Kategoriarkiv: Kultur & Samhälle: studier / Culture & Society Studies
Slukaren i Mörkret
Eller ”vem har inte träffat på ett vältrande demoniskt monster i sin källare?”
Halloween kom och gick, men ett infall med skräcktema som kommit till mig i sena oktober stannade kvar. Det var en scen från berättelserna om min alternativa fantasyvärld Aratauma, där karaktärerna Yakane, Marc och Kataia smygande bland de uråldriga ruinerna under sultanens citadell möter en skräckinjagande syn.
Från avgrunden bortom världarna hade den krälat, Slukaren i mörkret, slingrande, vältrande sig i avskyvärda former: ömsom dimma, ömsom onaturligt kött, utsläckande allt liv den mötte, förtärande såväl kropp som själ… Ingen som sett varelsen överlevde sades det, men skrämda rykten gjorde gällande att den manats fram av den fördömda, Drottningen som usurperade tronen, och matats med hennes fiender. Och det fanns andra, mycket värre, knappt framviskande att varelsen närts med de odöpta spädbarnen från hennes rivaler…
Mellan andra projekt stal man lite tid på det lilla (A5) skissblocket där ett utkast jobbades fram. Ett mörkt rum med protagonisterna på ena sidan, där Yakane drar Kataia undan och Marc står med facklan och svärdet huggande mot varelsen.
Jag föreställde mig Slukaren som en slags oformlig massa: halvt solid, halvt flytande och under ständig förändring, krälande och vältrande sig framåt, redo att sluka allt i sin väg.
Jag gillade den där och bestämde mig för att föra den till lite skarpare klarhet. Den skulle passa som bläckteckning med sin skarpa kontrast eftersom ljuskällan är mitt i bilden med totalt mörker runt om och det skulle också bli en välkommen övning i att utveckla crosshatching-tekniken för ljus och kontraster i bläck.
En underliggande skiss i blyerts skulle behövas för att någorlunda rätt få till det perspektiv som också var en del av den rumsliga iscensättningen, samt för att arbeta fram detaljerna. För sistnämnda låg fokus främst på klädedräkt samt porträttexakthet för bildens personer.
Varefter skissen framskred flyttades fokus till monstret på bildens högra sida och de mångskiftande formerna i varelsens fysiska gestalt. Här låg utmaningen i att ge en fysisk manifestation åt något som egentligen saknar fast form utan ständigt är i en slags halvflytande förändring och övergång mellan skepnader. Jag ville därför också ge den lite av karaktären hos en Rorschach-bild med element som diffust liknar olika objekt som betraktaren kan tycka sig skönja. Nya detaljer, såsom hieroglyfer för pelarna i bakgrunden lades också till.
Med ljusbordets hjälp kunde skissen direkt överföras till tuschteckning med fineliners. Sedan gällde det att med crosshatch-teknik försöka få fram känslan av form och volymer med linjerna utan att förlora t.ex. personernas utseenden eller det mjuka, oformliga intrycket av Slukaren. Varefter lagren av linjedragning framskred kom fokus på att hitta den rätta balansen och övergången mellan de partier som är upplysta och det omgivande mörkret.
Till slut var det dags att lägga ner pennorna. Bilden fick genomgå en lätt efterbehandling för att återställa de stora, med marker färgade svarta partierna som lättades upp för mycket av skenet från scannerns ljus.
Som vanligt är resultatet…blandat. Bilden i helhet borde nog gjorts mörkare, med hårdare skuggor och offrande av detaljer i de oupplysta partierna. Det är ens primitiva och darrhänta ritstil, där en slags nervös och petig detaljism tenderar att ta överhanden, som skymtar fram till förfång för en djärvare och mer suggestiv återgivning av mörkt och ljust. Men under förutsättningarna är det ändå ett slags lärorikt moment, speciellt med tanke på att den färdigställdes från start till mål på bara några dagar allt sammantaget. Det där är en scen jag tänkt på flera gånger genom åren, och det känns trevligt att få föra ner något slags intryck av den på papper.
Under arbetet lyssnades från låtlistan för den här scenen bland annat på klassikern Metallica – The Thing that should not be😁
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hades, God of the Dead & Underworld(in progress)-12 Greek Gods (VII)
Tolv-gudarsodysséen fortsätter, och turen har kommit till Dödsrikets furste, den dystre Hades, som har sällskap av sin trehövdade demonvovve Kerberos
Som tidigare nämnts i de 6 föregående inläggen i denna serie, överensstämmer urvalet av grekromerska gudar till största delen med de klassiska ”12 olympierna”1, med ett undantag: Dödsguden Hades, som här getts den plats som brukar vara vigd åt antingen Hestia, hemmets och härdens gudinna, eller Dionysos, vinets och vansinnets gud. Hades var i strikt mening inte en Olympier i meningen att ha sitt säte i gudarnas bergsboning, utan bidade sin tid i underjorden som bar hans namn. Men han är en intressantare och också viktigare figur, med all förlov, än dryckenskapens eller hemmets gudomar.
Hades var äldst av de tre gudabröder som tog över och delade upp kosmos mellan sig efter att ha besegrat sina anfäder Titanerna. Liksom sina bröder Zeus och Poseidon, härskare över himlen respektive havet, fick Hades ett helt verklighetsplan att härska över – i hans fall underjorden, de dödas boning, vilkens namn och själva existens kom att likställas med hans. Såsom härskare över dödsriket och ansvarig för bestraffningen av de onda i Tartarus, den del av underjorden reserverad för de ondas bestraffning, kom Hades att färga den efterföljande kristenhetens idéer om dödsriket: t.ex. omtalas den hinsides domänen som just ”Hades” av flera av de tidiga kyrkofäderna. Det här inflytandet från nära 2000 år av kristen uttolkning har lett till att Hades ofta felaktigt framställts som en slags grekernas motsvarighet till Djävulen.
Se t.ex. Disney’s tecknade ”Hercules”(1997) och ”Wrath of theTitans” (2012) där Hades framställs som en avundsjuk, maktlysten och destruktiv antagonist, tydligt analog till den kristne Satan.
Hades roll var att härska och och styra över de döda och deras existensplan – det är den kungliga aspekten, med dess konnotationer av ordning och makt som stod i centrum. Detta framgår av den tidens avbildningar vilka visar honom stående i auktoritativ pose eller sittande på en tron. Han var heller inte Dödens, själva fenomenets, gud – den rollen tillföll den mycket lägre och underordnade gudomen Thanatos.
Det här betyder förvisso inte att Hades var en populär eller omtyckt gudom. Han var allmänt respekterad, men hans koppling till död och straff lade sordin på entusiasmen. Det är tydligt att grekerna försökte undvika att tänka för mycket på honom, varför han hade få fester till sin ära och ingen vitt spridd kult. Hades personlighet omnämns som dyster, tillbakadragen och bister – men rättvis. Med brasklappen att han liksom sina bröder hade ett öga för vackra kvinnor och inte aktade för rov och våldtäkt för att bemäktiga sig dem när det knep. Just en sådan kidnappning/våldtäktshistoria gav också upphov till den mest kända legenden om honom: berättelsen om bortrövningen av vårens gudinna Persephone. Hades förknippades inte bara med underjordens andar och väsen men också med dess resurser – således var han också känd som Plouton (Pluto), ”Den Rike”, och ansågs vara gud för rikedomar, speciellt guld och mineraler som bröts ur marken.
Ikonografins tydliga tendenser bidrog nog till att skissen av Hades tillkom snabbt. Jag förstärkte, inom ramen för historiska förlagor, det vida och svepande i hans kungliga klädnad, och fann en passande gestik tillsammans med hans symboliska tveudding. Kerberos, dödsrikets trehövdade vakthund vars skräckinjagande gestalt det trycks på i myterna, valde jag att framställa i monsterstorlek och med ett vildare och mer vargaktig jämfört med en tamhund.
En designdetalj som skulle ges uppmärksamhet var utformningen av Hades hjälm, som i många berättelser likställs med osynlighetens hjälm, en magisk huvudbonad med diverse krafter som osynlighet, flygförmåga och osårbarhet.
I linje med Hades konservativa karaktär utgick jag ifrån en äldre typ från för-klassisk period, den nordvästliga ‘Kegel’-typen, och utvecklade den med stöd i historiska förebilder – senare avbildades den t.ex. också ofta med vingar (se urval nedan).
Grundkonceptets tämligen väl utlagda idéer och val kom väl till pass för nästa stadium, där grundfärger, position och proportioner lades fast.
I grekisk färglära2 var mörk lila såväl som svart ofta sammankopplad med såväl hög status som obeveklig makt. Det var passande för Hades, underjordens kungs klädnad. Brons för hjälmen och gyllene detaljer gav lite behövlig kontrast.
Kerberos fick en mörk vargpäls – att dess hår och många framtida lager troligen skulle bli bildens största utmaning var redan här tämligen otvivelaktigt.
Med färger valda, var det dags att lämna skiss -och konceptfasen och börja med målandet. I min process utgår jag dock gärna från en modell eller förlaga för detaljerade delar som ansikten osv, speciellt om de ska verka verklighetsförankrade.
För grunddragen av Hades anblick inspirerades jag av skådespelaren Simon Merells som bl.a. spelade den historiske triumviren Crassus (115-53 F.Kr.) i sista säsongen av Tv-serien Spartacus, ironiskt nog känd för sin stora rikedom.
Och så, lades de viktigaste nyanserna till de valda grundfärgerna ut och framtida zoner för högdager såväl som djupare skuggade partier in. Fasta konturer och detaljer lades till med sepialiknande linjer som sedan skulle kunna smetas ut och sammansmälta med efterlagda färglager och ljusskiftningar.
Lager på lager växte Hades och Kerberos fram. Vissa detaljer tog förstås orimligt lång tid – som fållens mönster på mantelns guldkant, och så förstås Kerberos päls… brrr. Tillsammans med allt finare och mer specifikt nyans -och färgarbete kom interna skuggor, rök -och bruseffekter för hud, päls, tyger och annat till under decembermörkret.
Så var det till slut dags för de sista faserna, med inriktning på ljusförhållanden och effekter från olika ljuskällor. På den färdiga bilden med alla de 12 gudarna samlade skulle Hades ligga längst ut till höger, och de allmänna ljuskällorna ligga snett mot vänster i ganska snäv vinkel.
Och så var den självständiga delen av jobbet med Hades klar. Enerverande bitvis, och mycket är inte hundraprocentigt, men jag får nog ge det tummen upp i alla fall. Kerberos blev inte illa, och effekten av alla färgbearbetningar gav ändå till slut något liknande av det intryck som jag sökte. Hades, dödsrikets furste, mörk till sinnet men fyllande en viktig uppgift, sammanbiten och obeveklig men inte ond eller illvillig. Kerberos tre huvuden och väldiga gestalt räcker väl för att avskräcka, och jag ville avstå från karikatyrer av ett rent monster utan snarare göra honom, tja, som en varg, något att frukta och respektera och ta på allvar. Deras position för samlingsbilden innebär att mer arbete för sekundära ljuskällor kommer att krävas, liksom en del justering när bakgrunden kommer till. Men fram tills dess, är Hades, den förste av de grekiska gudarnas chefstriumvirat, klar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Om antikens grekiska färglära och betydelsen av valet av färger, se t.ex. artikeln ”Classical Color”
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
The Monster Within – to the finish(ed) line?
En idé som kunde spåras tillbaka över 30 år får en någorlunda rättvisande illustration, passande nog i samband med Halloween: åter på scenen står den demoniske Kashar.
Kashar var en förvisso cool men inte särdeles originell Bad Guy från urtida rollspelande över 30 år sedan, som fick en mer unik och genomarbetad gestalt och roll när jag så småningom skrev ner våra äventyr och omarbetade dem till en serie berättelser. Han försågs med en mer gedigen backstory, förankrad i en historiskt grundad kontext, en mer motiverad roll i berättelsen samt kopplingar till den övergripande narrativen i mina storys.
Kashar var ursprungligen en tudjut, ett folk inspirerat av medeltidens mongoler IRL, och därtill en böge, dvs en schaman. Som sådan blir han besatt av ett ont andeväsen och tar sedermera över ledarskapet för en expeditionskår av tudjutiska krigare, varefter han öppnar en dörr in i en annan värld och bringar sin skara dit. Där stegras hans demoniska aspekt, och han blir fullt ut en monstruös omänsklig gestalt och hamnar på kollisionskurs med berättelsens protagonister.
Över tiden har jag jobbat med Kashars utformning, som redovisats i flera inlägg här: se ”Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”, ”The Monster Within […] del 1” och ”The Monster Within del 2” (se galleri av inspirationer i urval ovan). Sammanfattningsvis arbetade jag gradvis in ett historiskt, på mongoliska förlagor grundat, utseende för hans uppenbarelse, med överlappande krigiska och schamanistiska detaljer som talismaner, de långa remmar och rep som böges företedde och en andetrumma med vilken han genomför riter.
Kashars själva varelse kom också att få en mer monstruös och demonisk form. Jag designade ett koncept, delvis inspirerad av novellen ”Främmande Hyresgäster” i samlingen ”Dödsbädden” (sv. 1978, på eng. I am the Doorway, 1971), samt seriefiguren Judge Fear från Sci-Fi-serien Judge Dredd med temat ögon som den viktigaste manifestationen av den demoniska besittningen som förvrider honom.
Förutom återkommande konceptskisser och utkast med fokus på Kashars figur (se exempel ovan) , vilka också kombinerats med övningar i lite olika rittekniker, har demonschamanen också förekommit i diverse skisser och teckningar som skildrar olika händelser i berättelsen – han var med i flera minnesvärda scener med slagsida åt det skräckinjagande och bloddrypande.
En av dessa gav upphov till en mer eller mindre färdigställd teckning som målades digitalt – ”Yakanes face-off med Kashar”, i vilken Kashar bokstavligen slet ansiktet av protagonisten Yakane med demonögonen tydligt framträdande. Det där var en tidig övning i målning i dator med rök-effekter.
Nyligen bestämde jag mig, apropå höstens fäbless för skräcktemat påverkat av Halloween, för att göra en mer komplett tablå med Kashars figur, förlagd under scenen med avslitandet av Yakanes ansikte. Tanken var att inkorporera och bygga ut den mest färdigutvecklade teckningen, utförd i tusch, av Kashars gestalt som en övning av ritteknik med reservoarpenna och tuschpenselpenna, och sent omsider ge den en lite vidare inramning och omgivning.
Först bestämde jag mig för det valda ögonblicket: Yakane, ännu fastkedjad vrider sig i dödsplågor efter att Kashar slitit av honom ansiktet och börjar bruka den till en demonisk åkallan med ansiktsresterna på sitt ”slagben”. Vinklar, bakgrundsschamaner och landskap i fonden lades in i en konceptkladd.
Därefter överförde jag den ursprungliga teckningen av Kashar med hjälp av ljusbordet till ett tjockt kvalitetspapper som skulle tåla bläckpensel och också en eventuell senare målning. Några ytterst lätta kontur-och hjälplinjer sattes ut för de nya figurerna och bakgrunden. I stort sätt lades dock huvuddelen av teckningen ut direkt i bläck med reservoarpenna (Lamy Safari Allstar, fine nib), förstärkt med Pentel penselpenna för de mörkaste partierna.
Och så blev det. Jag är inte riktigt säker på vad man ska tycka – själva linjearbetet och de olika delarna är inte så illa, men det känns ändå som om det kunde blivit bättre på något sätt. Jag tror att man borde gått hela vägen mot mer svärta och kontrast i bilden om den ska förbli som en svartvit illustration – vilket betyder att den där nog får gå hela vägen mot en målad bild.
Andra anknutna inlägg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. Se t.ex. översättning av Urgunge Onon (”The Secret History of the Mongols”, se länk).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
Bot och färg för den fagra
I behov av egentid efter krävande projekt återvände man till lite spontant skapande som artade sig till en slags räddning av ett misslyckat alster
Ett tidigare inlägg, ”Varde Ljus”, som kom till när jag fick möjlighet att använda ljusbord som redskap, kontrasterade de nya möjligheter som öppnades upp med de gamla, mer felbenägna, sätten. Som illustration togs en tidigare misslyckad teckning upp (andra från vänster nedan) och kontrasterades med ett nytt försök med det nya ljusbordet som hjälpmedel – och resultatet som var ett tydligt fall framåt. Allt gott så, kunde man säkert tycka, och blicka mot framtiden.
Om man inte är undertecknad, vill säga.
För den där första misslyckade övningen (ursprungligen för att testa bläck på mangapapper)… den gnagde i mig. Visst fanns element där, från linjearbete till proportioner, som kunde ha varit del av ett fungerande helt. Men inte nu, när det som misslyckats var att fånga Katis liknelse i ansikte och kroppshållning, det som gör henne till henne. Varje gång jag såg den blev det mer svåruthärdligt, och jag lade någon form av räddningsaktion för den högt upp i att-göra-listan, efter det som är till för andra. Dagen dök så småningom upp efter en lyckad period av jobb och andra projekt då jag gav mig själv lov att, om än snabbt, återvända till henne och göra rätt det jag felat, med mina egna händer – det har varit ett tag där digital målning stått i fokus och jag inte tecknat för hand. Och för att gottgöra henne än mer, bestämde jag mig för att göra bilden till en riktig ink-and-wash-illustration med bakgrund, landskap och den färg hon förtjänar.
Så. Först lades vitt över hennes anlete och sedan, med darrhänta fingrar drog jag om hennes drag med de smalaste pennorna i arsenalen, hårstunna 0,03 mm fineliners. Less is more var ledord vad gällde linjerna, och det gav försiktigt resultat. För plötsligt.. var hon åter, och med den hennes anda. Vattenbaserad målning på 250g Manga Paper skulle bli något helt nytt och otestat. Akvarellerna halades fram, och efter att ha kikat på landskapsbilder av kulliga hedar som passade scenen och gjort lite markeringar var det bara att låta penslar och färger flöda.
Scenen är Kati på väg till sin dagliga träning med stav, med kullar i bakgrunden av hedar och ängar inramade av skogsdungar. Bakom henne smyger några barn som vill titta på…
Och så blev det. Mangapapperet visade sig fungera förvånansvärt väl även för den höga vätskehalt som vattenfärger innebär, och fungerar närapå lika väl som dedikerat akvarellpapper. Det hela gick på två sittningar, en för Kati och en för bakgrunden. Penn -och penselföring, nyanser och detaljer, allt kan och måste förstås förbättras. Men målet, att rädda och återupprätta den tuschbild som startade som ett rent misslyckande, kan försiktigtvis sägas ha uppnåtts. Det är Kati där igen, med den hållning och åtbörder som hör henne till, och teckningen har växt till en stillsam ögonblicksbild av en viktig period i hennes liv, då hon anträdde vägen att bli en fullvärdig stridare som ingen kunde motstå.
Apollo – The Sun Twin (in progress) -12 Greek Gods (V)
Apollon, den gudomliga tvillingen tillika helandets, musikens, solens, samt profetiornas gud är femte man till rakning i projektet med 12 grekiska gudar.
Odysséen av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har vi kommit till Apollo: solens, läkandets, musikens, och oraklernas gud, tillika tvillingbror till mångudinnan Artemis.
Apollon och hans syster Artemis var barn till gudakonungen Zeus. Deras födelse var dramatisk enligt sägnerna eftersom Zeus maka Hera gjorde förlossningen svår för deras mor, gudinnan Leto, ända därhän till att skicka orm-monstret Python på dem. När de väl fötts kom de dock att lyftas in till de 12 Olympiernas utvalda skara, och särskilt Apollo tilldrog sig Zeus gillande. Hans portfölj av maktområden växte med tiden, med harmoni, balans och ordning som genomgående tema: från att ha varit en skyddsgud för herdar blev han sedermera också dyrkad i samband med stadsbildningar.
Även för gudar betraktad som ovanligt skön och behagfull, tillika utrustad med ett konstnärligt sinnelag, kom han att kopplas till ungdom, läkekonst och musik. Så småningom kom han att associeras med solen jämte den tidigare solguden Helios, med vilken han kom att sammanblandas under senantiken.
I egenskap av Zeus favoritson ansågs han ha tillgång till den högstes tankar och kom därför att utveckla en stark koppling till profetior och förutsägelser, med de två oraklen i Delphi och Delos som främsta orter för erhållande av förutsägelser om framtiden från den klassiska eran och framledes. Apollon var redan under antiken betraktad som den mest typiskt ”grekiska” av de hellenska gudarna, inte minst av grannfolk som etrusker och latinare vilka tog upp honom och lyfte in honom i sin pantheon, något som kan betraktas som en slags konkret symbol för att man tog till sig grekiska kulturella influenser.
Apollons lätt stereotypa framtoning gjorde att skissen av honom gick snabbt och utan behov av sidoblickar. En idealiskt skön ung mansfigur med några av sina attribut i vardera handen och med blicken riktad uppåt som en referens till hans band med solen och fadern Zeus. Liksom sin syster Artemis kopplades Apollon till bågskytte därav bågen i ena handen. I den andra lät jag honom hålla den lyra som symboliserade hans makt över musiken.
Olikt antikens grekofiler är jag inget fan av Apollo, som för mig alltid framstått som en slags ungdomlig, uppsnofsad variant av sin självsvåldige fader och också delar många av dennes avigsidor.
Det här blev tydligt när jag började sätta färg på bilden, där Apollos anlete kom att få drag påminnande om de idealiserade propagandaporträtten av sådana som de romerska kejsarna Augustus och Konstantin I – måhända en slags undermedveten skymt av min aversion mot den gudomlige påläggskalven.
Hur som helst – färg var det. Grundfärgerna lades på utan större problem, själva schemat varande enklare än för flera av de andra gudarna hittills. Det som skulle bli en utmaning framåt rörde mer sådant som lystern – jag föreställde mig honom i en tunika av guld som symbol dels av hans association till solen men också av hans ställning som ”golden boy” för sin ombytlige fader.
Ett halvdussin lager senare hade man kommit därhän att det mesta var någorlunda klart vad gällde den färglagda basen med olika skuggningar och ljusa nyanser. Det var som sagt ljusläggningen och dess effekter som skulle komma att stå i fokus.
Jag gjorde själva ljusarbetet som tidigare, med några lager av ömsom belysningseffekter som lades på selektiv, och kontrasterande matta och mörka partier för att stärka framhävandet och kontrasten mellan belysta och obelysta ytor.
Jag lade in en slags solskiva strax ovanför honom, mer som en påminnelse om att ytterligare påläggning skulle komma att behövas när den samlade bilden med alla de 12 gudarna så småningom skulle komma att monteras. Därefter lämnade jag Apollo för den här omgången – i jämförelse mot hans i mitt tycke mer intressanta eller tilldragande kollegor fanns här mindre som höll mig kvar, vilket gör att bilden kanske känns lite ofärdig. Jag såg redan med betydligt större tillförsikt an mot skapandet av hans tvillingsyster Artemis: månens och jaktens gudinna, som kommer i nästa omgång av skapandet av de 12 gudarna.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Athena – War, Art, Wisdom & Science (in progress) -12 Greek Gods (IV)
Atena, visdomens, konsternas, krigets och vetenskapens gudinna tillika staden Atens skyddsgudinna är den fjärde i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en rimlig klarhet i sin form.
Skapandet av avbilder av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och turen har kommit till den mest illustra hittills. Efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) stundar dagen för Atena.
Atena hade en även för gudarna märkvärdig födelse: enligt myten slukade hennes fader Zeus hennes havande mor Metis efter en profetia om att deras barn skulle vara den visaste av alla gudar. Men Atenas ande överlevde inom gudakonungen och orsakade denne dödlig huvudvärk, så pass att han beordrade sin son gudasmeden Hefaistos att göra slut på det med sin slägga: och från Zeus spräckta skalle sprang Atena ut, fullt vuxen och rustad (tyvärr återhämtade sig Zeus). Hon blev genast Zeus älsklingsbarn, ty som profetian förutsagt, var hon den visaste och mest intelligenta av alla gudar.
Atena kom troligen ur en äldre gudomlig arketyp kopplad till framväxten av städer, sedermera övertagen av grekerna med deras främsta stad Aten som viktigaste nexus, vilket gav henne den karaktäristiska form vi känner idag. Visdom, tänkande och intelligens och allt som springer ur dem, dvs lärdom, vetenskap, alla tankebaserade färdigheter, liksom lagen, politiken, räkenskapen, strategin och konsterna står under och inspireras av hennes makt. Hon var också kopplad till inspirationen och kraften att finna på lösningar – och sålunda var hon beskyddare och inte sällan påskyndare av protagonister och hjältar i många av de grekiska myterna och sagorna. Även om Atena var skyddsgudinna för många andra städer kom hennes speciella koppling till Aten, efter dennas upphöjelse till den viktigaste och största av alla de grekiska stadsstaterna och huvudsäte för den klassiska grekiska kulturen och filosofin att borga för hennes framskjutna position. Romarna kom, såsom var deras sed, att likställa Atena med sin snarlika gudinna Minerva, vilken var en av staden Roms tre skyddsgudar (de övriga var Zeus/Jupiter och Hera/Juno), och från 200-talet FVt framåt att helt enkelt överta den utvecklade Atena-mytbildningen för Minerva.
Atena har avbildats mer än de flesta gudar, och det finns ett rikt material att inspireras av för hennes utstyrslar och andra detaljer. Starkast intryck kom den miniatyr av hennes kolossalstaty som stod i Akropolis under den klassiska epoken att göra, inte minst för att den företer så många av de symboler som kopplas till henne (se ovan t.v.).
Den första skissen utgick dock inte från någon av förlagorna i sig, utan fokuserade på Atenas figur och framtoning, vilken först därefter skulle kläs i de karaktäristiska höljet. Istället för statisk ville jag lägga in en antydan till rörelse, där hon skön och stark, redo till strid med såväl sinne som kropp, omgives av sina gudomliga symboliska attribut.
Förutom den beväpning och rustning som hon ofta ses med, skulle hon också förete andra typiska symboler som ugglan och ormen och sin Aegis, Atenas magiska rustning som kunde förläna sin bärare krafter som osårbarhet eller osynlighet – här i form av en fjällbrynja med medusahuvud.
Atena skulle bära den typiska kvinnodräkten peplos, snarlik Heras fast vikt vid midjan, och över axlarna en chlamys, den klassiska grekiska militära manteln fäst vid höger axel.
Redan på det här stadiet såg jag tydligt hur Atenas skepnad skulle erbjuda sina utmaningar. De många symbolerna och den parafernalia som hör till dem med texturer och material; djuren i form av uggla och ormarna med sina unika mönster och färger; och inte minst Atenas eget utseende och skönhet.
Här fanns dock en koppling sedan tidigare: jag såg Atenas gestalt som snarlik den vackra Samantha Dorman (se t.v.) vilken givit inspiration för min hjältinna Corinna, som har fler drag liknande Atenas såsom visdom och stridbarhet i skön förening. Hon har också samtidigt mörkt hår och ljusa ögon: ett annat av Atenas namn var glaukopis, ”den ljus-(eller grå-)ögda”, ögonfärg med vilken hon ofta kom att avbildas
Inför målningen av bilden tog jag hjälp av de senaste årens insikt i att grekromerska statyer, tvärtemot den bleka uppenbarelse de företer idag som gett upphov till felaktiga idéer om antikens estetik, var polychromiska 2, dvs. målade i starka färger. Modern teknik kan idag finna små rester av pigmenten, och det gav mig uppslag för färgskalan i min egen bild.
Och så, med skiss, förlagor och modern forskning som stöd, började jag rita upp grundformerna och lägga grundfärger på skärmen. Fler detaljer tillkom: de levande ormarna på hennes aegis kanter, och att pryda hennes korintiska hjälm med hästar: en av Atenas många tillnamn var Hippia, ”av hästarna” då hon ansågs ha framskyndat utvecklingen av ridkonsten.
Efteråt kom en fas där finare linjer och former växte fram med fler nyanser och mer exakta konturer: vecken på hennes peplos; ugglan som kom till i ett svep där skiftningarna i fjäderdräkten kom till med enbart färg, och hennes ansiktsdrag fick här sin rätta skepnad. Nya detaljer fortsatte att tillkomma, som medusamedaljongen på aegis och en hårkam till hjälmen.
Allt eftersom blev detaljerna mer och mer utförliga och skuggningar och färgnyanser mer exakta, under blandat nöje: ormarna erbjöd ett fasligt pillande att svära över flera kvällar med sina fjäll, medan arbetet med Atenas ansikte och hår var en trevlig utmaning som förde bilden nära det jag föreställde mig var en värdig gestaltning av gudinnan.
Till sist, när allt som kunde åstadkommas med färg och linjer uttömts, kom det sista ledet. En serie behandlingar baserade på ljusförhållanden och dessas verkan lades i lager på lager för att lyfta fram återkastade skuggor och högdagrar, och effekten av ljuset som snett uppifrån vänster faller på Atena.
Återigen kan man konstatera att man i alla fall inte backade jämfört med tidigare försök. Det är rätt nära vad jag hoppades kunna åstadkomma – den visa Atena i sin skrudade skönhet, snarlik min egen hjältinna vars drag jag känner att jag i alla fall inte vanärat i mitt försök att avbilda. En del av ljusbearbetningen har en del förbättringspotential förstås, och färgerna är kanske inte så mjuka och sammansatta i sin nyanser som man skulle önska. Men på det här stadiet är man trots allt försiktigt nöjd. Den fjärde av gudarna från det antika Grekland är klar i sin fristående form – chansen att göra vissa efterbearbetningar och modifieringar kommer när den monteras med sina gudakollegor. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Atenas målning lyssnades bl.a. på musiken ur ”Wonder Woman”, en film vars hjältinna tydligt inspirerats av aspekter från gudinnan:
”Lightning Strikes” ur ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Polychromi kallas användningen av färg som tillägg och dekoration till arkitektoniska och andra tredimensionella strukturer som statyer. De senaste decennierna har modern teknik och forskning uppdagat det mycket vitt spridda bruket av färger på antika strukturer i framför allt västerlandet och mellanöstern, efter en lång period där man felaktigt tolkat byggnadsverks, statyers och andra dekorerade strukturers blanknötta och färglösa anblick som ett slags estetiskt val redan när dessa skapades. Om detta och de pågående restaurationen av färger i antika statyer, inte minst av Atenas, se t.e.x:
Hermes the Winged Messenger (in progress) -12 Greek Gods (III)
Hermes, Gudarnas Budbärare, tjuvarnas, vältalighetens och köpenskapens Gud kommer ut som nummer 3 i dódekalogen av 12 grekiska gudar under färdigställande.
Den tredje guden att närma sig målsnöret i den pågående gestaltningen av 12 grekiska gudar,överlappande med de klassiska ”12 olympierna”1 efter Ares, Krigets Gud (se länk) och Hera, Gudarnas Drottning (se länk) är Hermes , den Bevingade Budbäraren.
I sin äldsta ursprung var Hermes en slags Gud som överträdde normer, både bokstavliga och andliga. Han färdades mellan världarna, ledde de döda till dödsriket och symboliserade bandet till landet och gudarna för befolkningen. Han kom mer och mer att fylla rollen som medlare, förhandlare och sändebud mellan, för och till gudarna, delvis påminnande om den funktion som Loke ofta fyllde i de nordiska gudasagorna. Ännu mer än denne kom han att samla på sig verksamhetsområden och förekom i många berättelser, i vilka han ömsom betraktas som gudomlig härold, också kopplad till snabbhet och fysisk excellens och med nära band till flera av gudinnorna med vilka ofta interagerade som en slags följeslagare och agent: ömsom en slags skojare och skälm; han är en bringare av nyheter, en sagoberättare och förhandlare – men han var också tjuvars och bedragares gud. Efter romarnas upptagande av Hermes som synonym med deras egen snarlike gud Mercurius kom han att kopplas starkare till köpenskap, till mysticism och andliga resor.
Hermes /Mercurius många roller och långa kult kom att göra flera av hans många symboler till kulturellt ikonografiskt allmängods i västerlandet som fortfarande används, inte minst hans många attribut med vingar, symboler för hans koppling till resor, snabba bud och överskridande av gränser (se ex. ovan).
Det slumpade sig så att Hermes blev den första av gudarna att skissas upp: jag hade s.a.s. redan inspirationen på lut efter att ha sett en simhoppstävling. Dykarna som elegant slungade sig ut i intet, för ett ögonblick som svävande mellan luft och vatten… Så kunde Hermes färd genom himlarna te sig, och jag sökte fästa det på papper i ett blyertsutkast.
Som synes valde jag också att ta upp den röda tråden med flykt och vingar för Hermes symboler. Sålunda bär han den grekiska petasos, hatten med vingar; på fötterna Pedila/Talaria, hans berömda vingklädda sandaler; i sin utsträckta företer han Caduceus, den bevingade staven med två ormar, en symbol med äldre rötter i mellanöstern som togs upp av grekerna och i Hermes händer symboliserar makten i förhandlingar och köpslagan, men också kan döda eller omvänt väcka de döda.
Utifrån skissen ritade jag så bilden direkt i datorn och valde ett set av grundfärger. Jämfört med de flesta andra i dódekalogen är framställningen okomplicerad vad gäller färger och detaljer – det var egentligen bara valet av ett vingpar för var och en av hans sandaler som vållade huvudbry.
Den främsta utmaningen skulle istället bestå i att försöka behålla den böljande och dynamiska rörelsen i bilden. För den vidare färgläggningen bestämde jag mig dock för att öka insatsen med prövande av en delvis ny metod, med de ljusa färglagren underst och skuggorna över – tvärtom från min normala process för digital målning.
Den lite ovana arbetsgången, kombinerad med min kvardröjande ovana vid att göra allt direkt på tryckskärmen med en digital penna gjorde att Hermes drog ut lite på tiden och passerades av ett par andra gudar. Men det var också lärorikt att se resultatet bli lite annorlunda, med något mer mättade färger och en färgskala som känns lite dovare och mer ”målad”.
Slutligen var det dags för sista fasen med ljusinriktad behandling, med flera lager av ljusöverstrålning, skuggförstärkningar och diverse matta och andra detaljer. Resultatet kommen så långt kan ses nedan.
Den färgprocess som jag provade ut på Hermes var intressant och lärorik och kommer att komma väl till pass för några av hans mer allvarstyngda och mörkare kollegor – passande nog, eftersom inspirationen till den kom från skräck – och spänningsserier. Med viss tillfredställelse kan jag konstatera att Hermes trots det inte förlorat den spänst och lätthet som jag hoppas att hållning och kroppsställning ska förmedla. Han ser ut som om han flyger. Vissa av vecken i hans korta tunika och mycket annat skulle förstås kunna förbättras, men det får duga för stunden i alla fall. Hermes, gudarnas snabbflyktade budbärare, känns någorlunda redo att placeras svävande ovan de övriga mer markbundna gudarna.
Under arbetet med detta inlägg med Hermes/Mercurius återkom jag, bland andra till vad som närmast måste beskriva som hans signaturmelodi:
Härnäst kommer antagligen en av gudinnorna under bearbetning: troligen Athena eller kanske Demeter.
Hermes spelar en viktig roll i Madeline Millers utmärkta bok ”Kirke”, en av flera böcker ut hennes penna som utspelar sig i mytens Grekland sett ur annorlunda och tankeväckande perspektiv.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hera, Queen of the Gods (in progress)-12 Greek Gods (II)
Hera, Gudarnas drottning, äktenskapets och moderskapets gudinna, är den andra i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en någorlunda färdig form.
Den variant på de ”12 olympierna”1 som beställts av Albert fortsätter att rulla uppför sin kulle: efter den första installationen av Ares, Krigets Gud (se länk) har turen kommit till dennes mamma, Gudinnan Hera.
Hera var Gudarnas Drottning i Olympens pantheon, syster och maka till Zeus, gudarnas konung och moder till en skara gudar och gudinnor, från de kända Ares, Hefaistos, Eris och Hebe, till flera mer anonyma. Såsom mäktigast av alla gudinnor, både personligen och ifråga om auktoritet, vågade ingen i gudaskaran med undantag från Zeus öppet trotsa henne. Heras kult var uråldrig och vida spridd, och hon var bland de mest omtalade av alla gudomar. Hera verkar ha framträtt ur den arketyp för en modergudinna med kosmiska drag som överlappar med andra besläktade ”Övergudinnor” i såväl Mellanöstern som den vidare Indoeuropeiska sfären, vilket framskymtar i den litteratur som tilldelade henne samma epitet och inflytandesfär som Gaia, Universums allmoder. Det mörka och farliga draget i hennes varelse återspeglar också en tidigare era där hennes makt över tvedräkt, strid och död går sida vid sida med barnafödande och äktenskap. Hera illustrerar dock tyvärr också det misogyna draget i klassisk grekisk litteratur, i vilken hon såsom Zeus maka gradvis drogs ner med ett ringaktande anslag och ofta reducerades till en svartsjuk och hämndlysten ragata.
Redan romarna noterade det där när de identifierade henne med sin egen Juno, med vilken Hera blev synonym från republikens tid och framåt: deras Juno/Hera återförde en krigisk och majestätisk aspekt jämfört med den rent grekiska Hera, och romarna ärade henne tydligare såsom staden Roms skyddsgudom.
Jag delar mina romerska föregångares sympati och dragning till Hera/Juno, med en ganska tydlig blick av henne för mitt inre, en som jag såg fram mot att kunna gestalta med respekt och aktning såsom hon förtjänar. Och sålunda kom hennes anblick till, klar i sina konturer redan i det tidigaste utkastet, i en frontal pose iklädd tidspassande klädnad, med påfågeln som symboliskt djur.
Hera bär en lång peplos, en föregångare till tunika fäst vid axlarna, över vilken hon svept en himation vilken både här utformats för att verka som den slöja som en gift kvinna bar men också gjorts vid och vindfångande likt en mantel för att understryka ett majestätiskt intryck. Uppmuntrad efter att kontrollerat med en mängd verkliga förlagor (se några ex. nedan) för att se att utformningen av hennes klädnad och andra detaljer höll måttet tyckte jag utkastet var så pass lovande att den direkt kunde läggas till grund för hennes bild.
Jag ville förstås inte göra avkall på den skönhet som är gudinnans signum, men sökte, i passande dräkt, kombinera den, ja integrera den till en del av uttrycket för Heras karaktär, anknytande till den tradition som sedan mer än 2500 år tillbaka betraktar Hera som sinnebilden för en skön, vördnadsbjudande och värdig matriark. I det syftet gjordes dock ett medvetet avsteg från just det traditionella såtillvida att jag frångick den normala kronan eller diademet för att istället ge henne en gyllene lagerkrans, ett tecken för kunglighet som annars mest förbehölls män.
Hera företer också två symboler som associerades med henne i olika eror och regioner : mest iögonfallande förstås påfågeln, traditionell persisk symbol för kejserlig makt, som blev gängse vid Heras sida under hellenistisk tid. I sin hand bär hon granatäpplet, kopplad till fruktbarhet och barnalstring – liksom odödlighet.
Med designen någorlunda skissad, var det dags för huvudsaken – att faktiskt måla den riktiga bilden. För val av grundfärger lades först skissen under som riktmärke. Redan här blev det tydligt att den stora huvudvärken skulle bli påfågeln – eller rättare sagt, dess stjärtfjädrar.
Men det var bara att bita ihop. Under långa nätter, fjäder för fjäder, strå för strå i lager på lager, växte påfågelns imposanta och iögonfallande fjäderdräkt fram, inramande gudarnas drottning. Under processen växte också bekantskapen med det ännu nya verktyget, en enkel HP Elitepen pekpenna direkt på skärm, och dess begränsningar.
Så småningom var det dags att dra undan skissen som stöd, och lägga in skuggor och linjer i färg, samt börja arbetet med att skapa mer färgnyanser, både ljusa och mörka, och börja variera färgskalan också ifråga om toner i olika partier. Speciell omsorg lades på Heras ansikte, den mest finkänsliga delen av bilden.
Under arbetets gång har jag kontinuerligt fortsatt att uppdatera mig och läsa på om antiken och det slog mig att något fattades Hera: de juveler och smycken en högtstående grekisk kvinna skulle burit som tecken på sin status. Baserat på historiska förlagor designades därför i sammanhanget diskreta smycken och lades till.
Sista fasen fokuserade som tidigare på ljusbehandling – fördjupning av skuggor, stärkande av högdagrar, ljusöverstrålning, behandling av matta och glansiga partier, materialeffekter, osv lades till i flera olika och samverkande lager. Resultatet kan ses nedan.
Försiktigtvis kan man konstatera att det hela blev i alla fall…skapligt. Hon ser inte illa ut Hera, och hennes kungliga och respektingivande figur är förhoppningsvis tillräckligt närvarande på bilden, även om fångandet av hennes gudomliga aegis tyvärr övergår min förmåga. Ifråga om målning av kläder och underliggande figur är det ett steg fram från Ares-bilden. Med några dagars distans till bilden kände jag dock att mer skillnader i olika ljuskvalité på skuggningarna i de många veckade och formföljande partierna i Heras klädedräkt behöver tillkomma. Men så långt, så väl. Chansen att lägga på ytterligare ljuseffekter och göra korrigeringar kommer när den bakgrund som bilden kommer att sättas in i för en sammansatt vy av alla de 12 gudarna läggs till. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Hera lyssnades det (bland annat) på ”El Greco” av Vangelis:
”Part 1” ur ”El Greco” av Vangelis
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Ares the Bringer of War (in progress)-12 Greek Gods (I)
Krigsguden Ares är förste Gud ut i en Dódekalog av bilder med motiv från den grekiska mytologins gudavärld som nu befinner sig på sista varvet.
Det var den unge Alberts ide: inspirerad av Percy Jackson-böckerna tror jag, beställde han bilder på dussinet grekiska gudar. Efter diverse förhandlingar kom vi fram till ett urval som med ett undantag överlappar med kretsen av de klassiska ”12 olympierna”1.
Det hela började i optimistisk anda med konceptdesign för alla de 12 gudomarna för att hitta en slags gemensam stil, samtidigt som var och en fick uttryck som var karaktäristiska och samtidigt historiskt grundade. Jag ville undvika ”superhjältegudar” á la Marvel och sökte mig istället till källorna i form av statyer, målningar, mosaiker och periodriktiga beskrivningar, i syfte att iaf. något närma sig vad grekerna kunde ha sett framför sig när de föreställde sig sina gudomar. Denna konceptsökande fas mynnade ut i en serie av 12 blyertsskisser där varje gud fick sitt individuella men förhoppningsvis också historiskt förankrade uttryck – vilket också gjorde det klart att var och en skulle erbjuda sina egna utmaningar, vare sig det var fråga om utseende och kroppsform, intryck, anknutna djur, med mera. En oro som gnagt redan från början började växa: att det där skulle bli ett riktigt Sysifosjobb…
Men nu har sent omsider detta jätteprojekt börjat ros iland. Först med att närma sig målsnöret är…krigsguden Ares. Ares, son till gudarnas kung Zeus och gudadrottningen Hera, skildras genomgående som gud för krigets blodtörstiga sida, för rå naken, organiserad aggression. Han var inte en speciellt omtyckt gud, men en som speciellt de grekiska stadsstaternas arméer av frivilliga folkarméer såg till att blidka, och som de åberopade för mod och framgång i strid.
Sammantaget står står alltså Ares i sitt esse fram för mig som en slags arketyp för sin periods krigare, och det var det som jag valde att betona i utkastet till hans bild.
Redan på skisstadiet framgick också vad som skulle bli hans definierande utmaning: att någorlunda troget men ändå med ett visst drag av individuella särtecken avbilda den parafernalia i form av vapen, klädnad och annan utrustning som hörde en tidstypisk grekisk krigare till.
Jag utgick från den klassiska bilden av en grekisk hoplit, den klassiskt tungt rustade fotsoldaten försedd med en stor sköld, harnesk av ”muskel”-typ och en väl täckande hjälm i korintisk stil (500-talet+ FVT). Genom vissa tillägg förankrades Ares i ett vidare hellenskt sammanhang – sålunda bär han förutom hopliternas typiska doru (spjut) en falx, ett lieliknande slags svärd som fruktades i händerna på bl.a. Trakerna i norra Grekland. Istället för aspis, den helt runda tunga skölden, gav jag honom den boeotiska varianten med utskurna sidokanter.
För att ”De 12 Gudarna” -projektet skulle bli av skulle det också vara tvunget att bli det definitiva genombrottet för en arbetsgång där bilderna helt och hållet skapades i dator med pekskärm -och penna som huvudverktyg, och som jag hittills bara tillämpat fullt ut på mer figur/seriebetonade motiv (se tex. Kakashi-bilden). Det hade varit kul att måla för hand med t.ex. gouache, men volymen på arbetet och frånvaron av en lämplig, dedikerad arbetsplats talade emot.
Med konceptet som bas skissades konturer och linjer alltså upp direkt i datorn, för att sedan få sina grundfärger, viktigaste element och största identifierande detaljer: här lades t.ex en hund med blodiga tassar på hans sköld: ”Krigets Hundar” var Ares skyddsdjur och identifierades med guden själv. Runt denna bas lades så lager på lager av nyanser, mönster, mörker -och ljuskikt, samt olika former av skräddarsydda effekter.
Till detta lades så en mängd allt finare detaljer på allt eftersom för material, reliefer och mönster. Grekiska krigare, speciellt av högre status, kunde ha mycket grannlåt på sig när de drog i krig, men jag valde att fokusera på markörer för kvalité för Ares, som ju trots allt är mer intresserad av att kliva över lik på slagfältet än imponera på parader. Blodstänk på benskenorna är för honom den högsta formen av utsmyckning.
De sista momenten i processen hade alla framför allt ljus -och skuggbehandling i fokus. För det lades ett halvdussin ytterligare lager på, där olika effekter provades ut, vissa förkastades och andra behölls, i syfte att göra bilden mer levande och ge den mer nyans.
Ares genomgick ungefär 8 olika faser på sin process. När jag började ana att man grottade ner sig för mycket i småpixlandet var det dags att sätta en slags punkt, med resultatet dittills som nedan.
Jag hade parallellt också gjort de första faserna på alla de övriga 11 gudarna, men att det var Ares som passande nog fick bilda spjutspetsen var antagligen ett bra val. Just mängden av olika ytskikt, material och belysningen och skuggningen av dessa blev en lärorik upplevelse som kommit väl till pass för flera av hans gudakollegors bilder.
Själva slutresultatet så långt kommet är OK, om än inte fullt ut så uttrycksfullt och bestämt i sin stil som jag skulle önska: den svävar, som så mycket ens nybörjarjag gör, i ett slags limbo mellan teckning, fotorealism och ”Målad” stil. Jaja, det är en del av processen, att finna någon slags ”stil” med ett arbetssätt som ännu är väldigt nytt för en. Just nu står Ares också lite i ett slags vakuum utan den bakgrund som kommer att binda ihop alla ”De 12”: med sistnämnda kommer, är tanken åtminstone, Ares övermänskliga kvalitéter att framhävas mer än vad som är fallet än så länge. Jag hoppas iaf. att Albert ska gilla den.
Vilken gud skall komma härnäst? Athena, Ares syster? Eller hans älskarinna kärleksgudinnan Afrodite? Eller kanske Hades, som har en spännande vovve med sig på bild? Fortsättning kommer snart.
Under tillblivelsen av Ares lyssnades det förstås (bland annat) på Gustav Holsts ledmotiv för Mars, Ares romerska alter ego:
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Pure Ink Challenge / Bläckutmaning för Kati
Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.
Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.
En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.
Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.
Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.
Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.
Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.
Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.
Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.
Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.
Gülperi – en melodisk ”ros-älva”
En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?
Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.
År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.
Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.
Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.
Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.
Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.
Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Varde Ljus – Kati
Första testet av ett efterlängtat nytt verktyg, passande nog med en teckning av den lekfulla Kati
Tack vare underbara vänner kom jag nyligen för första gången i besittning av ett klassiskt professionellt ritverktyg: ett ljusbord, med vars hjälp man kan se igenom flera på varandra liggande lager av papper. Tecknare och fotografer har använt dem i decennier, men de brukade vara dyra och klumpiga anordningar. På senare år har de dock blivit både mer effektiva, tunnare och mer tillgängliga prismässigt för hobbyister och andra intresserade.
Jag har önskat mig ett ljusbord för att försöka råda bot på ett ständigt problem i min egen process, nämligen överföringen av bildkoncept och skisser från slutdelen av det första utforskande stadiet uppåt, till mer och mer bearbetade, tex tuschade eller färglagda nivåer. Hitintills har jag tvingats pendla mellan extremerna att antingen göra mycket upprepat, alternativt att lämna underliggande nivåer väldigt glesa på detaljer. Båda innebär en massa tidspillan, brist på precision och flerfaldigar också risken för fel och misstag på vägen. Med ljusbordets hjälp kan processen snabbas upp och göras mer exakt – och fokus också skiftas bort från repetitiva delar till det utformande och kreativt tekniska.
För att få en direkt jämförande test av möjligheterna hos ljusbordet valde jag att göra en ny version av en tidigare teckning, som jag inte varit nöjd med.
Den hade Inspirerats av elitgymnasten Aly Raisman (flera OS & VM-guld åren 2012-2016). Jag såg en upptagning från ett av hennes fria program och gjorde en bildanteckning för att minnas intrycket av de lekfulla poser som hon intog under vad som under ytan måste varit ett ögonblick av extremt fokus och koncentration.
En sådan anblick hos en kvinnlig atlet förde osökt mina tankar till Kati, protagonist i mitt skrivande och tecknande sedan många år, vars uppenbarelse vilar på den oöverträffade Rebecca Ferratti.
Som en del av mina övningar med bläckpenna försökte jag att utifrån kladden av Aly göra en snabb teckning av Kati när hon tränar svärdskonst. På mitt då nya Sakura mangapapper lade jag upp en blyertskiss som grund för en ovanliggande bläckteckning i crosshatch-linjeteknik för att få fram nyanser av skuggor och former med reservoarpenna och fineliners (se nedan).
Det här illustrerar problemet med att underliggande skiss som behöver tas bort om man ska teckna över den med bläck. Den måste hållas lätt, dvs inte lämna rester av suddning eller tryck på papperet, och enkel med få eller inga detaljer – sistnämnda kommer i stället till i tuschningsfasen, på den glesa stomme som den kortvariga skissen erbjuder. Det här stärker, iaf. hos mig, en redan befintlig nervositet som distraherar och lätt leder till missgrepp. Som framgår ovan begicks flera misstag och fel vid tuschläggningen av Katis ansikte och fick under tandagnisslan hjälpligt repareras via efterarbete när bilden scannats in – och blev ändå inte bra. Förutom de rena missgreppen var jag heller inte nöjd med Katis hållning/ställning, som omedvetet rätats upp och förlorat mycket av den dynamik som idéskissen på Aly ville förmedla.
Nu, med ljusbordet, dök en chans till upprättelse upp, genom ett nytt försök att försöka fånga Katis person och gestalt, som skulle kunna jämföras direkt med mitt tidigare misslyckande.
När jag så påbörjade en ny skiss slog det mig att jag kunde gå vidare med den på ett helt annat sätt jämfört med om den skulle tecknas över med tusch eller målarfärger. Nu kunde man tillåta sig att lägga sig vinn om detaljer och annat som skulle förbli på plats på skissen samtidigt som de kunde överföras med precision till ett överliggande medium. Därmed kunde man åstadkomma vad som i praktiken var en slags integrerad förlaga. För att pröva detta direkt införskaffade jag ett något mer tåligt skiss/teckningspapper (Hahnemühle Skizze 120 gram). På det förde jag den nya skissen på Kati mer ”i mål” med nyanser av mjuk grafit.
Även om det tydligt syns att man något tappat vanan och det handlag som grafit kräver, var jag ändå betydligt mer nöjd med den där skissen än den tidigare varianten. Med den kunde jag så äntligen sätta ljusbordet på prov. Ovan teckningens 120 grams blad lade jag på samma papper för den avslutande bläckteckningen som i föregående försök, dvs 250 g Sakura manga paper, och bad en bön att ljusbordet skulle klara att skina rakt igenom båda på ett användbart sätt.
Och ljusbordet levererade. Med fineliners kunde figur och grunddragen i samtliga delar fångas från skissen, som sedan kunde läggas vid sidan av som i princip en förlaga till det fortsatta arbetet att skapa nyanser och texturer m.h.a. crosshatching. Processen blev snabbare och mer behaglig, med fokus på detaljer som kunde ske mer avslappnat och integrerat och medgav att man inte tappade sikte på helheten. Bättre, helt enkelt, på i princip alla plan. Nu kan förstås inte något redskap i sig transformera ens inneboende färdighet – eller bristen därpå. Det finns inget på bilden som inte kan och måste förbättras för att ens kunna göra anspråk på att göra Kati rättvisa. Men såväl porträtt som ansiktsuttryck och hållning kom närmare det sökta, blev på en gång mer autentiskt och ledigare, mer lekfullt. Ens crosshatching fortsätter att snubbla framåt, men vetskapen om och tillgången till bättre skisser och underlag som ljusbordet medger gör att ens teknik förhoppningsvis kan utvecklas snabbare än annars. Det här var ett test och, som sådant, definitivt lovande och positivt.
Det anses ofta vulgärt att framföra åsikten att materiella saker, att prylar, kan göra en lycklig. Men det kan också vara sant. Ett redskap kan upplyfta ens arbete, ge ökad tillfredställelse och glädje, och öppna för mer skapande. Något för vilket jag kan tacka de förnämliga:
Robert, Ola, Johan och Björn
Från Rippen till Gaza
“RIPPEN”
Aharon Shabtai
Dessa varelser, i hjälm och khaki,
tänker jag för mig själv, är inte Judar
i ordets sanna mening.
En Jude klär inte upp sig i vapen likt smycken.
Sätter inte sin lit hos gevärsmynningen, riktad mot målet,
utan på tummen hos barnet som beskjuts
i det hus genom vilken han kommer och går –
inte det anfall som spränger det i bitar.
Det råa sinnelaget, och järnklädda näven
ser han ner på, ur själva sitt väsen.
Han höjer inte sin blick mot befälhavaren
eller soldaten med fingret på avtryckaren
utan mot Rättvisan
och ropar ut efter Medlidande.
Så han stjäl inte land från dess folk
och svälter inte ut dem i läger.
Rösten som manar till fördrivning
skallar från Förtryckarens hesa strupe.
Ett järtecken på att Juden inträtt i främmande land
och, som Umberto Saba, måste gå under jord i sin egen stad.
På grund av röster som dessa, fader,
flydde du, vid sexton års ålder,
med din familj från Rippen.
Här och Nu
är Rippen din son.
(min översättning)
Den israeliske diktaren, författaren och översättaren Aharon Shabtai (f. 1939) föddes i Tel Aviv i en familj som flytt pogromerna i Rippen i nuvarande Polen. Under sin militärtjänstgöring blev han åsyna vittne till den fördrivning av arabiska och andra palestinier som blev följden av bildandet av den nya staten Israel.
Sedermera blev han en orädd och tydlig kritiker av staten Israels förtryck av palestinierna inom och utom sina växande gränser, och statens växande tendens mot en religiös och etniskt präglad Apartheidliknande politik. Hans dikt ”Rippen” ovan speglar allt det, och drar linjen från den etniska förföljelse och fördrivning som var de europeiska judarnas erfarenhet redan före andra världskriget, till staten Israels egna etniska rensning och pågående förtryck av palestinier och fruktar inte att avtäcka den förljugna världsbild som vidlåder den existens som kolonisatör och förtryckare som israelerna måst iklä sig, vilken han själv bevittnat och såsom värnpliktig tvingats spela en aktiv roll i.
Det har inte gått en enda dag som inte ”Rippen” ringt i mitt huvud efter den tyvärr fullständigt förutsägbara massaker på palestinier som följt på de brutala attackerna från Hamas på israeliska gränsbosättare i oktober 2023. Jag hörde den framföras första gången tillsammans med ”Hämnden” av Taha Muhammed Ali (om vilket ett tidigare inlägg gjorts här) efter deras översättning till engelska av Peter Cole 2003. Båda gjorde ett outplånligt intryck, och är, tyvärr i fallet med ”Rippen”, ständigt aktuella. Delvis som ett led i att hantera de pågående händelserna kom jag såsom tidigare gjorts i fallet med ”hämnden” att översätta den till svenska, så gott jag kunde.
Locusts of the Apocalypse – Apokalypsens gräshoppsmonster
Ett projekt med många år på nacken, som mellan mycket annat nyligen gavs lite tid för att till slut få sin form: en teckning av Undergångens gräshoppsmonster såsom de skildras i nya testamentets Uppenbarelsebok
”Den femte ängeln blåste i sin basun och jag såg en stjärna falla från himlen ner på jorden. Stjärnan var porten till avgrunden, och när den öppnades vällde rök fram som från en väldig ugn som förmörkade solen och luften. Och ur röken vällde gräshoppor ut över jorden (…) Gräshopporna var rustade som krigshästar, med något liknande kransar av guld på sina huvuden: deras ansikten var människors, deras hår som kvinnors, deras tänder såsom lejons käftar. Likt järn var deras bröstpansar, och deras vingars dån var som en krigshärs hästar och vagnar som störtar till strid. Till stjärt hade de giftgaddar, likt skorpioners (…)”
Uppenbarelseboken 9 :1-10
Jag har läst Bibeln sedan barndomen på flera språk och likt andra kulturellt formativa skrifter som Koranen, Iliaden, Aeneiden och Bhagavad-gita löpande återkommit till den genom åren. En sådan återkomst var efter att ha läst Dante Alighieris Den Gudomliga Komedin i tonåren som ledde till en detaljerad återläsning av Uppenbarelseboken, från vilken Dante tydligt tagit upp många teman, inte minst i sin beskrivning av Helvetet, passande nog. Störst intryck den gången gjorde beskrivningen av diverse monster och demoniska odjur som drabbar jorden på de yttersta dagarna.
Jag var och har förblivit inspirerad av sådana groteskerier av olika skäl, men ett har varit inspiration till mina egna berättelser med en slagsida åt visuella föreställningar – och bland några visuella anteckningar sparades en som därefter förblivit med mig: beskrivningen av undergångens gräshoppsmonster från citatet ovan.
Johannes Uppenbarelse är extremt symbolisk och allegorisk och mer än kanske någon av bibelns böcker fylld av litterära figurer, symboliska representationer, antydda hänsyftningar osv. Detta är inte något unikt utan i själva verket rätt typiskt för dess genre, profetiska böcker om jordens undergång. Gräshoppsliknelsen i sig bär syn för sägen, betraktad i en litterär kontext. Gräshoppssvärmar förekommer som en symbol för förstörelse som kommer från ovan i diverse forntida litteratur från Egypten till Kina. I Bibeln är det kanske mest berömda omnämnandet av gräshoppor som ett av guds gissel i 2:a Mosebok (Exodus) 10:1-20 – en text nya testamentets författare medvetet strävade efter att göra liknelser och paralleller till.
I förmoderna tiders jordbrukssamhällen representerade gräshoppssvärmar ett verkligt hot: något som plötsligt kom i oräknelig mängd, slukande det som kommer i dess väg och lämnande förödelse och svält efter sig. Bidragande till dess skräckinjagande väsen var dess svärm-kvalité, där helheten inte kan omfattas eller fås grepp om, och inte går att värja sig mot med normala mänskliga medel – det är massan, inte de enskilda krypen som är den verkande entiteten. För forntidens människor intog de därför en slags mellanställning mellan det okroppsliga och det fysiska, och pockade närmast på att beslås med övernaturliga kopplingar.
Det är i det ljuset som liknelsen får sin starkaste effekt – inte som en platt detaljbeskrivning av småkryp, vilket helt spontant fick synlig gestaltning i min mentala kladd ovan. Sedermera blev jag nedveten om att det i medeltida illustrationer förekommer gestaltningar av de här monstren som inte så lite påminde om min egen (se ovan).
När jag bestämde mig för att föra upp Apokalypsens Gräshoppsmonster på min Att-Göra-i-År-lista, var det i akt och mening att slutligen fixera min egen vision, och göra den definitiva illustrationen av dessa skräckinjagande väsen kombinerat med någon form av språng framåt i framställningsförmågan – undergångsbringarna skulle kröna ett framsteg av något slag. Vilket visste jag inte än.
Jag lade upp det hela som ett idé-till-design projekt av numera sedvanlig stil, och passade i sammanhanget på att bekanta mig med några av de nya redskap som tagits i bruk i år. En serie konceptskisser och utkast i blyerts och bläck hostades fram. Många detaljer förblev tentativa: det som först behövde funka var proportionerna för denna chimaira till monster, och ett helhetsintryck som kändes rätt i ett ”bibliskt” sammanhang, i meningen rätt för århundradena runt vår tideräknings början.
Grundkonceptet bibehölls: att ”gräshopperiet” tolkas mer symboliskt och kollektivt än individuellt beskrivande, och inom ramen för en sådan ur texten springande tolkning försöka göra alla de disparata delarna rättvisa. De enskilda monstren framstod alltså följdriktigt som bevingade större rovdjur, med drag från framför allt de lejon som uttryckligen refereras i texten, med vissa överlappande mänskliga kännetecken som ansiktsdragen och ”kvinnligt” dvs långt, hår som lika väl kunde ses som en slags man. ”Rustningen” låter sig likaledes tolkas som en fjäll-liknande bepansring som kunde vara såväl av mänsklig som djurisk art. Kransarna av guld gick för min inre syn från en slags Sauronliknande höga kronor till en annan biblisk referens – en slags pervers variant av den törnekrona som Kristus ju pinas med.
Det symboliska ”svärm”-elementet skulle dock bibehållas och göras påtagligt genom dess bärande egenskap: mängden. Väl på det här stadiet började jag fundera på ett effektfullt sceneri, där såväl en eller två av monstren tydligt stod fram för betraktaren, samtidigt som intrycket av en vältrande massa och oöverblickbar mängd också förmedlas genom att fylla bakgrunden med deras kollegor…
Allt det här var ännu på det konceptuella stadiet, med klara luckor att fylla i för den slutgiltiga utformningen. Jag kände ännu att något inte klickade riktigt i sammanfogandet av bestarnas disparata delar, människobiten med djurkäftarna och huvudet på kroppen kändes lite påstaplade. Jag tillät mig avstickare under arbetet, bland annat några utkast för möjlig framtida målning som ska redovisas vad det lider. Men med vintern annalkande tog jag slutligen det avgörandet beslutet om val av teknik – det skulle bli ett seriöst försök till bläckteckning med maximal detaljrikedom men minimalt underliggande skissarbete. Ritstilen jag skulle försöka mig på inspirerades starkt av skräckseriegenrens mörka och skuggfyllda valörer parat med noggranna detaljer som företetts främst av Bernie Wrightson. Allt vad jag övat på i form av bläckteckning skulle nu tillämpas – fineliners, reservoar- såväl som penselpennor, markers, vitpenna… Jag snurrade bildligt på lite passande musik, and off we went…
Jag försökte vara noggrann och mån om att välja rätt redskap för de olika delarnas olika texturer och detaljer. Och att ha tålamod, inte störta framåt och lägga på för mycket tjocka linjer och skugga redan från början. Det där tog ett antal nätter, men flöt ändå på bra under omständigheterna: längst tid tog det att få ordning på allas vingar. Hopfogningen av inscanningen av originalet i A3 tog inte orimligt mycket tid och jag bestämde mig också för att ge teckningen en lätt bearbetning i form av färgbehandling där gråskalorna trycktes ihop något för att öka kontrasten och göra den mer monokrom. Och så en dag nästan lite oväntat, var den klar.
Allt som allt är det inte så illa. Monstret i förgrunden blev inte dumt alls, intrycket av mängden i bakgrunden fick en rimlig avvägning med att det fortfarande går att se enskilda individer och offrar inte alla detaljer till förmån för en oformlig massa. Linjearbetet är passabelt, och övningarna med tuschpennor under året har i alla fall minskat verkningarna av ens darriga fingrar. De ser inte snälla ut, de där monstren, även om man med lite mer färdighet säkerligen kunnat göra dem mer skräckinjagande. Men försiktigtvis är det ändå skönt att ha uppnått någon slags slutpunkt för en idé som legat och grott så länge. Så mycket bättre kunde jag inte göra det i dagsläget, och det duger. För den här gången – för jag har inte helt övergett idén att i framtiden färglägga den på något sätt.
Elsa – en digital förstagång
Häromåret gjorde jag en teckning, sedermera målad digitalt i datorn, på Elsa från ”Frost”. Nyligen utrustad med en användbar pekskärm och en enkel ritpenna, återvände jag till den bilden för mitt första försök till en mer fullödigt digitalt målad bild utan handritade inslag.
Det är ett banalt steg, men ändå betydande för undertecknad, att efter decennier med muskladdande ha något att hålla i handen och en dito yta för att för första gången faktiskt rita digitalt ”på riktigt”.
Trogen ens begränsade resurser och allmänna nybörjarjag är det heller inte riktigt välanpassade prylar man gör det med – pekskärmen på en HP EliteBook och den dithörande HP Active Pen for EliteBooks är ju inte framtagen för syftet att rita och måla så mycket som för att skriva anteckningar och göra presentationer. Men jaja, man tager vad man haver och allt det där.
Jag gjorde min första testrundor med digitalpennan för efterbearbetning av några andra bilder, men bara på marginalen, för att bekanta sina darriga fingrar och händer med utrustningen. Ännu återstår nästan allt att lära. Men kanske lite övermodigt, som den som skapar något måste vara, bestämde man sig för att så snart som möjligt ta språnget över och göra mer omfattande bruk av de nya redskapen. Det slumpade sig så att den som hjälpte mig anskaffa dem har en genomgullig liten tjej som gillar Disneyprinsessor i släptåg, något som kom upp under samtal där han också fick syn på några av mina bilder…bland dem Elsa.
Som omtalats i inlägget ”En Elsa för Elwynn” var en av de, speciellt tidsmässigt, mest begränsande faktorerna för den bildens tillkomst avsaknaden av riktiga verktyg. Allt gjordes med en blandning av inscannad teckning och påföljande målning med mus. Såsom varit i alla år. Resultaten har således i hög utsträckning varit en form tecknings -och målningshybrider, inte av val så mycket som av tvång, eftersom det varit så orimligt tidskrävande med hanteringen av det digitala målade inslaget. Nu skulle man, vilket jag förut bara undantagsvist gjort, gå hela vägen, men till skillnad från innan skulle det gå snabbare än snigelfart.
Eftersom tiden var en faktor bestämde jag mig för att använda de delar av bilden som redan lagts ner digitalt, men vidarebearbetade för att kunna stå på egna ben, utan en linjebaserad teckning för konturer och former. Till det lades en serie modifieringar och omritningar av samtliga detaljer med färg -och ljusförhållanden i fokus för att skapa kontrast och kontur istället för det överlagda ritade inslaget.
Tiden för att dra ut saken i evighet och pröva sig fram i tvekande sakta mak var som sagt begränsad – ett par sittningar var allt som medgavs – vilket både var bra, såtillvida att det tvingade en att fatta lite snabba beslut, och mindre bra eftersom man uppenbart saknar färdighet och många skavanker och brister i bilden inte kunde undvikas. Ändå är jag, i alla fall med tanke på tidspressen, glad att ha gjort det. Framför en stundar år av övning och tilltagande vana vid de annorlunda redskapen, men förhoppningsvis ska man vad det lider kunna göra något vettigt av dem.
Härnäst kommer nästa milstolpe -att testa på att ta fram material och bilder helt och hållet digitalt, även från det allra första utkast -och skisstadiet. Jag vet inte om det kommer att ta över eller bli en dominerande del av mitt arbetssätt i framtiden – antagligen inte – men nu kan man iaf. för första gången på ett systematiskt sätt pröva det.
För Ira
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Fantasins Arkitektur – Prefektens Palats
En vy över ett bysantinskt inspirerat fantasimonument i vattenfärg och bläck, och en utflykt i vådan att rita perspektiv med handgrepp och ögonmått.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma har Eparchon, Eparchens eller stadsprefektens komplex, en viktig plats och återvänds ofta till i samband med protagonisten Yakanes äventyr i staden. Med över 10 år sedan första tankarna och utkasten, har jag länge känt att det var dags att till slut fastställa en mer eller mindre definitiv version.
Eparchen är som tidigare nämnts (se inlägget här) den mäktigaste potentaten i huvudstaden Aracanea och en av rikets mäktigaste män, med vida befogenheter över såväl handel, ekonomi, korporationer och rättsväsende. Hans komplex, benäget centralt invid Numinianus forum, representerar detta med garnisoner för vakter, fängelser, ämbetsverk och samlingshallar. Över dem tronar den stora audienshallen, en 50 m hög struktur synlig från stora delar av staden där eparchen håller rådslag, tar emot supplikanter och petitioner, utfärdar domar och meddelar beslut.
Aracanea är mina världars motsvarighet till det bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, och åratals studier av det senare romarriket såväl som dess östromerska bysantinska fortsättning kunde dras från, som framgår av tidiga studera förlagor och den första översiktlig studien av ett praetorium nedan.
Redan från början gick tankarna mot att utifrån historiska förlagor designa en imponerande men stram byggnad som återspeglade såväl prefektens funktion som andan i hans aegis, hans ”beskydd”. Audienshallen tänktes således som en massiv vit stenstruktur med påfallande avskalad arkitektur, närmast helt i avsaknad av den brokiga utsmyckning eller spektakulära arkitektoniska inslag som andra maktbyggnader i Aracanea visar upp (se tex. inlägg ”Fantasins Arkitektur 1, 2 & 3” eller ”Myriadon”).
De första utkasten anslog påfallande fjärran, panoramiska vyer, vilket är typiskt för ett konceptstadium där man själv försöker komma underfund med hur det man föreställer sig egentligen ser ut i sin helhet. Men redan då kändes det gyttrigt, som om det vore bättre att avstå visst, för att klarare se det som borde vara i fokus.
Genom åren av utveckling av min syn på arkitektur har fokus gradvis förändrats till att mer och mer betrakta invånarna i samhället som byggnaderna bebor, inte som en eftertanke, utan som centrala för hur dessa bör utformas och te sig. Intrycket från marken, från gatans och omgivningens ögonhöjd har blivit viktigare på många sätt än en vy från 100 meters höjd i avsaknad av mänskliga proportioner. Ett sådant betraktelsesätt har dock vissa avgörande komplikationer, då vyn från en nivå nära markplanet alltid kommer att vara starkt förvanskad av anblickens perspektiv.
Paradoxalt nog medför det att ens design måste ha en väldigt klar översiktlig vy som förutsättning för att rätt kunna föreställa sig den valda anblickspunkten från marken, och bilda ”ankare” för perspektiv och proportioner. Så nyligen gjorde jag en snabb översiktsteckning där storlekar och läge mellan de olika byggnaderna i eparchon-komplexet tydligt fastställdes. Audienshallen sattes som 50 m hög och 52 m vid basen, osv.
Kommen så långt vidtog en serie utkast där jag sökte efter rätt vinkel för en bild med audienshallen i centrum. Det här var den svåraste delen, speciellt eftersom jag i vanlig ordning sökte förena flera, delvis motstridiga mål: att visa byggnaden i sin helhet och, genom bruket av ett grodperspektiv, förmedla känslan av dess dominerande storlek. Detta samtidigt som den skulle utgöra en scen i berättelsen, genom att Yakane deltog i bilden genom att närma sig den från underkanten.
Ett typiskt inslag när man stöter på konceptuella svårigheter är att ett eller flera biprojekt uppstår på vägen, vilka avleder ens koncentration- man grottar ner sig i mindre problem som är lättare att lösa när det stora problemet verkar olösligt. I det här fallet var det två statyer av rättviseanknutna gudinnor som jag tänkte mig står på den öppna platsen framför byggnaden såsom syns på kladdarna. Jag lockades därvid att skapa en mer bestämd design för dem, som syns nedan (se statyerna av Nemesis och Justitia i sina egna inlägg).
Det där var ju gott och väl, men när jag återvände till helhetsbilden så kvarstod fortfarande den svåraste frågan, nämligen betraktelsevinkeln och avståndet. Till sist stretade jag mig fram till en slags kompromiss som i fixerad form återspeglade den rörliga, panorerande sekvens som jag ser för mitt inre.
En form av snedställt, ganska brant grodperspektiv, betraktad inte från markplanet utan ungefär från taket till kolonnaden framför ca 5 m. upp, medgav att man samtidigt ser ner på Yakane vid bildens botten, men upp på byggnaden framför och får en känsla av dess hela fasad och höjd. Det är i strikt mening inte ett 100% realistiskt perspektiv, tydligt påverkad av hur en vidvinkellins, men inte nödvändigtvis mänskligt öga, skulle ta in saken.
Den väldigt avlägsna fokuspunkten såväl åt vänstra sidan som uppåt skulle definitivt bli en källa till fel för en handmålad bild tillkommen på ett vanligt arbetsbord. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna lägga och tillämpa alla linjer rätt, mer eller mindre helt baserat på ögonmått, och skevheter skulle tillkomma, det insåg man direkt. Alla brister åsido bar det dock framåt. Framåt och till nästa del, den sista, som plötsligt framstod som ett mindre komplicerat moment jämfört med design -och kompositionsfasen – målningen av alla de ansamlade förberedelserna.
Jag lade relativt snabbt ut de stora dragen i urvattnade vattenfärger. Himlar utgör ännu ett frustrerande moment, där jag inte alls lyckats hitta den jämnhet och lätta ljushet som eftersträvas. Suck. Jag försökte reparera det hela så gott jag kunde, vilket tyvärr inte är mycket – men förutom himlen blev den övriga färgskalan bättre. Först spontant, men sedan mer medvetet, tillämpades mixade media, där utblandad sepiatusch, bläck-fineliners och såväl färg- som akvarellpennor applicerades på olika delar och detaljer. Så blev den gjord, till slut. Inte lysande på något sätt, men ännu en lärorik upplevelse.
Det ostyriga arbetssättet gav upphov till en del skavanker – och här passade jag på, vid hopfogningen av bilden vid inscanning, på att lite grann efterarbeta den och ta bort en del olyckliga bläckfläckar och andra dylika brister. Olyckligtvis kunde jag också inte låta bli att ta fram mät -och vinkelverktyget, eftersom mina ögonmåttade vinklars snedhet framstod mycket tydligare efter färgläggning. Och mycket riktigt – en skillnad på strax under 0,5 grader, i snitt, med avvikelserna främst åt höger. Det låter inte mycket men det märks verkligen när man väl fått syn på det – och när man väl fixerat på det är det omöjligt att sluta… närmast zombieaktigt började man grunna på olika sätt att bända den vinda kolossen rätt. Den ”okorrigerade” handmålningen ovan kommer således att få en digitalt modifierad uppföljare.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Indomitus.blog 