Kategoriarkiv: Bildbehandling i Dator /Digital Image Rendering & Editing
En Vapensköld för Julian
En ung furste förtjänar förstås ett emblem för att göra sin närvaro och person känd – och den prins som är mig närmast, Julian, är numera inget undantag.
Häromåret satt jag, Julian & Alma och ritade under trevligt småpratande, och som samtalet utvecklade sig kom vi in på de vapensköldar som ända sedan medeltiden stått fram som tecken för furstar och riddare. Redan tidigare hade idén om att skapa egna vapensköldar för de två sötnosarna kommit på tal, men där och då tog vi tag i det.
Temat för Julians vapensköld, bestämdes det, skulle utgå från hans namn. Jag berättade för vår unge prins att Julian betyder”av/från Julius”. Julius (Iulius) i sin tur var ett romerskt ättenamn, vars etymology går tillbaka till Jove eller Jupiter, romarnas namn på gudarnas ledare vilken kom att likställas med grekernas Zeus. Julierna eller Gens Iulii, ”Juliernas Folk” ansågs vara komna från Jupiter – Jupiters söner m.a.o.
Julian är således kommen av Chefsguden själv!
Julians vapensköld – första gemensamt utkast
Upplyst om dessa förhållanden bestämde sig Julian, som minsann sett filmen Herkules och visste vad Zeus/Jupiter var för någon, sig för sitt vapenskölds blazon, eller beskrivna motiv. Det viktigaste sköldemärket skulle förstås vara blixten. Tre blixtar till och med. På blått. Med svarta moln över för att visa att de kom från himlen. Med vattenfärgerna till hands kom ett första utkast eller kladd till som vi båda verkade tycka hade poänger.
Tiden gick och annat upptog våra sinnen, men under Kulturdagarna 2016, då vi båda satt bland aktivitetstälten framför riksdagshuset och provade allsköns roliga saker, lyfte jag blicken och såg en skulptur av Sveriges vapensköld, flankerad med lejon. Efter påpekan till Julian själv bestämdes det att jag skulle göra klart skölden med två gyllene lejon.
Sagt och gjort. Med bläckpenna i hand fick Julians vapensköld form. Tre blixtar från moln på sköldens topp, med stegrande heraldiska lejon på ömse sidor. Ovanför skölden satte jag ett band för att sätta den unge furstens namn. Med designen klar återstod därefter färgläggning.
Jag utgick från Julians bestämda färgschema och kompletterade den bara med lätta ljusskiftningar och skuggningar för att framhäva färger och figurernas form, i övrigt återhållna för att inte bryta med vapensköldens grafiska utförande. Julians namn sattes i guld på banderollen ovan själva skölden.
Allt sammantaget hoppas jag att den färdiga designen gör Julians input rättvisa – det var extra roligt att så mycket av designen kom från honom själv. Vi har pratat om att sätta den där på en T-shirt för honom – och sålunda har jag sett till att skaffa två sådana i vår unge herres storlek, för att se hur det ter sig…
Intill dess: För Dig, Julian.
Corinna i Alla Drabbningars Moder (2) – färgläggning, skuggning mm.
Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.
Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia
När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.
Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.
Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger
Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.
Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer
De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.
På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager
Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande: Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.
Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga, grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.
Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken
Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.
Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.
Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd
Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”: de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning
En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.
Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.
Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.
Under en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.
Innan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.
Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask
I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.
Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.
Design Corinnas kaftan/vapenrock
Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.
Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.
Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.
Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck
Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.
Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.
Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia
Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”, de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
——————————————————-
¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.
- Se om ( och besök) historiska muséets utställning om Massakern i Visby 1361: http://historiska.se/utstallningar/massakern-vid-muren/
- Se Veronica Fioratos bok ”Blood Red Roses”, utgiven av Oxbow Books 2007. Den finns att köpa i bl.a. Amazon
Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Vikingar, Ruser och Väringagardet
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Ultimates
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos – en bild tar form
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
- http://sciencenordic.com/what-vikings-really-looked
- http://www.vikingrune.com/2014/03/viking-hairstyles-is-ragnars-haircut-historical/
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Galleri för A’ratauma
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
De Spanska Härjarna – del 2
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
Almutamers – mina egna Almugávars
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers blyertskisser
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Perpunt – stoppat läder för bål
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
Almutacen
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Almutamers Collage
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia
Om kartor – från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.
Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.
Kartan i Medvetandet
Äldre Kinesisk Karta
Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?
Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.
Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst
Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.
Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum
Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.
Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.
Romersk Vägkarta
Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”
Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.
En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”
Studiet av kartor är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.
Redan de gamla Grekerna…
Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.
När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.
Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr
Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.
Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr
Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.
Muslimerna tar över Stafettpinnen
Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion
Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.
Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr
Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.
Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)
Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.
Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)
Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.
Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513
Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.
Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.
Det kosmiska Indien
Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.
Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet
Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.
Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.
Mughal-riket i norra Indien 1732
Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.
Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646
Fjärran Östern
Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av storskalig kartografi.
För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.
Kinesisk karta, Fuchang 1136
Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.
Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390
Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.
Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.
Koreansk världskarta 1470
Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.
Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien
Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.
Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci
Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.
Tillbaka till Västerlandet
Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)
Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.
Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö
Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.
Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467
Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.
Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)
Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459
Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.
Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507
Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).
Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter
Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.
Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.
Världskarta ca 1507 EKr.
—————————————————————————–
Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.
- Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
- Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
- Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
- Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus
Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation
Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity
Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:
- se Wikipedia artikel ”Christopher Columbus” som introduktion
- Se boken ”Columbus – de Fyra Resorna” av Laurence Bergreen (2015), utgiven av Leopard Förlag
- Se även Projekt Gutenbergs ”The Discovery of America” av John Fiske om utvecklingen av kartografi i samband med utforskandet av den amerikanska kontinenten The Discovery of America vol 1
Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map
Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps”
Om utveckling av en Islamisk Kartografi:
- se för en första intro artikeln” Geography and cartography in medieval Islam” på wikipedia
- En lite mer ingående studie kan fås på University of Chicago Press’ sida ”The History of Cartography” finns det specialiserade verket ”Cartography in the traditional Islamic and South Asian Societies” (red. J.B. Harley och David Woodward) i läsbar PDF-form, strukturerad kapitel för kapitel
- se också Karen Pintos artikel ”Cartography in Islam and the Muslim World” på sajten academia.edu
- För kartografiska exempel med fokus på mellanösterns plats på världskartor under renässansen se ”Persian Gulf Studies” Persian Gulf in World Map 1470-1700
Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India
Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:
- Artikeln ”The Naming of America” tar upp kartografiska debatter som råder än i vår tid, och en del kartor, på bloggen The Renessaince Mathematicus
- En av senare tiders stora kontroverser handlar om tidiga kinesiska kartor som möjligen (men troligtvis inte) avbildar Amerika före Columbus: se artikel i The Economist: China beat Columbus to it, perhaps och Sajten Gizmodo Gizmodo: Does this map prove that China discovered America before Colombus?
- Se debatt om Kinas anspråk på de omstridda Spratly-öarna i sydkinesiska sjön – området är rikt på oljefyndigheter och den som hävdar överhöghet över dem skulle dessutom få ett mycket fördelaktigt strategiskt läge Phlistar.com: Chinas old maps… Överhuvudtaget är den förmoderna Kinesiska expansionen till sjöss ett stridsämne, som framgår på sajten Phisical Science ΦΨ – Chinese Maritime Expansion into the China Seas. Se även en genomgång av det historiska materialet på sajten Vietnamnet, artikel What chinese historical documents say
- Om antikens och medeltidens Europeer hade kunskap om Sri Lanka utifrån inslag i Ptolemaios karta är ett annat debattämne – se Atlantis Java Sea – Taprobana is not Sri Lanka
En återfunnen akvarell-bagatell
En försvunnen snabbakvarell dyker upp igen.
Att tappa bort prylar kan verkligen vara ett irritationsmoment. I slutet av förra året, när stapplandet med akvarellfärger pågick som bäst, gjorde jag flera ”snabbakvareller” direkt på akvarellblock. De flesta av de där scannades in – men en föll bort, och när den gjorde sig påmind i år kunde jag för allt i världen inte hitta originalet. Flera varv av frenetiskt letande gav inget resultat, men så, för några veckor sedan, kom den upp igen bland några lösblad från ett annat block. Lite hurra – för jag gillade den där.
Tanken med snabbakvarellgrejen är att se om man med några extremt snabba penseldrag kan fånga ett ögonblick, i det här fallet en tänkt scen, i flykten. Denna lilla bagatell till målning var inspirerad av en scen i en av mina berättelser, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna har en pratstund i samband med att Corinna kommer med ett tygstycke för att torka sig med till Kati, som badar i en skogstjärn.
Den är inget speciellt för någon annan, men jag tyckte ändå det var ett slags framgångsrikt försök. Mitt i en tät skog, bland mossiga stenar på kanten av ett stilla vatten, står de tvås karaktär och sinnesstämning trots det enkla upplägget fram lite grann. Kati ser inte besvärad ut, hon är obehindrad av sin nakenhet och ser rakt på sin samtalspartner, medan Corinna har blicken något sänkt, som om hon var lite avig eller obekväm i situationen.
Den där snabba lilla kludden lovar trots allt lite grann – tanken är att producera fler av de där storyboard-aktiga småmålningarna till mina berättelser, både de om Prinsessan Julia som tillägnas Alma, men också för andra berättelser. Dess återfinnande får bli en passande återkomst till bloggen, som legat nere i flera månader då annat viktigare och tyvärr tristare fått dominera ens tid.
En ledsen Prinsessa – sista (?) bilden till Almas bok ”Hjärtespjutet”
Den var ju redan klar, och första testtrycket kom in i Oktober. Men, men, man kan alltid göra mer… Om en bild tillagd i efterhand i en redan färdig bok.
Undertecknad har omtalat sin svåra tendens för att dra ut på saker (se inlägg ”prokrastrinering eller uppskjutandets mani…”), och Almas stackars bok ”Hjärtespjutet” har sannerligen gett syn för sägen – samtidigt har den också definitivt brutit mot mönstret, eftersom den faktiskt blivit färdig.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Eller, ja på sätt och vis. Det första testtrycket kom ju in i September, men den var ju naturligtvis inte tänkt att vara klar då, utan mer ge en idé om hur boken kunde tänkas se ut, och om tryckarens pappers- och tryckkvalité höll måttet. Såtillvida var jag faktiskt väldigt nöjd – den fysiska kvalitén på trycket var utmärkt. Sålunda kunde det petiga arbetet med att göra en korrektur som tog fasta på hur texten faktiskt såg ut i verkligheten ta vid, och en hel del grafiskt arbete med utgångspunkt från testexemplaret följa.
Drakalfabetet Anfanger m Ram
Här har tidigare omnämnts att t.ex. anfanger med drakbokstäver lades till för avsnittens begynnelser. Det fanns förutom det en önskan från min sida att lägga till ytterligare illustrationer. Det visade sig dock mindre lämpligt än jag önskat – av rent grafiska skäl. Såsom avsnitten var skrivna var det avigt att trycka in mer bilder utan att dessa kom ur fas med texten. Till slut bestämde jag mig för att bara lägga till en fullskalig illustration till, för ett avsnitt som också skrivits om för ändamålet och fått lite mer tryck: en bild på Julia som är ledsen efter att hennes drake Pelle fördrivits från kungariket. Det här är en ganska komplicerad, men ur berättelsens synpunkt, viktig scen. Vad som hänt är att Draken Pelle har fördrivits, vilket är ledsamt nog. Men Julia tvingas också konfronteras med att hon under tiden som Pelle varit med dem nonchalerat de som hon brukar umgås med – sin häst Nadia framför allt, men också vänner och sin lillebror.
När jag tänkte mig handlingen visuellt såg jag Julias skepnad i olycklig pose, och som saken utvecklas, att hon blir tröstad av just de som hon faktiskt felat – för Albin och Nadia förlåter henne, och de vill inte att Julia skall vara så ledsen. Det där är ganska mycket att visa med en enda bild – inte för första gången önskade man att man var en animeringsstudio istället för en stackars amatör vid ett skrivbord. Men men, det är bara att bita ihop och försöka.
En tidig ideskiss för den där scenen fanns, i tusch. Jag bestämde mig dock för en närmare vinkel med fokus på prinsessans gråtna ansikte. Och för att markera dess sista-status, att göra den i en för mig ovan teknik: i täckfärg eller gouache, vattenfärger som till skillnad från akvareller inte är transparenta från början. Gouache är en teknik med mer potential än akvarell på så sätt att den bygger på precision ifråga om täckning, tonalitet och detaljmöjlighet – men också därför mindre förlåtande än den mer ouppstyrda akvarellen.
Julia är ledsen m Albin & Nadia tuschteckning
Precis som gjorts med flera tidigare försök kombinerades målning med en tydlig underliggande teckning. Med tuschpenna ritades den ledsna Julia fram – en studie av ett ansiktsuttryck som är svårt att göra rättvisa, men som jag hoppas får fram den unga hjältinnans känsla av otillräcklighet och förtvivlan åtminstone hjälpligt. Men där finns också lillebror och Nadia, vars närhet och stöd förhoppningsvis skall få Julia på fötter igen.
Julia är ledsen m Albin & Nadia Guachemålning
Konturerna till teckningen överfördes till målningspapper och det blev dags för penslarna. Gouache – färgen flöt fram bra, om än kanske lite matt: tanken var att reducera färgstyrkan något för att understryka den något sombra stämningen i bilden.
Så småningom var det dags att förena teckning och målning, som tidigare i GIMP-programmets lagerfunktioner.
Julia är ledsen m Albin & Nadia – bläck+Guache sammanfogad
Det blev ju inte helt illa, även om Julias blick kanske något tappade fokus av de små olikheterna mellan de olika ritformerna som lades på varandra, och intrycket av tårar inte helt gick fram. Det sökta intrycket uppnåddes i alla fall – att visa på Julias svåra och sorgsna stund då allt verkar gå henne emot, samtidigt som källor till tröst och förtröstan finns där runt henne för att lindra hennes ledsnad. Ett passande tillägg till den färdiga boken, som fördjupar och breddar motiven för bilderna och samspelar med texten
Som alltid, för Dig Alma
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Hjältinnor, böcker och en Födelsedagshälsning till Felicia
Med anledning av den fina Felicias 12-årsdag visar vi en av illustrationerna i boken ”Hjärtespjutet”, där födelsedagsbarnets alter ego, den klipska Amanda kliver in…
Ursprunget till här bilden har förevisats tidigare på bloggen, som ett exempel på några tidiga försök att använda akvarellerna för färgläggning. Det är Amanda, prinsessan Julias kompis i min berättelse ”Hjärtespjutet” som efter mycket kluddande fick bli mitt första mer seriösa motiv, vilket var passande på sitt sätt eftersom Amandas inspirationskälla, den Fina Felicia, så ofta tidigare varit musa för vad jag försöker skapa.
Amanda akvarelltest
Redan då jag målade akvarellen fanns en idé i bakhuvudet om att Amanda som en figur som introducerar det här med att ta reda på och undersöka saker för den inte alltid så tålmodiga prinsessan Julia.
Amanda teckning+akvarell
Amanda målades sålunda med en bok i famnen, men inte för att bara läsa den själv, utan mer håller fram den, så att Julia också kan läsa.
Medan jag förenade målningen med dess föregående skiss slog det mig, att jag tidigare gjort ett utkast med Julia som passade ihop och som tillsammans med Amanda skulle kunna göra dem till de centrala figurerna i en större bild.
Sagt och gjort – med ritfilm fördes Julia-skissen över och färglades med akvarell, sedan monterades och sist slogs den ihop med Amanda-målningen för en parbild av två vetgiriga tjejer…
Sedan var det dags för bakgrunden – och den var ju nästan given. Var brukar man befinna sig när man står med en hel hög böcker o skriftrullar i famnen? Jo… i ett Bibliotek. Entré för Stora Läsesalen, Nordanrikets bibliotek där man kan hitta allt mellan himmel o jord…
Biblioteket Stora Läsesalen
Med linjal & penna för perspektiv, akvarellpensel för färgerna o massor med tålamod petades en målad bild fram med en i alla fall rudimentär känsla för djup, och en mångfald av böcker.
Därefter var det dags att förena den med de två hjältinnorna.
Sålunda var bildens alla element till sist förenade. Återstod att skapa rätt stämning. Med ljus och skuggor försökte jag mejsla fram en känsla för bildens djup, storleken på rummet och den lite halvskumma, inte helt upplysta miljön.
Ett grannlaga jobb, men jag är nöjd med resultatet. I ett stort rum full med böcker står de alltså, de två unga sökarna efter vad-det-nu-är som slagit till mot kungadömet och den äldre Amanda visar prinsessan Julia på något i skenet från den stora ljusstaken bakom dem. Meckigt värre att göra, men den lyckas med föresatsen att presentera Julias vän Amanda och hennes förtjänster, och sätta de två i en intressant och för handlingen viktig miljö, Stora Läsesalen.
Som alltid, med förhoppning att det är värdigt mina unga inspirationsdamer.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Ett Drakalfabet för Alma 2
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Face-off för en plågad själ…en nostalgisk återblick på en blodig idé
Eller… skadeglädje är den enda sanna glädjen (?) Pinad av sjukdom/infektion för första gången på lååång tid är det en händelse som ser ut som tanke att man tog upp en gammal teckning och bestämde sig för att färglägga den. En teckning som föreställer en man i svåra plågor medan han får sitt ansikte… avslitet.
Kashar
Jaja, det kan låta sadistiskt. Sammanhanget var dock inte helt godtyckligt. Det här var en tuschteckning som skildrade en händelse från den gamla rollspelstiden, där figuren Yakane (som förevisats här i andra sammanhang) råkade falla i händerna på den demoniske Kashar (vilken omtalats här). Denne konstaterade apropå ingenting att Yakane vid tillfället hade två vackra kvinnor under sitt beskydd, med omkvädet att det knappast var hans snygga nuna han hade att tacka för det. Troligen inspirerat av filmen Face/Off (1997) med Nicholas Cage och John Travolta kulminerade en utdragen och fruktansvärd tortyr som följde med att Kashar grävde in sina kloförsedda händer i Yakanes anlete och helt sonika slet av stora delar av ansiktet.
Kati vs Kashar
Kashars sinnesjuka infall kom att få vissa långtgående följder – i förstone kom den gudliga Kati till Yakanes undsättning och utplånade Kashar (se detta inlägg för det). Men när hon senare ville hela Yakanes ansikte drog hon på sig ett högt pris, nämligen att själv utsättas för alla plågor som Yakane genomlidit.
Well, nog om backstoryn. Själva teckningen var inget speciellt, en snabbt ritad tuschbild i min normala stil, utan några speciella studier eller förlagor. Det var själva visionen av rycket, som stod väldigt tydligt fram för mitt inre öga, som skulle fångas.
Den skulle ha tjänat på lite närmare studier av hur huden skulle ha veckats och dragits ut, den där, men då, när den gjordes för ett dussin år sedan, var man inte lika benägen på sådant. Efter en tid bestämde jag mig för att tillämpa lite Photoshop-effekter, som en del av mina dåtida stapplanden på bildbehandlingens område. Lite omordnande av figurerna, och framför allt en massa rök (med hjälp av flera lager moln-effekter) förde bilden till stadiet som syns härunder.
Kashar – nydesign m avslitet ansikte
Efter detta blev det just inget mer av den där under flera år.
Men så någon gång runt 2012, började jag göra vissa omarbetningar av Kashar-figuren, eftersom någon tyckt att denne inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Nähä men dåså. Som redovisats i posten ”The Monster Within 2” gjordes en ny design på den förskräcklige där omkvädet var ett enormt gap som öppnades i två led, och ett huvud som täcktes av… ögon.
Det här skapade dock problemet att dittillsvarande teckningar med Kashar, och de var flera, måste göras om. Efter visst suckande tog jag tag i det, och för den aktuella teckningen ifråga blev den nya designens effekt som nedan. Även Kashars händer är här täckta av ögon – en idé som kom till mig via en Stephen King-novell där en demonisk besittning som drabbar en astronaut gestaltas som just ögon som börjar täcka huvudpersonens händer och får honom att utföra monstruösa dåd.
Och nu har varvet fullbordats. Som en del av lite experimenterande med bildbehandlingsprogrammet GIMP lade jag på färg på den bilden. Mest krut lades på Yakanes blottade kött under huden, och de blodsprängda ögonen. Resultatet blev en riktigt motbjudande åsyn.
”Den var ju jätte-jätte-läskig” sa en vän om den nygamla bilden. Det var meningen – det där var som sagt en riktigt otrevlig episod i vår käre Yakanes liv. I själva verket skulle den, om jag ritade den idag, varit ännu mycket mer motbjudande, med mer realistiska toningar och skiftningar, mer detaljer och större smärta och ångest i uttrycket. Men nu är den som den är, en trots allt tämligen ruskig gestaltning av en våldsam och smärtfylld fantasi.
Slutet på början: Omslag till Almas Bok ”Hjärtespjutet”
Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.
Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.
Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.
Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).
Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs
Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.
Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).
Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.
Den monterade bilden blev som framgår till höger.
Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.
Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.
Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.
Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).
Med den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen. Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.
Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.
Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn. Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.
Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Det började med en Prinsessa, och ett Spjut
En liten tillbakablick på en tidigare publicerad bild av Prinsessan Julia inför färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet”.
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet Slutversion utan spjutblad
Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg
I tidigare inläggen ”Renässansprinsessan och Hjärtespjutet” samt ”För den som är Värdig… får färg” redovisades arbetet med den här bilden av ett avgörande ögonblick sent i handlingen. Prinsessan är upprörd för att en orättvisa begåtts och ingen vill lyssna på henne. Hon tar upp det magiska spjutet, som verkar tala till henne och utmana henne att bestämma sig för att göra något.
Solstrålning Julia & Hjärtespjut
Som jag nämnde i sista inlägget var jag missnöjd med hur effekten av ljuset som faller in från de högra fönstren bakom tronstolarna (se ovan). Under året som gått har jag fått många tillfällen att öva på olika tekniker för ljusbehandling, och det kan . Min första lösning var att lägga på ett lager av ljusstrålar ritade i GIMP (se till höger). Det är en primitiv och tidsödande teknik, men den fungerar. Hela rummet ser ut att lysa i strålarnas sken.
Med hjälp av ljusinställningarna (”Hårt Ljus” i det här fallet) och ett noggrant fogande och suddande av ljusknippena med de underliggande lagren, samt påläggande av olika kontrasterande överläggningslager på de icke upplysta områdena kom det sökta intrycket fram. Julias konturer verkar nästan glöda i skenet från ljuset bakom henne, och kontrasten mellan hennes blekare och klänningens kallare kulörer värmda av ljusspelet passar det högtidliga ögonblicket. Det mer eller mindre färdiga resultatet syns nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Bilden ovan kunde betraktas som en färdig version av den ursprungliga idén, som ursprungligen kommit till som en kandidat till omslag för boken, vilket är varför närbilden av spjutets blad med dess glödande text lades in. Arbetet med sistnämnda utvecklade sig dock alltmer till ett slags ”bild-i-bilden” som fjärmade sig från den övriga kompositionen. Så småningom valdes bilden bort som omslag och blev till en av handlingens illustrationer, och då passade den infällda spjutspetsen inte in lika väl. Arbetet med dess yta, text och detaljer var dock inte förgäves – jag lyfte ut dem till det nya omslaget (se ett kommande inlägg). Den färdiga illustrationen, utan spjutbladet, kan ses högst upp i inlägget.
Jag har ett speciellt gillande för den här bilden – riktigt arbete och seriös design gick åt till den, grundteckningen blev fin och den har kommit att beskriva en bana som nästan står fram som en illustration av hela arbetet med Almas bok. Från en enkel grundidé, till en mer genomarbetad skiss, ifyllnad som gradvis blev mer avancerad men hejdades ett tag av kompetensbrist för att så småningom överkomma och slutligen bli modifierad och stå fram färdig – så har hela det här projektet artat sig.
Julia och Hjärtespjutet steg för steg.
För din skull, Alma.
*********************************************
← Se tidigare om denna bild i inlägget
”‘För den som är värdig, oförfärad och obetvingad…’ får färg”
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Olé på några 1300-talsriddare (2)
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Illustration m akvarell nr 2 – Amanda, Julia & Draken
Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…
Hatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.
I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).
Amanda teckning+akvarell
Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.
Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…
Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.
För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.
Det blev väl…OK, inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.
Här gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.
Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.
Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.
Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling
Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.
————————————————————–
Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En tvekande första Storyboard m akvarell – Julia & Nadia kikar runt hörn
Tvekande i dubbel bemärkelse, dvs med darrande fingrar satt jag under April ner penseln för den första riktiga illustrationen för mer seriöst bruk målad i akvarell. Prinsessan Julia och hennes häst Nadia Smörblomma smyger sig inpå den omtalade ruskiga draken…
Här har tidigare redovisats hur en olycklig sjukdomsperiod trots allt kunnat nyttjas för att avancera lite i försöken att åstadkomma målning med akvarell.
Jag kommer aldrig att bli bra på det där, men målet är mer modest: att med egna händer hjälpligt kunna färglägga illustrationer till bokprojektet för Alma. Och från infektionsklinikens inre kom den första illustrationen som från början till slut var tänkt för och med mitt nygamla redskap.
Akvarell skiss av kikande häst & tjej…
Som första motiv ville jag ha en enkel och tydlig situation, där figurerna och deras uttryck plus en enkel förgrund utgör hela bilden. En scen valdes där prinsessan Julia och draken kikar runt en bergssida på spaning efter det omtalade monstret, eller vad det nu var, som Julia misstänkte hade knyckt kungarikets guld.
Ovanpå en enkel linjeskiss på mellantjockt (180g) akvarellpapper lades färgen ut. Min obefintliga teknik medger inte finlir som väl återgivna material, eller det här med ansiktsuttryck, alltid en känslig sak. Det är helt klart något man blir tvungen att jobba på och i någon mening lära sig göra på nytt. Men det var framför allt skiftningarna i Julias hudfärg, Nadias skinn och klippan i förgrunden som var viktigast att uppmärksamma för mig och mina tredskande penseltentakler.
Skiss Julia & Nadia kikar runt hörn tuschad
Det var hela tiden tanken att det här skulle vara en målad teckning, inte en ren målning. Parallellt med målningen togs således tag i själva teckningsdelen, och på ett separat papper tecknades blyertsskissens konturer med tuschpensel.
Därefter scannades tuschningen in och med bildredigeraren GIMPS hjälp fogades teckningen och målningen samman som olika lager.
Efterbearbetningen i dator medgav också en viss korrektion av problem som uppstått vid inscanningen: t.ex. förlorade akvarellen en del av sin lyster och blev för mörk och matt. Det här kunde åtgärdas med ett filter för optimering av just akvarellfärger. Resultatet när det hela kunde ansetts någorlunda färdigt, ses nedan.
Julia & Nadia kikar runt hörn – målning, tusch & behandlad
Det är ju inget konstverk direkt, men under förutsättningarna inte helt misslyckat. Själva blandningen av tekniker är fruktbar, och bidrar till att något lindra de många svagheterna i teknik hos färgläggningen: t.ex. stärkte det uttrycken i Julias och Nadias ansikten, så att de verkligen ser lite nervösa ut där de oroligt kikar runt. Samtidigt gillar jag mer och mer själva åsynen av den riktiga, egenhändigt pålagda färgen, kladdig som den är – dess organiska känsla, och detta att man själv, med egna händer tar tillbaka det viktiga elementet som ger bilderna liv.
Så… mera sådant lär det bli. Det kan rimligen bara bli bättre, och det ska det också – för Almas skull!
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
All vår början bliver svår… med Döden i akvarell
Under en olycklig senvinter med sjukdom i familjen avleddes tankarna genom att man vågade sig på akvareller. Första försöket inspirerades av en idé given mig av den fina Felicia: det är vår gamla vän Döden, iklädd en kvinnlig gestalt.
Arbetet med ett bokprojekt för den kära Alma har sporrat mig att en efter en ta mig an en mängd stilgrepp och tekniker som jag undvikit i alla år: allt för att förbättra mig och komma till ett sätt att färglägga och färdigställa hennes bok på ett sätt som är värdigt henne.
Akvarellfärger tillhör en av dessa tidigare tabun eftersom jag är darrhänt och min penselteknik och hantering av blöta förger ungefär är lika känslig som hanteringen av en lie. Tiden har dock kommit att greppa de trilskande stråna med sina rinniga kulörer och sadla dem i vår tjänst. Beväpnad med ett juste set från Winsor & Newton (12 halvkakor), plus några bra mårdhårspenslar, skreds det till verket.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Det är passande att jag för mitt första försök för en större bild i akvarell drog från en idé som en annan framstående musa till många av mina alster sedan flera år, den påhittiga Felicia, kommit på, och som berör Döden.
Jag hade tidigare avbildat Döden i en bild tillägnad vännen Johan (se inlägget ”Jag är Döden, och jag har länge vandrat vid din sida…”). Den gången var det på traditionellt, medeltidsinspirerat manér som en ridande lieman, det grinande skelettet i kåpa med sitt redskap lien i högsta hugg.
Felicias take på döden som hon delgav mig för ett par år sedan, var att dock att hon hade tänkt sig en Död där hälften var levande och tydligt identifierbar som en flicka eller ung kvinna. Den andra hälften var mer, tja död, och endast skelettet kvarstod på klassiskt liemannamanér.
(Eller skall man i detta fall säga… Liekvinna? Liefru? Liedam?)
Jaja. Jag tyckte i alla fall att det var en intressant idé, en variation som dessutom minde mig något om vissa representationer av gudinnan Hel i den nordiska mytologin, härskarinnan över den nedrigare delen av dödsriket, som i Æddan nämns som till hälften förvriden och liksom… förgjord på ena sidan. Den andra var en ung gudinnas – hon var ju guden Lokes dotter.
Jag gjorde en liten minneskladd som anteckning för Felicias fabulerande. Den låg sedan bidande bland mina många andra utkast och lösa idéer… till nu, då den togs fram och lades till grund för min akvarellutmaning.
Poängen med min självpåtagna uppgift var att jag faktiskt skulle börja tillämpa akvarellen så tidigt som möjligt. Utifrån mitt utkast gjorde jag därför en ytterst översiktlig skiss, där endast de mest grundläggande kant- och huvudlinjerna fick vara kvar – jag fick bita mig i handen för att inte fylla i några detaljer med blyerts. Istället markerade jag huvudlinjerna med vattenfasta bläckpigment och fortsatte därefter med akvarellpennor (tidigare nämnda i inlägg om bild till Julian) för att märka ut skuggor och olika skiftande partier. Grejen med dem är att de skulle komma att integreras i den målade bilden när de väl blöttes ner. Sedan var det dags att doppa penseln och börja måla. Resultatet kan ses nedan.
Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell
Efteråt pustade man ut, det skall erkännas. Det blev ju inte så illa, faktiskt, för första gången. Några partier, som delar av himlen och Dödens luggslitna mantel blev faktiskt nästan OK. Framför allt gick det oväntat snabbt, själva grejen med riktiga färger är att det tvingar en att ta beslut och bestämma sig för den ena eller andra detaljen eller färgen. Det sporrar ens beslutsamhet, låt vara att min förmåga ligger lååångt under min vision för den här bilden. Eller vilken annan som helst bild, för den delen.
En annan fördel med att själv ordna målningen-i-sig är, att förutom att det är tusan så mycket smidigare än att färglägga i bildbehandlingsprogram, så gör det att kan man använda sistnämnda till det som det faktiskt är till för: att behandla en mer färdig bild. Min lilla jungfruresa på akvarellens vatten förlöpte förvisso oväntat väl, men det hindrade inte att det fanns mycket man kunde förbättra. Som den blev ser den t.ex inte speciellt skrämmande ut -framför allt blev målningen för bleksiktig, den saknade den svärta och starka kontrast som vore mer passande för motivet.
Den halvlevande Döden enl. Felicia – Efterbehandlad
Sålunda körda jag i en dag bilden genom GIMPs olika filter, och passade för sakens skull på att lära mig en del även där, framför allt om användningen av s.k. lagermask för att få fram rätt toner för den blixtrande himlen respektive den mörka döden. Lagom diskret också – för jag ville att bildens handmålade kvalitet skulle bestå. Till slut landande jag på en rimlig punkt för efterbehandlingen av denna min första akvarelliska resa.
För dig Felicia – undrar just vad du säger om din lilla fantasi så här ett par år efteråt?
——————————————————————-
Se mer om gudinnan Hel i t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel_(gudinna) eller http://en.wikipedia.org/wiki/Hel_(being)
Se mer bilder av den utmärkte illustratören Giovanni Caselli i http://www.giovannicaselli.com/
Hjärtespjutet talar till prinsessan
Om en illustration som skall skildra ett avgörande ögonblick och måste överkomma förhinder i form av en sin skapares brist på kompetens…
”Är du den?” är de ord som det magiska spjutet säger när den först talar till prinsessan Julia, hjältinnan i berättelsen ”Hjärtespjutet”. Det är tidig gryning i det sovande slottet, och prinsessan har bestämt sig för att smyga ut och leta efter vad-det-nu-är som stulit kungarikets guld när hon hör en mystisk röst från tronsalen. Där står Hjärtespjutet nedstucket i sitt städ framför regenternas tronstolar, och när Julia går närmare och sträcker ut sin hand börjar bokstäverna på dess blad att glöda och rösten ljuder igen…
Miljön för detta viktiga ögonblick matchar dess betydelse – den höga tronsalen, med det svarta städet och tronstolarna som står rakt under de stora fönstren där gryningsljuset skiner in. Tidigt föreställde jag mig det hela sett ur ett lätt grodperspektiv, dvs strax underifrån, så att både det upphöjda tronområdet, rummets rymd och de stora fönstren kom med. Dessa element ramade in Julias kåpklädda figur när hon sträcker ut handen mot det magiska spjutet.
Hjärtespjutet Talar – mjuk blyertsteckning
Den första kladden blev så pass lyckad att den direkt kunde byggas ut till en teckning i mjuk blyerts. Det centrala, prinsessan själv och spjutet, kom lätt och naturligt, men sedan var det den valda vinkeln och bakgrunden med de stora fönstren med dess många spröjsar… Perspektiv är ett oumbärligt redskap för att levandegöra en sådan här scen, men själva meckandet med linjal och de många linjerna är något av det absolut mest trista som finns.
Istället för att göra teckningen genomskinlig och måla under den som blivit min vana, beslöt jag att åter arbeta med överlagring, en teknik främst brukad för att färglägga svartvita foton, tidigare prövad första gången i en annan bild med Julia (se ”En prinsessa rustad för strid”). Vid överlagring bildar de överlagda färgerna en slags transparant färghinna som följer den underliggande variationen av nyanser hos t.ex. gråskalan i ett svartvitt foto – man behöver därmed inte skapa om alla skiftningar i färgnyans igen från noll.
Schema för Överlagringsmålningens lager
Ovan kan man se en illustration av processen. Med utgångspunkt från den understa kvadranten till höger och löpande motsols framträder det bleka första överlagda målade lagret gradvis allt starkare och förstärks när först ett andra lager, med delvis andra nyanser som smälter ihop, läggs till. I övre kvadranten till vänster målades ett lager som främst syftade till att förstärka de skuggade partierna, och i den sista kvadranten längst ner till vänster det sista överlagda lagret, med ljusa färger för att markera de områden som ljus faller direkt på eller genom.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad
Resultatet av denna första målning kan ses till vänster. Notera att den överlagda färgen saknar eget färgdjup, utan har samma mättnad som bilden den överligger – dvs den är blek där bilden är blek, och syns inte alls på tomma ytor. Just det här motverkas dock delvis av att man lägger flera färgade transparenta lager ovanpå varandra. Även så, ger överlagring en karaktäristisk look med mjuka, lite eteriska kulörer. Som saken var, passade det för den belysning som jag tänkte mig för bilden.
Belysningen ja – det var det som blev problemet. Här har tidigare visats hur bildarbetet försökt sätta mer fokus på olika former av ljuseffekter (se t.ex. Alla Drabbningars Moder 7).
Hjärtespjutet Talar – bild av ljussättning
Det var dock något helt nytt för mig att från scratch skapa solljus som kommer in genom stora fönster in i ett förvisso rymligt, men ändå stängt, rum. Idén var också att ljuset skulle skapa en slags lyster kring själva prinsessans skepnad – och till råga på allt så lyser spjutet med sitt egna, inre ljus. Ovanpå det skall det helst framgå att det är gryningsljus, inte bara solljus allmänt, som kommer in ovanifrån. Under många eder och mixtrande med obefintlig koll på tekniken byggde jag upp en serie lager med olika former av ljusvalörer och strålar som sken in och ner, återkastas och skiner på lika material kors och tvärs (se ögonblicksbild ovan).
Det hela blev dock lite för mycket, och trots flera uppehåll måste man erkänna att det inte riktigt lyckades mig att få fram allt jag ville.
Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad & ljussatt
Visst, färgerna blev fina, och mycket av stämningen i scenen är där, men den där bilden har fortfarande mer potential, så mycket är klart. Men frustrerande nog kan jag i dagsläget inte göra mer med de färdigheter jag har.
Förhoppningsvis kommer nya insikter och idéer och bättre redskap göra det möjligt att bringa den till större klarhet, så att ljusspelet och allt den innehåller kan komma till sin rätt. Tills dess får det betraktas som en halvträff. Men ”I’ll be back” som terminatorn sade – för Almas och hennes boks skull,
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En stukad Prinsessa
En prinsessa med ont i foten får sina fiskar varma av sin paranta mamma
På snabb tur-och-retur från sjukhuset och i ett försök att rensa hjärnan, en liten post från illustrationerna till första boken om Prinsessan Julia och draken Pelle.
Bilden nedan är från en episod del 1, ”Hjärtespjutet”, där Prinsessan Julia, efter att ha fått sig en törn medan hon spelar fotboll, kvicknat till och vill stiga upp. Hennes mamma, drottningen Maral (varom mera i posten En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige) vill dock få ett ord med i laget, och grälar på sin oförsiktiga dotter som tror att hon kan spela fotboll all in med en drake…
Drottningen och Prinsessan Julia stukad fot
Förutom att visa på ett specifikt skeende var tanken att något fånga den ibland komplicerade mor-dotter-relationen. Prinsessan ska alltså framstå som ledsen, men ändå ursäktande sig och idén som ledde till att hon gjort sig illa. Maral å sin sida är synbart frustrerad på dottern, och släpper här tillfälligt på sin annars väldigt värdiga och samlade framtoning för en okaraktäristisk utskällning.
När väl scenen stod fram sökte jag fånga huvuddragen i vad som måste kallas min spontana, rätt serietidningsaktiga stil med tusch i korta linjer och vissa detaljer i figurerna framför en schablonartad fond. Relationen och också kontrasten mellan de två skall förhoppningsvis framgå och ges eftertryck av skillnaden i klädedräkt, där framför allt drottningens renässansklänning ger ökad pondus till hennes utspel, gör den mer, tja, drottning-lik. Bilden färglades i GIMP, och fick viss efterbehandling av skuggor och blänk.
Med tanke på hur snabbt det gick blev resultatet faktiskt inte så dumt. Uttrycken och gesterna kom nära det jag föreställt mig för inledningen av scenen. Den kan läggas till i raden av fruktbara försök tillkomna för den fina Almas skull, för vilken den är gjord.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En Prinsessa Rustad för Strid
Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.
Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.
Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.
Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning för min hjältinna.
Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”
Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.
Gotisk Rustning
Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.
Allt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.
Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.
Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.
Apropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.
Julia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.
Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).
Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland.
Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.
Och oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.
Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden
Som alltid, för Alma.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
——————————————————
För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)
Rapunzels dans
Om en teckning som fått utstå många hinder för att slutligen bli färdig i fjol: en dansande Rapunzel till Alma.
När Disneyfilmen ”Trassel” kom på DVD skaffades den snabbt till den fina Alma, och det fick man inte ångra. Den var ju väldigt bra den där, ännu en i raden av nya och sevärda Disneyfilmer under 2000-talet. En scen som gjorde intryck på mig var dansscenen med Rapunzel – se nedan.
Jag berättade för Alma att den påminde mig om en liknande scen i en av mina berättelser, när den mer stridbara men minst lika ljuvliga Kati dansar när de kommer till en stad… och som jag också skissat litet på.
”Kan inte du rita Rapunzel då också?” Kom det genast. Kan och måste, nu när du frågat, min kära. På vägen hem penslade jag ner en idékludd …
Jag ville undvika att titta på förlagor utan ritade från minne och lust, så det hela började med en mycket lös skiss där det böljande håret och dansens rörelser sattes på plats, innan jag började rita in skarpare konturer… Jag var dock osäker på om jag skulle färdigställa teckningen med tusch eller gå hela vägen med blyerts. Då är det bra att ha en referens till det allra tidigaste skisstadiet, så jag scannade in både kladden och den första konturskissen. Sistnämnda skulle senare komma till min räddning, som vi skall se.
Som saker fortskred satsade jag på fortsatt blyertsarbete, scannade in det, och började i det följande måla teckningen i datorn. Nu kunde förlagor tas in, för att få färgerna rätt. Det hela löpte på bra, bilden blev färggrann och lovade att snart bli färdig..
Då valde min dator att dö i en av dessa återkommande katastrofer som till och från plågar mitt ritande. Den bild jag jobbat på förstördes totalt och kunde inte räddas: trots att jag kunde återta merdelen av mitt övriga, var målningsarbetet på Rapunzelteckningen inte en av dem. Deppigheten, som jag söker hålla från min Alma, den var svår då…
Men efter en lång tids uppehåll då jag ägnade mig åt andra bilder (sådana saknas aldrig) kom jag att lyssna på en sång ur just ”Trassel”. Den är bitterljuv för mig, för den minner mig om min mor, som jag inte kan hela… Men också som trots fruktansvärda hinder aldrig låter sig besegras. Och som många gånger förr, inspirerade mig att satsa och komma igen.
Så datorhärdsmälta, vadå? Mina fingrar och hjärna fungerar fortfarande. Det är bara att ta sig samman. Så… det var bara att börja om från början och rita om hela rasket, måla om och se saker från den ljusa sidan.Och en av dem är att man blivit allt bättre på det där.
Bilden ritades om utifrån den sparade tidiga skissen, jag använde som förut vanligt blyerts på ett varmt färgat papper, och hon dansade åter, Rapunzel… Just den dansande ställningen, kroppens rörelse tillsammans med det böljande håret är det som jag varit mest nöjd med från den första skissen, och det var något som trots allt kunde bevaras. En lite lustig detalj är att eftersom jag inte ritade av någon förlaga så är Rapunzels kläder inte riktigt samma som i filmen – klänningen skall ha ett slags ljusare broderat mönster, och kring urringningen finns det tydligen en slags vit spets… Men jag måste säga att jag föredrog att ha tagit den direkt ut ur min hjärna än att ha slaviskt ritat av.
Rapunzel dansar, fördig skiss före färg
Och för andra gången var det så dags för målning. Idag använder jag mig av mindre lager färger, utan satsar mer på att hitta rätt ton för basfärgerna som jag sedan modifierar med olika lager av mörk skuggning respektive ljus högdager i olika gradienter för att få fram de mjuka övergångarna. I det föreliggande fallet fanns också en intressant underton från själva papperet som gjorde teckningen varm och ljus, och skänkte en slags lyster till målningen.
Väl igång gick det hela smidigt. Och slutresultatet? Se nedan. För slutlig montering och tryckning är det förstås Almas omdöme som betyder något, men jag blev trots allt glad över att man kunnat komma över puckeln av trassel och få den färdig.
För Dig, Alma.
Almas Bok: Julia steg upp i arla sin ungdoms gryning…
… fast kanske inte fuller av ångst och kval som Stiernhielm velat ha det. På årets sista dag ser vi prinsessan Julia sträcka sig mot en ny morgon.
Det är den illustration som inleder min berättelse om prinsessan Julia, tillägnad min musa Alma. Det är gryning, och vår prinsessa, som precis vaknat, gäspar stort i sin säng och gör sig redo för en ny dag. Själva konceptet var väldigt klart i mitt huvud, så pass att jag efter de enklaste grundlinjer realiserade den direkt med tuschpensel.
GÄÄÄÄÄÄSP!
Den gör mig lite glad den där: med väldigt enkla medel fångar den in centrala idén, och stilen blev helt spontant något av en lite sötare variant på min normala. En lustig sak kan noteras, och det är hur Julias ålder tenderar att variera mellan olika teckningar – här ser min prinsessa klart yngre ut än t.ex. tuschteckningen där hon rider med sin lillebror. Den gjorde mig på gott humör, och sålunda lade jag till en liten referens åt betraktaren: postern.
Julia är ju typ 13-14 år, och som sådan har hon förstås en poster på sina idoler på väggen. En liten tuffing som hon är tänker jag mig att hon har en dragning åt 80-talshårdrock… och favvisbandet? Iron Maiden förstås, ett band som kanske mer än många andra lånat uttryck från skräck- och fantasygenrens estetik. Och vars namn ju betyder… Järnjungfru, redan det lite småskoj i sammanhanget, vilket dock knepas till ytterligare av att iron maiden också omnämns som benämning på medeltidens mytiska kyskhetsbälten. Från hehe till oops, lite osmakligt… men sådan är en gång en historienörds humor…
Jaja. Så småningom kom tiden för att måla den gäspande sötnosen.
Julia gäspar på morgon färglagd & bearbetad
Jag hade som för andra målningsarbeten under senare år fördel av att ha litet något lärt mig att hantera ljus, och således fick bilden en ganska trevlig finish och känns som morgonstund utan att vara för överarbetad eller dra för mycket åt det realistiska.
Den började med ett leende och slutar med detsamma. Som avslutning på året är den dubbelt passande – imorgon är ett nytt år, och Almas bok om Julia är nu färdig, faktiskt för andra gången. På uppmaning av tryckare och kontakter med grafikstudios delade jag i Augusti upp boken till två, vilket lett till mer arbete, som förhoppningsvis skall göra det färdiga dubbelt så bra. Nu har den omarbetade texten och flera nya bilder åter samlats och redigerats, och föreligger i en tryckbar version.
Det är med optimism som denna blogg således hälsar Alma, släkt, vänner och alla andra:
GOTT NYTT ÅR!
***********************************
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige
Årets näst sista inlägg är ett porträtt på den här omtalade prinsessan Julias mor och far, Drottningen Maral och Kung Kefas, regenter över Nordanlandet.
När jag började organisera de spridda bilderna och tablåerna för prinsessan Julia, tillägnad den ljuva Alma, talades det först väldigt löst om hennes familj. Alma var först med att påpeka att prinsessan Julia måste ha en lillebror – och så gjorde lillprins Albin entré. Men även en sagoprinsessa behöver förstås en mamma och pappa, och tanken låg och puttrade under 2013, tills jag slutligen tog itu med en mer organiserad design och utformning av mitt sagorikes regenter, tillika Julias föräldrar.
Kladdutkast för Drottningen & Kungen
Det hela skedde som ofta är, gradvis. Under Almas danslektioner och på bussar och tåg framträdde två utkast för vardera Drottningen och Kungen som blev ovanligt lovande, och som i ett tidigt skede fångade figurernas ställning, allmänna framtoning och grundläggande design, inspirerad av renässanstidens klädedräkt. Parallellt med att bilden av de två klarnade kom också deras namn, som pekar på relationen till de verkliga personer som utgör deras förlagor: Drottning Maral och Kung Kefas.¹
Med kladdarna som underlag åkte ZIG-pennorna fram för en tuschteckning med mer noggranna kläddetaljer och porträtt. Figurernas framtoning renodlades också och deras respektive poser jämkades ihop så att de håller i varandras händer, förenade som de är som regenter men också som man och hustru.
Drottning Maral & Kung Kefas teckning
Jag ville också framhäva fördelningen av deras roller i teckningen. Drottningen axlar en mer öppet majestätisk och befallande persona, medan Kungen agerar mer naturligt och subtilt, en garant för stabilitet och trygghet för både kungariket och sin familj. Marals långa, raka hållning ges eftertryck av att hon verkar stå ett steg framför Kefas, och även hennes kläders design samt Hjärtespjutet länder henne en slags ökad resning. Kefas pondus är av ett annat slag, där han står naturligt bredaxlad i sin rika kungliga klädedräkt med maktens insignier verkar han förankra, skänka kraft och trygghet åt sin uppburna maka.
Härnäst var det dags för färgläggning. Men parallellt med det jobbade jag lite på en detalj – nämligen riksvapnet eller en flagga eller symbol för kungariket Nordanlandet där Maral och Kefas är regenter. Nu är förstås Nordanlandet ett slags fantasysverige, ett som jag ville skulle vara möjligt att känna igen. Sålunda borde den påminna om verklighetens flagga.
En detalj gav sig rätt lätt: korset i flaggan, en religiös symbol, byttes ut mot den religiösa brukssymbolen i min berättelses ersättning för kristendomen, som utgörs av en sol. Jag gillar faktiskt solen mer än dess motsvarighet i vår verklighet och finner de kristnas fäbless för att ha ett avrättningsinstrument som tecknet för sin tro…osmaklig. En sol är trots allt något positivt, och har också fördelen att faktiskt… finnas.
Men flaggan borde också innehålla hjärtat, som drottningen Marals ätt fört in i rikets ikonografi – det är från hennes linje som det förtrollade Hjärtespjutet kommit till Nordanlandet. Som av en händelse passar färgschemat hos Sveriges flagga nästan bättre för den valda designen – det gula är just de rätta färgerna för en sol, det gyllene hjärtat och en krona, och mot en blå fond som kan symbolisera havet, eller kanske himlen. Resultatet blev ett krönt hjärta kombinerat med en strålande sol, gul på blå bakgrund.
Drottningen & Kungen basfärger
Redan innan flaggan förelåg hade dock färgschemat för drottningen och kungen jobbats fram. Jag lade mer tid än annars på den, inte minst för att göra rättvisa åt min design av broderade och färgrika kläder av renässanssnitt. Dessutom bär också färgerna på vissa innebörder för figurerna. Därför valde jag en kejserlig purpur för drottningen: ingalunda färglös men mörk och sober, svarande mot hennes starka och mer strikta auktoritet. Mer färgstark är däremot kungens klädnad, där kulörerna delvis inspirerades av karolinska uniformer med gult, blått, vitt och svart. Över det en guldbroderad pälsbrämad rock i en varm vinröd färg för kontrast. De många snirkliga gulddetaljerna skulle bli ett litet helsicke, men sådan var nu en gång renässansens praktklädnader.
För den sista fasen kom alla extra lager med skuggningar, blänk, högdagrar, djupskugga, mörkare och ljusare nyanser, bakgrund osv.
Drottning Maral & Kung Kefas behandlad
Oooch – voilá! Det blev ju… inte dumt alls. De ser kungliga ut, Maral och Kefas, passande respektingivande föräldrar till den hjältemodiga Julia. Jag hoppas att den skall falla såväl Alma som hennes mamma och pappa i smaken.
***************************************************
¹ Not om Kungens och Drottningens namn. Kefas respektive Maral är ett slags ordlekar baserade på namnen på de högst verkliga personer som dessa figurer är inspirerade av. Jag har velat hedra mina kära inspiratörer genom att behålla deras namn, uttryckta på sätt som ger uttryck för de höga tankar som jag hyser om dem båda.
Maral är gammal mongoliska och betyder ”duva”. Världserövrarfolket mongolerna stammade tillbaka sitt ursprung på ”Den Grå Vargen” Börte Chino och hans maka, ”den Sköna Duvan” Qo’ai Maral, representanten för det sköna och fria, som himlens Gud, överguden Tengri, förordnade att ge ursprung till det folk som skulle erövra ”allt under himlen”. Duvan var alltså deras motsvarighet till Eva, urmodern (Enligt mongolernas ”Den Hemliga Historien” § 1). Duvan har vidare symboliska konnotationer även i den kristna religionen, då den utgör förkroppsligandet av den Heliga Ande, en av den treeniga kristendomens manifestationer för Gud (Markusevangeliet 1:10). I den latinska världen har den blivit ett populärt namn, i dess spanska form, Paloma. Skön, gudomlig och moderlig – ett passande namn för en Drottning, modern till min hjältinna Julia, Hjärtespjutets bärare.
Kefas, som varje seriös kristen vet, är ursprunget till namnet på en av apostlarna, den främste av dem för katolikerna. Kefas betyder ”klippa” på arameiska, den orubbliga klippa som evangeliernas Jeshua (Jesus) riktar sig till när han talar om grundvalen för sin framtida rörelse, eller kyrka (se Matteusevangeliet 16:18). På grekiska blir kefas/klippa Petra, roten till Petros som i sin tur fått sina många varianter som Peter, Pjotr, Pedro… eller Petter. Ett värdigt namn för Julias fader, den klippa som hon kan stödja sig på och lära av inför sina våghalsiga äventyr.
———————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken
Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken.
Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.
Metoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.
Poängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.
Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.
Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg
Julia Grälar på Draken om Guldet
Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.
Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.
Julia grälar på Draken – behandlad
Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.
Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli
———————————————
←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…
En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.
I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.
Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…
Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.
Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.
Studier av Dödskallevarianter ca 1992
Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000
Nåväl.
Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.
Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…
Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.
Soleya på sin springare skuggad & bearbetad
De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.
Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.
¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.
Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken
En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.
De teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.
Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.
Julia rustar sig vattenfärg
Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…
Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.
Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!
Julia rustar sig sammanslagna
Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.
Julia rustar sig behandlad
De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.
Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Indomitus.blog 
