Om vad som är ett monster, och om att konceptualisera det bestialiska och demoniska för utseendestudier och storyboards. 

Det finns flera instanser av tämligen odjursaktiga typer i min berättelse. En vän sade för en tid sedan, efter påseende av några av konceptstudierna, att vissa inte såg tillräckligt ”demoniska” ut. Det där låg och jäste i mig därefter, och i tiderna efter gjorde jag ett antal studier och nya koncept.

Jag tog det hela som en utmaning, och dessutom har övningarna genom tiden klart visat på en röd tråd. Det monstruösa har vissa särdrag. Till att börja med är ens fantasi faktiskt oftast begränsad, och tenderar att återvända till sådant man har något litet hum om. Sedan finns de mänskliga instinkterna, som gör oss medfött benägna att akta oss för sådant med tänder och tentakler som kan skada oss. Farliga djur, med andra ord. Speciellt farliga djurs käftar, symbolen för att också du och jag kan bli någon annans mat.

Till detta finns också skräcken för det djuriska i sig, för att i mening förlora greppet om den egna mänskligheten. Det är inte minst därför kannibalen, galningen eller den groteskt ätande och sönderslitande vilden skrämmer den mer etablerade land- och stadsbon.

Mina tankar i hur man kan avbilda min berättelses första protagonist Yakane lite mer monsteraktigt tog alltså utgångpunkt i det bestialiska, i rovdjurets anblick.

Yakane lyckas som regel hålla sin inre best i schack, eller snarare är han i såpass fas med det hatiska och mordiska i sitt inre att det skymtar fram på sätt som är inom ramarna för det någotsånär naturliga.

Jag kom att tänka på en artikel om steroider och ett foto som ska illustrera s.k. roid rage, den steroinstinnes okontrollerade ilska. Något sådant torde vara det sista många av Yakanes stackars motståndare ser, innan han sliter sönder dem. Det är illa nog.

Men sedan kommer de ögonblick då han tappar koncepterna helt och förändras, förvandlas till en klösande, vrålande best. Bokstavligen.

Då vill man vara långt borta.

kladdar koncept Yakanes odjursgap

Via några tunnelbaneskisser kom jag att jobba på ett stort gap, komplett med tänder och allt, snarlik rovdjurskäftar. En komplicerande faktor är att det där är något som sker mot Yakanes vilja, det är en förbannelse, och plågar honom. Jag funderade på hur man kunde få med det elementet också – det motvilliga monstret, vrålande i ett slags plågat raseri. Eftersom käftarna tar så mycket av anblicken och får ansiktet att försvinna blir nästan bara ögonen kvar, för att få med element hämtade från ansiktsuttryck som antyder smärta, eller sorg.

Yakanes vilddjursgap tuschskiss

 Med litet blodad tand jobbade jag vidare på en kollega till Yakane som gått ner sig några steg till i vrålande fradga-uttryck. Redovisad i ett tidigare inlägg såg man Djaq-chigin, ”odjuret”, den oöverträffade stridsmaskinen från Kiralatet, spetsande en framstormande tudjut, min berättelses mongoler, med häst och allt. Det var apropå honom som B. sade att det ”fattades äkta demoniskt uttryck”.

 Nu har det påtalats för mig att redan den där spetsningen i sig är frånstötande för iaf djurvänner, och man tycker att det finns något oroväckande i själva handlingen i sig, hur något som iaf på ytan ser mänskligt ut hejdar ett framrusande ekipage av häst och ryttare som vore de en marshmallow. Men den enklare poängen är att det finns ett skäl till att snubben bär en mask.

Vad finns under den? Djaq-chigin är den fysiskt kraftigaste av Merge, ”Jägarna”, de som enligt legender går på rov efter människors själar. Vilande djupt i underjordiska kammare släpps han bara ut i tider av yttersta kris, bunden med kraftiga formler och så kontrollerad det går, för hans mänsklighet är efter hundratals år till största delen bortfrätt, och han lever bara för striden och dödandet. Själva namnet, ”jägarna” fick mig redan för många år sedan att tänka rovdjur, dvs Predator, och filmerna med sanna namn. Och trogen som man är sina influenser, lät jag mig ledas av anblicken av de människojagande aliens intressanta käkparti…

Jag jobbade fram en variant som skulle funka utifrån en människoskalle, och som det utvecklade sig kom hela processen av öppnandet av ”odjurets” gap med på bild. En rentecknad och tuschad skiss ger oss bilden av tandläkarens mardröm, eller dröm, om man så vill…

Djak-chigin ”odjuret” från ”normal” till… tja mindre normal

En annan figur, som också figurerat i tidigare inlägg (t.ex. ”[…] serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”) är den demoniske Kashar. Kashar blir besatt av den Blodögde Guden Kaela på gränsen till en annan värld. Hur skall man skildra den totala förvridningen som besatthet av ett annat, gudalikt väsen skulle innebära i bild? Det är ämnet för nästa inlägg på detta ämne.

Se nästa del: ”The Monster Within […] del 2”→

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery