Bloggarkiv
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Studier i Anatomi & Utseende: Yakane – Kroppens tunna skal
Efter att ha skisserat och detaljstuderat starka mäns anatomi och utformat ett porträtt återstår en sista stöttesten: själva huden och kroppens ytlager. Fokus kom att ligga på ärr och skador, av vilka Yakane tyvärr har många, samt tatueringar. Detta är den sjätte delen i en serie om anatomiska studier. Samtliga delar kan ses under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista men viktiga detaljen att utforma för Yakanes utseende är alla de märken, tatueringar och skador som denne dragit på sig under sitt övermänskligt långa liv. Här handlar det om rena övergripande koncept – den mer realistiska looken på de här detaljerna får komma senare.
En djup benskada ovan knäet
Ärren först. Dessa är främst skador från eld och handvapen, samt från omfattande piskning. Jag tittade på en hel del bilder på läkta sår av olika slag, och fann snabbt inspiration.
Amerikansk slavs skador efter piskning, 1863
Ursprungligen tänkte jag på hur mycket skador en människokropp verkligen kan ta och lägga Yakane nära gränsen, men jag fick överge det. Trots att denne är sannerligen härjad i sin kropp är det tyvärr ingenting mot de fruktansvärda bilder som nu fyller anatomimappen i mitt bildbibliotek, där de värsta kommer från perioden från amerikanska inbördeskriget till första världskriget, då förmågan till förstörelse tog ett språng fram och lämnade den medicinska bakom sig, tyvärr.
specialeffekt brännskada
Förutom ärren på kroppen har som redan visats i ett tidigare inlägg Yakane en del ärr på ansiktet. Utöver den kluvna läppen inspirerades jag av en kosmetiskt specialeffekt som jag hittade på nätet och som fick inspirera till ett vidhängande nät av ärr på ena ansiktshalvan.
Sedan kom tatueringarna. Inom islam är tatueringar numera något tabubetonat, vilket delvis ligger i linje med det på sistone aktuella s.k. ”bildförbudet” i Islam. Men historiskt sett har flera folkslag inom den muslimska världen, främst perifera sådana som turkar, tatuerat kroppen, och tagit med sig denna sed även efter sitt inträde i islams umma.
Mamlukiska runuk – notera örnen
Mamluckriket i Egypten och Syrien, som styrdes av den av främst turkiska slavar bestående armén (förlagan för Yakanes hemland Kiralatet), var en på många sätt apart företeelse som bl.a. inkorporerade den enda reguljära heraldiken inom Islam och utvecklade de s.k. rank (pl. runuk) eller fälttecknen till symboler för befälhavarnas och sultanernas person och status.
Örnstandard för mamlukiskt tablkhana, militärband
Så är det också i min berättelse, där krigarnas symboler skiljer ut dem från den vanliga befolkningen. Min idé var att mäktiga krigare som Yakane tatuerade sig med sådana symboler fyllda av viss rituell och symbolisk betydelse, inte olik en åkallan eller magi, i likhet med senare tiders Jannissarer (de turkiska elitstyrkorna).
Skisser schematiska mamlukiska örnar
Efter att min research drog fram ett antal historiskt belagda varianter (av vilka jag skisserat några här) valde jag att anta örnen som symbolen för sultanatet, den högsta jordiska makten. Den symbolen har en direkt motsvarikget i den s.k. ”Saladins Örn” som numera sitter på bl.a. Egyptens Flagga. För Yakane skapades en egen stiliserad design, som dock ligger tillräckligt nära de autentiska förlagorna, och sattes på hans ena axel.
Mer än bilder har dock skrift och kalligrafi en speciell roll inom islamisk konst, och det verkade närmast nödtvunget att Yakane borde ha en del skrivet på sig. Vid sådana tillfällen blir det klart hur illa det är att inte kunna arabiska, det skriftspråk vars motsvarighet dominerar Yakanes hemländer oavsett vilket språk man talade.
Provmålning Arabiska ord för tatuering
Efter en hel del tragglande på nätet kunde jag med klumpig hand pensla några ord som verkade passande. Texten ”al-mulku”, dvs. ”domänen” eller ”kungariket”, är ett uttryck som också har vissa gudomliga attribut, men som denoterar just det universella sultanatet, det som var ”Guds Skugga på jorden” för att använda ottomansk terminologi. Det passar att stå under sultanatets örn. På andra armen skall stå ”styrka”. Över bröstet bär Yakane ”aldrig besegras”, som i ”låter sig inte besegras”, och slutligen på ryggen ”den bryts inte” – dvs ”obrytbar”. I de delarna är symboliken som synes inte speciellt subtil.
Nåväl. Nu var allt avklarat, och urvalet av bilder med alla lager och de yteffekter som valts kunde monteras.
←Föregående: ”Yakane -Början på Slutet”
Nästa del ”Yakane -Början på Slutet del 2″→
Indomitus.blog 