Kategoriarkiv: Djur & Naturteckningar
Kitu – en cool katt
På begäran, en välbehövlig övning med färgpennor föreställande katten Kitu.
Det var i samma vända som frågan rörande en bild på Arnold Schwarzenegger (se ”Ahnuld strikes a pose”) kom. Parallellt med den fick jag frågan om jag inte kunde göra en bild på katt, tillhörig frågeställarens mamma. Jaaamenvisst, klart det går sa man förstås, med den lustiga kontrasten snurrande i bakhuvudet. Och sagt och gjort, tidigare i år satte jag mig ner med några foton på kissemissen, och skred till verket.
Valet av material och teknik blev förstås helt annorlunda än för Arnold-bilden, där förlagan var en serie högkontrasterade bilder med svart bakgrund, och fokus på skuggor och figur. Här valde jag istället att vända åter till ett material som man började med just för ändamålet att rita djur – artist pen, eller blyertsliknande färgpennor (Se tidigare försök, t.ex. Pixie, Ellie, Baccus the poodle och Ursa Minor) företrädesvis polychromos från Faber-Castell men även flera Caran d’Ache luminance.
Som alltid ville jag dock också introducera en för mig ny sak för bilden. Här blev det med valet av papper: jag valde ett tjock grått papper ämnad för pastellfärger som underlag. Jag började skissa med sepia och vitt för att lägga konturer och de uppenbart mörkare partierna respektive de ljusaste delarna där pälsen är närapå vit.
Den där skissen blev inte dum. Att notera för framtiden var den trevliga upplevelsen av det färgade papperet för att kunna lägga på lite vitt redan från början: ljusa partier liksom högdagrar har alltid varit något av en svårighet för mig. Sedan var det dags att fylla på och över med de olika nyanserna. Från ljusa ömsom varma, ömsom kalla grå nyanser, med lite gröna/lila/blå/gula/bruna undertoner där så behövdes, växte bilden av Kitu sakta fram, hårstrå för hårstrå.
Sist tog jag fram ett verktyg som behöver vässas, bokstavligt och figurativt: skalpellen, som fick lyfta fram de ljusaste hårstråna, t.ex. morrhåren. Så dags fick nog Kitu anses vara färdig. Det blev inte så illa ändå, trots bristen på rutin de senaste månaderna sitter pennorna ändå skapligt där, och under loppet blev i alla fall intrycket av hans mjuka fluffighet och volym ändå en acceptabel representation.
Inscanningen bjöd som vanligt på lite besvär – antingen blev bilden lite för dov och murrig i färgerna, eller så framstod den lite för ljus och kall i färgen. Jag löste det på ett sätt som börjar bli en slags standard, och tog helt sonika två varianter på var sin kant av färg-och kontraståtergivningskalan och lade ihop dem, med mer slagsida på de ställen där varje variant bäst överensstämde med förlagorna. Resultatet, som syns ovan, är OK tycker jag nog, med lite mer ljus och kontrast på den högra sidan varifrån mer ljus kommer, och lite mörkare och mer mättad på den vänstra. Men originalet har levererats, förhoppningsvis till glädje för dess mottagare.
för Inge
Coal-digging: a return
En återkomst till ritande med kolstift (charcoal), med en första liten test-bagatell
Det är ett snabbt men nödvändigt litet mellanspel från det projekt som helt dominerat de senaste månaderna, arbetet med den omfattande digitalmålningen av ”12 grekiska gudar”, och också dess diametrala motsats. Kol är det kanske mest primitiva av tekniker, med rötter i den äldsta tid: redan innan städer fanns och människans förfäder satt runt lägereldar, tog nån udda existens upp en kolbit och började kladda på grottans väggar… Få, om ens något medium är så handgripligt, smetigt och, fysiskt som ritande med rent träkol, och det bygger nästan totalt på nyanser och valörer i monokromt svart-vitt med ljust i kontrast till övervägande mörka partier.
För många år sedan gjorde jag en första, utforskande sejour i det dammiga kolets värld, och testade varierande grader av användning på lite olika motiv utan några som helst förkunskaper eller ens idé om passande material. Nedan några av exemplen.
Trots att inga av de där var annat än experiment, och dessutom alltid kombinerades med andra tekniker , var det… intressant. Tyvärr var förutsättningarna då extremt usla för att fördjupa saker och ting: man hade inte ens en riktig plats att sitta ner och rita på annat än små teckningar. Då hade jag heller inte alls tagit till mig betydelsen av olika papperssorter och underlag, eller bevarandet av alster : samtliga ovan smetades snart ut till närapå oigenkännlighet, eftersom jag saknade någonstans att lagra dem.
Nyligen fick jag dock en förfrågan om att göra en teckning för en beställare, för vilken det slog mig att kol skulle vara ett intressant medium, Så både för att variera hjärnans diet och se om man bevarat något alls från sin lilla utflykt i kolets länder, och också för att litet återta gimmicken att prova något nytt med anledning av det nya året, bestämde jag mig för att göra en snabb kladd syftande till en mer allvarligt menad teckning. Beväpnad med en tallrik med osorterade kolbitar av varierande hårdhet, en servett och ett suddgummi gick jag loss på ett litet A5-ark.
Och tusan om inte liknelsen med att ”har man väl en gång lärt sig cykla (…)” visade sig passa. Det gick oväntat snabbt, även med paus mellan dammandet av bakgrunden och ifyllandet av själva duvan. Så pass att det först vid närmare eftertanke slog mig: detta var första gången jag använde enbart kol från början till slut. Ritkolets damm- och smetighet och svårighet att göra detaljer med, och inte minst hur försiktig man måste vara med vad som redan lagts, gick mig förut svårt på nerverna. Nu är man kanske med ålderns inverkan mer lugn och vet att vidta vissa förberedande åtgärder, och mindre otålig också, mer beredd att jobba gradvist. Även om åren gått kände jag mig mindre osäker, den största tveksamheten var hur och hur mycket man kan smeta ut stora kolade ytor i bakgrunden för att åstadkomma ett jämnare resultat. Jag saknar ett större stift för sådant, men troligen är teknik och rutin viktigare faktorer.
Men oavsett känns denna testballongen som… lyckad. Och således bestämde jag mig för att göra några teckningar med denna återupptäckta teknik den närmaste framtiden: en beställd figurstudie, ett porträtt och antagligen någon scen från mina berättelser. Kanske också något arkitektoniskt eller med landskap i fokus. De kommer dyka upp här vart eftersom.
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
En Gnagare i tiden
En bild vars idé varit i jäsningskammaren i mer än ett decennium får äntligen en färdig form, för en kär väns 50-årsfriande.
Det börjar att bli något av en tradition, eller kanske en liten subgenre inom ens skapande: att göra lag-anknutna alster med anledning av folks födelsedagar. I tidigare inlägg (”En Björn, en Råtta och en Sköld” och ”Att apa sig med Stil”) har det varit Djurgården som varit på tapeten. Nu har turen kommit till deras ärkerivaler AIK.
AIK var föremål för studier här för många år sedan i ett mycket populärt inlägg, ”Snyggaste lagsymbolen” där deras emblem utsågs till mest väldesignade lagmärke för Stockholmslag. Vid samma tid började jag skissa på en bild till vännen Robert, som är gnagare, där lagets symbol skulle vara prominent.
Design -och skissarbetet då redovisades i ett inlägg, ”att sätta en lagsymbol på en flagga”, där ett originalkoncept för en strålande AIK-flagga förevisades. Men det mynnade aldrig ut i en bra färdig bild: jag var inte nöjd med idé-utkastet, och projektet lades ner.
Men, och det är passande då densamme Robert nu uppnått 50-årsstrecket, man ska inte glömma det som varit, utan lära av det. Inför jubiléet ifråga återkom tanken på att rita något till dagens födelsedagsbarn med AIK-anknytning. Less is more är något som egentligen inte ligger för mig, som är mer för att neurotiskt mata på med mer och mer detaljer och överlasta mina alster. Jag dock försökt tvinga mig att tillämpa det mer och mer med åren – och nu var ett sådant tillfälle. När flaggmotiver åter aktualiserades bestämde jag mig för att fokusera på de två viktigaste elementen, lagmärket och hans porträtt – och skala bort allt annat.
Flaggan först. För den nya bilden ville jag göra den mer dynamisk, i rörelse men ändå tydlig i sitt motiv med textinslag. En titt på lite vajande landsflaggor gav rätt input, och sedan bar det av.
Därefter var det dags att börja med markerpennorna, eller snarare markerpennan, eftersom man äger exakt en (1) av dem (svart förstås), men vad tusan. För ett starkt kontrasterande motiv med klar färgfält passar det ju.
Flaggan fick sina svarta strålar som bildar mönstret, med en fineliner lades text och detaljer på skölden. Ett underliggande svart färgfält fick täcka sköldens fond – de ljusa detaljerna som årtal och solstrålar fick läggas in med vitt ovanpå.
Jag tittade på flera foton av Robert och bestämde mig för ett som underlag för porträttskissen som jag dock såg till att inte lägga mig för utstuderat identiskt intill – för jag ville något ändra känslan i hans uttryck. Min vän, han är en utsökt vänlig och inkännande man, men jag ville också upphöja honom, försöka fånga draget att han är någon att se upp till – såsom jag ser upp till honom.
Skissens utformning präglades av den stil som jag bestämt mig för. I syfte att jämka samman ett grafiskt (flaggan) med ett porträtterande element valde jag en avskalad, ”posteriserad” bild med tydliga linjer och kontraster och en begränsad färgpalett som skulle bygga på flaggans färgskala. Det skulle erbjuda en välkommen utmaning, det är inget jag gjort mycket tidigare för hand. Med skissen som underlag ritade jag därför upp Roberts porträtt med svart marker och grå mangapenna.
Allt som allt blev det tre (3) handritade varianter, där jag experimenterade mig fram genom olika balanser av ljust till mörkt på den schematiserade mängd valörer som porträttet skulle bygga på. Från en mörkare, över en ljusare, och slutligen en kompromiss där det hela fick sin balans. Sistnämnda efterbehandlades efter inscanning för att få bort skavanker, ojämnheter i bläckets täckning och i förberedelse för att jämka ihop den med flaggan, vilket var nästa steg.
Flaggan, som fått sina sista detaljer på plats, harmoniserades på samma sätt och jämkades samman med porträttet. Nu var den hel, men vecken markerades med samma grå färg som porträttet. När det var klart var det dags för det sista: att se hur det hela tog sig med gult som bottenfärg på hela motivet.
Tanken hade hela tiden varit att sätta det där trycket på en svart T-shirt, och att bildens svarta element förhoppningsvis skulle närmast smälta samman med den dito bakgrunden med det gula som framträdande valör som gav bilden dess identifierbara drag. Och det såg ju ut att funka, åtminstone på papperet eller skärmen – fast man vet ju aldrig. Det var dock med tillförsikt man drog in till tryckaren för att få det hela fäst på T-tröjan.
Och så blev det hela, faktiskt till och med lite bättre än vad man kunde önska åtminstone färgmässigt. Det svarta smälte sömlöst samman med tröjfärgen, och den grå-över-gula valören fick en närmast lite glansig, guldliknande ton som passade jättebra i sammanhanget. Den verkar ha mottagits väl, så – grattis igen till en gnagare!
För Dig, Robert
Att Apa sig med Stil -Djurgårn’n Style (I)
En Gorilla, en råtta och en Djurgårdare klev in på en bar…
…och möttes av Skansens chef…? Eller nåt. I det tidigare inlägget (”En Björn, en Råtta och en Sköld”) skildrades uppkomsten av detta märkliga menageri, sprungen ur en glad DIF-supporters hjärna. Grundidén, som tydligen kommit från ett TIFO och ingick i Stockholms supporterpajkastning kring ”apor”, var en Gorilla med en råtta – och DIFs emblem någonstans.
Som påtalats kladdade vi fram en idé till tryck. Jag lanserade idén att istället för en råtta ha en isbjörn som djur, men det förkastades av idéupphovsmannen.
Det var kanske lika bra, eftersom kopplingen till ”apandet” då skulle gå förlorad. Så jag skissade upp en gorilla förevisande hela sitt avskräckande tandgarnityr, med en råtta i näven och en DIF-sköld hållen framför sig på andra sidan, lite som en scutum att storma fram bakom.
Tankeutflykten med isbjörnen, vilken delvis sprungit ur en idé om passande färgmatchning, kom dock att sätta avtryck även på Gorillabilden. Istället för en mörkbrun/svart skepnad, höll jag fast vid en vit/ljusblå/grå färgskala som bättre matchande och kompletterande DIF-sköldens starka färger.
Så långt såg det lovande ut. Jag bestämde mig dock för att modifiera den underliggande teckningen något, och förde tillbaka posen med armen som håller i råttan högre upp, närmare den ursprungliga idén, vilket ger bilden som helhet ett mer samlat intryck.
Med posen sålunda klar återvände jag till färgerna: där återstod den intressanta frågan av hur applicerandet av nyanser skulle gå till. Eftersom jag valt en slags stiliserad, linjebaserad serieteckningsliknande stil för den inramande figuren, gällde det att välja en färgskala som fungerade på en sådans nivå: som antyder skuggning och högdagrar liksom detaljer såsom päls, snarare än realistiskt och detaljerat återger dem.
Det hörde till saken att bilden ju från början tänkts att sättas som tryck på en T-shirt eller tröja- och hur tryck, speciellt färgade sådana, kommer ut när de väl sätts på plats kan skilja sig en hel del från hur de ter sig på skärm eller papper. Sålunda ägnades en viss tid till att pröva olika inställningar och varianter för färgåtergivningen, alltifrån en reducerad färgskala till en där de tecknade linjerna framhävdes, och åt motsatt håll, en där färgernas kontrast skärptes för ett mer ”målat” intryck.
Till sist hittades en rimlig kompromiss, med en bibehållen full färgskala och linjeskärpa som dock ”kurvades” något för att stärka såväl skuggor som ljusa partier, och som förhoppningsvis skulle komma att te sig rimligt väl på en tröja såsom var tanken. Dess mottagare gav tummen upp, och så fick det bli.
Det blev ju inte så dumt. Gorillan ser tuff och vild ut, DIF-skölden är tydlig och funkar bra med den blåaktigt vita pälsen, och råttan ja, den lever åtminstone…. Härnäst ska vi se hur det hela tar sig när det sätts på den tröja som det hela var tänkt på från början.
För dig, Felix
En Björn, en Råtta och en Sköld
En passande bild för en Djurgårdares halvsekelfirande
Det låter som inledningen till vits, och saknar förvisso inte sina småroliga poänger. Det började som en idé från den inbitne supportern tillika blivande stjärnkocken Felix. En dag småpratade vi och han framkastade en undran om jag inte kunde göra en tja, illustration på Djurgårdens, hans hjärtas lags, tema. Och han hade en idé i baktanke: grejen med att DIF:are kallas för ”Apor” som tillmäle, speciellt av andra Stockholmslag. I en litet oväntat humoristisk och självironisk anda hade ansvariga för Tifon och annan läktaraktion bestämt sig för att bejaka det där och organiserat en mäktig Tifo med en gorilla som svingar en råtta, symbolen för ärkerivalerna AIK. Kunde jag inte designa något i en stilen…?
Idén lät kul, och jag ville gärna göra något för Felix, så vi brainstormade och fingerkladdade ett slags telefonklotter på min nya dators touchscreen. Bland tankarna som flög runt var dock att byta ut Apan mot något annat djur. Varför inte, föreslog jag, en… Isbjörn?
Min idé var att en isbjörn med sin färgskala tydligt kontrasterar mot Djurgårdens färger: jag är själv inget Fan, och tänkte ur rent estetiska parametrar, lite som när jag för många år sedan gjorde en studie av olika Stockholmslags emblem. Men för supporters betyder ju lag en massa annat. Så när jag visade ett utkast av en björnvariant för Felix, sa han: kan bli snyggt, men…Nej. Gorillan är roligare.
Där hade DIF-isbjörnens saga kunnat vara all. Men jag hade visat utkastet för en annan DIF:are också, nämligen den stundande halvsekellegendaren… Björn. Och han gillade björnen bäst. Och sålunda fick den varianten nytt liv, och kom att utformas parallellt med Felix gorilla.
För att mer skilja ut björnvarianten från sin apiga föregångare bestämde jag mig för att förutom skillnaden i djurmotiv välja en delvis annan stil, på en gång mer naturalistisk i sina detaljer men samtidigt mer emblematisk i sådant som sin pose och kroppsliga uttryck. Så jag greppade lite pennor och skapade en ny underliggande skiss.
Med det utkastet som bas skissade jag så upp bilden i sin helhet i datorn, med den underliggande färgskalan tidigt integrerad. Erfarenheterna från parallellbilden, som låg något före i sin process, kom väl till pass för att snabbt identifiera sådant som skuggade partier och val av penslar i GIMP, som användes som ritplattform.
Själva ritandet gick efter omständigheterna smidigt. Den mer verklighetstrogna stilen krävde att man åter tampades med slitgörat att försöka teckna päls. Men genom att ge mer akt på val av ”penslar” för diverse detaljer och lite experimenterande med borstliknande varianter blev resultatet inte så dumt.
Sista fasen fokuserade på ljusbehandling av olika slag, med stärkande av högdagar respektive skuggor och ett försiktigt läggande av ljus i olika nyanser för att göra framför allt pälsen mer nyanserad och levande. Kontrasten med den jämförelsevis mer stiliserade skölden framhävdes också.
Och så blev DIF-isbjörnen till slut någorlunda klar. Jag var försiktigt nöjd, med tanke på den ganska raka och effektiva processen för dess tillblivelse. Den uppfyllde också en funktion som hela tiden var ett villkor för dess design: att kunna sättas på en tröja, att ges till sin namne Björn. Jag gjorde ett slags demonstrationsmonteringar för att prova hur det hela kunde tänkas te sig i producerat skick med tryck på fram -och baksida på en hockeytröja.
I sista stund, med deadline som närmade sig och efter kontakt med diverse tryckfirmor, bestämdes det att byta ut hockeytröjan, som skulle riskera en mer tveksam tryckkvalitet, mot en bra t-shirt istället. Men resultatet blev bra tror jag. Så roddes trots allt en rätt kul idé iland, för ett tillfälle som knappast kunde varit bättre. Hipp Hipp Hurra för Björn, och ät inte för många råttor utan tänk på magen nu när du uppnått din aktningsvärda ålder.
För dig Björn
Den ursprungliga bilden med en gorilla som motiv blev klar före björnvarianten, men har ännu inte överräckts till sin idéupphovsman och mottagare: den kommer att presenteras här också när det blir dags.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Fredagskludd – test av färgat papper
En snabb liten bagatell apropå att pröva nya saker – som nytt papper
Nyligen slank, på ett infall, ett litet block med färgat skisspapper av bra kvalité (Hahnemühle Grey Pad A5 120 g) ner i min korg under ett av de återkommande besöken på Pen Store. Jag har bara sporadiskt någonsin ritat på färgat papper – tillfällena kan räknas på ena handens fingrar, och med blandat resultat.
Men nyligen har jag tittat på lite videos på instagram och blivit nyfiken på tecknade porträtt på färgat papper, som har en intressant kvalité. Toningen av papperet gör att man mycket bättre kan markera och lyfta fram högdagrar – annars ett problem med vitt papper där ljusa partier ju annars inte… tja syns, och måste fås fram kontrastvis, genom att allt annat ritas över. På färgat papper kan starkt ljus istället ritas in direkt med vit eller ljus penna. Resultatet är en fortfarande tydligt tecknad, oftast monokrom bild, men med något av den starkare kontrast och möjlighet att ges stämning och mer karaktär som tydligt ljus ger, och som är framträdande i t.ex. målade bilder. För mig skulle det här kunna utgöra en slags ”mellanstation” för att snabbare få fram framför allt porträtt och utseendestudier – med tanke på att backloggen för alla man skulle vilja rita sträcker sig till en mindre telefonbok (hundratals, minst) kunde det vara ännu ett välkommet sätt att öka produktionstakten.
Så jag satte mig ner och gjorde en serie snabba små test på mitt nya lilla block, med standard blyertspenna, färgade pennor (polychromos), mjuka grafitpennor (Faber-Castell Matt) och slutligen bläck-fineliner (Sakura Micron).
Vitheten fick här utgöras av Faber-Castell vit penna jämte Caran D’Ache Luminance vit för blyertsbilderna, samt en annan nyhet för mig, en Signa Uniball White, för bläcktestet. Jag måste säga att testet, även om det förstås utgörs av ett slags telefonklotter fast på bättre papper, är uppmuntrande. Möjligheten att snabbt och smidigt framhäva starkt ljusa partier ger verkligen något även till väldigt enkla utkast som här är fråga om. I like it – och fortsättning kommer således att följa.
The Bear and the Maiden -Kati & Björnen
Övning i bläckpenna för en orädd mö och en björn
Försöken att bemästra de skräckinjagande bläckpennorna fortsätter med en övning i form av en slags utvecklad storyboard för mina berättelser. Intar scenen gör åter favoriten Kati, som efter en dags träning med sin instruktör och tillika älskare, Yakane, hör skumma ljud ute i skogen där de ligger och vilar. Smått förtjust över att det är hon och inte den annars så hypervaksamme Yakane som uppfattat det hela, greppar hon spjutet och smyger sig ut för att kika efter. Och vad hon får syn på är… en jättestor björn, i begrepp att klättra upp för att smaska i sig honung från en bikupa uppe i ett träd.
Jag hade antecknat idén för flera år sedan och stötte nyligen på den lilla noten igen varefter jag gjorde en visuell anteckning av typiskt slag. Björnen står vid trädet och ser sig om efter Kati som kliver fram ur granruskorna eller buskarna i skogen.
När jag som del av min ritrutin kikade i notböckerna trädde den där fram, och jag började fnula på varianter i syfte att göra en teckning av den.
Först gällde det att se igen, klarare denna gång. I ett nytt utkast stod björnen nu upp, med Kati i förgrunden, i en tydligare illustration av deras inbördes storlekar. Björnen är mer i medias res, i förd med att nå bikupan. Kati står i bakgrunden, iklädd endast sitt spjut – jag insåg att hon knappast skulle ta sig tid att klä på sig, då skulle f.ö. Yakane garanterat ha vaknat, och vad skulle det vara för kul med det? Några varianter på björnens huvudposition lades till, för där var jag inte riktigt klar.
Mellan andra projekt återkom jag flera gånger till studierna för den där bilden och producerade olika varianter där jag tittade på bilder av nu levande brun -och grizzlybjörnar för björnens pose och ställning, liksom vidare utforskade Katis figur för att komma närmare det tänkta ögonblicket.
För björnen bestämde jag mig så småningom för en slags kombo av de första idéutkasten – stående men tittande sig om just i det ögonblick denne varseblir Kati bakom sig. Katis ställning genomgick flera förbättringar och blev mer uttrycksfull: hukad med spjutet höjt, vaksam och utforskande och samtidigt oförskräckt, som hon ju är.
Mot slutet gjorde jag en sista anpassning till att Katis björn är en Ursus Spelaeus, eller Grottbjörn, en art som dog ut under den sista istiden med en karaktäristisk look: stort, brett huvud och stor överkropp och en framträdande puckel.
Till sist plockades lite kvalitetspapper fram, och bläckpennor av alla de slag fick komma till: reservoarpennor, fineliners och penselpenna liksom lite vitpenna. Jag utnyttjade tillfället att öva på att lägga bakgrund och miljö lades direkt i bläck utan underliggande skiss.
Och så blev det hela till slut. Scanningen, som vanligt något av ett processens sorgebarn, skapade reflektioner mellan olika bläcksorter och mattade av svärtan, men med lite kontraståterställning blev skavankerna iaf. inte alltför stora.
Figurerna flöt, efter förberedelserna, fram rätt smidigt. Värre var meckandet med träden och omgivningarna, som var lite träligt och också sätter ljuset på att det fortfarande är svårt att samtidigt få till form, valör och textur på saker med pennorna. Kontrast och skuggning är ännu i sin linda och behöver definitivt utvecklas. Jag är kanske mest nöjd med Katis figur, som inte är alltför vanprydande för henne och närmar sig hennes karaktär och uttryck. Björnens pälsighet och ställning lämnar dock en del att önska. Turligt nog får man fler chanser att öva på scenens motiv, för planen är att återkomma till den lite längre fram, och visa hur det egentligen går i det där mötet med den oförskräckta och den store björnen. Som en slags illustration för ens utveckling på nuvarande stadium är det iaf. inte ett totalt misslyckande. Eftersom utförandet skedde i vattenfasta bläckarter är jag också lite nyfiken på att se hur det skulle te sig att lägga lite färg på den, kanske med akvareller.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
Baccus the poodle
Ett beställningsporträtt på storpudeln Baccus, utförd i färg -och akvarellpennor.
Det var runt nyår som förfrågan kom in om att rita porträttet av en vovve åt en kär väns vän. Jaaavisst sa man, självklart. Vadå, man har ju gjort flera djurbilder med den för ändamålet inlärda tekniken färgpennor (artist pens) (för exempel se här och här). Jag fixar det, neemas problemas.
Det var då det. Sedan, i takt med att underlag för bilden började komma in, kom insikten. Baccus, vovven ifråga, var en pudel. Med krullig päls. Jag som tyckt att björnar och kaniner och border collies varit en pina. De har rakt hår på pälsen. Baccus päls består däremot av tusentals små lockar och hårbollar, alla skinande med sin individuella skugga och glans, Vad tusan hade man gett sig in på?
Men first things first. I första taget gällde det att bekanta sig med och hitta en passande pose för vår avkonterfejade lille filur. Jag skissade flera figurskisser och ansiktsbilder på Baccus för att få en känsla för kroppsformen och ansiktets avlånga siluett, som exemplen till vänster.
Nästa fas var att få en inblick i hur skuggorna kunde tänkas falla, och hur man skulle lägga in ljusriktningen på bilden. Även här stod ansiktet i fokus. En komplikation som framkom under arbetets gång är att Baccus, likt andra djur med sådan päls, faktiskt ändrar färg under årets lopp. På vintern är han väldigt grå, för att dra åt mycket varmare, gulbruna toner på sommartid. För färgvalet gjordes därför några idéskisser på helfigur med bakgrund, och en lätt färgpåstrykning för att få en känsla för färgskalan.
När designen således utkristalliserats var det bara att dra fram Faber-Castell polychromos-setet, och sätta igång.
En sådan här bild handlar väldigt mycket om att göra samma sak, och i sin helhet samma teckning, om och om igen med lager-på-lager från det ljusa till det mörkare. Det är en långsam, omständlig process, speciellt med ett sådant tänkt objekt som krullig päls med dess otaliga individuella skuggningar och högdagrar. Förr om åren, innan man började jobba med färg i teckningar, skulle man ha varit närapå klar ungefär i höjd med mittenbilden ovan. Nu tillkommer dock färgen och dess skiftningar. Jag fick rycka ut flera gånger och skaffa mer pennor – många fler gråa nyanser, och också en del specialmaterial.
Till slut närmade sig dagen för färdigställande – vilket inföll på en födelsedag, så inga förlängningar skulle vara möjliga. Jag hade vid det laget gjort bilden så gott jag kunde och lagt undan den – men veckan innan tog jag fram den igen och ångesten inföll sig – någonting fattades, det där kan definitivt förbättras. I viss panik lade jag på ytterligare lager, och förstärkte skuggorna, vässade skalpellen och karvade in mer ljusa hårstrån i färglagren och som pricken över i:et, lade på ett tunt lager äkta guldfärg på delar som är i direkt solbelysning, för att i någon mån återskapa den rätta glansen på pälsen i solljuset. Bakgrunden, utförs med en blandning av akvarellpennor och de vanliga färgpennorna, fick sig också en uppfräschning.
En gnagande känsla av att det fortfarande finns förbättringar att göra består dock hos mig. Baccus ansikte blev OK, men jag skulle nog lägga in ett, kanske flera djupare täckande mörka lager under eller över kroppen för att ge pälsen mer volym och ”hår-känsla”. Inscanningen visade sig, som befarat, vara ett problem – bilden är för stor för vanliga hushållscanners, och dessa fångar dessutom inte upp mycket av arbetet med glans och högdagrar väl. Nåväl – eftersom det är originalet som skulle överlämnas var det kanske inte så farligt, mest en förlust för mitt arkiv. Baccus var iaf en lärorik upplevelse, och jag ser fram mot att en dag få träffa honom. Jag hoppas att likheten i.a.f. blev tillfredställande, och att man ser att det där, det är han, en cool pudel med lätt melankolisk blick.
För Selma, som jag hoppas gillar den.
Horses & Ink
Med anledning av några pågående illustrationer med hästar tog jag en titt på ett års övningar i bläckteckning av hästhuvuden, där man ändå kan se att något händer om man stretar på lite grann.
Hästar är ett återkommande motiv för mina illustrationer från en förmodern tid, där hästen var det främsta transportmedlet. Det bidrar också till saken att man har hästmänniskor bland sina närmaste. För över ett år sedan bestämde jag mig för att då och då komma tillbaka till motivet och göra kluddar och testbilder på hästar, för att få en mer intuitiv känsla för dessa. Det sammanföll också med ett medvetet försök att öva mina darrhänta fingrar att hantera bläckmedier av mer, tja ostyrigt slag. Dessa var framför allt dopp-penna m stålspets och reservoarpennor med olika bläcksorter, båda utrustade med smal fjädrande spets, vilken kan ge ifrån sig olika mängder bläck beroende på vinkel och tryck med pennan. Nyligen fick jag anledning att gå igenom de där försöken för att välja medium för flera hästbilder som ligger i startgroparna. För ändamålet satte jag ihop en kompilation av flera kladdar från anteckningsblock och skissblock genom 2022 och hittills 2023.
Jag måste erkänna att den där sammanställningen var…uppmuntrande. Gående från den första högst upp till vänster kan man tydligt se de inledande svårigheterna att lösgöra sig från ett handlag präglat av blyertskissande, och att få linjer och annat att hamna där de ska och med rätt tjocklek och riktning. Sedan inträder en fas av mer stram och minimalistisk linjefokus, där precision med hatching-teknik och form står i första rummet. I de två sista, längst ner till höger, har man tydligt blivit mer bekväm med pennspetsarnas och bläckets egenheter, och kan åter tillåta sig mer frihet med skuggning och också mer detaljer.
Det här var en bagatell av mer process-artat slag, men ändå värt att fästa i minnet för mig. Det visar att man kan göra framsteg även om mycket talar emot det, och är ett medvetet försök att ge sig själv lite uppmuntran inför en serie bilder som påbörjats där nya språng ut i det okända måste tas.
Deer Hunt – ink & wash quick exercise
En snabb övning med naturtema i ink & wash-stil en ledig fredag
Förra fredan hade man, med en dags ledigt p.g.a. skador, lite tid över för en snabb övning i s.k. ink & wash – snabbt gjorda bilder i akvarell förstärkta med bläcklinjer. Meningen med den här tekniken är framför allt att producera en rimligt föreställande färglagd bild – snabbt. Fokus ligger på helhetsintrycket, detaljer antyds bara eller utelämnas nästan helt, och på färgspel snarare än linjer. Sistnämnda är svårt för mig, som är väldigt linjeorienterad i mitt tecknande. Därför togs tillfället i akt för att göra ännu en storyboard, utan någon direkt förlaga, av en scen ute i naturen av några av protagonisterna i mina storys på jakt i skogen, delvis inspirerad av att man nyligen sett filmen ”Prey” (senaste installationen av ”Predator”-filmserien).
Jag gjorde många kladdar på temat för några år sedan, när jag skrev om där – avsnittet är viktigt för karaktärernas framtida inbördes relationer – och några har mynnat ut i en och annan mer utvecklad bild (se t.ex ”Yakane the Hunter” som presenterats här tidigare) genom åren. Fokus har dock nästan helt legat på själva karaktärerna.
För dagens bild ville jag dock öva mer på vad som passar wash-tekniken, en översiktlig bild på omgivningarna som jag föreställde mig dem. Just det sista var viktigt – som jag föreställde mig dem. Ink & wash används nästan alltid till avbildnng av en vy eller ett foto – men jag vill fånga mitt fantasis landskap. Sålunda skulle detta också bli ännu en övning i att försöka tydliggöra mina visioner utan hänsyftning till en existerande förlaga eller modell att utgå ifrån.
För att sätta konturerna av det jag föreställde mig, gjordes en snabb kladdskiss. Corinna, Kati, Yakane och Jack, figurerna i förgrunden, ligger på huk bakom ett nedfallet träd, blickande in i bilden på sitt tänkta byte, några hjortar i en bäck.
Där jag förr om åren skulle ha frestats att grotta ner mig sådant som figurernas perspektiv och lite svåra vinklar tvingade jag mig nu att lämna det där på ett antytt stadium och lade på konturer i bläck, suddade bort hela kladden efter inscanning – och började måla.
Efter att färgerna torkat på kvällen lade jag på förstärkningar av linjerna med Micron Fineline bläckpenna (1mm). Med tanke på att det ändå var tänkt att vara en slags färglagd skiss, en antydd bild och inte något färdigt, så väljer jag att betrakta det som ett slags framsteg. Speciellt tidsmässigt. Det går snabbare och snabbare nu, att plocka ut bilderna ur hjärnan när man väl bestämt sig för det. Visst, figurernas perspektiv i förgrunden är lite skeva, anatomin är lite off – Katis figur blev tacksamt nog minst vanställd – och saknar detaljer: jag missadet.ex. att få med Yakanes alla ärr. Skogen bakom hjortarna är mer än lovligt antydd och kunde fått lite mer skuggor och färgnyanser. Men tjoho, som övning betraktat är det bättre än inget – miljön och figurerna harmonierar och det känns iaf. som en riktig scen, som om än sorgfälligt genomförd, fått med det viktigaste av det som man ser framför sig i sina inre kamerors blickfång.
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Hjärtats sken: Julia bländar Draken (2014)
Det var 2014 som jag till slut tog fram det ögonblick då prinsessan Julia höjde sitt Hjärtespjut och modigt mötte Draken utan att rygga tillbaka. En tillbakablick på en bild som blev lyckad och gav insikter för framtiden.
Vad gör man ansikte mot ansikte med en rasande drake? Stor som en elefant, med klor och vassa tänder höjde sig Draken morrande över prinsessan Julia som kommit för att hämta tillbaka kungarikets stulna guld. Hon blev rädd, hon var inte dum. Men hon flydde inte, utan höjde Hjärtespjutet i trots.
Den här bilden var viktig såtillvida att det är ett avgörande ögonblick i berättelsen om prinsessan Julia och Draken. Samtidigt var vid det laget det som då sker så klart för mina ögon, att det första steget från idé till tuschad teckning gick väldigt smidigt.
För en gångs skull hade jag också en redan klar idé över ett av just denna bilds viktigaste element, ljuset. Således valde jag teknik och graderingar mellan mörka och upplysta partier redan på teckningsstadiet.
Färgläggningen i dator skedde också enligt linjer som man börjat bli van med, i en 3-5 lager av färger från mörkare till ljusare. Färgskalan var redan klar från bokens övriga teckningar och gav få problem.
Men krutet, ja Hjärtat i den här bilden låg som sagt på den sista, avgörande effekten av ljuset från spjutet. Metoden jag valde kom att bestå av många lager av graderat lyster centrerat från spjutets spets, till vilken jag lade flera effekter av starburst-typ för att få de enskilda ljusknippen som ger det hela en känsla av kraft, liksom flera ringar för att genom intensitet och färg göra ljuset levande. En trevlig teknik som jag sett demonstrerad provades också här, och det var att komplettera ljuseffekten med en motsvarande, fast omvänd, stråleffekt av mörker. Denna lades in bakom ljuset och bildade en slags fördunklad transparant fond där ljuset inte sken rakt på, dvs i de områden som rimligtvis låg i ljusskugga.
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med den där. Sina brister till trots ligger den mycket nära visionen av det ögonblicket som jag föreställt mig den.
Som framgår av berättelsens fortsättning så är Hjärtespjutets mäktiga ljus mycket mer än kraften att skada eller förstöra. När ljuset skingras har spjutet inte gjort draken illa, utan givit honom, och också Julia, något som gör att de kan lösa sina konflikter utan att slåss. Gåvan att förstå och förstås, att tala med varandra. Men det är en vidare historia…
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
Återkomster: Prinsessan Julia rider ut igen (2014)
De senaste åren har tagit en ut på diverse irrfärder i olika tekniker för att skapa saker: från akvareller, färgpennor, bläckmålning, kolritande och mycket mer. Nyligen tittade jag närmare på hur det där började på allvar – under projektet med boken ”Hjärtespjutet” med prinsessan Julia, åren runt 2014 – i akt och mening att stärka mig för den fortsättning som jag nu börjat ta tag i.
Det var en tillfällighet som blev till ett löfte, och sedan ett projekt som tog år att fullfölja. Den stora Alma inspirerade och gav instruktion till en teckning som färglades i dator, och jag lovade henne en bok om prinsessan och draken på den. Och sedan bar det av… (Många, men långt från alla har publicerats här tidigare). Under åren som följde ville jag variera bilderna till boken mer och mer, och började testa på först vattenfärger, olika tuschteknik osv.
Den sista av bilderna som jag jobbade på, till bok nr 2 efter att den första tryckts, kom att utgöra ett paradexempel. Det var en enkel liten konceptillustration (A5) med mangapennor i gråskala på Julia när hon rider ut för att hitta sin vän, draken Pelle som fördrivits från kungariket.
Jag gillade den där teckningen, den hade rätt idé på något sätt. Vid det laget hade man ett litet akvarellset, och på ren impuls provade jag att göra en målad version. Konturerna fördes över på ett litet akvarellblock med kolpapper, och sedan fick penslarna dansa lite.
Det var ytterst enkelt och nybörjaraktigt förstås, ett tidigt försök att sätta färgerna i fokus, och väldigt lite av linjekontroll eller skarpa konturer. I en fortsatt undersökande stämning provade jag att se hur det hela skulle kunna tänkas se ut om jag kombinerade Mangateckningen med akvarellen.
I efterhand kan jag litet beklaga att jag inte tog till mig mer av de lärdomar som detta lilla test förmedlar om man tittar och tänker efter. Det tog ett antal försök och missar efter den att inse att man oftast måste förbereda en teckning för målning och välja tekniker och grad av tex gråskala och kontrast redan från början. Eller åtminstone ha en idé av vad man kan förvänta sig. Charmen hos akvareller och dess ljusa och fria färgskala tex, förtas något av att det läggs under en teckning med gråskala och skarpa kontraster.
Nåja. Det är måhända nostalgin som talar, men jag gillar ändå dem, alla tre. De fångade det jag ville visa, av Julia ensam över vida nejder, bestämd på väg att fullfölja sitt värv. Den bestämdheten behöver jag själv få del av när jag nu börjat fortsätta med hennes äventyr.
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
https://indomitus.blog/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Flygande fläng för två Amandor
Det är en fågel, det är ett plan, nej det är…
En enhörningspegas.
Det är lustigt hur saker sker ibland. I de fjärran historiska dagarna år 2009 gjorde jag på anmodan av den unga fröken Felicia Amanda, som inspirerade till flera alster då det begav sig, utkastet till en… enhörning. Med vingar. För varje idé som går vidare hamnar dock tio (minst) i byrålådan, och det där blev en av dem. Men 2021 fick den underbara Mya en superstor rosa enhörning i julklapp, och hennes stolta mamma Amanda kunde inte hålla sig utan utropade sin förkärlek för de behornade pållarna. Varvid jag påminde mig vad Felicia, de andra Amanda, tyckte, och bilden jag skissat på åt henne… och så, helt oväntat, bredde Pegasos ut sina vingar, för att till sist lyfta för min inre syn.
En orsak till att den första skissen fått ligga i malpåse i 12 år var att den redan från början tänkes som en målning, med himlar bakom sig och ett mäktigt vingspann som jag inte visste hur den skulle realiseras. Bara att det skulle ta fasligt lång tid.
Tid. Det är lustigt, men en av de främsta effekterna av den träning och prövande som man utsatt sig för under senare år är att man nu kan tuffa förbi flera av de hållplatser där fordom man skulle ha stannat, med risk för att bli kvar. Nu har man en känsla för förloppet som sträcker sig längre än till idéstadiet. Sålunda tillkom snabbt en studie i blyerts för att förbättra anatomin på min flygande kuse, och från den direkt en enkel skiss på akvarellpapper som därefter suddades ner.
Vapnet jag valt för att gripa mig himlen an var mina nya kompisar akvarellerna, med foton av verkliga skyar som inspiration. Själva huvudfiguren skyddades dock med maskeringsvätska – för den skulle bli till på annat sätt.
Vår pegas målades nämligen i täckande vattenfärger, eller tempera. Tanken bakom valet av ett tjockare medium för vår flygare var förhoppningen att skillnaden också skulle återspegla hur mer, tja (tät?substantiell?påtaglig?)…solid vår häst framstod bland de fluffiga molnen.
Resultatet, efter att ha fyllt himlen med två lager akvarell och pegasen med täckfärg, visade att idén i alla fall inte var helt idiotisk…
Det sista lagret är fortfarande en känslig fas. Jag hade lovat mig själv att inte overdo it den här gången och förstöra papperet med ständiga omtagningar. Så relativt försiktigt lades ett sista lager färg på bakgrunden för att försöka stärka molnens skuggor och samtidigt lyfta fram en antydd effekt av strålande ljus från solen. Pegasen gjordes gradvis mer opak, och jag tog akvarellpennor till hjälp för att stärka konturer och mörka partier.
En ovälkommen sista fördröjning gjorde sig gällande vid inscanningen. Som tidigare omtalats kan ljuset från både fotoblixtar och scanners helt förvränga en bilds färger, något som jag ännu inte riktigt vet hur man skall komma tillrätta med utom med bildbehandling. Efter flera försök, där framför allt himlarna såg helt urlakade ut, valde jag därför varsam färgkorrigering (+20% i en anpassad färgkurva) av den inscannade bilden för att få den att någorlunda återge originalets färgskala.
Så. Det är ju inte överväldigande på något sätt, speciellt med tanke på hur länge det gick från idé till bild. Moln och skyar har mycket kvar innan de ens tillnärmelsevis är i mål. Men jag hoppas att Amandorna ska tycka att pegasen i alla fall blev ganska fin.
Broken Hand Diaries (2)
– En masochistisk psykonauts fortsatta äventyr i brutna handens land.
I första inlägget om försöken att göra något vettigt med en bruten hand spekulerades om det månne skulle gå att använda svårare medel än anpassade blyertspennor efter första veckans kladdar. Crazy talk, kunde det synas, från någon som även i normala fall knappt kan hålla i en pensel.
Men det var just det. Hur mycket värre kunde det bli?
Andra veckan efter att handen bröts påbörjades således frihandstester med den ingipsade handen och tuschpensel respektive doppad stålbläckpenna. Två permanenta högkontrastmedel, utan nåd. Om man spiller eller slirar står det ut som en neonskylt. Inget att sudda.
Motiven för kladdarna var medvetet olika som i fallet med sina blyertsföregångare. Först en enkel figurstudie i rörelse. Därefter ett porträtt med förlaga, jag valde på måfå den sköna skådespelerskan Monica Bellucci som inspiration och kombinerade stålpennan med bläckpensel. En teckning av min sagofigur Prinsessan Julia. Samt mest för att fylla papperet och göra något annorlunda en liten kladd av en påfågel, inspirerad av en medeltida arabisk handskrift jag just undersökt.
Den första insikten var försiktigt… positiv. Eftersom bara pekfinger och tumme funkar och det begränsat, tvingas man hålla penslarna med bara dessa och med en högre fattning så man inte riskerar att smeta ut bläcket med gipset. Det är ett väldigt ostadigt och darrigt grepp… men det går, upp till en viss punkt. Monicas haklinje blev, t.ex. extremt darrig: här fann jag dock på viss råd och kunde iaf. minska intrycket av ”Skäggiga Damen” genom övermålning med en Gelly Roll Vitpenna . Liksom för blyerts har längre eller ens tillnärmelsevis jämna linjer blivit ungefär lika realistiska som libertarianers haschdrömmar – men det var förväntat . Även om långt ifrån bra, var upplevelsen iaf. inte totalt usel – vilket är ungefär där förväntningarna börjar med en hand som inte ens kan hålla i en tandborste.
Kommen så pass långt kom därför nästa tanke som ett brev på posten: Vore det inte Kul om…man målade de där? Jaaaa. Och varför inte… akvarell? Den mest sladdriga och notoriskt svårkontrollerade av dem alla… jiiippi! Vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? för att citera JustD.
Det blev som det blev. Det var ännu svårare att hålla färgpenslarna stadiga, eftersom akvareller kräver en lätt touch och snabba rörelser. Att stanna innanför linjerna var ungefär som att försöka jonglera stående på händer. Men ibland är grejen att tja, göra det. Även om det blir kasst.
Även om man lyckades undvika ett befarat regn av tuschstänk och fläckar i det tidigare stadiet så förvärrade bandaget ändå nedsmutsningen av papperet när jag fortsatte och gjorde delar av den lätt…grå. Jag tillät mig därför en lätt ”tvätt” av ökad konstrast och lite lätt suddande med bildbehandling som fixade saken efter inscanning.
Elevbild – Kati & Vargen
Vissa elevbilder uppkommer spontant, utan någon som ber om det eller tema annat än stundens ingivelse. Som den här, vilken kom till en dag när jag undervisade på djurgymnasiet, omgiven av flitiga unga djurvänner. Medan de arbetade på uppgiften jag förevisat dem, kom den här snabbisen till utförd med HB skolblyertspenna.
Bilden föreställer en scen i en berättelse med min hjältinna Kati , vilken aldrig är fjärran från mitt sinne, där hon möter en flock vargar. Den syntes passande i sammanhanget, och det slog mig i efterhand att man undermedvetet påverkades av omgivningarna också, eftersom Kati här föryngrades och ser påtagligt ung ut, i samma ålder som mina tonåriga elever.
Den här bilden låg och skavde i min väska flera veckor och blev ganska illa åtgången – här återges den rensad från koldamm o fläckar genom en snabb tvagning i GIMP.
Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid
Ett par dagar in i höstlovets ledighet från skolan hade man för första gången på länge lite tid att organisera och scanna in några av de elevbilder som tillkommit i år. Arbetet som lärare ger en ju chansen att vara kreativ, och de utgör också ett slags band till möten som ibland bara varade ett par dagar. Alla de här bilderna tillkom spontant och utan någon djupare planering, ofta med vad man råkade hålla i handen när andan föll på eller någon gullig elev bad om det: en whiteboard eller med samma färger som fanns till hands för eleverna fick ofta duga. Gemensamt för dem alla är att de ritades snabbt, i meningen på från några minuter till max en halvtimme: jag hänvisar ibland till dem som ”snabbisar” eller ”quickies” av just den anledningen.
Vissa gjordes dock med mina egna medtagna redskap, som jag försöker ha med mig för om tillfälle bjuds – ibland med tanken i bakhuvudet att kanske få lite övning i någon ny teknik eller redskap som man försöker förbättra. Vilket iofs gäller nästan alla material, men vissa mer än andra… Det adderar lite kul nerv och blir också en nyttig övning som ger något extra: ibland var elevbilderna första gången som man gjorde en färdig bild med någon ny penna eller pensel man inte prövat hemma än. Några typexempel var några snabbisar gjorda med då nya tuschpenslar -och pennor.
Ibland fick man tillfälle att blanda medier snabbt – jag började efter sommaren att ta med mig en liten 10-sockerbitars reseakvarell med utfällbar pensel med mig överallt, och det kom fram några gånger under höstterminen, kombinerat med elevers färgpennor.
Slutligen ett exempel på en lite mer genomtänkt bild, även om den också utfördes relativt snabbt. En elev bad mig rita en bild på sitt gosedjur. en rosa rund gris. Jag råkade ha med mig setet med 10 Faber-Castell Polychromos, och hon bad så fint så varför inte…
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.
Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.
I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.
Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.
Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.
Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.
Havsörnens flykt del 2
Uppdraget med Örnar över ett skärgårdslandskap målas
Som tidigare påtalats i förra inlägget, hade, när det kom till att måla bilderna i det här uppdraget, jag bestämt mig för att välja teknik mer förutsättningslöst, baserat på vad som passade motivet istället för detaljer som om jag gjort det förut eller visste vad jag höll på med…
Tre tekniker stod fram som passande för örnmotivet. Den översta , som jag är mest bekant med, är helt enkelt en blyertsskiss övermålad med akvarell. Det gör bilden mer exakt ifråga om form och detaljer – men samtidigt skymtar pennlinjerna under igenom. Den andra var att måla hela bilden från grunden i akvareller, med polychromos, eller färgpigmentpennor som överlager för att lägga till detaljer. Det är en mycket mer riskabel teknik ifråga om de övergripande detaljerna och proportionerna, men ger också en mer ren målad bild där färgerna står fram obesudlade och starka.
Den tredje var att lägga grunden med akvarellpennor, och ovan dem lägga till mycket av färger och linjer polychromos. Det är en teknik som efter den inledande akvarellpennmålningen har en hög detaljgrad – men inte är riktigt lika färgstark, och grynigheten i polychromospennorna tillkommer som ett extra problem som måste åtgärdas i efterhand.
Jag bestämde mig för nummer två, oaktat att det är den som jag aldrig förut utgått från. Således lade jag alla skisser och förteckningar åt sidan – dess blev nu rena studier istället för att ligga under den målade bilden.
Med ren akvarell, kompletterad med en liten finish av polychromos-pennor för riktigt fina detaljer, målade jag först örnarna och sedan martallen. Sisitnämnda lade jag i hörnet på vad som sedan skulle bli landskapsdelen för den kompletta bilden – för kommen så här långt var det dags att börja jobba på bakgrunden.
Jag hade en ganska exakt idé om hur bakgrunden skulle te sig, men detaljerna i monteringen av hela bilden med dess olika komponenter var ändå ett viktigt steg för att anlända till rätt känsla och intryck för helheten. Via en serie kladdar, färgprover för landskapet och monteringsmallar målade jag fram en bakgrund som stämde med det sökta uttrycket. Med martallen som ett slags ankare i nedre högra hörnet målade jag med akvareller fram en skärgård som fond, med mina tuschteckningar av örnarna som en slags urklipp över för att t.ex. lägga horisontlinjen mm.
Som vanligt inträffade något oväntat – papperet för bakgrunden höll inte för de många lager vattentung färg jag lade på och skadades, med omfattande missfärgning som följd. Tack och lov kunde det hela räddas upp genom att jag scannade in landskapsmålningen och kunde reparera det hela i datorn. Det hade inte inte varit min avsikt att göra bruk av det för annat än ren montering, men så som det skedde var det trots allt tur att man iaf. har viss erfarenhet av bildbehandling. Resultatet kan skådas nedan.
Och så leddes min första mer storskaliga tavla i akvarell mot sitt slut. Det finns oändligt mycket mer att lära och förbättra, men definitivt ett stort fall framåt för mig.
Indomitus.blog 