Kategoriarkiv: Litteratur & Medier / Litterature & Media
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Utseenden, kladdar & övningar (drawing & Ink crosshatch exercise)
En kladd på fyllan som utvecklades till ritövningar med Jean-Claude Van Dammme!
I November 2022 mötte man upp gamla kompisgänget i Uppsala, och efter en väl beskänkt kväll äntrades sista tåget tillbaka till Stockholm. För att inte somna fumlade jag fram blyertspenna och började klottra ner en liten bild på Marc d’Arnevou, en riddare i mina berättelser (se poster med denne Här) för vännen Robert, dennes ursprunglige upphovsman, som var där. Han var dock inte över sig av fyllekladden, och muttrade något om att denne ”inte var tillräckligt lik Jean-Claude VanDamme”. En mångårig man-crush åsido, men visst. Min promillesaturerade kladd var kanske inte överhövan lik The Muscles from Brussels. Kort därefter köpte jag några nya uppsättningar av matta grafitpennor från Faber-Castell samt Sakura Pigma Micron bläckpennor. För ett första test kom ögonen på den där kladden, och tanken blev tja, varför inte, låt oss göra en snabb studie av Van Damme för att testa de nya pennorna och få lite övning medan man höll på.
Först ut var mjuk grafit, som har man använt i decennier nu men det var ett bra tag sedan. De nya extra matta grafitpennorna lovade mörkare svärta och mindre blänk än traditionella dito och visst, jag måste ge dem det.
Det gick snabbt att konterfeja Van Damme någorlunda (se jmf med kladden och fotoförlagan till vänster). Pennorna hade bra spets, gick inte lika lätt sönder som jag mindes, och blänkte mycket riktigt mindre. Övningen var nyttig också såtillvida att man fick praktisera skuggning och valörer, alltid ett litet problem för ens darrhänta jag. So far so good.
Nästa test var dock mer intressant, såtillvida att det var en förstagångsgrej – jag har knappt gjort några porträttbilder med bläckpennor förut, och då mer i en serieinspirerad stil, med konturer och figur i fokus. Förmågan att med hatching, crosshatching och andra tekniker få fram nyanser i tex. människohud -och drag är inte något jag tränat på överhuvudtaget. Men Så Länge Skutan Kan Gå…
Resultatet av min första bekantskap med pennorna var som synes mer en bekräftelse på brister än något annat. Förutom det slappa handlaget, de otillräckligt parallella linjerna och osmidiga övergångarna är den största bristen definitivt oförmågan att visa på skillnader mellan skuggning å ena sidan och textur å den andra. Marcs högra ansiktshalva ser diffust mörk ut på ett sätt som snarare får honom att se raggigt skäggig ut än ett resultat av ljusets infallsvinkel. Jag kan ännu inte riktigt bestämma mig för om det är orienteringen, bredden på linjerna eller den allmänna bristen på precision som är den största bristen – troligen alla tre. Lustigt nog tyckte jag mig dock finna en ofrivilligt bra sak med det: jag gillade uttrycket – det är mer Marc, den medfarne krigaren, än den filmstjärnesnygge Van Damme som kikar fram där. Till Roberts möjliga olycka – delvis lite oförhappat tydliggjort av bläckteckningen, tror jag kan inte att Marc till 100% kan se ut som Van Damme – denne är inte riktigt tillräckligt kraftig för att leverera vad Marc ska, lite för finmejslad och aningen för bildskön för den medeltidskrigare som Marc ska förkroppsliga.
Well, alla är vi nybörjare nån gång, och efterföljande träning kommer förhoppningsvis att något minska fadäsernas djup. Bilden på Besm-i Alam, som gjordes efteråt (se Här), kändes därvid som ett fall framåt. Jag ska återvända till Marc och hans inspirationskälla Van Damme.
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
En Elsa för Elwynn
Förra året vill jag göra något för en liten tjej som heter Elwynn. Jag noterade att hon hade den omåttligt populära prinsessan Elsa från disneyfilmen ”Frost” på sina ryggsäck. Det gav mig en idé…
Så, blev frågan: skulle Elwynn uppskatta att kanske få en bild av den svala isprinsessan? Jo, men varför inte, blev svaret. Sagt och gjort, under vintern började jag mitt i flyttstrul och annat jox att dra upp skisserna för en enkel men förhoppningsvis tjänlig bild av Elsa.
Det hör till saken att ”Frost”-filmerna står stadigt förankrade i den nya digitala Disney-eran av datoranimerad design – hon är alltså inte riktigt ”tecknad” i den gängse meningen av gamla tecknade filmer. Så jag bestämde mig på infall att faktiskt göra en riktig teckning av henne, lite som Disneyfilmerna såg ut för 20-30 år sedan med ritade linjer och konturer tydligt som bas för animationen.
Jag bestämde mig för att lite avvika från de mest prinsessigt skira klänningarna som Elsa har i ”Frost” och tog inspiration av de mer praktiska kläder som hennes syster bär, och som Elsas egna kläder också mer drar åt i ”Frost 2”. Efter lite designutkast fäste jag en linjeskiss i tusch på papper, och började också att dra upp riktlinjerna för bakgrunden, draget från hennes isslott i de snöklädda bergen i filmen.
Till slut var tuschteckningen som skulle utgöra basen klar, och jag började lägga på färger i olika lager, grupperade för karaktären respektive bakgrundselementen. Från grundfärger som sedan försågs med gradvisa skiftande lager gick det hela som synes nedan.
Nu skulle ju det här gått geschwinnt på bara några dagar kanske om man haft vettiga redskap som t.ex. en ritplatta. Men trots musritandets pilliga seghet och klumpighet växte det hela fram lager på lager. Bilden blev så småningom allt mer skiktad och fick texturer och detaljer som förhoppningsvis inte förtar känslan av teckning för mycket. Jag menar, vill man ha en bild av Elsa i precis samma stil som hon ser ut i filmerna är det ju bara att ta en snapshot från en HD-version av filmen ifråga.
…Och så här blev den någorlunda färdiga bilden. Jag fick bita mig i handen lite för att inte fortsätta lägga på mer lager och modifikationer in absurdum, så att Elwynn kunde få sin bild innan det var dags att ansöka om körkortet. Jag hoppas att hon gillar den.
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Fantasins Arkitektur – Myriadon
En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.
Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.
I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.
Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.
Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.
Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.
I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.
När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.
Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.
Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.
Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.
Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.
Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)
Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Hjärtats sken: Julia bländar Draken (2014)
Det var 2014 som jag till slut tog fram det ögonblick då prinsessan Julia höjde sitt Hjärtespjut och modigt mötte Draken utan att rygga tillbaka. En tillbakablick på en bild som blev lyckad och gav insikter för framtiden.
Vad gör man ansikte mot ansikte med en rasande drake? Stor som en elefant, med klor och vassa tänder höjde sig Draken morrande över prinsessan Julia som kommit för att hämta tillbaka kungarikets stulna guld. Hon blev rädd, hon var inte dum. Men hon flydde inte, utan höjde Hjärtespjutet i trots.
Den här bilden var viktig såtillvida att det är ett avgörande ögonblick i berättelsen om prinsessan Julia och Draken. Samtidigt var vid det laget det som då sker så klart för mina ögon, att det första steget från idé till tuschad teckning gick väldigt smidigt.
För en gångs skull hade jag också en redan klar idé över ett av just denna bilds viktigaste element, ljuset. Således valde jag teknik och graderingar mellan mörka och upplysta partier redan på teckningsstadiet.
Färgläggningen i dator skedde också enligt linjer som man börjat bli van med, i en 3-5 lager av färger från mörkare till ljusare. Färgskalan var redan klar från bokens övriga teckningar och gav få problem.
Men krutet, ja Hjärtat i den här bilden låg som sagt på den sista, avgörande effekten av ljuset från spjutet. Metoden jag valde kom att bestå av många lager av graderat lyster centrerat från spjutets spets, till vilken jag lade flera effekter av starburst-typ för att få de enskilda ljusknippen som ger det hela en känsla av kraft, liksom flera ringar för att genom intensitet och färg göra ljuset levande. En trevlig teknik som jag sett demonstrerad provades också här, och det var att komplettera ljuseffekten med en motsvarande, fast omvänd, stråleffekt av mörker. Denna lades in bakom ljuset och bildade en slags fördunklad transparant fond där ljuset inte sken rakt på, dvs i de områden som rimligtvis låg i ljusskugga.
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med den där. Sina brister till trots ligger den mycket nära visionen av det ögonblicket som jag föreställt mig den.
Som framgår av berättelsens fortsättning så är Hjärtespjutets mäktiga ljus mycket mer än kraften att skada eller förstöra. När ljuset skingras har spjutet inte gjort draken illa, utan givit honom, och också Julia, något som gör att de kan lösa sina konflikter utan att slåss. Gåvan att förstå och förstås, att tala med varandra. Men det är en vidare historia…
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
Återkomster: Prinsessan Julia rider ut igen (2014)
De senaste åren har tagit en ut på diverse irrfärder i olika tekniker för att skapa saker: från akvareller, färgpennor, bläckmålning, kolritande och mycket mer. Nyligen tittade jag närmare på hur det där började på allvar – under projektet med boken ”Hjärtespjutet” med prinsessan Julia, åren runt 2014 – i akt och mening att stärka mig för den fortsättning som jag nu börjat ta tag i.
Det var en tillfällighet som blev till ett löfte, och sedan ett projekt som tog år att fullfölja. Den stora Alma inspirerade och gav instruktion till en teckning som färglades i dator, och jag lovade henne en bok om prinsessan och draken på den. Och sedan bar det av… (Många, men långt från alla har publicerats här tidigare). Under åren som följde ville jag variera bilderna till boken mer och mer, och började testa på först vattenfärger, olika tuschteknik osv.
Den sista av bilderna som jag jobbade på, till bok nr 2 efter att den första tryckts, kom att utgöra ett paradexempel. Det var en enkel liten konceptillustration (A5) med mangapennor i gråskala på Julia när hon rider ut för att hitta sin vän, draken Pelle som fördrivits från kungariket.
Jag gillade den där teckningen, den hade rätt idé på något sätt. Vid det laget hade man ett litet akvarellset, och på ren impuls provade jag att göra en målad version. Konturerna fördes över på ett litet akvarellblock med kolpapper, och sedan fick penslarna dansa lite.
Det var ytterst enkelt och nybörjaraktigt förstås, ett tidigt försök att sätta färgerna i fokus, och väldigt lite av linjekontroll eller skarpa konturer. I en fortsatt undersökande stämning provade jag att se hur det hela skulle kunna tänkas se ut om jag kombinerade Mangateckningen med akvarellen.
I efterhand kan jag litet beklaga att jag inte tog till mig mer av de lärdomar som detta lilla test förmedlar om man tittar och tänker efter. Det tog ett antal försök och missar efter den att inse att man oftast måste förbereda en teckning för målning och välja tekniker och grad av tex gråskala och kontrast redan från början. Eller åtminstone ha en idé av vad man kan förvänta sig. Charmen hos akvareller och dess ljusa och fria färgskala tex, förtas något av att det läggs under en teckning med gråskala och skarpa kontraster.
Nåja. Det är måhända nostalgin som talar, men jag gillar ändå dem, alla tre. De fångade det jag ville visa, av Julia ensam över vida nejder, bestämd på väg att fullfölja sitt värv. Den bestämdheten behöver jag själv få del av när jag nu börjat fortsätta med hennes äventyr.
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
https://indomitus.blog/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
En riddare och hans väpnare i bläck (1)
Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.
Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.
Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.
Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.
Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.
Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…
Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.
Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.
Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.
En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.
Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.
Flygande fläng för två Amandor
Det är en fågel, det är ett plan, nej det är…
En enhörningspegas.
Det är lustigt hur saker sker ibland. I de fjärran historiska dagarna år 2009 gjorde jag på anmodan av den unga fröken Felicia Amanda, som inspirerade till flera alster då det begav sig, utkastet till en… enhörning. Med vingar. För varje idé som går vidare hamnar dock tio (minst) i byrålådan, och det där blev en av dem. Men 2021 fick den underbara Mya en superstor rosa enhörning i julklapp, och hennes stolta mamma Amanda kunde inte hålla sig utan utropade sin förkärlek för de behornade pållarna. Varvid jag påminde mig vad Felicia, de andra Amanda, tyckte, och bilden jag skissat på åt henne… och så, helt oväntat, bredde Pegasos ut sina vingar, för att till sist lyfta för min inre syn.
En orsak till att den första skissen fått ligga i malpåse i 12 år var att den redan från början tänkes som en målning, med himlar bakom sig och ett mäktigt vingspann som jag inte visste hur den skulle realiseras. Bara att det skulle ta fasligt lång tid.
Tid. Det är lustigt, men en av de främsta effekterna av den träning och prövande som man utsatt sig för under senare år är att man nu kan tuffa förbi flera av de hållplatser där fordom man skulle ha stannat, med risk för att bli kvar. Nu har man en känsla för förloppet som sträcker sig längre än till idéstadiet. Sålunda tillkom snabbt en studie i blyerts för att förbättra anatomin på min flygande kuse, och från den direkt en enkel skiss på akvarellpapper som därefter suddades ner.
Vapnet jag valt för att gripa mig himlen an var mina nya kompisar akvarellerna, med foton av verkliga skyar som inspiration. Själva huvudfiguren skyddades dock med maskeringsvätska – för den skulle bli till på annat sätt.
Vår pegas målades nämligen i täckande vattenfärger, eller tempera. Tanken bakom valet av ett tjockare medium för vår flygare var förhoppningen att skillnaden också skulle återspegla hur mer, tja (tät?substantiell?påtaglig?)…solid vår häst framstod bland de fluffiga molnen.
Resultatet, efter att ha fyllt himlen med två lager akvarell och pegasen med täckfärg, visade att idén i alla fall inte var helt idiotisk…
Det sista lagret är fortfarande en känslig fas. Jag hade lovat mig själv att inte overdo it den här gången och förstöra papperet med ständiga omtagningar. Så relativt försiktigt lades ett sista lager färg på bakgrunden för att försöka stärka molnens skuggor och samtidigt lyfta fram en antydd effekt av strålande ljus från solen. Pegasen gjordes gradvis mer opak, och jag tog akvarellpennor till hjälp för att stärka konturer och mörka partier.
En ovälkommen sista fördröjning gjorde sig gällande vid inscanningen. Som tidigare omtalats kan ljuset från både fotoblixtar och scanners helt förvränga en bilds färger, något som jag ännu inte riktigt vet hur man skall komma tillrätta med utom med bildbehandling. Efter flera försök, där framför allt himlarna såg helt urlakade ut, valde jag därför varsam färgkorrigering (+20% i en anpassad färgkurva) av den inscannade bilden för att få den att någorlunda återge originalets färgskala.
Så. Det är ju inte överväldigande på något sätt, speciellt med tanke på hur länge det gick från idé till bild. Moln och skyar har mycket kvar innan de ens tillnärmelsevis är i mål. Men jag hoppas att Amandorna ska tycka att pegasen i alla fall blev ganska fin.
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.
Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.
Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.
Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.
Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.
För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.
Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.
Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.
Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.
Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.
Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.
Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
Yakane the Hunter
En illustration av skillnaden mellan gipsad klubba och att kunna röra handen och göra något som man kan stå för. Första teckningen samma kväll gipset togs bort på den brutna handen blev en traditionell bläckteckning med crosshatch-teknik av Yakane – jägaren.
Någon gång 2019 gjorde jag under en lunchrast ute på ett skoluppdrag ett utkast med Pilot Frixion fineliner och bläckpensel. Den föreställde figuren Yakane i en antydd skog spanande efter byte för sin nya, egengjorda båge. Den togs nu upp för att snabba förbi designstadiet och kvickt komma till skott med själva ritandet.
Liksom motivet befann man sig också i en samtidigt bekant och oprövad situation – med redskap som man förvisso är bekant med, men i främmande omständigheter. Systematiskt gjordes en lätt, extremt lätt, blyertskiss på 180g papper. Några små förändringar, som designen på bågen, föll snabbt på plats. Sedan tog ZIG – och Micronpennorna vid.
För att öka volymen på ritandet beslöt jag att ta med mer av bakgrunden till själva scenen med träd och växtlighet i bakgrunden. Det blev en helkvällsittning. Jag ville medvetet testa handen och körde tills de skadade fingrarna värkte och fjällade för att se var gränsen gick. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag oroade mig för förmågan att åstadkomma detaljer, men t.ex. ansiktet blev en i alla fall någorlunda rättvisande bild av Yakane. Förmågan att dra långa linjer är fortfarande tydligt handikappad men med mitt valda motiv störde det inte så mycket – det finns inte många långa eller raka linjer i den där. Precisionen är knackig, men ingen katastrof med tanke på att man alltid varit darrhänt. Den ger också kvitto på att ritövningarna under tiden med den gipsade handen inte var bortslösade – någon slags vana har ändå kunnat bibehållas.
Frågan är om man skall gå vidare och färglägga den där i akvarell eller gouache – svaret är nog ja, men det får bli en senare historia.
Använda Pennor:
- Sakura Micron 0.05 & 0,4
- ZIG 0,2 & 0,5
- Staedler pigment liner 1,2
- Faber-Castell PITT XS
Världsbrännaren
Ännu en av sommarens akvarellövningar är en storyboard där en befälhavare ser ner på en stad som hans trupper satt i brand.
Denna illustration baserades på ett utkast i penselpenna gjord för flera år sedan. Den visar Yakane, befälhavare över belägringstrupper vilka med hjälp av Pyr Hygron, ”Den Våta Elden”, satt eld på staden Adamnos. Flera tecknade storyboards över denna händelse i mina berättelser gjordes och har också postats här sedan 10 år eller mer (se t.ex denna). Nu valde jag det här bekanta motivet för vad som skulle bli en enkel men förhoppningsvis illustrativ liten akvarellmålning.
Det första lagret färger lades på med tämligen ljusa och matta kulörer på uppblött papper.
Jag hade bestämt att den här gången skulle det minsann inte bli en en övermättad eller petimetrig målning, utan akvarellerna skulle få göra sin grej, flyta ut och bilda nyanser.
Därefter jobbade jag på i lager på lager av medvetet uttunnade mörka kulörer av svart, brunt och blått för att ge lite nyanser och djup åt speciellt molnen på himlen och röken från staden, samt bättra på skuggorna i Yakanes mantel. Med en Sakura vitpenna stärkte jag också några av de mest ljusa och upplysta partierna och lade på lite ljusreflektioner på ringbrynja, gräs osv.
Det var ju inte så illa. Men efter viss tvekan bestämde jag mig för ännu ett steg, för att öka kontrasten i bilden och göra ljuset mer intressant. Försiktigt lade jag på ett lätt, lätt lager tunn röd-rosa på himlen och ett motsvarande lätt blått lager på förgrundsfiguren, för att öka på skillnaden mellan den varma kvällshimlen och de kallare lite skymda delarna närmast i bilden.
Egentligen var det bra så här. Men som en liten eftergift åt min nyvunna förtjusning i ink&wash lade jag i efterhand också på lite konturlinjer i bläck med den doppade stålpennan.
Vilken blev bäst, den med eller utan bläcklinjerna? Bara att kunna ställa frågan ger mig lite hopp om att övning ger, om än sakta, resultat. Trots att den förstås kan förbättras på otaliga sätt kommer den där lilla målningen, i båda sina slutvarianter iaf rätt nära min föreställning av den scenen.
Mer skisser och utkast med grund i mina fantasyberättelser finns i
P.S.
Titeln ”Världsbrännaren” kommer av att Yakane, när han iakttar den stad vars förödelse han gett order om, påminns om den store sultan som återerövrade det Heliga Landet från västerlänningarna. Obeveklig i sitt uppsåt gav denne order om att städer som inte kapitulerade skulle brännas ner till grunden. Hans krigare gav honom tillnamnet Djahansüz, ”Världsbrännaren”. Det var menat som en komplimang.
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash
Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.
Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.
Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.
Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.
I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.
En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.
Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.
Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.
Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…
Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.
I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.
Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Indomitus.blog 