.orebromissionsskola.se/bilder/nya_uppsatser/Daniel%20Back%20Exorcism.pdf). Vad gäller healing är förekomsten av sådant mer vanligt än – inte bara tokdårar som Livets ord utan fastmer pingstförsamlingar lite varstans i Svedala ägnar sig åt att trigga varandra till att tro på magiska under… det är för sorgligt.
http://www.youtube.com/watch?v=hx5cyR_gbYk&feature=player_embedded
Den minskade förekomsten av dylika stollerier är inte något som religionen kan ta äran åt sig för. Tvärtom. Religionen drogs skrikande och sparkande motvilligt in i moderniteten, och har dämpat sitt uttalade stöd för tokerier på grund av tryck utifrån – från vetenskap, rationalitet och det demokratiska öppna samtalet och dess inneboende progressiva impulser. Det som kan sammanfattas med två ord – modern sekularism.
Och händelsevis kan man anföra ett intressant exempel från vår egen historia, från när religionen i armkrok med staten stärkte sitt grepp om samhället och påverkade lagstiftning och styrelseskick. Då exploderade häxförföljelserna även här i Sverige. Det där är en historia som är värd att påminna sig, och som blir ämnet för nästa inlägg på det här temat.
***************************
Se fortsättning ”Dumskallarnas Konspiration – Om tron på Häxor, böner och Andeutdrivning som dödar del 2”
Se inlägg om en angränsande och ofta överlappande fråga, om vissa kristnas tro på kreationism och förnekande av vetenskapliga rön, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/
————————————–
Exorcism är ett bruk som funnits i den kristna kyrkan i över tusen år, och bildar än i dag delar av den kristna doktrinen. Se introduktioner i http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism och http://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism_in_the_Catholic_Church
För katolska kyrkan är tron på demonisk besatthet och andeutdrivning ännu en central del av dogmen, och ingår i den Katolska Katekesen, sammanfattningen på den katolska kyrkans doktrin som envar troende skall rätta sig efter. Bestämmelserna om katolska kyrkans exorcistiska kraft infördes 1551 efter Konciliet i Trent, och finns kvar intill denna dag – se http://www.scborromeo.org/ccc/p2s2c4a1.htm och http://overkott.dyndns.org/ccc-search.htm. I Norge finns en öppet anställd exorcist (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=154393).
Evangeliskas tro på bön som bot för allt är ymnigt företrädd bland många sekter som finns även i Sverige. Förutom Kristen Vetenskap /Christian Science (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Kristen_vetenskap, http://en.wikipedia.org/wiki/Christian_Science och http://www.alternativmedicin.se/sok/Beh-141.html) finns de för oss bekanta Jehovas Vittnen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen#Medicinska_st.C3.A4llningstaganden), vilka på religiösa skäl vägrar blodtransfutioner med hänvisning till sin magiska bok. Ett antal svåra ställningstaganden drabbar vårdpersonal som har att behandla Jehovas vittnen, och i minderårigas fall måste i sista hand tvångsvård enligt Lagen om Vård av Unga (1990:52) ske. Se uppsats av Lucille A. M’boge Fredriksson & Angelika Torbjörnsson vid Institutionen för Vårdvetenskap, Högskolan i Borås http://bada.hb.se/bitstream/2320/8333/1/K2011_15.pdf
Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea
En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.
Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.
Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.
Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.
Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande.
Hagia Eirene
Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.
- Ekklesia Sotiros, Frälsarens Kyrka i Aracanea, utkast västra & södra fasaden
Hagioi Pantes
Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.
I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.
De Heliga Apostlarna i Konstantinopel
Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.
Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus
Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.
- Översiktlig fasadritning Apostlabergets Kyrka Östra & Södra sidan
Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…
…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…
Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka
Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar. Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.
”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…
Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.
**************************
Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur
En ny prinsessa är född…
Så det blir drottning även fortsättningsvis för Svedala om inget oförutsett inträffar, som att Sverige till slut överger sin järnåldersnostalgi och blir en proper republik…
Men det lär ju knappast ske med mindre än att kungahuset påkoms med något skandalöst, som att smita från skatter eller köpa chokladkakor olovligt (sexskandaler räcker som bekant inte hos oss)…
- Ett nytt ättelägg och appanage att lägga till de existerande…
Jaja det är ju inte speciellt originellt, men en dag som denna är det alla andra utsvävningar åsido trevligt att konstatera att barnafödsel inte längre är en riskabel affär på liv och död, inte bara för prinsessor utan för alla kvinnor i vårt land och att inga hotfulla komplikationer (vanligen) inträffar, det är ju bra… Säkerligen något att vara stolt över som övergår att vi nu fått en ny söt liten appanagemottagare (undrar om kontona för den nya prinsessan redan lagts upp, hehe).
Sverige fortsätter tydligen med en kvinnlig tronföljare – bättre än tja, alternativet så länge kroneriet alls finns… Sveriges kungahus med deras märkligt kvasi-”vanliga” framtoning fortsätter också på det sympatiska spåret och redan har de unga tu synts kånka hem sin nya telning i en sådan där bäbiskorg som alla kan identifiera sig med… Grattis på det.
På tal om republik, detta dagens svärord, kan det inte vara alldeles okomplicerat att höra till de mer hårdföra i den republikanska leden en dag som denna. Organisationer som republikanska föreningen verkar dock ta det hela med gott mod, och håller god min i elakt spel. Måhända resonerar de som så att all reklam är bra reklam, och redan att alla pratar om kungligheter och tronföljd bidrar till att lyfta deras käpphäst.
Nå, den som lever får se, mindre engagerade med republikanska böjelser i avsaknad av rabiat antimonarkism (som undertecknad) hoppas kanske mer på att den framtida prinsessan själv, kändis och påpassad som hon kommer att bli, blir en liten tuffing och föredöme för alla icke-kungliga prinsessor i vårt land. Jag menar, får hon mot alla odds en verkligt stark karaktär kanske vi kan se fram mot rubriker om ett dussintal år som att PRINSESSA PROTESTERAR MOT KUNGAHUSETS BRIST PÅ RELIGIONSFRIHET eller PRINSESSA RYMMER MED ROCKMUSIKANT eller kanske till och med PRINSESSA ABDIKERAR OCH BLIR STRIDSPILOT, hehe
———————————————–
Dumskallarnas konspiration att Bestycka Gotland?
En kul reklamkampanj med ett litet oväntat anslag
När jag förra veckan ögnade igenom Fria Tidningen höll jag först på att… inte sätta kaffet i vrångstrupen kanske, men undra om inte det var dags för ett besök hos optikern…
BESTYCKA GOTLAND! Vrålade annonsen ut, med en uppmaning till folkpartiet att göra allvar av sina löften och föresatser och ordna så att ”Varje vapenför person på Gotland ska militärtränas” och se till att Gotland förses med NATO-kärnvapenstridsspetsar för att avskräcka (?) ryska missiler…
Eeeeh?
Det är kul. Speciellt de konsekvent genomförda detaljerna som hänvisningen till en tänkt kampanjsida (http://bestyckagotland.se/) och bruket av en logga med Gotland i ett prickskyttekors… Det smälter väl in med de smått schizofrena budskapen som trummas ut i bildtexterna…
Det här är ett exempel på en ”antireklam” eller skämtkampanj som man vid närmare påseende skall inse är så pass bisarr eller knasig att det leder tankarna åt önskat håll, det håll som är reklammakarens egentliga syfte. I det här fallet är det Alliansfritt Sverige, en grupp som verkar företrädesvis på nätet med udden riktad mot den borgerliga regeringens fyra partier, dessas utspel och politik, som står bakom annonsen. Syftet verkar vara att dra löje över framför allt folkpartiet, det enda regeringsparti som öppet verkar för NATO-medlemskap och som troligtvis framstår som mest ”hökaktigt” för Alliansfritt Sverige (se föreningens egna motivation av kampanjen på http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/var-kampanj-bestycka-gotland.html).
Det här greppet är förstås inte unikt på något sätt. Att genom parodiska och/eller ”kamouflerade” kampanjer håna eller avslöja en tänkt motståndare är ett hävdvunnet grepp, även om det mest brukats i marginalen, antagligen på grund av risken för missförstånd (och troligen för att etablerade politiska partier inte direkt graviterar mot humor…). Genren fick en skjuts framåt anda av filmen ”the Yes Men”, (som efter sin stora framgång också fick en uppföljare ”The Yes Men fix the World”) där de två aktivisterna lurar media och näringslivsrepresentanter genom att utge sig för att vara just representanter för olika företag och organisationer och antingen säga sanningen eller komma med absurda förslag som möts av misstänkt litet ifrågasättande…
(Se vidare om The Yes Men i http://theyesmen.org/)
Med internets och användarinnehållets genombrott har greppet dock fått ökad spridning. Den moderate kandidaten Anton Abele blev t.ex föremål för mängder av parodier på sina valfilmer och uttalanden inför valet 2010, något som bara förstärktes av hans märkliga och aningslösa tilltag att försöka stoppa parodifilmerna – det senare blev i sin tur ämne för löje, som t.ex i en s.k. ”Hitler-parodi”.
Jag måste säga att de där kampanjerna har en lätt bismak av det ironiska 90-talet – det finns en slags distans i dem, en känsla av att även den som parodierar inte riktigt tar saken på allvar. Av att den är mer intresserad av att verka fräck och smart än verkligen påverka frågan. Men det oaktat så är de som mest verksamma de som riktas mot just fullständigt humorbefriade motparter – då framstår just behovet av löje som desto mer trängande.
FP verkar ana det där – de håller i alla fall god min i elakt (?) spel, och tar saker med en klackspark enligt http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/. Och det kan man delvis förstå, eftersom bara det faktum att försvarspolitik tas upp antagligen är ett plus för Fp, som ju valt att hålla en distinkt profil i de frågorna. De agerar antagligen enligt devisen ”all reklam är bra reklam”: Björklund et ales kan säkert bagatellisera bort de mer bisarra uttalandena, men sedan har de beretts en arena för att prata om något som de ju gärna vill orera om. Så OK – Alliansfritt Sverige kan kanske få Folkpartiet på kroken genom kampanjen, eller åtminstone få folk att skratta lite åt de haschrusiga kommentarerna.
Men sedan då?
——————————————-
Kampanjen och dess turer sedan avtäckande följs bäst i Resumé: http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/02/bestycka-gotland/ och http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/
Länk till Fria Tidningen, där affischen kan ses som helsidesannons i pappersupplagan: http://www.fria.nu/
Andra pressröster och bloggar om kampanjen:
- http://www.dagensopinion.se/alliansfritt-sverige-attackerar-jan-bj%C3%B6rklund-med-hans-egen-fr%C3%A5ga-0
- http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article14353879.ab
- http://mobil.helagotland.se/Default.aspx?id=6978448&p=
- http://rodaberget.wordpress.com/2012/02/02/alliansfritt-driver-fp-kravet-bestycka-gotland/
- http://martinmobergsblogg.blogspot.com/2012/02/ett-avdammat-fp-forslag-om-att-det-ar.html
- http://cornucopia.cornubot.se/2012/02/styrkeforhallandena-ryssland-sverige-i.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29
- http://www.newsmill.se/node/36381
En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…
Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.
Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).
Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.
Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).
Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.
Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil
När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.
En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer.
Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.
Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.
—————————————-
För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken
Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:
Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/
Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/
——————————————–
Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.
En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
Ett ord säger mer än 1000 bilder… om Neofili
Ett underbart ord, som i ett slag frammanar bilden av köande konsumenter som hungrigt väntar på att få köpa den livsviktiga…. nej inte ägg i någon öststat eller på Kuba, utan vad som helst som är sprillans…nytt.
NEOFILI
(OBS – detta är en antikonsumistisk rant av rätt klassiskt ”grinig-gubbe-slag”. Känsliga läsare som smeker sina nya skor eller ipads till sömns är därmed varnade)
Själva ordet Neofili är lätt uttydbart som attraktion, eller kärlek, till allt Nytt, allt nymodigt, från grekiskans Neas (nytt) Philias (kärlek eller dragning). Det är ett uttryck som funnits sedan 1960-talet, men som kommit att bli mer angelägenhet med framkomsten av den nya konsumentproduktmarknaden, speciellt av teknologiskt präglade varor som telefoner, datorer, tv-apparater, musikspelare och annat slikt, men också av nya tjänster som massmarknad för resor, exotisk mat osv..
Dess ursprungliga betydelse är en stark och uppvisad entusiasm för det nya, och en sammanhörande tendens att inte överdrivet respektera det traditionella och hävdvunna, som tar sig uttryck i ett aktivt sökande efter nymodigheter och nya upplevelser. Det finns undervarianter som sexuell neofili, som kräver nymodigheter för att fungera normalt, teknofili, neofili för ny mat osv.
De är människorna behövde Bröd
Det började som neofil exotism...
För den enskilde är Neofili egentligen inte ett stort problem, det kan som synes vara inspirerande, det kan kombineras med kreativitet och upptäckarlust. Som uttryck för ett grundläggande beteende, nyfikenhet och viljan att ta till sig fördelaktiga nyheter, har det också en positiv effekt i hela populationer. Men som andra excentriska drag som kan tolereras när det gäller en någorlunda inkapslad person (se spänninssökaren, det virriga geniet, den impulsive kreatören, den orädda handlingsmänniskan osv.) blir de här dragen lätt problematiska när de framträder i en större grupp eller samhälle. Och vårt är ett marknadssamhälle där konsumtion av varor och tjänster blivit ett sätt att uttrycka personlighet och identitet.
...sedan skall alla ha plommontomater, året runt
Den neofila impulsen kan få oss att upptäcka nya saker, nya njutningar. Att en sådan önskan och bejakelse av människans strävanden alls kan realiseras en masse är ett tecken på demokratisering, och välstånd.
Även en rationell eller mer eftertänksam betraktelse av en produkt eller tjänst skulle vara beroende av andras åsikter, av ett utbyte av erfarenheter. Av recensioner eller smakråd, eller att man prövat det nya med någon annans hjälp. De flesta jämförelser sker i en social kontext, för att vi är sociala varelser. Det ligger i sakens natur.
Hur kunde vi leva utan Stripparåpleaerobics? Nästa år kommer sexorgieaerobics för de riktigt fräcka
Men.
En neofil massa är från början inställd på att det nya är eftersträvansvärt. Likt religiösa personer som letar efter Gudar under varenda sten och inte nödvändigtvis frågar sig hur saker egentligen kommit att bli sådana som det är, frågar sig den Neofila massan egentligen inte om saken/tjänsten kunde göras ännu bättre, eller mer försvarbart producerad, eller om det kan vara värt att vänta tills barndefekterna upptäckts och åtgärdats. De skall kollektivt ha… vad det nu är. Nu. Här framträder det starkt irrationella draget.
Modet - Arena för neofilismen per excellence
I sin utvecklade form blir neofili som massfenomen en uppmaning att handla på basis av infantil impulsivitet , brist på kritisk reflektion och ett i grunden osjälvständigt, icke långsiktigt tänkande. Samt en anknytning till materiella saker eller isolerade upplevelser som markörer och uppfyllare av djupare inre behov. Det där är sådant som man försöker stävja hos barn, åtminstone om man inte vill att de skall lida av dålig impulskontroll. Men lustigt nog är de vuxna mycket sämre på att göra det de säger till små barn.
Och vad som är mer försåtligt kanske, de som vill dra fördel av dessa impulser vet det. Varför skulle de inte sko sig på en oreflekterande och väldresserad armé av köpare? Så de lanserar sina nya produkter eller tjänster, med sikte på att de skall vara just sådana att de neofilt tenderande skall bli eld och lågor över dem.
- Viva La Revolucion! Eller viva den fjärde överdyra telefonen….
I dagens samhälle betyder det att element som design, uppenbar lätthet att bruka saken/tjänsten för ett visst avsett syfte, och också en viss upparbetad image för produkten premieras. En glimt av sensation skadar aldrig. Vilket kunde vara positivt, om det inte regelmässigt skedde på bekostnad av sådant som vidd för användning, ett kreativt och självständigt bruk, hållbarhet, eller att produkten har en rimlig eller miljömässig produktion och livscykel. För den neofilt orienterade kommer sådant alltid i andra hand. Han eller hon kommer ändå inte bära/äga/bruka det nya länge. Snart kommer något nytt.
Barriärrevet, varje turists dröm - så länge de nu varar. För de här, är det för sent
Således blir neofili intressant för att det utgör den samtida konsumismens spjutspets. Den neofile är rov för producenters och annonsörers lockrop. Det nödvändiga och det som man bara ”vill ha” blandas samman. Som ”early adapter” eller köande för en ny vara demonstrerar den med sitt eget handlade att produkten är något att sträva efter, och bidrar således till att skapa en dragning och en ”buzz” kring det nya. Sällan eller aldrig kommer kritisk granskning av produkten att få samma genomslag som den inledande entusiasmen som de neofila genererar. Inte sällan är de själva delar av systemet. I egenskap av redaktör, modeskribent eller teknologirecenscent kan den neofile sprida sin besatthet för nyheter till en vidare krets och etablerar därmed också ett sådant betraktelsesätt som något normalt, ja som en handling som närmast blir beundransvärd.
Modern kaffekultur, utformad för neofilstiska orgier - ständigt dyrare kosntigare kaffe med allt knaisgare prylar som en speciell kaffetermometer
Man kan förlita sig på förmågan till efterrationalisering hos den som låter neofilin segla iväg med sig. Han eller hon kommer att försvara sin lust att skaffa nyprytteln med skäl som kan låta förnuftiga. Men sällan gå till kärnan med att det är det emotionella eller sociala värdet av det nya, det som det talas om, det som visar att man är med i matchen och en cool eller samtida person, som ger status inom ägarens subkultur eller klass, som är det som verkligen är balsamen för själen.
- De här snubbarna behöver ett liv
Nu kan man omedelbart ana inseglande invändningar – ”men tänk om det nya verkligen är mycket, mycket bättre”? ”Om det är rationellt att modernisera sin utrustning, sina saker”? ”Och dessutom har jag råd med…vad det nu är.”
En dag tröttnade rumänerna på att köa...
Ja, den som kan argumentera för sin sak, som har ett behov som har någon form av rationell täckning, vars relation till det nya objektet är sådant att man kan se att det verkligen är föremålet/tjäsnten och dess objektiva, observerbara och jämförbara egenskaper och kostnader som kan tillfredsställa det, den utgör inte problemet. Likaså den som faktiskt skapar det nya. Den är ju kreativ. Som sagts, det är främst som ett massfenomen det här draget tappar sina positiva implikationer.
Det borde vara uppenbart. Att betrakta Neofili som ett problem tar främst sikte på en större grupp människor som egentligen inte har några verkliga, trängande rationella behov som endast det nyaste nya kan uppfylla. Utan som låter sitt handlande främst styras av det nya är just… nytt. Och hypat. En trängande törst, som det nya i sig, släcker. I alla fall tills nästa nyhet kommer. Och sedan nästa. Men hålet som de neofila har i sin själ kan aldrig fyllas av någon enskild sak. Det förblir där, knappt ens tillfällig lindrad av den senaste grejen. Den ende som skrattar mer varaktigt är den som krängt prylen till de uppeldade neofilerna.
Kolla här, vi är så fräcka och rätt i tiden att vi köade två dagar för en ny skiva. Eller telefon. Vi vadade bland mosquitos och åt skalbaggar som ingen annan vit man ätit. Eller vad det nu var. Nu igen.
Grattis.
———————————————
För lite definitioner se http://en.wikipedia.org/wiki/Neophile och http://svenskuppslagsbok.se/tag/neofili/
Redan 2006 spekulerades det om inte är en genetisk defekt, eller predistposition, att tvångsmässigt och mot varje rationell kalkyl vilja ha den nya gadgeten se http://www.medialifemagazine.com/cgi-bin/artman/exec/view.cgi?archive=226&num=5439 se också http://www.rightdiagnosis.com/n/neophilia/intro.htm
En artikel av Winfred Gallagher ”Exploring your inner Neophiliac” i tidskriften Business Mirror pekar på både den individuella och även popkulturella nyttan av neofili men också dess problematiska effekter som ett mer spritt fenomen, inte minst för akademiska miljöer http://businessmirror.com.ph/home/global-eye/20788-exploring-your-inner-neophiliac
Evolutionsforskare är intresserade av neofili i en vidare betydelse – den underliggande driften hos mer avancerade djur att pröva på nymodigheter är en av de faktorer som tycks driva evolutionen framåt. Se t.ex. forskningsrapporter som studerat neofili hos apor och dess koppling till innovation i http://lalandlab.st-andrews.ac.uk/pdf/kendal_AJP_2005.pdf, och för fåglars beteende i http://nationalzoo.si.edu/Publications/ScientificPublications/pdfs/85f5c7eb-2e6f-4cac-9707-e49215495ca6.pdf
Lite kul om prylfixering inom olika arenor, från fattigdomsbekämpning till ridsport, se
- http://www.dn.se/livsstil/trend/prylfixering-pa-traningsschemat
- http://blogg.passagen.se/anderskristerandersson/entry/inl%C3%A4rningen_f%C3%B6rs%C3%A4mras_i_skolan
- http://newsmill.se/artikel/2011/02/14/sl-pp-prylfixeringen-i-fattigdomsdebatten
- http://dafiedencoola.blogg.se/2011/march/prylfixering.html
Nostalgi om Kiralatet, Mamlucker och artistiska begränsningar
Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…
En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.
1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.
Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.
Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.
Idé filmposterliknande bild till Kiralatet
Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.
Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal
Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.
Födelsen
Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).
Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna medeltidshårdingar framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.
Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.
—————————————-
Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning
Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.
Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.
När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.
En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.
2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch
Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.
Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.
Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.
Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.
Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.
Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?
Tja, all vår början bliver svår.
I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.
Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.
Troll, tuschpensel och penna
Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.
Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.
Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.
Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.
Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.
PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.
Indomitus.blog 