Kategoriarkiv: Rustningar /Armor
Hades, God of the Dead & Underworld(in progress)-12 Greek Gods (VII)
Tolv-gudarsodysséen fortsätter, och turen har kommit till Dödsrikets furste, den dystre Hades, som har sällskap av sin trehövdade demonvovve Kerberos
Som tidigare nämnts i de 6 föregående inläggen i denna serie, överensstämmer urvalet av grekromerska gudar till största delen med de klassiska ”12 olympierna”1, med ett undantag: Dödsguden Hades, som här getts den plats som brukar vara vigd åt antingen Hestia, hemmets och härdens gudinna, eller Dionysos, vinets och vansinnets gud. Hades var i strikt mening inte en Olympier i meningen att ha sitt säte i gudarnas bergsboning, utan bidade sin tid i underjorden som bar hans namn. Men han är en intressantare och också viktigare figur, med all förlov, än dryckenskapens eller hemmets gudomar.
Hades var äldst av de tre gudabröder som tog över och delade upp kosmos mellan sig efter att ha besegrat sina anfäder Titanerna. Liksom sina bröder Zeus och Poseidon, härskare över himlen respektive havet, fick Hades ett helt verklighetsplan att härska över – i hans fall underjorden, de dödas boning, vilkens namn och själva existens kom att likställas med hans. Såsom härskare över dödsriket och ansvarig för bestraffningen av de onda i Tartarus, den del av underjorden reserverad för de ondas bestraffning, kom Hades att färga den efterföljande kristenhetens idéer om dödsriket: t.ex. omtalas den hinsides domänen som just ”Hades” av flera av de tidiga kyrkofäderna. Det här inflytandet från nära 2000 år av kristen uttolkning har lett till att Hades ofta felaktigt framställts som en slags grekernas motsvarighet till Djävulen.
Se t.ex. Disney’s tecknade ”Hercules”(1997) och ”Wrath of theTitans” (2012) där Hades framställs som en avundsjuk, maktlysten och destruktiv antagonist, tydligt analog till den kristne Satan.
Hades roll var att härska och och styra över de döda och deras existensplan – det är den kungliga aspekten, med dess konnotationer av ordning och makt som stod i centrum. Detta framgår av den tidens avbildningar vilka visar honom stående i auktoritativ pose eller sittande på en tron. Han var heller inte Dödens, själva fenomenets, gud – den rollen tillföll den mycket lägre och underordnade gudomen Thanatos.
Det här betyder förvisso inte att Hades var en populär eller omtyckt gudom. Han var allmänt respekterad, men hans koppling till död och straff lade sordin på entusiasmen. Det är tydligt att grekerna försökte undvika att tänka för mycket på honom, varför han hade få fester till sin ära och ingen vitt spridd kult. Hades personlighet omnämns som dyster, tillbakadragen och bister – men rättvis. Med brasklappen att han liksom sina bröder hade ett öga för vackra kvinnor och inte aktade för rov och våldtäkt för att bemäktiga sig dem när det knep. Just en sådan kidnappning/våldtäktshistoria gav också upphov till den mest kända legenden om honom: berättelsen om bortrövningen av vårens gudinna Persephone. Hades förknippades inte bara med underjordens andar och väsen men också med dess resurser – således var han också känd som Plouton (Pluto), ”Den Rike”, och ansågs vara gud för rikedomar, speciellt guld och mineraler som bröts ur marken.
Ikonografins tydliga tendenser bidrog nog till att skissen av Hades tillkom snabbt. Jag förstärkte, inom ramen för historiska förlagor, det vida och svepande i hans kungliga klädnad, och fann en passande gestik tillsammans med hans symboliska tveudding. Kerberos, dödsrikets trehövdade vakthund vars skräckinjagande gestalt det trycks på i myterna, valde jag att framställa i monsterstorlek och med ett vildare och mer vargaktig jämfört med en tamhund.
En designdetalj som skulle ges uppmärksamhet var utformningen av Hades hjälm, som i många berättelser likställs med osynlighetens hjälm, en magisk huvudbonad med diverse krafter som osynlighet, flygförmåga och osårbarhet.
I linje med Hades konservativa karaktär utgick jag ifrån en äldre typ från för-klassisk period, den nordvästliga ‘Kegel’-typen, och utvecklade den med stöd i historiska förebilder – senare avbildades den t.ex. också ofta med vingar (se urval nedan).
Grundkonceptets tämligen väl utlagda idéer och val kom väl till pass för nästa stadium, där grundfärger, position och proportioner lades fast.
I grekisk färglära2 var mörk lila såväl som svart ofta sammankopplad med såväl hög status som obeveklig makt. Det var passande för Hades, underjordens kungs klädnad. Brons för hjälmen och gyllene detaljer gav lite behövlig kontrast.
Kerberos fick en mörk vargpäls – att dess hår och många framtida lager troligen skulle bli bildens största utmaning var redan här tämligen otvivelaktigt.
Med färger valda, var det dags att lämna skiss -och konceptfasen och börja med målandet. I min process utgår jag dock gärna från en modell eller förlaga för detaljerade delar som ansikten osv, speciellt om de ska verka verklighetsförankrade.
För grunddragen av Hades anblick inspirerades jag av skådespelaren Simon Merells som bl.a. spelade den historiske triumviren Crassus (115-53 F.Kr.) i sista säsongen av Tv-serien Spartacus, ironiskt nog känd för sin stora rikedom.
Och så, lades de viktigaste nyanserna till de valda grundfärgerna ut och framtida zoner för högdager såväl som djupare skuggade partier in. Fasta konturer och detaljer lades till med sepialiknande linjer som sedan skulle kunna smetas ut och sammansmälta med efterlagda färglager och ljusskiftningar.
Lager på lager växte Hades och Kerberos fram. Vissa detaljer tog förstås orimligt lång tid – som fållens mönster på mantelns guldkant, och så förstås Kerberos päls… brrr. Tillsammans med allt finare och mer specifikt nyans -och färgarbete kom interna skuggor, rök -och bruseffekter för hud, päls, tyger och annat till under decembermörkret.
Så var det till slut dags för de sista faserna, med inriktning på ljusförhållanden och effekter från olika ljuskällor. På den färdiga bilden med alla de 12 gudarna samlade skulle Hades ligga längst ut till höger, och de allmänna ljuskällorna ligga snett mot vänster i ganska snäv vinkel.
Och så var den självständiga delen av jobbet med Hades klar. Enerverande bitvis, och mycket är inte hundraprocentigt, men jag får nog ge det tummen upp i alla fall. Kerberos blev inte illa, och effekten av alla färgbearbetningar gav ändå till slut något liknande av det intryck som jag sökte. Hades, dödsrikets furste, mörk till sinnet men fyllande en viktig uppgift, sammanbiten och obeveklig men inte ond eller illvillig. Kerberos tre huvuden och väldiga gestalt räcker väl för att avskräcka, och jag ville avstå från karikatyrer av ett rent monster utan snarare göra honom, tja, som en varg, något att frukta och respektera och ta på allvar. Deras position för samlingsbilden innebär att mer arbete för sekundära ljuskällor kommer att krävas, liksom en del justering när bakgrunden kommer till. Men fram tills dess, är Hades, den förste av de grekiska gudarnas chefstriumvirat, klar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Om antikens grekiska färglära och betydelsen av valet av färger, se t.ex. artikeln ”Classical Color”
The Monster Within – to the finish(ed) line?
En idé som kunde spåras tillbaka över 30 år får en någorlunda rättvisande illustration, passande nog i samband med Halloween: åter på scenen står den demoniske Kashar.
Kashar var en förvisso cool men inte särdeles originell Bad Guy från urtida rollspelande över 30 år sedan, som fick en mer unik och genomarbetad gestalt och roll när jag så småningom skrev ner våra äventyr och omarbetade dem till en serie berättelser. Han försågs med en mer gedigen backstory, förankrad i en historiskt grundad kontext, en mer motiverad roll i berättelsen samt kopplingar till den övergripande narrativen i mina storys.
Kashar var ursprungligen en tudjut, ett folk inspirerat av medeltidens mongoler IRL, och därtill en böge, dvs en schaman. Som sådan blir han besatt av ett ont andeväsen och tar sedermera över ledarskapet för en expeditionskår av tudjutiska krigare, varefter han öppnar en dörr in i en annan värld och bringar sin skara dit. Där stegras hans demoniska aspekt, och han blir fullt ut en monstruös omänsklig gestalt och hamnar på kollisionskurs med berättelsens protagonister.
Över tiden har jag jobbat med Kashars utformning, som redovisats i flera inlägg här: se ”Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”, ”The Monster Within […] del 1” och ”The Monster Within del 2” (se galleri av inspirationer i urval ovan). Sammanfattningsvis arbetade jag gradvis in ett historiskt, på mongoliska förlagor grundat, utseende för hans uppenbarelse, med överlappande krigiska och schamanistiska detaljer som talismaner, de långa remmar och rep som böges företedde och en andetrumma med vilken han genomför riter.
Kashars själva varelse kom också att få en mer monstruös och demonisk form. Jag designade ett koncept, delvis inspirerad av novellen ”Främmande Hyresgäster” i samlingen ”Dödsbädden” (sv. 1978, på eng. I am the Doorway, 1971), samt seriefiguren Judge Fear från Sci-Fi-serien Judge Dredd med temat ögon som den viktigaste manifestationen av den demoniska besittningen som förvrider honom.
Förutom återkommande konceptskisser och utkast med fokus på Kashars figur (se exempel ovan) , vilka också kombinerats med övningar i lite olika rittekniker, har demonschamanen också förekommit i diverse skisser och teckningar som skildrar olika händelser i berättelsen – han var med i flera minnesvärda scener med slagsida åt det skräckinjagande och bloddrypande.
En av dessa gav upphov till en mer eller mindre färdigställd teckning som målades digitalt – ”Yakanes face-off med Kashar”, i vilken Kashar bokstavligen slet ansiktet av protagonisten Yakane med demonögonen tydligt framträdande. Det där var en tidig övning i målning i dator med rök-effekter.
Nyligen bestämde jag mig, apropå höstens fäbless för skräcktemat påverkat av Halloween, för att göra en mer komplett tablå med Kashars figur, förlagd under scenen med avslitandet av Yakanes ansikte. Tanken var att inkorporera och bygga ut den mest färdigutvecklade teckningen, utförd i tusch, av Kashars gestalt som en övning av ritteknik med reservoarpenna och tuschpenselpenna, och sent omsider ge den en lite vidare inramning och omgivning.
Först bestämde jag mig för det valda ögonblicket: Yakane, ännu fastkedjad vrider sig i dödsplågor efter att Kashar slitit av honom ansiktet och börjar bruka den till en demonisk åkallan med ansiktsresterna på sitt ”slagben”. Vinklar, bakgrundsschamaner och landskap i fonden lades in i en konceptkladd.
Därefter överförde jag den ursprungliga teckningen av Kashar med hjälp av ljusbordet till ett tjockt kvalitetspapper som skulle tåla bläckpensel och också en eventuell senare målning. Några ytterst lätta kontur-och hjälplinjer sattes ut för de nya figurerna och bakgrunden. I stort sätt lades dock huvuddelen av teckningen ut direkt i bläck med reservoarpenna (Lamy Safari Allstar, fine nib), förstärkt med Pentel penselpenna för de mörkaste partierna.
Och så blev det. Jag är inte riktigt säker på vad man ska tycka – själva linjearbetet och de olika delarna är inte så illa, men det känns ändå som om det kunde blivit bättre på något sätt. Jag tror att man borde gått hela vägen mot mer svärta och kontrast i bilden om den ska förbli som en svartvit illustration – vilket betyder att den där nog får gå hela vägen mot en målad bild.
Andra anknutna inlägg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. Se t.ex. översättning av Urgunge Onon (”The Secret History of the Mongols”, se länk).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
Apollo – The Sun Twin (in progress) -12 Greek Gods (V)
Apollon, den gudomliga tvillingen tillika helandets, musikens, solens, samt profetiornas gud är femte man till rakning i projektet med 12 grekiska gudar.
Odysséen av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har vi kommit till Apollo: solens, läkandets, musikens, och oraklernas gud, tillika tvillingbror till mångudinnan Artemis.
Apollon och hans syster Artemis var barn till gudakonungen Zeus. Deras födelse var dramatisk enligt sägnerna eftersom Zeus maka Hera gjorde förlossningen svår för deras mor, gudinnan Leto, ända därhän till att skicka orm-monstret Python på dem. När de väl fötts kom de dock att lyftas in till de 12 Olympiernas utvalda skara, och särskilt Apollo tilldrog sig Zeus gillande. Hans portfölj av maktområden växte med tiden, med harmoni, balans och ordning som genomgående tema: från att ha varit en skyddsgud för herdar blev han sedermera också dyrkad i samband med stadsbildningar.
Även för gudar betraktad som ovanligt skön och behagfull, tillika utrustad med ett konstnärligt sinnelag, kom han att kopplas till ungdom, läkekonst och musik. Så småningom kom han att associeras med solen jämte den tidigare solguden Helios, med vilken han kom att sammanblandas under senantiken.
I egenskap av Zeus favoritson ansågs han ha tillgång till den högstes tankar och kom därför att utveckla en stark koppling till profetior och förutsägelser, med de två oraklen i Delphi och Delos som främsta orter för erhållande av förutsägelser om framtiden från den klassiska eran och framledes. Apollon var redan under antiken betraktad som den mest typiskt ”grekiska” av de hellenska gudarna, inte minst av grannfolk som etrusker och latinare vilka tog upp honom och lyfte in honom i sin pantheon, något som kan betraktas som en slags konkret symbol för att man tog till sig grekiska kulturella influenser.
Apollons lätt stereotypa framtoning gjorde att skissen av honom gick snabbt och utan behov av sidoblickar. En idealiskt skön ung mansfigur med några av sina attribut i vardera handen och med blicken riktad uppåt som en referens till hans band med solen och fadern Zeus. Liksom sin syster Artemis kopplades Apollon till bågskytte därav bågen i ena handen. I den andra lät jag honom hålla den lyra som symboliserade hans makt över musiken.
Olikt antikens grekofiler är jag inget fan av Apollo, som för mig alltid framstått som en slags ungdomlig, uppsnofsad variant av sin självsvåldige fader och också delar många av dennes avigsidor.
Det här blev tydligt när jag började sätta färg på bilden, där Apollos anlete kom att få drag påminnande om de idealiserade propagandaporträtten av sådana som de romerska kejsarna Augustus och Konstantin I – måhända en slags undermedveten skymt av min aversion mot den gudomlige påläggskalven.
Hur som helst – färg var det. Grundfärgerna lades på utan större problem, själva schemat varande enklare än för flera av de andra gudarna hittills. Det som skulle bli en utmaning framåt rörde mer sådant som lystern – jag föreställde mig honom i en tunika av guld som symbol dels av hans association till solen men också av hans ställning som ”golden boy” för sin ombytlige fader.
Ett halvdussin lager senare hade man kommit därhän att det mesta var någorlunda klart vad gällde den färglagda basen med olika skuggningar och ljusa nyanser. Det var som sagt ljusläggningen och dess effekter som skulle komma att stå i fokus.
Jag gjorde själva ljusarbetet som tidigare, med några lager av ömsom belysningseffekter som lades på selektiv, och kontrasterande matta och mörka partier för att stärka framhävandet och kontrasten mellan belysta och obelysta ytor.
Jag lade in en slags solskiva strax ovanför honom, mer som en påminnelse om att ytterligare påläggning skulle komma att behövas när den samlade bilden med alla de 12 gudarna så småningom skulle komma att monteras. Därefter lämnade jag Apollo för den här omgången – i jämförelse mot hans i mitt tycke mer intressanta eller tilldragande kollegor fanns här mindre som höll mig kvar, vilket gör att bilden kanske känns lite ofärdig. Jag såg redan med betydligt större tillförsikt an mot skapandet av hans tvillingsyster Artemis: månens och jaktens gudinna, som kommer i nästa omgång av skapandet av de 12 gudarna.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Athena – War, Art, Wisdom & Science (in progress) -12 Greek Gods (IV)
Atena, visdomens, konsternas, krigets och vetenskapens gudinna tillika staden Atens skyddsgudinna är den fjärde i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en rimlig klarhet i sin form.
Skapandet av avbilder av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och turen har kommit till den mest illustra hittills. Efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) stundar dagen för Atena.
Atena hade en även för gudarna märkvärdig födelse: enligt myten slukade hennes fader Zeus hennes havande mor Metis efter en profetia om att deras barn skulle vara den visaste av alla gudar. Men Atenas ande överlevde inom gudakonungen och orsakade denne dödlig huvudvärk, så pass att han beordrade sin son gudasmeden Hefaistos att göra slut på det med sin slägga: och från Zeus spräckta skalle sprang Atena ut, fullt vuxen och rustad (tyvärr återhämtade sig Zeus). Hon blev genast Zeus älsklingsbarn, ty som profetian förutsagt, var hon den visaste och mest intelligenta av alla gudar.
Atena kom troligen ur en äldre gudomlig arketyp kopplad till framväxten av städer, sedermera övertagen av grekerna med deras främsta stad Aten som viktigaste nexus, vilket gav henne den karaktäristiska form vi känner idag. Visdom, tänkande och intelligens och allt som springer ur dem, dvs lärdom, vetenskap, alla tankebaserade färdigheter, liksom lagen, politiken, räkenskapen, strategin och konsterna står under och inspireras av hennes makt. Hon var också kopplad till inspirationen och kraften att finna på lösningar – och sålunda var hon beskyddare och inte sällan påskyndare av protagonister och hjältar i många av de grekiska myterna och sagorna. Även om Atena var skyddsgudinna för många andra städer kom hennes speciella koppling till Aten, efter dennas upphöjelse till den viktigaste och största av alla de grekiska stadsstaterna och huvudsäte för den klassiska grekiska kulturen och filosofin att borga för hennes framskjutna position. Romarna kom, såsom var deras sed, att likställa Atena med sin snarlika gudinna Minerva, vilken var en av staden Roms tre skyddsgudar (de övriga var Zeus/Jupiter och Hera/Juno), och från 200-talet FVt framåt att helt enkelt överta den utvecklade Atena-mytbildningen för Minerva.
Atena har avbildats mer än de flesta gudar, och det finns ett rikt material att inspireras av för hennes utstyrslar och andra detaljer. Starkast intryck kom den miniatyr av hennes kolossalstaty som stod i Akropolis under den klassiska epoken att göra, inte minst för att den företer så många av de symboler som kopplas till henne (se ovan t.v.).
Den första skissen utgick dock inte från någon av förlagorna i sig, utan fokuserade på Atenas figur och framtoning, vilken först därefter skulle kläs i de karaktäristiska höljet. Istället för statisk ville jag lägga in en antydan till rörelse, där hon skön och stark, redo till strid med såväl sinne som kropp, omgives av sina gudomliga symboliska attribut.
Förutom den beväpning och rustning som hon ofta ses med, skulle hon också förete andra typiska symboler som ugglan och ormen och sin Aegis, Atenas magiska rustning som kunde förläna sin bärare krafter som osårbarhet eller osynlighet – här i form av en fjällbrynja med medusahuvud.
Atena skulle bära den typiska kvinnodräkten peplos, snarlik Heras fast vikt vid midjan, och över axlarna en chlamys, den klassiska grekiska militära manteln fäst vid höger axel.
Redan på det här stadiet såg jag tydligt hur Atenas skepnad skulle erbjuda sina utmaningar. De många symbolerna och den parafernalia som hör till dem med texturer och material; djuren i form av uggla och ormarna med sina unika mönster och färger; och inte minst Atenas eget utseende och skönhet.
Här fanns dock en koppling sedan tidigare: jag såg Atenas gestalt som snarlik den vackra Samantha Dorman (se t.v.) vilken givit inspiration för min hjältinna Corinna, som har fler drag liknande Atenas såsom visdom och stridbarhet i skön förening. Hon har också samtidigt mörkt hår och ljusa ögon: ett annat av Atenas namn var glaukopis, ”den ljus-(eller grå-)ögda”, ögonfärg med vilken hon ofta kom att avbildas
Inför målningen av bilden tog jag hjälp av de senaste årens insikt i att grekromerska statyer, tvärtemot den bleka uppenbarelse de företer idag som gett upphov till felaktiga idéer om antikens estetik, var polychromiska 2, dvs. målade i starka färger. Modern teknik kan idag finna små rester av pigmenten, och det gav mig uppslag för färgskalan i min egen bild.
Och så, med skiss, förlagor och modern forskning som stöd, började jag rita upp grundformerna och lägga grundfärger på skärmen. Fler detaljer tillkom: de levande ormarna på hennes aegis kanter, och att pryda hennes korintiska hjälm med hästar: en av Atenas många tillnamn var Hippia, ”av hästarna” då hon ansågs ha framskyndat utvecklingen av ridkonsten.
Efteråt kom en fas där finare linjer och former växte fram med fler nyanser och mer exakta konturer: vecken på hennes peplos; ugglan som kom till i ett svep där skiftningarna i fjäderdräkten kom till med enbart färg, och hennes ansiktsdrag fick här sin rätta skepnad. Nya detaljer fortsatte att tillkomma, som medusamedaljongen på aegis och en hårkam till hjälmen.
Allt eftersom blev detaljerna mer och mer utförliga och skuggningar och färgnyanser mer exakta, under blandat nöje: ormarna erbjöd ett fasligt pillande att svära över flera kvällar med sina fjäll, medan arbetet med Atenas ansikte och hår var en trevlig utmaning som förde bilden nära det jag föreställde mig var en värdig gestaltning av gudinnan.
Till sist, när allt som kunde åstadkommas med färg och linjer uttömts, kom det sista ledet. En serie behandlingar baserade på ljusförhållanden och dessas verkan lades i lager på lager för att lyfta fram återkastade skuggor och högdagrar, och effekten av ljuset som snett uppifrån vänster faller på Atena.
Återigen kan man konstatera att man i alla fall inte backade jämfört med tidigare försök. Det är rätt nära vad jag hoppades kunna åstadkomma – den visa Atena i sin skrudade skönhet, snarlik min egen hjältinna vars drag jag känner att jag i alla fall inte vanärat i mitt försök att avbilda. En del av ljusbearbetningen har en del förbättringspotential förstås, och färgerna är kanske inte så mjuka och sammansatta i sin nyanser som man skulle önska. Men på det här stadiet är man trots allt försiktigt nöjd. Den fjärde av gudarna från det antika Grekland är klar i sin fristående form – chansen att göra vissa efterbearbetningar och modifieringar kommer när den monteras med sina gudakollegor. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Atenas målning lyssnades bl.a. på musiken ur ”Wonder Woman”, en film vars hjältinna tydligt inspirerats av aspekter från gudinnan:
”Lightning Strikes” ur ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Polychromi kallas användningen av färg som tillägg och dekoration till arkitektoniska och andra tredimensionella strukturer som statyer. De senaste decennierna har modern teknik och forskning uppdagat det mycket vitt spridda bruket av färger på antika strukturer i framför allt västerlandet och mellanöstern, efter en lång period där man felaktigt tolkat byggnadsverks, statyers och andra dekorerade strukturers blanknötta och färglösa anblick som ett slags estetiskt val redan när dessa skapades. Om detta och de pågående restaurationen av färger i antika statyer, inte minst av Atenas, se t.e.x:
Hermes the Winged Messenger (in progress) -12 Greek Gods (III)
Hermes, Gudarnas Budbärare, tjuvarnas, vältalighetens och köpenskapens Gud kommer ut som nummer 3 i dódekalogen av 12 grekiska gudar under färdigställande.
Den tredje guden att närma sig målsnöret i den pågående gestaltningen av 12 grekiska gudar,överlappande med de klassiska ”12 olympierna”1 efter Ares, Krigets Gud (se länk) och Hera, Gudarnas Drottning (se länk) är Hermes , den Bevingade Budbäraren.
I sin äldsta ursprung var Hermes en slags Gud som överträdde normer, både bokstavliga och andliga. Han färdades mellan världarna, ledde de döda till dödsriket och symboliserade bandet till landet och gudarna för befolkningen. Han kom mer och mer att fylla rollen som medlare, förhandlare och sändebud mellan, för och till gudarna, delvis påminnande om den funktion som Loke ofta fyllde i de nordiska gudasagorna. Ännu mer än denne kom han att samla på sig verksamhetsområden och förekom i många berättelser, i vilka han ömsom betraktas som gudomlig härold, också kopplad till snabbhet och fysisk excellens och med nära band till flera av gudinnorna med vilka ofta interagerade som en slags följeslagare och agent: ömsom en slags skojare och skälm; han är en bringare av nyheter, en sagoberättare och förhandlare – men han var också tjuvars och bedragares gud. Efter romarnas upptagande av Hermes som synonym med deras egen snarlike gud Mercurius kom han att kopplas starkare till köpenskap, till mysticism och andliga resor.
Hermes /Mercurius många roller och långa kult kom att göra flera av hans många symboler till kulturellt ikonografiskt allmängods i västerlandet som fortfarande används, inte minst hans många attribut med vingar, symboler för hans koppling till resor, snabba bud och överskridande av gränser (se ex. ovan).
Det slumpade sig så att Hermes blev den första av gudarna att skissas upp: jag hade s.a.s. redan inspirationen på lut efter att ha sett en simhoppstävling. Dykarna som elegant slungade sig ut i intet, för ett ögonblick som svävande mellan luft och vatten… Så kunde Hermes färd genom himlarna te sig, och jag sökte fästa det på papper i ett blyertsutkast.
Som synes valde jag också att ta upp den röda tråden med flykt och vingar för Hermes symboler. Sålunda bär han den grekiska petasos, hatten med vingar; på fötterna Pedila/Talaria, hans berömda vingklädda sandaler; i sin utsträckta företer han Caduceus, den bevingade staven med två ormar, en symbol med äldre rötter i mellanöstern som togs upp av grekerna och i Hermes händer symboliserar makten i förhandlingar och köpslagan, men också kan döda eller omvänt väcka de döda.
Utifrån skissen ritade jag så bilden direkt i datorn och valde ett set av grundfärger. Jämfört med de flesta andra i dódekalogen är framställningen okomplicerad vad gäller färger och detaljer – det var egentligen bara valet av ett vingpar för var och en av hans sandaler som vållade huvudbry.
Den främsta utmaningen skulle istället bestå i att försöka behålla den böljande och dynamiska rörelsen i bilden. För den vidare färgläggningen bestämde jag mig dock för att öka insatsen med prövande av en delvis ny metod, med de ljusa färglagren underst och skuggorna över – tvärtom från min normala process för digital målning.
Den lite ovana arbetsgången, kombinerad med min kvardröjande ovana vid att göra allt direkt på tryckskärmen med en digital penna gjorde att Hermes drog ut lite på tiden och passerades av ett par andra gudar. Men det var också lärorikt att se resultatet bli lite annorlunda, med något mer mättade färger och en färgskala som känns lite dovare och mer ”målad”.
Slutligen var det dags för sista fasen med ljusinriktad behandling, med flera lager av ljusöverstrålning, skuggförstärkningar och diverse matta och andra detaljer. Resultatet kommen så långt kan ses nedan.
Den färgprocess som jag provade ut på Hermes var intressant och lärorik och kommer att komma väl till pass för några av hans mer allvarstyngda och mörkare kollegor – passande nog, eftersom inspirationen till den kom från skräck – och spänningsserier. Med viss tillfredställelse kan jag konstatera att Hermes trots det inte förlorat den spänst och lätthet som jag hoppas att hållning och kroppsställning ska förmedla. Han ser ut som om han flyger. Vissa av vecken i hans korta tunika och mycket annat skulle förstås kunna förbättras, men det får duga för stunden i alla fall. Hermes, gudarnas snabbflyktade budbärare, känns någorlunda redo att placeras svävande ovan de övriga mer markbundna gudarna.
Under arbetet med detta inlägg med Hermes/Mercurius återkom jag, bland andra till vad som närmast måste beskriva som hans signaturmelodi:
Härnäst kommer antagligen en av gudinnorna under bearbetning: troligen Athena eller kanske Demeter.
Hermes spelar en viktig roll i Madeline Millers utmärkta bok ”Kirke”, en av flera böcker ut hennes penna som utspelar sig i mytens Grekland sett ur annorlunda och tankeväckande perspektiv.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Ares the Bringer of War (in progress)-12 Greek Gods (I)
Krigsguden Ares är förste Gud ut i en Dódekalog av bilder med motiv från den grekiska mytologins gudavärld som nu befinner sig på sista varvet.
Det var den unge Alberts ide: inspirerad av Percy Jackson-böckerna tror jag, beställde han bilder på dussinet grekiska gudar. Efter diverse förhandlingar kom vi fram till ett urval som med ett undantag överlappar med kretsen av de klassiska ”12 olympierna”1.
Det hela började i optimistisk anda med konceptdesign för alla de 12 gudomarna för att hitta en slags gemensam stil, samtidigt som var och en fick uttryck som var karaktäristiska och samtidigt historiskt grundade. Jag ville undvika ”superhjältegudar” á la Marvel och sökte mig istället till källorna i form av statyer, målningar, mosaiker och periodriktiga beskrivningar, i syfte att iaf. något närma sig vad grekerna kunde ha sett framför sig när de föreställde sig sina gudomar. Denna konceptsökande fas mynnade ut i en serie av 12 blyertsskisser där varje gud fick sitt individuella men förhoppningsvis också historiskt förankrade uttryck – vilket också gjorde det klart att var och en skulle erbjuda sina egna utmaningar, vare sig det var fråga om utseende och kroppsform, intryck, anknutna djur, med mera. En oro som gnagt redan från början började växa: att det där skulle bli ett riktigt Sysifosjobb…
Men nu har sent omsider detta jätteprojekt börjat ros iland. Först med att närma sig målsnöret är…krigsguden Ares. Ares, son till gudarnas kung Zeus och gudadrottningen Hera, skildras genomgående som gud för krigets blodtörstiga sida, för rå naken, organiserad aggression. Han var inte en speciellt omtyckt gud, men en som speciellt de grekiska stadsstaternas arméer av frivilliga folkarméer såg till att blidka, och som de åberopade för mod och framgång i strid.
Sammantaget står står alltså Ares i sitt esse fram för mig som en slags arketyp för sin periods krigare, och det var det som jag valde att betona i utkastet till hans bild.
Redan på skisstadiet framgick också vad som skulle bli hans definierande utmaning: att någorlunda troget men ändå med ett visst drag av individuella särtecken avbilda den parafernalia i form av vapen, klädnad och annan utrustning som hörde en tidstypisk grekisk krigare till.
Jag utgick från den klassiska bilden av en grekisk hoplit, den klassiskt tungt rustade fotsoldaten försedd med en stor sköld, harnesk av ”muskel”-typ och en väl täckande hjälm i korintisk stil (500-talet+ FVT). Genom vissa tillägg förankrades Ares i ett vidare hellenskt sammanhang – sålunda bär han förutom hopliternas typiska doru (spjut) en falx, ett lieliknande slags svärd som fruktades i händerna på bl.a. Trakerna i norra Grekland. Istället för aspis, den helt runda tunga skölden, gav jag honom den boeotiska varianten med utskurna sidokanter.
För att ”De 12 Gudarna” -projektet skulle bli av skulle det också vara tvunget att bli det definitiva genombrottet för en arbetsgång där bilderna helt och hållet skapades i dator med pekskärm -och penna som huvudverktyg, och som jag hittills bara tillämpat fullt ut på mer figur/seriebetonade motiv (se tex. Kakashi-bilden). Det hade varit kul att måla för hand med t.ex. gouache, men volymen på arbetet och frånvaron av en lämplig, dedikerad arbetsplats talade emot.
Med konceptet som bas skissades konturer och linjer alltså upp direkt i datorn, för att sedan få sina grundfärger, viktigaste element och största identifierande detaljer: här lades t.ex en hund med blodiga tassar på hans sköld: ”Krigets Hundar” var Ares skyddsdjur och identifierades med guden själv. Runt denna bas lades så lager på lager av nyanser, mönster, mörker -och ljuskikt, samt olika former av skräddarsydda effekter.
Till detta lades så en mängd allt finare detaljer på allt eftersom för material, reliefer och mönster. Grekiska krigare, speciellt av högre status, kunde ha mycket grannlåt på sig när de drog i krig, men jag valde att fokusera på markörer för kvalité för Ares, som ju trots allt är mer intresserad av att kliva över lik på slagfältet än imponera på parader. Blodstänk på benskenorna är för honom den högsta formen av utsmyckning.
De sista momenten i processen hade alla framför allt ljus -och skuggbehandling i fokus. För det lades ett halvdussin ytterligare lager på, där olika effekter provades ut, vissa förkastades och andra behölls, i syfte att göra bilden mer levande och ge den mer nyans.
Ares genomgick ungefär 8 olika faser på sin process. När jag började ana att man grottade ner sig för mycket i småpixlandet var det dags att sätta en slags punkt, med resultatet dittills som nedan.
Jag hade parallellt också gjort de första faserna på alla de övriga 11 gudarna, men att det var Ares som passande nog fick bilda spjutspetsen var antagligen ett bra val. Just mängden av olika ytskikt, material och belysningen och skuggningen av dessa blev en lärorik upplevelse som kommit väl till pass för flera av hans gudakollegors bilder.
Själva slutresultatet så långt kommet är OK, om än inte fullt ut så uttrycksfullt och bestämt i sin stil som jag skulle önska: den svävar, som så mycket ens nybörjarjag gör, i ett slags limbo mellan teckning, fotorealism och ”Målad” stil. Jaja, det är en del av processen, att finna någon slags ”stil” med ett arbetssätt som ännu är väldigt nytt för en. Just nu står Ares också lite i ett slags vakuum utan den bakgrund som kommer att binda ihop alla ”De 12”: med sistnämnda kommer, är tanken åtminstone, Ares övermänskliga kvalitéter att framhävas mer än vad som är fallet än så länge. Jag hoppas iaf. att Albert ska gilla den.
Vilken gud skall komma härnäst? Athena, Ares syster? Eller hans älskarinna kärleksgudinnan Afrodite? Eller kanske Hades, som har en spännande vovve med sig på bild? Fortsättning kommer snart.
Under tillblivelsen av Ares lyssnades det förstås (bland annat) på Gustav Holsts ledmotiv för Mars, Ares romerska alter ego:
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Byzantine Warriors, a return (5)
Halvvägs tillbaka från grova datorproblem i december kommer den sista delen från sensommarens övningar i snabbare målande med vattenfärger (gouache) med bysantinsk inspiration.
Bilden föreställer Mikaleos Synadenos, arvsprins i Aracanea, mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, klädd i stridsmundering. Hans lillebror Ioannes Synadenos avbildades tidigare i del 4 i denna svit (se också tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). Mikaelos är en avgjort mer sympatisk figur, om än hukande i sin dominerande faders, kejsaren Elias II Synadenos skugga, och sedan födseln något av ett paradobjekt att förevisas för rikets undersåtar.
Mikaleos underliggande teckning var i en mening den som kom först, i meningen att den har haft flera års design bakom sig för att fånga det sökta intrycket. Ett antal böcker såväl som källmaterial från mitten av 1100-talet t.o.m. 1400-talet har fått ligga till grund, och ett antal kladdar gradvis mejslat fram vad jag sökt efter, både ifråga om val som framhävde Mikaelos personlighet och den tid han rör sig i.
För den underliggande skissen gick jag varsamt och gradvis fram från lätt blyerts till tuschteckning i sepiabläck m doppad metallpenna för att inte snubbla på någon av de många detaljerna. Idén var att avbilda tronarvingen Mikaelos i en rustning som både återger sin tids senaste framsteg, men som också är tydligt arkaiserande, i meningen att den behåller element som för en praktisk stridsman för länge sedan fallit ur bruk. För hans utseende studerade jag grekiska byster, speciellt en av Perikles.
Mikaelos mundering är som synes en blandning av delvis motstridiga impulser. Den innefattar utdaterade element som de långa pteruges av läder som går tillbaka till äldre numensk kejserlig tid. Likaså är hans utsirade kroppaskydd av härdat läder utåt utformat för att minna om de antika muskelharnesken: men skenet bedrar, för på insidan är det en slags coat-of-plates, försedd med överlappande metallband, av nyaste exklusivt snitt. Hjälmen, smidd i ett stycke, är likaså modern. Hans bär en kavallerists hela beväpning med lans, svärd och sammansatt båge och koger på sin person, och skölden av droppformat snitt i en sele på ryggen.
Själva målningen lät dock vänta på sig, och kom först sent under hösten efter att alla andra bilder i denna svit färglagts. Jag ville vänta med denna för att få upp rutinen och komma närmare att få min idé om denna viktiga karaktär att skina igenom.
Efter test av flera färgskalor valde jag den blå-gula, i kombination mot varmare bruna nyanser. Färgtuberna plockades fram, och de grundläggande färgerna lade på det bruna tuschet. Att lägga på den här sortens grundmålning går numera tacksamt rätt snabbt. Det var de senare lagren, med sina mörkare och högdagrade nyanser som skulle komma att bli utmaningen – som vanligt.
Efter grundmålningen kom alltså det mer tidsslukande arbetet med att dels lägga på skuggade och belysta nyanser utan att förstöra grunden, och de många detaljernas skiftningar. Jag försökte att göra det så mycket jag kunde utan att ta till andra hjälpmedel – till slut tog jag dock också lite Uni Posca vitpenna till hjälp för de starkaste ljusreflekterande metalldetaljerna.
Och så blev det hela någorlunda klart. Jag hade redan siktat på att göra inscanningen, alltid ett problem med min utrustning, till en feature istället för en bugg, och scannade in bilden både som dokument och som ett foto, och la helt enkelt ihop de två varianterna, den ena ljusare respektive mörkare än originalet, och lät dem mixas ihop för att ge maximalt uttryck för de färgskiftningar som är på det målade originalet. Jag är försiktigt nöjd – det är nog den klart bästa i serien, men kunde fortfarande haft en mer varierad och nyanserad färgskala. Jag måste överkomma min tvekan för att blanda in fler färger och skiftningar i t.ex. de skuggiga delarna. Men hursom – ett fall framåt, och det ser iaf. ut någorlunda som jag tänker mig den högborne Mikaelos Synadenos, blivande kejsare för det Arakanska Riket.
Byzantine Warriors, a return (4)
Vattenfärgsmålningarna av bysantinska stridsmän kom under sommaren in på hur en kejserlig prins i stridsmundering kunde te sig
Övningarna i snabbare målning, med motiv hämtade från mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, fortsatte med en liten sidoblick på hur någon av rikets högsta personer, som en medlem av den kejserliga familjen, skulle kunna te sig i krigsmundering (se tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). I mina berättelser finns, förutom kejsaren själv, två prinsar som tar aktiv del i stridshandlingar och anför män på fältet. Den yngre av dem, Ioannes Synadenos, kom att bli mitt första motiv. Såsom den andre i ordningen efter tronarvingen, brodern Mikaelos, är Ioannes riden av ett tydligt lillebrorskomplex, och jag tänker mig honom som i behov av att markera sin ställning i både åtbörder och utstyrsel gentemot omvärlden.
Förarbetet, som nu närmast blivit standard, fick utgöras av ett utkast i blyerts för själva grunddesignen och fastställandet av de olika (och konfirmerat tidstypiska) elementen, med en påföljande linjeskiss i sepiafärgat bläck som underlag för själva målningen.
Den era som skildras i bilden ska motsvaras av epoken ca 1280-1300 vår tid. Det var en tid då Bysans stod under påtagligt inflytande från utländska, särskilt västliga, påfund vad gäller militär kultur och utrustning. Här illustreras det med en kombination av typiska, för att inte säga något arkaiserande bysantinska rustningsdetaljer, med mer västligt influerade element. Således bär Ioannes, utöver ett traditionellt förgyllt fjällpansar över en kejserligt utsmyckad tunika, en coat-of-plates eller metallförstärkt harnesk överdragen och sammanhållen av läder och tyg. Det var en typ av rustning som blev vanlig i väst under andra hälften av 1200-talet och som Ioannes tveklöst skulle kommit i kontakt med.
Innan själva målningen gjorde jag åter ett färgtest i akvarell för valet av kulörer. Den drogs till en blå färgskala, eftersom färgen enligt källorna utmärkte en sebastokrator, en titel som under det kejserliga huset Palaiologos tid (1259-1453) framför allt gavs till framstående medlemmar av den kejserliga familjen.
Jag föll för den mer genomgående blåa och ljusare av utkasten som bas för färgerna: förutom att passa med Ioannes hävdelsebehov erbjöd den också utmaningen att få de olika nyanserna att skilja sig åt mellan de olika plaggen med liknande färg. Sålunda blev det dags för vattenfärgerna.
Själva målandet gick ganska smidigt och tog totalt ca. en arbetsdag, vilket måste anses som acceptabelt med tanke på detaljerna, vilka också i några fall förstärktes med polychromos färgpenna.
Scanningsfasen kom dock som befarat att erbjuda problem. Det faktum att målningen gjordes i tämligen ljusa och närliggande kulörer innebar mer efterarbete än önskat, eftersom scannern inte oväntat fick svårt att rätt fånga övergångarna mellan de semitransparenta nyanserna: valet stod mellan mer levande färger som då såg grovkorniga och rastrerade ut, eller en mjukare men matt, livlös färgskala. Det här åtgärdades delvis genom att som tidigare helt enkelt ta två inscanningar i lite olika läge och lägga ihop dem, med vissa justeringar av matthet och ljusstyrka.
Nåja – det var iaf givande som ännu en övning, och Ioannes ser rimligen ut som man kunde föreställa sig honom inför krigståg. Närmast på tur för konterfej stod hans äldre bror Mikaelos.
Byzantine Warriors, a return (3)
Sommarens tusch+vattenfärgsövningar fortsatte med ännu en byzantinsk väring, denna gång beväpnad med dessas klassiska vapen tvåhandsyxan och i full krigsmundering.
Den tredje av mina övningar för att förbättra handlaget och framför allt farten på illustrerandet med vattenfärger på sepiabläckskiss fortsatte direkt från den föregående (se till vänster), med ännu en bild på en nordiskättad väring, i tjänst hos mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till den bysantinske kejsaren i Konstantinopel (se tidigare inlägg i serien, del 1 och del 2).
Den första bilden fokuserade på en krigare i dennes mer ”normala” funktioner dvs som vakt i palatset eller stadsmurarna, eskort genom staden eller andra av de uppgifter som väringagardisterna fullgjorde i fredstid. I den andra ville jag däremot illustrera hur jag tänker mig ultimates, mina väringar, när de drar ut i fält medföljande kejsaren, i full krigsmundering. Utkastet och den på denna baserade sepiaskissen kan ses nedan.
Ultimates liksom sina förlagor väringarna är enheter som slåss till fots likväl som till hästryggen – deras klassiska vapen, den stora yxan är t.ex. ett utpräglat fotstridsvapen. Denne gardist är rustad motsvarande den övre delen av skalan av bysantinsk rustning – förutom brynja såväl arm- som benskydd av stålskenor, och över bålen en klivanion eller lamellrustning. För den snabba påmålningen valde jag klassiska färger i en skala från röd över till purpur för att visa på anknytningen till kejsaren.
Återigen blev resultatet en mix av fall framåt och vissa frustrerande tillkortakommanden – som kunde förväntas av en övning. En acceptabel representation av ringbrynja fortsätter att undfly mig, medan övriga metallskydd ser mer och mer ok ut. Brist på precision i penselföringen gör ännu ljusskiftningar och skuggor i kläder och andra detaljer väldigt rudimentära, men det tar sig sakta, såtillvida att färgerna blir mer konsekventa över hela bilden.
Byzantine Warriors, a return (2)
Serien av snabbmålningar av bysantinska krigare med sepiatusch och vattenfärg fortsätter med en bild inspirerad av väringagardet.
Sommarens övningar med linjeskisser i sepia fortsatte med ett par snabbmålningar inspirerade av det berömda gardet av väringar, först betecknande främst svenskättade vikingar, senare nordeuropeer av mer skild härkomst. En grupp av dessa tjänstgjorde som elitsoldater och livvakter åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel efter andra hälften av 900-talet och framåt, de s.k. varangoi eller väringagardet. Väringagardets framväxt var en historisk utveckling som närmast var oundviklig med tanke på Bysans geografiska läge och relationer med det nyligen etablerade Rus-riket i nuvarande västra Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och har därför en direkt motsvarighet i mina berättelses värld Aratauma.
Där verkar ättlingar och nya rekryter från nordens länder i elitstyrkan Ultimates, vilka tidigare varit föremål för ett inlägg här på bloggen, apropå en bild jag ritade och färglade föreställande deras ledare, Valdemar alias Volodymir, också känd som Monomakhos, ”envigaren” (se inlägg här).
Till skillnad från den förra redovisade bilden av en angeliaphoros-krigare (se posten ”Byzantine warriors…(I)), gjorde jag här ett fullständigt utkast i lätt blyerts vilken sedan ritades om i sepiabläck, främst för att ha en klar idé om design och historisk korrekthet i klädedräkt och andra detaljer.
Vapnet väringen på bilden bär över axeln är en s.k. romphaia, ett slags mellanting svärdsliknande yxblad monterad på en stång av manshöjd. Vapnet är omnämnt i källorna och skall ha använts av gardesenheter i Bysans, men det finns en debatt om hur långt bladet respektive dess stång var både i sig och i relation till varandra.
När det så kom till målningen kan konstateras att den tillkom lite snabbare än i första bilden, dels för att färgskalan är enklare, men också av tilltagande vana.
Ringbrynjan utgör fortfarande ett problem: den tillkom nu mycket snabbare men är fortfarande väldigt enkelt gestaltad. Högdagrar, färgskiftningar liksom andra finare element är fortfarande väldigt rudimentära, vittnesbörd om min obefintliga penselföring. Inscanningen fortsätter också att kräva en del efterarbete för att återge färgerna rätt. Här blev det också tydligt att scanningen också gör färgövergångarna hårdare och grövre – det är något med den halvtransparanta färgen och balansen i kontrast som inte blir bra. En lätt oskarp mask och justering av färgbalansen behöver nu göras för varje gång, vilket lite förtar poängen med att måla snabbare, vilket ju är syftet.
Byzantine Warriors, a return (1)
En ny serie av bysantinska krigare i snabb teknik med sepiatusch och vattenfärg.
Nyligen gjorde jag en serie övningsbilder för att pröva kombinationen av uttunnad sepiabläck för en skiss som sedan målades över med vattenfärger. Det hela handlar om att någorlunda snabbt, från en så enkel skiss som möjligt, belagd med i uttunnat sepiabläck (som blir brun snarare än svart på papperet) övergå till att måla bilden med vattenfärger. Förhoppningsvis kan skissen så småningom utföras mer eller mindre direkt i sepiabläck med ett åtminstone tolerabelt slutresultat. Målet för allt det här är att minska framställningstiden för handmålade serier av illustrationer på gemensamma teman, i samma stil som min design av fantasy-dvärgkrigare (se post), vilka dock färglades digitalt.
De valda motiven är åter sentida (post-1150) krigare från det bysantinska (eller östomerska) riket, vilket motsvaras av mina berättelsers Aracanea. Således är bilderna en sorts historiska illustrationer, med vissa krav på detaljer och exakthet.
Först att bli färdig var ett motiv som redan avbildats i två tidigare poster (se post 1 och post 2), nämligen en Angeliaphoros, av de s.k. ”Ängla-budbärarna”, en utvald elit som användes som budbärare och agenter under tidigbysantinsk tid. Eftersom jag var bekant med designen kom den underliggande skissen med linjerna snabbast i det här fallet.
Sedan var det dags för målning med vattenfärger av mer täckande typ – alltid den svåra delen eftersom min penselföring lämnar mycket att önska. Med start i ljusa kulörer med mycket vatten lades lagren på varandra.
Ringbrynjan var den stora utmaningen, och kom också att lämna mig mest påtagligt otillfredsställd: det känns som långt kvar innan min teknik verkligen kan skapa intrycket av metall. Jag valde också inte rätt penslar ursprungligen, utan gick på med för stora storlekar. Min bristande kontroll över vattnets dynamik visade sig också och gav upphov till partier där tonerna ser vattniga och utspädda ut. Det hela är en blandad kompott av delar och ett intryck som är OK och ger en ungefärlig idé, men inte så tja, coolt som man skulle velat eller realistiskt avbildat som jag skulle önska.
Jag fick också vika mig för behovet av viss digital behandling, eftersom inscanningen som vanligt var ett problem med färger som blev antingen för ljusa och grälla alternativ för fläckiga och nedsmutsade vilket krävde behandling för att återges såsom bilden ter sig på papperet. När man väl börjar är det dock svårt att sluta, och lite snäll uppstädning kring kanterna fick också sällskap med viss ljusbehandling i form av burn/dodge-verktyget. Lite av ett nederlag ärligt talat, men jaja, all övning ger färdighet och allt det där.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
En Silahtâr – ”Vapenbärare”
En illustration inspirerad av de krigiska och fruktade mamlukerna, korstågens och mongolernas besegrare, intar platsen i ännu en bakåtblick till de främsta föremålen för mina historiestudier sedan 25 år.
Mamlukriket och Ilkhanatet, ca år 1300 AD
Mamlūk (مملوك) Arab. ”egendom”, ”en som ägs” är ett generellt begrepp inom den historiska muslimska världen för en slav som tränades och utrustades för att bli en krigare. Slavväsendet inom Islam, som i betydande utsträckning skiljer sig från t.ex. antikens och det tidigmoderna slaveriet i västerlandet, medgav att slavar kunde ges betydande makt och beväpnas en masse för att bli instrument för sin herres vilja. Mer specifikt har det också kommit att beteckna de regementen av slavkrigare som tog makten över Egypten, Syrien och Arabiska halvön mellan 1250-1517 VT och bildade det s.k. Mamluk-sultanatet. Dessa besegrade under sin glansperiod alla fiender som de stötte på: de kastade slutligen ut korsfararna från Levanten (1291), slog tillbaka mongolerna ända från deras första möten med dem (Ain Jalut 1260) samt framgent, och satte skräck i såväl beduiner, armenier, turkmener, sudaneser och alla andra som hade oturen att tvingas dra i fält mot dem.
Med inspiration från mamlukerna skapade jag den första och grundläggande av de motsvarigheter till vår värld som sedermera växte ut till A’ratauma, ”Tvillingvärlden” där mina historiskt inspirerade berättelser utspelar sig. Jag kom s.s. att kalla ”mina” mamluker för silahtâr, ett persiskt uttryck som betyder ungefär ”vapen-bärare”. Och som för att illustrera det passande i namnet, gjorde jag en slags grundbild för hur en reglementsenligt utrustad silahtâr/mamluk skulle te sig under den period, motsvarande sekelskiftet 1300 VT, som är i fokus.
Ett av mamlukernas många särdrag (i kontrast mot hur såväl historiska som på historien baserade fantasyframställningar av medeltida arméer felaktigt brukar skildras) var att de från barnsben obönhörligt tränade slavkrigarna kontrollerades via återkommande mönstringar (a’rd) både i fråga om kompetens med vapen och att de hade korrekt, reglementsenlig beväpning och utrustning. I min grova skiss drog jag ur källorna för hur en silahtâr/mamluk skulle ställa upp inför fältexpeditioner. Mamlukerna utgjorde ett slags amalgam av beridna bågskyttar och tungt rustade chocktrupper. Deras beväpning innefattade såväl den tunga sammansatta bågen som svärd, sköld och stridshammare för närstrid mot tyngre rustade motståndare. Skissen ger en idé om hur alla dessa bars.
Lite färg sattes på den skissen för ökad klarhet och för att framhäva detaljer som förekomsten av s.k. tiraz-band på ringbrynjans ärm, vilken visade på ens regemente eller herre, såväl som märket på pilkogret, ett s.k. rank, ett system unikt för Mamlukriket som betecknade krigarens eller dennes ägares ämbete eller position. Två korsade svärd torde beteckna att denne krigare tjänar under Amir Silah, ”vapenherren”, en av de högsta befälhavarna i riket med ansvar för de kungliga arsenalerna.
Senare, i samband med arbete med andra bilder, satte jag mig före att göra den där färglagda kladden någorlunda ”klar”. Mönster och materialtexturer liksom utsmyckningar typiska för perioden målades in. Således tycktes den vara i det närmaste färdig, såtillvida att den uppfyllde sitt syfte att ge en någorlunda korrekt utgångsbild av hur en silahtâr/mamluk skulle te sig. Det var inte meningen att vara mer än så.
En av de krävande, och också bästa sakerna med att fortsätta lära i livet, är chansen att vinna i insikt, och förbättra det man gör – och har gjort. Vidare studier genom åren att gett för handen att mamlukerna var mer ambitiösa i utrustningen av sina krigare än vad som fordom antagits.
Tydligen var den ringbrynja (alternativt lamellskydd, vilket också var vanligt) som jag förvisso korrekt antagit var det grundläggande skyddet iaf. på 1300-ta
let inte nog: källorna pekar på att mamluk-krigaren skulle ha ytterligare skydd på bålen, troligen för att stå emot beskjutning från t.ex. mongoliska bågar. Finnandet av hundratals uppsättningar av harnesk i läder och metall i arsenaler från provinsen Damaskus från tiden ifråga, har belagt detta. Sålunda gjorde jag i efterhand några skisser och studier på hur dessa skydd, som var tämligen sofistikerade varianter på harnesk i limmat och hårdkokt läder, både med och utan kompletterande metallförstärkningar, kunde se ut.
Eftersom min grundbild således var blivit inaktuell för sitt syfte stod valet mellan att göra en ny, eller modifiera den befintliga. Lättjan gav fördel åt det senare, och när lusten att åter skapa återkom ritade och målade jag således om bilden och lade på ett harnesk av den typ som en korrekt, fullt utrustad silahtâr/mamluk skulle bära om han inte ville bli skjuten full med hål av sina motståndare. Eller få smaka piskan för att inte ha klarat mönstringen.
Stridsrustad kunglig Silahtar, mawali al-Sultan
Så ser i dagsläget grundutförandet av en silahtâr/mamluk ut för min syn. Det fanns ännu mer tungt beväpnade och rustade mamluker, men detta är vad som utgjorde standardkraven för de många, tusentals man stora elitregementen som mamlukernas sultaner och de högsta amirerna (befälhavarna och guvernörerna) satte upp. Det måste ha varit en skakande syn, att stå på fältet och se rader av tusentals av de där till tänderna beväpnade och välutrustade ryttarna, från barnsben tränade i krigets alla konster och drillade att agera som väl koordinerade enheter, närma sig. Deras träning och beväpning skedde också till en ofantlig kostnad: källorna visar tydligt att den ekonomiska nedgång som drabbade Egypten och mamlukerna som grupp i synnerhet efter Digerdöden 1348 var en av huvudorsakerna till att mamlukernas modell för uppsättandet av arméer på basis av en elit av topptränade och välutrustade krigarslavar inte kunde leva upp till sin glansdagars nivå, varken ifråga om antal eller kvalité.
För snart 9 år sedan planerade jag en serie bloggposter som skulle handla om mamlukerna med målet att skriva den definitiva introduktionen på svenska över detta märkliga och fascinerande fenomen. Saker kom dock i vägen, och materialet låg och ligger ännu kvar i utkast-mappen. Många skisser och teckningar har gjort sällskap till de många fyllda anteckningsböcker som kommit ur de tusentals sidor böcker och forskningsrapporter på ämnet som insupits och alltjämt intas sedan dess. Kanske tar jag tag i det igen – tiden får utvisa.
Se andra inlägg på inspirerade av mamlukerna och deras märkliga kultur under kategorin
”Mamluk”
För en introduktion om Mamlukerna, se webbsidor som t.ex.
- Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk samt https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk_Sultanate_(Cairo) och eller de mindre svenska motsvarigheterna, https://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluker samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluksultanatet_(Kairo).
- bloggen http://the-mamluk-faris.blogspot.com/
- En utmärkt resurs för att läsa på en mer seriös akademisk nivå om Mamlukerna finns allmänt tillgänglig hos University of Chicago http://mamluk.uchicago.edu/
- Jewish Virtual Library http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/judaica/ejud_0002_0013_0_13118.html
Några böcker och artiklar på temat, av vilka några finns utlagda på Google books:
- David Ayalon, nestorn bland forskare på ämnet genom sina banbrytande ”Studies in the Structure on the Mamluk Army” del I och II, i Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London, först publicerade 1953. Vol. 15, No. 2 (1953), pp. 203-228, publicerade av Cambridge University Press. Se också hans ” The Mamluk military society” – finns på google books http://books.google.se/books/about/The_Maml%C5%ABk_military_society.html?id=FY5yAAAAMAAJ&redir_esc=y
- Linda S Northrop ”From Slave to Sultan” – finns att läsa på Googlebooks http://books.google.se/books?id=DivRsJGJaKwC&pg=PA185&lpg=PA185&dq=ayalon+mamluks&source=bl&ots=O_qUHgkbbz&sig=d7Z84Ht5xTzTkxiBiv54ogMgaUU&hl=en&sa=X&ei=F3ylT5PUK6qK4gT7xbC6CQ&redir_esc=y#v=onepage&q=ayalon%20mamluks&f=false
- Amalia Levanoni ”A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāṣir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341)” AJ Brill1995, samt ”Why was the Halqah in the Mamluk Army not Dissolved When It Reached Its Nadir?” som finns på nätet, hos University of Chicago: http://mamluk.uchicago.edu/MSR_XV_2011_Levanoni_pp37-65.pdf
- Reuven Amitai-Preiss (1995), Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281, Cambridge University Press, ISBN 0521462266.
Corinna i Alla Drabbningars Moder (2) – färgläggning, skuggning mm.
Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.
Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia
När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.
Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.
Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger
Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.
Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer
De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.
På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager
Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande: Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.
Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga, grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.
Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken
Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.
Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd
Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”: de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning
En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.
Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.
Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.
Under en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.
Innan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.
Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask
I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.
Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.
Design Corinnas kaftan/vapenrock
Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.
Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.
Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.
Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck
Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.
Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.
Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia
Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”, de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
——————————————————-
¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.
- Se om ( och besök) historiska muséets utställning om Massakern i Visby 1361: http://historiska.se/utstallningar/massakern-vid-muren/
- Se Veronica Fioratos bok ”Blood Red Roses”, utgiven av Oxbow Books 2007. Den finns att köpa i bl.a. Amazon
Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Vikingar, Ruser och Väringagardet
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Ultimates
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos – en bild tar form
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
- http://sciencenordic.com/what-vikings-really-looked
- http://www.vikingrune.com/2014/03/viking-hairstyles-is-ragnars-haircut-historical/
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Indomitus.blog 