Bloggarkiv

Trosskallarnas konspiration – Habemus Papam och (ännu) en diktatorkramare till påve

Trosskallarnas konspiration – Habemus Papam och (ännu) en diktatorkramare till påve

14 03

Publicerat av


Överraskande snabbt nådde igår de inlåsta kardinalerna i det kollegium som väljer en ny påve för katolska kyrkan sitt beslut, och när den vita röken skingrats hade valet fallit på…. en kollaboratör till den blodiga militärdiktaturen i Argentina, kardinal Jorge Bergoglio, Buenos Aires ärkebiskop.

TV4 - Världen har fått en ny Påve 20130313

Påvevalet proklameras vid Peterskyrkan

Efter att ha valt chefen för inkvisitionen, kardinal Joseph Ratzinger som påve förra gången, och det kommit ut att man i decennier gömt undan världens största pedofilring inom sin personal, och i vanliga ordning dragits in i finansskandaler, känns det som om kardinalerna den här gången måste kliat sig på huvudet ännu några varv och tänkt:

”Hur kan vi toppa det här, och välja någon som ännu starkare visar vår kyrkas totala moraliska kollaps?

”Jag vet! Vi tar någon som i maktposition stod bredvid en av de blodigaste diktaturerna på årtionden och inte sade ett knyst om att sagda styre mördade tusentals människor, inklusive några av hans egna kollegor, och kidnappade och sålde de mördades barn som kotletter. Som sedan gömde mördarna när rättvisan till slut började komma efter dem…”

”Lysande! Men, hihi, kan vi verkligen komma undan med det?”

”Hohooo våra får till medlemmar lär i alla fall hålla käften, det har vi just sett till. Och han ser ut som en snäll farbror. De säger att han tog bussen till jobbet – se där har vi en excentrisk mysgubbe som flocken kan ta till sina hjärtan…”

Kardinalerna såg säkert till att strössla lite floskler på det där, men huvudkontentan är óvedersäglig. Den nye påven, jesuiten Jorge Bergoglio, med påvenamnet Franciskus I, lät inte bara bli att agera mot den blodiga argentinska militärjuntan 1976-1983, vars omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna kyrkan väl kände till , utan godkände att några av dess hantlangare gömdes undan från undersökningar, som framgår av en artikel i The Guardian. Den Argentinska militärjuntan, om någon nu minns det, bedrev ett ”Smutsigt Krig” mot sin opposition under sina år vid makten, speciellt ökänt för bruket att låta tusentals av sina meningsmotståndare ”försvinna” genom arkebusering, utslängande från flygplan i Atlanten, tortyr till döds och andra bruk som Jorge Bergoglio då inte hade mycket att invända mot.

Argentine Military Junta

Den som hoppas på något slags förmänskligande av den katolska kyrkans doktrin lär således få vänta. Jorge Bergoglio var också en rabiat motståndare till progressiva och folkliga stömningar inom sin egen kyrka på 60 -och 70-talet, och grundare till en reaktionär organisation, ”Förbund och Frigörelse ”, en slags systerorganisation till det mer beryktade Opus Dei. Han var och är en inbiten socialkonservativ, mot aborter förstås, men har gått utöver det gått till öppen attack mot sitt lands, Argentinas, försök att distribuera preventivmedel och kraftigt motsatt sig samkönade äktenskap.

Se också inslaget på The Real News sajt http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=767&Itemid=74&jumival=9868

Den nye påvens hemvist i Latinamerika (han är den förste utomeurpeiske påven på 1000 år) kan synas vara symptomatisk för tendensen att kyrkans framtid mer och mer ligger utanför den Gamla Världen – på gräsrotsplanet åtminstone, för Jorge Begoglio är en stadigvarande del av den gamla hierarkin, och den roll som han spelade i sitt hemlands svåra stund under diktaturen är inte uppmuntrunde för bedömningen av hans eller hans kyrkas moraliska reflexer. Det är en kväljande ironi att många av de som firar i Argentina idag, att många av de som fyller kyrkbänkarna där nere (mest äldre tanter) i många fall har direkt känning av Jorge Bergoglios brist på ryggrad, mod och moralisk kompass i form av försvunna, torterade och på annat sätt drabbade släktingar under militäråren.

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

Här skall istället den fråga hållas levande, som blåste upp ordentligt under den föregående påven, om hela denna enorma, oerhört rika men korrumperade, med diverse diktatorer samverkande reaktionära apparat har något existensberättigande. Om valet av påve är något att gå efter, är svaret fortsatt… Nej.

Se en tidigare postad debatt ”Är Katolska Kyrkan en Kraft för det Goda?”

Tidigare inlägg om den katolska kyrkan och påvedömet på denna blogg, se tråden Katolska Kyrkan, bl.a.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/23/om-vatikanens-pest-och-motstand-inom-den-katolska-kyrkan/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

——————————————————–

Publicerat i Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , , ,

Trosskallarnas lättkränkta konspiration (Jag är KRÄNKT! del 3)

Trosskallarnas lättkränkta konspiration (Jag är KRÄNKT! del 3)

26 02

Publicerat av


Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållningslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men inga postmoderna konsumismkälkborgare, rasister och patriarkala misogyner, inga höger- eller vänstertomtar har gjort konsten att bli ”kränkt” till en så utvecklad och integrerad del av en ideologi som Religionens tillskyndare.

Religiös lättkränkhet

Religionen erbjuder många utgångar för att bli kränkt som medlem av en grupp, och utgör i dagsläget den viktigaste formen av masskränkhet, globalt sett. Det finns flera anledningar till det.

En uppenbar är att organiserade religioner med utvecklade dogmsystem har en mycket tydlig uppdelning av vilka som är ”inne” och ”ute”. De som är på insidan av gruppen sitter på sanningen. Det här skapar automatiskt en känsla av särskild utvaldhet, en speciellt uppgift i tillvaron som fanbärare för en universell sanning som andra måste pådyvlas ”för sitt eget bästa”, och att man har rättigheter som andra inte har. En sådan attityd kan inte annat än öka på benägenheten att se angrepp och kritik av den egna positionen som en synd, som en hädelse eller som en kränkning av heliga bud och lagar. Vissa grupper tar konsekvenserna av denna tendens, i grunden en oförmåga att hantera kritik, och sluter sig inåt, isolerar sig. Medan andra tar till mer aggressiva toner mot de som inte tror som de eller följer den egna trosuppfattningen.

Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!

Kränker bäst som kränks mest

När en religion uppnått en viss maktposition i samhället kan dess snarstuckenhet vidare ofta ses försvara de privilegier som den traditionellt sett åtnjutit. Ofta får en sådan syn draghjälp av den som är konservativ eller vill utnyttja traditionens argument mot vad de ser som ovälkomna förändringar av samhället.

Ta Irland, där mediafigurer regelmässigt avkrävs offentliga ursäkter för att ha ”kränkt” den katolska hierarkin i landet  när de påtalar hur det katolska greppet om landets utbildningssystem och hälsodebatt sätter tillbaka samhällsutvecklingen. Detta i det nordeuropeiska land där kyrkan har haft starkast ställning, och där kritik av densamma med automatik har politiska implikationer. Och där på sistone det avslöjats hundratals fall av övergrepp på barn inom katolska kyrkans organisation – övergrepp som tystades ner.

Det är i det ljuset som man kan se Kristnas kränkhet i frågor som t.ex. debatten om skolavslutningar i Sverige. Se hur prästskallarna i Hässleholm tycker sig ha rätt att surna till för att det uppenbara faktum att Sverige har haft en förkristen historia påtalas i en kyrka.  .

Religiös snarstuckenhet utgör också ofta en form av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet, kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller etnicitet. En tolkning av religionen som gör sådant till den viktigaste basen för identiteten kommer, kopplad som den ofta är till tribalistiska och hedersbaserade strukturer, att vara känslig för olika former av provokationer och se kritik, satir och debatt som en anledning att bli kränkt.

Lite muslimska orcher....(?)

Lite muslimska orcher….(?)

Både de som hojtar om kränkningar och de som medvetet vill frammana en sådan reaktion vet och spelar på detta. Olika grupperingar inom den muslimska världen är de som just nu oftast tar till att reagera med våld mot upplevda kränkningar, något som de som hatar eller föraktar muslimer gärna kittlar. Och militanterna, de vill ju så gärna bli kittlade. Så kan en spiral av kränkningar, medvetna och spontana, skruvas upp till de sanslösa  reaktioner som omgärdade publicerandet av den s.k.  ”muhammed-filmen” om vilken skrevs om här på bloggen, och den tilltasslade härva av provokationer och våldsamt anstucken lättkränkhet som vidlade den.

...och de kränkta kräver dödstraff

…och de kränkta kräver dödstraff

Mulimska kränkhetsproffs är i ropet just nu, men de är sannerligen inte ensamma. Intressanta exempel på detta kan fås från Indien, ett land där det gjorts olagligt att just Kränka religionen i ett missriktat försök att dämpa religiösa stridigheter. Vilket dock mynnat ut i att alla traditioner , kristna, muslimer, polyteistiska hinduer, sikher och fan och hans moster närmast tävlar i hur man kan bli kränkt och använda lagen som tillhygge mot hädelse.

Melbourne Hindu Protest

Inte sällan är rollerna där ombytta mot vad vi i väst är vana vid: se t.ex. indiska katoliker som stämmer och skränar om att de ”kränkts” av en film där en präst säljer lotter och leker med nattvarden – och det är inte första gången. Det där skojas om i en rolig bloggpost som pekar på hur irriterande det kan vara för Hinduerna att de traditionellt sett inte uppmärksammas lika mycket och får färre tillfällen att bli kränkta, vilket dock inte hindrar ultrahinduerna i Shiv Sena att t.ex bli kränkta av teateruppsättningar, baddräkter och… Alla Hjärtans Dag (?)

Shiv Sena hindu protests vs valentine day cards alla hjärtans dag

Religiöst anstuckna intoleranter svingar på så sätt sin lättkränkhet som ett vapen mot andra trosföreställingar eller de som helt enkelt inte delar deras tabun. De är likt andra lättkränkta måna om att utmåla sig som offer för yttre fiender eller fientliga skeenden, och även så svepande företeelser som en ”gudlös modernitet” kan göras till måltavla för deras lättkränkta små känslor. Det hör närmast till normen för religiös lättkränkhet att vända på steken i alla lägen och göra sig själva till måltavlan för kränkningar, så att man kan svepa runt och kränka tillbaka. Muslimer och kristna är mycket begivna på det där, och i länder där de får statlig hjälp resulterar detta i uppenbara rättsövergrepp.

pussy-riot in saviour cathedral vladimir Putin patriarch Kiryill

Exemplet Indien ovan är långt ifrån ensamt: man kan t.ex se Rysslands Pussy Riot-skandal om varom här skrivits, där de anklagade fälldes för att ha manat till ”religiöst hets”. Att de som kunde känna sig kränkta i detta fall var Vladimir Putin , och den korrupte patriarken av den rysk-ortodoxa kyrkan som utnyttjat kyrkorummet för att stödja sin patron Putin, inte tron eller religionen, spelade ingen roll.

Ett annat i högen av sådana fall där myndigheter låtit lagstifta till stöd för religionens lättkränkta känslor kan tas från Filippinerna, där medlemmar i ett begravningståg som passerade genom en katolsk kyrkogård fälldes för att ha ”kränkt religiösa känslor” i enlighet med landets lag.

Just Katolska kyrkan har utvecklat en annan variant av det till där till en obscen konstform, nämligen att antyda att varje form av kritik av dess göranden och låtanden är en form av potentiell kränkning, för att sedan, med den mest perverterat falska ödmjukhet säga sig ”förlåta” de kritiker som påpekar belagda och uppenbart vidriga övergrepp som kyrkan gjort sig skyldig till.

Roger Mahony false forgiveness arrogance

På ett större politiskt plan kan man notera hur katolska kyrkans förespråkare menar att Obama i USA ”kränker” katoliker när han i sitt redan urvattnade förslag till mer allmän sjukförsäkring kräver att även Katolska Arbetsgivare faktiskt måste ställa upp med försäkring av mödravård, inklusive preventiv vård och aborter, i sina sjukförsäkringar eller räknas som om de diskriminerar mot en viss grupp (kvinnor) och därmed förlorar statligt stöd. Katolska organisationer kräver ett undantag från lagstiftningen att erbjuda heltäckande sjukförsäkring till sina anställda. De vill hävda sin rätt att stå utanför lagen och själva kränka kvinnor genom att försvåra för dem att kontrollera sin fruktsamhet och fatta beslut som rör deras hälsa, samtidigt som de har mage att påstå sig vara ”kränkta” och att regeringen för ett ”krig mot Tron”för att de inte får fortsätta diskriminera.

Benetton_Unhate_catholic POPE påve kiss kyss sheik AL-TAYEB

Inte sällan är viljan att bli kränkt för sakens egens skull skrattretande, som i den totala avsaknaden av humor – se t.ex det ”kränkta” skränet kring Benettons kampanj där de lät olika makthavare, inklusive påven och en Mulla, pussa varandra (också i tidigare inlägg).

Lika lite rimlighet och reson är igång när turkiska muslimer känner sig ”kränkta” på grund av en legomodells utformning. Det skulle kunna framhävas att det finns ett drag av kolonialt tänk bakom att den onde Jabba och hans planet framställs som ett orientalistiskt dekadent laglöst territorium, om vilket man skulle kunna föra en diskussion om kulturella stereotyper.

Lego Starwars Jabba the Hut Hagia Sophia

Men det är en mycket vidare och allmän poäng än att peka på en viss moské- som inte ens passar för syftet. Ayasofya, som idioterna pekar ut som förlagan för den onda borgen, är inte ens en moské numera, det är ett museum. Innan det var en moské var det en kyrka. Ayasofya är dessutom inte lik modellen för tre öre – den är mer lik… säg Globen och dess anhängande höghus.

Det tragikomiska är förstås ofta blandat med en kväljande käsnla, som i fallet med de ultraortodoxa  judar som kränks i sina känslor och sin misogyni av att se kvinnor i offentligheten, och som inte duckar för att i sovjetisk anda retuschera verkligheten eller helt enkelt gå till attack och blatant just kränka unga skolflickor, eller palestinier, eller alla som har öppet på lördag, eller… listan är oändlig. Och om någon undrar om katolska präster är de enda att bli ”kränkta” när deras brott avslöjas, så tänk om, se t.ex. hur ”kränkta” hassidiska judar blir när deras ledare fälls för att ha sexuellt förgripit sig på en ung kvinna i åratal. Kränkande, var ordet.

ISRAEL PALESTINIANS ultraorthodox jew girl

För sådan är den religiösa kränkningsbenägenheten. Dess bärare bryr sig inte om att de därmed avslöjar hur sårbar deras övertygelse är, dess oförmåga att samexistera på lika villkor med andra. Den religiösa hjärnan har tvärtemot lärt sig att betrakta detta som en dygd – ett tecken på trosnit, och döljer sin ynklighet genom att gorma högt och hota istället, tagande sig den självklara rätten att kränka andra. Och att bli kränkt ånyo, när man sätter stopp för dem.

Pakistan muslim protest offended kränkt muhammad film

Inte sällan kan det religiösa och moderna navelskådandets lättkränkhet sammanfalla.

Jag minns väl en diskussion på arbetet med en inte särskilt devot, men ändå nominellt kristen. Han hade inga problem med att skämta om muslimers fasta före ramadan. Men hans egna släktingars kristet motiverade fastetraditioner, de var minsann en helt annan sak. Han ville ha medhåll och förvånades över att jag sa att det var väl hugget som stucket, påpekande att för en som står utanför sådana trosföreställningar är den enes rit lika mycket vidskepelse som en annan. Det var tragiskt hur lätt det var för honom att svara, stött:

 ”Så får du inte säga. Det är kränkande”

Jaså verkligen? Man kan inte annat än beklaga att en i övrigt intelligent människa fått sina känselspröt och sin sensibilitet förvrängd på det sättet.

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-Rolv←Se tidigare inlägg i serien ”Jag är Kränkt! Del 2 Heder och respekt i dumskallarnas konspiration”

Med speciellt tack till Tannhauser för Hässleholmsfallet och Kimmen för den turkiska legodispyten 🙂

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Se tidigare inlägg på temat religiös snarstuckenhet och kränkningsbenägenhet

Om Trosskallarnas konspiration och sekularisering i skolan https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/12/16/trosskallarnas-konspiration-om-sekularisering-tro-i-skolan/

Om Pussy Riot

Om Korruption och religiös hysteri vs kvinnliga punkrockare del 1

Den Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy-riot-farsen

Om Benetton och Påven

en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

Om Muhammad-filmerna

om-att-kritisera-religios-fanatism-forsvara-yttrandefrihet/

——————————————————-

Tidningsartiklar och länkar

Publicerat i Följetonger /Posting Serials, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , ,

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan

23 04

Publicerat av


Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.

Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill

  • tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
  • tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
  • Verka för  prästvigning av kvinnor
  • förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man

Scary stuff, eller hur?

Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i

Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.

I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.

I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.

Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)

Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.

Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.

Farliga Radikaler på marsch

Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).

Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism.  Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).

Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson

DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.

Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.

I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:

”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”

Albert Camus, La Peste (1947)

************************************

Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

———————————————————

Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:

Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i  

För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se

Publicerat i Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

En Passionerad Påskpiskning?

En Passionerad Påskpiskning?

8 04

Publicerat av


På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.

Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.

Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.

Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.

Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.

Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.

nutida flagellanter

Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.

Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.

”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.

  • Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
  • Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
    Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar.
  • Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
  • Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.

Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.

Det här är en film som gör mig djupt kluven.

Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.

Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.

Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.

Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.

På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.

Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)

Några fler bilder från filmen

 

Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism

 

Medelbetyg för gott försök

 

——————————————————

För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ.  Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html 

Publicerat i Affisch / Poster Art, Egna Bilder /My Own Pictures, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique, Historia /History, Konst & Arkitektur /Art & Architecture, Kristna Fundamentalister / Christian Fundamentalists, Kristna Myter /Christian Mythology, Mellanösterns historiska kläder /historical middle east clothing, Musik /Music, Religion, Gudar & Mytologi /Gods and Mythos, Romerska Riket /Roman Empire, Skador & Sjukdomar /Injuries & Disease

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…

En bild säger mer än 1000 ord om Dumskallekonspirationen: Påven, Imamen och Benetton…

1 12

Publicerat av


…det låter som en Bellmanhistoria. ”Påven, Imamen och Benetton var ute en dag…”

Det är en källa till ständigt nöje blandat med vantrogna huvudskakningar hur troskallarna på ett närmast osannolikt sätt om och om igen ordnar bröllop mellan dumskallarnas konspiration och det faktum att en bild kan säga mer än tusen ord. Inget verkar dra fram deras komiska brist på humor och självdistans mer än bilder, och det är inte så noga vad de föreställer, bara de ger chansen att känna sig ”kränkt”.

Som det här med påvens puss.

Bakgrunden är en annonskompanj från Benetton, i vilken under sloganen ”UNHATE”, sluta hata, har bilder på mäktiga ledare och aktörer som får representera konflikter från runtom i världen. Så kan man också sälja en stickad tröja, som någon sade. Benetton har inte gjort mycket väsen av sig på senaste åren. Det är klart, som SVd påpekar (http://www.svd.se/naringsliv/uppmarksamheten-racker-gott-for-benetton_6641742.svd) att några i dess PR-avdelningar satt och höll tummarna och hoppades att någon dum jävel skulle ta illa vid sig och resa ragg och därmed ge dem gratis exponering av den sort, som pengar enbart inte kan köpa.

Gissa vilken av affischerna som orsakade rabalder? Kanske den på de koreanska ledarna, som ligger i krig med varandra? Eller på palestinierna och israelerna, inbegripna i bitter konflikt sedan mer än 60 år? Eller på de två gifta ledarna Angela och Nicholas, vars pussar nog inte är så här?

Nej, utan de blev förstås, hur skall vi säga…bönhörda av den självpåtaget högsta av instanser!

Vatikanen rasar!

”The secretariat of state has authorised its lawyers to initiate actions, in Italy and elsewhere, to prevent the circulation, via the mass media and in other ways, of a photomontage used in a Benetton advertising campaign in which the Holy Father appears in a way considered to be harmful, not only to the dignity of the pope and the Catholic church, but also to the sensibility of believers.”

Rapporterat av CNNs Belief Blog

Notera här. Påven anses ”framställas på ett sätt som är Skadligt – inte bara för för påvens värdighet och den katolska kyrkan utan för de troendes känslighet”.

Någon måste tala om för oss vari det ”skadliga” ligger? Är det för att han pussar en… man? Eller huga, en…muslim? En annan snubbe med lustig hatt? För pussen i sig kan väl inte vara problemet – fredskyssen har ju en tusenårig historia inom den katolska kyrkan? Och Benetton har ju använt pussande med katolska inslag tidigare?

Och den ”värdighet” som skulle skadas är alltså den hos en institution som hyser den största pedofilring som världen känner (se ett litet urval på detta http://www.newser.com/tag/51558/1/pedophilia-scandal-in-catholic-church.html). Som aktivt motverkar en heltäckande bekämpning av HIV/AIDS, inklusive med lögnen att kondomer bidrar till att sprida (sic!) Aids och som därmed har medansvar för miljoner människors undvikliga och förtidiga död, främst i Afrika.

Benetton har jobbar med kontroversialla kampanjer i 30 år nu. (se t.ex. http://aimeebondstage5.blogspot.com/2010/06/some-research.html, http://linda03.wordpress.com/2008/01/08/united-colors-of-benetton-and-its-crazy-adverts/, http://www.fashionist.ca/benetton/). Deras märkliga blandning av kommersiellt jippo med provokation och ovanliga anslag har rönt ryktbarhet, och de har inte alltid varit till allas smaks belåtenhet. De har dock hållit en rätt konsekvent linje: mot rasism, för en mer inklusiv värld, mot instängande dogmer. Men se, trampar man i påvens klaver är måttet rågat.

Ställda inför hotet att förföljas av vatikanens advokater över hela världen betalade av världens rikaste institution, vältrande sig i rikedom, beslöt sig Benetton att dra tillbaka bilden på just påven, men deras kommentar till tillbakadragandet är intressant i sig.

”We reiterate that the meaning of this campaign is exclusively to combat the culture of hatred in all its forms,” Benetton said in a statement on Wednesday[…] ”We are therefore sorry that the use of the image of the pope and the imam has so offended the sentiments of the faithful”

http://press.benettongroup.com/ben_en/releases/2011-11-16/

Vilket åter ställer frågan, med tanke på vatikanens altigenom kryptiska motivering till sina världsvida stämningshot. Var är det skon klämmer? Att påven kysste en snubbe? Eller att påven s.a.s. framställdes såsom inte hatande turbanskallarna? Den erotiska undertonen? Eller användandet av katolska ämbetsmän som kulturellt objekt?

Lägg märke till att även om kampanjen förstås irriterade många av de utpekade aktörerna, inkusive Vita Huset (som inte gillar att ”presidentens avbild används för komersiella kampanjer”) så var det inga andra, inte ens israeler och palestinier som inte direkt övesvallar av humor och kärlek till varandra, som hade något mer än lätt smågriniga kommentarer att säga om saken, i bjärt kontrast till vatikanen hysteriska reaktion. Och hot.

Är det någon som kan tvivla på Sam Harris, Richard Dawkins eller Daniel Dennets upprepade tes? Religionen och dess troshuvuden nöjer sig inte, kan inte nöja sig, med att vara lika bland likar. De måste kräva en särställning, de måste behandlas med alldeles speciell respekt som andra inte åtnjuter. Vatikanens auktoritära reflexer visar sig annars omedelbart, liksom hoten mot de som har mage att behandla dem som vilken annan aktör med makt som helst.

I samma anda pöbeln som dödshotade efter Muhammedkarikatyrerna kräver vatikanens pedofilbeskyddare rätten att aldrig bli ”kränkta”. Och den som till äventyrs vill komma med distinktionen mellan dödshot och hot om stämning kan ta och läsa en historiebok först, och fatta att det är en fråga om grad, men att anslaget är densamma. Vi vet, vet mycket väl, vad vatikanen gjorde gentemot dylika hädare när de hade makten att själva döma. Att de inte exkommunicerar Benetton och skriker på bålbränning beror enbart på att det sekulära samhället dragit ner dem, vilt skrikande, från den piedestal från vilken de fordom kunde inte bara hota, utan genomföra sina hot. Men inte tillräckligt långt ner, det är uppenbart.

Som en instruktion i hur denna huumorbefriade, censrubenägna, genomkorruperade och moraliskt bankrutta institution bör bemötas se Christopher Hitchens och Stephen Frys förgörande action i debatten ”Är den katolska Kyrkan en kraft för det Goda i världen?”

***********************************

Tidigare länkar om katolska kyrkans brist på humor

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/x

————————————————–

Mer om Benettons kampanj

En ytterligt kort exposé Katolska kyrkans bravader ifråga om dess pedofila prästerskap och om skydd mot könsjukdomar – bara för att ta två exempel

Publicerat i En bild säger mer än tusen ord, Filmaffisch /Movie Poster, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Om Dumskallarnas Konspiration, Reklamaffischer /advertisement /Pr -posters

1 kommentar

Etiketter: , , , , , , ,