Kategoriarkiv: Färgpennor /Colour Pencils
Gyllne Sommar / Summer’s Gold
För många den mest efterlängtade av årstiderna ikläds en passande gyllne skrud: Sommaren kommer med den Enda i drottninglik uppenbarelse till toner och smaker från mellersta östern.
Följande ”Höstfärger”, ”Vinternätter” och ”Vårblomning” har efter ett olyckligt och sorgligt uppehåll turen kommit att avbilda sommaren med den Enda som motiv, med motiv inspirerade av mellanösterns växter, färger och åsyn.
Projektets krav på användande av enbart 6 pennor uppfylldes denna gång av en gul spritmarker (Ohuhu Barnum Yellow), en dekorationspenna (Artline Neon Orange), och tre färgpennor (Faber Castell: Muave, Deep Scarlet Red & Walnut Brown), och som bläckpenna återkom den påfyllbara Lamy Safari Allstar med vattenfast bläck.
Sommarbilden var ursprungligen den av våra fyra årstider som ingav mig mest huvudbry ifråga om tema förutom det mer eller mindre klara färgvalet, gående från starkt ljusa gula toner mot mer lila, allt i färgstarka nyanser. Det där är dock färger som också överlappar med höstfärgerna, och det skulle således hänga på en distinkt och annorlunda inramning för att ge Sommaren en helt egen karaktär. Jag hade inte ens bestämt mig för namn hundra procent.
Via den sfär eller region som Sommaren skulle sättas in i, nämligen mellanöstern, kom de första infallen. Jag såg framför mig den sköna i upphöjd, drottninglik pose, gestaltad med ett lätt grodperspektiv och ett outgrundligt antytt småleende. Det första blyertsutkastet träffade oväntat väl ifråga om dragen – det där ser verkligen ut som hon skulle te sig som en, tja persisk drottning. En lätt tuschning inför prov av exakta färgtoner tillkom därför direkt på den.
Valet av dadlar, vindruvor och röda rosor, alla hemmahörande i regionen gav förankring för färgerna, och för bakgrunden lade jag in toner av en varm sensommarnatt… Under färgtestandet slogs jag dock av en galen idé, inspirerad av de gyllene egyptiska begravningsmaskerna berömda från Tutankhamon et ales: vore det inte kul om…den skönas ansikte var som av guld?
What about gold? Well, delvis på grund av sin färg har guld ofta förknippats med solens kraft, inte sällan tänkt som den högsta gudomliga makten, och kopplad till majestät och kunglighet. Det var element som jag ville ta med i bilden. Det skulle också ge den det särskiljande draget gentemot sina årstidsyskon som jag sökt. Och sedan var det också ärligt talat en utmaning och något jag aldrig gjort förr.
Att man åter klivit ut i okänd mark blev tydligt när jag började sätta den riktiga underliggande skissen. Den redan känsliga avvägningen att avbilda porträttlikt baserat på Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti och samtidigt präglad av en annan regions drag låg först i fokus. Men försöken att ovanpå det skissa fram intrycket av en metallisk yta ledde till flera bakslag och omtagningar.
Stötestenen är att en hård, metallisk yta reflekterar ljus helt annorlunda än hud och också ter sig väsensskild i sina konturer och linjer och får ansiktet att se ganska främmande ut. Till slut försökte jag hitta den vinkel där reflektioner och skuggor var mest hanterbara och bygga från det, med sikte på att så lite som möjligt förlora det mänskliga, individuella draget.
Tack vare ljusbordet kunde allt sedan läggas samman för en samlad grund för målningen, vilken när den väl fått sina tydligaste linjer kunde mejslas fram med färgerna som redskap. När det hela lagts på plats på akvarellpapper började jag med de färger som utgjorde inramning mellan ansikte och bakgrund, och därifrån bar det av…
Under arbetet med målningen tillkom tyvärr att några av pennorna, specifikt den orangea dekorationspennan och Ohuhus färglösa utsmetare började fallera mer och mer vilket dels lämnade pappersytan väldigt uppruggad på sina ställen och ifråga om det orangea också ledde till att färgen var för tunn och inte blandade sig med den lila-blå mauven i bakgrunden. En mer omfattande efterbehandling än vad som först tänkts blev därför nödvändig denna gång, tyvärr.
Och så ser saker och ting ut efter att något ha reparerats och färdigställs efter flera försök till inscanning. Åter inte så dumt, fast med en hel del skavanker. Försöket att göra ett ansikte i guld ser i alla fall i mina ögon, ut att ha lyckats. Och det ser ut som Hon, helt klart. Men, som det slog mig efter ett tag, inte riktigt…en levantinsk eller persisk Hon. På vissa sätt fångade den första konceptskissen bättre den mellanöstliga andan mixad med hennes oförlikneliga skepnad, vilket tyvärr lite gick förlorat när fokus på att få till metalleffekten blev det mest överhängande. Kanske är det ofrånkomligt att något av den distinkta och unika karaktären inte helt kan bevaras om man går hela vägen och skapar ett mänskligt ansikte i det distinkt omänskliga – som här i skinande metall. Eller så är man bara inte bra nog att balansera de olika aspekterna på optimalt sätt. Hursomhelst ett fall framåt ifråga om arbetssätt och teknik, och ett resultat som, tja står sig bredvid sina systrar årstiderna utan att man behöver skämmas.
De fyra årstiderna – det borde väl vara alla, eller? Men nej. För medan vi norr och söder om vändkretsarna har de variationer i temperatur, solljus och nederbörd som ger oss fyra mer eller mindre distinkta årstider, ser saker annorlunda ut mellan vändkretsarna, runt ekvatorn. De två distinkta årstider som råder mellan ekvatorn och vändkretsarna kommer därför att tillkomma för att runda av färden med den Enda genom årstiderna.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Vårblomning / Spring Blossoms
Efter höst och vinter kom våren. Ock så fortsättningen på resan genom världens sfärer. Dags alltså för ”Vårblomning” där Den Endas fägring ikläds vårens skrud och sin östliga anblick.
Den serie som inleddes med bilden ”Höstfärger” och fortsatte med ”Vinternätter”, inspirerad dels av årstiderna med för dem karaktäristiska motiv och färgval, dels åsynen av ett porträtt som varieras enligt skillnader i regioner i den gamla världen, kom till slut till knoppningarnas och blommornas tid, våren.
Ursprungligen var det tänkt att det var Vintertemat som skulle vara kopplat till motsvarande Östasien (se ”Vinternätter”). Sedermera valdes att förlägga vintern i en annan region, men under processen att välja de grundläggande färgerna gjordes ett utkast som var lovande och som jag överförde som grundidé för vårbildens grundläggande porträtt.
Färger, ja. En genomgående självpåtagen begränsning för varje bild i denna serie är att de ska utföras med enbart 6 pennor. Förutom markers och en vanlig färgpenna/artist pen, vilka tidigare använts, utgjordes denna gång valet också av 2 akvarellpennor och bruket av en svart japansk tuschpensel som grundläggande material.
En idé med valet av penselpennorna med deras mer flytande och målningslika färgning tillsammans med tuschpenseln var att något påminna om mättnad, färgbalans och stil som används i traditionell konst i Östasien, där utblandad tusch i olika kulörer kombinerats med teckningslik konturläggning i svart med pensel.
Liksom i ”Vinternätter” prövades det hela fram på en testbild där konceptets grundläggande element lades fast med val av pennor för varje del.
Här fick man en första aning av hur de olika sorterna av pennor kunde samverka och/eller kontrastera med varandra. Tanken är också att det ska ge en idé om framtida svårigheter eller risker, något som dock fördunklades av att papperet var lite för olikt det som skulle komma att användas för huvudbilden, vilket tyvärr skulle komma tillbaka och bita oss i svansen längre fram.
Valet av omgivande blommor och växtlighet vilar på regionen: körsbärs -och plommonblommor är traditionellt symbolladdade i Japan & Korea respektive Kina, liksom backsippa i Mongoliet, forsythia i Korea och Azalea i Vietnam. Ovan porträttet bestämde jag mig också att avbilda moln i traditionell kinesisk spiralliknande stil. De här stilistiska dragen kom sammantaget att överskugga den Art Noveau-inspirerade anda som vidlått andra bilder i denna serie även om den, om än i mindre grad, är närvarande också här.
Därefter gjordes en blyertsskiss i full skala av bilden, där element i bakgrunden som I-Ching -hexagrammet liksom körsbärsträden lades till eller förfinades.
Den stora stötestenen skulle dock vara att hitta den svåra balansen att avbilda den Enda, som alltid vilande på min hjältinna Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti, så att man tycker sig känna igen henne samtidigt som hon tydligt är annorlunda från sina ”systerbilder” , i linje med den sfär i vilken hon avbildas.
Med användning av ljusbordet lades på akvarellpapper vilande ovanpå skissen först bakgrundens blåa fram m akvarellpennan, därefter hårsvallet och de tuschade konturlinjerna med den svarta penseln. Därefter, ytterst mjukt, började jag med bränd ockra lägga en ljus brungul nyans som grund på porträttets hudpartier.
Allt eftersom lades fler och fler färger på plats, med de ljusare och mattare vattenfärgerna först. Markerpennorna började sedan att läggas över för bildens mer färgstarka inslag. Här fick man ny erfarenhet i att göra markermålade partier nyanserade och gradvisa i sina konturer.
Det blev till slut papperets begränsningar som satte stopp för den övergripande målningsfasen. Det hela såg sammantaget lovande ut: den skönas anblick slår trots vissa skavanker an rätt ton, och bildens på en gång ljusa och färgstarka intryck närmar sig det jag sökte, med mjuka övergångar trots de vitt skilda färgtyperna och en färgskala i ljusblått och rosa toner.
Under arbetets gång hade det skymtat fram att papperet, om än av gedigen akvarelltyp, fick allt svårare med blandningarna av material, dels ytmässigt men också gällande uppsugningsförmågan, och att det vattenlösliga bläcket här och var blödde in i omgivande färger. Papperets yta hade börjat rugga sig här och var, mest kritiskt flera ställen i ansiktet.
Vid avlägsnandet av tejpen framgick också ett problem typiskt för akvarellpennor: de ”återaktiveras” inte lika mycket som riktiga vattenfärger, vilket gör det svårare att åtgärda skadade partier, i det här fallet märkena där tejpen suttit. En mer omfattande efterpåläggning och reparativ fas skulle krävas den här gången, även inkluderande digital återställning och reparation av fr.a. vattenskadade partier.
Och så blev det. Trots svårigheterna och delvisa missräkningen av materialens egenskaper och åverkan på dem i slutfasen, får man nog ändå säga att själva idén med bilden uppnåtts till en tillfredställande grad. Mest grundläggande, och alltid främst i mitt sinne, är åsynen av den Enda. När bilden påbörjades orsakade det en hel del oro, att hon mer än några av tidigare bilderna i serien skulle få utvecklas fram gradvist, och utan någon direkt förlaga. Men resultatet blev trots det, tja, inte illa faktiskt. På något sätt är det ändå hon för mina ögon, alla hennes drag är där, från den fylliga munnen till kinderna och ögonen, ja även hennes söta nästipp är densamma… och ändå olik sina regionala varianter. Färgerna är tydliga och karaktäristiskt olika från de två tidigare, vilket ger bilden en tydlig identitet redan vid första anblick som passar med vårmotivet. Samtliga element kunde förstås förbättras och förfinas – men som ens förmåga nu ser ut, får det ändå anses som en framgång.
Nästa bild i serien, ”Gyllene Sommar / Summer’s Gold” är redan under tillblivelse, och kommer vad det lider.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Winter Nights / Vinternätter – kompletterad
”Vinternätter” kompletterad med mer snö, mer färg och en ny bättre inscanning
Efter att ”Vinternätter”, den andra i serien av porträtt med årstids -och regionteman formellt var ”färdig” och man lagt den ifrån sig, framstod vissa detaljer och element av bilden i ett klarare ljus. Precis som med den första av bilderna i denna serie, ”Höstfärger”, gav avläggningen chans att reflektera över vissa brister eller saker som man kanske inte fokuserat på när man var helt försjunken med i den, ett typiskt exempel på att man inte ser skogen för alla träd när man sitter med näsan mot vad nu man håller på med.
Vissa svagheter, framför allt i färgstyrkan, kommer sig av den självpåtagna begränsningen att alla bilderna i denna serie utförts med högst 6 pennor (se de aktuella t.v.). Annat är helt enkelt följden av tidsbrist gentemot deras respektive deadlines.
Det mest påfallande var helt klart att färgerna inte fångats väl av inscanningen. Men där fanns också en viss gleshet eller brist på volym ifråga om inramningen. Jag bestämde mig därför för att ge bilden en omarbetning och lägga till mer snöflingor -och kristaller, mer stjärnor, och att lägga till mer svärta i bakgrunden och ytterligare färglager för att öka konstrasten och färgstyrkan.
Själva metoderna för vidarearbetet tog dock lite tid att klura ut. Jag ville göra allt analogt direkt på bilden eller med tillägg som, även om de behövdes justeras digitalt, var handgjorda. Med en blandning av pålägg direkt på papperet och finurligt bruk av ljusbordet och ritfilm av klassiskt snitt plus lite utrustning som inte fått användas under själva huvudutförandet såsom vitpenna, kunde tilläggen läggas in på bilden utan att bryta dess kontinuitet i stil eller färgskala.
Och resultatet blev som ovan. Även utan de lite nya elementen, framför allt mer och tydligare stjärnor och snökristaller, är bilden nu mer rättvisande för hur originalet ser ut, inte minst tack vare en mer noggrann inscanning där färgdjupet stod i fokus. ”Vinternätter” har nu en starkare färg och står fram starkare mot mot sin bakgrund som också stärkts i det mörker som ju namnet pekar på. Ett ljus i natten, så att säga, och står sig nu bättre mot sin färggranna föregångare. En förbättring som inte minst kommer att bli påtaglig inför printning, eftersom ”Vinternätter” beställts och har flera mottagare som väntar.
Arbetet på nästa del, ”Vårblomning” är redan i full swing, och utkast är också under fullfärdigande för ”Gyllene Sommar”, del fyra i serien, att presenteras här vad det lider.
Det kan bara vara En
Winter Nights / Vinternätter
Efter höst kom vinter och med den, den första uppföljaren till ”Höstfärger” från 2024: ”Vinternätter”
Som påtalats i inlägget om ”Höstfärger”(se också ”del 2″), en bild skapad som bidrag till rittävlingen Talents 2024, växte under dess tillkomst idén fram att göra en hel serie i samma anda och sammanhållna stil. Under våren benade jag ut vad det skulle innebära, och landade på följande gemensamma element och teman som alla bilderna skulle dela:
Årstiderna förstås. Men inte bara de fyra som vi är vana vid förbi vändkretsarna, utan också de Torr- respektive Regnperioder som utgör årstider i områdena ekvatorn. Allt som allt 6 årstider alltså, med var sin skilda färgskala och typiska inslag av flora mm.
Porträttet inspirerad av min musa, den sköna Rebecca Ferratti vars anblick också utgör grund för min fantasykaraktär Katis fägring. Katis utseende har den för mitt syfte mycket passande egenskapen att den skiftar subtilt efter vem och vilka som ser henne, och har sålunda en inbyggd geografisk prägel.
Det geografiska elementet ledde vidare till idén att framställa var och en av de 6 regioner eller Sfärer i vilka min fantasyvärld Aratauma delas in. ”Höstfärger” visade Kati som hon ter sig i nordvästligaste Sefira, Västerlandet. Övriga bilder skulle visa henne i de andra Sfärerna, omgiven av typiska årstids- såväl som regionala inslag.
Stark begränsning i val av material. En av de mer givande aspekterna av arbetet med ”Höstfärger” var att tävlingen den ingick i försåg en med ett urval av endast 6 pennor av slumpvis typ som redskap. Jag bestämde mig för att fortsätta i den andan och skala ner setet med pennor till ett minimum av runt 6 av skilda typer.
Till skillnad mot första bilden var det dock den här gången Jag som valde pennorna. Jag inledde därför med en serie tester för att hitta vad som passade bäst, tillsammans med flera kladdutkast där jag försökte närma mig årstiden enligt principerna ovan.
Jag beslutade att följa den vanliga årstidsväxlingen och således fortsätta med Vinter efter Höst. Men vilken sfär den skulle kopplas till var mer tveksamt, och i några tidiga kladdar prövades idén att kombinera hösten med Östasien, med utkast på ett asiatiskt utseende för Kati.
En annan visar ansiktet inramat av böljande hår och också sådant som växer och har koppling till säsongen – kottar och granris för vinter. Det och införandet av snö och snökristaller som element skulle komma att behållas. Däremot inte varianten av hårfärg, som är lite för lik Elsa i ”Frost” med det vita håret.
De sex (6) pennorna som trätt fram vid det här laget var dels Lamy reservoarpenna med svart vattenfast bläck för konturerna, en Ohuhu Pastel Blue marker, samt färgpennor i trä i färgerna Ultramarin, Bränd Sienna resp. Bränd Ockra, och slutligen samma gula Frixion textmarkerare som användes i ”Höstfärger”. Med det här skulle hela bilden byggas upp.
För att se om de valda pennorna kunde åstadkomma färgskalan för hela bilden gjorde jag ett fullt koncept-test i färg på mangapapper. Jag bestämde mig också för att pröva ett annat ”regionalt” utseende för Kati och la på en annan, mörk bakgrund med vad som ska föreställa norrsken. Och well, färgskalan funkade för 6 pennor, och idén att förse Vinter-Kati med ett slags allmänt slaviskt-svartahavsaktigt utseende var, tja, inte så dum…
Konceptet hjälpte till att fatta de sista besluten: titeln för Vinterbilden ändrades till Vinternätter, med mörk fond på vilken Kati avbildas som hon kunde tänkas se ut i Oikomenen, den sfär som motsvarar områdena från Grekland och Östra Balkan över Ryssland till Uralbergen och Kaukasus. Med färgskalan, regionen och bildens huvuddrag beslutade var det äntligen dags för skissen till den slutgiltiga bilden.
Huvudmotivets utmaning låg i att Vinterfrun skulle ligga nära min musa Rebecca, men ändå ha drag från en ganska vid ”region” som skilde henne ut. Hårsvallet skulle liksom Höstfärger bölja i art-noveau-inspirerade slingrande band bland vilka snöflingor -och kristaller med sina stjärnlika former virvlar. Det skulle bli ett riktigt pillgöra att fästa dem på den färdiga bilden.
Härnäst lades skissen på ljusbordet, täckt med ett 180 grams akvarellark på vilken tuschning och inläggning av alla linjer och konturer kunde ske. Med reservoarpennan växte hårets många slingrande lockar tillsammans med barren och kottarna fram, medan snö- och isdetaljer lades ut med den ultramarinblåa färgpennan, vilket hjälpte till att hålla isär dem.
Sakta och i flera lager lades färgerna ut och blandades, gradvist och med början i väl avgränsade detaljer som kottar och granris, för att så växa ut. Centerdelen, vår sköna vinters ansikte, tilldrog sig mest fokus med förhoppningen att kunna göra mjukare övergångar och skiftningar och försöka få ut maximalt av de endast två färger (ockra + sienna) som användes där.
Överhuvudtaget skedde processen när den kommit så långt med en slags lättnad över att den långa förberedelse – och inledningsfasen var över. Om än kontrollerat och varsamt kunde man nu äntligen ta ut svängarna och tillämpa det man prövat fram. Det var skönt att kunna konstatera att, jo, kombon blå marker+gul textmarker gav en riktigt bra grön färg, iskristallerna ser faktiskt ut som vad de ska föreställa, och så vidare. Den här gången behövde jag inte stanna för en yttre pålagd deadlines skull, utan kunde ta det hela vägen och lägga på bakgrunden. Och också tja, fuska lite lätt och istället för att använda reservoarpennans bläck utblandad som jag först tänkt, ta en annan, vattenlöslig, sort som funkade bättre för att kombinera med norrskenet i bakgrunden.
Och så blev det hela, ännu en gång. Och ännu en gång något överraskande var man lite nöjd, inte bara med utfallet utan vägen dit. Beslutet att frivilligt underkasta sig begränsningarna i material, speciellt antal pennor och av olika slag också, gav ännu en gång utdelning i form av upptäckter av vad som gick att göra med materialen och att få improvisera. Det utforskande draget genomsyrade hela processen så att färdigställandet gick smidigare när man väl kom igång. Inom ramen för de självpålagda restriktionerna kunde jag också tillåta mig lite ”fusk” på slutet utan att för den skull göra avkall på andan i processen: på slutet användes t.ex. vitpenna för att fylla i vissa högdagrar och snöpartier som blivit daskiga av färgpåläggningen, och efter inscanning gjordes viss fjäderlätt utsmetning för att ta bort damm och fläckiga och ojämna partier runt kanterna och ögonen.
Vinternätter skiljer sig från sin föregångare, på gott och ont tycker jag. Höstfärger är mer… färggrann, samlad som den är kring sin palett av varma röd-gul-lila toner. Vinternätter är mindre anslående med sin dovare färgskala och både ljust varma som kalla toner på ett sätt som är mindre enhetlig. Samtidigt är den mer detaljerad och noggrant utförd, speciellt porträttet. Det är tillfredställande att konstatera att man har fått bättre handlag med pennorna ifråga om min sköna, som jag känner gjorts mer rättvisa här. Man får hoppas att trenden håller i sig. Nästa installation i raden, med arbetsnamn ”Spring Blossom /Vårblomning” kommer att röra sig vidare österut, och sätta förmågan att avbilda Henne på helt nya prov. Tills dess…
Det kan bara vara En
Abuelita Bety
Ett projekt med en lång startsträcka bakom sig kom till sin fullbordan, och i en mening också ett slags bokslut för de märkliga åren runt Covid.
Min fina farmor Bety dog mitt under pandemin, och min stackars pappa kunde inte ens åka ner för att sörja sin mamma på plats i Chile eftersom man i praktiken inte fick resa dit. Tanken väcktes att göra något för honom och också hedra minnet av farmor, som jag skulle åkt ner och träffat 2018, men vilket på grund av hälsoskäl inte blev av. Och så blev ett porträttet ett mål, något som jag satte mig för att jobba mig upp till. Som vanligt var distraktionerna längs vägen många, och självförtroendet darrade till i etapper, inte minst ifråga om vilken av de många tekniker man fuskat med de senaste åren som skulle passa.
Till slut föll valet på färgteckning med färgpennor (artist pen). Tidigare har här påtalats möjligheterna som öppnats med ett bra ljusbord, som tack vare fina vänner blivit ett transformativt redskap. Med den kunde jag utforma ett utkast på ett separat papper och överföra det till ett högkvalitativt målningspapper med varma toner i sina fibrer.
Det hör till saken att jag baserade bilden på mer än en förlaga – detta för att de foton jag utgick från hade skilda kvaliteter – formen var rätt på en hälft, men färgskalan rätt på en annan. Valet av det tonade papperet skulle ge en slags varm underton som bas, men förutom porträttlikhet var utmaningen där, att själv skapa en passande färgskala.
Med skisslinjerna i sepia på plats var det dags att skida till verket med polychromos och Caran d’Ache-pennorna. Papperets tjocklek, valt för att möjliggöra många lager och toner, bjöd också en tydlig textur som skänker bilden viss grynighet.
Jag jobbade med att bearbeta en sektor i taget till en viss nivå med de viktigaste valörerna och nyanserna klara innan jag gick vidare, istället för en mer översiktligt metod baserat på toner över hela bilden. Från ett fåtal toner på pennorna valdes så många varianter på olika ställen med hänsyn till en tänkt ljusriktning och skuggning.
Och så, lager på lager, nyans för nyans växte bilden fram. I syfte att blanda färgerna bättre tillämpade jag viss förtunning, numera standard när mediet man målar på är mer texturerat. Färgen på själva papperet bjöd här på något nytt, eftersom förtunningen tog med sig valörer ljusare än det underliggande papperet, vilket jag inte tänkt på i förväg.
Som slutkläm lades några snabba drag med akvarellpenna i bakgrunden för bättre kontrast. Och så blev det, så bra som jag kunde göra det då. Jag minns min farmor som en gladlynt närvaro, alltid med ett leende på läpparna, och hoppas att uttrycket fångats in i alla fall hjälpligt. Och så, med anledning av att min pappa flyttat tillbaka till Stockholm efter flera år, delvis pådrivet av pandemin, som han bott annorstädes, kunde det inramade originalet ges i ”återinflyttningspresent”. Min pappa verkade nöjd – och mer än så kan jag inte begära.
por mi abuelita, y mi papá
Kitu – en cool katt
På begäran, en välbehövlig övning med färgpennor föreställande katten Kitu.
Det var i samma vända som frågan rörande en bild på Arnold Schwarzenegger (se ”Ahnuld strikes a pose”) kom. Parallellt med den fick jag frågan om jag inte kunde göra en bild på katt, tillhörig frågeställarens mamma. Jaaamenvisst, klart det går sa man förstås, med den lustiga kontrasten snurrande i bakhuvudet. Och sagt och gjort, tidigare i år satte jag mig ner med några foton på kissemissen, och skred till verket.
Valet av material och teknik blev förstås helt annorlunda än för Arnold-bilden, där förlagan var en serie högkontrasterade bilder med svart bakgrund, och fokus på skuggor och figur. Här valde jag istället att vända åter till ett material som man började med just för ändamålet att rita djur – artist pen, eller blyertsliknande färgpennor (Se tidigare försök, t.ex. Pixie, Ellie, Baccus the poodle och Ursa Minor) företrädesvis polychromos från Faber-Castell men även flera Caran d’Ache luminance.
Som alltid ville jag dock också introducera en för mig ny sak för bilden. Här blev det med valet av papper: jag valde ett tjock grått papper ämnad för pastellfärger som underlag. Jag började skissa med sepia och vitt för att lägga konturer och de uppenbart mörkare partierna respektive de ljusaste delarna där pälsen är närapå vit.
Den där skissen blev inte dum. Att notera för framtiden var den trevliga upplevelsen av det färgade papperet för att kunna lägga på lite vitt redan från början: ljusa partier liksom högdagrar har alltid varit något av en svårighet för mig. Sedan var det dags att fylla på och över med de olika nyanserna. Från ljusa ömsom varma, ömsom kalla grå nyanser, med lite gröna/lila/blå/gula/bruna undertoner där så behövdes, växte bilden av Kitu sakta fram, hårstrå för hårstrå.
Sist tog jag fram ett verktyg som behöver vässas, bokstavligt och figurativt: skalpellen, som fick lyfta fram de ljusaste hårstråna, t.ex. morrhåren. Så dags fick nog Kitu anses vara färdig. Det blev inte så illa ändå, trots bristen på rutin de senaste månaderna sitter pennorna ändå skapligt där, och under loppet blev i alla fall intrycket av hans mjuka fluffighet och volym ändå en acceptabel representation.
Inscanningen bjöd som vanligt på lite besvär – antingen blev bilden lite för dov och murrig i färgerna, eller så framstod den lite för ljus och kall i färgen. Jag löste det på ett sätt som börjar bli en slags standard, och tog helt sonika två varianter på var sin kant av färg-och kontraståtergivningskalan och lade ihop dem, med mer slagsida på de ställen där varje variant bäst överensstämde med förlagorna. Resultatet, som syns ovan, är OK tycker jag nog, med lite mer ljus och kontrast på den högra sidan varifrån mer ljus kommer, och lite mörkare och mer mättad på den vänstra. Men originalet har levererats, förhoppningsvis till glädje för dess mottagare.
för Inge
Autumn Colors – Höstfärger (II)
”Höstfärger” fick sin slutliga form, och tankar inför en fortsättning
I ett tidigare inlägg omtalades bilden ”Höstfärger” (se länk) som kom till som ett bidrag till rittävlingen Talents 2024. Nu vann man inte pris, men jag var ändå glad åt att ha gjort en sådan sak för första gången.
Nu var det inte så mycket förväntningen att vinna utan själva processen som var det som lockade. Inte minst det reglerade materialet, med okända pennor som man inte valt själv, som stannade hos mig och lockade till att fortsätta göra saker i den andan.
Som tidigare redovisats kom bidrag till bilden, utifrån de färger jag försågs med, från familj och vänner som mynnade ut i en bild inspirerad av hjältinna Kati, som i sin tur faller tillbaka på anblicken av min musa, den sköna Rebecca Ferratti, och av den höstbetonade färgskalan av gult, orange och ljust lila toner.
När det var dags för inlämning såg bilden ut som till vänster. En teckningsbaserad bild med en tydlig ikonografi: hösten personifierad med viss inspiration från art noveau. Trots begränsningen i färgskala, var den stark i sina färger och saknade inte nyanser och skiftningar som gav den lite liv och textur trots dess bas i linjebaserad illustration
Tidspressen hade dock inte varit utan sina effekter. Fokuseringen på huvudmotivet hade skett på bekostnad av andra element, t.ex. en bakgrund för att fylla ut hela bildens utrymme. Tanken på att lägga in det i efterhand var där från början, och under januari bestämde jag mig för att göra det hela klart och bringa bilden till en slags fullbordan.
Det hela skedde utan större åthävor, och jag försökte medvetet efter en så enkel och minimalistisk linje som möjligt med en begränsad palett: valet föll på gul och orange akvarellpenna i gradvis övergång för hela fonden. Jag undvek medvetet att utjämna den för mycket utan lät färgerna virvla och lägga sig lite molnlikt i bakgrunden – lite som en molnig höstkväll kanske. De svarta bläckkonturerna runt huvudmotivet stärktes också lite, och lite mer detaljer i de inramande elementen i lila lades också in.
Med bilden mer ”färdig” i ordets rätta bemärkelse måste man fortfarande säga att jag är nöjd med den. Idén bär, och stärktes också lite ytterligare med en mer fylld bakgrund. Redan under dess tillkomst kom jag att fundera på om det inte skulle vara intressant med en hel serie av liknande illustrationer/bilder med årstiderna som motiv. En annan tanke låg och grodde också, som utgår från ett fenomen i mina berättelser – att Kati framträder som lätt… olik, beroende på var i världen hon är och också vem som ser henne. Ambitionen att någon gång bringa hennes skiftande manifestation till åsyn har funnits med mig ett tag – tänk om man skulle kunna kombinera det, och förhoppningsvis lära sig något på vägen…?
Så – med hösten avklarad har planer och utkast redan påbörjats för nästa bild i den gryende serien, med arbetsnamnet ”Vintervind”. Den kommer att dyka upp här så småningom
Höstfärger
Nyligen provade man på ännu en ”Första Gång” – och ställde upp i en rit-tävling.
Det var som sagt första gången någonsin jag ens funderat på att delta i en öppen rittävling. Men mot bakgrunden av målet att öppna upp mitt tecknande och målande för nya utmaningar blev det närmast en händelse som såg ut som en tanke. Tävlingen i fråga var Talents 2024, anordnad av konstnärsmaterialkedjan Pen Store och partners – där man är stamkund. Upplägget var att man mot en anmälningsavgift erhöll ett ”hemligt paket” innehållande 6 stycken för en okända pennor av allsköns och skiftande typ och färg. Målet var att åstadkomma något med alla och endast dem som ritverktyg. Överraskningsmomentet slog an till den lekfulla sidan hos en, och efter anmälan och några dagars spännande väntan i slutet av september kunde man hämta ut sitt lilla mysteriepaket.
Och dessa var de sex (6) pennorna som slumpen valt åt en: en svart vattenfast Pentel 0,5 mm bläckpenna; en ljuslila alkoholmarker; en orange dekorationspenna; en gul textmarkerare (!); en träpenna i färgen ”Hollywood Pink”, och till sist en Irojiten ”Lightning Yellow” cederpenna.
Vad i all världen kan man göra med det här? var min första reaktion. Det kändes på en gång väldigt spretigt ifråga om typer, med svart liner, färgblyerts och alkohol -och vattenbaserad färg, och ändå klart begränsat ifråga om bredd – allt i en smal gul-till-röd skala. En av de gula var ju inte ens en målarpenna, utan till för att stryka över text.
Samtidigt som jag funderade undersöktes pennorna på ett ark, för att se vad man hade att jobba med rent konkret ifråga om deras egenskaper: hur starka, gryniga eller täckande var deras färg, hur reagerar de på blandning och uttunning med vatten?
Det ledde mig dock först att fundera mot något med textinslag, kanske som i en grek-romerskt inspirerad dekorativ mosaik? Men det var min pappa som kom mig att komma på bättre tankar: färgskalan var ju samma som…hösten. Och, slog det mig, min Mamma, vars dödsdag inföll i oktober, hade höstens färgskala, från gult över orange till röda och lila toner som sina favoriter. Det skulle bli temat: en Höst, på en gång färgstark och intagande, personifierad som forna tiders förfäder tenderade att göra.
När idén till bilden väl fallit på plats, gjorde jag som brukligt ett slags kladdutkast av bildens allmänna koncept.
Jag tänkte mig dock inte för utan greppade först en vanlig skisspenna av blyerts, men kom snabbt på mig själv och suddade helt sonika bort allt och började om med den lila träpennan. För att få en idé om vilka pennor som skulle användas var och få mer känsla för dem provades de på kladden. Jag testade också att spä ut med lite vatten – varvid det tunna papperet skrynklade sig likt en berg-och-dalbana.
Men idén, den höll, tyckte jag.
Nästa steg var en riktig skiss som underlag för bilden med den rosalila träpennan på A3. Inspiration kom från min Kati och hennes förlaga, min musa Rebecca, för ändamålet i lätt modifierad form. Med blick på höstens blad och lövverk växte lövens konturer som inramning till henne, och på ett infall utformade jag hårsvallet som art-noveau-inspirerade slingrande band. Några enkla former i fonden fick avsluta det hela.
Sedan var det dags för den riktiga bilden. Med ljusbordet överfördes skissens konturer till tjockt kvalitetspapper med den svarta bläckpennan. När konturerna var lagda började jag med att färglägga ansiktet och ge den dess grundskiftningar med träpennorna, innan det var dags att börja lägga på färg med bläckpennorna.
Först ut var banden som slingrar sig runt ansiktet som en slags stiliserad form av hårslingor. Den orangea dekorationspennan verkade passande eftersom det ju är en… dekorativ detalj. Den största utmaningen skulle komma när de starka och mättade gula, orangea och lila bläckfärgerna lades på löven och skulle blandas till mer skiftande toner.
Lösningen var – vatten. Två av bläcken var direkt vattenlösliga, och även den alkoholbaserade färgen kunde ”knuffas runt” med adderad vätska. Först blötte jag försiktigt upp papperet innan färger lades på och blandades, och därefter doppade jag helt enkelt färgerna i mer vatten om jag behövde lösa upp dem ytterligare för att åstadkomma mjuka övergångar.
Resultatet, det måste sägas, var väldigt uppmuntrande: speciellt den lila markern reagerade mycket bra blandad med den orangea färgen och med skiftande andelar vatten, bildande olika klara röda nyanser. Jag försökte i den mån det gick att efterbearbeta bilden med de avsedda pennorna: konturlinjer stärktes, och jag försökte mjuka upp ansiktet. Tillsammans med försiktig användning av den gula träpennan som en slags blender på uppblött papper kunde också ådring och finare linjer läggas på bladen. Precis före deadline bestämde jag mig för att måla in de bakersta bakgrundselementen, dels för att visa på hur den lila markern ter sig i ”oblandat” skick och som en ytterligare inramning till höstporträttet.
Och så blev det hela. Jag måste erkänna att det gav mig klar behållning, inte bara resultatet i sig utan också själva arbetsgången. Många av de olika metoder och arbetssätt jag provat de senaste åren kom samman i ett för ändamålet väl anpassat flöde, som trots några punktvisa omtagningar och korrigeringar på det hela taget var väldigt effektivt. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och tillfälle gavs att upptäcka och improvisera en del med de begränsade verktyg som tävlingen tillät en. Här kom den begränsade färgskalan i mitt kit närmast att bli en kreativ sporre – utan tillgång till den blå-gröna delen av spektrat fick man fokusera desto mer på design och utformning av de olika elementen med en komprimerad färgskala. Materialen, de pennor man hade att jobba med, visade sig också vara gedigna och av god kvalitet – en förutsättning för att kunna prova sig fram och utforska deras potential. Det var lärorikt, och jag är hugad att göra fler varianter på samma tema med liknande, fast denna gång självpåtagna, begränsningar.
Det ska bli intressant att höra hur det går för den i tävlingen: jag kände mig först vara väldigt konkurrenskraftig vid inlämning, men en liiiten detalj i sammanhanget är att tydligen deltog 10 000 (!) andra också i tävlan, och en del av de bidragen är riktigt bra, ja bättre i vissa fall tycker jag nog, än mitt. Men oavsett, och allt sammantaget, blev bilden så bra som jag rimligtvis kunde vid tillfället, och jag är tillfreds med att ha tagit viktiga kliv framåt. Det är inte så illa. Inte illa alls.
Fredagskludd – test av färgat papper
En snabb liten bagatell apropå att pröva nya saker – som nytt papper
Nyligen slank, på ett infall, ett litet block med färgat skisspapper av bra kvalité (Hahnemühle Grey Pad A5 120 g) ner i min korg under ett av de återkommande besöken på Pen Store. Jag har bara sporadiskt någonsin ritat på färgat papper – tillfällena kan räknas på ena handens fingrar, och med blandat resultat.
Men nyligen har jag tittat på lite videos på instagram och blivit nyfiken på tecknade porträtt på färgat papper, som har en intressant kvalité. Toningen av papperet gör att man mycket bättre kan markera och lyfta fram högdagrar – annars ett problem med vitt papper där ljusa partier ju annars inte… tja syns, och måste fås fram kontrastvis, genom att allt annat ritas över. På färgat papper kan starkt ljus istället ritas in direkt med vit eller ljus penna. Resultatet är en fortfarande tydligt tecknad, oftast monokrom bild, men med något av den starkare kontrast och möjlighet att ges stämning och mer karaktär som tydligt ljus ger, och som är framträdande i t.ex. målade bilder. För mig skulle det här kunna utgöra en slags ”mellanstation” för att snabbare få fram framför allt porträtt och utseendestudier – med tanke på att backloggen för alla man skulle vilja rita sträcker sig till en mindre telefonbok (hundratals, minst) kunde det vara ännu ett välkommet sätt att öka produktionstakten.
Så jag satte mig ner och gjorde en serie snabba små test på mitt nya lilla block, med standard blyertspenna, färgade pennor (polychromos), mjuka grafitpennor (Faber-Castell Matt) och slutligen bläck-fineliner (Sakura Micron).
Vitheten fick här utgöras av Faber-Castell vit penna jämte Caran D’Ache Luminance vit för blyertsbilderna, samt en annan nyhet för mig, en Signa Uniball White, för bläcktestet. Jag måste säga att testet, även om det förstås utgörs av ett slags telefonklotter fast på bättre papper, är uppmuntrande. Möjligheten att snabbt och smidigt framhäva starkt ljusa partier ger verkligen något även till väldigt enkla utkast som här är fråga om. I like it – och fortsättning kommer således att följa.
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Fantasins Arkitektur – Prefektens Palats
En vy över ett bysantinskt inspirerat fantasimonument i vattenfärg och bläck, och en utflykt i vådan att rita perspektiv med handgrepp och ögonmått.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma har Eparchon, Eparchens eller stadsprefektens komplex, en viktig plats och återvänds ofta till i samband med protagonisten Yakanes äventyr i staden. Med över 10 år sedan första tankarna och utkasten, har jag länge känt att det var dags att till slut fastställa en mer eller mindre definitiv version.
Eparchen är som tidigare nämnts (se inlägget här) den mäktigaste potentaten i huvudstaden Aracanea och en av rikets mäktigaste män, med vida befogenheter över såväl handel, ekonomi, korporationer och rättsväsende. Hans komplex, benäget centralt invid Numinianus forum, representerar detta med garnisoner för vakter, fängelser, ämbetsverk och samlingshallar. Över dem tronar den stora audienshallen, en 50 m hög struktur synlig från stora delar av staden där eparchen håller rådslag, tar emot supplikanter och petitioner, utfärdar domar och meddelar beslut.
Aracanea är mina världars motsvarighet till det bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, och åratals studier av det senare romarriket såväl som dess östromerska bysantinska fortsättning kunde dras från, som framgår av tidiga studera förlagor och den första översiktlig studien av ett praetorium nedan.
Redan från början gick tankarna mot att utifrån historiska förlagor designa en imponerande men stram byggnad som återspeglade såväl prefektens funktion som andan i hans aegis, hans ”beskydd”. Audienshallen tänktes således som en massiv vit stenstruktur med påfallande avskalad arkitektur, närmast helt i avsaknad av den brokiga utsmyckning eller spektakulära arkitektoniska inslag som andra maktbyggnader i Aracanea visar upp (se tex. inlägg ”Fantasins Arkitektur 1, 2 & 3” eller ”Myriadon”).
De första utkasten anslog påfallande fjärran, panoramiska vyer, vilket är typiskt för ett konceptstadium där man själv försöker komma underfund med hur det man föreställer sig egentligen ser ut i sin helhet. Men redan då kändes det gyttrigt, som om det vore bättre att avstå visst, för att klarare se det som borde vara i fokus.
Genom åren av utveckling av min syn på arkitektur har fokus gradvis förändrats till att mer och mer betrakta invånarna i samhället som byggnaderna bebor, inte som en eftertanke, utan som centrala för hur dessa bör utformas och te sig. Intrycket från marken, från gatans och omgivningens ögonhöjd har blivit viktigare på många sätt än en vy från 100 meters höjd i avsaknad av mänskliga proportioner. Ett sådant betraktelsesätt har dock vissa avgörande komplikationer, då vyn från en nivå nära markplanet alltid kommer att vara starkt förvanskad av anblickens perspektiv.
Paradoxalt nog medför det att ens design måste ha en väldigt klar översiktlig vy som förutsättning för att rätt kunna föreställa sig den valda anblickspunkten från marken, och bilda ”ankare” för perspektiv och proportioner. Så nyligen gjorde jag en snabb översiktsteckning där storlekar och läge mellan de olika byggnaderna i eparchon-komplexet tydligt fastställdes. Audienshallen sattes som 50 m hög och 52 m vid basen, osv.
Kommen så långt vidtog en serie utkast där jag sökte efter rätt vinkel för en bild med audienshallen i centrum. Det här var den svåraste delen, speciellt eftersom jag i vanlig ordning sökte förena flera, delvis motstridiga mål: att visa byggnaden i sin helhet och, genom bruket av ett grodperspektiv, förmedla känslan av dess dominerande storlek. Detta samtidigt som den skulle utgöra en scen i berättelsen, genom att Yakane deltog i bilden genom att närma sig den från underkanten.
Ett typiskt inslag när man stöter på konceptuella svårigheter är att ett eller flera biprojekt uppstår på vägen, vilka avleder ens koncentration- man grottar ner sig i mindre problem som är lättare att lösa när det stora problemet verkar olösligt. I det här fallet var det två statyer av rättviseanknutna gudinnor som jag tänkte mig står på den öppna platsen framför byggnaden såsom syns på kladdarna. Jag lockades därvid att skapa en mer bestämd design för dem, som syns nedan (se statyerna av Nemesis och Justitia i sina egna inlägg).
Det där var ju gott och väl, men när jag återvände till helhetsbilden så kvarstod fortfarande den svåraste frågan, nämligen betraktelsevinkeln och avståndet. Till sist stretade jag mig fram till en slags kompromiss som i fixerad form återspeglade den rörliga, panorerande sekvens som jag ser för mitt inre.
En form av snedställt, ganska brant grodperspektiv, betraktad inte från markplanet utan ungefär från taket till kolonnaden framför ca 5 m. upp, medgav att man samtidigt ser ner på Yakane vid bildens botten, men upp på byggnaden framför och får en känsla av dess hela fasad och höjd. Det är i strikt mening inte ett 100% realistiskt perspektiv, tydligt påverkad av hur en vidvinkellins, men inte nödvändigtvis mänskligt öga, skulle ta in saken.
Den väldigt avlägsna fokuspunkten såväl åt vänstra sidan som uppåt skulle definitivt bli en källa till fel för en handmålad bild tillkommen på ett vanligt arbetsbord. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna lägga och tillämpa alla linjer rätt, mer eller mindre helt baserat på ögonmått, och skevheter skulle tillkomma, det insåg man direkt. Alla brister åsido bar det dock framåt. Framåt och till nästa del, den sista, som plötsligt framstod som ett mindre komplicerat moment jämfört med design -och kompositionsfasen – målningen av alla de ansamlade förberedelserna.
Jag lade relativt snabbt ut de stora dragen i urvattnade vattenfärger. Himlar utgör ännu ett frustrerande moment, där jag inte alls lyckats hitta den jämnhet och lätta ljushet som eftersträvas. Suck. Jag försökte reparera det hela så gott jag kunde, vilket tyvärr inte är mycket – men förutom himlen blev den övriga färgskalan bättre. Först spontant, men sedan mer medvetet, tillämpades mixade media, där utblandad sepiatusch, bläck-fineliners och såväl färg- som akvarellpennor applicerades på olika delar och detaljer. Så blev den gjord, till slut. Inte lysande på något sätt, men ännu en lärorik upplevelse.
Det ostyriga arbetssättet gav upphov till en del skavanker – och här passade jag på, vid hopfogningen av bilden vid inscanning, på att lite grann efterarbeta den och ta bort en del olyckliga bläckfläckar och andra dylika brister. Olyckligtvis kunde jag också inte låta bli att ta fram mät -och vinkelverktyget, eftersom mina ögonmåttade vinklars snedhet framstod mycket tydligare efter färgläggning. Och mycket riktigt – en skillnad på strax under 0,5 grader, i snitt, med avvikelserna främst åt höger. Det låter inte mycket men det märks verkligen när man väl fått syn på det – och när man väl fixerat på det är det omöjligt att sluta… närmast zombieaktigt började man grunna på olika sätt att bända den vinda kolossen rätt. Den ”okorrigerade” handmålningen ovan kommer således att få en digitalt modifierad uppföljare.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Baccus the poodle
Ett beställningsporträtt på storpudeln Baccus, utförd i färg -och akvarellpennor.
Det var runt nyår som förfrågan kom in om att rita porträttet av en vovve åt en kär väns vän. Jaaavisst sa man, självklart. Vadå, man har ju gjort flera djurbilder med den för ändamålet inlärda tekniken färgpennor (artist pens) (för exempel se här och här). Jag fixar det, neemas problemas.
Det var då det. Sedan, i takt med att underlag för bilden började komma in, kom insikten. Baccus, vovven ifråga, var en pudel. Med krullig päls. Jag som tyckt att björnar och kaniner och border collies varit en pina. De har rakt hår på pälsen. Baccus päls består däremot av tusentals små lockar och hårbollar, alla skinande med sin individuella skugga och glans, Vad tusan hade man gett sig in på?
Men first things first. I första taget gällde det att bekanta sig med och hitta en passande pose för vår avkonterfejade lille filur. Jag skissade flera figurskisser och ansiktsbilder på Baccus för att få en känsla för kroppsformen och ansiktets avlånga siluett, som exemplen till vänster.
Nästa fas var att få en inblick i hur skuggorna kunde tänkas falla, och hur man skulle lägga in ljusriktningen på bilden. Även här stod ansiktet i fokus. En komplikation som framkom under arbetets gång är att Baccus, likt andra djur med sådan päls, faktiskt ändrar färg under årets lopp. På vintern är han väldigt grå, för att dra åt mycket varmare, gulbruna toner på sommartid. För färgvalet gjordes därför några idéskisser på helfigur med bakgrund, och en lätt färgpåstrykning för att få en känsla för färgskalan.
När designen således utkristalliserats var det bara att dra fram Faber-Castell polychromos-setet, och sätta igång.
En sådan här bild handlar väldigt mycket om att göra samma sak, och i sin helhet samma teckning, om och om igen med lager-på-lager från det ljusa till det mörkare. Det är en långsam, omständlig process, speciellt med ett sådant tänkt objekt som krullig päls med dess otaliga individuella skuggningar och högdagrar. Förr om åren, innan man började jobba med färg i teckningar, skulle man ha varit närapå klar ungefär i höjd med mittenbilden ovan. Nu tillkommer dock färgen och dess skiftningar. Jag fick rycka ut flera gånger och skaffa mer pennor – många fler gråa nyanser, och också en del specialmaterial.
Till slut närmade sig dagen för färdigställande – vilket inföll på en födelsedag, så inga förlängningar skulle vara möjliga. Jag hade vid det laget gjort bilden så gott jag kunde och lagt undan den – men veckan innan tog jag fram den igen och ångesten inföll sig – någonting fattades, det där kan definitivt förbättras. I viss panik lade jag på ytterligare lager, och förstärkte skuggorna, vässade skalpellen och karvade in mer ljusa hårstrån i färglagren och som pricken över i:et, lade på ett tunt lager äkta guldfärg på delar som är i direkt solbelysning, för att i någon mån återskapa den rätta glansen på pälsen i solljuset. Bakgrunden, utförs med en blandning av akvarellpennor och de vanliga färgpennorna, fick sig också en uppfräschning.
En gnagande känsla av att det fortfarande finns förbättringar att göra består dock hos mig. Baccus ansikte blev OK, men jag skulle nog lägga in ett, kanske flera djupare täckande mörka lager under eller över kroppen för att ge pälsen mer volym och ”hår-känsla”. Inscanningen visade sig, som befarat, vara ett problem – bilden är för stor för vanliga hushållscanners, och dessa fångar dessutom inte upp mycket av arbetet med glans och högdagrar väl. Nåväl – eftersom det är originalet som skulle överlämnas var det kanske inte så farligt, mest en förlust för mitt arkiv. Baccus var iaf en lärorik upplevelse, och jag ser fram mot att en dag få träffa honom. Jag hoppas att likheten i.a.f. blev tillfredställande, och att man ser att det där, det är han, en cool pudel med lätt melankolisk blick.
För Selma, som jag hoppas gillar den.
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
Porträtt av en pikaresk (?) tant :-)
Min kära tant Eugenia, också känd som Pirulina, inspirerade till att lära sig och färdigställa det första porträttet i färg -och akvarellpenna av en person In real Life .
När färgpennor av ”artist pen”-typ införskaffades var fokus i första hand inställd på målning av päls, uppmuntrad av diverse tecknares youtube-videos. Vilket visat sig fruktbart, men man kommer inte ifrån att färgpennor är ett distinkt linjebaserat verktyg, och inte ideala som medium för mjuka färgövergångar över släta, jämna ytor. Det mänskliga ansiktet blir därmed på en gång passande, men också svårt, som motiv för färgpennor. Å ena sidan kommer pennornas precision väl till pass för detaljer som hår och ögon – å andra sidan är de otaliga subtila färgövergångarna över mjuk, slät hud en riktig utmaning för såväl den skapande och för själva materialen. Färgpennor sliter snabbt på papperet vilket, olikt tekniker som oljefärg, ger ett ganska lågt tak för omtagning och övermålning. Något som förstås inte hindrar att man kan använda dem ändå om man sadlar sig med tålamod och kunskap om materialen. Här har tidigare postats om mitt utforskande av porträtt som motiv för färgpenna, vilket jag tog mig an under 2021 i akt om mening att kunna göra ett porträtt att ge till någon jag känner. Och denna någon, det var min fina tant Eugenia.
Idén att måla just min tant kom från en dags anblick av henne med dvärgpapegojan Picaro på huvudet, vilket tursamt nog bevarades med en snabbtagen mobilbild. Det var den inte speciellt skarpa och väl ljussatta förlagan tillsammans med minnet som vägledde det utkast som fick bilda bas för teckningen/målningen, grundad med en närmast helt utsuddad skiss av de viktigaste kantlinjerna, och därefter var det dags att bygga upp färgteckningen med Faber-Castell Polychromos.
Jag började med Picaro – hans släta och okomplicerade form fick bli provyta för tillämpningen av rätt tryck och det första intrycket av de resulterande färgerna. Därefter påbörjades den långa färden med ansiktets drag, med den underliggande teckningen i Ljus Ockra, varefter de ljusaste gultonade nyanserna gradvis lades på för varje del. Bränd av tidigare övningar undvek jag i det längsta att dra på för hårda och starka färger annat än på specifika ytor.
Värdet av övningarna visade sig också när ansiktet började växa fram med lager på lager av nyanser ritade på varandra. Att få till färgskalornas övergångar kom, som förväntat, att bli den genomgående utmaningen under arbetets gång. Det komplicerades ytterligare av att fotoförlagan hade starka kontraster i ljussättning mellan ansiktets olika delar, där direkt solljus låg på vänstra halvan medan den andra ligger i skugga, till råga på allt med återkastat ljus från en blågrön vägg strax bakom.
När bilden började dras mot färdigställande tillkom den sista fasen, bestående av en serie modifikationer av bitvis genomgripande slag: t.ex. bestämde jag mig för att måla in bakgrunden, trots att det ursprungligen inte var tänkt. Jag valde då att gå över till akvarellpennor, dels för att dessa täcker mer, men också för att skapa en annan sorts textur på den ytan. Efter att ha försökt med en lätt lösningsbaserad behandling på ansiktet kom också akvarellpennorna till pass för att lägga på en mer rödtonad nyans över bilden i sin helhet, och därmed föra den närmare förlagan. För en gångs skull hade man för ändamålet riktigt papper, och det släta 300 grams linnebaserade arket kom verkligen till sin rätt när mängden färglager, utsmetningar och försiktiga uttunningar tillkom.
Till slut började det dock dra sig mot gränsen för vad även det kartongliknande arket kunde ta, och vad som dessutom gick att förbättra utan att riskera att förstöra det som redan gjorts. Allt som allt tog det över ett år att lotsa den där hela vägen i hamn, men jag hoppas att den med tiden skall vinna Eugenias gillande. Bättre än så här kan jag, på det här stadiet, inte göra dig rättvisa, mi querida tía.
För dig Eugenia, allas vår Pirulina
Vägen till ett porträtt 2021
Ett årsbokslut av 2021s försök att teckna porträtt med färgpennor
När jag bestämde jag mig för att försöka vidga arsenalen av tekniker för teckning & målning var färgpennor en av de utvalda för att dessa har fördelar för vissa motiv, nämligen hår och päls. Sagt och gjort, kom mina första äventyr i färgpennornas rike att handla om diverse djurporträtt och bilder (se tidigare inlägg). Men under 2021 bestämde jag mig för att gå vidare, och prova på att använda färgpennor för mänskliga porträtt. Efter en lite slumpmässig början med diverse kladdar och skisser samt användning av mixade metoder, kom jag att återvända till testporträtt med vissa gemensamma drag, tre av vilka visar på utvecklingen under året.
Urvalet motiveras dels för att de gjordes i samma storlek, A5, och på liknande papperskvalité. Deras fotoförlagor var vidare i liknande fotokvalitet och efterbehandling ifråga om färg och ljussättning. En lite avvikande anledning, men viktigt för mig, är att alla tre har varit och fortfarande är tänkta förlagor för anblicken av karaktärer i mina berättelser.
Första försöket kom som sagt spontant, som ett led i premiären för mina ansatser att rita hudtoner. Övningen bestod i att rita bollar med olika hudtoner, från blek till mer solbränd brun hudton, användande sig av samma 5 grundfärger (gul, orange, röd, svart och lite vinröd). I varje boll försöker man göra gradvisa övergångar av ljus (belyst) till mörk (skuggad) nyans. Efter att ha pysslat med det ett tag ville jag dock i typisk stil testa att tillämpa det, och jag gjorde en skiss för att applicera övningen på vad jag var ute efter.
Min valda modell, den sköna italienskättade Gianna Amore, har ett iögonfallande och voluminöst hårsvall, ett element som jag ville ha med för att öva på specifikt. Skissen var snabb, inte särskilt välgjord och gör absolut inte Gianna rättvisa. Jag ursäktade mig med att fokus låg på färghanteringen, och porträttlikhet och proportioner fick stå i bakgrunden.
Såsom kunde förväntas var värdet av detta första försök snarast att identifiera misstag än obefintliga kvalitéer. Tydligast ifråga om missar var nog att jag ritade in färgen på en för tydlig och teckningsaktig skiss, vars svarta grafit lyser igenom färgerna. Färgmixen var vidare totalt obalanserad – ömsom för gul eller orange. Det rastermönster som pennor alltid lägger sig på papperet med är så iögonfallande att det närmast påminner om en gammal TV-bild än något handgjort. Och så vidare och så vidare. Det var lite modfällande, ärligt talat. Men det är bara att bryta ihop och komma igen.
Nedslag nummer två tillkom senare på våren. Även här var håret ett viktigt element, med skillnaden att modellen Laura Richmond var rödhårig, en hårfärg vars ljuskiftningar och toner jag ville utforska för en parallellt pågående bild (se inlägget ”Landet Bortom – Sidherna 1”). Med lärdomen från första gången i bakhuvudet gjordes nu en mycket mer mjuk och sparsmakad skiss.
Jag arbetade även här med en begränsad skala av grundfärger: 6-7 pennor i bandet från gul, orange, rött, brunt – samt svart.
Resultatet var ett klart fall framåt, inte bara resultatmässigt, utan ifråga om att än tydligare identifiera utmaningar för framtiden. Delar av hårsvallet, där ljuset faller på det, blev t.ex. inte hemskt. Samtidigt blev det tydligt att ett problem som jag noterat i mina djurstudier kvarstod och snarast stod ut än mer: mitt val av pennor, darrhänthet och brist på teknik resulterade i en bristande förmåga att få de olika färgerna att smetas ut (och blandas) mjukt. Rastermönstret från pennorna förblev klart urskiljbart: inte ens lätt förtunning kunde få bort det, och jag märkte att försök att blanda samman färgerna med mer lager och utsmetningsstift snart började skada papperet.
Mitt slutgiltiga nedslag är från slutet av 2021. Här ökades den interna utmaningen genom valet av den ljuva Cristy Thom som förlaga, dels för hennes drömlika skönhets skull, del för skiftet i färgskala. Cristy är av blandad sydostasiatisk härkomst och har en mer varierad hudton. Min ovana trogen gick jag lite överbord med skissen, och fick sudda en hel del.
Denna gång utgick jag från en bredare färgskala på runt ett dussin olika pennor, vilka också redan från början bestod av mer specifika färgtoner, som ljus och mörk ockra, amra, tonade nyanser av gult, rött, brunt och grått – samt svart och vitt.
Förmågan att hantera ljus och högdagrar är och förblir ett problem för mig, men här är ljuset och dess effekt på valörerna, trots primitivt, på det hela taget inte katastrofalt återgivet, varken på hy eller hår. Man kan dock konstatera att trots att färgblandningen blivit bättre under året har jag fortfarande en högst begränsad förmåga att minska rastermönstret från pennorna, liksom att konsekvent få tonerna att övergå i varandra. Jag misstänker att det delvis rör sig om min okunskap om den bästa ordningen och styrkan för att lägga på de olika lagren. Resultatet är som synes tämligen slumpmässigt – vissa delar ser klart bättre ut än andra. Mitt ständiga problem med för hårt tryck och för många omtagningar kvarstod också, här speciellt tydligt längs haklinjen, som blev helt uppruggad.
En besläktad men delvis ny blunder kom också i dagen när jag tillämpade förtunning av färgerna. Det skedde antingen lite för klumpigt eller sent i hanteringen – eller båda. Hur som helst kom koldamm och smuts att blandas med förtunningsvätskan och bildade en grådaskighet och fläckar som fördunklade och drog ner porträttet.
Ett intressant nygammalt problem återkom också, nämligen svårigheter att få till inscanningen. Flera försök gav gång på gång antingen för ljus eller för grådaskig och/eller för grynig bild. Till slut tvingades jag använda inställningar med en lätt oskarp mask och utöva lite efterarbete på Cristy’s porträtt för att hitta en acceptabel digital visningsbild.
Den här lilla tematiska retrospektiven illustrerar famlandet framåt för att hitta en acceptabel nivå för ett bestämt mål – de är nedslag i vad som bara är förberedelser för större, fullvärdiga porträtt som jag efter den träning som bilderna åskådliggör börjat tackla, och som kommer att vara en av huvudlinjerna för projekt under det nya året 2022.
- Faber-Castell polychromos, de färgpennor som använts för teckningarna ovan, har fördelen att vara väldigt formfasta och behöver inte vässas så ofta utan behåller sin spets. De har också god färgäkthet, och sitter väldigt bra på papperet. Deras hårdhet gör dock att de inte mixas så lätt, och att rastermönstret som blir av penna på pappersyta blir svårare att få bort, ens med förtunning. En olycklig följd, iaf för en nybörjare som undertecknad, är att papperet tar skada tidigare i hanteringen.
- Papperet jag använde för det första porträttförsöket var Dekorima Aquarelle 240g, och för de övriga Daler-Rowney Smooth Heavyweight 220g.
- Som förtunning använde jag dels Metalimo Fine Art förtunning, samt Winsor & Newton Balsamterpertin.
- Modellerna för fotoförlagorna till porträtten hämtades från klassiska Playboy magazine.
- Gianna Amore fotograferades för utgåvan i augusti 1989.
- Laura Richmond var modell september 1988.
- Cristy Thom avporträtterades för februarinumret 1991
Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid
Ett par dagar in i höstlovets ledighet från skolan hade man för första gången på länge lite tid att organisera och scanna in några av de elevbilder som tillkommit i år. Arbetet som lärare ger en ju chansen att vara kreativ, och de utgör också ett slags band till möten som ibland bara varade ett par dagar. Alla de här bilderna tillkom spontant och utan någon djupare planering, ofta med vad man råkade hålla i handen när andan föll på eller någon gullig elev bad om det: en whiteboard eller med samma färger som fanns till hands för eleverna fick ofta duga. Gemensamt för dem alla är att de ritades snabbt, i meningen på från några minuter till max en halvtimme: jag hänvisar ibland till dem som ”snabbisar” eller ”quickies” av just den anledningen.
Vissa gjordes dock med mina egna medtagna redskap, som jag försöker ha med mig för om tillfälle bjuds – ibland med tanken i bakhuvudet att kanske få lite övning i någon ny teknik eller redskap som man försöker förbättra. Vilket iofs gäller nästan alla material, men vissa mer än andra… Det adderar lite kul nerv och blir också en nyttig övning som ger något extra: ibland var elevbilderna första gången som man gjorde en färdig bild med någon ny penna eller pensel man inte prövat hemma än. Några typexempel var några snabbisar gjorda med då nya tuschpenslar -och pennor.
Ibland fick man tillfälle att blanda medier snabbt – jag började efter sommaren att ta med mig en liten 10-sockerbitars reseakvarell med utfällbar pensel med mig överallt, och det kom fram några gånger under höstterminen, kombinerat med elevers färgpennor.
Slutligen ett exempel på en lite mer genomtänkt bild, även om den också utfördes relativt snabbt. En elev bad mig rita en bild på sitt gosedjur. en rosa rund gris. Jag råkade ha med mig setet med 10 Faber-Castell Polychromos, och hon bad så fint så varför inte…
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.
Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.
I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.
Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.
Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.
Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Indomitus.blog 