Månadsarkiv: april 2013
Ett ord kan säga mer… – om Prokrastinering eller uppskjutandets mani
Eller kanske brist på mani. Ett svårt ord för en svår sits.
PROKRASTINERING
För en vecka sedan kunde man i SvDs nylanserade kulturbilaga på söndag (f.ö. lovande, med tacksamt långa och fylliga texter) åter läsa om detta vanliga och för många drabbande fenomen. Det var några år sedan som undertecknad uppmärksammades på att det här är ett kliniskt definierat tillstånd. Orsaken, som ofta sker, är egna problem med ett svårt uppskjutarbeteende.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/konsten-att-skjuta-upp-det-oundvikliga_8083916.svd
Prokrastinering, ibland lite förenklat kallat uppskjutarbeteende, innebär en markerad, återkommande och inte fruktbar tendens att skjuta på beslut, uppgifter och nödvändiga prestationer på framtiden, parat med en oförmåga att prioritera på ett effektivt och till omgivningens krav välanpassat sätt. Enligt psychologytoday.com drar kanske 20% av befolkningen åt det prokrastinerande hållet under perioder i sitt liv.
Prokrastineringen kan ha många ansikten, från typen som drar mot slösurfning och spel, mot den stressade mångsysslaren som tenderar mot överproduktivitet och s.k maladaptiv perfektionism, en överdriven omsorg om detaljer och överbearbetning av påtagna uppgifter, vilka ofta är fler än vad som är möjliga att utföra samtidigt. Många ser förstås detta betende som ett hinder och vill sluta med det – dagstidningarnas psykologispalter, självhjälpshyllorna och mångfalden av bloggar på ämnet visar att det är ett problem som många är medvetna om.
Prokrastineraren som slacker eller missanpassad impulsmänniska?
I dagens situation av jäkt och krav på snabbhet i alla responser tenderar synen på prokrastinering att bli polariserad.
Den mest populariserade synen, klart påverkad av arbetslivets krav på produktivitet och ett ideal av individualistisk perfektion parad med följsamhet gentemot omgivningens förväntningar, är att detta är ett svårt lyte. Kopplingar till sådant som lathet, karaktärssvaghet, bristpå självdisciplin lyfts fram och ligger ofta nära ytan i en sådan analys. Självhjälpslitteraturen domineras starkt av den och kryllar av tips i hur man blir av med denna sin svaghet. Att prokrastineringen också kan springa ur i trista eller omänskligt organiserade arbeten, ett korvstoppande och upptrissat utbildningsväsende hamnar oftast i bakgrunden till förmån för olika varianter på den gamla devisen ”ryck upp dig”.
De som studerat fenomenet mer ingående ser inte oväntat andra faktorer. Även om de exakta orsakerna till prokrastinering debatteras har kliniska studier visat på belagda samband med faktorer som låg självkänsla, känslor av värdelöshet, apati med flera – men starkast av alla är kopplingen till impulsivitet. Studier visar att prokrastinering nästan alltid sker till förmån för andra uppgifter – det handlar alltså sällan om ”slöhet” i ordets vanliga mening. Däremot är de alternativa sysselsättningarna mindre krävande, självvalda och inte sällan mer lustbetonade än det man skjuter upp. Det verkar finnas vissa utlösande kringfaktorer också – typexemplet är studenter, som drabbas i mycket hög grad. Dessa rör sig i en miljö med fria studier och uppgifter, egen organisation av mål, och inte sällan frånvaro av handledning, parad med avgörande deadlinesdå allt står på spel. En sådan ordning verkar som gjord för att framkalla prokrastinering. Det här tyder på att det här tillståndet har klara tengenter med sociala förhållanden och människors utveckling, i kombination med individuella faktorer.
Mer sällsynt, och med starkare kopplingen till andra neurologiska tillstånd, är svåra fall av s.k. patologisk prokrastinering som innebär ett definitivt destruktivt beteende, där personen under lång tid visat sig oförmögen att i praktiken se om sitt eget bästa och rätt prioritera aktiviteterna i sitt liv.
Att Geniförklara ett tillstånd av lidande på psykosens rand
Det finns en motreaktion till den produktivetsnojiga attittyden till prokrastinering – det är att beskriva uppskjutarbeteendet som en slags ”ädel sjuka”, ett tecken på individualitet och förmåga att motstå tvånget att göra vad andra bestämt, och NU. Det är också anslaget hos John Perry, författaren till den bok som ligger till grund för Svds understreckare, och hans lov till prokrastinerandet.
Det här kan kännas tilltalande för den upproriskt anstuckne som intalar sig att den minsann inte låter sig bindas vid de vanliga konventionerna och ordningarna i ett samhälle av punktlighet och framtvingade prestationer. Ett försvar för den som gjort det till en konst att hålla enormt många saker i huvudet och upplever att det vore att reduceras att falla in i det slags monomana fokus som vanliga människor verkar leva i.
Men man skall akta sig för att romantisera det ofrivilliga uppskjutandet, Även när man påpekar dess positiva sidor och kopplingar till t.ex kreativitet måste man påminna om att prokrastinering ofta drabbar den enskilde hårt. Det är en sak att skjuta upp avslutningen på en uppsats eller ett konstprojekt – hur frustrerande detta än kan vara för den enskilde. Men en allmän svårighet att bli klar med vad som än måste göras vid en given tid kan visa sig katastrofal, och spilla över på hela tillvaron. Den hårt drabbade skjuter upp sådant som att betala räkningar, kommer sällan i tid till möten, har svårt att avsluta projekt och beter sig allmänt asocialt på ett sätt som straffar sig och gör livet omöjligt.
En av de saker som håller tillbaka den patologiske prokrastinerarens reflex att skjuta upp saker är fruktan för omvärldens tryck och sanktioner, samt rädslan för att det egna beteendet kan komma att skada andra. Faktum att dessa anständighetsgränser ändå återkommande överträds är det som leder till den ångest och skuldkänslor som är prokrastinerarens ständiga följeslagare. Det är vad som döljer sig bakom de mer ångestfyllda fallen. Men det är tyvärr inte slut med det.
För den kroniskt svåre uppskjutaren bygger, liksom en knarkare, upp tolerans mot oro och skuld. En genomgripande, gradvis försvårande prokrastinering riskerar därmed att vinna mark gentemot den allt mindre skrämmande verkligheten runt omkring. Psyket förvrids, i riktning bort från de krav som är ofrånkomliga i ett samhälle. Den psykopatiske prokrastineraren kombinerar en hög nivå av självinsikt parad med en hög tolerans för ångest och fruktan som byggts upp så pass att nästan inget längre kan motivera denne till en mer konventionell prioriteting eller ordning. Prokrastineraren isoleras mentalt, vilket gradvis leder till förlust av sociala relationer och möjligheter i livet.
På ett samhälleligt plan är sådant som ett meningsfullt sammanhang, en balans mellan frihet och styrning i arbetsuppgifter sådant som i alla fall reducerar att man reagerar med prokrastinering. Många som lider av prokrastinering kan hjälpas av t.ex kognitiv beteendeterapi. Det finns också psykodynamisk terapi att tillgå. Exakt vad som funkar är dock uppenbarligen olika, eftersom prokrastinering är så vitt omfamnande fenomen, vilket framgår när man t.ex kikar in på ett forum för terapier som http://www.terapisnack.com/topic/kbt-for-att-lara-sig-sluta-prokrastinera.
******************************
Fler inlägg på temat psykologiska fenomen finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/psykologi-psychology/
————————————————
Underlag och källor
- Svenska Dagbladet har tagit upp fenomenet i artiklar, insändare mm…
- …liksom Dagens Nyheter
Prokrastinering är stort inom bloggvärlden både på svenska och engelska, med för många exemplar att redovisa. Ett axplock inför detta inlägg var
- http://www.produktivitetsbloggen.se/prokrastinering-de-5-basta-tipsen-fran-20-bloggar/
- http://www.psykologibloggen.se/tag/prokrastinering/
- http://uppskjutaren.wordpress.com/tag/prokastrinering/
- http://jennyforsberg.wordpress.com/2012/03/18/prokrastinering-som-drivkraft-kan-det-fungera/
- http://thescienceofdoingnothing.blogspot.se/
- http://drtruthman.wordpress.com/2012/01/28/procrastination-a-survivors-guide/
- http://sidsavara.com/personal-productivity/procrastination/procrastination-survey-results
- http://www.empowernetwork.com/janelm3/blog/overcoming-procrastination/
- http://simon-read.com/2012/03/13/evil-siblings-procrastination-and-writers-block/
Några mer vetenskapligt redovisande sidor
- http://www.psychologytoday.com/basics/procrastination
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Prokrastinering och den engelska sidan http://en.wikipedia.org/wiki/Procrastination som skrivits av personer verksamma på Princeton-universitetet i USA se http://www.princeton.edu/~achaney/tmve/wiki100k/docs/Procrastination.html
- En seriös metastudie som också visar för de svårare verkningarna på makronivån, av Piers Steel, University of Calgary. http://studiemetro.au.dk/fileadmin/www.studiemetro.au.dk/Procrastination_2.pdf
- Frank Wieber och Andrew Gollitzer vid University of New York har publicerat en seriös studie av motmedel och behandlingsformer av prokrastinering, se http://www.psych.nyu.edu/gollwitzer/2010_Wieber_Gollwitzer_Procrastination.pdf
- En kandidatuppsats från 2012 av Maja Lindström och Cecilia Ortman, ”Prokrastinering: Ett problem som inte bör skjutas upp”, http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2796864&fileOId=2796865
All vår början bliver svår… porträtt i Kol och en retouch-extravaganza
Det första porträttet i kol på seriöst underlag mynnar ut i en orgie av ritande med datorns hjälp…
Vid årskiftet inskaffades det nya verktyget ritkol (charcoal) för att expandera våra kreativa marker, och saaaakta sakta med några få och små försök har dess bruk avancerat vår torftiga teknik… För några veckor sedan bestämdes att ett viktigt steg skulle tas – ett verkligt porträtt, som skulle vara snarlikt någon verklig, identifierbar person, skulle åstadkommas.
Så det så!
OK, men vem välja för mina fumlande försök? Inte någon som är mig alltför kär, det gör mig nervös… bäst vore någon som man vill lära känna bättre, få bättre grepp om, samtidigt som man är bekant med dess drag, så att man inte stirrar ihjäl sig på en fotoförlaga.
Det som kom till mig var ett återbesök hos en dam vars karaktär ännu växer fram bland rollinnehavarna i min berättelse: den visa och vackra Zoe, en dam av mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea, vars utseende jag lånat från den legendariska Sophia Loren.
Hon spelade passande nog den bysantinska prinsessan Honoria, i ”Attila” (1954) en historisk film som tar upp den episod på 400-talet där bysantinarna gifte bort den kejserliga prinsessan med Hunnernas khan Attila för att avvärja en attack på Kosntantinopel (Anthony Quinn spelade den legendariske barbaren). Sophia var ung, hennes skönhet och sex appeal uppenbar, men kanske ännu inte riktigt utmejslad och fullmogen, men med några foton från filmen som hjälp kunde man i alla fall skrida till verket.
Så. Ett tjockt 160g ljusgult papper avsedd för oljekritor täcktes hela ytan med kol, så att den blev alldeles grågul. Några få linjer med mjuk blyerts för att markera ansiktets kanter och viktigaste element… Sedan var det bara att ta mjuk suddmassa och börja ta bort, sakta…
Det är en märklig teknik, det här att sudda sig ner genom den smutsiga kolytan. Istället för att skapa med linjer, med det mörka som när man tecknar, så är det mörka redan där, och man skapar med ljus, med högdagrar och mindre skuggade partier. Mjuk suddmassa, som har en liknande konsistens som tuggummi, kan vikas och formas till vilka skepnader som helst, så även små detaljer kan vaskas fram ur dunklet. Plötsligt är de där, och upplevelsen är snarlik att avtäcka något som redan fanns, som om man drog bort ridåer från något som väntade på en i skuggorna. Stomfern, eller smetstiftet som jag kallar det, fick bråda dagar när jag försökte få till de gradvisa övergångarna.
Jag fyllde i de högdagrar som jag visste att jag ville ha med en vit pastel-penna, och sedan kom jag inte längre… Jag noterade i efterhand att Zoe ser ut som en äldre Sophia än hon var i ”Attila” – kanske min undermedvetna önskan att understryka hennes intellektuella sida. Zoe är mycket bildad, och en allvarlig dam.
Det kände i alla fall inte som ett misslyckande för det allra första försöket med kol, även om effekten av papperets grova textur var irriterande tydligt, och vissa fel, t.ex i ögonens läge, var svåra att korrigera i efterhand. Men längre än så kunde jag inte komma. Eller?
Jag hade redan planerat att spara en svartvit version i datorn när bilden skulle scannas in. Mina pastelmarkeradehögdagrar fick mig att leka lite med ljus/bränn-verktyget i GIMP, och smetaren kom strax in för att korrigera mina klumpigheter och missar ochså ville jag bättra på juvelerna och… Det hela skenade förstås iväg, och efter dagars pulande och en total make-over, millimeter för millimeter, fann man sig skapande en närmast helt ny bild, med kolteckningen som bas men i övrigt handritad i datorn, om man kan säga så. Och vad som trädde fram var…
Det var en gaaalen utflykt i ritandets vägar det där – från det allra skitigaste och mest primitiva av alla medier, rena kolbitar, till att i praktiken teckna om den digitalt och virtuellt, om man så vill. Vilket även det var en slags första gång. Jag har manipulerat bilder många gånger, men aldrig så fullständigt. Det ger en viss tillfredställelse att se att det i alla fall finns en gnutta av förmåga där, och att det som jag skulle ha önskat och eftersträvat i porträttet av Zoe kan komma fram på olika sätt.
Kolritande är en bökig process, men har uppenbarligen sina löften- Jag har sedermera teckant lite snabbare och enklare porträtt och figurstudier i kol, och dessa kommer väl att dyka upp här på bloggen vad det lider…
*******************************************
Mer bilder på den vackra Zoe, inspirerad av Sophia Loren, finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/zoe/
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….
Det låter som en Bellmanhistoria, eller hur? Sedan man i påskas varvat sjukhusbesök och assistentpass, och med den tid och ork som varit över velat träffa lite andra människor och kanske skriva lite på sin bok, har det varit lite dött på bloggen. Man kunde förstås ge sig på att högintressanta saker skulle ske under den tiden.
Vid sådana här tillfällen måste man konstatera att bloggande och annat internet-socialt stryker på foten – det är knappt man hinner läsa tidningar. En liten greatest-hits från de gångna två veckorna skulle till exepmpel innehålla…
Järnladyn Margaret Thatcher andades ut sin sista suck häromveckan och begravs när detta skrivs. Tidningarna har varit fyllda av hyllningar, och nyliberaler av alla schatteringar fick tillfälle att åter hissa flaggan för denna deras stora förkämpe. I deras annaler kommer kvinnan som krossade den brittiska fackföreningsrörelsens makt och inledde en era av privatisering och avreglering alltid att ha en framskjuten plats. Vi andra kan dock hålla oss för skratt.
Nyliberalismens radarpar: Thatcher & Reagan
Som feminist kan man inte annat än vara kluven för tanten. Hon var viljestark, envis och skicklig. Hon nådde toppen på sitt samhälle och visade med all tydlighet hur en stark kvinna kan reducera de mest arroganta och makthungriga män till fjantar. OK, mera sådant. Men det sved alltid att den som gjorde det där var ett sådant nyliberalt, chauvinistiskt och diktaturkramande cyniskt kräk. Man kan förstås försöka trösta sig med att det också hjälper till att lyfta fram poängen att även kvinnor kan vara hårdhudade svin, och har samma rätt till det som någon karlsnok. Man måste betänka att världen har varit fylld av cyniska maktmän sedan Uruks dagar, och ingen höjer på ögonbrynen över det. Men det räckerliksom inte riktigt ända fram. För spegelbilden är trots allt att om Thatcher varit en snubbe hade man avskytt henne helhjärtat.
Thatcher och Mandela – Inte längre terrorist, tydligen.
Oavsett var man står ifråga om ekonomisk politik borde redan hennes ohöljda stöd av diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Sydafrikas Apartheid (Nelson Mandela var under hela 80-talet benämnd ”terrorist” av Thatcher) rendera henne en mörk plats i varje historiebok – de regeringarna legitimerades och kunde rimligen hålla sig kvar vid makten längre just på grund av en sådan som Thatcher. SÅ kvinna eller inte, så är det med ett ”Faaar åt helvete kärring!”, som man får säja adjö till denna djupt osympatiska men icke desto mindre historiska figur.
Thatcher ”Käre vän”, slaktaren från Chile, Augusto Pinochet
Nordkorea har på sistone skramlat med sina kärnvapen och överrustade armé som sambadansare skakar rumpa på Karnevalen, och hela världen har synts hålla andan. Här på bloggen har tidigare skrivit en del om den Nordkoreanska bisarrokratin och dess märkliga yttringar på främst propagandaområdet (se t.ex här och här).
Det som gör Nordkorea exceptionellt är, förutom närvaron av kärnvapen (som trots allt inte är unikt på något sätt – instabila och/eller aggressiva andrarangsnationer som Israel och Pakistan har haft sådana i årtionden utan att någon gör på sig i byxorna för det), det faktum att landet är så pass stängt och isolerat, och dess statskick ett så knasigt amalgam av gammal paleokommunistisk diktatur och konfuciansk dynasti. Vi vet inte ens om det är den nominelle ledaren Kim-Jong Un som verkligen styr och ställer, kan bara gissa oss till vad som försiggår i huvudet på ledarsgarnityret där. Men det nuvarande skeendet är typiskt på många sätt för överaggressiva och grälsjuka smånationer genom tiderna. Jag påminner mig Peter Englunds ord om den gryende stormakten Sverige inför inträdet till trettioårskriget (1618-1648) i hans moderna klassiker ”Ofredsår”, när han påpekar att den som satsat på militär styrka förr eller senare går omkring med kliande nävar och likt en pugilist letar efter problem att lösa med våld eller hot – helt enkelt för att det är det enda de kan.
Nordkorea är isolerat, utfattigt, efterblivet och knappt fungerande som nation. Det enda de har är sina till tänderna rustade fångvaktare, läs armén, och dess ledning i Pyongyang. Det är uppenbart att det är rätt mycket som de skulle vilja önska från omvärlden, och vad är det enda de har att komma med? Jo, militära hot – före massförstörelsevapnens tid hade de säkerligen gått till attack, men nu vet de att de skulle utplånas från jordens yta om de verkligen försökte något. Hotet mot omvärlden är ägnat att skapa fruktan, men om inte Nordkoreas ledning bestämmer sig för kollektivt självmord bör man bemöta det med den beredskap och iskalla lugn och förakt som är det enda vapnet mot en grälsjuk mobbare. På det sättet är omvärldens fruktan mer av ett hot än Nordkoreanernas egna göranden och skrän.
Här i Sverige har Socialdemokraterna börjat blåsa upp sig för nästa val, och kompromissmaskinen mellan det stora partiets falanger har väl haft sina måttfullt komiska poänger, som köttbenet den nye (nåja) ledaren Stefan Lövén gav ungdomsförbundet apropå tiden för stöd till unga arbetslösa. Knappt hade ombuden kommit hem från partikongressen, nyjäsande och självgoda över att åter få dominera nyhetsflödet förrän debaclet med Omar Mustafa exploderade i ansiktet på dem.
Den nu riksbekante Omar, ordförande i Islamiska Förbundet, valdes otippat in i socialdemokraternas partystyrelse vid partistämman nyligen. Nästan omedelbart kom det dock fram att han presiderat över att antisemiterbjudits in och fått tala i Sverige, och att hans organisation tolererar en kvinnosyn som inte rikitg funkar med en modern syn på alla människors lika värde. Panik utbröt, och mindre än en vecka senare fick han avgå, under förnedrande former.
Det verkar ha blivit en konstant i svenskt inre liv just nu, fixeringen vid de således groteskt uppförstorat betydelsebärande muslimerna. Snubblandet, fördomarna och det allmänt valhänta och provinsiella sättet att förhålla sig till denna förvisso speciella men egentligen fullt hanterbara minoritet i landet Sverige imponerar inte, och vilka utom just sossarna kunde bjuda på ett sådant talande praktexempel på hur gamla reflexer, okunskap, naivitet och allmän dumskallighet kan mötas? Islamofoberna åsido, så borde någon ha vittjat Omar Mustafa från början och insett att hans organisation har ett problematiskt förhållande till inte bara vissa synpunkter på staten Israels existens, utan, vilket rimligen får anses viktigare, en modern syn på framför allt kön, sexualitet och sexuella preferenser. Vad det här mest är ett uttryck för är Socialdemokratins underliggande korporativism – Omar är en makthavare inom en allt viktigare intressegrupp med beröringspunkter med socialdemokratiska gräsrötter. Gott så. Men i dessa dagar av lätt research via google och sociala media borde sossarna förstått att välja någon med mindre kopplingar till en organisation som inte, trots alla bedyranden, har någon klar syn på vilka stater som borde få finnas eller jämställdhet mellan könen. Det lär inte saknas socialt progressiva, engagerade muslimer i socialdemokratins fångtsvatten. Men lik förbannat gick man och valde in Omar Mustafa, helt enkelt för att han företräder ett organiserat intresse, inte för att han skulle vara lämpligast, och det utan någon önskan att frösvara honom när besvärande fakta kom fram. Nu får de stå där med dumstruten, naturligtvis renons på en riktig insikt till hur det kunde bli så fel. Många muslimer lär bli irriterade, xenofoberna och islamofoberna får vatten på sin kvarn, och man framstå för alla som idioter som fortfarande inte lärt sig utse sina representatner på ett vettigt sätt.
Världen snurrar obönhörligt vidare. Som för att fortsätta belysa dumhetsfyrverkeriets paradgren i Svedala, har muslimer nu fått rätt att sända ut traditionell Fredagsbön över en sjö bredvid en köplada där ingen bor, bredvid en tunnelbanebro. Jaha? Men bli inte förvånad om att de halvkvädna och mer eller mindre specifikt islamfientliga gnällvisorna kommer att spinna ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen över detta, samtidigt som överfromma hjon på andra sidan förstås kommer att tolka polisens tillstånd för att ansöka om begafonbröl av kall till jihad mitt i storstadskvarter… Vänta och se bara. Är det något debatten om Islam, vad det nu än anses vara, bevisar, är att den siste dumskallen sannerligen inte är född.
———————————————–
Om Omar Mustafa
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16605567.ab, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16595137.ab och http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article16596260.ab
- http://www.dn.se/nyheter/politik/stormen-kring-omar-mustafa och http://www.svt.se/nyheter/kritiserad-text-var-inte-familjestadga
- http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/berattigad-kritik-mot-hanteringen-av-omar-mustafa_8093432.svd
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa
Om Margaret Thatcher
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/margaret-thatcher-ar-dod_8063312.svd och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/margaret-thatcher-mer-omstridd-an-sina-ideer_8065284.svd
- http://www.dn.se/nyheter/varlden/margaret-thatcher-dod, http://www.dn.se/nyheter/varlden/storbitannien-har-forlorat-en-stor-ledare och http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-1980-talet-gav-thatcher-de-perfekta-fienderna
- http://www.economist.com/news/briefing/21576081-margaret-thatcher-britains-prime-minister-1979-1990-died-april-8th-age och http://www.economist.com/news/briefing/21576082-how-iron-lady-has-been-remembered-abroad-opinions-divided
- http://www.salon.com/2013/04/09/the_woman_who_wrecked_great_britain/
- http://www.guardian.co.uk/politics/2013/apr/17/margaret-thatcher-funeral-streets-procession och http://www.guardian.co.uk/world/2013/apr/10/margaret-thatcher-apartheid-mandela
- http://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher
Om Nordkorea och Kim Jong-Un
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5490077
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nordkorea-allt-aggressivare-under-kim-jong-un_7981236.svd
- http://www.di.se/#!/artiklar/2013/4/14/avhoppare-vittnar-om-revoltstamning-i-nordkorea/
- http://topics.nytimes.com/topics/reference/timestopics/people/k/kim_jongun/index.html
- http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-22120623
- http://www.foreignaffairs.com/discussions/audio-video/foreign-affairs-focus-kevin-rudd-on-china-and-north-korea
- http://www.foxnews.com/world/2013/04/17/north-korean-exiles-dismiss-talk-war-but-hint-at-nostalgia-amid-pain-living-in/
- http://news.nationalpost.com/2013/04/15/north-koreans-mark-key-holiday-oblivious-to-international-worries-of-imminent-missile-launch/
- http://english.chosun.com/site/data/html_dir/2013/02/14/2013021401237.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un
Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli
”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.
Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning – att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.
Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.
Den senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.
Som man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.
På det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu
Boken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.
Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala
”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.
Indomitus Betyg
Tummen upp
Se fler bokrecensioner på sidan
******************************
En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap. För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.
————————————————–
Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.
Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se
- http://en.wikipedia.org/wiki/Joanna_of_Castile
- på spanska http://es.wikipedia.org/wiki/Juana_I_de_Castilla,
- På svenska Johanna den Vansinniga http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_den_vansinniga
För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)
Indomitus.blog 