Kategoriarkiv: Människor & Folk i fokus / People
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Varde Ljus – Kati
Första testet av ett efterlängtat nytt verktyg, passande nog med en teckning av den lekfulla Kati
Tack vare underbara vänner kom jag nyligen för första gången i besittning av ett klassiskt professionellt ritverktyg: ett ljusbord, med vars hjälp man kan se igenom flera på varandra liggande lager av papper. Tecknare och fotografer har använt dem i decennier, men de brukade vara dyra och klumpiga anordningar. På senare år har de dock blivit både mer effektiva, tunnare och mer tillgängliga prismässigt för hobbyister och andra intresserade.
Jag har önskat mig ett ljusbord för att försöka råda bot på ett ständigt problem i min egen process, nämligen överföringen av bildkoncept och skisser från slutdelen av det första utforskande stadiet uppåt, till mer och mer bearbetade, tex tuschade eller färglagda nivåer. Hitintills har jag tvingats pendla mellan extremerna att antingen göra mycket upprepat, alternativt att lämna underliggande nivåer väldigt glesa på detaljer. Båda innebär en massa tidspillan, brist på precision och flerfaldigar också risken för fel och misstag på vägen. Med ljusbordets hjälp kan processen snabbas upp och göras mer exakt – och fokus också skiftas bort från repetitiva delar till det utformande och kreativt tekniska.
För att få en direkt jämförande test av möjligheterna hos ljusbordet valde jag att göra en ny version av en tidigare teckning, som jag inte varit nöjd med.
Den hade Inspirerats av elitgymnasten Aly Raisman (flera OS & VM-guld åren 2012-2016). Jag såg en upptagning från ett av hennes fria program och gjorde en bildanteckning för att minnas intrycket av de lekfulla poser som hon intog under vad som under ytan måste varit ett ögonblick av extremt fokus och koncentration.
En sådan anblick hos en kvinnlig atlet förde osökt mina tankar till Kati, protagonist i mitt skrivande och tecknande sedan många år, vars uppenbarelse vilar på den oöverträffade Rebecca Ferratti.
Som en del av mina övningar med bläckpenna försökte jag att utifrån kladden av Aly göra en snabb teckning av Kati när hon tränar svärdskonst. På mitt då nya Sakura mangapapper lade jag upp en blyertskiss som grund för en ovanliggande bläckteckning i crosshatch-linjeteknik för att få fram nyanser av skuggor och former med reservoarpenna och fineliners (se nedan).
Det här illustrerar problemet med att underliggande skiss som behöver tas bort om man ska teckna över den med bläck. Den måste hållas lätt, dvs inte lämna rester av suddning eller tryck på papperet, och enkel med få eller inga detaljer – sistnämnda kommer i stället till i tuschningsfasen, på den glesa stomme som den kortvariga skissen erbjuder. Det här stärker, iaf. hos mig, en redan befintlig nervositet som distraherar och lätt leder till missgrepp. Som framgår ovan begicks flera misstag och fel vid tuschläggningen av Katis ansikte och fick under tandagnisslan hjälpligt repareras via efterarbete när bilden scannats in – och blev ändå inte bra. Förutom de rena missgreppen var jag heller inte nöjd med Katis hållning/ställning, som omedvetet rätats upp och förlorat mycket av den dynamik som idéskissen på Aly ville förmedla.
Nu, med ljusbordet, dök en chans till upprättelse upp, genom ett nytt försök att försöka fånga Katis person och gestalt, som skulle kunna jämföras direkt med mitt tidigare misslyckande.
När jag så påbörjade en ny skiss slog det mig att jag kunde gå vidare med den på ett helt annat sätt jämfört med om den skulle tecknas över med tusch eller målarfärger. Nu kunde man tillåta sig att lägga sig vinn om detaljer och annat som skulle förbli på plats på skissen samtidigt som de kunde överföras med precision till ett överliggande medium. Därmed kunde man åstadkomma vad som i praktiken var en slags integrerad förlaga. För att pröva detta direkt införskaffade jag ett något mer tåligt skiss/teckningspapper (Hahnemühle Skizze 120 gram). På det förde jag den nya skissen på Kati mer ”i mål” med nyanser av mjuk grafit.
Även om det tydligt syns att man något tappat vanan och det handlag som grafit kräver, var jag ändå betydligt mer nöjd med den där skissen än den tidigare varianten. Med den kunde jag så äntligen sätta ljusbordet på prov. Ovan teckningens 120 grams blad lade jag på samma papper för den avslutande bläckteckningen som i föregående försök, dvs 250 g Sakura manga paper, och bad en bön att ljusbordet skulle klara att skina rakt igenom båda på ett användbart sätt.
Och ljusbordet levererade. Med fineliners kunde figur och grunddragen i samtliga delar fångas från skissen, som sedan kunde läggas vid sidan av som i princip en förlaga till det fortsatta arbetet att skapa nyanser och texturer m.h.a. crosshatching. Processen blev snabbare och mer behaglig, med fokus på detaljer som kunde ske mer avslappnat och integrerat och medgav att man inte tappade sikte på helheten. Bättre, helt enkelt, på i princip alla plan. Nu kan förstås inte något redskap i sig transformera ens inneboende färdighet – eller bristen därpå. Det finns inget på bilden som inte kan och måste förbättras för att ens kunna göra anspråk på att göra Kati rättvisa. Men såväl porträtt som ansiktsuttryck och hållning kom närmare det sökta, blev på en gång mer autentiskt och ledigare, mer lekfullt. Ens crosshatching fortsätter att snubbla framåt, men vetskapen om och tillgången till bättre skisser och underlag som ljusbordet medger gör att ens teknik förhoppningsvis kan utvecklas snabbare än annars. Det här var ett test och, som sådant, definitivt lovande och positivt.
Det anses ofta vulgärt att framföra åsikten att materiella saker, att prylar, kan göra en lycklig. Men det kan också vara sant. Ett redskap kan upplyfta ens arbete, ge ökad tillfredställelse och glädje, och öppna för mer skapande. Något för vilket jag kan tacka de förnämliga:
Robert, Ola, Johan och Björn
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Tío Hector
Ett porträtt i enkel, traditionell stil med grafitpennor av min käre morbror Hector.
I början av året gjorde jag en serie utkast för teckningar av familjemedlemmar och vänner. En av dessa föreställde Hector, min morbror som vid dags dato var 83. Vi har inte setts sedan 2014, och jag ville göra en teckning av honom som jag mindes honom då. Det hella skule också komma att ingå i en samlad ansats att öva upp min pennföring och teknik, som varit lidande och inte utvecklats på senare år, då man varit fokuserad på diverse för mig nya grepp som akvarellmålning, tuschteckning osv.
Jag valde, som jag numera alltid gör, att inte göra teckningen från en enda förlaga utan istället att från en liten grupp av foton, alla av påtagligt låg kvalité (digitalkameror och mobilkameror speciellt har verkligen utvecklats på 10 år) skapa en kompositbild, utmejslad i ett första utkast.
En sak som de senaste åren lärt mig är att ett sådant kommer att innehålla diverse avigheter och fel – och det är något som man kan omfamna. Istället för att fastna och desperat försöka rätta till saker på det här tidiga stadiet skall man löpa linan ut, och sedan börja om med just de tydliga felen i bakhuvudet. Utkastet får så utgöra dels konkretiseringen av ens idé för bilden, men också ett slags varnande exempel – på vilka felgrepp man ska se upp med i den skiss som sedan ska ligga som grund för den färdiga bilden. Sådana ”korrigeringsutkast”, som används för att identifiera fel som man annars skulle göra i en ”riktig” skiss, är numera en stapelvara i min process.
För Hectors bild var det tydligt vad som jag måste se upp med – förutom att fånga detaljerna i hans drag – hur ansiktets form och framför allt bredd måste läggas försiktigt, för att inte se för avlångt eller för fyrkantigt ut. Sålunda beväpnad med lite insikt halade jag i juni fram mitt lilla set av Faber Castells Graphite extra matta blyertspennor och lade en ny skiss på mitt bästa papper på plats.
Processen från de lättaste kantlinjerna över gradvis mörkare nyanser kan ses ovan. Under vägen konsulterade jag flera gånger från familjen för att få feedback på att det är ett rimligt porträtt, och inte gör min käre morbror orätt. Slutresultatet kan ses nedan.
Det var en trevlig återkomst till en teknik som amatörer som man själv ofta graviterar mot, pennornas graderingar av mjukhet (här från B2-B12) hjälper även en darrhänt att få till nyanser. Mycket återstår förstås att lära och utveckla- t.ex. blev mitt val av hållbart högkvalitetspapper lite oväntat ett problem i de sista stadierna, då några av de med lite hårdare spetsar gjorda skisslinjerna visade sig väldigt svåra att få bort och här och var ännu står ut som ljusare linjer i annars skuggade partier. Min rädsla för hård, bestämd svärta kan också skönjas, liksom en ännu rudimentär förmåga att få till mjuka övergångar från mörkt till ljust.
Själva överlämnandet av bilden kom oväntat att lägga till ett ytterligare stadium i dess utförande. Jag hade föresatt mig att skicka min morbror bilden som en överraskning. Men inga garantier kunde fås för att den skulle komma fram i bra skick – både papperet och tekniken, med lätt utsmetbar och vattenkänslig grafit innebär en mängd risker i hanteringen. Till slut bestämde jag mig därför att gå till en grafisk studio och be dem att ge den deras egen behandling för att få till en tryckt reproduktion som mer säkert kunde skickas över atlanten. Resultatet kan ses nedan.
Och sålunda kom den sista iterationen av teckningen till. Tillsammans med mina varmaste hälsningar färdades den över havet i en för ändamålet införskaffat oktagonalt emballage från systembolaget och kom i dagarna fram. Jag hoppas min morbror ska tycka om den.
Para ti, tío Hector
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Quickie Ink Portrait – Colin Farrell
Svårt att sova? Istället för att stirra upp i taket steg jag upp i nattimmarna härom veckan och gjorde ett litet snabbporträtt inspirerad av en ung Colin Farrell.
Det var 01:00 under ännu ett fiaskobetonat försök att lägga sig när vanligt folk gör – lätt frustrerad tog jag tag i pennorna för att göra något konstruktivt istället.
Med en kär vän i åtanke, som man skulle träffa nästa dag, skissade jag snabbt upp ett porträtt på den karaktär som han stod bakom många år sedan – den här tidigare visade Jack. Jacks utseende hade efter en del sökande kommit att landa på skådespelaren Colin Farrells anblick, ca slutet på 90-talet (se konceptskisserna t.v. från 2010)
Jag grabbade tag i närmsta papper, googlade upp och drog upp en kompositskiss, inte vilande på en enda förlaga utan mer inspirerad av Colins allmänna utseende.
Det är vid sådana här helt oplanerade, ouppstyrda tillfällen där förutsättningarna helt saknas som man ändå får uppleva att något ändå hänt de sista par åren. Även om exakt porträttlikhet sällan är målet i sådana här sammanhang, hade Colins anlete tidigare varit en svår inspirationskälla för mig. Nu har man iaf. ett visst flyt, och den improviserade konceptskissen tog snabbt form.
Min tanke under vargtimmen var att göra en teckning direkt i bläck. Så skissen lades alltså åt sidan, som en slags referens, och med ett öga på den och några av fotona jag kikat på drogs Sakura Micron – bläckpennorna fram, tjocklekarna 0.1 till 0,3. Och så, från konturer och med detaljerna direkt utan skissning, växte Jacks nuna snart fram.
Jag kompletterade med lite penselpenna och en tjockare Staedler 1,2 mm bläck på hår och delar av skäggväxten, och så var saken biff. Från början till slut tog det något över 2 timmar. Och det blev faktiskt inte illa alls om man betänker omständigheterna. Att skapa ansiktets mjuka och omväxlande former och skuggor med bara bläckpenna är notoriskt svårt, men det här visar att man ändå tagit några slags kliv framåt. Ovanan att dra för långa och i mitt fall darriga linjer i vissa områden måste fortsatt styras upp, och bättre teknik uppnås för valet av linjernas riktning och anslutning till varandra i mjuka partier. Håret, alltid ett sorgebarn för mina bilder, kan bli mycket mer levande och, tja, bättre i största allmänhet. Men trots det är jag nöjd med hur det blev. Det där är personen Jack som jag tänker mig honom – med ett mänskligt och vaket utryck, en stilig man på sitt egna, opolerade sätt.
För Dig, Johan
Watercolor portrait exercise w. Sophie Marceau
En (för mig) supersnabb övning i direktmålning av porträtt i akvarell
Den franska skådespelerskan Sophie Marceau (se IMDB) kom för min blick första gången i filmen Braveheart (1995), där hon spelade rollen som prinsessan Isabelle av Frankrike, gift med tronarvingen Edward (II), som till filmens ”onding” kung Edward I ”Longshanks” av England.
Det finns en hel del av säga om hur den rollen är skriven, men oavsett historisk korrekthet hos hennes rollfigur gjorde Sophies gestaltning av den annars oftast förtalade Isabella intryck på mig, och ledde till vissa efterforskningar kring perioden i böcker och historiska krönikor från perioden (1295-1358).
Det kom att slumpa sig så att en karaktär kom att ingå i den tidens rollspelande, och sedermera i det mer berättande narrativ som jag sedan kom att hålla mig med, till vilken Sophies gestalt passade. Josyanne de Sabran var hennes namn, en lågadlig dam, romantiskt kopplad till den här tidigare avbildade riddaren Marc d’Arnevou, men med en fyllig historia i sin egen rätt. Stridbar, rättskaffens och djärv, tillhör hon en religiös minoritet motsvarande vår världs Katharer, vilka förföljdes av kyrkans inkvisition och den nordfranska makten tillika. Jag hade ritat Josyanne tidigare, i två gruppbilder med Marc (se nedan), men det var innan jag helt bestämt mig för att förläna henne Sophies Marceaus gestalt.
När jag nyligen kände behovet att göra några övningar i syfte att förbättra min stappliga målarförmåga, specifikt för porträttavbildning, kom Josyanne att bli en av de ansikten jag valde. Syftet var att jobba upp relationen mellan snabbhet och precision med akvareller, och att göra det direkt – utan någon riktig teckning eller ens fullvärdig skiss under. För att sätta sig själv på prov, valde jag att helt fokusera på ansiktet på ett förvisso litet papper (ca 20×15 cm), men definitivt större än något jag vågat mig på tidigare med de villkoren.
Så – några fåtaliga markeringar för ögon, näsa, mun samt lite konturer – och sedan bar det direkt av med penslarna på det fruktade (nästan) vita papperet. Ca 2 timmar senare, inklusive torktid mellan lagren, var det hela gjort.
Det blev förstås tämligen primitivt: övergångarna är ganska grova, penselföringen saknar elegans, och porträttlikheten är inte sådär lysande. Men det är ändå ett slags fall framåt, jämfört med vad man gjort förr. En sådan här övning är lika mycket till för självkänslan som för att bara från en bild till en annan förbättra ens teknik. Att överkomma sin nervösa läggning och tidspressen och våga lägga mer nyanser för hyn, träna på att försöka få fram skillnaden mellan upplysta och skuggade delar. Allt saker som kan och måste bli mycket bättre – men tills dess, är det ett steg på vägen, ett nödvändigt sådant för andra porträtt som är i sin linda eller i vissa fall redan påbörjats.
För intro om den fascinerande prinsessan Isabella av Frankrike, se t.ex. hennes artikel i Wikipedia. För mer fokus på hennes liv i detalj kan man t.ex. läsa Kathryn Warners ”Isabella of France: the Rebel Queen” från 2020.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Deer Hunt – ink & wash quick exercise
En snabb övning med naturtema i ink & wash-stil en ledig fredag
Förra fredan hade man, med en dags ledigt p.g.a. skador, lite tid över för en snabb övning i s.k. ink & wash – snabbt gjorda bilder i akvarell förstärkta med bläcklinjer. Meningen med den här tekniken är framför allt att producera en rimligt föreställande färglagd bild – snabbt. Fokus ligger på helhetsintrycket, detaljer antyds bara eller utelämnas nästan helt, och på färgspel snarare än linjer. Sistnämnda är svårt för mig, som är väldigt linjeorienterad i mitt tecknande. Därför togs tillfället i akt för att göra ännu en storyboard, utan någon direkt förlaga, av en scen ute i naturen av några av protagonisterna i mina storys på jakt i skogen, delvis inspirerad av att man nyligen sett filmen ”Prey” (senaste installationen av ”Predator”-filmserien).
Jag gjorde många kladdar på temat för några år sedan, när jag skrev om där – avsnittet är viktigt för karaktärernas framtida inbördes relationer – och några har mynnat ut i en och annan mer utvecklad bild (se t.ex ”Yakane the Hunter” som presenterats här tidigare) genom åren. Fokus har dock nästan helt legat på själva karaktärerna.
För dagens bild ville jag dock öva mer på vad som passar wash-tekniken, en översiktlig bild på omgivningarna som jag föreställde mig dem. Just det sista var viktigt – som jag föreställde mig dem. Ink & wash används nästan alltid till avbildnng av en vy eller ett foto – men jag vill fånga mitt fantasis landskap. Sålunda skulle detta också bli ännu en övning i att försöka tydliggöra mina visioner utan hänsyftning till en existerande förlaga eller modell att utgå ifrån.
För att sätta konturerna av det jag föreställde mig, gjordes en snabb kladdskiss. Corinna, Kati, Yakane och Jack, figurerna i förgrunden, ligger på huk bakom ett nedfallet träd, blickande in i bilden på sitt tänkta byte, några hjortar i en bäck.
Där jag förr om åren skulle ha frestats att grotta ner mig sådant som figurernas perspektiv och lite svåra vinklar tvingade jag mig nu att lämna det där på ett antytt stadium och lade på konturer i bläck, suddade bort hela kladden efter inscanning – och började måla.
Efter att färgerna torkat på kvällen lade jag på förstärkningar av linjerna med Micron Fineline bläckpenna (1mm). Med tanke på att det ändå var tänkt att vara en slags färglagd skiss, en antydd bild och inte något färdigt, så väljer jag att betrakta det som ett slags framsteg. Speciellt tidsmässigt. Det går snabbare och snabbare nu, att plocka ut bilderna ur hjärnan när man väl bestämt sig för det. Visst, figurernas perspektiv i förgrunden är lite skeva, anatomin är lite off – Katis figur blev tacksamt nog minst vanställd – och saknar detaljer: jag missadet.ex. att få med Yakanes alla ärr. Skogen bakom hjortarna är mer än lovligt antydd och kunde fått lite mer skuggor och färgnyanser. Men tjoho, som övning betraktat är det bättre än inget – miljön och figurerna harmonierar och det känns iaf. som en riktig scen, som om än sorgfälligt genomförd, fått med det viktigaste av det som man ser framför sig i sina inre kamerors blickfång.
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Kati – Raised Fist (ink exercise)
Övningarna i bläckteckning fortsatte med ett test av reservoarpenna på ritfilm av hjältinnan Kati med näven höjd i trots eller manande till strid(?).
Undertecknad behöver knappast inspireras av internationella Kvinnodagen för val om motiv, men det var ändå på sitt sätt passande att det var den 8:e mars som man tog fram en idékladd som legat i över tio år.
Det var en av otaliga snabba anteckningar från de bilder som ständigt kommit och kommer för ens inre syn . En kvinnlig figur, i efterhand identifierad som min hjältinna Kati, med näven höjd. I trots, eller segervisst, eller manande till strid? Det var mindre klart. Det som framträdde var posen och gestens kraft i sig.
Eftersom man som bäst håller på att testa sig fram med sina material, just nu olika varianter av bläckpennor, och tiden också är begränsade, valde jag att göra en snabb teckning med dessa, på ett än så länge otestat material.
Det är numera så att själva förberedelse -och designfasen som tar den absoluta merdelen av tiden, och för att inte virra bort mig gjorde jag därför snabbt en figurstudie i helfigur i blyerts, med fokus på själva ställningen och proportioner.
Med anatomin sorgfälligt på plats skissades kläderna på, ett enkelt linne med ärmarna uppkavlade, och lite variationer på några av gesterna och ställningen. Jag gav också vecken av klädnaden lite närmare studium, i bläckpensel bredvid.
Sedan var det dags för själva testdelen av övningen. Jag ville testa hur reservoarpenna skulle fästa på ritfilm av den sort som jag ibland använder för att överföra teckningar som sedan fogas samman från olika skisser eller koncept. Ritfilmens yta är väldigt slät och har en plastig karaktär. Vid teckning med finspetsiga bläckpennor som ger ifrån sig lite färgämne har det inte påverkat så mycket – men väl vid några försök att måla eller använda bläckpensel. Men var går gränsen – dvs hur mycket bläck måste spetsen ge ifrån sig för att det ska börja bli ett problem? Jag greppade således min vanliga Lamy Safari reservoarpenna för att skriva och göra kladdar och började teckna utifrån konceptskisserna på glatt ritfilmspapper.
Resultatet var inte upplyftande. Som synes i den med blåmålade delen så samlas för mycket bläck som ritfilmen inte absorberar i små plumpar, speciellt i slutet av linjerna. Jag begränsade därför reservoartestet till konturerna och klädnaden, och fyllde i crosshatchingen för Katis figur med vanlig bläckpenna för teckning. Lite vitpenna för att ta bort de värsta plumparna lades på, och efter inscanning gjorde jag hela bilden avmättad, dvs gråskaligt svart/vit.
Trots att testet i någon mening gav ett negativt utslag var så är det ju också ett resultat. Nu vet man. Hela processen efter konceptstadiet gick trevligt snabbt, i princip på en sittning trots viss efterarbetning. Som en enkel studie är det rimligt, och resultatet är ändå inom ramarna för målet att helt enkelt klargöra visionen som ligger till grund: av Kati med armen lyft, i en pose som också speglar hennes väsen, i trots eller manande till kamp, segervisst utan tvekan. Passande för henne, som aldrig låter sig besegras, aldrig slutgiltigt kuvas i livet, och en attityd som jag helhjärtat önskar och uppmuntrar hos alla hennes likar, vare sig systrar, döttrar, mödrar och väninnor.
Utseenden, kladdar & övningar (drawing & Ink crosshatch exercise)
En kladd på fyllan som utvecklades till ritövningar med Jean-Claude Van Dammme!
I November 2022 mötte man upp gamla kompisgänget i Uppsala, och efter en väl beskänkt kväll äntrades sista tåget tillbaka till Stockholm. För att inte somna fumlade jag fram blyertspenna och började klottra ner en liten bild på Marc d’Arnevou, en riddare i mina berättelser (se poster med denne Här) för vännen Robert, dennes ursprunglige upphovsman, som var där. Han var dock inte över sig av fyllekladden, och muttrade något om att denne ”inte var tillräckligt lik Jean-Claude VanDamme”. En mångårig man-crush åsido, men visst. Min promillesaturerade kladd var kanske inte överhövan lik The Muscles from Brussels. Kort därefter köpte jag några nya uppsättningar av matta grafitpennor från Faber-Castell samt Sakura Pigma Micron bläckpennor. För ett första test kom ögonen på den där kladden, och tanken blev tja, varför inte, låt oss göra en snabb studie av Van Damme för att testa de nya pennorna och få lite övning medan man höll på.
Först ut var mjuk grafit, som har man använt i decennier nu men det var ett bra tag sedan. De nya extra matta grafitpennorna lovade mörkare svärta och mindre blänk än traditionella dito och visst, jag måste ge dem det.
Det gick snabbt att konterfeja Van Damme någorlunda (se jmf med kladden och fotoförlagan till vänster). Pennorna hade bra spets, gick inte lika lätt sönder som jag mindes, och blänkte mycket riktigt mindre. Övningen var nyttig också såtillvida att man fick praktisera skuggning och valörer, alltid ett litet problem för ens darrhänta jag. So far so good.
Nästa test var dock mer intressant, såtillvida att det var en förstagångsgrej – jag har knappt gjort några porträttbilder med bläckpennor förut, och då mer i en serieinspirerad stil, med konturer och figur i fokus. Förmågan att med hatching, crosshatching och andra tekniker få fram nyanser i tex. människohud -och drag är inte något jag tränat på överhuvudtaget. Men Så Länge Skutan Kan Gå…
Resultatet av min första bekantskap med pennorna var som synes mer en bekräftelse på brister än något annat. Förutom det slappa handlaget, de otillräckligt parallella linjerna och osmidiga övergångarna är den största bristen definitivt oförmågan att visa på skillnader mellan skuggning å ena sidan och textur å den andra. Marcs högra ansiktshalva ser diffust mörk ut på ett sätt som snarare får honom att se raggigt skäggig ut än ett resultat av ljusets infallsvinkel. Jag kan ännu inte riktigt bestämma mig för om det är orienteringen, bredden på linjerna eller den allmänna bristen på precision som är den största bristen – troligen alla tre. Lustigt nog tyckte jag mig dock finna en ofrivilligt bra sak med det: jag gillade uttrycket – det är mer Marc, den medfarne krigaren, än den filmstjärnesnygge Van Damme som kikar fram där. Till Roberts möjliga olycka – delvis lite oförhappat tydliggjort av bläckteckningen, tror jag kan inte att Marc till 100% kan se ut som Van Damme – denne är inte riktigt tillräckligt kraftig för att leverera vad Marc ska, lite för finmejslad och aningen för bildskön för den medeltidskrigare som Marc ska förkroppsliga.
Well, alla är vi nybörjare nån gång, och efterföljande träning kommer förhoppningsvis att något minska fadäsernas djup. Bilden på Besm-i Alam, som gjordes efteråt (se Här), kändes därvid som ett fall framåt. Jag ska återvända till Marc och hans inspirationskälla Van Damme.
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
Skin tones – jorden runt med en hudnära övning
”En grek, en indier och en jurchen gick in på en bar….” Så skulle vid första påseende en historia börja som vilade på en serie övningar för att förbättra en klart underutvecklad förmåga att få till användbara småporträtt i akvarell.
Det är en av flera sidoövningar som jag börjat göra parallellt med att jag försöker mig på andra projekt, nyligen t.ex. ”Myriadernas Marsch II” (se länk) och andra (än så länge oredovisade) målningar, där porträtt i akvarell som delar av en större komposition är viktiga element.
Det hela består helt enkelt i att i ett svep göra flera parallella småporträtt enbart med vattenfärger, kanske 5×8 cm var, där eventuella underliggande skisser först suddats bort. Poängen är att konsekvent öva upp målningstekniken och få till identifierbara porträtt och också öva på olika sorts utseenden, så att ens personer ser unika och individuella ut.
Jag tog tillfället att slå flera flugor i en smäll, och bygga vidare på något som aldrig är fjärran från mitt sinne – arbetet på att ge utseende för fler av de hundratals figurer som passerar revy i mina berättelsers värld Aratauma. Således valde jag som tema ”Potentater och Krönta Huvuden”, dvs monarker och furstar för mina småporträtt, och för att också få övning att ta fram olika typer av hudfärger från olika regioner av världen, bestämde jag mig för att göra dem i grupper av tre, där ingen i gruppen fick komma från samma sfär som de andra.
Det hela började som jag brukar, med tecknade skisser i blyerts. Dessa bygger förstås på förlagor, men ganska löst, eftersom form och allmänna drag snarare än exakt porträttlikhet var syftet. Skisserna är därför medvetet enkla och med få detaljer, en hjälp för att visualisera karaktärerna.
Sedan suddades skisserna helt sonika helt ut med knådgummi. Det där är ett grepp som förut gett mig kalla kårar, men nu skulle tamigtusan ingenting hindra en…
Eller, i alla fall inte alltför mycket. Den första gruppen blev som synes ändå väldigt ”tecknings-aktig”, med lite för skarpa mörka linjer och något för avmätta färger – både Zama Raja och Yelü Ayan ser lite mer grådaskiga ut än jag först lade märke till. Flera proportionsfel blev det också, med ögon som är olika stora… Det där är typiskt när man s.a.s. inte kan avhålla sig från att försöka teckna med penseln. Men det var ändå bättre än väntat såtillvida att de mäktiga männens personligheter trots allt svävar över dem, från Zama Rajas intensiva anblick till den kylige och ogenomtränglige Yelü Ayan.
För de nästa två trio-grupperna bestämde jag mig dels för att ta med huvudbonader och utstyrslar i större utsträckning, samt för att hålla skisserna ännu mer enkla och utkastbetonade för att ytterligare minimera deras inflytande efter utsuddning. Inga linjer, var det sagt. Förlagorna och den egna fantasin skulle få styra, med skuggor och färgtoner som bärande element.
För de två tillkommande grupperna valdes blandade utseenden inspirerade från dels: Västafrika respektive Etiopien; västra respektive södra Ryssland; centrala Indien samt Indonesien.
Den andra gruppen blev klart mer färgrik än den första, som önskat, och är tydligt en från början till slut målad uppsättning bilder. De har förstås andra brister än den första, som att frånvaron av linjer och öga för nyanser gjorde dem lite lösa i konturer, detaljer och vissa övergångar. Men det var förväntat, och för nästa grupp hade jag det i åtanke.
Den tredje gruppen liknar mest av allt det som jag strävar efter. Den är fortfarande färgstark, men har fått lite mer nyanser, mer detaljer och bättre närvaro av ljusa och mörka kontraster. Det finns mycket att förbättra förstås, till exempel bättre behandling av skillnader mellan kalla och varma nyanser, bättre återgivning av skillnader i material osv. Jag fick nästan bita mig i handen för att inte börja överarbeta och ”rätta till” de små bilderna ovan men lyckades hejda mig, åtminstone för tillfället. Nu när man fått blodad tand så är det bättre att fortsätta med fler serier på samma och liknande teman, och att gradvis förbättra sina färdigheter.
Jag fann det här vara en bra övning för området porträtt – bilderna är tillräckligt stora för att tillåta vissa detaljer, men så pass små att de tvingar en att fokusera på det övergripande, och fånga huvuddragen i vad som gör ett utseende unikt och säreget. Stora porträtt med känsla och många detaljer är ännu en bra bit bort, men det här ger ett nytt förtroende för att måla figurstudier och folk i scener där ansikte och ett specifikt och/eller identifierbart utseende utgör ett av flera element, och är ett klart fall framåt när det gäller att åstadkomma innehåll baserat på färg som grund, snarare än färglagda teckningar.
Något om förlagor till bilderna ovan. Urvalet skedde från ett stort antal färg -och svartvita foton, målningar och urkunder, av såväl kläder som personer jag hade som inspiration för olika detaljer. Starkast inflytande från: en staty av den grekiske filosofen Antisthenes; den indiske skådespelaren Ranveer Singh; en mongolisk operasångare vars namn jag trots eftersökningar inte kunde bli säker på; den nigerianske skådespelaren Hakeem Kae-Kazim; den polsk-ryske generalen Konstantin Rossokovsky; den italienske skådespelaren Marcello Mastroianni; den indisk-brittiske skådespelaren Millind Soman; den etiopiske artisten Henok Dinku, den sovjetiske diktatorn Josef Stalin, och den indonesiske skådespelaren Joe Taslim.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Myriadernas Marsch (II)
Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
Indomitus.blog 