Kategoriarkiv: Egna Figurer
Detta är figurer av min egen fatabur som bebor min fantasyvärld A’ratauma, ”tvilling-världen”
Träningsteckning (4) – Den Sköna gör sitt intåg
Först ut på det nya året kommer ett nytt inlägg i serien av teckningar där dristiga kvinnor och män tränar strid med eller utan vapen, eller hästar, eller… vadsomhelst. Stunden har kommit för den formidabla Kati att göra entré på stridens arena.
Såsom omtalats i tidigare inlägg i denna serie, har fram till denna punkt den förrymda palatsslavinnan Corinna börjat invigas i stridskonsterna av den fruktade krigaren Yakane. Den intressanta utforskning som dessa två inlett kompliceras dock svårt av den obetvingliga Kati.
I min berättelse hade hon och Yakane börjat inleda en romantisk relation en bit dessförinnan, och han hade i ett svagt ögonblick lovat Kati att träna stridskonster med henne – det var i själva verket ingivelsen till den träning som Corinna sedan inledde. Men deras kärlek kantrade därefter rejält, och Kati avvisade Yakane. Trots det dyker hon månader senare upp och tvingar Yakane att hålla sitt löfte trots den starka olust som finns kvar mellan dem.
Ursprunget till den här bilden var en extremt snabb positionskladd. En uppsutten Kati riktar vad som verkar vara ett spjut mot en storvuxen figur, uppenbart Yakane, som i sin tur håller en lång stav eller spjut mot henne.
Ingivelsen till den kom från minnet av en antik relief föreställande Alexander den Store i beriden strid mot perser. Den heroiska, framstörtande posen föreföll mig något återspegla Katis attityd när hon först börjar sin träning. Hon liksom stormar in och tränger sig på Yakane, utmanande denne.
Den här bilden kom att utföras som en direktteckning i blyerts, ritad på A3 skisspapper direkt från den inledande skissen och sedan förfinad och nyanserad med mjuk grafit. Med Alexanderfrisen och några häststudier, delvis utförda på plats i stall som förstudier, växte teckningens huvudfokus fram. Kati håller upp sin spjutarm nästan rakt, medan hon håller in sin häst till stegrande ställning. Liksom Corinna i ett tidigare inlägg rider hon barbacka – men hon har starka ben.
På andra änden av teckningen står en figur som i alla avseenden skall vara motsatsen . Jag tänkte mig Yakane i en rak, nästan orörlig pose, med armen utsträckt i en ledig, närmast gäckande rak och precis ställning rakt mot den framstörtande Kati. Han min är bister, sammanbiten, i själva verket ovillig att delta i denna konfrontation. Kontrasten kunde inte vara större.
Teckningens grafit mjukades upp med stompfer, och efter inscanning lades spjuten i händerna på de två efter vissa smärre modifikationer av positioner och vinklar. Resultatet blev som nedan.
Jag gillar den där – speciellt Katis häst blev inte dum. Den fångar också en känsla av ett komplicerat samspel som yttrar sig i det fysiska. Den kommer troligen att målas och förses med en bakgrund vad det lider.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
En liten helgbild – Träningsteckning (3)
I tider som kunde varit ljusare fortsätter bildserien om några hårt tränande stridare från min fantasis skådeplats, A’ratauma.
I förra inlägget introducerades hur den fruktade stridsmannen Yakane började inviga sin kvinnliga adept Corinna i deras hemlands krigskonster. Fokus låg då på bågskytte till häst.
Sedan några år hade jag dock en liten kladd, inte mycket större än ett bokmärke, på Corinna när hon tränade med stav. Vinkeln var det vinnande inslaget: ett grodperspektiv, där man såg upp mot Corinnas ansikte och stridsställning. Hennes motståndare var lite tvetydig och skulle lika väl kunna föreställa en man som en kvinna.
Den där kladden plockade jag därför fram och la till grund för en blyertsteckning som skulle visa på Corinna i inledningen av sin stridsträning. Hennes motpart föll sig naturligt – hennes lärare och herre Yakane. Fokus ligger dock på henne, och genom små förändringar av hennes kroppspråk och pose försköts anslaget som antyds i kladden. Hennes fattning av staven har lite för lite mellanrum mellan händerna, och tillsammans med att hon verkar rygga tillbaka ska intrycket bli att hon ännu är ovan, fortfarande osäker på sig själv. Jag lät dock bli att låta det gå igen i ansiktsuttrycket, som är neutralt och koncentrerat – Corinna är inte rädd för Yakane.
Efter att ha fyllt på grunddragen i teckningen med mjuk grafit (6B-9B) och därefter försiktigt smetats ut lite med stompfer blev slutresultatet som nedan.
Yakanes position är lite avig och så där, men som en snabbt framspottad, närmast storyboard-aktig ögonblicksbild fick den duga. Den ansluter sig till serien av teckningar på mina protagonister i rörelse och träning. Härnäst ska motivet för de mest rörliga och dynamiska scenerna ansluta sig: då träder den sköna Kati in på arenan och gör saker och ting mer komplicerade…Om början av hennes träning handlar nästa bild i denna serie.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2) – En Vapensyster tränas upp
I en förmodern era där kavalleri var ett viktigt vapenslag omfattade träning för krig mer än de stridande och deras vapen. Studierna av folk och fä inbegripna i träning fortsätter med en illustration av en kvinnlig stridare i mellanösterns tradition av bågskytte till häst.
I första inlägget på detta tema omtalades hur övning och träning av stridskonsterna spelar en central roll i fantasyberättelserna om A’ratauma, och den första i en serie teckningar som visar på det introducerades. Dessa skildrar ett skede som tar sin början när Corinna, en förrymd palatsslavinna, inleder den långa och mödosamma vägen till att bli en riktig stridare under den stränge Yakane.
En av skisserna till det där, tillkommen som en del av flera utkast fick mer blyerts på sig och utvecklades till en teckning av Yakane, tydligt inbegripen i någon form av sparring med stav/spjut. Frågan var vem det är han tränar med, och vad det är för övning de utför.
Efter en del tänk framstod det mest historiskt korrekta som närmast självklart. Yakane är en silahtâr, min motsvarighet till verklighetens mamlucker, de medeltida slavkrigare som besegrade såväl korstågare som mongoler. Corinna är också bördig från Kiralatet, silahtârernas hemland, och ingalunda en total novis i vapnens bruk. Som kvinna blir det dock en helt ny upplevelse för henne att öva sig enligt furusiyya, silahtârernas systematiska och krigsinriktade stridstekniker, som utgår från en grund av samlat och precist beridet bågskytte.
Det, tänkte jag mig, borde utgöra teckningens fokus: Corinna skjutandes ner på Yakane från hästryggen. Studier av ett flertal foton på sådan teknik gav en förhoppningsvis korrekt ställning och rörelseschema – det är viktigt att just skildringen av stridsteknikerna är nogsamt realistisk. Corinnas båge är av den dubbelböjda, sammansatta sort som såväl mamlucker som mongoler och andra asiatiska krigare brukade för strid. Hennes pilar är dock försedda med trubbig spets för övningens skull. Bilder av hästar i skritt och galopp hjälpte för att få till hästens detaljer och ställning.
Corinnas och Yakanes teckningarnas färdigställdes med mjuk blyerts i omfånget HB-8B, och smetades något ut m.h.a. pappersstoffer för att mjuka upp kolets grynighet. Därefter lades de samman i rätt skala, och efter mindre kompletteringar blev resultatet som nedan.
En egenhet i den beskrivna handlingen, nämligen att de två befinner i Landet Bortom, en keltiskinspirerad saga-i-sagan-miljö som delvis står utanför tid och rum, gav upphov till den blandning som präglar många av bildens detaljer. Se t.ex. att Corinna rider barbacka: det beror på att stigbyglar inte används där. Även de kläder Yakane och Corinna bär (förutom hennes stövlar) är keltiskt präglade plaids och tunikor. Den brynja Yakane bär till skydd mot övningspilarnas stötar, är av bysantinsk typ, en kvarleva från Yakanes tjänst i mitt Fantasy-Bysans Aracanea. Hans kriegsmesser, det kurvade tyska svärd han bär vid höfterna, är likaså vittne till hans tidigare resor.
Det kan noteras att jag avstod från att rita in sådant som mönster och dekorationer på kläder o.d. Den här bilden kommer nämligen säkert att färgläggas vad det lider, och detaljer såsom ringbrynja och keltiska kläders vävda mönster eller tartan vinner på att målas snarare än ritas in. Jag kommer troligen också förse den med en bakgrundsmiljö.
Den där bilden visar, tänker jag mig, på ett bra sätt hur Corinnas träning till en fullfjädrad, om än något motvillig, krigare tar sin början under den stränge men noggranne Yakanes ledning. Under åren som följer utvecklas deras relation när Yakane formellt löser Corinna från sin överhöghet och de två smider en varm vänskap som så småningom går längre än så. Åren av övning och hennes fortsatta nit gör också Corinna till en stridare att frukta, som när stunden kommer kan dra ut i fält för att spela en central roll under sitt hemlands ödesstund (bl.a. behandlat i inläggsserien Corinna i Alla Drabbningars Moder).
… och därför skall vi hädanefter vara likar, Corinna. Du min Syster i Vapnen. Min Kaere-tāsh.
– Yakane
Så började det. Men snart nog skulle Corinnas och Yakanes träning utvidgas och bli sammantvinnad med en ännu viktigare protagonist – den obetvingliga Kati.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (1) eller Träning i att Teckna Träning
Ett, kanske t.o.m. det mest återkommande, temat för de kladdar och skisser som fyller mina många block och högar av lappar, är avbildandet av folk inbegripna i träning för strid och rörelse.
I de flesta fall har det begynt som rena infall. Ett foto från en tidning. En scen eller snygg manöver i en film. Eller bara en tanke, påkallad av vad man läst. Som skuggor av det tänkta har jag velat fästa dessa ögonblicksbilder på papper, innan de skingrades. Och som ens hjärna fungerar, filtreras de under detta till inspiration för bilder av olika episoder och scener från min fantasis spelplats, berättelserna som utspelas i min fantasyanstuckna ”tvillingvärld”, A’ratauma. Där just träning, övning och ständigt slipande på färdigheter, inte bara för strid, är något som är starkt närvarande och utgör vardagen för protagonisterna, grundvalen för de dåd och uppgifter de åtar sig. Det finns en koppling där med min egen träning, både ifråga tecknandet och gestaltandet, denna ständigt fortgående process, men också för den egna kroppen, där studier och egna övningar med inriktning på strid är och har varit ett återkommande inslag.
Genom åren har således ett stort antal utkast och kladdar på temat övningar och träning för strid tillkommit: ett litet urval av vilka kan ses samlade ovan. Gemensamt för de där är att de tagit steget upp till att bli mer utförliga teckningar. Detta beror oftast på att de illustrerar ett viktigt skeende eller någon slags vändpunkt kopplat till de övningar och den träning som skildras. Med förhållandevis enkla och grundläggande medel och tekniker, kan man förutom historisk utrustning och parafernalia, skildra även sådant som relationer, känslor och symbolik inbäddat i träningsteckningar.
Någon gång på 2000-talet, när det kladdades lite med s.k. mangapennor, ritade och tuschade jag en teckning på två av mina hjältinnor, de här tidigare omtalade Kati och Corinna, i stridsberedd färdigställning, riktade mot en okänd motståndare. Av deras civila kläder framgår att det är frågan om övning för strid. Något i den där teckningen blev lovande – trots dess grovhet och lite statiska poser framgår något av de bådas karaktär och personlighet, både i den stridsliknande situationen men också mer allmänt.
Corinna står bredbent, lite avvaktande i hållning och uttryck men med spjutet lätt i hand för att snabbt slå till. Kati däremot framstår, trots att hon är i mer hukande position, som mer stridbar och med sin blick såväl som sin varelse spänt riktade mot sin tänkte fiende, där hon håller ett kortsvärd liknande den romerska gladius framför sig i ett hårt grepp.
Det skeende som skildras är en där båda är elever till den bistre Yakane. Jag ritade inte in honom i bilden då – men han var ändå där, som en slags tänkt närvaro som verkade behövas för att slutföra teckningens, tja, mening. Flera år senare, efter att ha studerat lite om keltisk utrustning från antiken, gjorde jag i samband med det en kladd på Yakane hållandes i en rektangulär keltisk sköld och ett kort träsvärd, liknande en romersk rudis. Den där kladden fick vad det led lite tusch och liknande behandling med mangapennor som de två tidigare figurerna på sig, varefter jag fogade samman dem för att slutföra scenen.
Och så blev teckningens mer fullständiga sammanhang till slut synlig. Yakane tränar sina två kvinnliga adepter i att slåss, helst i samarbete om så är möjligt. Han närmar sig i en slags cirklande bana, med skölden lyft för att avvärja ett snabbt utfall. Båda de två damerna, som vid det här laget befinner sig på ett tidigt stadium i sin träning, är på en gång avvaktande och stridsberedda, var och en på sitt sätt. Det är ändå en rätt stillastående bild, lite typisk för de mer statiska storyboards som jag gjorde många av för några år sedan. Utvecklingen, som vi framgent skall se, skulle gå mot mer dynamiska och rörliga ”träningsbilder”.
Slutet på Början: Yakane Får Färg (Studier i Anatomi & Utseende)
”Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…
Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.
”Slutet” på denna studie i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…
Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.
Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).
Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).
Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.
Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.
Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna. De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.
Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.
Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.
Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.
Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.
De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden
”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”
Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2”
PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
Ljus & Skugga med Strypar-Yakane
En bild som återkommande använts för att öva på nya tekniker i digital färgläggning och behandling kommer åter upp till ytan för att visa på framsteg de senaste åren – och vad som återstår att bemästra.
Ända sedan jag började behandla alster och teckningar digitalt har jag genom årens gång återvänt till vissa bilder för att träna på och tillämpa lärdomar man gjort i färgläggningens konst. Genom att följa de här ”träningsbilderna” bakåt kan man sedan se vad det är som stått i fokus under en viss period av ens försök till skapande. Nyligen, i efterbörden av att ha pysslat med flera alster där jag fått sträcka mig ut och över vad man tidigare kunnat, kikade jag tillbaka på en sådan bild som jag fortlöpande förbättrat och byggt på.
Bilden ifråga har presenterats tidigare i inlägget ”Yakane & Nuray” från 2012. Den började som en konceptskiss av figuren Yakane från mina berättelser som sträcker sig fram bakom den kåpklädda Nuray, med processen från skiss till målad bild redovisad nedan.
Jag var inte direkt missnöjd med bilden eller det arbete som lagts ned på den – men redan då insåg jag att det fanns brister i färgläggningen: kulörerna saknade styrka, de stod inte fram och bilden kändes lite… matt. Och platt.
2013, dryga året efter, följder jag därför upp saken i inlägget ”lite Söndags-Photoshop”. Som omtalats lade jag på fler lager skuggning i olika tonarter och försökte få fram bättre högdagrar för de ljusare partierna. Det var ett klart fall framåt, där vad man lärt sig under året som gått kunde tillämpas.
NU har ytterligare ett par år gått, och alldenstund mycket har varit avbrutet av andra prioriteringar har en viss förkovran skett. Den stora skillnaden i arbetssätt under de senaste två åren har bestått i att jag allt mer övergått till att blanda färger, skuggning och ljuseffekter i fler och fler lager med överlagringseffekter där lagren delvis smälter samman och påverkar varandra, samt att mycket mer arbete läggs på ljuseffekter som återkastat ljus och högdagrar.
Till sommaren 2016 plockade jag sålunda åter fram den gamla arbetshästen och tillämpade en del av de nya tricksen på den. Resultatet kan ses nedan.
Såsom bilden ser ut nu har jag lagt på ännu fler lager skuggning, och använt gradientverktyget för att bygga upp geometriska figurer med graderat ljus och mörker som läggs på överlagrat, vilket stärker det tredimensionella draget och volymen i bilden. Tillsammans med det tydligare differentierade ljuset, åstadkommen med både s.k. bränning och egna lager samt pålagda ”sken”-effekter, kommer volymen och formerna i bildens element bättre fram. Själva storleken i Yakanes kroppshydda kommer bättre fram – och det kan noteras att det sker helt och hållet genom belysning och skuggning, utan att förvränga eller ändra på det underliggande skisslagret. Allt är påmålat med mus, och ingen tredimensionell rendering har använts.
Således blir bilden i sin senaste form ett kvitto på att man trots allt fortsätter att komma nånvart, dvs framåt i teknik och kunskaper. Det finns förstås alltid mer, alltid saker som kunde förbättras. Tiden får utvisa.
—————————————————————–
← Se det tidigare arbetet med denna bild i ”Lite söndagsphotoshop…Yakane på Stryparhumör”
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning
En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.
Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.
Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.
Under en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.
Innan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.
I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.
Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.
Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.
Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.
Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.
Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.
Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.
Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.
——————————————————-
Se Alla inlägg på temat ”Alla Drabbningars Moder”, de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
——————————————————-
¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.
- Se om ( och besök) historiska muséets utställning om Massakern i Visby 1361: http://historiska.se/utstallningar/massakern-vid-muren/
- Se Veronica Fioratos bok ”Blood Red Roses”, utgiven av Oxbow Books 2007. Den finns att köpa i bl.a. Amazon
En Fager Fantasy-Italienska 2: nya figurstudier
Några förflugna ord ledde till några otippade skisser som mynnade ut i ett dito inlägg, fast på ett bekant tema: porträtt, figur -och nakenstudier för en fiktiv karaktär. Den sköna Renata de Mazzatti inspirerade till några nya skisser och teckningar.
Ibland är det bra att bejaka det oplanerade. Första titeln på det här improviserade alstret var ”Kan man provocera sig själv?” – för att det var vad som hände. I det tidigare inlägget ”En Fager Fantasy-italienska (…) får färg” om färgläggningen av en gammal tuschbild, omnämnde jag en passant att alla blyertsskisser av min fiktiva karaktär Renata de Mazzatti gått förlorade. Det där låg sedan och gnagde- jag hatar att förlora material. Och rätt snabbt bestämdes det således att frångå turlistan och istället rätta till detta gruvliga fel. Och så som skedde kom de mjuka blyertspennorna (2B-6B) fram, med fart och entusiasm, närmast som en gammal skuld som man till slut kunde gottgöra.
Som tidigare nämnts kom den visuella inspirationen till Renata-karaktären från playboymodellen, tillika film & TV-personligheten Ava Fabian, som fick sitt brake på 80-talet. Hon var verkligen vacker, Ava, och på ett intressant sätt dessutom – undertecknad har en svårartad fäbless för just italienska skönheter, och mest av alla de som åldras väl.
Ava tillhör den extremt selekta grupp personer för vilka åldern snarast verkar öka på det fysiska och sensuella behaget. Bilder av Ava i varierande grad av avslöjande ljus och påklädning genom åren ger vid handen att hon behållit sina åtråvärda drag och figur lååångt utöver vad moderna skönhetsbehandlingar och ingrepp kunde göra utan en underliggande naturlig och varaktig grund. Grunden för att teckna henne med intryck från flera decennier, då hennes uttryck och kropp förändrades och fick ny karaktär, var således ovanligt passande för min fantasis Renata, som gradvis slutar åldras och fortfarande är förförisk efter 200 år i min berättelse.
Jag började med ett porträtt i 4B blyerts, kompletterad med en profilstudie – båda för vilka jag hade förlagor som grund, men för vilka jag lät fantasin att söka sig fram och finna vad som är önskvärt för min Renata.
För porträttet av Renata lades emfas på de utmärkande, starka dragen i hennes ansikte: de starka ögonbrynen, den bestämda hakan och generösa munnen. Profilen blev sisådär, men jag blev nöjd med frontalporträttet, där det lyckades att skänka Renata lite mognad i uttryck och ansiktsdrag.
Till det kom vad som började som en ren kladd, en slags kroppstudie-bagatell längst ner på papperet som sedan växte ut till en skiss av Renata i sensuellt avspänd avklädning, oplanerad och spontan som hennes pose, tidlös och distinkt inte sönderbantad och söndergymmad som kvinnlig fägring numera ofta gestaltas.
Med både lust och viss förväntan läts grafiten fortsatt spilla ut på papper, och till fortsättning valde jag en full figurstudie från 3 olika perspektiv. Som i tidigare porträtt – och figurstudier användes förlagor som inspiration och korrektiv, snarare än direkta motiv – jag ville själv utforma Renatas kroppsbyggnad och figur, förvisso med Ava som bas men fritt, med egna poser och kontroll över detaljerna. Renata är inte lika stark och atletisk som de minst lika intagande Kati och Corinna, föremål för tidigare sådana studier, men ändå förstås frisk och ovanligt välnärd för sin tid, tack vare sin aristokratiska börd. Än mer än sin inspiration Ava Fabian skulle Renata vara slank, men inte mager, med tydlig yppighet, men inte uppallad och överdriven i sin kropps rondörer. En ungdomlig men ändå fullt ut kvinnlig figur.
De blev i alla fall inte en total förolämpning för sinnet, de där studierna, trots sin snabba och fria tillkomst. Och det är med tillfredställelse som jag noterar att de omedelbart kom att fylla sitt syfte – den klarhet och distinkta känsla för Renatas figur och utseende som de gett, gav nästan omedelbart upphov till mer skisser på Renata i olika situationer och utstyrslar från min berättelse. Hon är en tacksam modell. De nya klädstudierna och tablåerna som påbörjat kommer också säkerligen att förevisas här, vad det lider.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Galleri för A’ratauma
⇐ Se föregående inlägg om den sköna Renata: ”En Fager Fantasy-italienska: Renata de Mazatti får färg”
En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.

De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Galleri för A’ratauma
De Spanska Härjarna – del 2
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
Almutamers – mina egna Almugávars
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
En återfunnen akvarell-bagatell
En försvunnen snabbakvarell dyker upp igen.
Att tappa bort prylar kan verkligen vara ett irritationsmoment. I slutet av förra året, när stapplandet med akvarellfärger pågick som bäst, gjorde jag flera ”snabbakvareller” direkt på akvarellblock. De flesta av de där scannades in – men en föll bort, och när den gjorde sig påmind i år kunde jag för allt i världen inte hitta originalet. Flera varv av frenetiskt letande gav inget resultat, men så, för några veckor sedan, kom den upp igen bland några lösblad från ett annat block. Lite hurra – för jag gillade den där.
Tanken med snabbakvarellgrejen är att se om man med några extremt snabba penseldrag kan fånga ett ögonblick, i det här fallet en tänkt scen, i flykten. Denna lilla bagatell till målning var inspirerad av en scen i en av mina berättelser, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna har en pratstund i samband med att Corinna kommer med ett tygstycke för att torka sig med till Kati, som badar i en skogstjärn.
Den är inget speciellt för någon annan, men jag tyckte ändå det var ett slags framgångsrikt försök. Mitt i en tät skog, bland mossiga stenar på kanten av ett stilla vatten, står de tvås karaktär och sinnesstämning trots det enkla upplägget fram lite grann. Kati ser inte besvärad ut, hon är obehindrad av sin nakenhet och ser rakt på sin samtalspartner, medan Corinna har blicken något sänkt, som om hon var lite avig eller obekväm i situationen.
Den där snabba lilla kludden lovar trots allt lite grann – tanken är att producera fler av de där storyboard-aktiga småmålningarna till mina berättelser, både de om Prinsessan Julia som tillägnas Alma, men också för andra berättelser. Dess återfinnande får bli en passande återkomst till bloggen, som legat nere i flera månader då annat viktigare och tyvärr tristare fått dominera ens tid.
Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…
En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.
I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.
Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…
Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.
Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.
Nåväl.
Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.
Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…
Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.
De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.
Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.
¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.

































































































































































