Kategoriarkiv: Samtida & Aktuellt /Current & Recent Affairs
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.
Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.
Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.
Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.
Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.
För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.
Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.
Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.
Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.
Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.
Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.
Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
Yakane the Hunter
En illustration av skillnaden mellan gipsad klubba och att kunna röra handen och göra något som man kan stå för. Första teckningen samma kväll gipset togs bort på den brutna handen blev en traditionell bläckteckning med crosshatch-teknik av Yakane – jägaren.
Någon gång 2019 gjorde jag under en lunchrast ute på ett skoluppdrag ett utkast med Pilot Frixion fineliner och bläckpensel. Den föreställde figuren Yakane i en antydd skog spanande efter byte för sin nya, egengjorda båge. Den togs nu upp för att snabba förbi designstadiet och kvickt komma till skott med själva ritandet.
Liksom motivet befann man sig också i en samtidigt bekant och oprövad situation – med redskap som man förvisso är bekant med, men i främmande omständigheter. Systematiskt gjordes en lätt, extremt lätt, blyertskiss på 180g papper. Några små förändringar, som designen på bågen, föll snabbt på plats. Sedan tog ZIG – och Micronpennorna vid.
För att öka volymen på ritandet beslöt jag att ta med mer av bakgrunden till själva scenen med träd och växtlighet i bakgrunden. Det blev en helkvällsittning. Jag ville medvetet testa handen och körde tills de skadade fingrarna värkte och fjällade för att se var gränsen gick. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag oroade mig för förmågan att åstadkomma detaljer, men t.ex. ansiktet blev en i alla fall någorlunda rättvisande bild av Yakane. Förmågan att dra långa linjer är fortfarande tydligt handikappad men med mitt valda motiv störde det inte så mycket – det finns inte många långa eller raka linjer i den där. Precisionen är knackig, men ingen katastrof med tanke på att man alltid varit darrhänt. Den ger också kvitto på att ritövningarna under tiden med den gipsade handen inte var bortslösade – någon slags vana har ändå kunnat bibehållas.
Frågan är om man skall gå vidare och färglägga den där i akvarell eller gouache – svaret är nog ja, men det får bli en senare historia.
Använda Pennor:
- Sakura Micron 0.05 & 0,4
- ZIG 0,2 & 0,5
- Staedler pigment liner 1,2
- Faber-Castell PITT XS
Elevbild – Kati & Vargen
Vissa elevbilder uppkommer spontant, utan någon som ber om det eller tema annat än stundens ingivelse. Som den här, vilken kom till en dag när jag undervisade på djurgymnasiet, omgiven av flitiga unga djurvänner. Medan de arbetade på uppgiften jag förevisat dem, kom den här snabbisen till utförd med HB skolblyertspenna.
Bilden föreställer en scen i en berättelse med min hjältinna Kati , vilken aldrig är fjärran från mitt sinne, där hon möter en flock vargar. Den syntes passande i sammanhanget, och det slog mig i efterhand att man undermedvetet påverkades av omgivningarna också, eftersom Kati här föryngrades och ser påtagligt ung ut, i samma ålder som mina tonåriga elever.
Den här bilden låg och skavde i min väska flera veckor och blev ganska illa åtgången – här återges den rensad från koldamm o fläckar genom en snabb tvagning i GIMP.
Världsbrännaren
Ännu en av sommarens akvarellövningar är en storyboard där en befälhavare ser ner på en stad som hans trupper satt i brand.
Denna illustration baserades på ett utkast i penselpenna gjord för flera år sedan. Den visar Yakane, befälhavare över belägringstrupper vilka med hjälp av Pyr Hygron, ”Den Våta Elden”, satt eld på staden Adamnos. Flera tecknade storyboards över denna händelse i mina berättelser gjordes och har också postats här sedan 10 år eller mer (se t.ex denna). Nu valde jag det här bekanta motivet för vad som skulle bli en enkel men förhoppningsvis illustrativ liten akvarellmålning.
Det första lagret färger lades på med tämligen ljusa och matta kulörer på uppblött papper.
Jag hade bestämt att den här gången skulle det minsann inte bli en en övermättad eller petimetrig målning, utan akvarellerna skulle få göra sin grej, flyta ut och bilda nyanser.
Därefter jobbade jag på i lager på lager av medvetet uttunnade mörka kulörer av svart, brunt och blått för att ge lite nyanser och djup åt speciellt molnen på himlen och röken från staden, samt bättra på skuggorna i Yakanes mantel. Med en Sakura vitpenna stärkte jag också några av de mest ljusa och upplysta partierna och lade på lite ljusreflektioner på ringbrynja, gräs osv.
Det var ju inte så illa. Men efter viss tvekan bestämde jag mig för ännu ett steg, för att öka kontrasten i bilden och göra ljuset mer intressant. Försiktigt lade jag på ett lätt, lätt lager tunn röd-rosa på himlen och ett motsvarande lätt blått lager på förgrundsfiguren, för att öka på skillnaden mellan den varma kvällshimlen och de kallare lite skymda delarna närmast i bilden.
Egentligen var det bra så här. Men som en liten eftergift åt min nyvunna förtjusning i ink&wash lade jag i efterhand också på lite konturlinjer i bläck med den doppade stålpennan.
Vilken blev bäst, den med eller utan bläcklinjerna? Bara att kunna ställa frågan ger mig lite hopp om att övning ger, om än sakta, resultat. Trots att den förstås kan förbättras på otaliga sätt kommer den där lilla målningen, i båda sina slutvarianter iaf rätt nära min föreställning av den scenen.
Mer skisser och utkast med grund i mina fantasyberättelser finns i
P.S.
Titeln ”Världsbrännaren” kommer av att Yakane, när han iakttar den stad vars förödelse han gett order om, påminns om den store sultan som återerövrade det Heliga Landet från västerlänningarna. Obeveklig i sitt uppsåt gav denne order om att städer som inte kapitulerade skulle brännas ner till grunden. Hans krigare gav honom tillnamnet Djahansüz, ”Världsbrännaren”. Det var menat som en komplimang.
All vår början bliver svår… plein-air akvarell & snabbmålning
På resa till Gotland i somras togs akvarellerna med, för att få lite nödvändig övning på försöken till målande. Dels blev det några scener för mina berättelser, men vädret och de lantliga omgivningarna inbjöd också till lite kladdande i klassisk plein air-stil (friluftsmåleri), något jag sällan gjort tidigare.
För någon som alltid haft någon sorts realism som måttstock är akvarell en av de allra värsta psykbryt man kan utsätta sig för, speciellt om man saknar talang för det. Att man inte kan kontrollera det som hamnar på papperet, färgerna ständigt blöder in i varandra och sedan blir helt annorlunda när de torkar, för att att inte nämna att ens darrhänthet gör alla linjer till serpentiner med noll precision… Och ändå, ändå… det måste gå. För det som jag på sikt vill åstadkomma måste det göras, trots att man vill strypa sig själv.
I akt och mening att göra i alla fall små urgröpningar i den massiva muren av inkompetens, valde jag att måla under tidspress och med minimala resurser i form av palett eller annan utrustning – ute i det fria, sittande framför motiven. Med målet att svettas fram något på mindre än 25 minuter pressades några snabbmålningsövningar fram av blommor på altanen…
Parallellt jobbade jag med större motiv, i form av friluftsmålning av omgivningar och landskap. Här kunde jag inte stå emot önskan att förbättra linjer och gränsdragningar med bläck när färgerna väl torkat. För att bibehålla det allmänna anslaget valde jag dock att inte använda moderna bläckpennor utan tog till klassisk stålpenna med doppat bläck.
Det är talande när man finner de mycket mer komplicerade målningarna av större omgivningar enklare att göra än småkladdarna av blommor på altanen. Förstnämnda är mer planerade, och medger att man döljer bristen på precision med duttande som antyder snarare än exakt återger detaljer. Däremot visar sig andra brister, som svårigheten att få med proportioner rätt när man inte kan hala fram linjalen/mätverktyget vid behov utan måste uppskatta från rent ögonmått. Jaja, ytterligare poster i listan på saker att förbättra. Men det det finns bara ett sätt att göra det på. Och det är helt enkelt att Göra det.
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash
Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.
Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.
Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.
Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.
I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.
En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.
Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.
Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.
Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…
Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.
I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.
Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Havsörnens flykt del 1
Ett rituppdrag med många aspekter ledde till ett antal mycket lärande upplevelser där jag bestämde mig för att prova på och fördjupa mig i nya tekniker rit- och målningstekniker.
Uppdraget var dels att måla en tavla föreställande två örnar över ett svenskt kustlandskap, dels att utifrån den framställning skapa två uppsättningar mer grafiska bilder som kunde brukas som emblem eller logotyper för min uppdragsgivare.
Det här uppdraget inskärpte åter vikten i ett grundläggande förberedelsearbete och kommunikation som jag också sökt ha som ledstjärna i tidigare mer arbetsintensiva verk. Att så otvetydigt som möjligt försöka fånga in hur slutprodukterna skulle te sig. Hur dessas ”känsla” i framställningen skulle frammanas. Tonvikten på det här stadiet ligger på övergripande design och disposition i bilden. Ett antal utkast och idéskisser löpte fram och tillbaka (se några exempel t.v.) och gradvis växte det hela fram och missförstånd kunde benas ut.
Redan på det här stadiet började jag skapa ett antal skisser i blyerts på huvudmotivet – örnarna. Redan deras fysiska form, med de stora vingarna som kan variera så mycket i form och vinkel, kan uttrycka många budskap och jag ville bekanta mig med dem i mitt sinne för att få fram rätt form. Det är ingen slump att örnar är klassiska motiv i ikonografi och heraldik. De är starka symboler som kan stå för kraft, frihet, majestät, elegans…
Det var till stor hjälp att beställaren var kunnig och bidrog med goda idéer och även förlagor ifråga om motiven. Det gav en välkommen motivation att öka ambitionsnivån utan att förlora sikte på det viktigaste: att försöka fånga vilken känsla och uttryck man vill att de ska inge.
Så småningom utkristalliserades de varianter som skulle ligga till grund för bilden. Vid det här laget hade idén om två tämligen olika skepnader fått fäste – min tanke var att variationen skulle förstärka bildens uttryck. Den första att få färdig form kan ses nedan, och byggde direkt på en fotograferad förlaga.
För den andra byggde jag fram en helt egen örnskepnad, inte byggd på någon enda förlaga, för att hitta en unik passande vinkel för vingarna och rörelsen hos den stora rovfågeln.
Ett intressant önskemål var att bilden skulle innehålla en framställning av en martall i kustlandskapet. Även här tog jag flera fotografier och skapade utifrån dem en skiss för att fånga idén jag sökte för ett träd med unik karaktär, växande på stenig ö ute på randen till havet.
Utifrån de här blyertsskisserna tecknade jag med bläckpenna upp varianter i klara linjer utan skuggning och detaljer. Dessa skulle sedan ligga till grund för arbetet med det stiliserade emblem/logotyp som skulle bli det parallella resultatet med designarbetet.
Så långt löpte saker ungefär som det kunde förväntas. Men under kommunikationen med beställaren och designarbetets gång hade jag kommit att bestämma mig för att frångå vad som skulle varit min normala arbetsprocess. Mer och mer kändes det, att för att göra motiven rättvisa och ta bilden till nästa nivå, så skulle jag låta motiven bestämma tekniken, istället för att böja motiven efter vad jag var bekväm med ifråga om målning. Det skulle öppna upp nya perspektiv.
Glad Midsommar
På er alla!
Glad Midsommar!
(Hade en halvtimme att slå ihjäl före firande så de kära akvarellpennorna åkte fram…tur att man har med sig sin waterbrush…)
En Silahtâr – ”Vapenbärare”
En illustration inspirerad av de krigiska och fruktade mamlukerna, korstågens och mongolernas besegrare, intar platsen i ännu en bakåtblick till de främsta föremålen för mina historiestudier sedan 25 år.
Mamlukriket och Ilkhanatet, ca år 1300 AD
Mamlūk (مملوك) Arab. ”egendom”, ”en som ägs” är ett generellt begrepp inom den historiska muslimska världen för en slav som tränades och utrustades för att bli en krigare. Slavväsendet inom Islam, som i betydande utsträckning skiljer sig från t.ex. antikens och det tidigmoderna slaveriet i västerlandet, medgav att slavar kunde ges betydande makt och beväpnas en masse för att bli instrument för sin herres vilja. Mer specifikt har det också kommit att beteckna de regementen av slavkrigare som tog makten över Egypten, Syrien och Arabiska halvön mellan 1250-1517 VT och bildade det s.k. Mamluk-sultanatet. Dessa besegrade under sin glansperiod alla fiender som de stötte på: de kastade slutligen ut korsfararna från Levanten (1291), slog tillbaka mongolerna ända från deras första möten med dem (Ain Jalut 1260) samt framgent, och satte skräck i såväl beduiner, armenier, turkmener, sudaneser och alla andra som hade oturen att tvingas dra i fält mot dem.
Med inspiration från mamlukerna skapade jag den första och grundläggande av de motsvarigheter till vår värld som sedermera växte ut till A’ratauma, ”Tvillingvärlden” där mina historiskt inspirerade berättelser utspelar sig. Jag kom s.s. att kalla ”mina” mamluker för silahtâr, ett persiskt uttryck som betyder ungefär ”vapen-bärare”. Och som för att illustrera det passande i namnet, gjorde jag en slags grundbild för hur en reglementsenligt utrustad silahtâr/mamluk skulle te sig under den period, motsvarande sekelskiftet 1300 VT, som är i fokus.
Ett av mamlukernas många särdrag (i kontrast mot hur såväl historiska som på historien baserade fantasyframställningar av medeltida arméer felaktigt brukar skildras) var att de från barnsben obönhörligt tränade slavkrigarna kontrollerades via återkommande mönstringar (a’rd) både i fråga om kompetens med vapen och att de hade korrekt, reglementsenlig beväpning och utrustning. I min grova skiss drog jag ur källorna för hur en silahtâr/mamluk skulle ställa upp inför fältexpeditioner. Mamlukerna utgjorde ett slags amalgam av beridna bågskyttar och tungt rustade chocktrupper. Deras beväpning innefattade såväl den tunga sammansatta bågen som svärd, sköld och stridshammare för närstrid mot tyngre rustade motståndare. Skissen ger en idé om hur alla dessa bars.
Lite färg sattes på den skissen för ökad klarhet och för att framhäva detaljer som förekomsten av s.k. tiraz-band på ringbrynjans ärm, vilken visade på ens regemente eller herre, såväl som märket på pilkogret, ett s.k. rank, ett system unikt för Mamlukriket som betecknade krigarens eller dennes ägares ämbete eller position. Två korsade svärd torde beteckna att denne krigare tjänar under Amir Silah, ”vapenherren”, en av de högsta befälhavarna i riket med ansvar för de kungliga arsenalerna.
Senare, i samband med arbete med andra bilder, satte jag mig före att göra den där färglagda kladden någorlunda ”klar”. Mönster och materialtexturer liksom utsmyckningar typiska för perioden målades in. Således tycktes den vara i det närmaste färdig, såtillvida att den uppfyllde sitt syfte att ge en någorlunda korrekt utgångsbild av hur en silahtâr/mamluk skulle te sig. Det var inte meningen att vara mer än så.
En av de krävande, och också bästa sakerna med att fortsätta lära i livet, är chansen att vinna i insikt, och förbättra det man gör – och har gjort. Vidare studier genom åren att gett för handen att mamlukerna var mer ambitiösa i utrustningen av sina krigare än vad som fordom antagits.
Tydligen var den ringbrynja (alternativt lamellskydd, vilket också var vanligt) som jag förvisso korrekt antagit var det grundläggande skyddet iaf. på 1300-ta
let inte nog: källorna pekar på att mamluk-krigaren skulle ha ytterligare skydd på bålen, troligen för att stå emot beskjutning från t.ex. mongoliska bågar. Finnandet av hundratals uppsättningar av harnesk i läder och metall i arsenaler från provinsen Damaskus från tiden ifråga, har belagt detta. Sålunda gjorde jag i efterhand några skisser och studier på hur dessa skydd, som var tämligen sofistikerade varianter på harnesk i limmat och hårdkokt läder, både med och utan kompletterande metallförstärkningar, kunde se ut.
Eftersom min grundbild således var blivit inaktuell för sitt syfte stod valet mellan att göra en ny, eller modifiera den befintliga. Lättjan gav fördel åt det senare, och när lusten att åter skapa återkom ritade och målade jag således om bilden och lade på ett harnesk av den typ som en korrekt, fullt utrustad silahtâr/mamluk skulle bära om han inte ville bli skjuten full med hål av sina motståndare. Eller få smaka piskan för att inte ha klarat mönstringen.
Stridsrustad kunglig Silahtar, mawali al-Sultan
Så ser i dagsläget grundutförandet av en silahtâr/mamluk ut för min syn. Det fanns ännu mer tungt beväpnade och rustade mamluker, men detta är vad som utgjorde standardkraven för de många, tusentals man stora elitregementen som mamlukernas sultaner och de högsta amirerna (befälhavarna och guvernörerna) satte upp. Det måste ha varit en skakande syn, att stå på fältet och se rader av tusentals av de där till tänderna beväpnade och välutrustade ryttarna, från barnsben tränade i krigets alla konster och drillade att agera som väl koordinerade enheter, närma sig. Deras träning och beväpning skedde också till en ofantlig kostnad: källorna visar tydligt att den ekonomiska nedgång som drabbade Egypten och mamlukerna som grupp i synnerhet efter Digerdöden 1348 var en av huvudorsakerna till att mamlukernas modell för uppsättandet av arméer på basis av en elit av topptränade och välutrustade krigarslavar inte kunde leva upp till sin glansdagars nivå, varken ifråga om antal eller kvalité.
För snart 9 år sedan planerade jag en serie bloggposter som skulle handla om mamlukerna med målet att skriva den definitiva introduktionen på svenska över detta märkliga och fascinerande fenomen. Saker kom dock i vägen, och materialet låg och ligger ännu kvar i utkast-mappen. Många skisser och teckningar har gjort sällskap till de många fyllda anteckningsböcker som kommit ur de tusentals sidor böcker och forskningsrapporter på ämnet som insupits och alltjämt intas sedan dess. Kanske tar jag tag i det igen – tiden får utvisa.
Se andra inlägg på inspirerade av mamlukerna och deras märkliga kultur under kategorin
”Mamluk”
För en introduktion om Mamlukerna, se webbsidor som t.ex.
- Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk samt https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk_Sultanate_(Cairo) och eller de mindre svenska motsvarigheterna, https://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluker samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluksultanatet_(Kairo).
- bloggen http://the-mamluk-faris.blogspot.com/
- En utmärkt resurs för att läsa på en mer seriös akademisk nivå om Mamlukerna finns allmänt tillgänglig hos University of Chicago http://mamluk.uchicago.edu/
- Jewish Virtual Library http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/judaica/ejud_0002_0013_0_13118.html
Några böcker och artiklar på temat, av vilka några finns utlagda på Google books:
- David Ayalon, nestorn bland forskare på ämnet genom sina banbrytande ”Studies in the Structure on the Mamluk Army” del I och II, i Bulletin of the School of Oriental and African Studies, University of London, först publicerade 1953. Vol. 15, No. 2 (1953), pp. 203-228, publicerade av Cambridge University Press. Se också hans ” The Mamluk military society” – finns på google books http://books.google.se/books/about/The_Maml%C5%ABk_military_society.html?id=FY5yAAAAMAAJ&redir_esc=y
- Linda S Northrop ”From Slave to Sultan” – finns att läsa på Googlebooks http://books.google.se/books?id=DivRsJGJaKwC&pg=PA185&lpg=PA185&dq=ayalon+mamluks&source=bl&ots=O_qUHgkbbz&sig=d7Z84Ht5xTzTkxiBiv54ogMgaUU&hl=en&sa=X&ei=F3ylT5PUK6qK4gT7xbC6CQ&redir_esc=y#v=onepage&q=ayalon%20mamluks&f=false
- Amalia Levanoni ”A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāṣir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341)” AJ Brill1995, samt ”Why was the Halqah in the Mamluk Army not Dissolved When It Reached Its Nadir?” som finns på nätet, hos University of Chicago: http://mamluk.uchicago.edu/MSR_XV_2011_Levanoni_pp37-65.pdf
- Reuven Amitai-Preiss (1995), Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281, Cambridge University Press, ISBN 0521462266.
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg
En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.
I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.
Kati till Häst, Yakane till fots träning
Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.
Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.
Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.
För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.
En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.
Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.
Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar, toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.
Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd
Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.
———————————————–
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg”
Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö
Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.
Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.
Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.
Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.
För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.
Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.
Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.
Kati & Corinna bakgrund akvarell
På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.
Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.
Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch
Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).
Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.
Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.
PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”
Träningsteckning (11:2) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 får färg
En tecknings väg på väg till en enkel men mer skildrande målning fortsätter, och två kvinnliga kombattanter får lite färg på sig.
I förra inlägget skildrades hur den senaste i raden av träningsteckningar inspirerade av stridsövningar, i det här fallet fäktning, tog sin början från ett foto av två tävlande fångade mitt i fäktningens karaktäristiska snabba utfall. På den baserades en teckning som visade på mina två hjältinnor Kati och Corinna sedda från en liknande vinkel och i snarlik pose.
Den teckningen fick snabbt karaktären av en slags storyboard till en scen i mina berättelser, där vad som börjat som en slags övning eller tävling mellan de två håller på att utvecklas mer till en envig där Kati, nederst på bilden, just har träffat Corinna med ett hårt slag över ansiktet.
I det första stadiet blev teckningen någorlunda klar i och med att den tuschades (se till höger).
Men redan här var den satt på vägen att bli en del i en större helhet, där bakgrund och färgläggning skulle ingå. Vägvalet för denna större illustration föll till slut på en kombination av tusch och akvarellfärg, och parallellt med att jag började skissa och måla bakgrunden som de två figurerna skulle ingå i, förberedde jag en målad variant av de två stridande själva.
Kati & Corinna uppifrån akvarell
Genom att trycka in konturerna med en smal trästav genom ett mellanskikt av karbonpapper överfördes teckningens baslinjer till akvarellpapper. Sedan var det bara att svabba på. Min målningsteknik är nästan obefintlig och akvarell passar egentligen inte speciellt bra som teknik för att måla personer – akvarellens särart skulle dock framför allt komma till sin rätt för den omgivande bakgrunden. Efter att ha friskat upp erfarenheterna från några tidigare kladdar och försök fick jag i alla fall fram en färgskala som åtminstone inte förtörnade blicken för mycket och dög som färgläggning för detta delavsnitt.
Akvarellen scannades sedan in och genom bildbehandlingens magi kunde den kombineras med den tidigare tuschteckningen som en bild där de två elementen låg som skilda lager – se nedan.
Kati & Corinna uppifrån akvarell & tusch
Som vanligt noterade jag hur akvarellens bleka färger i någon mening ”kom bort” och blev ännu mer urlakade och mindre distinkta när de scannades in och kontrasterades med de skarpa linjerna i en teckning. Som tur är erbjuder bildbehandlingsprogrammen möjlighet att i någon mån åtgärda det där. Men det skulle bli en senare fråga, för först måste omgivningen och miljön till den större bild som den hjälpligt färglagda teckningen skulle ingå i som del, skapas. I nästa inlägg kommer det och färdigställandet av vad som börjat som en enkel teckning av fäktande att skildras.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (11:1) – Bättre Fly än illa Fäkta 2
Inspirerad av sportfäktningens värld kom en teckning som satte en fäktningsstrids snabba stötar och utfall i en naturskön och dramatisk miljö.
Den här gången var det ett foto av två kvinnliga fäktare fångade mitt i samtidiga utfall, sedda från en vinkel snett uppifrån, som satte fart på fantasin. Den passade in i den kontinuitet som skildras i min serie av träningsteckningar som tidigare visats här, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna ömsom tränar ihop och drabbar samman. Tankarna gick till en scen där de två utkämpar vad som börjar som en slags träningsmatch, men som snart urartar i en envig till det bittra slutet.
Jag kladdade fram en variant av mina två stridare satta i en översiktlig vy av den miljö där envigen utspelade sig, en klippa som bildar en slags stenbro över en klyfta med en forsande flod på botten.
Det stod snart klart att bilden bestod av två delar som delvis föll isär: dels de två stridande, dels landskapet och miljön. Hur de två senare skulle förenas var en fråga som än så länge fick läggas på is. Jag beslöt mig för att börja med de två sköna fäktarna.
Först skissade jag fram figurerna i hård blyerts, med fokus på kroppsställning och rätt återgivande av perspektiv och betraktelsevinkeln. Detaljer som klädveck, skuggning och annat lades på med vanlig HB-blyertspenna, i en linjerad, typiskt ”tecknad” stil. Kati och Corinna slåss med käppar och har inga kroppsskydd, och den smäll som Corinna därmed får av Kati med käppen måste framgå av hennes uttryck.
Redan då hade jag börjat luta åt att tuscha den där som en delvis egen, färdig teckning som kunde stå enskilt, och först därefter foga in den i den större, sammansatta bilden med bakgrund som en enhet. Blyertsteckningens linjer belades med artliner-penna i radierna 0,005-0,5 mm, och resultatet blev som nedan.
Som den står fram har teckningen förhoppningsvis inte helt tappat inspirationskällans rörelse. Valet av tusch för de två huvudpersonerna tvingade dock fram ett ställningstagande för fortsättningen – det måste rimligen innebära att även bakgrunden måste tuschas – vilket faktiskt inte var vad jag hade tänkt. Hur bilden till sist gjordes klar och fogades samman med sin bakgrund framgår i nästa inlägg.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (10) – Bättre Fly än illa Fäkta (?)
Under en sommar med endast några dagars ledig tid mellan jobb o träning har inte mycket publicerats. Men figur -och designstudier har fortsatt under sena nätter – som en serie teckningar inspirerade av bilder från sportfäktningens värld.
Under arbetet med de här tidigare publicerade träningsteckningarna blickade jag ganska brett på olika sporter och stridskonster för figurernas kroppsställningar och känsla av rörelse. En av de discipliner som återkom var fäktsport, eller sportfäktning som jag föredrar att kalla det.
Trots att sportfäktning har avlägsnat sig väldigt mycket från den stridsorienterade kamp mellan svärdskämpar som utgjort Fäktningen under mer än 4000 år, är dess dynamiska, snabba utfall tacksamma som inspirationskälla för avbildandet av träning av svärdshantering. En av de bilder som fastnade för min näthinna var ett foto på sportfäktare. Bildens behållning, tycktes det mig, är att den fångar en situation av stark obalans mellan parterna, där den ena är helt överlägsen. Jag föreställde mig att den knäböjande parten satsat allt på ett utfall som inte slutat väl…
Tanken föranledde en snabb minneskladd – för det är en situation som passar utmärkt för relationen mellan två av protagonisterna i mina berättelser, när den otåliga och kanske lite väl ivriga Kati börjar övas av den storvuxne stridsmannen Yakane. Redan på klotterstadiet lade jag på mera rörelse för den upprättstående Yakane, för att trycka på att han inte står så statiskt utan måste ta ett snabbt steg åt sidan.
Kladden mynnade ut i en skiss i hård blyerts, där detaljerna kunde mejslas fram. För att understryka Yakanes kontroll över situationen lades detaljen till att han tagit tag i Katis käpp samtidigt som han klivit åt sidan och satt sin egen stav mot hennes strupe.
Direkt på skissen fixerades konturerna och de viktigaste linjerna med halvhård (2B) blyerts, medan skuggor, detaljer och nyanser lades på med mjukare (6-9B) blyertspennor. Med hjälp av stompfer, dvs utsmetare av papper, gjordes övergångarna mjukare och något mer gradvisa. Resultatet kan ses nedan.
Teckningen… funkar iaf. De viktigaste och inspirerande idéerna från originalfotot med fäktarna blev överförda, och den ger hjälpligt en aning om den tänkta situationen som den är tänkt att illustrera. Båda protagonisterna känns väl igen och ger ett rättvisande kroppsligt intryck, eller vad man ska säga. Den läggs således till den växande högen av bilder som visar på träning i stridskonster för karaktärerna. Kanske får den färg på sig så småningom.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg
Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
En liten Sommarteckning
En snabbt tillkommen och färdigställd bild, passande nog av den tidiga sommarens viktigaste figur, min favoritseriehjälte Mirakelkvinnan.
Det var veckan efter premiären som jag och Julian satt och tecknade lite vid skrivbordet: han satsade på Pokemons, medan undertecknads skolblyertspenna drog upp linjerna till den figur som upptagit sig mest uppmärksamhet på sistone (och tacksamt nog, välförtjänt så); superamazonen Diana, alias Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Trots sin tillkomst, helt fritt, närmast lite tankspritt och utan direkt förlaga, var kladden inte fullständigt utan kvalitéer: den andas åtminstone handlingskraft med Diana mitt i språnget svingande sitt svärd. Tack vare det, och att man lovade Julian, undgick den det öde som delas av 90% av de där snabba skisserna: nämligen att förbli som sådan.
Således gick jag vidare, och väl hemma drog jag fram blocket med tracing paper, genomskinligt teckningspapper, för att se om det kunde bli något av kladden. Med några ögonkast på hur Mirakelkvinnan ter sig ut i spelfilmen drog jag upp en OK, inte alltför detaljerad men ändå proportionerlig tuschteckning direkt ovanför skissen. Stilen, en serietidnings-teckning av klassiskt snitt, var tämligen given och utfördes snabbt, utan några korrigeringar.
Kommen så långt var det ingen mening med att avbryta flödet, så varför inte måla den? Under en kväll tillämpades det vid det här laget standardiserade målningsförfarandet med tre grundlager färg (bas-mörk-ljus) ovanpå varandra med några ytterligare lager för ljuseffekter på bilden. Resultatet blev som synes nedan.
För att vara så kvickt framtagen blev den faktiskt OK, den där bilden. Som påtalats i ett tidigare inlägg om Mirakelkvinnan gillar jag verkligen den senaste iterationen av hennes dräkt, med dess tydliga drag av en slags antik rustning samtidigt som den ändå pekar tillbaka på den klassiska dräktens färgskala. Så tjo och hurra för Diana, som gav upphov till denna snabbt tillkomna men inte helt oanvändbara övning.
Filmen ”Wonder Woman”, som i skrivande stund visas på biograferna, vars bakgrund i seriefiguren presenterats och också recenserats här på bloggen, rekommenderas varmt.
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia i https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)
I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.
OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.
Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.
Wonder Woman Comic-con trailer
”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.
Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer
Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.
Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.
Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.
Gal Gadot & Patty Jenkins
Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.
Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.
Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.
Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.
Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.
Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.
Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.
Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer
Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)
En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt: det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.
Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.
För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.
Betyg: Tummen upp
****************************
← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare”
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:
- Internet Movie Database: Wonder Woman (2017) IMDb
- Wikipedia: Wonder Woman (2017 film)
- Wonder Woman’s Officiella Sajt: wonderwomanfilm.com
- Svenska Dagbladets recension ”Wonder Woman – Superhjältefilmen vi längtat efter – äntligen”
- Dagens Nyheter recension ”Patty Jenkins – Wonder Woman”
Mirakelkvinnan! (1) – en Historia om Bondage & Hårdkokta Kvinnokrigare
Den 2:a juni har Wonder Woman, den första fullskaliga superhjältefilmen med en kvinnlig hjälte som protagonist, premiär. Men vem är Wonder Woman, eller Mirakelkvinnan, som vi kallar henne här?
Undertecknad håller Mirakelkvinnan som sin favorithjälte, och ser med stor spänning fram emot filmens premiär. Det verkade därför passande att lite översiktligt titta på bakgrunden och utvecklingen av denna ikoniska hjältinna, som fyllde 75 år i fjol.
Det var 1941, mer än 75 år sedan, som Mirakelkvinnans upphovsman William Moulton Marston med tecknaren Harry G. Peter först presenterade figuren Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Marston var i sig en intressant figur. Som ung hade han forskat på nya tillämpningar på det s.k. systoliska blodtryckstestet, som låg till grund för polygrafen, mer känd som lögndetektorn, och han blev en av de främsta tillskyndarna av användningen av denna apparat. 
Marston hade ett starkt engagemang för den tidiga kvinnliga frigörelserörelsen, de s.k. suffragetterna, och hade tidigare publicerat sina tankar på hur en populär gestaltning av en idealiserad kvinnofigur skulle kunna te sig och syfta till att sprida en föredömlig syn på såväl kvinnor som personliga egenskaper. I samband med tillkomsten av sin seriefigur var Marston uttrycklig i sin ambition att göra henne till en ”perfekt” kvinna, sinnebilden för de kvinnor som enligt Marsten borde styra världen. Marston skall f.ö. först velat kalla figuren ”Wonder Ma”, mirakelmamman, men kom på andra tankar.
Wonder Woman, Mirakelkvinnan på svenska, blev alltså namnet på den stridbara, atletiska och övermänskligt starka seriefigur som 1942 fick premiär i ”Sensation comics”. Både figuren och bakgrunden till hennes krafter och karaktär skilde sig då ut sig från andra superhjältar. Dels för att hon var kvinna, men Marston drog dessutom inspiration från klassisk mytologi och gjorde Diana, som är Mirakelkvinnans dopnamn, till en slags avläggare till de grekiska gudarna och gudinnorna. I serien beskrevs hennes hemort som en dold ö där amazonerna, de kvinnliga krigarna i den grekiska litteraturen, höll sig undan från männens värld. Hennes är också en gudomlig födsel, där hon skulpterades fram i lera och ingöts liv av de grekiska gudinnorna som försåg henne med visdom, snabbhet, styrka och ståndaktighet, liksom med diverse parafernalia som hennes Magiska Lasso, som tvingar den som fångas i den att berätta sanningen.
Mirakelkvinnan lanserades just under den period när USA fullt ut gick med i andra världskriget, något som förstås kom att prägla hennes äventyr och framtoning. I sin patriotiskt inspirerade utstyrsel och flygandes runt på sitt osynliga flygplan kom hon under de tidiga åren nästan alltid att slåss mot nazister o.d., inte sällan sida vid sida med amerikanska trupper, precis som sin manliga motsvarigheter Stålmannen, Captain America m.fl.
Som väntat vållade Mirakelkvinnan snart kontrovers, och hotades såväl av censur för att visa för mycket hud samtidigt som hon anklagades för att vara ”lesbisk” och manhaftig, och förleda ungdomen om kvinnors plats i samhället. Det här speglar en dubbelhet som fanns där från början, i mötet mellan en stark, på mänga sätt progressiv kvinnogestalt och en sexuellt och ur kvinnligt frigörelseperspektiv hämmad kultur – som dessutom blev mer konservativ under 1950-talet.
Följden blev att Mirakelkvinnan, hur föregivet stark och kapabel hon var, ofta hamnade i situationer där hon måste räddas av andra, och att ett enligt tidsandan mer ”korrekt” trånande efter sin manliga sidekick Steve Trevor kom att dominera hennes personlighet. Mirakelkvinnan var den första och länge enda kvinnliga medlemmen i den tidiga superhjältegruppen Lagens Väktare (Justice Society) men det är talande att hon då främst tjänstgjorde som gruppens – sekreterare. 
En lustig detalj som inte uppmärksammades förrän senare var Mirakelkvinnans koppling till bondage, som Marston själv praktiserade med sin fru och älskarinna. Som en följd av det kom den tidiga Mirakelkvinnan osannolikt ofta att hamna i ställningen att vara uppbunden på diverse intrikata sätt…
På 1960-talet skedde en relativ nedgång för superhjältegenren, vilket i Mirakelkvinnans fall ledde till att hon mer och mer porträtterades enligt inspiration från den växande detektiv- och agent-genren. Hennes dräkt och ursprung trycktes tillbaka för mer realistiska äventyr – vilket också ledde till att hon ett tag förlorade sina superkrafter och blev en slags detektiv som bekämpade brott med sin stridsträning och skarpsinne.
Bara det faktum att Mirakelkvinnan fanns och kunde ta plats bredvid grabbarna gav dock möjligheter och när tidsandan växlade fick Mirakelkvinnan åter ett uppsving. I en intressant vändning med klara politiska och ideologiska förtecken kom den ledande feministen Gloria Steinem att reagera på att den mest framträdande superhjältinnan förlorat sina krafter och sin särart, och i en berömd artikel och dito framsida vid lanseringen av kvinnomagasinet Ms. Magazine 1972 propagerade hon för att Mirakelkvinnan skulle återges hela sin forna glans som ikonisk superhjälte. Det här återlanserade Mirakelkvinnan som en feministisk idol – om än en fortsatt tvetydlig och kontroversiell sådan.
Den bestående dubbelheten i synen på Mirakelkvinnan illustrerades när hon för första gången tog steget över till rörliga medier, porträtterad av Lynda Carter i en TV-serie som gick åren 1975-1979. Mirakelkvinnan porträtterades där åter som formidabel, superstark och snabb, men kostymen hon bär var en åtsmitande baddräktliknande historia med blixtlås på ryggen: ett klassiskt exempel på en look som sätter figurframhävande och mycket bar hud framför varje form av praktiska hänsyn. Mirakelkvinnan i Lynda Carters uppenbarelse blev inte desto mindre populär, och för många den dominerande versionen av hur Diana tog sig ut ända in i våra dagar.
En bestående vändning kom på 80-talet när serien fick en välbehövlig nytändning under den skicklige tecknaren och serieskaparen George Pérez, vars detaljerade och utförliga teckningsstil inspirerat många, inte minst undertecknad. Under Perez kom Mirakelkvinnans prominens som en av de allra mäktigaste seriehjältarna fullt ut till sin rätt: Mirakelkvinnan blev superintelligent, starkare än någonsin, kunde nu själv flyga och överleva de svåraste skador, med mera.
Ifråga om bakgrund och stories trycktes det ännu tydligare på kopplingen till grekisk mytologi, vilket också återspeglades i hjältinnans karaktär som fick en klassisk inramning som sedermera blivit bestående. Mirakelkvinnan blev något av en ”tidsresenär”, främmande för vår värld liksom Stålmannen – men istället för att komma från en annan planet kom hon från en annan era, förankrad i antikens hjälteberättelser och ideal. 
Hennes uppdrag till världen är att skipa fred och bekämpa ondska, och hennes läggning tydligt pacifistiskt, trots hennes krigiska fostran. Mirakelkvinnan blev sålunda en kvinnlig hjälte i de klassiska heroernas tradition, kommen för att frälsa en modern värld hotad av Kalla Kriget. Den här Mirakelkvinnan blev kanonisk också såtillvida att den kom att projiceras bakåt, och anses nu ha ersatt de olika varianterna av Mirakelkvinnan från andra världskriget och framåt.
Mirakelkvinnan har fortsatt att utvecklas under 2000 talet, och har omstöpts och återlanserats flera gånger under hägnet av de återkommande generella omgörningarna av DCs seriestall, som t.ex. New 52, DC Rebirth mm.
Hennes relation till andra hjältar och syn på män och romans har pendlat mellan tämligen avståndstagande till mer intresserad. Under New 52-serien t.ex. kom hon 2012 att lämna sin mänsklige sidekick och romans Steve Trevor för att inleda en romans med självaste Stålmannen.
Hennes krigarroll har skärpts, såtillvida att hon mer och mer framställs som en direkt avläggare till de klassiska grekiska hjältarna inte bara i fråga om karaktär men också i hennes roll som krigarkvinna med svärd och sköld i hand: vissa framställningar visar henne som tämligen stridsbenägen, , liksom också benägen på att ta en ledande, proaktiv roll för att bekämpa motståndare och rätta till orättvisor.
En av de mer notabla förändringarna är att hennes ursprung gjorts om så att Dianas magiska födelse från lera visade sig vara en lögn, berättad för att dölja att hon i själva verket är en halvgud, frukten av en förening mellan hennes mor, Amazondrottningen Hippolyte, och överguden Zeus själv. Det här höjde henne till än mer tydligt gudalik status, och sedermera kom hon att ta en av sina klassiska fienders, krigsguden Ares/Mars plats och blev således Krigets Gudinna.
Serier är en visuell konstform, och det kan också vara intressant att notera hur Mirakelkvinnans dräkt, hand i hand med övriga förändringar, speglat tidsandan och tryckt på olika sidor av karaktären. Wonder Womans ursprungsdräkt var inspirerad av samtidens baddräkter och showdräkter för kvinnliga akrobater – vilket är i princip var samma sak. 
Med tanke på den tidsera som såg henens födelse hägrade antagligen också dåtidens populära Pin-up-konst som amerikanska stridspiloter satte på utsidan av sina plan som lyckomaskotar.
Under 60-talet övergav som påtalats dräkten, men den fick en återkomst på 1970-talet, och förblev sedan som den figurnära klassiska utstyrsel som dominerat fram till 2000-talet (se nedan).
Under de senaste 10 åren har dock flera olika varianter testats, med varierande resultat. Kanske som ett svar på den ofta ställda, och motiverade, frågan på varför en alltmer tydligt krigisk karaktär skulle vara så oskyddad och springa runt med så mycket bar hud har flera mer påklädda och rustade varianter lanserats – men de har inte riktigt tagit.
I ett drag som verkar ha tagit inspiration från researcharbetet till filmen ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) där Mirakelkvinnan först presenterades för biopubliken gick serieskaparna tillbaka till en utstyrsel som klart anknyter till den klassiska dräkten, men med en mycket välfunnen twist. 
De har designat om dräkten baserat på de lätta rustningar som hopliterna, de antika grekiska krigarna, bar (det enda lilla felet skulle kanske vara avsaknaden av axelskydd, men det få man överse med…). Kombinerat med de tidstypiska vapen som Mirakelkvinnan allt oftare syns bära blir det en mycket bra och passande dräkt, som tydligt anknyter till hennes karaktär.
Som synes ger gestalten Mirakelkvinnan en intressant inblick i tidens strömningar. Varianter och förändringar genom åren både ifråga om ursprung, karaktär, krafter och kraftnivå, hennes syn på romans med mera har pendlat fram och tillbaka. Den ursprungliga Mirakelkvinnan hade övermänskliga krafter men belades snabbt med en konventionell kvinnoroll. Senare förlorade hon sina krafter och superhjältekostymering men blev mer självständig, för att sedermera återfå sin superhjältestatus, och bli mer tydligt stridbar och upphöjd ifråga om både ledarroll och gudomliga status. Skaparna till den stundande filmen har haft att ta ställning till dessa skilda framställningar när de nu skapar sin version, som troligen kommer att få ett starkt inflytande på hur figuren omtalas och framställs allt framgent.
Demo för Mirakelkvinnans dräkt i ”Batman vs Superman” (2016)
Det kan vara värt att påpeka att Mirakelkvinnan ännu förmår röra upp känslor och kontroverser, på skilda håll. I samband med figurens 75-årsfirande i fjol framfördes idén, som vann brett stöd, att göra figuren till en slags ikon eller ”ambassadör” för Förenta Nationerna som symbol för kampen för kvinnors rättigheter. Men kampanjen stötte på patrull från diverse håll, som dels menade att figuren är ”för sexualiserad” (läs lättklädd) och ”kulturellt Okänslig”. Efter två månader lade FN ner kampanjen. Strax därefter påpekades det närmast självklara faktum att Mirakelkvinnan och hennes amazon-systrar rimligen måste se positivt på homosexuella, i alla fall lesbiska, relationer givet att de bebor en ö endast befolkad av kvinnor. Detta föranledde breda medier såväl som en storm av kommentarer i sociala medier (de flesta dock positiva). De här två exemplen visar att Mirakelkvinnan som figur har en laddning och utgör en intressant projektionsyta för olika versioner av hur en hjälte, kvinna och förebild kan se ut, ännu 75 år efter sin tillkomst.
”Wonder Woman” har premiär den 2a Juni i år. Då återkommer denna blogg med en recension av filmen.
****************************
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
——————————————
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia, se bl.a.
- https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
- http://www.smithsonianmag.com/arts-culture/origin-story-wonder-woman-180952710/
- http://www.dccomics.com/characters/wonder-woman
- https://comicvine.gamespot.com/wonder-woman/4005-2048/
Om turerna kring Mirakelkvinnans utnämning till FN-ambassadör, se
- https://www.theguardian.com/world/2016/dec/12/wonder-woman-un-ambassador-gender-equality
- http://edition.cnn.com/2016/12/13/health/wonder-woman-un-ambassador-trnd/
- https://nyti.ms/2kpY5Yl
Om kontroversen kring Mirakelkvinnans sexuella läggning se bl.a.
- http://www.hollywoodreporter.com/heat-vision/wonder-woman-is-bisexual-writer-933809
- http://www.mirror.co.uk/3am/celebrity-news/dc-comics-writer-shocks-fans-8949689
- http://www.huffingtonpost.ca/2016/09/30/wonder-woman-bisexual_n_12265652.html
Träningsteckning (9) – En smocka hänger i luften
Serien av teckningar på temat stridsträning fortsätter med två nya storyboards med Kati & Corinna, två av protagonisterna i min berättelse, som urartat i ett avgörande ögonblick när Kati reser sig mot den misshandel som hon fått utstå och släpper loss sin kraft och vrede på sin mer erfarna sparringpartner.
Det kan vara värt att rekapitulera den här scenen som den utvecklats steg för steg: Kati och Corinna tränas i stridskonsterna av den bistre Yakane, och får sparras med full kraft trots att Corinna är mer erfaren och kunnig. Som en följd får Kati om och om igen stryk. En dag går saker överstyr och Kati ligger blödande på marken. Corinna tvekar, hon vill inte fortsätta, medan Kati reser sig upp med en mordisk glimt i ögonen.
Sedan tidigare hade jag som brukligt är gjort visualiseringskladdar på vad som händer sedan: att Kati kastar sig fram, slår ut med sin käpp och överrumplar Corinna som sänkt sin gard. Som en övning i att skildra figurer i realistisk rörelse och mina pågående studier i olika vinklar och dynamiska kroppsställningar bestämde jag mig för att göra några snabba blyertsteckningar i helfigur på det där.
Det första momentet framgår av den vidhängande kladden. Trots att hon tas med överraskning hinner Corinna parera hugget. Kati kommer dock framåt med fart, med vänstern knuten för att slå till…
Kladden har som ofta är fallet en konventionell horisontell vinkel. Vid överföringen till teckning sänktes perspektivet något, för att accentuera rörelseriktningen som går från just ett lägre läge uppåt och inåt i bilden. Som synes jobbade jag med varianter för Katis näve för att hitta en mer realistisk och spontan vinkel, mer nedsänkt som inför en rallarsving, och delvis utåt i bilden mot betraktaren.
Kati Utfall mot Corinna
Teckningen fångar förhoppningsvis överrumplingsmomentet i dels Corinnas ansiktsuttryck, men än mer i hennes kroppsställning, där hon mer tydligt ryggar tillbaka och parerar reflexmässigt i en avig, inte välbalanserad hållning – i kontrast till Katis bestämda, framåtskridande uppenbarelse.
Framåtrörelsens syfte framgår av nästa kladd, där Kati tar ytterligare ett steg framåt mot den statiska Corinna och kommer innanför hennes gard för att slå till. Som framgår tänkte jag mig först Corinna hållande sin käpp i en dubbelhandsfattning, och Kati slående rakt fram med vänstern.
I helkroppsteckningen kom ställningen åter att finjusteras. Med sin svärdsarm pressar Kati ner Corinnas käpp, samtidigt som hon kliver in för sitt slag. För själva slaget skiftade jag vad som först såg ut som en jabb till en slags vänsterkrok, ett slag med högre kraft och potential att knocka motståndaren, och också mer konsekvent med Katis utgångsposition. Det framgår förhoppningsvis också att benen viker sig under Corinna från hennes (alltför) raka och jämfota benställning.
Kati Vänsterkrok mot Corinna
Det är intressant att notera att när man vill fånga sådan snabb och dynamisk action i helkroppsformat så förloras något av kraften i den dominerande rörelseriktningen: figurerna ser mer frusna ut än om man zoomade in till halvfigur. Om det här vore teckningar ämnade för en serietidning skulle jag därför troligen beskära dem ovanför knäna. Som det är nu är helkroppsvyn en del av poängen, men jag tycker ändå att något av kraft och rörelse framgår, speciellt när man sätter bilderna intill varandra.
De här bilderna är representativa för mitt vardagstecknande numera, sådant som jag fäster på papper var och varannan dag. Som sådana är de också starkt präglade av min egen träning och intresse för framför allt boxning. Så befruktar olika sidor av livet varandra: jag hade antagligen inte kunnat t.ex. fästa mig vid detaljerna i mina kombattanters fotarbete om det inte var något som jag själv övade och praktiserade.
De där kommer att färgläggas, det är ett som är säkert. Före dess skall dock upplösningen av denna fight och viktiga vändning i historien om Katis och Corinnas träning och tillväxt att läggas fram.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
————————————————————
Projekt Storyboards: Ett annat Perspektiv, i flera hänseenden
En bild av vantrogenhet och avsmak över de egna handlingarna kastar ett annat ljus över en scen där min hjältinna Kati reser sig från nedslagning, här sedd med fokus på förövarna.
Tidigare har inledningen till detta viktiga skeende redovisats i flera inlägg, fram till att Kati reser sig efter att ha blivit slagen blodig under sin träning. De bilderna visade främst på Katis stridsvilja och järnhårda beslutsamhet. Men det skeendet är mer mångtydigt än så, inte minst eftersom Corinna och Yakane, de två andra inblandade, bär på motstridiga känslor och reaktioner inför det som händer. Jag ville illustrera också detta för att åskådliggöra det komplicerade och mångtydiga i den scenen.
Om man liknar sin inre bildström vid en film, vilket alltid ligger nära till hands för mig, kan man betrakta det här som del i en serie ögonblicksbilder eller storyboards. Inledningsvis (1) fångades intrycket av träningen och ögonblicket när Corinna slår ner Kati i en överblicksbild snett ovanifrån.
Därefter (2) byttes perspektivet för att betrakta den liggande och blödande Kati som ser upp mot sin motståndare, nedslagen men inte besegrad. Fokus är på hennes ansiktsuttryck och kroppsställning.
Slutligen (3) reser sig Kati upp hela vägen, och står där, utmanande med sin käpp i båda händer och redo för fortsättning, okuvad och stridslysten trots oddsen och sina skador.
Så långt gott och väl. Men det fattas något där, en central del av skeendet: nämligen hur Yakane och än mer Corinna, som är de som utdelar slagen, agerar och reagerar under tiden. Båda är svårt kluvna till det de gör, och speciellt Corinna skulle återspegla det och inte kunna dölja det i slutändan.
I en film skulle man vända kameravinkeln mot henne mellan bild (2) och (3) för att visa på detta: och med det i baktanken kladdade jag fram ett utkast på hur Corina tvekar, stannar upp i en slags förundran medan hon ser ner på den nedslagna Kati just som denna är på väg upp.
Corinna & Yakane ser ner på Kati utkast
I en närmast bokstavlig variant av kameravändning tänkte jag mig åsynen av den tvekande Corinna i grodperspektiv, sett nerifrån. Utkastet hade i förstone med Yakane längre bak i en tämligen neutral pose och stumt ansiktsuttryck. Inför att jag bestämde mig för en mer bearbetad skiss ville jag med hjälp av Yakanes ställning tydligare illustrera den konflikt som Corinna ställs inför: hon vill stanna upp, visa medlidande med den skadade Kati där hon ligger. Yakane sköts därför fram i bilden, pekande ner och tydligt befallande henne att fortsätta och avväpna den liggande Kati. Jag valde den varianten.
Corinna & Yakane ser ner, ifylld början
Av anledningar som kommer att framgå i ett framtida inlägg valde jag att göra den här teckningen inte med blyerts, utan med rent ritkol (Charcoal), som jag testat ett par gånger (se tidigare inlägg). Sådana kolkritor ger en djupare svärta och omedelbar tillgång till fler gråskalor, men är också mycket skitigare och dammar av mer.
Några förändringar av bilden skedde under teckningens gång. I det första utkastet hade Corinna släppt sin käpp, men istället stannade jag för att hon ännu höll fast den, löst vilande på fingertopparna – tanken var att det skulle se ut som om handen inte riktigt ville lyda längre. Yakanes klädsel ändrades också till mer löst sittande plagg som gör hans figur större och mer oformlig, som en kontrast med Corinnas mer avskalade och jämförelsevis mer förmänskligade figur.
Den stora utmaningen med att använda ritkol skulle dock komma med ansiktena. Speciellt Corinnas ansiktsuttryck är det centrala och bärande inslaget i bilden, och jag gruvade mig för att alls kunna få fram något vettigt med mitt valda, kladdiga medium. Här kom dock övningarna i att avbilda Corinnas vackra ansikte (redovisade i tidigare inlägg) till nytta. Efter litet velande blev teckningen mer eller mindre klar som den syns nedan.
Corinna & Yakane ser ner på Kati m bakgrund
Jag var inte helt nöjd, men det var i alla fall ingen katastrof. Uttrycket som jag försökte få fram är sammansatt och kan tolkas på flera sätt. Där finns en slags vantro (över att Kati inte ger sig), parad med en ett drag av bestörtning över vad hon själv gjort, och kanske avsmak inför sina egna handlingar när hon ser vilket vilka följder det får för Kati, som hon ju känner och har umgåtts med. Yakanes kluvenhet visar sig inte på samma sätt i hans bistra och fårade ansikte – men kroppsställningen är medvetet vriden och delvis bortvänd, ett tecken på att även han liksom vill lägga ett avstånd till det som sker, vända sig bort, samtidigt som hans pekande är en klar aggressiv, ja våldsam gest.
Som en sista touch kladdade jag på några mörka mol, uppdykande som från ingenstans, bakom de två.
Det kunde blivit värre. Kanske väljer jag att sätta färg på den där – jag funderade lite över färgskalan under dess slutfas. Som ett annat perspektiv på ett skeende som setts lite enkelriktat tidigare fyllde den dock sitt syfte. För vad som sker när Kati väl rest sig vänder på rollerna på ett sätt som behövde ett slags förebådande eller tidigare antydning.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig
En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.
Kati reser sig – Blyertsteckning
I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.
Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.
För den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.
Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.
Men sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.
Katis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.
En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.
Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.
Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
Indomitus.blog 