Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
En Storyboard är en storyboard är en…tablå?
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
Ridley Scott med några ”Ridleygrams” till ”Hannibal”
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
Moebius & Ridley Scott storyboard hjälmar i Alien
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Berättelsen hittills och Storyboard-liknande teckningar
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
Jag skriver en slags översiktliga utkast till berättelsens handling (motsvarande manus) som
strax därpå, ibland samtidigt, pre-visuliseras, dvs förses med ritade bilder till de enskilda situationerna innan eller medan jag fixerar dem. Ofta har research redan gjorts och ett gäng bakgrundsbilder finns att ta tag i
De egna teckningarna ger mig spår till de exakta omständigheterna som jag sedan försöker beskriva så gott jag kan.
Det ger i sin tur uppslag till nya teckningar, och ibland nya scener som läggs in i manus
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Jag postade nyligen ett inlägg om arbetet med en bild till Felicia, ”Fjärilsflykt”. Dess motiv med en flygande flicka, älvor med älvadamm och hundratals individuellt målade fjärilar tog över ett år att göra, men basen är färdig. Jag har gått vidare och testar nu olika slutbehandlingar i det kära gamla Photoshop.
Förra veckan testade jag att lägga ett varmt filter över bilden och passade på att måla om delar av flickan för mer differentierad skuggning (med nya penslar och ”bränn”-verktyget). Alla ljuseffekter arbetades sedan om och gjordes mer distinkta, och jag lade också på ett knippe ljusstrålar som strilar ner mellan lövverket för lite ökad la-la-laaa-känsla. Jag är ännu inte övertygad att det inte går att göra mycket bättre, och frågan är om jag inte kommer att vilja applicera någon form av skuggning på det enskilda fjärilarna för att matcha ljusknippena som påverkat någras fyllning. Det känns i alla fall som ett fall framåt.
Fjärilsflykt 1.1 putsad m ljusknippen & varmt filter
Ingen som vet? Jo vänta hon återfanns i min dator… En retrospektiv för en 18 år gammal bilds vindlande resa så här i slutet på år 2010
1992 gjorde jag och Tommie Nygren ett kompisexperiment – vi frågade varandra efter skisser som motparten sedan skulle arbeta vidare på. Tommie gav mig en skiss på en barbröstad tjej i en grotta med ett monster som lurar i bakgrunden.
Tommies skiss -92
Oook, jag satte mig och gjorde en egen version av den där, i min lite mer bestämt seriemässiga stil. Jag ändrade lite på anatomin också och gav den lättklädda lite mer av en avvaktande, orolig pose. Första versionen hade klassiska fel som jag ännu måste se upp med, med för stora och konstigt ritade händer och annat. Hennes bröst förblev också väldigt runda. I sitt sista skick såg den i alla fall närmast ut som en renteckning före tuschning eller annan efterbearbetning. En lustig liten detalj var att jag hade med mig den teckningen, tillsammans med andra bilder jag höll på med, till en rittävling på dåvarande rollspelsföreningen Yxan, där den vann gillande av den tonåriga grabbpubliken men inget pris, ack nej. Det var sannerligen inte igår…
Min variant av Tommies spjuttjej
Jaja. Meningen var i alla fall att att den där skulle skuggas och göras färdigt med kolpennor, som jag börjat jobba med då. Men jag tappade sugen, annat kom i vägen och istället blev den liggande i en byrålåda, och följde sedermera med flyttar och livets växlingar.
Många år senare, i mitten på 2000-talet efter att jag skaffat min första egna scanner, hittade jag den där skissen och kom på att den passade bra för att öva på mitt gryende Photoshoppande. Den hade inte några skuggningar eller annat störande, och gick lätt att städa upp. Jag hade heller ingen direkt referens eller anledning att tassa runt den, utan kunde leka fritt. Sagt och gjort. Under flera år har jag använt den där bilden för att skapa vissa effekter och öva på Photoshop-målning. Hår, hud, sten och vatten, skuggning och bränning, det är inte mycket den inte utsatts för, den stackars spjuttjejen. Sista omgången var så sent som i år, då jag testade några nya digitala ”penslar” till photoshop på den – det är väldigt mjuka penslar anpassade för att måla ytor med oregelbundna men ändå mjuka övergångar. Nyligen bestämde jag mig för att pensionera den – dess roll är numera överspelad och bilden har fyllt sitt sifte som kanvas för studier i photoshop. Nedan kan den beses i sitt sista, grundligt (över-)genomarbetade stadium.
Tommies Spjuttjej färglagd och experimentrenderad
Det som blivit bra på den där och gett insikter för framtiden är framför allt huden och vattnet, som genomgått ett otal förändringar genom åren. Första färgläggningen var enbart gjord i min primitiva period att bara ”bränna” och ”dodga” en grundfärg. Efter att ha lagt på lager på lager och lärt mig skifta genomskinligheter har resultatet blivit mycket bättre. Vattnet är också bra – mina första försök att skapa virvlar och ljusskiftningar såg inget vidare ut, men numera kan jag skapa ett mer ”blött” utseende med ljusreflexioner och annat. Steneffekten visar att det finns en del kvar att lära – den är lite monokrom och har för få skiftningar i kulören, men det var en bra sak att lära sig använda bränning och skuggning med några av de grövre penslarna för att få fram varierande ljus, även om det inte riktigt har gett den skrovliga effekt som jag skulle önskat. Idag skulle jag göra annorlunda. Men inlärningen går framåt, och när jag nu lägger den där till vila markerar den ändå att en viss utveckling skett.
Till sist vill jag tacka Tommie för den första skissen- det var en kul grej, att ha någon annans bildidé att jobba efter, och har gett goda erfarenheter.
En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.
Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.
Flygande Älvor
Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.
Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.
Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar
Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…
Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground
Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.
En liten skogsdunge som bakgrund
Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.
Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010
Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.
Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.
Aaaaaja-baja! kommer Alma att säga – om turbomålning av lekbild.
Tillkommen på Alma ”Piratens” begäran med grov tuschpenna, med anledning av hennes sjörrövarkostym till Halloween, komplett med sabel och ögonlapp… Med början på vardagsrumssoffan där vi lekte blev denna rekordsnabbt ifylld.
Piratkapten för Alma - Skepp Ohoj! Men se upp för Krokodilen...
Nu insisterade Alma ”kan själv!” på att få måla den, så originalet fick förbli ofärgat… Men jag ville också gärna fylla i bilden och scannade in den och busmålade den själv i min dator, så det så. Som ett rent experiment yxade jag till det med korrekt photoshopmålning också, med färgtonerna i olika lager – fast riktigt snabbt. Det blev en småmysig bild, jag gillar krokodilen som ju förstås är ett hot men som ser rolig ut i alla fall…
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
Döden på dödshäst -ett lager
Grupper av marscherande skelett mitt i bilden -ett lager
Skelett som reser sig från marken längst fram i bilden -ett lager
En gam smög sin in (?) -ett lager;
Markplan till bilden – ett lager
Rök och dimma – ett lager
Och sist att falla på plats blev ett utkast för bakgrunden – en dramatiskt sjuklig måne på en nattsvart himmel blev valet.
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com