Kategoriarkiv: Människokroppen /The Human Body
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Quickie Ink Portrait – Colin Farrell
Svårt att sova? Istället för att stirra upp i taket steg jag upp i nattimmarna härom veckan och gjorde ett litet snabbporträtt inspirerad av en ung Colin Farrell.
Det var 01:00 under ännu ett fiaskobetonat försök att lägga sig när vanligt folk gör – lätt frustrerad tog jag tag i pennorna för att göra något konstruktivt istället.
Med en kär vän i åtanke, som man skulle träffa nästa dag, skissade jag snabbt upp ett porträtt på den karaktär som han stod bakom många år sedan – den här tidigare visade Jack. Jacks utseende hade efter en del sökande kommit att landa på skådespelaren Colin Farrells anblick, ca slutet på 90-talet (se konceptskisserna t.v. från 2010)
Jag grabbade tag i närmsta papper, googlade upp och drog upp en kompositskiss, inte vilande på en enda förlaga utan mer inspirerad av Colins allmänna utseende.
Det är vid sådana här helt oplanerade, ouppstyrda tillfällen där förutsättningarna helt saknas som man ändå får uppleva att något ändå hänt de sista par åren. Även om exakt porträttlikhet sällan är målet i sådana här sammanhang, hade Colins anlete tidigare varit en svår inspirationskälla för mig. Nu har man iaf. ett visst flyt, och den improviserade konceptskissen tog snabbt form.
Min tanke under vargtimmen var att göra en teckning direkt i bläck. Så skissen lades alltså åt sidan, som en slags referens, och med ett öga på den och några av fotona jag kikat på drogs Sakura Micron – bläckpennorna fram, tjocklekarna 0.1 till 0,3. Och så, från konturer och med detaljerna direkt utan skissning, växte Jacks nuna snart fram.
Jag kompletterade med lite penselpenna och en tjockare Staedler 1,2 mm bläck på hår och delar av skäggväxten, och så var saken biff. Från början till slut tog det något över 2 timmar. Och det blev faktiskt inte illa alls om man betänker omständigheterna. Att skapa ansiktets mjuka och omväxlande former och skuggor med bara bläckpenna är notoriskt svårt, men det här visar att man ändå tagit några slags kliv framåt. Ovanan att dra för långa och i mitt fall darriga linjer i vissa områden måste fortsatt styras upp, och bättre teknik uppnås för valet av linjernas riktning och anslutning till varandra i mjuka partier. Håret, alltid ett sorgebarn för mina bilder, kan bli mycket mer levande och, tja, bättre i största allmänhet. Men trots det är jag nöjd med hur det blev. Det där är personen Jack som jag tänker mig honom – med ett mänskligt och vaket utryck, en stilig man på sitt egna, opolerade sätt.
För Dig, Johan
Watercolor portrait exercise w. Sophie Marceau
En (för mig) supersnabb övning i direktmålning av porträtt i akvarell
Den franska skådespelerskan Sophie Marceau (se IMDB) kom för min blick första gången i filmen Braveheart (1995), där hon spelade rollen som prinsessan Isabelle av Frankrike, gift med tronarvingen Edward (II), som till filmens ”onding” kung Edward I ”Longshanks” av England.
Det finns en hel del av säga om hur den rollen är skriven, men oavsett historisk korrekthet hos hennes rollfigur gjorde Sophies gestaltning av den annars oftast förtalade Isabella intryck på mig, och ledde till vissa efterforskningar kring perioden i böcker och historiska krönikor från perioden (1295-1358).
Det kom att slumpa sig så att en karaktär kom att ingå i den tidens rollspelande, och sedermera i det mer berättande narrativ som jag sedan kom att hålla mig med, till vilken Sophies gestalt passade. Josyanne de Sabran var hennes namn, en lågadlig dam, romantiskt kopplad till den här tidigare avbildade riddaren Marc d’Arnevou, men med en fyllig historia i sin egen rätt. Stridbar, rättskaffens och djärv, tillhör hon en religiös minoritet motsvarande vår världs Katharer, vilka förföljdes av kyrkans inkvisition och den nordfranska makten tillika. Jag hade ritat Josyanne tidigare, i två gruppbilder med Marc (se nedan), men det var innan jag helt bestämt mig för att förläna henne Sophies Marceaus gestalt.
När jag nyligen kände behovet att göra några övningar i syfte att förbättra min stappliga målarförmåga, specifikt för porträttavbildning, kom Josyanne att bli en av de ansikten jag valde. Syftet var att jobba upp relationen mellan snabbhet och precision med akvareller, och att göra det direkt – utan någon riktig teckning eller ens fullvärdig skiss under. För att sätta sig själv på prov, valde jag att helt fokusera på ansiktet på ett förvisso litet papper (ca 20×15 cm), men definitivt större än något jag vågat mig på tidigare med de villkoren.
Så – några fåtaliga markeringar för ögon, näsa, mun samt lite konturer – och sedan bar det direkt av med penslarna på det fruktade (nästan) vita papperet. Ca 2 timmar senare, inklusive torktid mellan lagren, var det hela gjort.
Det blev förstås tämligen primitivt: övergångarna är ganska grova, penselföringen saknar elegans, och porträttlikheten är inte sådär lysande. Men det är ändå ett slags fall framåt, jämfört med vad man gjort förr. En sådan här övning är lika mycket till för självkänslan som för att bara från en bild till en annan förbättra ens teknik. Att överkomma sin nervösa läggning och tidspressen och våga lägga mer nyanser för hyn, träna på att försöka få fram skillnaden mellan upplysta och skuggade delar. Allt saker som kan och måste bli mycket bättre – men tills dess, är det ett steg på vägen, ett nödvändigt sådant för andra porträtt som är i sin linda eller i vissa fall redan påbörjats.
För intro om den fascinerande prinsessan Isabella av Frankrike, se t.ex. hennes artikel i Wikipedia. För mer fokus på hennes liv i detalj kan man t.ex. läsa Kathryn Warners ”Isabella of France: the Rebel Queen” från 2020.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
Deer Hunt – ink & wash quick exercise
En snabb övning med naturtema i ink & wash-stil en ledig fredag
Förra fredan hade man, med en dags ledigt p.g.a. skador, lite tid över för en snabb övning i s.k. ink & wash – snabbt gjorda bilder i akvarell förstärkta med bläcklinjer. Meningen med den här tekniken är framför allt att producera en rimligt föreställande färglagd bild – snabbt. Fokus ligger på helhetsintrycket, detaljer antyds bara eller utelämnas nästan helt, och på färgspel snarare än linjer. Sistnämnda är svårt för mig, som är väldigt linjeorienterad i mitt tecknande. Därför togs tillfället i akt för att göra ännu en storyboard, utan någon direkt förlaga, av en scen ute i naturen av några av protagonisterna i mina storys på jakt i skogen, delvis inspirerad av att man nyligen sett filmen ”Prey” (senaste installationen av ”Predator”-filmserien).
Jag gjorde många kladdar på temat för några år sedan, när jag skrev om där – avsnittet är viktigt för karaktärernas framtida inbördes relationer – och några har mynnat ut i en och annan mer utvecklad bild (se t.ex ”Yakane the Hunter” som presenterats här tidigare) genom åren. Fokus har dock nästan helt legat på själva karaktärerna.
För dagens bild ville jag dock öva mer på vad som passar wash-tekniken, en översiktlig bild på omgivningarna som jag föreställde mig dem. Just det sista var viktigt – som jag föreställde mig dem. Ink & wash används nästan alltid till avbildnng av en vy eller ett foto – men jag vill fånga mitt fantasis landskap. Sålunda skulle detta också bli ännu en övning i att försöka tydliggöra mina visioner utan hänsyftning till en existerande förlaga eller modell att utgå ifrån.
För att sätta konturerna av det jag föreställde mig, gjordes en snabb kladdskiss. Corinna, Kati, Yakane och Jack, figurerna i förgrunden, ligger på huk bakom ett nedfallet träd, blickande in i bilden på sitt tänkta byte, några hjortar i en bäck.
Där jag förr om åren skulle ha frestats att grotta ner mig sådant som figurernas perspektiv och lite svåra vinklar tvingade jag mig nu att lämna det där på ett antytt stadium och lade på konturer i bläck, suddade bort hela kladden efter inscanning – och började måla.
Efter att färgerna torkat på kvällen lade jag på förstärkningar av linjerna med Micron Fineline bläckpenna (1mm). Med tanke på att det ändå var tänkt att vara en slags färglagd skiss, en antydd bild och inte något färdigt, så väljer jag att betrakta det som ett slags framsteg. Speciellt tidsmässigt. Det går snabbare och snabbare nu, att plocka ut bilderna ur hjärnan när man väl bestämt sig för det. Visst, figurernas perspektiv i förgrunden är lite skeva, anatomin är lite off – Katis figur blev tacksamt nog minst vanställd – och saknar detaljer: jag missadet.ex. att få med Yakanes alla ärr. Skogen bakom hjortarna är mer än lovligt antydd och kunde fått lite mer skuggor och färgnyanser. Men tjoho, som övning betraktat är det bättre än inget – miljön och figurerna harmonierar och det känns iaf. som en riktig scen, som om än sorgfälligt genomförd, fått med det viktigaste av det som man ser framför sig i sina inre kamerors blickfång.
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Kati – Raised Fist (ink exercise)
Övningarna i bläckteckning fortsatte med ett test av reservoarpenna på ritfilm av hjältinnan Kati med näven höjd i trots eller manande till strid(?).
Undertecknad behöver knappast inspireras av internationella Kvinnodagen för val om motiv, men det var ändå på sitt sätt passande att det var den 8:e mars som man tog fram en idékladd som legat i över tio år.
Det var en av otaliga snabba anteckningar från de bilder som ständigt kommit och kommer för ens inre syn . En kvinnlig figur, i efterhand identifierad som min hjältinna Kati, med näven höjd. I trots, eller segervisst, eller manande till strid? Det var mindre klart. Det som framträdde var posen och gestens kraft i sig.
Eftersom man som bäst håller på att testa sig fram med sina material, just nu olika varianter av bläckpennor, och tiden också är begränsade, valde jag att göra en snabb teckning med dessa, på ett än så länge otestat material.
Det är numera så att själva förberedelse -och designfasen som tar den absoluta merdelen av tiden, och för att inte virra bort mig gjorde jag därför snabbt en figurstudie i helfigur i blyerts, med fokus på själva ställningen och proportioner.
Med anatomin sorgfälligt på plats skissades kläderna på, ett enkelt linne med ärmarna uppkavlade, och lite variationer på några av gesterna och ställningen. Jag gav också vecken av klädnaden lite närmare studium, i bläckpensel bredvid.
Sedan var det dags för själva testdelen av övningen. Jag ville testa hur reservoarpenna skulle fästa på ritfilm av den sort som jag ibland använder för att överföra teckningar som sedan fogas samman från olika skisser eller koncept. Ritfilmens yta är väldigt slät och har en plastig karaktär. Vid teckning med finspetsiga bläckpennor som ger ifrån sig lite färgämne har det inte påverkat så mycket – men väl vid några försök att måla eller använda bläckpensel. Men var går gränsen – dvs hur mycket bläck måste spetsen ge ifrån sig för att det ska börja bli ett problem? Jag greppade således min vanliga Lamy Safari reservoarpenna för att skriva och göra kladdar och började teckna utifrån konceptskisserna på glatt ritfilmspapper.
Resultatet var inte upplyftande. Som synes i den med blåmålade delen så samlas för mycket bläck som ritfilmen inte absorberar i små plumpar, speciellt i slutet av linjerna. Jag begränsade därför reservoartestet till konturerna och klädnaden, och fyllde i crosshatchingen för Katis figur med vanlig bläckpenna för teckning. Lite vitpenna för att ta bort de värsta plumparna lades på, och efter inscanning gjorde jag hela bilden avmättad, dvs gråskaligt svart/vit.
Trots att testet i någon mening gav ett negativt utslag var så är det ju också ett resultat. Nu vet man. Hela processen efter konceptstadiet gick trevligt snabbt, i princip på en sittning trots viss efterarbetning. Som en enkel studie är det rimligt, och resultatet är ändå inom ramarna för målet att helt enkelt klargöra visionen som ligger till grund: av Kati med armen lyft, i en pose som också speglar hennes väsen, i trots eller manande till kamp, segervisst utan tvekan. Passande för henne, som aldrig låter sig besegras, aldrig slutgiltigt kuvas i livet, och en attityd som jag helhjärtat önskar och uppmuntrar hos alla hennes likar, vare sig systrar, döttrar, mödrar och väninnor.
Utseenden, kladdar & övningar (drawing & Ink crosshatch exercise)
En kladd på fyllan som utvecklades till ritövningar med Jean-Claude Van Dammme!
I November 2022 mötte man upp gamla kompisgänget i Uppsala, och efter en väl beskänkt kväll äntrades sista tåget tillbaka till Stockholm. För att inte somna fumlade jag fram blyertspenna och började klottra ner en liten bild på Marc d’Arnevou, en riddare i mina berättelser (se poster med denne Här) för vännen Robert, dennes ursprunglige upphovsman, som var där. Han var dock inte över sig av fyllekladden, och muttrade något om att denne ”inte var tillräckligt lik Jean-Claude VanDamme”. En mångårig man-crush åsido, men visst. Min promillesaturerade kladd var kanske inte överhövan lik The Muscles from Brussels. Kort därefter köpte jag några nya uppsättningar av matta grafitpennor från Faber-Castell samt Sakura Pigma Micron bläckpennor. För ett första test kom ögonen på den där kladden, och tanken blev tja, varför inte, låt oss göra en snabb studie av Van Damme för att testa de nya pennorna och få lite övning medan man höll på.
Först ut var mjuk grafit, som har man använt i decennier nu men det var ett bra tag sedan. De nya extra matta grafitpennorna lovade mörkare svärta och mindre blänk än traditionella dito och visst, jag måste ge dem det.
Det gick snabbt att konterfeja Van Damme någorlunda (se jmf med kladden och fotoförlagan till vänster). Pennorna hade bra spets, gick inte lika lätt sönder som jag mindes, och blänkte mycket riktigt mindre. Övningen var nyttig också såtillvida att man fick praktisera skuggning och valörer, alltid ett litet problem för ens darrhänta jag. So far so good.
Nästa test var dock mer intressant, såtillvida att det var en förstagångsgrej – jag har knappt gjort några porträttbilder med bläckpennor förut, och då mer i en serieinspirerad stil, med konturer och figur i fokus. Förmågan att med hatching, crosshatching och andra tekniker få fram nyanser i tex. människohud -och drag är inte något jag tränat på överhuvudtaget. Men Så Länge Skutan Kan Gå…
Resultatet av min första bekantskap med pennorna var som synes mer en bekräftelse på brister än något annat. Förutom det slappa handlaget, de otillräckligt parallella linjerna och osmidiga övergångarna är den största bristen definitivt oförmågan att visa på skillnader mellan skuggning å ena sidan och textur å den andra. Marcs högra ansiktshalva ser diffust mörk ut på ett sätt som snarare får honom att se raggigt skäggig ut än ett resultat av ljusets infallsvinkel. Jag kan ännu inte riktigt bestämma mig för om det är orienteringen, bredden på linjerna eller den allmänna bristen på precision som är den största bristen – troligen alla tre. Lustigt nog tyckte jag mig dock finna en ofrivilligt bra sak med det: jag gillade uttrycket – det är mer Marc, den medfarne krigaren, än den filmstjärnesnygge Van Damme som kikar fram där. Till Roberts möjliga olycka – delvis lite oförhappat tydliggjort av bläckteckningen, tror jag kan inte att Marc till 100% kan se ut som Van Damme – denne är inte riktigt tillräckligt kraftig för att leverera vad Marc ska, lite för finmejslad och aningen för bildskön för den medeltidskrigare som Marc ska förkroppsliga.
Well, alla är vi nybörjare nån gång, och efterföljande träning kommer förhoppningsvis att något minska fadäsernas djup. Bilden på Besm-i Alam, som gjordes efteråt (se Här), kändes därvid som ett fall framåt. Jag ska återvända till Marc och hans inspirationskälla Van Damme.
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
Skin tones – jorden runt med en hudnära övning
”En grek, en indier och en jurchen gick in på en bar….” Så skulle vid första påseende en historia börja som vilade på en serie övningar för att förbättra en klart underutvecklad förmåga att få till användbara småporträtt i akvarell.
Det är en av flera sidoövningar som jag börjat göra parallellt med att jag försöker mig på andra projekt, nyligen t.ex. ”Myriadernas Marsch II” (se länk) och andra (än så länge oredovisade) målningar, där porträtt i akvarell som delar av en större komposition är viktiga element.
Det hela består helt enkelt i att i ett svep göra flera parallella småporträtt enbart med vattenfärger, kanske 5×8 cm var, där eventuella underliggande skisser först suddats bort. Poängen är att konsekvent öva upp målningstekniken och få till identifierbara porträtt och också öva på olika sorts utseenden, så att ens personer ser unika och individuella ut.
Jag tog tillfället att slå flera flugor i en smäll, och bygga vidare på något som aldrig är fjärran från mitt sinne – arbetet på att ge utseende för fler av de hundratals figurer som passerar revy i mina berättelsers värld Aratauma. Således valde jag som tema ”Potentater och Krönta Huvuden”, dvs monarker och furstar för mina småporträtt, och för att också få övning att ta fram olika typer av hudfärger från olika regioner av världen, bestämde jag mig för att göra dem i grupper av tre, där ingen i gruppen fick komma från samma sfär som de andra.
Det hela började som jag brukar, med tecknade skisser i blyerts. Dessa bygger förstås på förlagor, men ganska löst, eftersom form och allmänna drag snarare än exakt porträttlikhet var syftet. Skisserna är därför medvetet enkla och med få detaljer, en hjälp för att visualisera karaktärerna.
Sedan suddades skisserna helt sonika helt ut med knådgummi. Det där är ett grepp som förut gett mig kalla kårar, men nu skulle tamigtusan ingenting hindra en…
Eller, i alla fall inte alltför mycket. Den första gruppen blev som synes ändå väldigt ”tecknings-aktig”, med lite för skarpa mörka linjer och något för avmätta färger – både Zama Raja och Yelü Ayan ser lite mer grådaskiga ut än jag först lade märke till. Flera proportionsfel blev det också, med ögon som är olika stora… Det där är typiskt när man s.a.s. inte kan avhålla sig från att försöka teckna med penseln. Men det var ändå bättre än väntat såtillvida att de mäktiga männens personligheter trots allt svävar över dem, från Zama Rajas intensiva anblick till den kylige och ogenomtränglige Yelü Ayan.
För de nästa två trio-grupperna bestämde jag mig dels för att ta med huvudbonader och utstyrslar i större utsträckning, samt för att hålla skisserna ännu mer enkla och utkastbetonade för att ytterligare minimera deras inflytande efter utsuddning. Inga linjer, var det sagt. Förlagorna och den egna fantasin skulle få styra, med skuggor och färgtoner som bärande element.
För de två tillkommande grupperna valdes blandade utseenden inspirerade från dels: Västafrika respektive Etiopien; västra respektive södra Ryssland; centrala Indien samt Indonesien.
Den andra gruppen blev klart mer färgrik än den första, som önskat, och är tydligt en från början till slut målad uppsättning bilder. De har förstås andra brister än den första, som att frånvaron av linjer och öga för nyanser gjorde dem lite lösa i konturer, detaljer och vissa övergångar. Men det var förväntat, och för nästa grupp hade jag det i åtanke.
Den tredje gruppen liknar mest av allt det som jag strävar efter. Den är fortfarande färgstark, men har fått lite mer nyanser, mer detaljer och bättre närvaro av ljusa och mörka kontraster. Det finns mycket att förbättra förstås, till exempel bättre behandling av skillnader mellan kalla och varma nyanser, bättre återgivning av skillnader i material osv. Jag fick nästan bita mig i handen för att inte börja överarbeta och ”rätta till” de små bilderna ovan men lyckades hejda mig, åtminstone för tillfället. Nu när man fått blodad tand så är det bättre att fortsätta med fler serier på samma och liknande teman, och att gradvis förbättra sina färdigheter.
Jag fann det här vara en bra övning för området porträtt – bilderna är tillräckligt stora för att tillåta vissa detaljer, men så pass små att de tvingar en att fokusera på det övergripande, och fånga huvuddragen i vad som gör ett utseende unikt och säreget. Stora porträtt med känsla och många detaljer är ännu en bra bit bort, men det här ger ett nytt förtroende för att måla figurstudier och folk i scener där ansikte och ett specifikt och/eller identifierbart utseende utgör ett av flera element, och är ett klart fall framåt när det gäller att åstadkomma innehåll baserat på färg som grund, snarare än färglagda teckningar.
Något om förlagor till bilderna ovan. Urvalet skedde från ett stort antal färg -och svartvita foton, målningar och urkunder, av såväl kläder som personer jag hade som inspiration för olika detaljer. Starkast inflytande från: en staty av den grekiske filosofen Antisthenes; den indiske skådespelaren Ranveer Singh; en mongolisk operasångare vars namn jag trots eftersökningar inte kunde bli säker på; den nigerianske skådespelaren Hakeem Kae-Kazim; den polsk-ryske generalen Konstantin Rossokovsky; den italienske skådespelaren Marcello Mastroianni; den indisk-brittiske skådespelaren Millind Soman; den etiopiske artisten Henok Dinku, den sovjetiske diktatorn Josef Stalin, och den indonesiske skådespelaren Joe Taslim.
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Porträtt av en pikaresk (?) tant :-)
Min kära tant Eugenia, också känd som Pirulina, inspirerade till att lära sig och färdigställa det första porträttet i färg -och akvarellpenna av en person In real Life .
När färgpennor av ”artist pen”-typ införskaffades var fokus i första hand inställd på målning av päls, uppmuntrad av diverse tecknares youtube-videos. Vilket visat sig fruktbart, men man kommer inte ifrån att färgpennor är ett distinkt linjebaserat verktyg, och inte ideala som medium för mjuka färgövergångar över släta, jämna ytor. Det mänskliga ansiktet blir därmed på en gång passande, men också svårt, som motiv för färgpennor. Å ena sidan kommer pennornas precision väl till pass för detaljer som hår och ögon – å andra sidan är de otaliga subtila färgövergångarna över mjuk, slät hud en riktig utmaning för såväl den skapande och för själva materialen. Färgpennor sliter snabbt på papperet vilket, olikt tekniker som oljefärg, ger ett ganska lågt tak för omtagning och övermålning. Något som förstås inte hindrar att man kan använda dem ändå om man sadlar sig med tålamod och kunskap om materialen. Här har tidigare postats om mitt utforskande av porträtt som motiv för färgpenna, vilket jag tog mig an under 2021 i akt om mening att kunna göra ett porträtt att ge till någon jag känner. Och denna någon, det var min fina tant Eugenia.
Idén att måla just min tant kom från en dags anblick av henne med dvärgpapegojan Picaro på huvudet, vilket tursamt nog bevarades med en snabbtagen mobilbild. Det var den inte speciellt skarpa och väl ljussatta förlagan tillsammans med minnet som vägledde det utkast som fick bilda bas för teckningen/målningen, grundad med en närmast helt utsuddad skiss av de viktigaste kantlinjerna, och därefter var det dags att bygga upp färgteckningen med Faber-Castell Polychromos.
Jag började med Picaro – hans släta och okomplicerade form fick bli provyta för tillämpningen av rätt tryck och det första intrycket av de resulterande färgerna. Därefter påbörjades den långa färden med ansiktets drag, med den underliggande teckningen i Ljus Ockra, varefter de ljusaste gultonade nyanserna gradvis lades på för varje del. Bränd av tidigare övningar undvek jag i det längsta att dra på för hårda och starka färger annat än på specifika ytor.
Värdet av övningarna visade sig också när ansiktet började växa fram med lager på lager av nyanser ritade på varandra. Att få till färgskalornas övergångar kom, som förväntat, att bli den genomgående utmaningen under arbetets gång. Det komplicerades ytterligare av att fotoförlagan hade starka kontraster i ljussättning mellan ansiktets olika delar, där direkt solljus låg på vänstra halvan medan den andra ligger i skugga, till råga på allt med återkastat ljus från en blågrön vägg strax bakom.
När bilden började dras mot färdigställande tillkom den sista fasen, bestående av en serie modifikationer av bitvis genomgripande slag: t.ex. bestämde jag mig för att måla in bakgrunden, trots att det ursprungligen inte var tänkt. Jag valde då att gå över till akvarellpennor, dels för att dessa täcker mer, men också för att skapa en annan sorts textur på den ytan. Efter att ha försökt med en lätt lösningsbaserad behandling på ansiktet kom också akvarellpennorna till pass för att lägga på en mer rödtonad nyans över bilden i sin helhet, och därmed föra den närmare förlagan. För en gångs skull hade man för ändamålet riktigt papper, och det släta 300 grams linnebaserade arket kom verkligen till sin rätt när mängden färglager, utsmetningar och försiktiga uttunningar tillkom.
Till slut började det dock dra sig mot gränsen för vad även det kartongliknande arket kunde ta, och vad som dessutom gick att förbättra utan att riskera att förstöra det som redan gjorts. Allt som allt tog det över ett år att lotsa den där hela vägen i hamn, men jag hoppas att den med tiden skall vinna Eugenias gillande. Bättre än så här kan jag, på det här stadiet, inte göra dig rättvisa, mi querida tía.
För dig Eugenia, allas vår Pirulina
A Dance to Dream of – Drömdans (2)
En dröm om en dröm – så har jag omtalat anblicken av den sköna Kati. Bokstavligen i ett försök att ge liv åt en vision från en dröm, postades waaay back i 2016 framväxten av bilden av hennes dans, från dagen-efter-kludd till digitalt färglagd bild. Om den fortsatta utvecklingen av projektet under åren som följt till läget idag.
Trots att fokus de senaste åren legat i att skaffa sig färdigheter i ett flertal traditionella tekniker såsom akvarellmålning, teckning med färgpennor, tuschteckning med mera, finns det somt, som aldrig är långt från mina tankar. Främst av det är allt som har Kati som motiv, som ett urval bilder här på bloggen visar. Dessa hålls å andra sidan tillbaka från att slutföras av bristen på färdighet som skulle göra henne rättvisa. Vilket i och för sig utgör en viktig drivkraft att bli bättre.
Det är mot denna psykonautiska härva man kan betrakta de utbrott av kompletteringar, varianter och förbättringar som jag ägnat hennes bilder över åren, med ”Drömdans” som kanske tydligaste exempel.
Nästa kluster av remakes från det stadium där jag lämnade bilden 2016 ( se exemplet till vänster och här) tillkom 2020 och medförde ett antal förändringar av bilden på flera fronter.
Först var en omfattande omarbetning av Katis ansiktsdrag baserat på bättre underliggande skisser till dels större porträttlikhet med hennes sköna utseendeförlaga, modellen/aktrisen Rebecca Ferratti, dels ett bättre, mer genomarbetat uttryck.
Eftersom bilden inte direkt vilar på något foto utan är en fri avbildning måste man göra allt från grunden upp, och jag ägnade åtskillig tid åt att få till rätt vinklar och proportioner på alla drag, och förbättra de skuggor och högdagrar som hör till.
En annan förändring var att bilden utökades till komplett helfigur. I det förgångna har jag ofta kapat folks fötter i bilder, som en genväg för att slippa syssla med denna både komplicerade och många gånger underskattade del av anatomin. Men den fulla vidden av Katis figurs intryck blev förstås hämmad, och jag ritade och kompletterade nu den underliggande teckningen med hennes ben i sin fullhet.
Till det förbättrade ansiktet och kompletterade figuren samt bilden i sin helhet har efter 2020 lagts till studier i att arbeta med färger, applicering av skuggningar, textur osv för bästa effekt av hud och en verklig, levande kroppskänsla i bilden. Nedslagen ovan visar på några punkter längs vägen, där omväxlande varmare och mer avmätta färglager försökts få att samverka, modifikationer av skuggor och annat lagts till eller dragits tillbaka… Senast, i början av 2022, gjorde jag några nya modifikationer, efter närmare studier av sådant som ryggens krökning och effekten på höfterna.
Så ser läget ut nu – men fortsättning följer. Det har onekligen blivit bättre sedan sin begynnelse, speciellt med tanke på att enbart med musstyrning allt blir till ett tandagnisslande omständligt, tidsödande jobb. Mitt grepp om ljusåterkastningar och högdagrar har också mycket kvar att uppnå. Men så länge jag blir bättre, och lever, kommer jag nog fortsätta lägga pixel på pixel i syfte att dra undan ridåerna, och få en klarare och mer rättvisande anblick av henne, som jag såg henne i drömmen. Det är, kanske, också innebörden av att drömma om en dröm.
Vägen till ett porträtt 2021
Ett årsbokslut av 2021s försök att teckna porträtt med färgpennor
När jag bestämde jag mig för att försöka vidga arsenalen av tekniker för teckning & målning var färgpennor en av de utvalda för att dessa har fördelar för vissa motiv, nämligen hår och päls. Sagt och gjort, kom mina första äventyr i färgpennornas rike att handla om diverse djurporträtt och bilder (se tidigare inlägg). Men under 2021 bestämde jag mig för att gå vidare, och prova på att använda färgpennor för mänskliga porträtt. Efter en lite slumpmässig början med diverse kladdar och skisser samt användning av mixade metoder, kom jag att återvända till testporträtt med vissa gemensamma drag, tre av vilka visar på utvecklingen under året.
Urvalet motiveras dels för att de gjordes i samma storlek, A5, och på liknande papperskvalité. Deras fotoförlagor var vidare i liknande fotokvalitet och efterbehandling ifråga om färg och ljussättning. En lite avvikande anledning, men viktigt för mig, är att alla tre har varit och fortfarande är tänkta förlagor för anblicken av karaktärer i mina berättelser.
Första försöket kom som sagt spontant, som ett led i premiären för mina ansatser att rita hudtoner. Övningen bestod i att rita bollar med olika hudtoner, från blek till mer solbränd brun hudton, användande sig av samma 5 grundfärger (gul, orange, röd, svart och lite vinröd). I varje boll försöker man göra gradvisa övergångar av ljus (belyst) till mörk (skuggad) nyans. Efter att ha pysslat med det ett tag ville jag dock i typisk stil testa att tillämpa det, och jag gjorde en skiss för att applicera övningen på vad jag var ute efter.
Min valda modell, den sköna italienskättade Gianna Amore, har ett iögonfallande och voluminöst hårsvall, ett element som jag ville ha med för att öva på specifikt. Skissen var snabb, inte särskilt välgjord och gör absolut inte Gianna rättvisa. Jag ursäktade mig med att fokus låg på färghanteringen, och porträttlikhet och proportioner fick stå i bakgrunden.
Såsom kunde förväntas var värdet av detta första försök snarast att identifiera misstag än obefintliga kvalitéer. Tydligast ifråga om missar var nog att jag ritade in färgen på en för tydlig och teckningsaktig skiss, vars svarta grafit lyser igenom färgerna. Färgmixen var vidare totalt obalanserad – ömsom för gul eller orange. Det rastermönster som pennor alltid lägger sig på papperet med är så iögonfallande att det närmast påminner om en gammal TV-bild än något handgjort. Och så vidare och så vidare. Det var lite modfällande, ärligt talat. Men det är bara att bryta ihop och komma igen.
Nedslag nummer två tillkom senare på våren. Även här var håret ett viktigt element, med skillnaden att modellen Laura Richmond var rödhårig, en hårfärg vars ljuskiftningar och toner jag ville utforska för en parallellt pågående bild (se inlägget ”Landet Bortom – Sidherna 1”). Med lärdomen från första gången i bakhuvudet gjordes nu en mycket mer mjuk och sparsmakad skiss.
Jag arbetade även här med en begränsad skala av grundfärger: 6-7 pennor i bandet från gul, orange, rött, brunt – samt svart.
Resultatet var ett klart fall framåt, inte bara resultatmässigt, utan ifråga om att än tydligare identifiera utmaningar för framtiden. Delar av hårsvallet, där ljuset faller på det, blev t.ex. inte hemskt. Samtidigt blev det tydligt att ett problem som jag noterat i mina djurstudier kvarstod och snarast stod ut än mer: mitt val av pennor, darrhänthet och brist på teknik resulterade i en bristande förmåga att få de olika färgerna att smetas ut (och blandas) mjukt. Rastermönstret från pennorna förblev klart urskiljbart: inte ens lätt förtunning kunde få bort det, och jag märkte att försök att blanda samman färgerna med mer lager och utsmetningsstift snart började skada papperet.
Mitt slutgiltiga nedslag är från slutet av 2021. Här ökades den interna utmaningen genom valet av den ljuva Cristy Thom som förlaga, dels för hennes drömlika skönhets skull, del för skiftet i färgskala. Cristy är av blandad sydostasiatisk härkomst och har en mer varierad hudton. Min ovana trogen gick jag lite överbord med skissen, och fick sudda en hel del.
Denna gång utgick jag från en bredare färgskala på runt ett dussin olika pennor, vilka också redan från början bestod av mer specifika färgtoner, som ljus och mörk ockra, amra, tonade nyanser av gult, rött, brunt och grått – samt svart och vitt.
Förmågan att hantera ljus och högdagrar är och förblir ett problem för mig, men här är ljuset och dess effekt på valörerna, trots primitivt, på det hela taget inte katastrofalt återgivet, varken på hy eller hår. Man kan dock konstatera att trots att färgblandningen blivit bättre under året har jag fortfarande en högst begränsad förmåga att minska rastermönstret från pennorna, liksom att konsekvent få tonerna att övergå i varandra. Jag misstänker att det delvis rör sig om min okunskap om den bästa ordningen och styrkan för att lägga på de olika lagren. Resultatet är som synes tämligen slumpmässigt – vissa delar ser klart bättre ut än andra. Mitt ständiga problem med för hårt tryck och för många omtagningar kvarstod också, här speciellt tydligt längs haklinjen, som blev helt uppruggad.
En besläktad men delvis ny blunder kom också i dagen när jag tillämpade förtunning av färgerna. Det skedde antingen lite för klumpigt eller sent i hanteringen – eller båda. Hur som helst kom koldamm och smuts att blandas med förtunningsvätskan och bildade en grådaskighet och fläckar som fördunklade och drog ner porträttet.
Ett intressant nygammalt problem återkom också, nämligen svårigheter att få till inscanningen. Flera försök gav gång på gång antingen för ljus eller för grådaskig och/eller för grynig bild. Till slut tvingades jag använda inställningar med en lätt oskarp mask och utöva lite efterarbete på Cristy’s porträtt för att hitta en acceptabel digital visningsbild.
Den här lilla tematiska retrospektiven illustrerar famlandet framåt för att hitta en acceptabel nivå för ett bestämt mål – de är nedslag i vad som bara är förberedelser för större, fullvärdiga porträtt som jag efter den träning som bilderna åskådliggör börjat tackla, och som kommer att vara en av huvudlinjerna för projekt under det nya året 2022.
- Faber-Castell polychromos, de färgpennor som använts för teckningarna ovan, har fördelen att vara väldigt formfasta och behöver inte vässas så ofta utan behåller sin spets. De har också god färgäkthet, och sitter väldigt bra på papperet. Deras hårdhet gör dock att de inte mixas så lätt, och att rastermönstret som blir av penna på pappersyta blir svårare att få bort, ens med förtunning. En olycklig följd, iaf för en nybörjare som undertecknad, är att papperet tar skada tidigare i hanteringen.
- Papperet jag använde för det första porträttförsöket var Dekorima Aquarelle 240g, och för de övriga Daler-Rowney Smooth Heavyweight 220g.
- Som förtunning använde jag dels Metalimo Fine Art förtunning, samt Winsor & Newton Balsamterpertin.
- Modellerna för fotoförlagorna till porträtten hämtades från klassiska Playboy magazine.
- Gianna Amore fotograferades för utgåvan i augusti 1989.
- Laura Richmond var modell september 1988.
- Cristy Thom avporträtterades för februarinumret 1991
Broken Hand Diaries (1)
En tjurskallig mans reflektioner kring en bruten hand.
För lite mer än 3 veckor sedan bröt jag höger hand. Efter påstötningar sökte man vård, och tur var nog det, eftersom ett finger gått av diagonalt och hängde löst i senor och ledband.
Men det var inte utan att man tyckte att ”boten” närmast var lika illa som skadan själv. Efter rättning och gipsning var ens hand förvandlad till en fånig klump med 3 orörliga fingrar, och de två kvarvarande starkt begränsade i sin rörelsefrihet. Jag fick inte stödja handen, helst inte använda den alls sades det mig.
Yeah, right.
Samma kväll var det första man gjorde att ta fram sina pennskrin och papper, sina tangentbord och möss, och börja undersöka just hur mycket jag kunde bajsa på de sakkunnigas välmenande råd. Irriterande nog var det inte mycket: redan tidigare darrhänt var ens grepp nu ungefär lika säkert och pålitligt som Kinas skydd för immaterialrättigheter.
”Du får väl bli munmålare” sa en god vän. Kul och faktiskt uppmuntrande. Det kunde ju faktiskt vara mycket värre. De närmaste dagarna fortsatte jag att öva att i alla fall kunna hålla i en penna rakt utan att tappa den. Och drog mig till minnes något från min fina mors dagar: det finns ju hjälpmedel. Veckan som följde inhandlades bland en del annat, pennförlängare och greppförtjockningar. Och eftersom man inte kan hålla i sudd, införskaffades pennmonterade radermedel.
Sålunda utrustad skreds det till verket, och på tåg och tunnelbanor började jag systematiskt att försöka teckna saker med min så kallade hand. För första veckans fumlande, utförda med vanliga blyertspennor (HB & 2H) plus greppmedlen, valde jag medvetet olika sorters motiv. Ett komplext: ett ansikte; ett mer livlöst objekt med många linjer (halloween hade just varit så varför inte en Jack O’Lantern) samt något mer rätlinjigt för räta vinklar och streck – jag tog den gamla Sophiakatedralen i Kiev, en byggnad som jag studerat. Det gick hårslitande sakta. Men det gick.
Man kunde konstatera att förmågan att göra långa linjer i princip var borta. Precisionen var starkt förminskad, och darrigheten värre än någonsin på grund av oförmågan att vinkla handen – man fick släpa pennan över papperet med hela armen. Att dra sådant som parallella linjer var mycket omständligt och krävde många omtagningar.
Men det gick. Det gick.
Efter de första dagarna kände jag heller inte av den stumma värken i fingrar och handled som var där i allra första början. Oavsett att jag förstås jobbat hela tiden med den brutna handen, var det innerst inne en större ljuspunkt, på det hela taget, att kunna konstatera att man kunde skapa något, hur enkelt och darrigt det än var. Kan man inte teckna ordentligt, kan man iaf. skissa och göra utkast – och lägga grunden för framtiden, i takt med att man läker.
Under veckan som följde har jag således använt mig av tjockkhanden för återta ett projekt som jag funderat kring men inte avslutat: min unga hjältinna Julias fortsatta äventyr. Det verkar passande, att det är med bruten hand som jag tar tag i det. Så att även vad som synts vara bara en negativ sak, vänds för att åstadkomma något positivt.
Så OK. Blyertskluddar kunde man få fram. Men tänk om man ville göra något…med bläck? Eller måla?
Elevbild – Kati & Vargen
Vissa elevbilder uppkommer spontant, utan någon som ber om det eller tema annat än stundens ingivelse. Som den här, vilken kom till en dag när jag undervisade på djurgymnasiet, omgiven av flitiga unga djurvänner. Medan de arbetade på uppgiften jag förevisat dem, kom den här snabbisen till utförd med HB skolblyertspenna.
Bilden föreställer en scen i en berättelse med min hjältinna Kati , vilken aldrig är fjärran från mitt sinne, där hon möter en flock vargar. Den syntes passande i sammanhanget, och det slog mig i efterhand att man undermedvetet påverkades av omgivningarna också, eftersom Kati här föryngrades och ser påtagligt ung ut, i samma ålder som mina tonåriga elever.
Den här bilden låg och skavde i min väska flera veckor och blev ganska illa åtgången – här återges den rensad från koldamm o fläckar genom en snabb tvagning i GIMP.
All vår början… bläck-porträtt
Ibland kan brådska, även om den är självpålagd, vara nyttig. Nyligen ville jag, trots lite tid över från jobb, göra något för en vän som fyllde år. Och så bestämde jag mig för att prova något helt nytt som jag studerat på sistone, men aldrig gjort: ett porträtt i den klassiska kinesiska tekniken inkwash’ anda.
Inkwash innebär kort och gott att man använder det bläck och penslar som används för klassisk ostasiatisk kalligrafi, och målar med dem. Själva bläcket torkar snabbt och blir då vattenfast, men genom att blanda den med vatten i olika mängd innan man lägger på den kan man skapar en monokrom bild med olika mjuka skiftningar av gråskala.
Prylen är att det måste gå snabbt och utan tvekan. Redskapen är mycket enkla – i princip bara två penslar, en tjockare och en tunnare, båda med god uppsugning, men vars förmåga att göra detaljer helt och hållet vilar på målarens handlag och följsamhet i penselrörelserna. När bläcket väl ligger på papperet är det finito, inga omtagningar. Teknikens dygder drar mot enkelhet över smådetaljer, flöde istället för pillande, och helhetsintryck snarare än millimetrisk exakthet. Den tvingar en att se till det centrala, det viktigaste.
Inte riktigt min vanliga kopp té – men just därför ville jag verkligen prova. Jag fuskade litet också, ska det sägas. Istället för två penslar hade jag en medelstor, för ändamålet inköpt kinesisk pensel som jag använde för nästan allt, och för de få tunna svarta linjerna i ansiktet tog jag till min nya favvis, bläck-stålpennan.
Efter att ha gjort en ytterst schematisk dragning av linjer för ansiktet, var det bara att lägga på lager på lager av uttunnat bläck, torka, sedan en till. Själva torkningarna tog mycket mer tid, flera timmar totalt, än målandet i sig. Sistnämnda gick förvånansvärt snabbt. Att arbeta med nyanserna i det olika uttunnade lagren kom också tämligen naturligt.
En intressant upptäckt var att torkningen under olika ljus och värme drog målningen åt lite bruna-gula nyanser som skiftade mot sepiatoner snarare än helt avmättat svart-vit. När bilden snart nog kändes klar, förstärkte jag detta i datorn – jag behövde ändå städa upp den, för papperet skrynklades betydligt av all vätska. Genom att öka temperaturen lite, något som man för övrigt kan göra au naturelle, stärktes det bruntonade draget.
Så. Resultatet ovan är…faktiskt inte dumt. För att vara den första. Lite primitiv, och skiftningarna kunde göras mjukare, men den har ändå…något. Det hjälper förstås att det inspirerande motivet lyser igenom även mitt stappliga nybörjarhandlag. Inte för att porträttlikheten är hundraprocentig på något sätt, men jag hoppas man inte tycker att jag helt vanärat henne. Och jag är glad att ha vågat mig på något nytt, som gav klar mersmak för framtiden.
Så, för dig Jennie – och grattis.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Kati gör sig redo
Ett utkast fick lite snabb akvarellbehandling och fick bli en slags illustration av hur Kati gör sig redo för att slåss.
Många av de hundratals små kladdar som fyller mina anteckningsblock kan kallas ”intrycksskisser” – snabba anteckningar av sådant jag ser för min inre blick och som kan föreställa folk i rörelse, landskap och miljöer, eller ögonblicksbilder av talande scener som säger något om mitt inre landskaps invånare.
En av de där intrycken som plitades ner var ovanligt såtillvida att det visar något som jag själv gjort många gånger: den föreställer Kati som binder sina händer med remmar för at göra sig redo för att slåss eller åtminstone för slagträning. Det som låg för min inre blick var innebörden i det hon gjorde i kombination med hennes sinnesstämning och hållning. Hon är fokuserad, både inne i sig själv, och koncentrerad på det hon gör. Hennes kroppsställning ska iaf. antyda en slags undertryckt spänning, som lugnet före stormen.
Nyligen bestämde jag mig för att ta en av de där kladdarna och testa hur väl en blyertsteckning på någorlunda vettigt papper kunde ta en snabb akvarellmålning. För det syftet gjorde jag en kväll en linjeteckning i crosshatch-stil av Kati lätt framåtlutad som i utkastet, Några gräsbevuxna slänter och kullar och molniga skyar fick bilda fond. Det gick snabbt – syftet var att lägga en grund för att testa dess interaktion med vattenfärgerna som jag skulle lägga på.
Det hör till saken att akvarell ovanpå blyerts normalt inte funkar speciellt bra. Akvarell kommer med stora vattenmängder vilket dels blöter upp och smetar ut blyertsen på papperet, s.k. ”blödning”, dels gör penseln och de pålagda färgerna grådaskiga. Tricket är att lära sig att göra det snabbt, utan att darra för mycket på handen, och med lite mer färg i blandningen än annars. Det skapar iofs sina egna problem, men man måste ju testa. Nedan kan man se resultatet efter en kväll av penselsvingande.
Det var inte så illa ändå, åtminstone färgmässigt. Där skulle man ha kunnat säga – färdigt. Men något låg och gnagde. I avsikt att inte fastna i blyertsteckningsfasen så skyndade jag på det hela så att proportionerna inte blev riktigt rätt. Porträttet ser också inte helt ut som hon ska, vilket till slut störde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra en modifierad andra version. Förutom de korrigeringar som gjordes för att ta bort smuts och justera färger så att de ser bättre ut på dator (något som alltid behövs vid inscanning av de semitransparenta akvarellfärgerna) så målade jag om Katis ansikte. Den nya profilen klipptes in i bilden och lades tillrätta med lite snabba drag/smeta/clona-manövrar. Förutom att se mer lik ut sin förlaga, den sköna Rebecca Ferratti, så blev nu uttrycket mer likt min ursprungliga kladd. Något mindre bister, men ändå mer koncentrerad, och med huvudet i en mer återhållen, rak och mer realistisk pose.
Det blev lite mer extrajobb än jag tänkte för detta ursprungligen snabba infall. Men men. Jag är ändå försiktigt nöjd med resultatet av kombon linjeteckning och akvareller. Det är en hyfsat snabb teknik som passar för bildserier, och jag kommer att använda den för fler av de många, numera hundratals teckningar och storyboards som vidhänger mina fantasiberättelser.
P.S. En liten detalj som kan vara värd att notera är att bruket av handlindor för boxning, ja boxningen själv, inte är malplacerad. I vår värld försvann boxning efter antiken, för att inte återkomma i organiserad form förrän 1800-talet. Miljön Kati befinner sig i är en slags parallell keltiskt dominerad tidslinje, där en grupp av motsvarigheten till kelterna bär vidare arvet efter antiken samtidigt som resten av världen kastats tillbaka ca 14 0000 år. Se inspirationen till utvecklingen av boxningens föregångare fram till romarrikets tid:
Runt lägerelden – en studie av ljus och skugga
Det var på sommaren 2017, då man kanske påverkad av vädret såg framför sig ett gäng lite aparta figurer sitta runt en lägereld i en scen som öppnade för att utforska en annan slags bild än vanligt, en som tog sikte på samspelet mellan motivfigurerna i en mer stillsam situation. Och där samspelet mellan ljus och skugga skulle stå i förgrunden.
Scenen är hämtad från en av mina berättelser, och skildrar inledningen till att karaktärerna Yakane, Jack, Corinna och Imre lär känna Kati, då en ny bekantskap. Den första kladden/skissen visar vad jag föreställde mig: de fem sitter på marken, samlade runt en lägereld sent på kvällen, medan Kati gör något, antagligen tillreder dagens fångst. Alla tittar på Kati, den nya i församlingen.
Det var en ganska lyckad kladd, såtillvida att den fångade något; en stämning, ett inre skeende som annars kan vara svår att avbilda. Det där med var blickarna gick i bilden, deras pose samt vad det ger för intryck av figurernas attityd stod fram klart, och jag kunde direkt skapa en tuschteckning från kladden. Det enda som lades till vad det är Kati pysslar med – hon tillreder en hare eller kanin i en eldställning. Tuschningen framhävde dels figurernas pose samt lite olika klädedräkt: Imres munkkåpa, Jacks ringbrynja av bysantinsk typ, och Corinnas färdklädsel med vilken hon passerat som man tidigare i storyn. Som vanligt svettades jag över önskan att rätt avbilda Kati, hon som står i blickfånget. Och här är hon trots det ovanligt nedtonad, ja så diskret som hon alls kan vara, lätt hukad, med kroppsställning riktad mot sina bestyr samtidigt som hon dock, som alltid, blickar på den hon talar med.
Jag bestämde mig tidigt för färgläggning. Inledningen kom ovanligt lätt – en på en gång varm och nedtonad färgskala. Det var här jag insåg att ljuset kunde fås att spela en lite annorlunda roll. Istället för att som ofta är bli en utsmyckning eller bara sätt att nå ökad realism, kunde den speciella ljuskällan som den lilla brasan utgör användas för att ytterligare, men diskret, försöka fånga den stämning och de underförstådda relationerna i bilden.
runt lägerelden färglagd
Ca sex månader efter inledningen tog jag tag i ljusbearbetningen och färdigställde bilden någotsånär. Ljus är min akilleshäl i alla teckningssammanhang, och det blev mycket famlande efter rätt nyanser, skuggor och varma toner i bilden. Valet av ursprungsfärger framstod dock som ett lyckat drag i efterhand, och kom att samverka väl med mitt val av extra ljusbehandling. Att Kati liksom Yakane är ljust klädda gör att elden lyser upp dem på ett sätt som är tydligt men verkar helt naturligt. Likaså för Corinna, som i sin mörka klädsel sitter upprätt – skenet på hennes ansikte kom att framhäva dess öppna och sökande uttryck gentemot Kati, och stå av mot den mer avoga och sneglande min som männen runt dem har.
Runt lägerelden, ljusbehandlad
Jag har kommit att uppskatta den här bilden mer med tiden. En bagatell med många brister som den är, var den ändå en lärande upplevelse. Den utgör ett annorlunda motiv, mycket mer stillsamt och vardagslikt än vanligt. Och även om ingen får halsen uppskuren och inga monster slingrar sina tentakler kring scenen, så finns där ändå mycket under ytan av tankar och relationer som skulle verka omvälvande för mina berättelser i den framtida handlingen. På så sätt hjälpte den till för något som alltid är nära mitt hjärta: en önskan att visualisera, tydligt och klart, ett skeende som annars skulle förbli lite suddigt och ofixerat i medvetandets och fantasins inre, slutna kammare.
Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg
En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.
I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.
Kati till Häst, Yakane till fots träning
Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.
Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.
Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.
För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.
En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.
Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.
Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar, toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.
Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd
Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.
———————————————–
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg”
Indomitus.blog 