Kategoriarkiv: Konst & Arkitektur /Art & Architecture
More Markers: Spider-man Exercise
Eller ”All vår början bliver svår…”: en övning att blanda men också skilja färger åt i en bild av Spindelmannen.
Som redogjorts i Förstagånger: Alcohol Color Markers har man börjat fuska med de populära markerpennorna som grundredskap för bilder, med mina första försök i posten ovan. Upptäcktsfärden går vidare, med ett motiv valt av den söta sysslingen Mya. Hon är inne på Spindelmannen, och väljandes på telefonen efter en bra bild fastnade hon sig för en slags tecknad pop-poster, förvisso av misstänkt AI-producerat snitt, men som var intressant färgmässigt. ”DEN vill jag ha”. Jaja, självklart, och det skulle också bli ett tillfälle att öva upp handlaget med markerpennorna.
I förstone ritades konturerna ut med bläckpenna, varefter jag började fylla i olika delar med mitt set av Ohuhu färgmarkers. Eftersom ens handlag är så darrigt är det prioriterat att vänja sig vid deras spetsar och vad de kan göra, speciellt eftersom markers också är notoriskt opålitliga ifråga om hur färgerna verkligen ter sig på papperet.
En bit genom färgläggningen blev det uppenbart att urvalet av nyanser i Ohuhus bas-set var lite för färgstarkt med avsaknad av blekare varianter. Det här är tydligen ett vanligt problem med markers. Så man fick ansluta sig till den allmänna lösningen: att skaffa fler. Valet föll på ännu ett bas-set, av Panduros private brand av markers med en uttalat nedtonad, pastellaktig pallett.
Det nya setet visade sig vara ett bra val rent färgmässigt och fyllde i ett antal luckor i den förefintliga paletten, förutom att vara just så nedtonade som man kunde önska. Däremot hade setet inte kombon kisel+penselspets utan kisel+rund spets. Det där fick återverkningar för handlaget direkt, med mycket mer osäkerhet vid övergångar och gränsdragningar mellan kulörer. Jag tycker nog också att Ohuhus spetsar är lite mjukare och känsligare, känns lite fuktigare liksom, och kanske lite bättre ifråga om påläggning av mjuka övergångar.
Totalt användes mer än 15 pennor för bilden, mer än alla jag någonsin använt innan dess sammanlagt. Jobbet att arbeta bort spåren efter varje penndrag kommer att kräva myyycket mer övning, för att inte tala om precisionen i detaljer och linjedragning, alltid ett problem för mig oavsett medium. Nu ser den som något man hade kunna begära av någon som är 7. Jaja, det var i alla fall en snabb gröngölingsövning, och som sådan fruktbar ur utforskningssyfte om inte annat. Nästa ligger redan på väg, en färgvariant på teckning för en elev från några år sedan.
First Times /Förstagånger: Alcohol Color Markers
Eller ”All vår början bliver svår…: en första övning i att använda färgmarkers som huvudredskap för bilder”
Ett nytt år har sedan en tid medfört nya utmaningar. I år är det två som står på tapeten: att lära sig måla i akryl, och att lära sig bemästra färgmarkers (alkohol).
Alkoholmarkers är numera ett populärt redskap, men hade i stort sett undsluppit mig före förra årets (2025) serie av porträtt med årstids -och regionteman (se ”Den Enda för alla Årstider”).
Eftersom en sådan var med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se ”Höstfärger”), bestämde jag mig för att försöka ha med åtminstone en marker för var och en av de 6 bilderna i serien. För ändamålet inköptes ett bas-set med Ohuhu färgmarkers.
Sedermera kompletterade de med samma märkes ”Skin Tone” 6-pack. De kom därefter till bruk för läggandet av bakgrundstoner, ibland för någon detalj och andra lite perifera bruk, med varierande grad av framgång. Men till dags dato hade jag faktiskt aldrig använt markers för att rita en hel, eller ens central del av en bild.
Dags att ändra på det. Så i akt och mening att råda bot på denna brist greppades pennorna och ett ark Sakura Manga Paper för att för första gången sätta markers i centrum och pröva om ens darrhänta nybörjarjag kunde använda dem för åstadkomma något vettigt.
Jag bestämde mig för att dela upp övningen i fyra delar. I den första (A) skulle jag undersöka deras förmåga att skapa nyanser och olika tonarter i en annars ganska ren linjebaserad bild. Jag valde en slags mix av figurerna Mira och Rumi från förra årets animerade succéfilm K-Pop Demon Hunters, som varmt rekommenderas. För den andra bilden (B), med tonvikt på målningsliknande heltäckande bruk av pennorna för att skapa veck och volymer, valde jag en klädnad ur mitt galleri av dräkter från Kina under Sung (Song) -dynastin (960–1279) I den tredje (C) ville jag pröva färgmarkörernas omtalade förmåga att blandas med varandra för att få fram helt nya färger och valde som motiv en egen design av Fenghuang, den mytologiska kinesiska fågeln – som också har koppling till mina berättelsers Kati. Sist (D), och svårast, ville jag pröva att göra ett någorlunda naturtroget porträtt, och valde för ändamålet den anslående puertorikanska aktrisen Roselyn Sanchez som motiv.
Och så vart det. Det var en… intressant men stimulerande upplevelse. Färgerna är verkligen starka, och pennorna flödande: de blödde igenom även det ganska tjocka 250grams papperet. Jag kunde konstatera en bit in på bild (B) att det gäller att tillämpa ett lätt och flödande handlag i kontinuerlig rörelse – verkligen inte mitt forte – om man vill undvika draglinjer och klumpar. Användbarheten av setets medföljande blender kan ifrågasättas. Men pennornas förmåga att kombineras för nyanser och helt nya färger har potential: fenghuangs orangea toner t.ex. skapades helt med en blandning av rosa och gul. För (A), (C) och (D) kompletterades markörerna med lite andra pennor för konturer och detaljer: fineliner för konturer i (A) och (C), vitpenna i (A) och blyertspenna för (D).
Det var kul. Och lovande, för att vara första gången. Jag kommer säkerligen att återvända till markers som huvudredskap, och kanske pröva på större, sammansatta bilder, kanske med miljöer eller liknande i bakgrunden.
Torr Hetta / Dry Hotness
Nyåret har kommit och gått, med sitt avslut och nya början. Och så här, där serien med 6 årstider & 6 regioner utförda med 6 pennor avslutas med den sista av de tropiska årstiderna, Torrperioden, förlagd till Afrika från Sahara och söderöver.
Såsom nämndes i förra inlägget, ”Monsunvind” finns det två distinkta årstider förutom de fyra som vi är vana vid, illustrerade i inläggen ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar”: nämligen de som hör den tropiska delen av världen till. Efter regnets tid återstår således torrperioden, den tid då regnen uteblir. Temperatur- och ljusmässigt är variationen mellan den och den våtare perioden liten, men skillnaden i nederbörd desto större, med stora effekter på såväl djur -och växtliv.
Den region som återstår för torrperioden är passande nog Sakana, mina berättelsers värld Arataumas motsvarighet till Afrika med undantag från det nordöstra hörnet. För porträttet skulle utmaningen bli att både balansera den betydande variation som föreligger det vidsträckta och etniskt mångskiftande Sakana ifråga om drag och etnicitet, och samtidigt behålla likheten med den Enda, baserad på min karaktär Kati.
Jag valde att inte göra hoppet från hennes övriga representationer alltför långt, och varierade därför hennes drag med ett öga på utseenden från Afrikas horn och Saharabältet, med en sidoblick på Khoisan-folket i Kalahari. Tidigt fanns där idén att låta bilden präglas av solen och en stark ljusutstrålning från den, kombinerat med ett tydligare grodperspektiv.
Framme vid den skiss som skulle ligga till grund för den målade bilden lade jag, såsom i t.ex ”Höstfärger” in en ring runt hennes ansikte, här med mönster inspirerat från en träskulptur från Benin. Växtligheten i botten på bilden består av grenar av acaciafamiljen, vars taggiga träd och buskar ofta företer gula blommor som ansluter till soltemat och vars taggar och slingrande grenar både skulle bilda en kontrast men också smälta samman med hennes hår.
Med skissen i ordning var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.
Som tidigare skulle arbetet med den färdiga bilden ske med endast 6 pennor av olika typ. Förutom Pentel 0,5 mm bläckpenna för konturerna, en Winsor & Newton vattenbaserad svart marker och en Ohuhu Barnum Yellow alkoholmarker. Två akvarellpennor, Derwent Copper Beech och Golden Brown för hyn, kompletterade av Faber Castell Polychromos röda Pale Geranium Lake.
Färgarbetets faser hade den här gången redan prövats ut i förväg, och jag skred därför till verket i tron av att ha en bra idé om de steg för att kombinera och nyansera färgerna som stod för dörren. Vilket dock inte hindrade att komplikationer uppstod…
Jag började med att lägga ut gula kringdetaljer med färgmarkern, följd av de mörkare delarna av hårsvallet där den svarta markern applicerades. Därefter var det det dags för själva porträttet där akvarellpennorna spelade huvudrollen, med de två bruna nyanserna som fick ge tonen för hennes hy, hjälpta av den röda färgpennan. Mer målningslikt än tidigare, såg det hela ändå lovande ut.
De bruna färgerna fick därefter sprida ut sig till hår och buskar. Sistnämnda avslöjade dock en brist i planeringen: hur den sökta sammansmältningen av hår till grenar skulle gå till. Bakgrunden i rött skulle gradvist övergå i den gula solöverstrålningen, och här kom nästa problem: den gula markern var i dödsryckningar och gjorde steget från orange över gult till vitt svårt.
De här materialproblemen gjorde att man fick frångå purismen i anslaget med sex pennor och göra vad man kunde. Jag tog därför hjälp av vitmedier, framför allt en posca vit akrylpenna som fick komma in istället för den fallerande gula markern. Fler lager av akvarellpennor lades in, och jag utnyttjade också till det yttersta alkoholmarkern för att göra bilden gradvist allt mörkare i skuggade partier och mot botten.
Och så, med julen för dörren, blev det hela någorlunda klart. Åter måste resultatet ses med en blandning av ros och ris, även om jag ärligt talat är väldigt nöjd med själva porträttet, som ser väldigt mycket ut som Hon, samtidigt som hon tydligt är annorlunda. Arean närmast solen och överstrålningen i hennes hår blev också inte så dum, även om haveriet för den gula markern här märks. Mer missnöjd är jag med taggbuskarna, där tanken var att håret och växtligheten i botten skulle övergå i varandra mycket mer sömlöst, vilket måste sägas ha misslyckats. I den här delen planerades och utfördes inte färgläggningen i rätt ordning, och bristen på färgalternativ samt det påskyndade arbetsschemat gjorde att man fick improvisera – och det syns.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att liksom för den allra första i serien, ”Höstfärger” från 2024, kommer en lätt revidering där 6-pennskravet överträds att tillägnas denna den sista installationen av årstiderna och regionerna återspeglade genom varierade porträtt av Henne. Här är dock slutpunkten nådd för projektets renläriga fas. Det har varit en lärorik resa, och gett mycket. Mest nöjd måste man vara för att den alls blev av, och fördes till slut i förvissningen att man gjort allt man kunnat, så att jag kan blicka in i min mäktiga musas ögon i dennas många former och inte behöva skämmas.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Monsunvind / Monsoon Winds
Efter Höst, Vinter, Vår och Sommar kommer den 5e (?) årstiden.
Nej det är inte Jultider eller sådant, utan något mer påtagligt som kommer av att de årstider som vi tar för givna i själva verket är lokala. Mot och förbi vändkretsarna på södra och norra halvklotet skapar temperatur, vinkel mot solen och tillgång på ljus tillsammans med vindar och havsströmmar de distinkta 4 årstider som vi är vana vid.
Men innanför vändkretsarna, mot ekvatorn, är de skillnaderna i många fall närmast obetydliga, och temperatur och ljustillgång skiftar mycket mindre över året. En viktig och avgörande distinktion består: nämligen tillgången på väta i atmosfären, buren av vindar och jordens rotation, vilket gör att året delas in Regnperioder och Torrperioder. Efter ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar” blev det således dags för Regnperioden i serien av 6 årstider i 6 regioner, utförda med 6 pennor vardera.
De 6 pennorna bestod nu av två spritmarkers (Ohuhu Barnum Yellow & Grass Green), en akvarellpenna (Faber Castell Imperial Purple), och två färgpennor (Faber Castell Helioblue Reddish & Deep Scarlet Red). För tuschning av konturer valdes den vattenfasta Micron Pen med en lätt rundad och därför variabel spets.
Den ”sfär” eller region som jag tidigt kopplade regnperioden till var Prayika Varsha, motsvarigheten till den vidare Indiska kultursfären IRL. Inslag som åsk -och regnmoln i bakgrunden i traditionell stil, och blommor och växter med kulturell betydelse som Banyan-trädet och lotusen anknöt till det. Det skulle förstås bli en utmaning att avbilda den Enda, som utgör motivet på alla bilder i serien, med drag från subkontinenten men ändå tydligt sig själv – i utkastet fokuserade jag dock mindre på det. Viktigast för atmosfären skulle nog färgskalan bli, vilken jag som namnet antyder starkt associerade till den monsun som bär regnet till regionen.
Jag tänkte mig blått och grönt som huvudfärger med några kontrasterande inslag som ringblommornas gul-orange och lotusens ljusröda. Men inför färgproverna kom ett infall för mig – varför inte visa även Henne blå, såsom ofta är med flera av gudarna i den hinduiska panteon? Det där var ju inte en helt galen idé tycktes iaf. färgtestet visa, så jag bestämde mig för att köra på det.
Nästa fas, en riktig skiss i blyerts, flödade på väl trevligt nog, då den var avgörande för att avbilda de många element av blomster och blad som hörde till. Ansiktsdragen med dess regionala särprägel kom på plats utan vånda, och det kunde läggas lite energi på sådant som ljuskällan från ovan, att få håret att se glansigt vått och fuktigt ut och annat som måste vara någorlunda tydligt för färgfasen.
Därefter var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.
Färgarbetets faser hade redan planerats, och jag skred därför till verket med en bra idé om stegen.
Först ut var alla blå delar, lagda i nyansen Helioblue Reddish. Lager på lager, plus utsuddare och förtunningsmedel fick alla blå skiftningar på plats. Därefter kom den lila färgen, och sedan alla övriga. Ett problem framkom under vägen: att bara lämna partier omålade visade sig inte riktigt funka med blandningen av vatten, alkohol och suddbara medier, och ett behov att att kunna stärka upp vita partier blev påtagligt.
Här blev jag tvungen att i en mening frångå kravet på 6 pennor i sökandet efter ett medium för att göra vita partier jämnt och kontrollerat. Skrapande med konstkniv, Tippex, vita akrylmedier med mera prövades med blandat resultat. Det här var ju synd, men andra lärdomar från målningsfasens tänjande av 6-pennsregeln var mer positiva. Inte minst att använda pennors pigment och färg och blanda med vatten eller lösningsmedel för att applicera med t.ex. pensel gav en bra effekt för både skuggor och mörkare partier och vissa ljusare där mjuka övergångar var önskvärda. Det var förstås inte så bra för pennorna, och de led svårare än någonsin med två som fick kasseras under vägen.
Efterarbetet av bilden i inscannat skick fick här anta formen av en lätt redigering för att få bukt med de ojämnt tillkomna vita partierna liksom också kanterna där papperet skadades av tejpen som höll fast den.
Resultatet uppfyller de flesta av de uppsatta målen. Bakgrunden, med molnen som skruvar sig i en stiliserad form med rötter i äldre målning blev inte dumma alls, ganska snyggt faktiskt, och blommor och annan dekoration som trädet som hade kunnat bli ett riktigt sorgebarn i sammanhanget gav här få problem. Ifråga om själva porträttet är intrycket blandat. Dragen är faktiskt lyckade, det ser ut som Hon skulle te sig i Prayika Varsha, och idén i sig med den blå färgen är i stora drag framgångsrik: det är ganska snyggt och för tanken till en slags gudinna. Det som stör är att nyanserna, de mjuka övergångar som jag hade velat ha över hennes ansikte är så pass grova och oborstade. Begränsningen av material avslöjar verkligen min brist på handlag vid hanteringen av medier för att skapa skuggor, högdagrar och övergångar med de två färger man hade tillhands.
Men den är gjord. Den blev gjord och ser allt sammantaget nära ut det som man kunde begära. Ännu ett fall framåt i alla fall, och kvar är nu bara dess tvillingsyster och spegelbild, den sista av de 6: Torrperiodens gestalt, som blir slutpunkten för de sex årstiderna i sina sex regioner gjorda med sex pennor.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Gyllne Sommar / Summer’s Gold
För många den mest efterlängtade av årstiderna ikläds en passande gyllne skrud: Sommaren kommer med den Enda i drottninglik uppenbarelse till toner och smaker från mellersta östern.
Följande ”Höstfärger”, ”Vinternätter” och ”Vårblomning” har efter ett olyckligt och sorgligt uppehåll turen kommit att avbilda sommaren med den Enda som motiv, med motiv inspirerade av mellanösterns växter, färger och åsyn.
Projektets krav på användande av enbart 6 pennor uppfylldes denna gång av en gul spritmarker (Ohuhu Barnum Yellow), en dekorationspenna (Artline Neon Orange), och tre färgpennor (Faber Castell: Muave, Deep Scarlet Red & Walnut Brown), och som bläckpenna återkom den påfyllbara Lamy Safari Allstar med vattenfast bläck.
Sommarbilden var ursprungligen den av våra fyra årstider som ingav mig mest huvudbry ifråga om tema förutom det mer eller mindre klara färgvalet, gående från starkt ljusa gula toner mot mer lila, allt i färgstarka nyanser. Det där är dock färger som också överlappar med höstfärgerna, och det skulle således hänga på en distinkt och annorlunda inramning för att ge Sommaren en helt egen karaktär. Jag hade inte ens bestämt mig för namn hundra procent.
Via den sfär eller region som Sommaren skulle sättas in i, nämligen mellanöstern, kom de första infallen. Jag såg framför mig den sköna i upphöjd, drottninglik pose, gestaltad med ett lätt grodperspektiv och ett outgrundligt antytt småleende. Det första blyertsutkastet träffade oväntat väl ifråga om dragen – det där ser verkligen ut som hon skulle te sig som en, tja persisk drottning. En lätt tuschning inför prov av exakta färgtoner tillkom därför direkt på den.
Valet av dadlar, vindruvor och röda rosor, alla hemmahörande i regionen gav förankring för färgerna, och för bakgrunden lade jag in toner av en varm sensommarnatt… Under färgtestandet slogs jag dock av en galen idé, inspirerad av de gyllene egyptiska begravningsmaskerna berömda från Tutankhamon et ales: vore det inte kul om…den skönas ansikte var som av guld?
What about gold? Well, delvis på grund av sin färg har guld ofta förknippats med solens kraft, inte sällan tänkt som den högsta gudomliga makten, och kopplad till majestät och kunglighet. Det var element som jag ville ta med i bilden. Det skulle också ge den det särskiljande draget gentemot sina årstidsyskon som jag sökt. Och sedan var det också ärligt talat en utmaning och något jag aldrig gjort förr.
Att man åter klivit ut i okänd mark blev tydligt när jag började sätta den riktiga underliggande skissen. Den redan känsliga avvägningen att avbilda porträttlikt baserat på Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti och samtidigt präglad av en annan regions drag låg först i fokus. Men försöken att ovanpå det skissa fram intrycket av en metallisk yta ledde till flera bakslag och omtagningar.
Stötestenen är att en hård, metallisk yta reflekterar ljus helt annorlunda än hud och också ter sig väsensskild i sina konturer och linjer och får ansiktet att se ganska främmande ut. Till slut försökte jag hitta den vinkel där reflektioner och skuggor var mest hanterbara och bygga från det, med sikte på att så lite som möjligt förlora det mänskliga, individuella draget.
Tack vare ljusbordet kunde allt sedan läggas samman för en samlad grund för målningen, vilken när den väl fått sina tydligaste linjer kunde mejslas fram med färgerna som redskap. När det hela lagts på plats på akvarellpapper började jag med de färger som utgjorde inramning mellan ansikte och bakgrund, och därifrån bar det av…
Under arbetet med målningen tillkom tyvärr att några av pennorna, specifikt den orangea dekorationspennan och Ohuhus färglösa utsmetare började fallera mer och mer vilket dels lämnade pappersytan väldigt uppruggad på sina ställen och ifråga om det orangea också ledde till att färgen var för tunn och inte blandade sig med den lila-blå mauven i bakgrunden. En mer omfattande efterbehandling än vad som först tänkts blev därför nödvändig denna gång, tyvärr.
Och så ser saker och ting ut efter att något ha reparerats och färdigställs efter flera försök till inscanning. Åter inte så dumt, fast med en hel del skavanker. Försöket att göra ett ansikte i guld ser i alla fall i mina ögon, ut att ha lyckats. Och det ser ut som Hon, helt klart. Men, som det slog mig efter ett tag, inte riktigt…en levantinsk eller persisk Hon. På vissa sätt fångade den första konceptskissen bättre den mellanöstliga andan mixad med hennes oförlikneliga skepnad, vilket tyvärr lite gick förlorat när fokus på att få till metalleffekten blev det mest överhängande. Kanske är det ofrånkomligt att något av den distinkta och unika karaktären inte helt kan bevaras om man går hela vägen och skapar ett mänskligt ansikte i det distinkt omänskliga – som här i skinande metall. Eller så är man bara inte bra nog att balansera de olika aspekterna på optimalt sätt. Hursomhelst ett fall framåt ifråga om arbetssätt och teknik, och ett resultat som, tja står sig bredvid sina systrar årstiderna utan att man behöver skämmas.
De fyra årstiderna – det borde väl vara alla, eller? Men nej. För medan vi norr och söder om vändkretsarna har de variationer i temperatur, solljus och nederbörd som ger oss fyra mer eller mindre distinkta årstider, ser saker annorlunda ut mellan vändkretsarna, runt ekvatorn. De två distinkta årstider som råder mellan ekvatorn och vändkretsarna kommer därför att tillkomma för att runda av färden med den Enda genom årstiderna.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Vårblomning / Spring Blossoms
Efter höst och vinter kom våren. Ock så fortsättningen på resan genom världens sfärer. Dags alltså för ”Vårblomning” där Den Endas fägring ikläds vårens skrud och sin östliga anblick.
Den serie som inleddes med bilden ”Höstfärger” och fortsatte med ”Vinternätter”, inspirerad dels av årstiderna med för dem karaktäristiska motiv och färgval, dels åsynen av ett porträtt som varieras enligt skillnader i regioner i den gamla världen, kom till slut till knoppningarnas och blommornas tid, våren.
Ursprungligen var det tänkt att det var Vintertemat som skulle vara kopplat till motsvarande Östasien (se ”Vinternätter”). Sedermera valdes att förlägga vintern i en annan region, men under processen att välja de grundläggande färgerna gjordes ett utkast som var lovande och som jag överförde som grundidé för vårbildens grundläggande porträtt.
Färger, ja. En genomgående självpåtagen begränsning för varje bild i denna serie är att de ska utföras med enbart 6 pennor. Förutom markers och en vanlig färgpenna/artist pen, vilka tidigare använts, utgjordes denna gång valet också av 2 akvarellpennor och bruket av en svart japansk tuschpensel som grundläggande material.
En idé med valet av penselpennorna med deras mer flytande och målningslika färgning tillsammans med tuschpenseln var att något påminna om mättnad, färgbalans och stil som används i traditionell konst i Östasien, där utblandad tusch i olika kulörer kombinerats med teckningslik konturläggning i svart med pensel.
Liksom i ”Vinternätter” prövades det hela fram på en testbild där konceptets grundläggande element lades fast med val av pennor för varje del.
Här fick man en första aning av hur de olika sorterna av pennor kunde samverka och/eller kontrastera med varandra. Tanken är också att det ska ge en idé om framtida svårigheter eller risker, något som dock fördunklades av att papperet var lite för olikt det som skulle komma att användas för huvudbilden, vilket tyvärr skulle komma tillbaka och bita oss i svansen längre fram.
Valet av omgivande blommor och växtlighet vilar på regionen: körsbärs -och plommonblommor är traditionellt symbolladdade i Japan & Korea respektive Kina, liksom backsippa i Mongoliet, forsythia i Korea och Azalea i Vietnam. Ovan porträttet bestämde jag mig också att avbilda moln i traditionell kinesisk spiralliknande stil. De här stilistiska dragen kom sammantaget att överskugga den Art Noveau-inspirerade anda som vidlått andra bilder i denna serie även om den, om än i mindre grad, är närvarande också här.
Därefter gjordes en blyertsskiss i full skala av bilden, där element i bakgrunden som I-Ching -hexagrammet liksom körsbärsträden lades till eller förfinades.
Den stora stötestenen skulle dock vara att hitta den svåra balansen att avbilda den Enda, som alltid vilande på min hjältinna Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti, så att man tycker sig känna igen henne samtidigt som hon tydligt är annorlunda från sina ”systerbilder” , i linje med den sfär i vilken hon avbildas.
Med användning av ljusbordet lades på akvarellpapper vilande ovanpå skissen först bakgrundens blåa fram m akvarellpennan, därefter hårsvallet och de tuschade konturlinjerna med den svarta penseln. Därefter, ytterst mjukt, började jag med bränd ockra lägga en ljus brungul nyans som grund på porträttets hudpartier.
Allt eftersom lades fler och fler färger på plats, med de ljusare och mattare vattenfärgerna först. Markerpennorna började sedan att läggas över för bildens mer färgstarka inslag. Här fick man ny erfarenhet i att göra markermålade partier nyanserade och gradvisa i sina konturer.
Det blev till slut papperets begränsningar som satte stopp för den övergripande målningsfasen. Det hela såg sammantaget lovande ut: den skönas anblick slår trots vissa skavanker an rätt ton, och bildens på en gång ljusa och färgstarka intryck närmar sig det jag sökte, med mjuka övergångar trots de vitt skilda färgtyperna och en färgskala i ljusblått och rosa toner.
Under arbetets gång hade det skymtat fram att papperet, om än av gedigen akvarelltyp, fick allt svårare med blandningarna av material, dels ytmässigt men också gällande uppsugningsförmågan, och att det vattenlösliga bläcket här och var blödde in i omgivande färger. Papperets yta hade börjat rugga sig här och var, mest kritiskt flera ställen i ansiktet.
Vid avlägsnandet av tejpen framgick också ett problem typiskt för akvarellpennor: de ”återaktiveras” inte lika mycket som riktiga vattenfärger, vilket gör det svårare att åtgärda skadade partier, i det här fallet märkena där tejpen suttit. En mer omfattande efterpåläggning och reparativ fas skulle krävas den här gången, även inkluderande digital återställning och reparation av fr.a. vattenskadade partier.
Och så blev det. Trots svårigheterna och delvisa missräkningen av materialens egenskaper och åverkan på dem i slutfasen, får man nog ändå säga att själva idén med bilden uppnåtts till en tillfredställande grad. Mest grundläggande, och alltid främst i mitt sinne, är åsynen av den Enda. När bilden påbörjades orsakade det en hel del oro, att hon mer än några av tidigare bilderna i serien skulle få utvecklas fram gradvist, och utan någon direkt förlaga. Men resultatet blev trots det, tja, inte illa faktiskt. På något sätt är det ändå hon för mina ögon, alla hennes drag är där, från den fylliga munnen till kinderna och ögonen, ja även hennes söta nästipp är densamma… och ändå olik sina regionala varianter. Färgerna är tydliga och karaktäristiskt olika från de två tidigare, vilket ger bilden en tydlig identitet redan vid första anblick som passar med vårmotivet. Samtliga element kunde förstås förbättras och förfinas – men som ens förmåga nu ser ut, får det ändå anses som en framgång.
Nästa bild i serien, ”Gyllene Sommar / Summer’s Gold” är redan under tillblivelse, och kommer vad det lider.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Winter Nights / Vinternätter – kompletterad
”Vinternätter” kompletterad med mer snö, mer färg och en ny bättre inscanning
Efter att ”Vinternätter”, den andra i serien av porträtt med årstids -och regionteman formellt var ”färdig” och man lagt den ifrån sig, framstod vissa detaljer och element av bilden i ett klarare ljus. Precis som med den första av bilderna i denna serie, ”Höstfärger”, gav avläggningen chans att reflektera över vissa brister eller saker som man kanske inte fokuserat på när man var helt försjunken med i den, ett typiskt exempel på att man inte ser skogen för alla träd när man sitter med näsan mot vad nu man håller på med.
Vissa svagheter, framför allt i färgstyrkan, kommer sig av den självpåtagna begränsningen att alla bilderna i denna serie utförts med högst 6 pennor (se de aktuella t.v.). Annat är helt enkelt följden av tidsbrist gentemot deras respektive deadlines.
Det mest påfallande var helt klart att färgerna inte fångats väl av inscanningen. Men där fanns också en viss gleshet eller brist på volym ifråga om inramningen. Jag bestämde mig därför för att ge bilden en omarbetning och lägga till mer snöflingor -och kristaller, mer stjärnor, och att lägga till mer svärta i bakgrunden och ytterligare färglager för att öka konstrasten och färgstyrkan.
Själva metoderna för vidarearbetet tog dock lite tid att klura ut. Jag ville göra allt analogt direkt på bilden eller med tillägg som, även om de behövdes justeras digitalt, var handgjorda. Med en blandning av pålägg direkt på papperet och finurligt bruk av ljusbordet och ritfilm av klassiskt snitt plus lite utrustning som inte fått användas under själva huvudutförandet såsom vitpenna, kunde tilläggen läggas in på bilden utan att bryta dess kontinuitet i stil eller färgskala.
Och resultatet blev som ovan. Även utan de lite nya elementen, framför allt mer och tydligare stjärnor och snökristaller, är bilden nu mer rättvisande för hur originalet ser ut, inte minst tack vare en mer noggrann inscanning där färgdjupet stod i fokus. ”Vinternätter” har nu en starkare färg och står fram starkare mot mot sin bakgrund som också stärkts i det mörker som ju namnet pekar på. Ett ljus i natten, så att säga, och står sig nu bättre mot sin färggranna föregångare. En förbättring som inte minst kommer att bli påtaglig inför printning, eftersom ”Vinternätter” beställts och har flera mottagare som väntar.
Arbetet på nästa del, ”Vårblomning” är redan i full swing, och utkast är också under fullfärdigande för ”Gyllene Sommar”, del fyra i serien, att presenteras här vad det lider.
Det kan bara vara En
Winter Nights / Vinternätter
Efter höst kom vinter och med den, den första uppföljaren till ”Höstfärger” från 2024: ”Vinternätter”
Som påtalats i inlägget om ”Höstfärger”(se också ”del 2″), en bild skapad som bidrag till rittävlingen Talents 2024, växte under dess tillkomst idén fram att göra en hel serie i samma anda och sammanhållna stil. Under våren benade jag ut vad det skulle innebära, och landade på följande gemensamma element och teman som alla bilderna skulle dela:
Årstiderna förstås. Men inte bara de fyra som vi är vana vid förbi vändkretsarna, utan också de Torr- respektive Regnperioder som utgör årstider i områdena ekvatorn. Allt som allt 6 årstider alltså, med var sin skilda färgskala och typiska inslag av flora mm.
Porträttet inspirerad av min musa, den sköna Rebecca Ferratti vars anblick också utgör grund för min fantasykaraktär Katis fägring. Katis utseende har den för mitt syfte mycket passande egenskapen att den skiftar subtilt efter vem och vilka som ser henne, och har sålunda en inbyggd geografisk prägel.
Det geografiska elementet ledde vidare till idén att framställa var och en av de 6 regioner eller Sfärer i vilka min fantasyvärld Aratauma delas in. ”Höstfärger” visade Kati som hon ter sig i nordvästligaste Sefira, Västerlandet. Övriga bilder skulle visa henne i de andra Sfärerna, omgiven av typiska årstids- såväl som regionala inslag.
Stark begränsning i val av material. En av de mer givande aspekterna av arbetet med ”Höstfärger” var att tävlingen den ingick i försåg en med ett urval av endast 6 pennor av slumpvis typ som redskap. Jag bestämde mig för att fortsätta i den andan och skala ner setet med pennor till ett minimum av runt 6 av skilda typer.
Till skillnad mot första bilden var det dock den här gången Jag som valde pennorna. Jag inledde därför med en serie tester för att hitta vad som passade bäst, tillsammans med flera kladdutkast där jag försökte närma mig årstiden enligt principerna ovan.
Jag beslutade att följa den vanliga årstidsväxlingen och således fortsätta med Vinter efter Höst. Men vilken sfär den skulle kopplas till var mer tveksamt, och i några tidiga kladdar prövades idén att kombinera hösten med Östasien, med utkast på ett asiatiskt utseende för Kati.
En annan visar ansiktet inramat av böljande hår och också sådant som växer och har koppling till säsongen – kottar och granris för vinter. Det och införandet av snö och snökristaller som element skulle komma att behållas. Däremot inte varianten av hårfärg, som är lite för lik Elsa i ”Frost” med det vita håret.
De sex (6) pennorna som trätt fram vid det här laget var dels Lamy reservoarpenna med svart vattenfast bläck för konturerna, en Ohuhu Pastel Blue marker, samt färgpennor i trä i färgerna Ultramarin, Bränd Sienna resp. Bränd Ockra, och slutligen samma gula Frixion textmarkerare som användes i ”Höstfärger”. Med det här skulle hela bilden byggas upp.
För att se om de valda pennorna kunde åstadkomma färgskalan för hela bilden gjorde jag ett fullt koncept-test i färg på mangapapper. Jag bestämde mig också för att pröva ett annat ”regionalt” utseende för Kati och la på en annan, mörk bakgrund med vad som ska föreställa norrsken. Och well, färgskalan funkade för 6 pennor, och idén att förse Vinter-Kati med ett slags allmänt slaviskt-svartahavsaktigt utseende var, tja, inte så dum…
Konceptet hjälpte till att fatta de sista besluten: titeln för Vinterbilden ändrades till Vinternätter, med mörk fond på vilken Kati avbildas som hon kunde tänkas se ut i Oikomenen, den sfär som motsvarar områdena från Grekland och Östra Balkan över Ryssland till Uralbergen och Kaukasus. Med färgskalan, regionen och bildens huvuddrag beslutade var det äntligen dags för skissen till den slutgiltiga bilden.
Huvudmotivets utmaning låg i att Vinterfrun skulle ligga nära min musa Rebecca, men ändå ha drag från en ganska vid ”region” som skilde henne ut. Hårsvallet skulle liksom Höstfärger bölja i art-noveau-inspirerade slingrande band bland vilka snöflingor -och kristaller med sina stjärnlika former virvlar. Det skulle bli ett riktigt pillgöra att fästa dem på den färdiga bilden.
Härnäst lades skissen på ljusbordet, täckt med ett 180 grams akvarellark på vilken tuschning och inläggning av alla linjer och konturer kunde ske. Med reservoarpennan växte hårets många slingrande lockar tillsammans med barren och kottarna fram, medan snö- och isdetaljer lades ut med den ultramarinblåa färgpennan, vilket hjälpte till att hålla isär dem.
Sakta och i flera lager lades färgerna ut och blandades, gradvist och med början i väl avgränsade detaljer som kottar och granris, för att så växa ut. Centerdelen, vår sköna vinters ansikte, tilldrog sig mest fokus med förhoppningen att kunna göra mjukare övergångar och skiftningar och försöka få ut maximalt av de endast två färger (ockra + sienna) som användes där.
Överhuvudtaget skedde processen när den kommit så långt med en slags lättnad över att den långa förberedelse – och inledningsfasen var över. Om än kontrollerat och varsamt kunde man nu äntligen ta ut svängarna och tillämpa det man prövat fram. Det var skönt att kunna konstatera att, jo, kombon blå marker+gul textmarker gav en riktigt bra grön färg, iskristallerna ser faktiskt ut som vad de ska föreställa, och så vidare. Den här gången behövde jag inte stanna för en yttre pålagd deadlines skull, utan kunde ta det hela vägen och lägga på bakgrunden. Och också tja, fuska lite lätt och istället för att använda reservoarpennans bläck utblandad som jag först tänkt, ta en annan, vattenlöslig, sort som funkade bättre för att kombinera med norrskenet i bakgrunden.
Och så blev det hela, ännu en gång. Och ännu en gång något överraskande var man lite nöjd, inte bara med utfallet utan vägen dit. Beslutet att frivilligt underkasta sig begränsningarna i material, speciellt antal pennor och av olika slag också, gav ännu en gång utdelning i form av upptäckter av vad som gick att göra med materialen och att få improvisera. Det utforskande draget genomsyrade hela processen så att färdigställandet gick smidigare när man väl kom igång. Inom ramen för de självpålagda restriktionerna kunde jag också tillåta mig lite ”fusk” på slutet utan att för den skull göra avkall på andan i processen: på slutet användes t.ex. vitpenna för att fylla i vissa högdagrar och snöpartier som blivit daskiga av färgpåläggningen, och efter inscanning gjordes viss fjäderlätt utsmetning för att ta bort damm och fläckiga och ojämna partier runt kanterna och ögonen.
Vinternätter skiljer sig från sin föregångare, på gott och ont tycker jag. Höstfärger är mer… färggrann, samlad som den är kring sin palett av varma röd-gul-lila toner. Vinternätter är mindre anslående med sin dovare färgskala och både ljust varma som kalla toner på ett sätt som är mindre enhetlig. Samtidigt är den mer detaljerad och noggrant utförd, speciellt porträttet. Det är tillfredställande att konstatera att man har fått bättre handlag med pennorna ifråga om min sköna, som jag känner gjorts mer rättvisa här. Man får hoppas att trenden håller i sig. Nästa installation i raden, med arbetsnamn ”Spring Blossom /Vårblomning” kommer att röra sig vidare österut, och sätta förmågan att avbilda Henne på helt nya prov. Tills dess…
Det kan bara vara En
Autumn Colors – Höstfärger (II)
”Höstfärger” fick sin slutliga form, och tankar inför en fortsättning
I ett tidigare inlägg omtalades bilden ”Höstfärger” (se länk) som kom till som ett bidrag till rittävlingen Talents 2024. Nu vann man inte pris, men jag var ändå glad åt att ha gjort en sådan sak för första gången.
Nu var det inte så mycket förväntningen att vinna utan själva processen som var det som lockade. Inte minst det reglerade materialet, med okända pennor som man inte valt själv, som stannade hos mig och lockade till att fortsätta göra saker i den andan.
Som tidigare redovisats kom bidrag till bilden, utifrån de färger jag försågs med, från familj och vänner som mynnade ut i en bild inspirerad av hjältinna Kati, som i sin tur faller tillbaka på anblicken av min musa, den sköna Rebecca Ferratti, och av den höstbetonade färgskalan av gult, orange och ljust lila toner.
När det var dags för inlämning såg bilden ut som till vänster. En teckningsbaserad bild med en tydlig ikonografi: hösten personifierad med viss inspiration från art noveau. Trots begränsningen i färgskala, var den stark i sina färger och saknade inte nyanser och skiftningar som gav den lite liv och textur trots dess bas i linjebaserad illustration
Tidspressen hade dock inte varit utan sina effekter. Fokuseringen på huvudmotivet hade skett på bekostnad av andra element, t.ex. en bakgrund för att fylla ut hela bildens utrymme. Tanken på att lägga in det i efterhand var där från början, och under januari bestämde jag mig för att göra det hela klart och bringa bilden till en slags fullbordan.
Det hela skedde utan större åthävor, och jag försökte medvetet efter en så enkel och minimalistisk linje som möjligt med en begränsad palett: valet föll på gul och orange akvarellpenna i gradvis övergång för hela fonden. Jag undvek medvetet att utjämna den för mycket utan lät färgerna virvla och lägga sig lite molnlikt i bakgrunden – lite som en molnig höstkväll kanske. De svarta bläckkonturerna runt huvudmotivet stärktes också lite, och lite mer detaljer i de inramande elementen i lila lades också in.
Med bilden mer ”färdig” i ordets rätta bemärkelse måste man fortfarande säga att jag är nöjd med den. Idén bär, och stärktes också lite ytterligare med en mer fylld bakgrund. Redan under dess tillkomst kom jag att fundera på om det inte skulle vara intressant med en hel serie av liknande illustrationer/bilder med årstiderna som motiv. En annan tanke låg och grodde också, som utgår från ett fenomen i mina berättelser – att Kati framträder som lätt… olik, beroende på var i världen hon är och också vem som ser henne. Ambitionen att någon gång bringa hennes skiftande manifestation till åsyn har funnits med mig ett tag – tänk om man skulle kunna kombinera det, och förhoppningsvis lära sig något på vägen…?
Så – med hösten avklarad har planer och utkast redan påbörjats för nästa bild i den gryende serien, med arbetsnamnet ”Vintervind”. Den kommer att dyka upp här så småningom
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hades, God of the Dead & Underworld(in progress)-12 Greek Gods (VII)
Tolv-gudarsodysséen fortsätter, och turen har kommit till Dödsrikets furste, den dystre Hades, som har sällskap av sin trehövdade demonvovve Kerberos
Som tidigare nämnts i de 6 föregående inläggen i denna serie, överensstämmer urvalet av grekromerska gudar till största delen med de klassiska ”12 olympierna”1, med ett undantag: Dödsguden Hades, som här getts den plats som brukar vara vigd åt antingen Hestia, hemmets och härdens gudinna, eller Dionysos, vinets och vansinnets gud. Hades var i strikt mening inte en Olympier i meningen att ha sitt säte i gudarnas bergsboning, utan bidade sin tid i underjorden som bar hans namn. Men han är en intressantare och också viktigare figur, med all förlov, än dryckenskapens eller hemmets gudomar.
Hades var äldst av de tre gudabröder som tog över och delade upp kosmos mellan sig efter att ha besegrat sina anfäder Titanerna. Liksom sina bröder Zeus och Poseidon, härskare över himlen respektive havet, fick Hades ett helt verklighetsplan att härska över – i hans fall underjorden, de dödas boning, vilkens namn och själva existens kom att likställas med hans. Såsom härskare över dödsriket och ansvarig för bestraffningen av de onda i Tartarus, den del av underjorden reserverad för de ondas bestraffning, kom Hades att färga den efterföljande kristenhetens idéer om dödsriket: t.ex. omtalas den hinsides domänen som just ”Hades” av flera av de tidiga kyrkofäderna. Det här inflytandet från nära 2000 år av kristen uttolkning har lett till att Hades ofta felaktigt framställts som en slags grekernas motsvarighet till Djävulen.
Se t.ex. Disney’s tecknade ”Hercules”(1997) och ”Wrath of theTitans” (2012) där Hades framställs som en avundsjuk, maktlysten och destruktiv antagonist, tydligt analog till den kristne Satan.
Hades roll var att härska och och styra över de döda och deras existensplan – det är den kungliga aspekten, med dess konnotationer av ordning och makt som stod i centrum. Detta framgår av den tidens avbildningar vilka visar honom stående i auktoritativ pose eller sittande på en tron. Han var heller inte Dödens, själva fenomenets, gud – den rollen tillföll den mycket lägre och underordnade gudomen Thanatos.
Det här betyder förvisso inte att Hades var en populär eller omtyckt gudom. Han var allmänt respekterad, men hans koppling till död och straff lade sordin på entusiasmen. Det är tydligt att grekerna försökte undvika att tänka för mycket på honom, varför han hade få fester till sin ära och ingen vitt spridd kult. Hades personlighet omnämns som dyster, tillbakadragen och bister – men rättvis. Med brasklappen att han liksom sina bröder hade ett öga för vackra kvinnor och inte aktade för rov och våldtäkt för att bemäktiga sig dem när det knep. Just en sådan kidnappning/våldtäktshistoria gav också upphov till den mest kända legenden om honom: berättelsen om bortrövningen av vårens gudinna Persephone. Hades förknippades inte bara med underjordens andar och väsen men också med dess resurser – således var han också känd som Plouton (Pluto), ”Den Rike”, och ansågs vara gud för rikedomar, speciellt guld och mineraler som bröts ur marken.
Ikonografins tydliga tendenser bidrog nog till att skissen av Hades tillkom snabbt. Jag förstärkte, inom ramen för historiska förlagor, det vida och svepande i hans kungliga klädnad, och fann en passande gestik tillsammans med hans symboliska tveudding. Kerberos, dödsrikets trehövdade vakthund vars skräckinjagande gestalt det trycks på i myterna, valde jag att framställa i monsterstorlek och med ett vildare och mer vargaktig jämfört med en tamhund.
En designdetalj som skulle ges uppmärksamhet var utformningen av Hades hjälm, som i många berättelser likställs med osynlighetens hjälm, en magisk huvudbonad med diverse krafter som osynlighet, flygförmåga och osårbarhet.
I linje med Hades konservativa karaktär utgick jag ifrån en äldre typ från för-klassisk period, den nordvästliga ‘Kegel’-typen, och utvecklade den med stöd i historiska förebilder – senare avbildades den t.ex. också ofta med vingar (se urval nedan).
Grundkonceptets tämligen väl utlagda idéer och val kom väl till pass för nästa stadium, där grundfärger, position och proportioner lades fast.
I grekisk färglära2 var mörk lila såväl som svart ofta sammankopplad med såväl hög status som obeveklig makt. Det var passande för Hades, underjordens kungs klädnad. Brons för hjälmen och gyllene detaljer gav lite behövlig kontrast.
Kerberos fick en mörk vargpäls – att dess hår och många framtida lager troligen skulle bli bildens största utmaning var redan här tämligen otvivelaktigt.
Med färger valda, var det dags att lämna skiss -och konceptfasen och börja med målandet. I min process utgår jag dock gärna från en modell eller förlaga för detaljerade delar som ansikten osv, speciellt om de ska verka verklighetsförankrade.
För grunddragen av Hades anblick inspirerades jag av skådespelaren Simon Merells som bl.a. spelade den historiske triumviren Crassus (115-53 F.Kr.) i sista säsongen av Tv-serien Spartacus, ironiskt nog känd för sin stora rikedom.
Och så, lades de viktigaste nyanserna till de valda grundfärgerna ut och framtida zoner för högdager såväl som djupare skuggade partier in. Fasta konturer och detaljer lades till med sepialiknande linjer som sedan skulle kunna smetas ut och sammansmälta med efterlagda färglager och ljusskiftningar.
Lager på lager växte Hades och Kerberos fram. Vissa detaljer tog förstås orimligt lång tid – som fållens mönster på mantelns guldkant, och så förstås Kerberos päls… brrr. Tillsammans med allt finare och mer specifikt nyans -och färgarbete kom interna skuggor, rök -och bruseffekter för hud, päls, tyger och annat till under decembermörkret.
Så var det till slut dags för de sista faserna, med inriktning på ljusförhållanden och effekter från olika ljuskällor. På den färdiga bilden med alla de 12 gudarna samlade skulle Hades ligga längst ut till höger, och de allmänna ljuskällorna ligga snett mot vänster i ganska snäv vinkel.
Och så var den självständiga delen av jobbet med Hades klar. Enerverande bitvis, och mycket är inte hundraprocentigt, men jag får nog ge det tummen upp i alla fall. Kerberos blev inte illa, och effekten av alla färgbearbetningar gav ändå till slut något liknande av det intryck som jag sökte. Hades, dödsrikets furste, mörk till sinnet men fyllande en viktig uppgift, sammanbiten och obeveklig men inte ond eller illvillig. Kerberos tre huvuden och väldiga gestalt räcker väl för att avskräcka, och jag ville avstå från karikatyrer av ett rent monster utan snarare göra honom, tja, som en varg, något att frukta och respektera och ta på allvar. Deras position för samlingsbilden innebär att mer arbete för sekundära ljuskällor kommer att krävas, liksom en del justering när bakgrunden kommer till. Men fram tills dess, är Hades, den förste av de grekiska gudarnas chefstriumvirat, klar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Om antikens grekiska färglära och betydelsen av valet av färger, se t.ex. artikeln ”Classical Color”
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Höstfärger
Nyligen provade man på ännu en ”Första Gång” – och ställde upp i en rit-tävling.
Det var som sagt första gången någonsin jag ens funderat på att delta i en öppen rittävling. Men mot bakgrunden av målet att öppna upp mitt tecknande och målande för nya utmaningar blev det närmast en händelse som såg ut som en tanke. Tävlingen i fråga var Talents 2024, anordnad av konstnärsmaterialkedjan Pen Store och partners – där man är stamkund. Upplägget var att man mot en anmälningsavgift erhöll ett ”hemligt paket” innehållande 6 stycken för en okända pennor av allsköns och skiftande typ och färg. Målet var att åstadkomma något med alla och endast dem som ritverktyg. Överraskningsmomentet slog an till den lekfulla sidan hos en, och efter anmälan och några dagars spännande väntan i slutet av september kunde man hämta ut sitt lilla mysteriepaket.
Och dessa var de sex (6) pennorna som slumpen valt åt en: en svart vattenfast Pentel 0,5 mm bläckpenna; en ljuslila alkoholmarker; en orange dekorationspenna; en gul textmarkerare (!); en träpenna i färgen ”Hollywood Pink”, och till sist en Irojiten ”Lightning Yellow” cederpenna.
Vad i all världen kan man göra med det här? var min första reaktion. Det kändes på en gång väldigt spretigt ifråga om typer, med svart liner, färgblyerts och alkohol -och vattenbaserad färg, och ändå klart begränsat ifråga om bredd – allt i en smal gul-till-röd skala. En av de gula var ju inte ens en målarpenna, utan till för att stryka över text.
Samtidigt som jag funderade undersöktes pennorna på ett ark, för att se vad man hade att jobba med rent konkret ifråga om deras egenskaper: hur starka, gryniga eller täckande var deras färg, hur reagerar de på blandning och uttunning med vatten?
Det ledde mig dock först att fundera mot något med textinslag, kanske som i en grek-romerskt inspirerad dekorativ mosaik? Men det var min pappa som kom mig att komma på bättre tankar: färgskalan var ju samma som…hösten. Och, slog det mig, min Mamma, vars dödsdag inföll i oktober, hade höstens färgskala, från gult över orange till röda och lila toner som sina favoriter. Det skulle bli temat: en Höst, på en gång färgstark och intagande, personifierad som forna tiders förfäder tenderade att göra.
När idén till bilden väl fallit på plats, gjorde jag som brukligt ett slags kladdutkast av bildens allmänna koncept.
Jag tänkte mig dock inte för utan greppade först en vanlig skisspenna av blyerts, men kom snabbt på mig själv och suddade helt sonika bort allt och började om med den lila träpennan. För att få en idé om vilka pennor som skulle användas var och få mer känsla för dem provades de på kladden. Jag testade också att spä ut med lite vatten – varvid det tunna papperet skrynklade sig likt en berg-och-dalbana.
Men idén, den höll, tyckte jag.
Nästa steg var en riktig skiss som underlag för bilden med den rosalila träpennan på A3. Inspiration kom från min Kati och hennes förlaga, min musa Rebecca, för ändamålet i lätt modifierad form. Med blick på höstens blad och lövverk växte lövens konturer som inramning till henne, och på ett infall utformade jag hårsvallet som art-noveau-inspirerade slingrande band. Några enkla former i fonden fick avsluta det hela.
Sedan var det dags för den riktiga bilden. Med ljusbordet överfördes skissens konturer till tjockt kvalitetspapper med den svarta bläckpennan. När konturerna var lagda började jag med att färglägga ansiktet och ge den dess grundskiftningar med träpennorna, innan det var dags att börja lägga på färg med bläckpennorna.
Först ut var banden som slingrar sig runt ansiktet som en slags stiliserad form av hårslingor. Den orangea dekorationspennan verkade passande eftersom det ju är en… dekorativ detalj. Den största utmaningen skulle komma när de starka och mättade gula, orangea och lila bläckfärgerna lades på löven och skulle blandas till mer skiftande toner.
Lösningen var – vatten. Två av bläcken var direkt vattenlösliga, och även den alkoholbaserade färgen kunde ”knuffas runt” med adderad vätska. Först blötte jag försiktigt upp papperet innan färger lades på och blandades, och därefter doppade jag helt enkelt färgerna i mer vatten om jag behövde lösa upp dem ytterligare för att åstadkomma mjuka övergångar.
Resultatet, det måste sägas, var väldigt uppmuntrande: speciellt den lila markern reagerade mycket bra blandad med den orangea färgen och med skiftande andelar vatten, bildande olika klara röda nyanser. Jag försökte i den mån det gick att efterbearbeta bilden med de avsedda pennorna: konturlinjer stärktes, och jag försökte mjuka upp ansiktet. Tillsammans med försiktig användning av den gula träpennan som en slags blender på uppblött papper kunde också ådring och finare linjer läggas på bladen. Precis före deadline bestämde jag mig för att måla in de bakersta bakgrundselementen, dels för att visa på hur den lila markern ter sig i ”oblandat” skick och som en ytterligare inramning till höstporträttet.
Och så blev det hela. Jag måste erkänna att det gav mig klar behållning, inte bara resultatet i sig utan också själva arbetsgången. Många av de olika metoder och arbetssätt jag provat de senaste åren kom samman i ett för ändamålet väl anpassat flöde, som trots några punktvisa omtagningar och korrigeringar på det hela taget var väldigt effektivt. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och tillfälle gavs att upptäcka och improvisera en del med de begränsade verktyg som tävlingen tillät en. Här kom den begränsade färgskalan i mitt kit närmast att bli en kreativ sporre – utan tillgång till den blå-gröna delen av spektrat fick man fokusera desto mer på design och utformning av de olika elementen med en komprimerad färgskala. Materialen, de pennor man hade att jobba med, visade sig också vara gedigna och av god kvalitet – en förutsättning för att kunna prova sig fram och utforska deras potential. Det var lärorikt, och jag är hugad att göra fler varianter på samma tema med liknande, fast denna gång självpåtagna, begränsningar.
Det ska bli intressant att höra hur det går för den i tävlingen: jag kände mig först vara väldigt konkurrenskraftig vid inlämning, men en liiiten detalj i sammanhanget är att tydligen deltog 10 000 (!) andra också i tävlan, och en del av de bidragen är riktigt bra, ja bättre i vissa fall tycker jag nog, än mitt. Men oavsett, och allt sammantaget, blev bilden så bra som jag rimligtvis kunde vid tillfället, och jag är tillfreds med att ha tagit viktiga kliv framåt. Det är inte så illa. Inte illa alls.
The Monster Within – to the finish(ed) line?
En idé som kunde spåras tillbaka över 30 år får en någorlunda rättvisande illustration, passande nog i samband med Halloween: åter på scenen står den demoniske Kashar.
Kashar var en förvisso cool men inte särdeles originell Bad Guy från urtida rollspelande över 30 år sedan, som fick en mer unik och genomarbetad gestalt och roll när jag så småningom skrev ner våra äventyr och omarbetade dem till en serie berättelser. Han försågs med en mer gedigen backstory, förankrad i en historiskt grundad kontext, en mer motiverad roll i berättelsen samt kopplingar till den övergripande narrativen i mina storys.
Kashar var ursprungligen en tudjut, ett folk inspirerat av medeltidens mongoler IRL, och därtill en böge, dvs en schaman. Som sådan blir han besatt av ett ont andeväsen och tar sedermera över ledarskapet för en expeditionskår av tudjutiska krigare, varefter han öppnar en dörr in i en annan värld och bringar sin skara dit. Där stegras hans demoniska aspekt, och han blir fullt ut en monstruös omänsklig gestalt och hamnar på kollisionskurs med berättelsens protagonister.
Över tiden har jag jobbat med Kashars utformning, som redovisats i flera inlägg här: se ”Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra”, ”The Monster Within […] del 1” och ”The Monster Within del 2” (se galleri av inspirationer i urval ovan). Sammanfattningsvis arbetade jag gradvis in ett historiskt, på mongoliska förlagor grundat, utseende för hans uppenbarelse, med överlappande krigiska och schamanistiska detaljer som talismaner, de långa remmar och rep som böges företedde och en andetrumma med vilken han genomför riter.
Kashars själva varelse kom också att få en mer monstruös och demonisk form. Jag designade ett koncept, delvis inspirerad av novellen ”Främmande Hyresgäster” i samlingen ”Dödsbädden” (sv. 1978, på eng. I am the Doorway, 1971), samt seriefiguren Judge Fear från Sci-Fi-serien Judge Dredd med temat ögon som den viktigaste manifestationen av den demoniska besittningen som förvrider honom.
Förutom återkommande konceptskisser och utkast med fokus på Kashars figur (se exempel ovan) , vilka också kombinerats med övningar i lite olika rittekniker, har demonschamanen också förekommit i diverse skisser och teckningar som skildrar olika händelser i berättelsen – han var med i flera minnesvärda scener med slagsida åt det skräckinjagande och bloddrypande.
En av dessa gav upphov till en mer eller mindre färdigställd teckning som målades digitalt – ”Yakanes face-off med Kashar”, i vilken Kashar bokstavligen slet ansiktet av protagonisten Yakane med demonögonen tydligt framträdande. Det där var en tidig övning i målning i dator med rök-effekter.
Nyligen bestämde jag mig, apropå höstens fäbless för skräcktemat påverkat av Halloween, för att göra en mer komplett tablå med Kashars figur, förlagd under scenen med avslitandet av Yakanes ansikte. Tanken var att inkorporera och bygga ut den mest färdigutvecklade teckningen, utförd i tusch, av Kashars gestalt som en övning av ritteknik med reservoarpenna och tuschpenselpenna, och sent omsider ge den en lite vidare inramning och omgivning.
Först bestämde jag mig för det valda ögonblicket: Yakane, ännu fastkedjad vrider sig i dödsplågor efter att Kashar slitit av honom ansiktet och börjar bruka den till en demonisk åkallan med ansiktsresterna på sitt ”slagben”. Vinklar, bakgrundsschamaner och landskap i fonden lades in i en konceptkladd.
Därefter överförde jag den ursprungliga teckningen av Kashar med hjälp av ljusbordet till ett tjockt kvalitetspapper som skulle tåla bläckpensel och också en eventuell senare målning. Några ytterst lätta kontur-och hjälplinjer sattes ut för de nya figurerna och bakgrunden. I stort sätt lades dock huvuddelen av teckningen ut direkt i bläck med reservoarpenna (Lamy Safari Allstar, fine nib), förstärkt med Pentel penselpenna för de mörkaste partierna.
Och så blev det. Jag är inte riktigt säker på vad man ska tycka – själva linjearbetet och de olika delarna är inte så illa, men det känns ändå som om det kunde blivit bättre på något sätt. Jag tror att man borde gått hela vägen mot mer svärta och kontrast i bilden om den ska förbli som en svartvit illustration – vilket betyder att den där nog får gå hela vägen mot en målad bild.
Andra anknutna inlägg:
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
————————————————–
”The Secret History of the Mongols”, nerskriven under generationen efter Djingis själv, när mongolerna var i full färd med att bygga upp sitt världsrike rekommenderas varmt för en förståelse av mongolernas självbild och en vid inblick i deras samhälle under tiden för Djingis Khans uppstigande till makten. Se t.ex. översättning av Urgunge Onon (”The Secret History of the Mongols”, se länk).
Några websidor på temat mongolisk shamanism och andetro.
En Gnagare i tiden
En bild vars idé varit i jäsningskammaren i mer än ett decennium får äntligen en färdig form, för en kär väns 50-årsfriande.
Det börjar att bli något av en tradition, eller kanske en liten subgenre inom ens skapande: att göra lag-anknutna alster med anledning av folks födelsedagar. I tidigare inlägg (”En Björn, en Råtta och en Sköld” och ”Att apa sig med Stil”) har det varit Djurgården som varit på tapeten. Nu har turen kommit till deras ärkerivaler AIK.
AIK var föremål för studier här för många år sedan i ett mycket populärt inlägg, ”Snyggaste lagsymbolen” där deras emblem utsågs till mest väldesignade lagmärke för Stockholmslag. Vid samma tid började jag skissa på en bild till vännen Robert, som är gnagare, där lagets symbol skulle vara prominent.
Design -och skissarbetet då redovisades i ett inlägg, ”att sätta en lagsymbol på en flagga”, där ett originalkoncept för en strålande AIK-flagga förevisades. Men det mynnade aldrig ut i en bra färdig bild: jag var inte nöjd med idé-utkastet, och projektet lades ner.
Men, och det är passande då densamme Robert nu uppnått 50-årsstrecket, man ska inte glömma det som varit, utan lära av det. Inför jubiléet ifråga återkom tanken på att rita något till dagens födelsedagsbarn med AIK-anknytning. Less is more är något som egentligen inte ligger för mig, som är mer för att neurotiskt mata på med mer och mer detaljer och överlasta mina alster. Jag dock försökt tvinga mig att tillämpa det mer och mer med åren – och nu var ett sådant tillfälle. När flaggmotiver åter aktualiserades bestämde jag mig för att fokusera på de två viktigaste elementen, lagmärket och hans porträtt – och skala bort allt annat.
Flaggan först. För den nya bilden ville jag göra den mer dynamisk, i rörelse men ändå tydlig i sitt motiv med textinslag. En titt på lite vajande landsflaggor gav rätt input, och sedan bar det av.
Därefter var det dags att börja med markerpennorna, eller snarare markerpennan, eftersom man äger exakt en (1) av dem (svart förstås), men vad tusan. För ett starkt kontrasterande motiv med klar färgfält passar det ju.
Flaggan fick sina svarta strålar som bildar mönstret, med en fineliner lades text och detaljer på skölden. Ett underliggande svart färgfält fick täcka sköldens fond – de ljusa detaljerna som årtal och solstrålar fick läggas in med vitt ovanpå.
Jag tittade på flera foton av Robert och bestämde mig för ett som underlag för porträttskissen som jag dock såg till att inte lägga mig för utstuderat identiskt intill – för jag ville något ändra känslan i hans uttryck. Min vän, han är en utsökt vänlig och inkännande man, men jag ville också upphöja honom, försöka fånga draget att han är någon att se upp till – såsom jag ser upp till honom.
Skissens utformning präglades av den stil som jag bestämt mig för. I syfte att jämka samman ett grafiskt (flaggan) med ett porträtterande element valde jag en avskalad, ”posteriserad” bild med tydliga linjer och kontraster och en begränsad färgpalett som skulle bygga på flaggans färgskala. Det skulle erbjuda en välkommen utmaning, det är inget jag gjort mycket tidigare för hand. Med skissen som underlag ritade jag därför upp Roberts porträtt med svart marker och grå mangapenna.
Allt som allt blev det tre (3) handritade varianter, där jag experimenterade mig fram genom olika balanser av ljust till mörkt på den schematiserade mängd valörer som porträttet skulle bygga på. Från en mörkare, över en ljusare, och slutligen en kompromiss där det hela fick sin balans. Sistnämnda efterbehandlades efter inscanning för att få bort skavanker, ojämnheter i bläckets täckning och i förberedelse för att jämka ihop den med flaggan, vilket var nästa steg.
Flaggan, som fått sina sista detaljer på plats, harmoniserades på samma sätt och jämkades samman med porträttet. Nu var den hel, men vecken markerades med samma grå färg som porträttet. När det var klart var det dags för det sista: att se hur det hela tog sig med gult som bottenfärg på hela motivet.
Tanken hade hela tiden varit att sätta det där trycket på en svart T-shirt, och att bildens svarta element förhoppningsvis skulle närmast smälta samman med den dito bakgrunden med det gula som framträdande valör som gav bilden dess identifierbara drag. Och det såg ju ut att funka, åtminstone på papperet eller skärmen – fast man vet ju aldrig. Det var dock med tillförsikt man drog in till tryckaren för att få det hela fäst på T-tröjan.
Och så blev det hela, faktiskt till och med lite bättre än vad man kunde önska åtminstone färgmässigt. Det svarta smälte sömlöst samman med tröjfärgen, och den grå-över-gula valören fick en närmast lite glansig, guldliknande ton som passade jättebra i sammanhanget. Den verkar ha mottagits väl, så – grattis igen till en gnagare!
För Dig, Robert
Apollo – The Sun Twin (in progress) -12 Greek Gods (V)
Apollon, den gudomliga tvillingen tillika helandets, musikens, solens, samt profetiornas gud är femte man till rakning i projektet med 12 grekiska gudar.
Odysséen av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har vi kommit till Apollo: solens, läkandets, musikens, och oraklernas gud, tillika tvillingbror till mångudinnan Artemis.
Apollon och hans syster Artemis var barn till gudakonungen Zeus. Deras födelse var dramatisk enligt sägnerna eftersom Zeus maka Hera gjorde förlossningen svår för deras mor, gudinnan Leto, ända därhän till att skicka orm-monstret Python på dem. När de väl fötts kom de dock att lyftas in till de 12 Olympiernas utvalda skara, och särskilt Apollo tilldrog sig Zeus gillande. Hans portfölj av maktområden växte med tiden, med harmoni, balans och ordning som genomgående tema: från att ha varit en skyddsgud för herdar blev han sedermera också dyrkad i samband med stadsbildningar.
Även för gudar betraktad som ovanligt skön och behagfull, tillika utrustad med ett konstnärligt sinnelag, kom han att kopplas till ungdom, läkekonst och musik. Så småningom kom han att associeras med solen jämte den tidigare solguden Helios, med vilken han kom att sammanblandas under senantiken.
I egenskap av Zeus favoritson ansågs han ha tillgång till den högstes tankar och kom därför att utveckla en stark koppling till profetior och förutsägelser, med de två oraklen i Delphi och Delos som främsta orter för erhållande av förutsägelser om framtiden från den klassiska eran och framledes. Apollon var redan under antiken betraktad som den mest typiskt ”grekiska” av de hellenska gudarna, inte minst av grannfolk som etrusker och latinare vilka tog upp honom och lyfte in honom i sin pantheon, något som kan betraktas som en slags konkret symbol för att man tog till sig grekiska kulturella influenser.
Apollons lätt stereotypa framtoning gjorde att skissen av honom gick snabbt och utan behov av sidoblickar. En idealiskt skön ung mansfigur med några av sina attribut i vardera handen och med blicken riktad uppåt som en referens till hans band med solen och fadern Zeus. Liksom sin syster Artemis kopplades Apollon till bågskytte därav bågen i ena handen. I den andra lät jag honom hålla den lyra som symboliserade hans makt över musiken.
Olikt antikens grekofiler är jag inget fan av Apollo, som för mig alltid framstått som en slags ungdomlig, uppsnofsad variant av sin självsvåldige fader och också delar många av dennes avigsidor.
Det här blev tydligt när jag började sätta färg på bilden, där Apollos anlete kom att få drag påminnande om de idealiserade propagandaporträtten av sådana som de romerska kejsarna Augustus och Konstantin I – måhända en slags undermedveten skymt av min aversion mot den gudomlige påläggskalven.
Hur som helst – färg var det. Grundfärgerna lades på utan större problem, själva schemat varande enklare än för flera av de andra gudarna hittills. Det som skulle bli en utmaning framåt rörde mer sådant som lystern – jag föreställde mig honom i en tunika av guld som symbol dels av hans association till solen men också av hans ställning som ”golden boy” för sin ombytlige fader.
Ett halvdussin lager senare hade man kommit därhän att det mesta var någorlunda klart vad gällde den färglagda basen med olika skuggningar och ljusa nyanser. Det var som sagt ljusläggningen och dess effekter som skulle komma att stå i fokus.
Jag gjorde själva ljusarbetet som tidigare, med några lager av ömsom belysningseffekter som lades på selektiv, och kontrasterande matta och mörka partier för att stärka framhävandet och kontrasten mellan belysta och obelysta ytor.
Jag lade in en slags solskiva strax ovanför honom, mer som en påminnelse om att ytterligare påläggning skulle komma att behövas när den samlade bilden med alla de 12 gudarna så småningom skulle komma att monteras. Därefter lämnade jag Apollo för den här omgången – i jämförelse mot hans i mitt tycke mer intressanta eller tilldragande kollegor fanns här mindre som höll mig kvar, vilket gör att bilden kanske känns lite ofärdig. Jag såg redan med betydligt större tillförsikt an mot skapandet av hans tvillingsyster Artemis: månens och jaktens gudinna, som kommer i nästa omgång av skapandet av de 12 gudarna.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Athena – War, Art, Wisdom & Science (in progress) -12 Greek Gods (IV)
Atena, visdomens, konsternas, krigets och vetenskapens gudinna tillika staden Atens skyddsgudinna är den fjärde i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en rimlig klarhet i sin form.
Skapandet av avbilder av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och turen har kommit till den mest illustra hittills. Efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) stundar dagen för Atena.
Atena hade en även för gudarna märkvärdig födelse: enligt myten slukade hennes fader Zeus hennes havande mor Metis efter en profetia om att deras barn skulle vara den visaste av alla gudar. Men Atenas ande överlevde inom gudakonungen och orsakade denne dödlig huvudvärk, så pass att han beordrade sin son gudasmeden Hefaistos att göra slut på det med sin slägga: och från Zeus spräckta skalle sprang Atena ut, fullt vuxen och rustad (tyvärr återhämtade sig Zeus). Hon blev genast Zeus älsklingsbarn, ty som profetian förutsagt, var hon den visaste och mest intelligenta av alla gudar.
Atena kom troligen ur en äldre gudomlig arketyp kopplad till framväxten av städer, sedermera övertagen av grekerna med deras främsta stad Aten som viktigaste nexus, vilket gav henne den karaktäristiska form vi känner idag. Visdom, tänkande och intelligens och allt som springer ur dem, dvs lärdom, vetenskap, alla tankebaserade färdigheter, liksom lagen, politiken, räkenskapen, strategin och konsterna står under och inspireras av hennes makt. Hon var också kopplad till inspirationen och kraften att finna på lösningar – och sålunda var hon beskyddare och inte sällan påskyndare av protagonister och hjältar i många av de grekiska myterna och sagorna. Även om Atena var skyddsgudinna för många andra städer kom hennes speciella koppling till Aten, efter dennas upphöjelse till den viktigaste och största av alla de grekiska stadsstaterna och huvudsäte för den klassiska grekiska kulturen och filosofin att borga för hennes framskjutna position. Romarna kom, såsom var deras sed, att likställa Atena med sin snarlika gudinna Minerva, vilken var en av staden Roms tre skyddsgudar (de övriga var Zeus/Jupiter och Hera/Juno), och från 200-talet FVt framåt att helt enkelt överta den utvecklade Atena-mytbildningen för Minerva.
Atena har avbildats mer än de flesta gudar, och det finns ett rikt material att inspireras av för hennes utstyrslar och andra detaljer. Starkast intryck kom den miniatyr av hennes kolossalstaty som stod i Akropolis under den klassiska epoken att göra, inte minst för att den företer så många av de symboler som kopplas till henne (se ovan t.v.).
Den första skissen utgick dock inte från någon av förlagorna i sig, utan fokuserade på Atenas figur och framtoning, vilken först därefter skulle kläs i de karaktäristiska höljet. Istället för statisk ville jag lägga in en antydan till rörelse, där hon skön och stark, redo till strid med såväl sinne som kropp, omgives av sina gudomliga symboliska attribut.
Förutom den beväpning och rustning som hon ofta ses med, skulle hon också förete andra typiska symboler som ugglan och ormen och sin Aegis, Atenas magiska rustning som kunde förläna sin bärare krafter som osårbarhet eller osynlighet – här i form av en fjällbrynja med medusahuvud.
Atena skulle bära den typiska kvinnodräkten peplos, snarlik Heras fast vikt vid midjan, och över axlarna en chlamys, den klassiska grekiska militära manteln fäst vid höger axel.
Redan på det här stadiet såg jag tydligt hur Atenas skepnad skulle erbjuda sina utmaningar. De många symbolerna och den parafernalia som hör till dem med texturer och material; djuren i form av uggla och ormarna med sina unika mönster och färger; och inte minst Atenas eget utseende och skönhet.
Här fanns dock en koppling sedan tidigare: jag såg Atenas gestalt som snarlik den vackra Samantha Dorman (se t.v.) vilken givit inspiration för min hjältinna Corinna, som har fler drag liknande Atenas såsom visdom och stridbarhet i skön förening. Hon har också samtidigt mörkt hår och ljusa ögon: ett annat av Atenas namn var glaukopis, ”den ljus-(eller grå-)ögda”, ögonfärg med vilken hon ofta kom att avbildas
Inför målningen av bilden tog jag hjälp av de senaste årens insikt i att grekromerska statyer, tvärtemot den bleka uppenbarelse de företer idag som gett upphov till felaktiga idéer om antikens estetik, var polychromiska 2, dvs. målade i starka färger. Modern teknik kan idag finna små rester av pigmenten, och det gav mig uppslag för färgskalan i min egen bild.
Och så, med skiss, förlagor och modern forskning som stöd, började jag rita upp grundformerna och lägga grundfärger på skärmen. Fler detaljer tillkom: de levande ormarna på hennes aegis kanter, och att pryda hennes korintiska hjälm med hästar: en av Atenas många tillnamn var Hippia, ”av hästarna” då hon ansågs ha framskyndat utvecklingen av ridkonsten.
Efteråt kom en fas där finare linjer och former växte fram med fler nyanser och mer exakta konturer: vecken på hennes peplos; ugglan som kom till i ett svep där skiftningarna i fjäderdräkten kom till med enbart färg, och hennes ansiktsdrag fick här sin rätta skepnad. Nya detaljer fortsatte att tillkomma, som medusamedaljongen på aegis och en hårkam till hjälmen.
Allt eftersom blev detaljerna mer och mer utförliga och skuggningar och färgnyanser mer exakta, under blandat nöje: ormarna erbjöd ett fasligt pillande att svära över flera kvällar med sina fjäll, medan arbetet med Atenas ansikte och hår var en trevlig utmaning som förde bilden nära det jag föreställde mig var en värdig gestaltning av gudinnan.
Till sist, när allt som kunde åstadkommas med färg och linjer uttömts, kom det sista ledet. En serie behandlingar baserade på ljusförhållanden och dessas verkan lades i lager på lager för att lyfta fram återkastade skuggor och högdagrar, och effekten av ljuset som snett uppifrån vänster faller på Atena.
Återigen kan man konstatera att man i alla fall inte backade jämfört med tidigare försök. Det är rätt nära vad jag hoppades kunna åstadkomma – den visa Atena i sin skrudade skönhet, snarlik min egen hjältinna vars drag jag känner att jag i alla fall inte vanärat i mitt försök att avbilda. En del av ljusbearbetningen har en del förbättringspotential förstås, och färgerna är kanske inte så mjuka och sammansatta i sin nyanser som man skulle önska. Men på det här stadiet är man trots allt försiktigt nöjd. Den fjärde av gudarna från det antika Grekland är klar i sin fristående form – chansen att göra vissa efterbearbetningar och modifieringar kommer när den monteras med sina gudakollegor. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Atenas målning lyssnades bl.a. på musiken ur ”Wonder Woman”, en film vars hjältinna tydligt inspirerats av aspekter från gudinnan:
”Lightning Strikes” ur ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Polychromi kallas användningen av färg som tillägg och dekoration till arkitektoniska och andra tredimensionella strukturer som statyer. De senaste decennierna har modern teknik och forskning uppdagat det mycket vitt spridda bruket av färger på antika strukturer i framför allt västerlandet och mellanöstern, efter en lång period där man felaktigt tolkat byggnadsverks, statyers och andra dekorerade strukturers blanknötta och färglösa anblick som ett slags estetiskt val redan när dessa skapades. Om detta och de pågående restaurationen av färger i antika statyer, inte minst av Atenas, se t.e.x:
Att Apa sig med Stil -Djurgårn’n Style (I)
En Gorilla, en råtta och en Djurgårdare klev in på en bar…
…och möttes av Skansens chef…? Eller nåt. I det tidigare inlägget (”En Björn, en Råtta och en Sköld”) skildrades uppkomsten av detta märkliga menageri, sprungen ur en glad DIF-supporters hjärna. Grundidén, som tydligen kommit från ett TIFO och ingick i Stockholms supporterpajkastning kring ”apor”, var en Gorilla med en råtta – och DIFs emblem någonstans.
Som påtalats kladdade vi fram en idé till tryck. Jag lanserade idén att istället för en råtta ha en isbjörn som djur, men det förkastades av idéupphovsmannen.
Det var kanske lika bra, eftersom kopplingen till ”apandet” då skulle gå förlorad. Så jag skissade upp en gorilla förevisande hela sitt avskräckande tandgarnityr, med en råtta i näven och en DIF-sköld hållen framför sig på andra sidan, lite som en scutum att storma fram bakom.
Tankeutflykten med isbjörnen, vilken delvis sprungit ur en idé om passande färgmatchning, kom dock att sätta avtryck även på Gorillabilden. Istället för en mörkbrun/svart skepnad, höll jag fast vid en vit/ljusblå/grå färgskala som bättre matchande och kompletterande DIF-sköldens starka färger.
Så långt såg det lovande ut. Jag bestämde mig dock för att modifiera den underliggande teckningen något, och förde tillbaka posen med armen som håller i råttan högre upp, närmare den ursprungliga idén, vilket ger bilden som helhet ett mer samlat intryck.
Med posen sålunda klar återvände jag till färgerna: där återstod den intressanta frågan av hur applicerandet av nyanser skulle gå till. Eftersom jag valt en slags stiliserad, linjebaserad serieteckningsliknande stil för den inramande figuren, gällde det att välja en färgskala som fungerade på en sådans nivå: som antyder skuggning och högdagrar liksom detaljer såsom päls, snarare än realistiskt och detaljerat återger dem.
Det hörde till saken att bilden ju från början tänkts att sättas som tryck på en T-shirt eller tröja- och hur tryck, speciellt färgade sådana, kommer ut när de väl sätts på plats kan skilja sig en hel del från hur de ter sig på skärm eller papper. Sålunda ägnades en viss tid till att pröva olika inställningar och varianter för färgåtergivningen, alltifrån en reducerad färgskala till en där de tecknade linjerna framhävdes, och åt motsatt håll, en där färgernas kontrast skärptes för ett mer ”målat” intryck.
Till sist hittades en rimlig kompromiss, med en bibehållen full färgskala och linjeskärpa som dock ”kurvades” något för att stärka såväl skuggor som ljusa partier, och som förhoppningsvis skulle komma att te sig rimligt väl på en tröja såsom var tanken. Dess mottagare gav tummen upp, och så fick det bli.
Det blev ju inte så dumt. Gorillan ser tuff och vild ut, DIF-skölden är tydlig och funkar bra med den blåaktigt vita pälsen, och råttan ja, den lever åtminstone…. Härnäst ska vi se hur det hela tar sig när det sätts på den tröja som det hela var tänkt på från början.
För dig, Felix
Hermes the Winged Messenger (in progress) -12 Greek Gods (III)
Hermes, Gudarnas Budbärare, tjuvarnas, vältalighetens och köpenskapens Gud kommer ut som nummer 3 i dódekalogen av 12 grekiska gudar under färdigställande.
Den tredje guden att närma sig målsnöret i den pågående gestaltningen av 12 grekiska gudar,överlappande med de klassiska ”12 olympierna”1 efter Ares, Krigets Gud (se länk) och Hera, Gudarnas Drottning (se länk) är Hermes , den Bevingade Budbäraren.
I sin äldsta ursprung var Hermes en slags Gud som överträdde normer, både bokstavliga och andliga. Han färdades mellan världarna, ledde de döda till dödsriket och symboliserade bandet till landet och gudarna för befolkningen. Han kom mer och mer att fylla rollen som medlare, förhandlare och sändebud mellan, för och till gudarna, delvis påminnande om den funktion som Loke ofta fyllde i de nordiska gudasagorna. Ännu mer än denne kom han att samla på sig verksamhetsområden och förekom i många berättelser, i vilka han ömsom betraktas som gudomlig härold, också kopplad till snabbhet och fysisk excellens och med nära band till flera av gudinnorna med vilka ofta interagerade som en slags följeslagare och agent: ömsom en slags skojare och skälm; han är en bringare av nyheter, en sagoberättare och förhandlare – men han var också tjuvars och bedragares gud. Efter romarnas upptagande av Hermes som synonym med deras egen snarlike gud Mercurius kom han att kopplas starkare till köpenskap, till mysticism och andliga resor.
Hermes /Mercurius många roller och långa kult kom att göra flera av hans många symboler till kulturellt ikonografiskt allmängods i västerlandet som fortfarande används, inte minst hans många attribut med vingar, symboler för hans koppling till resor, snabba bud och överskridande av gränser (se ex. ovan).
Det slumpade sig så att Hermes blev den första av gudarna att skissas upp: jag hade s.a.s. redan inspirationen på lut efter att ha sett en simhoppstävling. Dykarna som elegant slungade sig ut i intet, för ett ögonblick som svävande mellan luft och vatten… Så kunde Hermes färd genom himlarna te sig, och jag sökte fästa det på papper i ett blyertsutkast.
Som synes valde jag också att ta upp den röda tråden med flykt och vingar för Hermes symboler. Sålunda bär han den grekiska petasos, hatten med vingar; på fötterna Pedila/Talaria, hans berömda vingklädda sandaler; i sin utsträckta företer han Caduceus, den bevingade staven med två ormar, en symbol med äldre rötter i mellanöstern som togs upp av grekerna och i Hermes händer symboliserar makten i förhandlingar och köpslagan, men också kan döda eller omvänt väcka de döda.
Utifrån skissen ritade jag så bilden direkt i datorn och valde ett set av grundfärger. Jämfört med de flesta andra i dódekalogen är framställningen okomplicerad vad gäller färger och detaljer – det var egentligen bara valet av ett vingpar för var och en av hans sandaler som vållade huvudbry.
Den främsta utmaningen skulle istället bestå i att försöka behålla den böljande och dynamiska rörelsen i bilden. För den vidare färgläggningen bestämde jag mig dock för att öka insatsen med prövande av en delvis ny metod, med de ljusa färglagren underst och skuggorna över – tvärtom från min normala process för digital målning.
Den lite ovana arbetsgången, kombinerad med min kvardröjande ovana vid att göra allt direkt på tryckskärmen med en digital penna gjorde att Hermes drog ut lite på tiden och passerades av ett par andra gudar. Men det var också lärorikt att se resultatet bli lite annorlunda, med något mer mättade färger och en färgskala som känns lite dovare och mer ”målad”.
Slutligen var det dags för sista fasen med ljusinriktad behandling, med flera lager av ljusöverstrålning, skuggförstärkningar och diverse matta och andra detaljer. Resultatet kommen så långt kan ses nedan.
Den färgprocess som jag provade ut på Hermes var intressant och lärorik och kommer att komma väl till pass för några av hans mer allvarstyngda och mörkare kollegor – passande nog, eftersom inspirationen till den kom från skräck – och spänningsserier. Med viss tillfredställelse kan jag konstatera att Hermes trots det inte förlorat den spänst och lätthet som jag hoppas att hållning och kroppsställning ska förmedla. Han ser ut som om han flyger. Vissa av vecken i hans korta tunika och mycket annat skulle förstås kunna förbättras, men det får duga för stunden i alla fall. Hermes, gudarnas snabbflyktade budbärare, känns någorlunda redo att placeras svävande ovan de övriga mer markbundna gudarna.
Under arbetet med detta inlägg med Hermes/Mercurius återkom jag, bland andra till vad som närmast måste beskriva som hans signaturmelodi:
Härnäst kommer antagligen en av gudinnorna under bearbetning: troligen Athena eller kanske Demeter.
Hermes spelar en viktig roll i Madeline Millers utmärkta bok ”Kirke”, en av flera böcker ut hennes penna som utspelar sig i mytens Grekland sett ur annorlunda och tankeväckande perspektiv.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hera, Queen of the Gods (in progress)-12 Greek Gods (II)
Hera, Gudarnas drottning, äktenskapets och moderskapets gudinna, är den andra i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en någorlunda färdig form.
Den variant på de ”12 olympierna”1 som beställts av Albert fortsätter att rulla uppför sin kulle: efter den första installationen av Ares, Krigets Gud (se länk) har turen kommit till dennes mamma, Gudinnan Hera.
Hera var Gudarnas Drottning i Olympens pantheon, syster och maka till Zeus, gudarnas konung och moder till en skara gudar och gudinnor, från de kända Ares, Hefaistos, Eris och Hebe, till flera mer anonyma. Såsom mäktigast av alla gudinnor, både personligen och ifråga om auktoritet, vågade ingen i gudaskaran med undantag från Zeus öppet trotsa henne. Heras kult var uråldrig och vida spridd, och hon var bland de mest omtalade av alla gudomar. Hera verkar ha framträtt ur den arketyp för en modergudinna med kosmiska drag som överlappar med andra besläktade ”Övergudinnor” i såväl Mellanöstern som den vidare Indoeuropeiska sfären, vilket framskymtar i den litteratur som tilldelade henne samma epitet och inflytandesfär som Gaia, Universums allmoder. Det mörka och farliga draget i hennes varelse återspeglar också en tidigare era där hennes makt över tvedräkt, strid och död går sida vid sida med barnafödande och äktenskap. Hera illustrerar dock tyvärr också det misogyna draget i klassisk grekisk litteratur, i vilken hon såsom Zeus maka gradvis drogs ner med ett ringaktande anslag och ofta reducerades till en svartsjuk och hämndlysten ragata.
Redan romarna noterade det där när de identifierade henne med sin egen Juno, med vilken Hera blev synonym från republikens tid och framåt: deras Juno/Hera återförde en krigisk och majestätisk aspekt jämfört med den rent grekiska Hera, och romarna ärade henne tydligare såsom staden Roms skyddsgudom.
Jag delar mina romerska föregångares sympati och dragning till Hera/Juno, med en ganska tydlig blick av henne för mitt inre, en som jag såg fram mot att kunna gestalta med respekt och aktning såsom hon förtjänar. Och sålunda kom hennes anblick till, klar i sina konturer redan i det tidigaste utkastet, i en frontal pose iklädd tidspassande klädnad, med påfågeln som symboliskt djur.
Hera bär en lång peplos, en föregångare till tunika fäst vid axlarna, över vilken hon svept en himation vilken både här utformats för att verka som den slöja som en gift kvinna bar men också gjorts vid och vindfångande likt en mantel för att understryka ett majestätiskt intryck. Uppmuntrad efter att kontrollerat med en mängd verkliga förlagor (se några ex. nedan) för att se att utformningen av hennes klädnad och andra detaljer höll måttet tyckte jag utkastet var så pass lovande att den direkt kunde läggas till grund för hennes bild.
Jag ville förstås inte göra avkall på den skönhet som är gudinnans signum, men sökte, i passande dräkt, kombinera den, ja integrera den till en del av uttrycket för Heras karaktär, anknytande till den tradition som sedan mer än 2500 år tillbaka betraktar Hera som sinnebilden för en skön, vördnadsbjudande och värdig matriark. I det syftet gjordes dock ett medvetet avsteg från just det traditionella såtillvida att jag frångick den normala kronan eller diademet för att istället ge henne en gyllene lagerkrans, ett tecken för kunglighet som annars mest förbehölls män.
Hera företer också två symboler som associerades med henne i olika eror och regioner : mest iögonfallande förstås påfågeln, traditionell persisk symbol för kejserlig makt, som blev gängse vid Heras sida under hellenistisk tid. I sin hand bär hon granatäpplet, kopplad till fruktbarhet och barnalstring – liksom odödlighet.
Med designen någorlunda skissad, var det dags för huvudsaken – att faktiskt måla den riktiga bilden. För val av grundfärger lades först skissen under som riktmärke. Redan här blev det tydligt att den stora huvudvärken skulle bli påfågeln – eller rättare sagt, dess stjärtfjädrar.
Men det var bara att bita ihop. Under långa nätter, fjäder för fjäder, strå för strå i lager på lager, växte påfågelns imposanta och iögonfallande fjäderdräkt fram, inramande gudarnas drottning. Under processen växte också bekantskapen med det ännu nya verktyget, en enkel HP Elitepen pekpenna direkt på skärm, och dess begränsningar.
Så småningom var det dags att dra undan skissen som stöd, och lägga in skuggor och linjer i färg, samt börja arbetet med att skapa mer färgnyanser, både ljusa och mörka, och börja variera färgskalan också ifråga om toner i olika partier. Speciell omsorg lades på Heras ansikte, den mest finkänsliga delen av bilden.
Under arbetets gång har jag kontinuerligt fortsatt att uppdatera mig och läsa på om antiken och det slog mig att något fattades Hera: de juveler och smycken en högtstående grekisk kvinna skulle burit som tecken på sin status. Baserat på historiska förlagor designades därför i sammanhanget diskreta smycken och lades till.
Sista fasen fokuserade som tidigare på ljusbehandling – fördjupning av skuggor, stärkande av högdagrar, ljusöverstrålning, behandling av matta och glansiga partier, materialeffekter, osv lades till i flera olika och samverkande lager. Resultatet kan ses nedan.
Försiktigtvis kan man konstatera att det hela blev i alla fall…skapligt. Hon ser inte illa ut Hera, och hennes kungliga och respektingivande figur är förhoppningsvis tillräckligt närvarande på bilden, även om fångandet av hennes gudomliga aegis tyvärr övergår min förmåga. Ifråga om målning av kläder och underliggande figur är det ett steg fram från Ares-bilden. Med några dagars distans till bilden kände jag dock att mer skillnader i olika ljuskvalité på skuggningarna i de många veckade och formföljande partierna i Heras klädedräkt behöver tillkomma. Men så långt, så väl. Chansen att lägga på ytterligare ljuseffekter och göra korrigeringar kommer när den bakgrund som bilden kommer att sättas in i för en sammansatt vy av alla de 12 gudarna läggs till. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Hera lyssnades det (bland annat) på ”El Greco” av Vangelis:
”Part 1” ur ”El Greco” av Vangelis
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
En Björn, en Råtta och en Sköld
En passande bild för en Djurgårdares halvsekelfirande
Det låter som inledningen till vits, och saknar förvisso inte sina småroliga poänger. Det började som en idé från den inbitne supportern tillika blivande stjärnkocken Felix. En dag småpratade vi och han framkastade en undran om jag inte kunde göra en tja, illustration på Djurgårdens, hans hjärtas lags, tema. Och han hade en idé i baktanke: grejen med att DIF:are kallas för ”Apor” som tillmäle, speciellt av andra Stockholmslag. I en litet oväntat humoristisk och självironisk anda hade ansvariga för Tifon och annan läktaraktion bestämt sig för att bejaka det där och organiserat en mäktig Tifo med en gorilla som svingar en råtta, symbolen för ärkerivalerna AIK. Kunde jag inte designa något i en stilen…?
Idén lät kul, och jag ville gärna göra något för Felix, så vi brainstormade och fingerkladdade ett slags telefonklotter på min nya dators touchscreen. Bland tankarna som flög runt var dock att byta ut Apan mot något annat djur. Varför inte, föreslog jag, en… Isbjörn?
Min idé var att en isbjörn med sin färgskala tydligt kontrasterar mot Djurgårdens färger: jag är själv inget Fan, och tänkte ur rent estetiska parametrar, lite som när jag för många år sedan gjorde en studie av olika Stockholmslags emblem. Men för supporters betyder ju lag en massa annat. Så när jag visade ett utkast av en björnvariant för Felix, sa han: kan bli snyggt, men…Nej. Gorillan är roligare.
Där hade DIF-isbjörnens saga kunnat vara all. Men jag hade visat utkastet för en annan DIF:are också, nämligen den stundande halvsekellegendaren… Björn. Och han gillade björnen bäst. Och sålunda fick den varianten nytt liv, och kom att utformas parallellt med Felix gorilla.
För att mer skilja ut björnvarianten från sin apiga föregångare bestämde jag mig för att förutom skillnaden i djurmotiv välja en delvis annan stil, på en gång mer naturalistisk i sina detaljer men samtidigt mer emblematisk i sådant som sin pose och kroppsliga uttryck. Så jag greppade lite pennor och skapade en ny underliggande skiss.
Med det utkastet som bas skissade jag så upp bilden i sin helhet i datorn, med den underliggande färgskalan tidigt integrerad. Erfarenheterna från parallellbilden, som låg något före i sin process, kom väl till pass för att snabbt identifiera sådant som skuggade partier och val av penslar i GIMP, som användes som ritplattform.
Själva ritandet gick efter omständigheterna smidigt. Den mer verklighetstrogna stilen krävde att man åter tampades med slitgörat att försöka teckna päls. Men genom att ge mer akt på val av ”penslar” för diverse detaljer och lite experimenterande med borstliknande varianter blev resultatet inte så dumt.
Sista fasen fokuserade på ljusbehandling av olika slag, med stärkande av högdagar respektive skuggor och ett försiktigt läggande av ljus i olika nyanser för att göra framför allt pälsen mer nyanserad och levande. Kontrasten med den jämförelsevis mer stiliserade skölden framhävdes också.
Och så blev DIF-isbjörnen till slut någorlunda klar. Jag var försiktigt nöjd, med tanke på den ganska raka och effektiva processen för dess tillblivelse. Den uppfyllde också en funktion som hela tiden var ett villkor för dess design: att kunna sättas på en tröja, att ges till sin namne Björn. Jag gjorde ett slags demonstrationsmonteringar för att prova hur det hela kunde tänkas te sig i producerat skick med tryck på fram -och baksida på en hockeytröja.
I sista stund, med deadline som närmade sig och efter kontakt med diverse tryckfirmor, bestämdes det att byta ut hockeytröjan, som skulle riskera en mer tveksam tryckkvalitet, mot en bra t-shirt istället. Men resultatet blev bra tror jag. Så roddes trots allt en rätt kul idé iland, för ett tillfälle som knappast kunde varit bättre. Hipp Hipp Hurra för Björn, och ät inte för många råttor utan tänk på magen nu när du uppnått din aktningsvärda ålder.
För dig Björn
Den ursprungliga bilden med en gorilla som motiv blev klar före björnvarianten, men har ännu inte överräckts till sin idéupphovsman och mottagare: den kommer att presenteras här också när det blir dags.
Ares the Bringer of War (in progress)-12 Greek Gods (I)
Krigsguden Ares är förste Gud ut i en Dódekalog av bilder med motiv från den grekiska mytologins gudavärld som nu befinner sig på sista varvet.
Det var den unge Alberts ide: inspirerad av Percy Jackson-böckerna tror jag, beställde han bilder på dussinet grekiska gudar. Efter diverse förhandlingar kom vi fram till ett urval som med ett undantag överlappar med kretsen av de klassiska ”12 olympierna”1.
Det hela började i optimistisk anda med konceptdesign för alla de 12 gudomarna för att hitta en slags gemensam stil, samtidigt som var och en fick uttryck som var karaktäristiska och samtidigt historiskt grundade. Jag ville undvika ”superhjältegudar” á la Marvel och sökte mig istället till källorna i form av statyer, målningar, mosaiker och periodriktiga beskrivningar, i syfte att iaf. något närma sig vad grekerna kunde ha sett framför sig när de föreställde sig sina gudomar. Denna konceptsökande fas mynnade ut i en serie av 12 blyertsskisser där varje gud fick sitt individuella men förhoppningsvis också historiskt förankrade uttryck – vilket också gjorde det klart att var och en skulle erbjuda sina egna utmaningar, vare sig det var fråga om utseende och kroppsform, intryck, anknutna djur, med mera. En oro som gnagt redan från början började växa: att det där skulle bli ett riktigt Sysifosjobb…
Men nu har sent omsider detta jätteprojekt börjat ros iland. Först med att närma sig målsnöret är…krigsguden Ares. Ares, son till gudarnas kung Zeus och gudadrottningen Hera, skildras genomgående som gud för krigets blodtörstiga sida, för rå naken, organiserad aggression. Han var inte en speciellt omtyckt gud, men en som speciellt de grekiska stadsstaternas arméer av frivilliga folkarméer såg till att blidka, och som de åberopade för mod och framgång i strid.
Sammantaget står står alltså Ares i sitt esse fram för mig som en slags arketyp för sin periods krigare, och det var det som jag valde att betona i utkastet till hans bild.
Redan på skisstadiet framgick också vad som skulle bli hans definierande utmaning: att någorlunda troget men ändå med ett visst drag av individuella särtecken avbilda den parafernalia i form av vapen, klädnad och annan utrustning som hörde en tidstypisk grekisk krigare till.
Jag utgick från den klassiska bilden av en grekisk hoplit, den klassiskt tungt rustade fotsoldaten försedd med en stor sköld, harnesk av ”muskel”-typ och en väl täckande hjälm i korintisk stil (500-talet+ FVT). Genom vissa tillägg förankrades Ares i ett vidare hellenskt sammanhang – sålunda bär han förutom hopliternas typiska doru (spjut) en falx, ett lieliknande slags svärd som fruktades i händerna på bl.a. Trakerna i norra Grekland. Istället för aspis, den helt runda tunga skölden, gav jag honom den boeotiska varianten med utskurna sidokanter.
För att ”De 12 Gudarna” -projektet skulle bli av skulle det också vara tvunget att bli det definitiva genombrottet för en arbetsgång där bilderna helt och hållet skapades i dator med pekskärm -och penna som huvudverktyg, och som jag hittills bara tillämpat fullt ut på mer figur/seriebetonade motiv (se tex. Kakashi-bilden). Det hade varit kul att måla för hand med t.ex. gouache, men volymen på arbetet och frånvaron av en lämplig, dedikerad arbetsplats talade emot.
Med konceptet som bas skissades konturer och linjer alltså upp direkt i datorn, för att sedan få sina grundfärger, viktigaste element och största identifierande detaljer: här lades t.ex en hund med blodiga tassar på hans sköld: ”Krigets Hundar” var Ares skyddsdjur och identifierades med guden själv. Runt denna bas lades så lager på lager av nyanser, mönster, mörker -och ljuskikt, samt olika former av skräddarsydda effekter.
Till detta lades så en mängd allt finare detaljer på allt eftersom för material, reliefer och mönster. Grekiska krigare, speciellt av högre status, kunde ha mycket grannlåt på sig när de drog i krig, men jag valde att fokusera på markörer för kvalité för Ares, som ju trots allt är mer intresserad av att kliva över lik på slagfältet än imponera på parader. Blodstänk på benskenorna är för honom den högsta formen av utsmyckning.
De sista momenten i processen hade alla framför allt ljus -och skuggbehandling i fokus. För det lades ett halvdussin ytterligare lager på, där olika effekter provades ut, vissa förkastades och andra behölls, i syfte att göra bilden mer levande och ge den mer nyans.
Ares genomgick ungefär 8 olika faser på sin process. När jag började ana att man grottade ner sig för mycket i småpixlandet var det dags att sätta en slags punkt, med resultatet dittills som nedan.
Jag hade parallellt också gjort de första faserna på alla de övriga 11 gudarna, men att det var Ares som passande nog fick bilda spjutspetsen var antagligen ett bra val. Just mängden av olika ytskikt, material och belysningen och skuggningen av dessa blev en lärorik upplevelse som kommit väl till pass för flera av hans gudakollegors bilder.
Själva slutresultatet så långt kommet är OK, om än inte fullt ut så uttrycksfullt och bestämt i sin stil som jag skulle önska: den svävar, som så mycket ens nybörjarjag gör, i ett slags limbo mellan teckning, fotorealism och ”Målad” stil. Jaja, det är en del av processen, att finna någon slags ”stil” med ett arbetssätt som ännu är väldigt nytt för en. Just nu står Ares också lite i ett slags vakuum utan den bakgrund som kommer att binda ihop alla ”De 12”: med sistnämnda kommer, är tanken åtminstone, Ares övermänskliga kvalitéter att framhävas mer än vad som är fallet än så länge. Jag hoppas iaf. att Albert ska gilla den.
Vilken gud skall komma härnäst? Athena, Ares syster? Eller hans älskarinna kärleksgudinnan Afrodite? Eller kanske Hades, som har en spännande vovve med sig på bild? Fortsättning kommer snart.
Under tillblivelsen av Ares lyssnades det förstås (bland annat) på Gustav Holsts ledmotiv för Mars, Ares romerska alter ego:
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Kati Uprising – for Georgia
Om en symbol för kamp och motstånd som kom ut till de pågående protesterna i Georgien
Ibland korsas de inre landskapen och vår världs realiteter på oväntade sätt. Det började, som alltid, med en utforskning av mina tankars och föreställningars främsta fanbärare, Kati, och strävan efter att göra henne rättvisa och en dag kunna skildra henne i all hennes kraft och prakt. En sådan övning mynnade ut i en skiss till koncept för Kati som reser näven – se inlägget Kati raised fist: ink exercise.
Det där är en mycket enkel idé, och inte speciellt väl genomförd med tanke på motivet. Det viktiga är dock gesten, och vad den kan innebära som är i fokus. Den tänkte jag mig, kunde förmedla många olika saker: en gest för seger, för motstånd, kampanda och maning till strid. Att stå upp, inte låta sig besegras, och kämpa, – det är andan som Kati symboliserar för mig, och som jag ville illustrera.
Oaktat dess brister och att den kan förstås på många sätt var det alltså i dess egenskap av symbol för vilja och kamp som den utvecklats vidare.
En fundering som kom närmast av sig själv, var att kanske göra något, tja grafiskt med den gryende symbolen. Tanken var att göra något som kunde sättas på en t-shirt med en feministisk symbol, kanske med en venussymbol som jag jobbat med tidigare, (se inlägg). Delvis inspirerad av andra skapare på nätsajten Deviantart, gjorde jag därför nyligen en variant med marker eller märkpenna, med stark kontrast som bärande element istället för findetaljer, passande för mångfaldigande och kombination med andra element.
Det var då nyheter om händelser i Georgen de senaste veckorna kom att leda tankarna på avvägar.
Såsom blivit tydligt under de senaste veckorna står Georgien inför en situation starkt påminnande om Ukraina 2014: ett korrupt och av Putinregimen påverkat etablissemang försöker avleda sitt land från ett närmande till Europa, och ett mer politiskt och samhälleligt fritt samhällsskick som en majoritet av befolkningen skulle önska, till förmån för att framleva som klientland till den stora grannen i norr (20% av landet är redan under rysk ockupation efter att Ryssland intervenerade i regionerna Abkhazien och Sydossetien år 2008). Antagandet av de s.k. ”Agentlagarna” om registrering av föregivet utländskt influerade organisationer är en karbonkopia av den lagstiftning antagen 2012 i Ryssland som fått effekten att insynen från organisationer som värnar om vadhelst som myndigheterna finner obehagligt, vare sig det är miljön, pressfrihet, mänskliga rättigheter, minoriteter osv, reducerats till ett minimum och att censur och statlig styrning av medierna nått rent stalinistiska proportioner. Vilket var dess syfte, uppenbart för de som likt denna blogg rapporterade om tendenserna i Putins Ryssland (se t.ex. flera inlägg om Pussy Riot-fallet) då.
Medan jag följde rapporteringen från Tblisi på småtimmarna kom jag närmast utan att tänka på det att göra ett montage med bilden på Kati , lite som ett svar på frågan:
Vad skulle Hon säga, och göra, inför det här?
Det var symboliken såväl som blandningen av element, med färgskalan, i röd, vitt och svart, påminnande om forna tiders politiska affischer med dessas starka kontrast och intryck, som ledde mig, och mynnade lite oförhappandes ut i en bild som jag tycker har, tja, något.
Det ömsom arga, ömsom lekfulla humöret fick mig att pyssla på med idén vilket snabbt mynnade ut i olika varianter inom ramen för den grundläggande svart-vit-röda färgskalan. Dessa blev snabbt så pass många att jag fick skapa ett slags moodboard för att få en överblick.
Det kunde låta märkligt att det här omtalas som om det skedde närmast av sig självt, som en slump. Men det finns något för mig avgörande och samtidigt utanför det egna självet i att det här är ett tillfälle som är ovanligt klart både ifråga om symbolik och en viss inneboende kompromisslöshet. Själva den omedelbara sak som föranlett konflikten i Georgien att spilla ut på gatorna bär syn för sägen. Det är otvetydigt just en önskan att i praktiken hindra Georgiens närmande till Europa som föranlett regeringspartiet ”Georgiens Dröm” med dess russofile oligarkledare Bidzina Ivanishvili att åter försöka driva igenom sin ryska agentlag. Det som ser ut som en bugg för andra, ses som en feauture för dennes anhang. De vill inte ha ett friare och mer transparant Georgien, tvärtom.
Och så oavsett de många förbehåll man skulle vilja ha, för oppositionen är sannerligen varken speciellt välorganiserad eller några idealdemokrater av sagokaraktär, är kontrasten till sist och syvende mycket tydlig. Precis som i Euromaidan-demonstrationernas 2013 i Ukraina är valet klart – ett mer öppet samhällsliv med civilt och medborgerligt inflytande, eller ett opakt och auktoritärt samhälle, till råga på allt inte bara under Rysslands skugga utan dess direkta ockupation.
Världens skeenden kan ofta få en känna sig vanmäktig och deprimerad och det är, inser jag, en återspegling av min egen bearbetning av skeendena, en impuls att få utlopp för frustrationen och att åtminstone säga ut sin mening som varit drivande och mynnat ut i den enkla lilla bild som här är. Men det finns trots allt även andra medel till ens förfogande även för de som kanske inte kan ta första flyget till Tblisi och sälla sig till de demonstrerande. Vi är medborgare, och kan ta ställning tydligt på sätt som faktiskt betyder något. Snart stundar t.ex. val till Europeiska Parlamentet för oss i Europas länder, och just denna konflikt har en direkt koppling till Europeiska Unionen som gör våra val till något som får direkt effekt på skeendena där.
Vårt land och hela Europa borde inte bara uttrycka sympati utan göra klart, och verka för, att man aktivt stödjer de som reser sig till motstånd mot försök att tysta och förtrycka civilsamhället, och vågar höja rösten oaktat sin allt mer repressiva stats vedergällning. Klart och tydligt meddela nationen Georgien att de är välkomna i den Europeiska kommuniteten, vilket dock utesluter försök att lägga munkavle på det civila samhället. Europas institutioner kan ingripa aktivt – om lagen går igenom kommer alla organisationer som är dess måltavla att beläggas med böter när de oundvikligen bryter mot lagen. De böterna kan vi i Europa betala, vilket redan föreslagits av t.ex. den Gröna Partigruppen EU-parlamentet. I oktober går georgierna också till val, och de valen borde vara en tydlig folkomröstning om Georgiens framtida väg. De partier som stödjer, inte bara i ord utan med sin röstning och sina förslag, de som nu demonstrerar för ett bättre land och mot censur och förtryck, borde vara de som vi skickar till Bryssel. Och med dem budskapet till Georgiens folk att vi står på deras sida, mot korrupta politiker som vill tysta dem och som går i Vladimir Putins ledband.
Arbetet med bilden som inlägget kretsar kring hade som påpekats redan tidigare varit tänkt som en möjlig symbol/dekal och har redan kommit att flöda över i andra motiv av liknande karaktär som det ovan: några av dem kommer att redovisas här den närmaste framtiden.
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
Kakashi
Digital teckning & målning av en figuren Kakashi från mangaserien Naruto.
En förfrågan kom häromveckan till mig om att rita figuren Kakashi åt en ung gentleman. Kakashi är en ninja med övernaturliga krafter och en populär karaktär i den japanska mangaserien Naruto, sedermera också förekommande i animerade filmer (anime) och kort- såväl som dataspel. Delvis för att figuren redan förekommer ymnigt i tecknad form och delvis för att jag har en tendens mot realism i utförande, valde jag att bortse från tecknade förlagor. Istället tittade jag på skulpterade figurer (action figures) för inspiration till Kakashis look och ställning.
Jag började att göra ett första designutkast med reservoarpenna, dynamisk för att ge en idé om karaktärens förmågor och attityd. Stående ganska brett med en kniv i handen, och andra handen uppe för att frammana en blixt. Jag gillade hur den där blev och bestämde mig för att gå vidare från den.
Redan på utkast-stadiet bestämde jag mig för att teckna Kakakshi-bilden så mycket som möjligt direkt i digital miljö, med datorns touchscreen och en digital ritpenna som redskap. Det utvecklade sig till den mest renodlade digital art jag hittills gjort: nedan kan processen ses i sina steg.
En grov konturskiss gjordes på skärmen, därefter valdes grundfärgerna på figur såväl som bakgrund, varvid konturerna kunde tas bort (1-3). Lager av mörka såväl som mörka valörer lades på för skuggor, veck och upphöjda partier. Nya mer softade och detaljerade lades på förkonturer som behövde stärkas. (4-6). Mer renodlat mörka och ljusa partier lades på för djupare skuggor och högdagrar. Justeringar och nyanser putsades fram på figuren och bakgrunden. Blixtarna ritades in och försågs med glöd-effekter.
Slutligen, efter viss tvekan eftersom bilden skulle levereras, lades en ganska enkel ljuseffekt på för området närmast och direkt upplyst av blixtens knutpunkt. Och så fick det vara klart för den här gången.
Jag måste försiktigtvis säga att jag är nöjd – framför allt med hur smidigt och förhållandevis snabbt det där kunde komma till, med två andra projekt samtidigt i pipen. Det snabba steget över till den digitala fasen och en klarare-än-vanligt idé om arbetsprocessen visade sig i kontinuerliga framsteg utan några större stöttestenar. Med det sagt kan förstås det mesta förbättras – teckningen är trots allt ganska grov och enkel, handlaget med den digitala pennan och skärmens hala yta är inte bra och en hel del omtagningar blir följden. Man hade kunnat dubbla mängden färglager och fått fram mer realistiska skiftningar och nyanser. Själva utrustning och använda program är rudimentära, och krånglade en del. Men som ett steg att på någorlunda kort tid, några dagar allt som allt, åstadkomma något är det iaf inte ett bakslag.
För James, som jag hoppas ska gilla den.
Se mer om Naruto och figuren Kakashi i tex:
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Locusts of the Apocalypse – Apokalypsens gräshoppsmonster
Ett projekt med många år på nacken, som mellan mycket annat nyligen gavs lite tid för att till slut få sin form: en teckning av Undergångens gräshoppsmonster såsom de skildras i nya testamentets Uppenbarelsebok
”Den femte ängeln blåste i sin basun och jag såg en stjärna falla från himlen ner på jorden. Stjärnan var porten till avgrunden, och när den öppnades vällde rök fram som från en väldig ugn som förmörkade solen och luften. Och ur röken vällde gräshoppor ut över jorden (…) Gräshopporna var rustade som krigshästar, med något liknande kransar av guld på sina huvuden: deras ansikten var människors, deras hår som kvinnors, deras tänder såsom lejons käftar. Likt järn var deras bröstpansar, och deras vingars dån var som en krigshärs hästar och vagnar som störtar till strid. Till stjärt hade de giftgaddar, likt skorpioners (…)”
Uppenbarelseboken 9 :1-10
Jag har läst Bibeln sedan barndomen på flera språk och likt andra kulturellt formativa skrifter som Koranen, Iliaden, Aeneiden och Bhagavad-gita löpande återkommit till den genom åren. En sådan återkomst var efter att ha läst Dante Alighieris Den Gudomliga Komedin i tonåren som ledde till en detaljerad återläsning av Uppenbarelseboken, från vilken Dante tydligt tagit upp många teman, inte minst i sin beskrivning av Helvetet, passande nog. Störst intryck den gången gjorde beskrivningen av diverse monster och demoniska odjur som drabbar jorden på de yttersta dagarna.
Jag var och har förblivit inspirerad av sådana groteskerier av olika skäl, men ett har varit inspiration till mina egna berättelser med en slagsida åt visuella föreställningar – och bland några visuella anteckningar sparades en som därefter förblivit med mig: beskrivningen av undergångens gräshoppsmonster från citatet ovan.
Johannes Uppenbarelse är extremt symbolisk och allegorisk och mer än kanske någon av bibelns böcker fylld av litterära figurer, symboliska representationer, antydda hänsyftningar osv. Detta är inte något unikt utan i själva verket rätt typiskt för dess genre, profetiska böcker om jordens undergång. Gräshoppsliknelsen i sig bär syn för sägen, betraktad i en litterär kontext. Gräshoppssvärmar förekommer som en symbol för förstörelse som kommer från ovan i diverse forntida litteratur från Egypten till Kina. I Bibeln är det kanske mest berömda omnämnandet av gräshoppor som ett av guds gissel i 2:a Mosebok (Exodus) 10:1-20 – en text nya testamentets författare medvetet strävade efter att göra liknelser och paralleller till.
I förmoderna tiders jordbrukssamhällen representerade gräshoppssvärmar ett verkligt hot: något som plötsligt kom i oräknelig mängd, slukande det som kommer i dess väg och lämnande förödelse och svält efter sig. Bidragande till dess skräckinjagande väsen var dess svärm-kvalité, där helheten inte kan omfattas eller fås grepp om, och inte går att värja sig mot med normala mänskliga medel – det är massan, inte de enskilda krypen som är den verkande entiteten. För forntidens människor intog de därför en slags mellanställning mellan det okroppsliga och det fysiska, och pockade närmast på att beslås med övernaturliga kopplingar.
Det är i det ljuset som liknelsen får sin starkaste effekt – inte som en platt detaljbeskrivning av småkryp, vilket helt spontant fick synlig gestaltning i min mentala kladd ovan. Sedermera blev jag nedveten om att det i medeltida illustrationer förekommer gestaltningar av de här monstren som inte så lite påminde om min egen (se ovan).
När jag bestämde mig för att föra upp Apokalypsens Gräshoppsmonster på min Att-Göra-i-År-lista, var det i akt och mening att slutligen fixera min egen vision, och göra den definitiva illustrationen av dessa skräckinjagande väsen kombinerat med någon form av språng framåt i framställningsförmågan – undergångsbringarna skulle kröna ett framsteg av något slag. Vilket visste jag inte än.
Jag lade upp det hela som ett idé-till-design projekt av numera sedvanlig stil, och passade i sammanhanget på att bekanta mig med några av de nya redskap som tagits i bruk i år. En serie konceptskisser och utkast i blyerts och bläck hostades fram. Många detaljer förblev tentativa: det som först behövde funka var proportionerna för denna chimaira till monster, och ett helhetsintryck som kändes rätt i ett ”bibliskt” sammanhang, i meningen rätt för århundradena runt vår tideräknings början.
Grundkonceptet bibehölls: att ”gräshopperiet” tolkas mer symboliskt och kollektivt än individuellt beskrivande, och inom ramen för en sådan ur texten springande tolkning försöka göra alla de disparata delarna rättvisa. De enskilda monstren framstod alltså följdriktigt som bevingade större rovdjur, med drag från framför allt de lejon som uttryckligen refereras i texten, med vissa överlappande mänskliga kännetecken som ansiktsdragen och ”kvinnligt” dvs långt, hår som lika väl kunde ses som en slags man. ”Rustningen” låter sig likaledes tolkas som en fjäll-liknande bepansring som kunde vara såväl av mänsklig som djurisk art. Kransarna av guld gick för min inre syn från en slags Sauronliknande höga kronor till en annan biblisk referens – en slags pervers variant av den törnekrona som Kristus ju pinas med.
Det symboliska ”svärm”-elementet skulle dock bibehållas och göras påtagligt genom dess bärande egenskap: mängden. Väl på det här stadiet började jag fundera på ett effektfullt sceneri, där såväl en eller två av monstren tydligt stod fram för betraktaren, samtidigt som intrycket av en vältrande massa och oöverblickbar mängd också förmedlas genom att fylla bakgrunden med deras kollegor…
Allt det här var ännu på det konceptuella stadiet, med klara luckor att fylla i för den slutgiltiga utformningen. Jag kände ännu att något inte klickade riktigt i sammanfogandet av bestarnas disparata delar, människobiten med djurkäftarna och huvudet på kroppen kändes lite påstaplade. Jag tillät mig avstickare under arbetet, bland annat några utkast för möjlig framtida målning som ska redovisas vad det lider. Men med vintern annalkande tog jag slutligen det avgörandet beslutet om val av teknik – det skulle bli ett seriöst försök till bläckteckning med maximal detaljrikedom men minimalt underliggande skissarbete. Ritstilen jag skulle försöka mig på inspirerades starkt av skräckseriegenrens mörka och skuggfyllda valörer parat med noggranna detaljer som företetts främst av Bernie Wrightson. Allt vad jag övat på i form av bläckteckning skulle nu tillämpas – fineliners, reservoar- såväl som penselpennor, markers, vitpenna… Jag snurrade bildligt på lite passande musik, and off we went…
Jag försökte vara noggrann och mån om att välja rätt redskap för de olika delarnas olika texturer och detaljer. Och att ha tålamod, inte störta framåt och lägga på för mycket tjocka linjer och skugga redan från början. Det där tog ett antal nätter, men flöt ändå på bra under omständigheterna: längst tid tog det att få ordning på allas vingar. Hopfogningen av inscanningen av originalet i A3 tog inte orimligt mycket tid och jag bestämde mig också för att ge teckningen en lätt bearbetning i form av färgbehandling där gråskalorna trycktes ihop något för att öka kontrasten och göra den mer monokrom. Och så en dag nästan lite oväntat, var den klar.
Allt som allt är det inte så illa. Monstret i förgrunden blev inte dumt alls, intrycket av mängden i bakgrunden fick en rimlig avvägning med att det fortfarande går att se enskilda individer och offrar inte alla detaljer till förmån för en oformlig massa. Linjearbetet är passabelt, och övningarna med tuschpennor under året har i alla fall minskat verkningarna av ens darriga fingrar. De ser inte snälla ut, de där monstren, även om man med lite mer färdighet säkerligen kunnat göra dem mer skräckinjagande. Men försiktigtvis är det ändå skönt att ha uppnått någon slags slutpunkt för en idé som legat och grott så länge. Så mycket bättre kunde jag inte göra det i dagsläget, och det duger. För den här gången – för jag har inte helt övergett idén att i framtiden färglägga den på något sätt.
Elsa – en digital förstagång
Häromåret gjorde jag en teckning, sedermera målad digitalt i datorn, på Elsa från ”Frost”. Nyligen utrustad med en användbar pekskärm och en enkel ritpenna, återvände jag till den bilden för mitt första försök till en mer fullödigt digitalt målad bild utan handritade inslag.
Det är ett banalt steg, men ändå betydande för undertecknad, att efter decennier med muskladdande ha något att hålla i handen och en dito yta för att för första gången faktiskt rita digitalt ”på riktigt”.
Trogen ens begränsade resurser och allmänna nybörjarjag är det heller inte riktigt välanpassade prylar man gör det med – pekskärmen på en HP EliteBook och den dithörande HP Active Pen for EliteBooks är ju inte framtagen för syftet att rita och måla så mycket som för att skriva anteckningar och göra presentationer. Men jaja, man tager vad man haver och allt det där.
Jag gjorde min första testrundor med digitalpennan för efterbearbetning av några andra bilder, men bara på marginalen, för att bekanta sina darriga fingrar och händer med utrustningen. Ännu återstår nästan allt att lära. Men kanske lite övermodigt, som den som skapar något måste vara, bestämde man sig för att så snart som möjligt ta språnget över och göra mer omfattande bruk av de nya redskapen. Det slumpade sig så att den som hjälpte mig anskaffa dem har en genomgullig liten tjej som gillar Disneyprinsessor i släptåg, något som kom upp under samtal där han också fick syn på några av mina bilder…bland dem Elsa.
Som omtalats i inlägget ”En Elsa för Elwynn” var en av de, speciellt tidsmässigt, mest begränsande faktorerna för den bildens tillkomst avsaknaden av riktiga verktyg. Allt gjordes med en blandning av inscannad teckning och påföljande målning med mus. Såsom varit i alla år. Resultaten har således i hög utsträckning varit en form tecknings -och målningshybrider, inte av val så mycket som av tvång, eftersom det varit så orimligt tidskrävande med hanteringen av det digitala målade inslaget. Nu skulle man, vilket jag förut bara undantagsvist gjort, gå hela vägen, men till skillnad från innan skulle det gå snabbare än snigelfart.
Eftersom tiden var en faktor bestämde jag mig för att använda de delar av bilden som redan lagts ner digitalt, men vidarebearbetade för att kunna stå på egna ben, utan en linjebaserad teckning för konturer och former. Till det lades en serie modifieringar och omritningar av samtliga detaljer med färg -och ljusförhållanden i fokus för att skapa kontrast och kontur istället för det överlagda ritade inslaget.
Tiden för att dra ut saken i evighet och pröva sig fram i tvekande sakta mak var som sagt begränsad – ett par sittningar var allt som medgavs – vilket både var bra, såtillvida att det tvingade en att fatta lite snabba beslut, och mindre bra eftersom man uppenbart saknar färdighet och många skavanker och brister i bilden inte kunde undvikas. Ändå är jag, i alla fall med tanke på tidspressen, glad att ha gjort det. Framför en stundar år av övning och tilltagande vana vid de annorlunda redskapen, men förhoppningsvis ska man vad det lider kunna göra något vettigt av dem.
Härnäst kommer nästa milstolpe -att testa på att ta fram material och bilder helt och hållet digitalt, även från det allra första utkast -och skisstadiet. Jag vet inte om det kommer att ta över eller bli en dominerande del av mitt arbetssätt i framtiden – antagligen inte – men nu kan man iaf. för första gången på ett systematiskt sätt pröva det.
För Ira
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Indomitus.blog 