Bloggarkiv
Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)
Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Hjärtats sken: Julia bländar Draken (2014)
Det var 2014 som jag till slut tog fram det ögonblick då prinsessan Julia höjde sitt Hjärtespjut och modigt mötte Draken utan att rygga tillbaka. En tillbakablick på en bild som blev lyckad och gav insikter för framtiden.
Vad gör man ansikte mot ansikte med en rasande drake? Stor som en elefant, med klor och vassa tänder höjde sig Draken morrande över prinsessan Julia som kommit för att hämta tillbaka kungarikets stulna guld. Hon blev rädd, hon var inte dum. Men hon flydde inte, utan höjde Hjärtespjutet i trots.
Den här bilden var viktig såtillvida att det är ett avgörande ögonblick i berättelsen om prinsessan Julia och Draken. Samtidigt var vid det laget det som då sker så klart för mina ögon, att det första steget från idé till tuschad teckning gick väldigt smidigt.
För en gångs skull hade jag också en redan klar idé över ett av just denna bilds viktigaste element, ljuset. Således valde jag teknik och graderingar mellan mörka och upplysta partier redan på teckningsstadiet.
Färgläggningen i dator skedde också enligt linjer som man börjat bli van med, i en 3-5 lager av färger från mörkare till ljusare. Färgskalan var redan klar från bokens övriga teckningar och gav få problem.
Men krutet, ja Hjärtat i den här bilden låg som sagt på den sista, avgörande effekten av ljuset från spjutet. Metoden jag valde kom att bestå av många lager av graderat lyster centrerat från spjutets spets, till vilken jag lade flera effekter av starburst-typ för att få de enskilda ljusknippen som ger det hela en känsla av kraft, liksom flera ringar för att genom intensitet och färg göra ljuset levande. En trevlig teknik som jag sett demonstrerad provades också här, och det var att komplettera ljuseffekten med en motsvarande, fast omvänd, stråleffekt av mörker. Denna lades in bakom ljuset och bildade en slags fördunklad transparant fond där ljuset inte sken rakt på, dvs i de områden som rimligtvis låg i ljusskugga.
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med den där. Sina brister till trots ligger den mycket nära visionen av det ögonblicket som jag föreställt mig den.
Som framgår av berättelsens fortsättning så är Hjärtespjutets mäktiga ljus mycket mer än kraften att skada eller förstöra. När ljuset skingras har spjutet inte gjort draken illa, utan givit honom, och också Julia, något som gör att de kan lösa sina konflikter utan att slåss. Gåvan att förstå och förstås, att tala med varandra. Men det är en vidare historia…
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
Runt lägerelden – en studie av ljus och skugga
Det var på sommaren 2017, då man kanske påverkad av vädret såg framför sig ett gäng lite aparta figurer sitta runt en lägereld i en scen som öppnade för att utforska en annan slags bild än vanligt, en som tog sikte på samspelet mellan motivfigurerna i en mer stillsam situation. Och där samspelet mellan ljus och skugga skulle stå i förgrunden.
Scenen är hämtad från en av mina berättelser, och skildrar inledningen till att karaktärerna Yakane, Jack, Corinna och Imre lär känna Kati, då en ny bekantskap. Den första kladden/skissen visar vad jag föreställde mig: de fem sitter på marken, samlade runt en lägereld sent på kvällen, medan Kati gör något, antagligen tillreder dagens fångst. Alla tittar på Kati, den nya i församlingen.
Det var en ganska lyckad kladd, såtillvida att den fångade något; en stämning, ett inre skeende som annars kan vara svår att avbilda. Det där med var blickarna gick i bilden, deras pose samt vad det ger för intryck av figurernas attityd stod fram klart, och jag kunde direkt skapa en tuschteckning från kladden. Det enda som lades till vad det är Kati pysslar med – hon tillreder en hare eller kanin i en eldställning. Tuschningen framhävde dels figurernas pose samt lite olika klädedräkt: Imres munkkåpa, Jacks ringbrynja av bysantinsk typ, och Corinnas färdklädsel med vilken hon passerat som man tidigare i storyn. Som vanligt svettades jag över önskan att rätt avbilda Kati, hon som står i blickfånget. Och här är hon trots det ovanligt nedtonad, ja så diskret som hon alls kan vara, lätt hukad, med kroppsställning riktad mot sina bestyr samtidigt som hon dock, som alltid, blickar på den hon talar med.
Jag bestämde mig tidigt för färgläggning. Inledningen kom ovanligt lätt – en på en gång varm och nedtonad färgskala. Det var här jag insåg att ljuset kunde fås att spela en lite annorlunda roll. Istället för att som ofta är bli en utsmyckning eller bara sätt att nå ökad realism, kunde den speciella ljuskällan som den lilla brasan utgör användas för att ytterligare, men diskret, försöka fånga den stämning och de underförstådda relationerna i bilden.
runt lägerelden färglagd
Ca sex månader efter inledningen tog jag tag i ljusbearbetningen och färdigställde bilden någotsånär. Ljus är min akilleshäl i alla teckningssammanhang, och det blev mycket famlande efter rätt nyanser, skuggor och varma toner i bilden. Valet av ursprungsfärger framstod dock som ett lyckat drag i efterhand, och kom att samverka väl med mitt val av extra ljusbehandling. Att Kati liksom Yakane är ljust klädda gör att elden lyser upp dem på ett sätt som är tydligt men verkar helt naturligt. Likaså för Corinna, som i sin mörka klädsel sitter upprätt – skenet på hennes ansikte kom att framhäva dess öppna och sökande uttryck gentemot Kati, och stå av mot den mer avoga och sneglande min som männen runt dem har.
Runt lägerelden, ljusbehandlad
Jag har kommit att uppskatta den här bilden mer med tiden. En bagatell med många brister som den är, var den ändå en lärande upplevelse. Den utgör ett annorlunda motiv, mycket mer stillsamt och vardagslikt än vanligt. Och även om ingen får halsen uppskuren och inga monster slingrar sina tentakler kring scenen, så finns där ändå mycket under ytan av tankar och relationer som skulle verka omvälvande för mina berättelser i den framtida handlingen. På så sätt hjälpte den till för något som alltid är nära mitt hjärta: en önskan att visualisera, tydligt och klart, ett skeende som annars skulle förbli lite suddigt och ofixerat i medvetandets och fantasins inre, slutna kammare.
Keltisk mytologi vs grekisk (?) gudakonung
En odödlig hjälte, stammande från antikens dagar, tar sig an en motståndare sprungen från forntidens keltiska människooffer.
Det finns nutida entusiaster som återupplivat Wicker Man-traditionen, fast utan människooffer.
Sägnerna talar om att kelternas druider före romarnas invasioner av Gallien och de Brittiska öarna byggde en stor människofigur av grenar, senare känd som en wicker man, för att fyllas med krigsfångar eller andra olyckliga och sedan brännas som offer till deras gudar.
Den där legenden, om än med lite svajigt stöd i källor och fynd, gav inspirationen för en scen som återges i mina berättelser: den odödlige hjälten Ilataîn, som själv levt bortom tusen år och sett motsvarigheten till Rom brinna, står öga mot öga med Cynnal, en gigantisk människolik skapelse gjord av grenar vilken vaknar till liv efter tusenårig sömn för att fullborda sitt öde.
I ett ”tunnelbaneutkast” från några år sedan ser man hur jag föreställde mig varelsen – en stor bulkig skepnad, som tornar upp sig, försedd med horn på sitt huvud, och hjälten Ilataîn med spjutet upplyft, redo till kast.
I en blyertsskiss från 2018 satte jag en mer fix form till de olika delarna såsom de kom att klarna för mig, De båda står öga mot öga i den gamla gravkammare som Cynnal dväljts i sedan den skapades under det blodiga offrandet av 800 själar.
Jättehjort
Grenvarelsen Cynnals horn omarbetades efter att ha jag läst om forntidens europeiska megafauna, speciellt jättehjorten (Megaloceros giganteus) som bebodde b.la. Irland för över 7000 år sedan – det gav en extra uråldrig touch, och passade bättre för proportionerna.
rekonstruktion av en linnerustning, sådan som den bars av Alexander den stores falanger och ryttare
Av någon anledning frångick jag ett tag grundidén med Iltaîn med spjutet lyft. Det var inget bra. Förutom att det var en mer passande hjältepose för den bålde Ilataîn visade den ursprungliga figuren mer av dennes klädsel och rustning, som i sig bär på en historia: det är en linothorax, det karaktäristiska grekiska linneskyddet för bålen, och given honom under resor i mellanöstern med den store Dikerates, mina berättelsers motsvarighet till Alexander den Store.
Det åtgärdades mede en egen liten teckning, som sedan tuschades. Ilataîn stod nu åter som han ska, med krigsmålning och sitt spjut, givet honom av gudarna, redo till kast.
Från det gick jag sedan direkt över till det lätt petiga jobbet att tuscha Cynnal-skissen, varefter det hela monterades ihop till en sammanhängande bild.
Ilataîn och Cynnal – tuschad skiss
Det såg lovande ut, och kommen så här långt var det inte tvivel på att den där skulle gå vidare och få färg på sig. Färgläggning är förstås olycksbarnet i min bildhantering genom åren. Eller snarare, färg och ljussättning. Det är lustigt – så länge man skippar färg tenderar betraktaren att acceptera den tydlighet och starka linjer och kontraster som hör till en tuschteckning. Men så fort man stänker lite kulör så blir det klart att den där bilden innehåller en mängd komplikationer. Som: var tusan kommer ljuset ifrån, hur kan man representera att man alls kan se någonting utan att det ser fånigt ut? Och vad skulle ljuskällan göra med känslan i bilden? Osv. osv…
Men ur utmaning kommer framsteg. Om ljuset kom från en spricka i väggen bakom Cynnal, skulle dess ljusknippen bryta igenom och falla på både Cynnal, rummet och Ilataîn, brutet genom Cynnals flätverk. Det var en idiotiskt tidsödande idé, men en gång tänkt, kunde den inte otänkas… Några nerslag i det omständiga pulandet med ljusknippen och dussintals lager skuggor, ljusåterkastningar och andra effekter kan ses ovan.
Ilataîn och Cynnal i Siglentirs gravkammare
Och så blev det, iaf. så gott jag kan göra det. Den slutliga bilden blev dovare och mörkare än jag först tänkt, och det går säkerligen att förbättra. Men den fyller åtminstone sitt syfte: att visa på skepnaden hos Cynnal när denne vaknar ur sin tusenåriga sömn, och Ilataîn som står där redo att bekämpa den och dess blodtörstiga syfte, vilken om den uppfylldes skulle bringa undergång för deras hem, Landet Bortom.
Se mer om Wicker Man-traditionen i https://en.wikipedia.org/wiki/Wicker_man
Indomitus.blog 