Kategoriarkiv: Porträtt /Portraits
First Times /Förstagånger: Alcohol Color Markers
Eller ”All vår början bliver svår…: en första övning i att använda färgmarkers som huvudredskap för bilder”
Ett nytt år har sedan en tid medfört nya utmaningar. I år är det två som står på tapeten: att lära sig måla i akryl, och att lära sig bemästra färgmarkers (alkohol).
Alkoholmarkers är numera ett populärt redskap, men hade i stort sett undsluppit mig före förra årets (2025) serie av porträtt med årstids -och regionteman (se ”Den Enda för alla Årstider”).
Eftersom en sådan var med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se ”Höstfärger”), bestämde jag mig för att försöka ha med åtminstone en marker för var och en av de 6 bilderna i serien. För ändamålet inköptes ett bas-set med Ohuhu färgmarkers.
Sedermera kompletterade de med samma märkes ”Skin Tone” 6-pack. De kom därefter till bruk för läggandet av bakgrundstoner, ibland för någon detalj och andra lite perifera bruk, med varierande grad av framgång. Men till dags dato hade jag faktiskt aldrig använt markers för att rita en hel, eller ens central del av en bild.
Dags att ändra på det. Så i akt och mening att råda bot på denna brist greppades pennorna och ett ark Sakura Manga Paper för att för första gången sätta markers i centrum och pröva om ens darrhänta nybörjarjag kunde använda dem för åstadkomma något vettigt.
Jag bestämde mig för att dela upp övningen i fyra delar. I den första (A) skulle jag undersöka deras förmåga att skapa nyanser och olika tonarter i en annars ganska ren linjebaserad bild. Jag valde en slags mix av figurerna Mira och Rumi från förra årets animerade succéfilm K-Pop Demon Hunters, som varmt rekommenderas. För den andra bilden (B), med tonvikt på målningsliknande heltäckande bruk av pennorna för att skapa veck och volymer, valde jag en klädnad ur mitt galleri av dräkter från Kina under Sung (Song) -dynastin (960–1279) I den tredje (C) ville jag pröva färgmarkörernas omtalade förmåga att blandas med varandra för att få fram helt nya färger och valde som motiv en egen design av Fenghuang, den mytologiska kinesiska fågeln – som också har koppling till mina berättelsers Kati. Sist (D), och svårast, ville jag pröva att göra ett någorlunda naturtroget porträtt, och valde för ändamålet den anslående puertorikanska aktrisen Roselyn Sanchez som motiv.
Och så vart det. Det var en… intressant men stimulerande upplevelse. Färgerna är verkligen starka, och pennorna flödande: de blödde igenom även det ganska tjocka 250grams papperet. Jag kunde konstatera en bit in på bild (B) att det gäller att tillämpa ett lätt och flödande handlag i kontinuerlig rörelse – verkligen inte mitt forte – om man vill undvika draglinjer och klumpar. Användbarheten av setets medföljande blender kan ifrågasättas. Men pennornas förmåga att kombineras för nyanser och helt nya färger har potential: fenghuangs orangea toner t.ex. skapades helt med en blandning av rosa och gul. För (A), (C) och (D) kompletterades markörerna med lite andra pennor för konturer och detaljer: fineliner för konturer i (A) och (C), vitpenna i (A) och blyertspenna för (D).
Det var kul. Och lovande, för att vara första gången. Jag kommer säkerligen att återvända till markers som huvudredskap, och kanske pröva på större, sammansatta bilder, kanske med miljöer eller liknande i bakgrunden.
Torr Hetta / Dry Hotness
Nyåret har kommit och gått, med sitt avslut och nya början. Och så här, där serien med 6 årstider & 6 regioner utförda med 6 pennor avslutas med den sista av de tropiska årstiderna, Torrperioden, förlagd till Afrika från Sahara och söderöver.
Såsom nämndes i förra inlägget, ”Monsunvind” finns det två distinkta årstider förutom de fyra som vi är vana vid, illustrerade i inläggen ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar”: nämligen de som hör den tropiska delen av världen till. Efter regnets tid återstår således torrperioden, den tid då regnen uteblir. Temperatur- och ljusmässigt är variationen mellan den och den våtare perioden liten, men skillnaden i nederbörd desto större, med stora effekter på såväl djur -och växtliv.
Den region som återstår för torrperioden är passande nog Sakana, mina berättelsers värld Arataumas motsvarighet till Afrika med undantag från det nordöstra hörnet. För porträttet skulle utmaningen bli att både balansera den betydande variation som föreligger det vidsträckta och etniskt mångskiftande Sakana ifråga om drag och etnicitet, och samtidigt behålla likheten med den Enda, baserad på min karaktär Kati.
Jag valde att inte göra hoppet från hennes övriga representationer alltför långt, och varierade därför hennes drag med ett öga på utseenden från Afrikas horn och Saharabältet, med en sidoblick på Khoisan-folket i Kalahari. Tidigt fanns där idén att låta bilden präglas av solen och en stark ljusutstrålning från den, kombinerat med ett tydligare grodperspektiv.
Framme vid den skiss som skulle ligga till grund för den målade bilden lade jag, såsom i t.ex ”Höstfärger” in en ring runt hennes ansikte, här med mönster inspirerat från en träskulptur från Benin. Växtligheten i botten på bilden består av grenar av acaciafamiljen, vars taggiga träd och buskar ofta företer gula blommor som ansluter till soltemat och vars taggar och slingrande grenar både skulle bilda en kontrast men också smälta samman med hennes hår.
Med skissen i ordning var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.
Som tidigare skulle arbetet med den färdiga bilden ske med endast 6 pennor av olika typ. Förutom Pentel 0,5 mm bläckpenna för konturerna, en Winsor & Newton vattenbaserad svart marker och en Ohuhu Barnum Yellow alkoholmarker. Två akvarellpennor, Derwent Copper Beech och Golden Brown för hyn, kompletterade av Faber Castell Polychromos röda Pale Geranium Lake.
Färgarbetets faser hade den här gången redan prövats ut i förväg, och jag skred därför till verket i tron av att ha en bra idé om de steg för att kombinera och nyansera färgerna som stod för dörren. Vilket dock inte hindrade att komplikationer uppstod…
Jag började med att lägga ut gula kringdetaljer med färgmarkern, följd av de mörkare delarna av hårsvallet där den svarta markern applicerades. Därefter var det det dags för själva porträttet där akvarellpennorna spelade huvudrollen, med de två bruna nyanserna som fick ge tonen för hennes hy, hjälpta av den röda färgpennan. Mer målningslikt än tidigare, såg det hela ändå lovande ut.
De bruna färgerna fick därefter sprida ut sig till hår och buskar. Sistnämnda avslöjade dock en brist i planeringen: hur den sökta sammansmältningen av hår till grenar skulle gå till. Bakgrunden i rött skulle gradvist övergå i den gula solöverstrålningen, och här kom nästa problem: den gula markern var i dödsryckningar och gjorde steget från orange över gult till vitt svårt.
De här materialproblemen gjorde att man fick frångå purismen i anslaget med sex pennor och göra vad man kunde. Jag tog därför hjälp av vitmedier, framför allt en posca vit akrylpenna som fick komma in istället för den fallerande gula markern. Fler lager av akvarellpennor lades in, och jag utnyttjade också till det yttersta alkoholmarkern för att göra bilden gradvist allt mörkare i skuggade partier och mot botten.
Och så, med julen för dörren, blev det hela någorlunda klart. Åter måste resultatet ses med en blandning av ros och ris, även om jag ärligt talat är väldigt nöjd med själva porträttet, som ser väldigt mycket ut som Hon, samtidigt som hon tydligt är annorlunda. Arean närmast solen och överstrålningen i hennes hår blev också inte så dum, även om haveriet för den gula markern här märks. Mer missnöjd är jag med taggbuskarna, där tanken var att håret och växtligheten i botten skulle övergå i varandra mycket mer sömlöst, vilket måste sägas ha misslyckats. I den här delen planerades och utfördes inte färgläggningen i rätt ordning, och bristen på färgalternativ samt det påskyndade arbetsschemat gjorde att man fick improvisera – och det syns.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att liksom för den allra första i serien, ”Höstfärger” från 2024, kommer en lätt revidering där 6-pennskravet överträds att tillägnas denna den sista installationen av årstiderna och regionerna återspeglade genom varierade porträtt av Henne. Här är dock slutpunkten nådd för projektets renläriga fas. Det har varit en lärorik resa, och gett mycket. Mest nöjd måste man vara för att den alls blev av, och fördes till slut i förvissningen att man gjort allt man kunnat, så att jag kan blicka in i min mäktiga musas ögon i dennas många former och inte behöva skämmas.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Monsunvind / Monsoon Winds
Efter Höst, Vinter, Vår och Sommar kommer den 5e (?) årstiden.
Nej det är inte Jultider eller sådant, utan något mer påtagligt som kommer av att de årstider som vi tar för givna i själva verket är lokala. Mot och förbi vändkretsarna på södra och norra halvklotet skapar temperatur, vinkel mot solen och tillgång på ljus tillsammans med vindar och havsströmmar de distinkta 4 årstider som vi är vana vid.
Men innanför vändkretsarna, mot ekvatorn, är de skillnaderna i många fall närmast obetydliga, och temperatur och ljustillgång skiftar mycket mindre över året. En viktig och avgörande distinktion består: nämligen tillgången på väta i atmosfären, buren av vindar och jordens rotation, vilket gör att året delas in Regnperioder och Torrperioder. Efter ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar” blev det således dags för Regnperioden i serien av 6 årstider i 6 regioner, utförda med 6 pennor vardera.
De 6 pennorna bestod nu av två spritmarkers (Ohuhu Barnum Yellow & Grass Green), en akvarellpenna (Faber Castell Imperial Purple), och två färgpennor (Faber Castell Helioblue Reddish & Deep Scarlet Red). För tuschning av konturer valdes den vattenfasta Micron Pen med en lätt rundad och därför variabel spets.
Den ”sfär” eller region som jag tidigt kopplade regnperioden till var Prayika Varsha, motsvarigheten till den vidare Indiska kultursfären IRL. Inslag som åsk -och regnmoln i bakgrunden i traditionell stil, och blommor och växter med kulturell betydelse som Banyan-trädet och lotusen anknöt till det. Det skulle förstås bli en utmaning att avbilda den Enda, som utgör motivet på alla bilder i serien, med drag från subkontinenten men ändå tydligt sig själv – i utkastet fokuserade jag dock mindre på det. Viktigast för atmosfären skulle nog färgskalan bli, vilken jag som namnet antyder starkt associerade till den monsun som bär regnet till regionen.
Jag tänkte mig blått och grönt som huvudfärger med några kontrasterande inslag som ringblommornas gul-orange och lotusens ljusröda. Men inför färgproverna kom ett infall för mig – varför inte visa även Henne blå, såsom ofta är med flera av gudarna i den hinduiska panteon? Det där var ju inte en helt galen idé tycktes iaf. färgtestet visa, så jag bestämde mig för att köra på det.
Nästa fas, en riktig skiss i blyerts, flödade på väl trevligt nog, då den var avgörande för att avbilda de många element av blomster och blad som hörde till. Ansiktsdragen med dess regionala särprägel kom på plats utan vånda, och det kunde läggas lite energi på sådant som ljuskällan från ovan, att få håret att se glansigt vått och fuktigt ut och annat som måste vara någorlunda tydligt för färgfasen.
Därefter var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.
Färgarbetets faser hade redan planerats, och jag skred därför till verket med en bra idé om stegen.
Först ut var alla blå delar, lagda i nyansen Helioblue Reddish. Lager på lager, plus utsuddare och förtunningsmedel fick alla blå skiftningar på plats. Därefter kom den lila färgen, och sedan alla övriga. Ett problem framkom under vägen: att bara lämna partier omålade visade sig inte riktigt funka med blandningen av vatten, alkohol och suddbara medier, och ett behov att att kunna stärka upp vita partier blev påtagligt.
Här blev jag tvungen att i en mening frångå kravet på 6 pennor i sökandet efter ett medium för att göra vita partier jämnt och kontrollerat. Skrapande med konstkniv, Tippex, vita akrylmedier med mera prövades med blandat resultat. Det här var ju synd, men andra lärdomar från målningsfasens tänjande av 6-pennsregeln var mer positiva. Inte minst att använda pennors pigment och färg och blanda med vatten eller lösningsmedel för att applicera med t.ex. pensel gav en bra effekt för både skuggor och mörkare partier och vissa ljusare där mjuka övergångar var önskvärda. Det var förstås inte så bra för pennorna, och de led svårare än någonsin med två som fick kasseras under vägen.
Efterarbetet av bilden i inscannat skick fick här anta formen av en lätt redigering för att få bukt med de ojämnt tillkomna vita partierna liksom också kanterna där papperet skadades av tejpen som höll fast den.
Resultatet uppfyller de flesta av de uppsatta målen. Bakgrunden, med molnen som skruvar sig i en stiliserad form med rötter i äldre målning blev inte dumma alls, ganska snyggt faktiskt, och blommor och annan dekoration som trädet som hade kunnat bli ett riktigt sorgebarn i sammanhanget gav här få problem. Ifråga om själva porträttet är intrycket blandat. Dragen är faktiskt lyckade, det ser ut som Hon skulle te sig i Prayika Varsha, och idén i sig med den blå färgen är i stora drag framgångsrik: det är ganska snyggt och för tanken till en slags gudinna. Det som stör är att nyanserna, de mjuka övergångar som jag hade velat ha över hennes ansikte är så pass grova och oborstade. Begränsningen av material avslöjar verkligen min brist på handlag vid hanteringen av medier för att skapa skuggor, högdagrar och övergångar med de två färger man hade tillhands.
Men den är gjord. Den blev gjord och ser allt sammantaget nära ut det som man kunde begära. Ännu ett fall framåt i alla fall, och kvar är nu bara dess tvillingsyster och spegelbild, den sista av de 6: Torrperiodens gestalt, som blir slutpunkten för de sex årstiderna i sina sex regioner gjorda med sex pennor.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Gyllne Sommar / Summer’s Gold
För många den mest efterlängtade av årstiderna ikläds en passande gyllne skrud: Sommaren kommer med den Enda i drottninglik uppenbarelse till toner och smaker från mellersta östern.
Följande ”Höstfärger”, ”Vinternätter” och ”Vårblomning” har efter ett olyckligt och sorgligt uppehåll turen kommit att avbilda sommaren med den Enda som motiv, med motiv inspirerade av mellanösterns växter, färger och åsyn.
Projektets krav på användande av enbart 6 pennor uppfylldes denna gång av en gul spritmarker (Ohuhu Barnum Yellow), en dekorationspenna (Artline Neon Orange), och tre färgpennor (Faber Castell: Muave, Deep Scarlet Red & Walnut Brown), och som bläckpenna återkom den påfyllbara Lamy Safari Allstar med vattenfast bläck.
Sommarbilden var ursprungligen den av våra fyra årstider som ingav mig mest huvudbry ifråga om tema förutom det mer eller mindre klara färgvalet, gående från starkt ljusa gula toner mot mer lila, allt i färgstarka nyanser. Det där är dock färger som också överlappar med höstfärgerna, och det skulle således hänga på en distinkt och annorlunda inramning för att ge Sommaren en helt egen karaktär. Jag hade inte ens bestämt mig för namn hundra procent.
Via den sfär eller region som Sommaren skulle sättas in i, nämligen mellanöstern, kom de första infallen. Jag såg framför mig den sköna i upphöjd, drottninglik pose, gestaltad med ett lätt grodperspektiv och ett outgrundligt antytt småleende. Det första blyertsutkastet träffade oväntat väl ifråga om dragen – det där ser verkligen ut som hon skulle te sig som en, tja persisk drottning. En lätt tuschning inför prov av exakta färgtoner tillkom därför direkt på den.
Valet av dadlar, vindruvor och röda rosor, alla hemmahörande i regionen gav förankring för färgerna, och för bakgrunden lade jag in toner av en varm sensommarnatt… Under färgtestandet slogs jag dock av en galen idé, inspirerad av de gyllene egyptiska begravningsmaskerna berömda från Tutankhamon et ales: vore det inte kul om…den skönas ansikte var som av guld?
What about gold? Well, delvis på grund av sin färg har guld ofta förknippats med solens kraft, inte sällan tänkt som den högsta gudomliga makten, och kopplad till majestät och kunglighet. Det var element som jag ville ta med i bilden. Det skulle också ge den det särskiljande draget gentemot sina årstidsyskon som jag sökt. Och sedan var det också ärligt talat en utmaning och något jag aldrig gjort förr.
Att man åter klivit ut i okänd mark blev tydligt när jag började sätta den riktiga underliggande skissen. Den redan känsliga avvägningen att avbilda porträttlikt baserat på Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti och samtidigt präglad av en annan regions drag låg först i fokus. Men försöken att ovanpå det skissa fram intrycket av en metallisk yta ledde till flera bakslag och omtagningar.
Stötestenen är att en hård, metallisk yta reflekterar ljus helt annorlunda än hud och också ter sig väsensskild i sina konturer och linjer och får ansiktet att se ganska främmande ut. Till slut försökte jag hitta den vinkel där reflektioner och skuggor var mest hanterbara och bygga från det, med sikte på att så lite som möjligt förlora det mänskliga, individuella draget.
Tack vare ljusbordet kunde allt sedan läggas samman för en samlad grund för målningen, vilken när den väl fått sina tydligaste linjer kunde mejslas fram med färgerna som redskap. När det hela lagts på plats på akvarellpapper började jag med de färger som utgjorde inramning mellan ansikte och bakgrund, och därifrån bar det av…
Under arbetet med målningen tillkom tyvärr att några av pennorna, specifikt den orangea dekorationspennan och Ohuhus färglösa utsmetare började fallera mer och mer vilket dels lämnade pappersytan väldigt uppruggad på sina ställen och ifråga om det orangea också ledde till att färgen var för tunn och inte blandade sig med den lila-blå mauven i bakgrunden. En mer omfattande efterbehandling än vad som först tänkts blev därför nödvändig denna gång, tyvärr.
Och så ser saker och ting ut efter att något ha reparerats och färdigställs efter flera försök till inscanning. Åter inte så dumt, fast med en hel del skavanker. Försöket att göra ett ansikte i guld ser i alla fall i mina ögon, ut att ha lyckats. Och det ser ut som Hon, helt klart. Men, som det slog mig efter ett tag, inte riktigt…en levantinsk eller persisk Hon. På vissa sätt fångade den första konceptskissen bättre den mellanöstliga andan mixad med hennes oförlikneliga skepnad, vilket tyvärr lite gick förlorat när fokus på att få till metalleffekten blev det mest överhängande. Kanske är det ofrånkomligt att något av den distinkta och unika karaktären inte helt kan bevaras om man går hela vägen och skapar ett mänskligt ansikte i det distinkt omänskliga – som här i skinande metall. Eller så är man bara inte bra nog att balansera de olika aspekterna på optimalt sätt. Hursomhelst ett fall framåt ifråga om arbetssätt och teknik, och ett resultat som, tja står sig bredvid sina systrar årstiderna utan att man behöver skämmas.
De fyra årstiderna – det borde väl vara alla, eller? Men nej. För medan vi norr och söder om vändkretsarna har de variationer i temperatur, solljus och nederbörd som ger oss fyra mer eller mindre distinkta årstider, ser saker annorlunda ut mellan vändkretsarna, runt ekvatorn. De två distinkta årstider som råder mellan ekvatorn och vändkretsarna kommer därför att tillkomma för att runda av färden med den Enda genom årstiderna.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Vårblomning / Spring Blossoms
Efter höst och vinter kom våren. Ock så fortsättningen på resan genom världens sfärer. Dags alltså för ”Vårblomning” där Den Endas fägring ikläds vårens skrud och sin östliga anblick.
Den serie som inleddes med bilden ”Höstfärger” och fortsatte med ”Vinternätter”, inspirerad dels av årstiderna med för dem karaktäristiska motiv och färgval, dels åsynen av ett porträtt som varieras enligt skillnader i regioner i den gamla världen, kom till slut till knoppningarnas och blommornas tid, våren.
Ursprungligen var det tänkt att det var Vintertemat som skulle vara kopplat till motsvarande Östasien (se ”Vinternätter”). Sedermera valdes att förlägga vintern i en annan region, men under processen att välja de grundläggande färgerna gjordes ett utkast som var lovande och som jag överförde som grundidé för vårbildens grundläggande porträtt.
Färger, ja. En genomgående självpåtagen begränsning för varje bild i denna serie är att de ska utföras med enbart 6 pennor. Förutom markers och en vanlig färgpenna/artist pen, vilka tidigare använts, utgjordes denna gång valet också av 2 akvarellpennor och bruket av en svart japansk tuschpensel som grundläggande material.
En idé med valet av penselpennorna med deras mer flytande och målningslika färgning tillsammans med tuschpenseln var att något påminna om mättnad, färgbalans och stil som används i traditionell konst i Östasien, där utblandad tusch i olika kulörer kombinerats med teckningslik konturläggning i svart med pensel.
Liksom i ”Vinternätter” prövades det hela fram på en testbild där konceptets grundläggande element lades fast med val av pennor för varje del.
Här fick man en första aning av hur de olika sorterna av pennor kunde samverka och/eller kontrastera med varandra. Tanken är också att det ska ge en idé om framtida svårigheter eller risker, något som dock fördunklades av att papperet var lite för olikt det som skulle komma att användas för huvudbilden, vilket tyvärr skulle komma tillbaka och bita oss i svansen längre fram.
Valet av omgivande blommor och växtlighet vilar på regionen: körsbärs -och plommonblommor är traditionellt symbolladdade i Japan & Korea respektive Kina, liksom backsippa i Mongoliet, forsythia i Korea och Azalea i Vietnam. Ovan porträttet bestämde jag mig också att avbilda moln i traditionell kinesisk spiralliknande stil. De här stilistiska dragen kom sammantaget att överskugga den Art Noveau-inspirerade anda som vidlått andra bilder i denna serie även om den, om än i mindre grad, är närvarande också här.
Därefter gjordes en blyertsskiss i full skala av bilden, där element i bakgrunden som I-Ching -hexagrammet liksom körsbärsträden lades till eller förfinades.
Den stora stötestenen skulle dock vara att hitta den svåra balansen att avbilda den Enda, som alltid vilande på min hjältinna Kati och hennes IRL-förlaga Rebecca Ferratti, så att man tycker sig känna igen henne samtidigt som hon tydligt är annorlunda från sina ”systerbilder” , i linje med den sfär i vilken hon avbildas.
Med användning av ljusbordet lades på akvarellpapper vilande ovanpå skissen först bakgrundens blåa fram m akvarellpennan, därefter hårsvallet och de tuschade konturlinjerna med den svarta penseln. Därefter, ytterst mjukt, började jag med bränd ockra lägga en ljus brungul nyans som grund på porträttets hudpartier.
Allt eftersom lades fler och fler färger på plats, med de ljusare och mattare vattenfärgerna först. Markerpennorna började sedan att läggas över för bildens mer färgstarka inslag. Här fick man ny erfarenhet i att göra markermålade partier nyanserade och gradvisa i sina konturer.
Det blev till slut papperets begränsningar som satte stopp för den övergripande målningsfasen. Det hela såg sammantaget lovande ut: den skönas anblick slår trots vissa skavanker an rätt ton, och bildens på en gång ljusa och färgstarka intryck närmar sig det jag sökte, med mjuka övergångar trots de vitt skilda färgtyperna och en färgskala i ljusblått och rosa toner.
Under arbetets gång hade det skymtat fram att papperet, om än av gedigen akvarelltyp, fick allt svårare med blandningarna av material, dels ytmässigt men också gällande uppsugningsförmågan, och att det vattenlösliga bläcket här och var blödde in i omgivande färger. Papperets yta hade börjat rugga sig här och var, mest kritiskt flera ställen i ansiktet.
Vid avlägsnandet av tejpen framgick också ett problem typiskt för akvarellpennor: de ”återaktiveras” inte lika mycket som riktiga vattenfärger, vilket gör det svårare att åtgärda skadade partier, i det här fallet märkena där tejpen suttit. En mer omfattande efterpåläggning och reparativ fas skulle krävas den här gången, även inkluderande digital återställning och reparation av fr.a. vattenskadade partier.
Och så blev det. Trots svårigheterna och delvisa missräkningen av materialens egenskaper och åverkan på dem i slutfasen, får man nog ändå säga att själva idén med bilden uppnåtts till en tillfredställande grad. Mest grundläggande, och alltid främst i mitt sinne, är åsynen av den Enda. När bilden påbörjades orsakade det en hel del oro, att hon mer än några av tidigare bilderna i serien skulle få utvecklas fram gradvist, och utan någon direkt förlaga. Men resultatet blev trots det, tja, inte illa faktiskt. På något sätt är det ändå hon för mina ögon, alla hennes drag är där, från den fylliga munnen till kinderna och ögonen, ja även hennes söta nästipp är densamma… och ändå olik sina regionala varianter. Färgerna är tydliga och karaktäristiskt olika från de två tidigare, vilket ger bilden en tydlig identitet redan vid första anblick som passar med vårmotivet. Samtliga element kunde förstås förbättras och förfinas – men som ens förmåga nu ser ut, får det ändå anses som en framgång.
Nästa bild i serien, ”Gyllene Sommar / Summer’s Gold” är redan under tillblivelse, och kommer vad det lider.
Det kan bara vara En
Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”
Winter Nights / Vinternätter – kompletterad
”Vinternätter” kompletterad med mer snö, mer färg och en ny bättre inscanning
Efter att ”Vinternätter”, den andra i serien av porträtt med årstids -och regionteman formellt var ”färdig” och man lagt den ifrån sig, framstod vissa detaljer och element av bilden i ett klarare ljus. Precis som med den första av bilderna i denna serie, ”Höstfärger”, gav avläggningen chans att reflektera över vissa brister eller saker som man kanske inte fokuserat på när man var helt försjunken med i den, ett typiskt exempel på att man inte ser skogen för alla träd när man sitter med näsan mot vad nu man håller på med.
Vissa svagheter, framför allt i färgstyrkan, kommer sig av den självpåtagna begränsningen att alla bilderna i denna serie utförts med högst 6 pennor (se de aktuella t.v.). Annat är helt enkelt följden av tidsbrist gentemot deras respektive deadlines.
Det mest påfallande var helt klart att färgerna inte fångats väl av inscanningen. Men där fanns också en viss gleshet eller brist på volym ifråga om inramningen. Jag bestämde mig därför för att ge bilden en omarbetning och lägga till mer snöflingor -och kristaller, mer stjärnor, och att lägga till mer svärta i bakgrunden och ytterligare färglager för att öka konstrasten och färgstyrkan.
Själva metoderna för vidarearbetet tog dock lite tid att klura ut. Jag ville göra allt analogt direkt på bilden eller med tillägg som, även om de behövdes justeras digitalt, var handgjorda. Med en blandning av pålägg direkt på papperet och finurligt bruk av ljusbordet och ritfilm av klassiskt snitt plus lite utrustning som inte fått användas under själva huvudutförandet såsom vitpenna, kunde tilläggen läggas in på bilden utan att bryta dess kontinuitet i stil eller färgskala.
Och resultatet blev som ovan. Även utan de lite nya elementen, framför allt mer och tydligare stjärnor och snökristaller, är bilden nu mer rättvisande för hur originalet ser ut, inte minst tack vare en mer noggrann inscanning där färgdjupet stod i fokus. ”Vinternätter” har nu en starkare färg och står fram starkare mot mot sin bakgrund som också stärkts i det mörker som ju namnet pekar på. Ett ljus i natten, så att säga, och står sig nu bättre mot sin färggranna föregångare. En förbättring som inte minst kommer att bli påtaglig inför printning, eftersom ”Vinternätter” beställts och har flera mottagare som väntar.
Arbetet på nästa del, ”Vårblomning” är redan i full swing, och utkast är också under fullfärdigande för ”Gyllene Sommar”, del fyra i serien, att presenteras här vad det lider.
Det kan bara vara En
Winter Nights / Vinternätter
Efter höst kom vinter och med den, den första uppföljaren till ”Höstfärger” från 2024: ”Vinternätter”
Som påtalats i inlägget om ”Höstfärger”(se också ”del 2″), en bild skapad som bidrag till rittävlingen Talents 2024, växte under dess tillkomst idén fram att göra en hel serie i samma anda och sammanhållna stil. Under våren benade jag ut vad det skulle innebära, och landade på följande gemensamma element och teman som alla bilderna skulle dela:
Årstiderna förstås. Men inte bara de fyra som vi är vana vid förbi vändkretsarna, utan också de Torr- respektive Regnperioder som utgör årstider i områdena ekvatorn. Allt som allt 6 årstider alltså, med var sin skilda färgskala och typiska inslag av flora mm.
Porträttet inspirerad av min musa, den sköna Rebecca Ferratti vars anblick också utgör grund för min fantasykaraktär Katis fägring. Katis utseende har den för mitt syfte mycket passande egenskapen att den skiftar subtilt efter vem och vilka som ser henne, och har sålunda en inbyggd geografisk prägel.
Det geografiska elementet ledde vidare till idén att framställa var och en av de 6 regioner eller Sfärer i vilka min fantasyvärld Aratauma delas in. ”Höstfärger” visade Kati som hon ter sig i nordvästligaste Sefira, Västerlandet. Övriga bilder skulle visa henne i de andra Sfärerna, omgiven av typiska årstids- såväl som regionala inslag.
Stark begränsning i val av material. En av de mer givande aspekterna av arbetet med ”Höstfärger” var att tävlingen den ingick i försåg en med ett urval av endast 6 pennor av slumpvis typ som redskap. Jag bestämde mig för att fortsätta i den andan och skala ner setet med pennor till ett minimum av runt 6 av skilda typer.
Till skillnad mot första bilden var det dock den här gången Jag som valde pennorna. Jag inledde därför med en serie tester för att hitta vad som passade bäst, tillsammans med flera kladdutkast där jag försökte närma mig årstiden enligt principerna ovan.
Jag beslutade att följa den vanliga årstidsväxlingen och således fortsätta med Vinter efter Höst. Men vilken sfär den skulle kopplas till var mer tveksamt, och i några tidiga kladdar prövades idén att kombinera hösten med Östasien, med utkast på ett asiatiskt utseende för Kati.
En annan visar ansiktet inramat av böljande hår och också sådant som växer och har koppling till säsongen – kottar och granris för vinter. Det och införandet av snö och snökristaller som element skulle komma att behållas. Däremot inte varianten av hårfärg, som är lite för lik Elsa i ”Frost” med det vita håret.
De sex (6) pennorna som trätt fram vid det här laget var dels Lamy reservoarpenna med svart vattenfast bläck för konturerna, en Ohuhu Pastel Blue marker, samt färgpennor i trä i färgerna Ultramarin, Bränd Sienna resp. Bränd Ockra, och slutligen samma gula Frixion textmarkerare som användes i ”Höstfärger”. Med det här skulle hela bilden byggas upp.
För att se om de valda pennorna kunde åstadkomma färgskalan för hela bilden gjorde jag ett fullt koncept-test i färg på mangapapper. Jag bestämde mig också för att pröva ett annat ”regionalt” utseende för Kati och la på en annan, mörk bakgrund med vad som ska föreställa norrsken. Och well, färgskalan funkade för 6 pennor, och idén att förse Vinter-Kati med ett slags allmänt slaviskt-svartahavsaktigt utseende var, tja, inte så dum…
Konceptet hjälpte till att fatta de sista besluten: titeln för Vinterbilden ändrades till Vinternätter, med mörk fond på vilken Kati avbildas som hon kunde tänkas se ut i Oikomenen, den sfär som motsvarar områdena från Grekland och Östra Balkan över Ryssland till Uralbergen och Kaukasus. Med färgskalan, regionen och bildens huvuddrag beslutade var det äntligen dags för skissen till den slutgiltiga bilden.
Huvudmotivets utmaning låg i att Vinterfrun skulle ligga nära min musa Rebecca, men ändå ha drag från en ganska vid ”region” som skilde henne ut. Hårsvallet skulle liksom Höstfärger bölja i art-noveau-inspirerade slingrande band bland vilka snöflingor -och kristaller med sina stjärnlika former virvlar. Det skulle bli ett riktigt pillgöra att fästa dem på den färdiga bilden.
Härnäst lades skissen på ljusbordet, täckt med ett 180 grams akvarellark på vilken tuschning och inläggning av alla linjer och konturer kunde ske. Med reservoarpennan växte hårets många slingrande lockar tillsammans med barren och kottarna fram, medan snö- och isdetaljer lades ut med den ultramarinblåa färgpennan, vilket hjälpte till att hålla isär dem.
Sakta och i flera lager lades färgerna ut och blandades, gradvist och med början i väl avgränsade detaljer som kottar och granris, för att så växa ut. Centerdelen, vår sköna vinters ansikte, tilldrog sig mest fokus med förhoppningen att kunna göra mjukare övergångar och skiftningar och försöka få ut maximalt av de endast två färger (ockra + sienna) som användes där.
Överhuvudtaget skedde processen när den kommit så långt med en slags lättnad över att den långa förberedelse – och inledningsfasen var över. Om än kontrollerat och varsamt kunde man nu äntligen ta ut svängarna och tillämpa det man prövat fram. Det var skönt att kunna konstatera att, jo, kombon blå marker+gul textmarker gav en riktigt bra grön färg, iskristallerna ser faktiskt ut som vad de ska föreställa, och så vidare. Den här gången behövde jag inte stanna för en yttre pålagd deadlines skull, utan kunde ta det hela vägen och lägga på bakgrunden. Och också tja, fuska lite lätt och istället för att använda reservoarpennans bläck utblandad som jag först tänkt, ta en annan, vattenlöslig, sort som funkade bättre för att kombinera med norrskenet i bakgrunden.
Och så blev det hela, ännu en gång. Och ännu en gång något överraskande var man lite nöjd, inte bara med utfallet utan vägen dit. Beslutet att frivilligt underkasta sig begränsningarna i material, speciellt antal pennor och av olika slag också, gav ännu en gång utdelning i form av upptäckter av vad som gick att göra med materialen och att få improvisera. Det utforskande draget genomsyrade hela processen så att färdigställandet gick smidigare när man väl kom igång. Inom ramen för de självpålagda restriktionerna kunde jag också tillåta mig lite ”fusk” på slutet utan att för den skull göra avkall på andan i processen: på slutet användes t.ex. vitpenna för att fylla i vissa högdagrar och snöpartier som blivit daskiga av färgpåläggningen, och efter inscanning gjordes viss fjäderlätt utsmetning för att ta bort damm och fläckiga och ojämna partier runt kanterna och ögonen.
Vinternätter skiljer sig från sin föregångare, på gott och ont tycker jag. Höstfärger är mer… färggrann, samlad som den är kring sin palett av varma röd-gul-lila toner. Vinternätter är mindre anslående med sin dovare färgskala och både ljust varma som kalla toner på ett sätt som är mindre enhetlig. Samtidigt är den mer detaljerad och noggrant utförd, speciellt porträttet. Det är tillfredställande att konstatera att man har fått bättre handlag med pennorna ifråga om min sköna, som jag känner gjorts mer rättvisa här. Man får hoppas att trenden håller i sig. Nästa installation i raden, med arbetsnamn ”Spring Blossom /Vårblomning” kommer att röra sig vidare österut, och sätta förmågan att avbilda Henne på helt nya prov. Tills dess…
Det kan bara vara En
Abuelita Bety
Ett projekt med en lång startsträcka bakom sig kom till sin fullbordan, och i en mening också ett slags bokslut för de märkliga åren runt Covid.
Min fina farmor Bety dog mitt under pandemin, och min stackars pappa kunde inte ens åka ner för att sörja sin mamma på plats i Chile eftersom man i praktiken inte fick resa dit. Tanken väcktes att göra något för honom och också hedra minnet av farmor, som jag skulle åkt ner och träffat 2018, men vilket på grund av hälsoskäl inte blev av. Och så blev ett porträttet ett mål, något som jag satte mig för att jobba mig upp till. Som vanligt var distraktionerna längs vägen många, och självförtroendet darrade till i etapper, inte minst ifråga om vilken av de många tekniker man fuskat med de senaste åren som skulle passa.
Till slut föll valet på färgteckning med färgpennor (artist pen). Tidigare har här påtalats möjligheterna som öppnats med ett bra ljusbord, som tack vare fina vänner blivit ett transformativt redskap. Med den kunde jag utforma ett utkast på ett separat papper och överföra det till ett högkvalitativt målningspapper med varma toner i sina fibrer.
Det hör till saken att jag baserade bilden på mer än en förlaga – detta för att de foton jag utgick från hade skilda kvaliteter – formen var rätt på en hälft, men färgskalan rätt på en annan. Valet av det tonade papperet skulle ge en slags varm underton som bas, men förutom porträttlikhet var utmaningen där, att själv skapa en passande färgskala.
Med skisslinjerna i sepia på plats var det dags att skida till verket med polychromos och Caran d’Ache-pennorna. Papperets tjocklek, valt för att möjliggöra många lager och toner, bjöd också en tydlig textur som skänker bilden viss grynighet.
Jag jobbade med att bearbeta en sektor i taget till en viss nivå med de viktigaste valörerna och nyanserna klara innan jag gick vidare, istället för en mer översiktligt metod baserat på toner över hela bilden. Från ett fåtal toner på pennorna valdes så många varianter på olika ställen med hänsyn till en tänkt ljusriktning och skuggning.
Och så, lager på lager, nyans för nyans växte bilden fram. I syfte att blanda färgerna bättre tillämpade jag viss förtunning, numera standard när mediet man målar på är mer texturerat. Färgen på själva papperet bjöd här på något nytt, eftersom förtunningen tog med sig valörer ljusare än det underliggande papperet, vilket jag inte tänkt på i förväg.
Som slutkläm lades några snabba drag med akvarellpenna i bakgrunden för bättre kontrast. Och så blev det, så bra som jag kunde göra det då. Jag minns min farmor som en gladlynt närvaro, alltid med ett leende på läpparna, och hoppas att uttrycket fångats in i alla fall hjälpligt. Och så, med anledning av att min pappa flyttat tillbaka till Stockholm efter flera år, delvis pådrivet av pandemin, som han bott annorstädes, kunde det inramade originalet ges i ”återinflyttningspresent”. Min pappa verkade nöjd – och mer än så kan jag inte begära.
por mi abuelita, y mi papá
Kitu – en cool katt
På begäran, en välbehövlig övning med färgpennor föreställande katten Kitu.
Det var i samma vända som frågan rörande en bild på Arnold Schwarzenegger (se ”Ahnuld strikes a pose”) kom. Parallellt med den fick jag frågan om jag inte kunde göra en bild på katt, tillhörig frågeställarens mamma. Jaaamenvisst, klart det går sa man förstås, med den lustiga kontrasten snurrande i bakhuvudet. Och sagt och gjort, tidigare i år satte jag mig ner med några foton på kissemissen, och skred till verket.
Valet av material och teknik blev förstås helt annorlunda än för Arnold-bilden, där förlagan var en serie högkontrasterade bilder med svart bakgrund, och fokus på skuggor och figur. Här valde jag istället att vända åter till ett material som man började med just för ändamålet att rita djur – artist pen, eller blyertsliknande färgpennor (Se tidigare försök, t.ex. Pixie, Ellie, Baccus the poodle och Ursa Minor) företrädesvis polychromos från Faber-Castell men även flera Caran d’Ache luminance.
Som alltid ville jag dock också introducera en för mig ny sak för bilden. Här blev det med valet av papper: jag valde ett tjock grått papper ämnad för pastellfärger som underlag. Jag började skissa med sepia och vitt för att lägga konturer och de uppenbart mörkare partierna respektive de ljusaste delarna där pälsen är närapå vit.
Den där skissen blev inte dum. Att notera för framtiden var den trevliga upplevelsen av det färgade papperet för att kunna lägga på lite vitt redan från början: ljusa partier liksom högdagrar har alltid varit något av en svårighet för mig. Sedan var det dags att fylla på och över med de olika nyanserna. Från ljusa ömsom varma, ömsom kalla grå nyanser, med lite gröna/lila/blå/gula/bruna undertoner där så behövdes, växte bilden av Kitu sakta fram, hårstrå för hårstrå.
Sist tog jag fram ett verktyg som behöver vässas, bokstavligt och figurativt: skalpellen, som fick lyfta fram de ljusaste hårstråna, t.ex. morrhåren. Så dags fick nog Kitu anses vara färdig. Det blev inte så illa ändå, trots bristen på rutin de senaste månaderna sitter pennorna ändå skapligt där, och under loppet blev i alla fall intrycket av hans mjuka fluffighet och volym ändå en acceptabel representation.
Inscanningen bjöd som vanligt på lite besvär – antingen blev bilden lite för dov och murrig i färgerna, eller så framstod den lite för ljus och kall i färgen. Jag löste det på ett sätt som börjar bli en slags standard, och tog helt sonika två varianter på var sin kant av färg-och kontraståtergivningskalan och lade ihop dem, med mer slagsida på de ställen där varje variant bäst överensstämde med förlagorna. Resultatet, som syns ovan, är OK tycker jag nog, med lite mer ljus och kontrast på den högra sidan varifrån mer ljus kommer, och lite mörkare och mer mättad på den vänstra. Men originalet har levererats, förhoppningsvis till glädje för dess mottagare.
för Inge
Ett par Hockeybilder
Sensommaren 2024 bad två unga brorsor mig att rita bilder på deras favvospelare i Svenska Hockeyligan, (SHL) – och kunde jag inte måla dem också? Svag som man är sa man ja…
Det hela kom sig för under lite tid vi tillbringade i stan där jag under en stilla stund tagit fram ritblocket och börjat göra några snabbkladdar på omgivningarna. På frågan om man kunde rita hockeyspelare sådär också började vi prata ihop oss, de visade mig lite bilder på mobilerna, och i ett fram-och-tillbaka-slags brainstorming under vilken jag klottrade ner en del tankar kom vi tillsammans fram till något som de förhoppningsvis skulle gilla.
Det tog därefter ett tag att få ut de där, men när det var dags var jag inspirerad av det slags illustrationer man kunde se i tryckta dagstidningar och magasin i forna tider, ritade med lös hand för att förmedla en slags impressionistisk sida åt vad de illustrerade som kunde komplettera den dominerande fotojournalistiken. Utan illusioner men i syfte att göra något lite annorlunda från det jag höll på med just då bestämde jag mig för en bläckskiss/snabbteckning påstruken med likaledes snabbt lagda akvarellfärger. Så fick det bli vad det blev.
Gemensamt för de tänkta bilderna var att de båda skulle föreställa spelare i killarnas lag HV71– med lagets tröjor förstås – och att de foton som vi tyckt mest om visade dem i helt andra uniformer. Men det var snarast välkommet, för det skulle ge mig chansen att skapa något för vilken någon direkt förlaga faktiskt inte fanns, vilket jag alltid strävar efter.
Först ut var Oscar Fisker Mølgaard, den unge danskfödde forwarden i HV71. Bilden vi landat på visade honom i full karriär framåt iklädd svartgula kläder och ännu med ungdomsgaller på hjälmen.
Jag lade ner grundläggande konturer och hjälplinjer med reservoarpenna på mangapapper (250g) och sedan de vattniga färgerna med lite maskeringslösning på de ljusa banden och emblemet. Det hela utvecklade sig snabbt – lite väl snabbt. Oscar blev lite för… tja, bred och fyrkantig, och HV71-uniformen skulle behöva många lagers påstrykning för att få ens tillnärmelsevis rätt mörk blå. Akvareller är inte idealiska för matta mörka nyanser.
En annan sak man underskattat var hur meckigt och pilligt det skulle komma att bli med all text och smådetaljer på uniformen. Brrr, jag försökte hålla fingrarna i styr med vitpenna och pensel men det syns ändå verkligen att man saknar rutin. Stackars Oscar, han blev offer för första-försöksfumlandet.
Frederik Dichow, vakt för HVs målbur, stod på tur. Även här hade vi en helt annan slags uniform, färgmässigt, än vad han skulle avbildas med.
Vid det här laget var man lite uppvärmd, och på något sätt mer avslappnad i händer och hjärna. Det gjorde att man kunde låta de vattniga färgerna rinna ut mer, blandas och lägga sig lite okontrollerat, just det som är akvarellernas signum. Det fick också detaljjobbet med vitpenna och smal pensel att sitta bättre och mer skarpt i kanterna. Det mer generösa användandet av färg med mer vatten gjorde att gränsen för vad papperet kunde absorbera uppnåddes, en läxa för framtiden – mangapapper är trots allt optimerad för bläck och markers, och dess släthet gör att det inte rimligen kan vara lika uppsugande som rent akvarellpapper. Det var dock inte alltför hemskt, och kunde åtgärdas rätt mycket genom allt helt enkelt suga upp en del väta med hushållspapper.
Just vattengränsen fick markera slutpunkten för bilderna. Jag avstod från att gå tillbaka och försöka städa upp skavanker i efterhand, utan lät dem vara som de blev, som en påminnelse för framtiden. Det viktigaste är att svårigheten och avigheten att tolerera den kaotiska och okontrollerbara naturen hos akvareller och liknande medier tycks bestå hos mig – men uppenbarligen kan tuktas något. Mer, mycket mer förbättring måste ske på den sidan, även om jag tvivlar på att man någonsin kommer att bli så duktig på det. Men förhoppningsvis uthärdlig, för mina syften. Jag hoppas att deras mottagare skall gilla dem.
För Theo & Adam
Autumn Colors – Höstfärger (II)
”Höstfärger” fick sin slutliga form, och tankar inför en fortsättning
I ett tidigare inlägg omtalades bilden ”Höstfärger” (se länk) som kom till som ett bidrag till rittävlingen Talents 2024. Nu vann man inte pris, men jag var ändå glad åt att ha gjort en sådan sak för första gången.
Nu var det inte så mycket förväntningen att vinna utan själva processen som var det som lockade. Inte minst det reglerade materialet, med okända pennor som man inte valt själv, som stannade hos mig och lockade till att fortsätta göra saker i den andan.
Som tidigare redovisats kom bidrag till bilden, utifrån de färger jag försågs med, från familj och vänner som mynnade ut i en bild inspirerad av hjältinna Kati, som i sin tur faller tillbaka på anblicken av min musa, den sköna Rebecca Ferratti, och av den höstbetonade färgskalan av gult, orange och ljust lila toner.
När det var dags för inlämning såg bilden ut som till vänster. En teckningsbaserad bild med en tydlig ikonografi: hösten personifierad med viss inspiration från art noveau. Trots begränsningen i färgskala, var den stark i sina färger och saknade inte nyanser och skiftningar som gav den lite liv och textur trots dess bas i linjebaserad illustration
Tidspressen hade dock inte varit utan sina effekter. Fokuseringen på huvudmotivet hade skett på bekostnad av andra element, t.ex. en bakgrund för att fylla ut hela bildens utrymme. Tanken på att lägga in det i efterhand var där från början, och under januari bestämde jag mig för att göra det hela klart och bringa bilden till en slags fullbordan.
Det hela skedde utan större åthävor, och jag försökte medvetet efter en så enkel och minimalistisk linje som möjligt med en begränsad palett: valet föll på gul och orange akvarellpenna i gradvis övergång för hela fonden. Jag undvek medvetet att utjämna den för mycket utan lät färgerna virvla och lägga sig lite molnlikt i bakgrunden – lite som en molnig höstkväll kanske. De svarta bläckkonturerna runt huvudmotivet stärktes också lite, och lite mer detaljer i de inramande elementen i lila lades också in.
Med bilden mer ”färdig” i ordets rätta bemärkelse måste man fortfarande säga att jag är nöjd med den. Idén bär, och stärktes också lite ytterligare med en mer fylld bakgrund. Redan under dess tillkomst kom jag att fundera på om det inte skulle vara intressant med en hel serie av liknande illustrationer/bilder med årstiderna som motiv. En annan tanke låg och grodde också, som utgår från ett fenomen i mina berättelser – att Kati framträder som lätt… olik, beroende på var i världen hon är och också vem som ser henne. Ambitionen att någon gång bringa hennes skiftande manifestation till åsyn har funnits med mig ett tag – tänk om man skulle kunna kombinera det, och förhoppningsvis lära sig något på vägen…?
Så – med hösten avklarad har planer och utkast redan påbörjats för nästa bild i den gryende serien, med arbetsnamnet ”Vintervind”. Den kommer att dyka upp här så småningom
AHNULD strikes a pose in charcoal
Andra försöket att prova och förbättra ens obefintliga kolteknik är en figurstudie med Arnold Schwarzenegger i klassisk bodybuilderpose
Det var i en mening ett av källsprången till mitt försök att lägga ritkol till arsenalen av möjliga uttryckssätt: det började som en slags beställning från en elev som undrade om jag kunde göra en teckning av Arnold, vars form han beundrar och skickade mig en bild för inspiration (se längre ned).
Jag accepterade med förbehållet att jag inte riktigt visste i vilken stil eller teknik det hela skulle bli av. Delvis under de funderingarna provade jag ett nytt skissblock där jag bland andra motiv gjorde en slags kladd eller testskiss med Arnold i bläck + vitpenna – se inlägget ”Fredagskludd (…)”. Jag kände mig dock inte övertygad om att bläck, iaf på mitt nuvarande stadium, var rätt teknik.
Utifrån den bild jag bifogats framstod två saker att försöka prioritera: dels de samtidigt mjuka men också tydliga övergångarna mellan skuggor och skarpa högdagrar som präglar den muskelstinna figuren och känslan av volym och rondör som kommer ur dessa. Dels kontrasten mot den mörka bakgrunden för figuren i sin helhet.
Under en paus i andra projekt återvände tankarna till Arnoldfiguren, och idén kom – ritkol hade just de egenskaper som jag eftersökte. Då kunskaper var och är mycket skrala på den fronten gjordes därför en slags testflygning med en duva i kol: se inlägg ”Coal-digging (…)” nyligen. Det där gav så pass mycket uppmuntran att idén inte verkade befängd. Och sålunda satte jag igång med min första riktiga figurstudie helt i kol, detta kladdighetens mesta medium.
Den starkaste lärdomen av duv-bilden var vikten av att gå långsamt och gradvist fram med ett tydligt lager-på-lager arbetssätt, motstående impulsen att ta genvägar och hoppa över steg. Först lade jag in siluetten och vinnlade mig om rätt proportioner och vinklar mot en bakgrund i mjuk kol, och provade mig fram bland metoder för utsmetning, från näsdukar till sudd, blenderpennor och pappersstompfer.
Därefter var det dags för tecknandet av figuren. Till min hjälp hade jag nu, förutom högen med osorterade och olikformade kolbitar, också 3 stycken pennformade stift i pressat ritkol, som är lättare att göra detaljer och fina linjer med. De kompletterade den grundläggande koltekniken, som vilar på att fylla motivfiguren i nyanser av kol som smetas ut och sedan suddas ner till de olika skepnader och detaljer som önskas.
Lager efter lager av tilltagande skärpa och finhet kom till, från övre vänster kant och neråt. Jag prövade mig fram med olika hårdhet av kol från extra mjuk till hård för att få fram nyanser av svärta och ökad kontrast. Samma sak för de ljusa partierna samma sak med olika former av suddning med fin suddpenna, knådbart gummi mm. Bakgrunden fick också tilltagande lager av kol för en mörkare svärta.
Slutklämmen blev att ta fram skalpell för några riktigt hårfina högdagrar. Varefter jag bestämde mig för att sätta någon slags slutpunkt. Som mitt 2:a försök att teckna med kol får det nog anses godkänt. Trots ett darrigt handlag och brist på fingertoppskänsla blev åtminstone linjer, proportioner och vissa av skepnadens kvaliteter utan större fel, och man kan antagligen tycka sig skönja vem det föreställer.
Allt återstår förstås att förbättra. Tre områden speciellt behöver ges extra uppmärksamhet framöver: konturerna mellan motivet och bakgrunden måste bli mer jämna och konsekvent skarpare; grynigheten måste reduceras än mer, mycket mer; och fler och bättre sätt att göra nyanserna mjukare och övergångarna sömlösa där så är påkallat, och med någon form av precision, måste prövas. Men för att vara i begynnelsen är det inte så illa – det finns i alla fall något där att bygga på. Jag hoppas att Caspar, som önskade den, skall gilla den.
Höstfärger
Nyligen provade man på ännu en ”Första Gång” – och ställde upp i en rit-tävling.
Det var som sagt första gången någonsin jag ens funderat på att delta i en öppen rittävling. Men mot bakgrunden av målet att öppna upp mitt tecknande och målande för nya utmaningar blev det närmast en händelse som såg ut som en tanke. Tävlingen i fråga var Talents 2024, anordnad av konstnärsmaterialkedjan Pen Store och partners – där man är stamkund. Upplägget var att man mot en anmälningsavgift erhöll ett ”hemligt paket” innehållande 6 stycken för en okända pennor av allsköns och skiftande typ och färg. Målet var att åstadkomma något med alla och endast dem som ritverktyg. Överraskningsmomentet slog an till den lekfulla sidan hos en, och efter anmälan och några dagars spännande väntan i slutet av september kunde man hämta ut sitt lilla mysteriepaket.
Och dessa var de sex (6) pennorna som slumpen valt åt en: en svart vattenfast Pentel 0,5 mm bläckpenna; en ljuslila alkoholmarker; en orange dekorationspenna; en gul textmarkerare (!); en träpenna i färgen ”Hollywood Pink”, och till sist en Irojiten ”Lightning Yellow” cederpenna.
Vad i all världen kan man göra med det här? var min första reaktion. Det kändes på en gång väldigt spretigt ifråga om typer, med svart liner, färgblyerts och alkohol -och vattenbaserad färg, och ändå klart begränsat ifråga om bredd – allt i en smal gul-till-röd skala. En av de gula var ju inte ens en målarpenna, utan till för att stryka över text.
Samtidigt som jag funderade undersöktes pennorna på ett ark, för att se vad man hade att jobba med rent konkret ifråga om deras egenskaper: hur starka, gryniga eller täckande var deras färg, hur reagerar de på blandning och uttunning med vatten?
Det ledde mig dock först att fundera mot något med textinslag, kanske som i en grek-romerskt inspirerad dekorativ mosaik? Men det var min pappa som kom mig att komma på bättre tankar: färgskalan var ju samma som…hösten. Och, slog det mig, min Mamma, vars dödsdag inföll i oktober, hade höstens färgskala, från gult över orange till röda och lila toner som sina favoriter. Det skulle bli temat: en Höst, på en gång färgstark och intagande, personifierad som forna tiders förfäder tenderade att göra.
När idén till bilden väl fallit på plats, gjorde jag som brukligt ett slags kladdutkast av bildens allmänna koncept.
Jag tänkte mig dock inte för utan greppade först en vanlig skisspenna av blyerts, men kom snabbt på mig själv och suddade helt sonika bort allt och började om med den lila träpennan. För att få en idé om vilka pennor som skulle användas var och få mer känsla för dem provades de på kladden. Jag testade också att spä ut med lite vatten – varvid det tunna papperet skrynklade sig likt en berg-och-dalbana.
Men idén, den höll, tyckte jag.
Nästa steg var en riktig skiss som underlag för bilden med den rosalila träpennan på A3. Inspiration kom från min Kati och hennes förlaga, min musa Rebecca, för ändamålet i lätt modifierad form. Med blick på höstens blad och lövverk växte lövens konturer som inramning till henne, och på ett infall utformade jag hårsvallet som art-noveau-inspirerade slingrande band. Några enkla former i fonden fick avsluta det hela.
Sedan var det dags för den riktiga bilden. Med ljusbordet överfördes skissens konturer till tjockt kvalitetspapper med den svarta bläckpennan. När konturerna var lagda började jag med att färglägga ansiktet och ge den dess grundskiftningar med träpennorna, innan det var dags att börja lägga på färg med bläckpennorna.
Först ut var banden som slingrar sig runt ansiktet som en slags stiliserad form av hårslingor. Den orangea dekorationspennan verkade passande eftersom det ju är en… dekorativ detalj. Den största utmaningen skulle komma när de starka och mättade gula, orangea och lila bläckfärgerna lades på löven och skulle blandas till mer skiftande toner.
Lösningen var – vatten. Två av bläcken var direkt vattenlösliga, och även den alkoholbaserade färgen kunde ”knuffas runt” med adderad vätska. Först blötte jag försiktigt upp papperet innan färger lades på och blandades, och därefter doppade jag helt enkelt färgerna i mer vatten om jag behövde lösa upp dem ytterligare för att åstadkomma mjuka övergångar.
Resultatet, det måste sägas, var väldigt uppmuntrande: speciellt den lila markern reagerade mycket bra blandad med den orangea färgen och med skiftande andelar vatten, bildande olika klara röda nyanser. Jag försökte i den mån det gick att efterbearbeta bilden med de avsedda pennorna: konturlinjer stärktes, och jag försökte mjuka upp ansiktet. Tillsammans med försiktig användning av den gula träpennan som en slags blender på uppblött papper kunde också ådring och finare linjer läggas på bladen. Precis före deadline bestämde jag mig för att måla in de bakersta bakgrundselementen, dels för att visa på hur den lila markern ter sig i ”oblandat” skick och som en ytterligare inramning till höstporträttet.
Och så blev det hela. Jag måste erkänna att det gav mig klar behållning, inte bara resultatet i sig utan också själva arbetsgången. Många av de olika metoder och arbetssätt jag provat de senaste åren kom samman i ett för ändamålet väl anpassat flöde, som trots några punktvisa omtagningar och korrigeringar på det hela taget var väldigt effektivt. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och tillfälle gavs att upptäcka och improvisera en del med de begränsade verktyg som tävlingen tillät en. Här kom den begränsade färgskalan i mitt kit närmast att bli en kreativ sporre – utan tillgång till den blå-gröna delen av spektrat fick man fokusera desto mer på design och utformning av de olika elementen med en komprimerad färgskala. Materialen, de pennor man hade att jobba med, visade sig också vara gedigna och av god kvalitet – en förutsättning för att kunna prova sig fram och utforska deras potential. Det var lärorikt, och jag är hugad att göra fler varianter på samma tema med liknande, fast denna gång självpåtagna, begränsningar.
Det ska bli intressant att höra hur det går för den i tävlingen: jag kände mig först vara väldigt konkurrenskraftig vid inlämning, men en liiiten detalj i sammanhanget är att tydligen deltog 10 000 (!) andra också i tävlan, och en del av de bidragen är riktigt bra, ja bättre i vissa fall tycker jag nog, än mitt. Men oavsett, och allt sammantaget, blev bilden så bra som jag rimligtvis kunde vid tillfället, och jag är tillfreds med att ha tagit viktiga kliv framåt. Det är inte så illa. Inte illa alls.
En Gnagare i tiden
En bild vars idé varit i jäsningskammaren i mer än ett decennium får äntligen en färdig form, för en kär väns 50-årsfriande.
Det börjar att bli något av en tradition, eller kanske en liten subgenre inom ens skapande: att göra lag-anknutna alster med anledning av folks födelsedagar. I tidigare inlägg (”En Björn, en Råtta och en Sköld” och ”Att apa sig med Stil”) har det varit Djurgården som varit på tapeten. Nu har turen kommit till deras ärkerivaler AIK.
AIK var föremål för studier här för många år sedan i ett mycket populärt inlägg, ”Snyggaste lagsymbolen” där deras emblem utsågs till mest väldesignade lagmärke för Stockholmslag. Vid samma tid började jag skissa på en bild till vännen Robert, som är gnagare, där lagets symbol skulle vara prominent.
Design -och skissarbetet då redovisades i ett inlägg, ”att sätta en lagsymbol på en flagga”, där ett originalkoncept för en strålande AIK-flagga förevisades. Men det mynnade aldrig ut i en bra färdig bild: jag var inte nöjd med idé-utkastet, och projektet lades ner.
Men, och det är passande då densamme Robert nu uppnått 50-årsstrecket, man ska inte glömma det som varit, utan lära av det. Inför jubiléet ifråga återkom tanken på att rita något till dagens födelsedagsbarn med AIK-anknytning. Less is more är något som egentligen inte ligger för mig, som är mer för att neurotiskt mata på med mer och mer detaljer och överlasta mina alster. Jag dock försökt tvinga mig att tillämpa det mer och mer med åren – och nu var ett sådant tillfälle. När flaggmotiver åter aktualiserades bestämde jag mig för att fokusera på de två viktigaste elementen, lagmärket och hans porträtt – och skala bort allt annat.
Flaggan först. För den nya bilden ville jag göra den mer dynamisk, i rörelse men ändå tydlig i sitt motiv med textinslag. En titt på lite vajande landsflaggor gav rätt input, och sedan bar det av.
Därefter var det dags att börja med markerpennorna, eller snarare markerpennan, eftersom man äger exakt en (1) av dem (svart förstås), men vad tusan. För ett starkt kontrasterande motiv med klar färgfält passar det ju.
Flaggan fick sina svarta strålar som bildar mönstret, med en fineliner lades text och detaljer på skölden. Ett underliggande svart färgfält fick täcka sköldens fond – de ljusa detaljerna som årtal och solstrålar fick läggas in med vitt ovanpå.
Jag tittade på flera foton av Robert och bestämde mig för ett som underlag för porträttskissen som jag dock såg till att inte lägga mig för utstuderat identiskt intill – för jag ville något ändra känslan i hans uttryck. Min vän, han är en utsökt vänlig och inkännande man, men jag ville också upphöja honom, försöka fånga draget att han är någon att se upp till – såsom jag ser upp till honom.
Skissens utformning präglades av den stil som jag bestämt mig för. I syfte att jämka samman ett grafiskt (flaggan) med ett porträtterande element valde jag en avskalad, ”posteriserad” bild med tydliga linjer och kontraster och en begränsad färgpalett som skulle bygga på flaggans färgskala. Det skulle erbjuda en välkommen utmaning, det är inget jag gjort mycket tidigare för hand. Med skissen som underlag ritade jag därför upp Roberts porträtt med svart marker och grå mangapenna.
Allt som allt blev det tre (3) handritade varianter, där jag experimenterade mig fram genom olika balanser av ljust till mörkt på den schematiserade mängd valörer som porträttet skulle bygga på. Från en mörkare, över en ljusare, och slutligen en kompromiss där det hela fick sin balans. Sistnämnda efterbehandlades efter inscanning för att få bort skavanker, ojämnheter i bläckets täckning och i förberedelse för att jämka ihop den med flaggan, vilket var nästa steg.
Flaggan, som fått sina sista detaljer på plats, harmoniserades på samma sätt och jämkades samman med porträttet. Nu var den hel, men vecken markerades med samma grå färg som porträttet. När det var klart var det dags för det sista: att se hur det hela tog sig med gult som bottenfärg på hela motivet.
Tanken hade hela tiden varit att sätta det där trycket på en svart T-shirt, och att bildens svarta element förhoppningsvis skulle närmast smälta samman med den dito bakgrunden med det gula som framträdande valör som gav bilden dess identifierbara drag. Och det såg ju ut att funka, åtminstone på papperet eller skärmen – fast man vet ju aldrig. Det var dock med tillförsikt man drog in till tryckaren för att få det hela fäst på T-tröjan.
Och så blev det hela, faktiskt till och med lite bättre än vad man kunde önska åtminstone färgmässigt. Det svarta smälte sömlöst samman med tröjfärgen, och den grå-över-gula valören fick en närmast lite glansig, guldliknande ton som passade jättebra i sammanhanget. Den verkar ha mottagits väl, så – grattis igen till en gnagare!
För Dig, Robert
Bot och färg för den fagra
I behov av egentid efter krävande projekt återvände man till lite spontant skapande som artade sig till en slags räddning av ett misslyckat alster
Ett tidigare inlägg, ”Varde Ljus”, som kom till när jag fick möjlighet att använda ljusbord som redskap, kontrasterade de nya möjligheter som öppnades upp med de gamla, mer felbenägna, sätten. Som illustration togs en tidigare misslyckad teckning upp (andra från vänster nedan) och kontrasterades med ett nytt försök med det nya ljusbordet som hjälpmedel – och resultatet som var ett tydligt fall framåt. Allt gott så, kunde man säkert tycka, och blicka mot framtiden.
Om man inte är undertecknad, vill säga.
För den där första misslyckade övningen (ursprungligen för att testa bläck på mangapapper)… den gnagde i mig. Visst fanns element där, från linjearbete till proportioner, som kunde ha varit del av ett fungerande helt. Men inte nu, när det som misslyckats var att fånga Katis liknelse i ansikte och kroppshållning, det som gör henne till henne. Varje gång jag såg den blev det mer svåruthärdligt, och jag lade någon form av räddningsaktion för den högt upp i att-göra-listan, efter det som är till för andra. Dagen dök så småningom upp efter en lyckad period av jobb och andra projekt då jag gav mig själv lov att, om än snabbt, återvända till henne och göra rätt det jag felat, med mina egna händer – det har varit ett tag där digital målning stått i fokus och jag inte tecknat för hand. Och för att gottgöra henne än mer, bestämde jag mig för att göra bilden till en riktig ink-and-wash-illustration med bakgrund, landskap och den färg hon förtjänar.
Så. Först lades vitt över hennes anlete och sedan, med darrhänta fingrar drog jag om hennes drag med de smalaste pennorna i arsenalen, hårstunna 0,03 mm fineliners. Less is more var ledord vad gällde linjerna, och det gav försiktigt resultat. För plötsligt.. var hon åter, och med den hennes anda. Vattenbaserad målning på 250g Manga Paper skulle bli något helt nytt och otestat. Akvarellerna halades fram, och efter att ha kikat på landskapsbilder av kulliga hedar som passade scenen och gjort lite markeringar var det bara att låta penslar och färger flöda.
Scenen är Kati på väg till sin dagliga träning med stav, med kullar i bakgrunden av hedar och ängar inramade av skogsdungar. Bakom henne smyger några barn som vill titta på…
Och så blev det. Mangapapperet visade sig fungera förvånansvärt väl även för den höga vätskehalt som vattenfärger innebär, och fungerar närapå lika väl som dedikerat akvarellpapper. Det hela gick på två sittningar, en för Kati och en för bakgrunden. Penn -och penselföring, nyanser och detaljer, allt kan och måste förstås förbättras. Men målet, att rädda och återupprätta den tuschbild som startade som ett rent misslyckande, kan försiktigtvis sägas ha uppnåtts. Det är Kati där igen, med den hållning och åtbörder som hör henne till, och teckningen har växt till en stillsam ögonblicksbild av en viktig period i hennes liv, då hon anträdde vägen att bli en fullvärdig stridare som ingen kunde motstå.
Fredagskludd – test av färgat papper
En snabb liten bagatell apropå att pröva nya saker – som nytt papper
Nyligen slank, på ett infall, ett litet block med färgat skisspapper av bra kvalité (Hahnemühle Grey Pad A5 120 g) ner i min korg under ett av de återkommande besöken på Pen Store. Jag har bara sporadiskt någonsin ritat på färgat papper – tillfällena kan räknas på ena handens fingrar, och med blandat resultat.
Men nyligen har jag tittat på lite videos på instagram och blivit nyfiken på tecknade porträtt på färgat papper, som har en intressant kvalité. Toningen av papperet gör att man mycket bättre kan markera och lyfta fram högdagrar – annars ett problem med vitt papper där ljusa partier ju annars inte… tja syns, och måste fås fram kontrastvis, genom att allt annat ritas över. På färgat papper kan starkt ljus istället ritas in direkt med vit eller ljus penna. Resultatet är en fortfarande tydligt tecknad, oftast monokrom bild, men med något av den starkare kontrast och möjlighet att ges stämning och mer karaktär som tydligt ljus ger, och som är framträdande i t.ex. målade bilder. För mig skulle det här kunna utgöra en slags ”mellanstation” för att snabbare få fram framför allt porträtt och utseendestudier – med tanke på att backloggen för alla man skulle vilja rita sträcker sig till en mindre telefonbok (hundratals, minst) kunde det vara ännu ett välkommet sätt att öka produktionstakten.
Så jag satte mig ner och gjorde en serie snabba små test på mitt nya lilla block, med standard blyertspenna, färgade pennor (polychromos), mjuka grafitpennor (Faber-Castell Matt) och slutligen bläck-fineliner (Sakura Micron).
Vitheten fick här utgöras av Faber-Castell vit penna jämte Caran D’Ache Luminance vit för blyertsbilderna, samt en annan nyhet för mig, en Signa Uniball White, för bläcktestet. Jag måste säga att testet, även om det förstås utgörs av ett slags telefonklotter fast på bättre papper, är uppmuntrande. Möjligheten att snabbt och smidigt framhäva starkt ljusa partier ger verkligen något även till väldigt enkla utkast som här är fråga om. I like it – och fortsättning kommer således att följa.
Pure Ink Challenge / Bläckutmaning för Kati
Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.
Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.
En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.
Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.
Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.
Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.
Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.
Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.
Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.
Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.
Gülperi – en melodisk ”ros-älva”
En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?
Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.
År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.
Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.
Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.
Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.
Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.
Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.
The Bear and the Maiden -Kati & Björnen
Övning i bläckpenna för en orädd mö och en björn
Försöken att bemästra de skräckinjagande bläckpennorna fortsätter med en övning i form av en slags utvecklad storyboard för mina berättelser. Intar scenen gör åter favoriten Kati, som efter en dags träning med sin instruktör och tillika älskare, Yakane, hör skumma ljud ute i skogen där de ligger och vilar. Smått förtjust över att det är hon och inte den annars så hypervaksamme Yakane som uppfattat det hela, greppar hon spjutet och smyger sig ut för att kika efter. Och vad hon får syn på är… en jättestor björn, i begrepp att klättra upp för att smaska i sig honung från en bikupa uppe i ett träd.
Jag hade antecknat idén för flera år sedan och stötte nyligen på den lilla noten igen varefter jag gjorde en visuell anteckning av typiskt slag. Björnen står vid trädet och ser sig om efter Kati som kliver fram ur granruskorna eller buskarna i skogen.
När jag som del av min ritrutin kikade i notböckerna trädde den där fram, och jag började fnula på varianter i syfte att göra en teckning av den.
Först gällde det att se igen, klarare denna gång. I ett nytt utkast stod björnen nu upp, med Kati i förgrunden, i en tydligare illustration av deras inbördes storlekar. Björnen är mer i medias res, i förd med att nå bikupan. Kati står i bakgrunden, iklädd endast sitt spjut – jag insåg att hon knappast skulle ta sig tid att klä på sig, då skulle f.ö. Yakane garanterat ha vaknat, och vad skulle det vara för kul med det? Några varianter på björnens huvudposition lades till, för där var jag inte riktigt klar.
Mellan andra projekt återkom jag flera gånger till studierna för den där bilden och producerade olika varianter där jag tittade på bilder av nu levande brun -och grizzlybjörnar för björnens pose och ställning, liksom vidare utforskade Katis figur för att komma närmare det tänkta ögonblicket.
För björnen bestämde jag mig så småningom för en slags kombo av de första idéutkasten – stående men tittande sig om just i det ögonblick denne varseblir Kati bakom sig. Katis ställning genomgick flera förbättringar och blev mer uttrycksfull: hukad med spjutet höjt, vaksam och utforskande och samtidigt oförskräckt, som hon ju är.
Mot slutet gjorde jag en sista anpassning till att Katis björn är en Ursus Spelaeus, eller Grottbjörn, en art som dog ut under den sista istiden med en karaktäristisk look: stort, brett huvud och stor överkropp och en framträdande puckel.
Till sist plockades lite kvalitetspapper fram, och bläckpennor av alla de slag fick komma till: reservoarpennor, fineliners och penselpenna liksom lite vitpenna. Jag utnyttjade tillfället att öva på att lägga bakgrund och miljö lades direkt i bläck utan underliggande skiss.
Och så blev det hela till slut. Scanningen, som vanligt något av ett processens sorgebarn, skapade reflektioner mellan olika bläcksorter och mattade av svärtan, men med lite kontraståterställning blev skavankerna iaf. inte alltför stora.
Figurerna flöt, efter förberedelserna, fram rätt smidigt. Värre var meckandet med träden och omgivningarna, som var lite träligt och också sätter ljuset på att det fortfarande är svårt att samtidigt få till form, valör och textur på saker med pennorna. Kontrast och skuggning är ännu i sin linda och behöver definitivt utvecklas. Jag är kanske mest nöjd med Katis figur, som inte är alltför vanprydande för henne och närmar sig hennes karaktär och uttryck. Björnens pälsighet och ställning lämnar dock en del att önska. Turligt nog får man fler chanser att öva på scenens motiv, för planen är att återkomma till den lite längre fram, och visa hur det egentligen går i det där mötet med den oförskräckta och den store björnen. Som en slags illustration för ens utveckling på nuvarande stadium är det iaf. inte ett totalt misslyckande. Eftersom utförandet skedde i vattenfasta bläckarter är jag också lite nyfiken på att se hur det skulle te sig att lägga lite färg på den, kanske med akvareller.
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Varde Ljus – Kati
Första testet av ett efterlängtat nytt verktyg, passande nog med en teckning av den lekfulla Kati
Tack vare underbara vänner kom jag nyligen för första gången i besittning av ett klassiskt professionellt ritverktyg: ett ljusbord, med vars hjälp man kan se igenom flera på varandra liggande lager av papper. Tecknare och fotografer har använt dem i decennier, men de brukade vara dyra och klumpiga anordningar. På senare år har de dock blivit både mer effektiva, tunnare och mer tillgängliga prismässigt för hobbyister och andra intresserade.
Jag har önskat mig ett ljusbord för att försöka råda bot på ett ständigt problem i min egen process, nämligen överföringen av bildkoncept och skisser från slutdelen av det första utforskande stadiet uppåt, till mer och mer bearbetade, tex tuschade eller färglagda nivåer. Hitintills har jag tvingats pendla mellan extremerna att antingen göra mycket upprepat, alternativt att lämna underliggande nivåer väldigt glesa på detaljer. Båda innebär en massa tidspillan, brist på precision och flerfaldigar också risken för fel och misstag på vägen. Med ljusbordets hjälp kan processen snabbas upp och göras mer exakt – och fokus också skiftas bort från repetitiva delar till det utformande och kreativt tekniska.
För att få en direkt jämförande test av möjligheterna hos ljusbordet valde jag att göra en ny version av en tidigare teckning, som jag inte varit nöjd med.
Den hade Inspirerats av elitgymnasten Aly Raisman (flera OS & VM-guld åren 2012-2016). Jag såg en upptagning från ett av hennes fria program och gjorde en bildanteckning för att minnas intrycket av de lekfulla poser som hon intog under vad som under ytan måste varit ett ögonblick av extremt fokus och koncentration.
En sådan anblick hos en kvinnlig atlet förde osökt mina tankar till Kati, protagonist i mitt skrivande och tecknande sedan många år, vars uppenbarelse vilar på den oöverträffade Rebecca Ferratti.
Som en del av mina övningar med bläckpenna försökte jag att utifrån kladden av Aly göra en snabb teckning av Kati när hon tränar svärdskonst. På mitt då nya Sakura mangapapper lade jag upp en blyertskiss som grund för en ovanliggande bläckteckning i crosshatch-linjeteknik för att få fram nyanser av skuggor och former med reservoarpenna och fineliners (se nedan).
Det här illustrerar problemet med att underliggande skiss som behöver tas bort om man ska teckna över den med bläck. Den måste hållas lätt, dvs inte lämna rester av suddning eller tryck på papperet, och enkel med få eller inga detaljer – sistnämnda kommer i stället till i tuschningsfasen, på den glesa stomme som den kortvariga skissen erbjuder. Det här stärker, iaf. hos mig, en redan befintlig nervositet som distraherar och lätt leder till missgrepp. Som framgår ovan begicks flera misstag och fel vid tuschläggningen av Katis ansikte och fick under tandagnisslan hjälpligt repareras via efterarbete när bilden scannats in – och blev ändå inte bra. Förutom de rena missgreppen var jag heller inte nöjd med Katis hållning/ställning, som omedvetet rätats upp och förlorat mycket av den dynamik som idéskissen på Aly ville förmedla.
Nu, med ljusbordet, dök en chans till upprättelse upp, genom ett nytt försök att försöka fånga Katis person och gestalt, som skulle kunna jämföras direkt med mitt tidigare misslyckande.
När jag så påbörjade en ny skiss slog det mig att jag kunde gå vidare med den på ett helt annat sätt jämfört med om den skulle tecknas över med tusch eller målarfärger. Nu kunde man tillåta sig att lägga sig vinn om detaljer och annat som skulle förbli på plats på skissen samtidigt som de kunde överföras med precision till ett överliggande medium. Därmed kunde man åstadkomma vad som i praktiken var en slags integrerad förlaga. För att pröva detta direkt införskaffade jag ett något mer tåligt skiss/teckningspapper (Hahnemühle Skizze 120 gram). På det förde jag den nya skissen på Kati mer ”i mål” med nyanser av mjuk grafit.
Även om det tydligt syns att man något tappat vanan och det handlag som grafit kräver, var jag ändå betydligt mer nöjd med den där skissen än den tidigare varianten. Med den kunde jag så äntligen sätta ljusbordet på prov. Ovan teckningens 120 grams blad lade jag på samma papper för den avslutande bläckteckningen som i föregående försök, dvs 250 g Sakura manga paper, och bad en bön att ljusbordet skulle klara att skina rakt igenom båda på ett användbart sätt.
Och ljusbordet levererade. Med fineliners kunde figur och grunddragen i samtliga delar fångas från skissen, som sedan kunde läggas vid sidan av som i princip en förlaga till det fortsatta arbetet att skapa nyanser och texturer m.h.a. crosshatching. Processen blev snabbare och mer behaglig, med fokus på detaljer som kunde ske mer avslappnat och integrerat och medgav att man inte tappade sikte på helheten. Bättre, helt enkelt, på i princip alla plan. Nu kan förstås inte något redskap i sig transformera ens inneboende färdighet – eller bristen därpå. Det finns inget på bilden som inte kan och måste förbättras för att ens kunna göra anspråk på att göra Kati rättvisa. Men såväl porträtt som ansiktsuttryck och hållning kom närmare det sökta, blev på en gång mer autentiskt och ledigare, mer lekfullt. Ens crosshatching fortsätter att snubbla framåt, men vetskapen om och tillgången till bättre skisser och underlag som ljusbordet medger gör att ens teknik förhoppningsvis kan utvecklas snabbare än annars. Det här var ett test och, som sådant, definitivt lovande och positivt.
Det anses ofta vulgärt att framföra åsikten att materiella saker, att prylar, kan göra en lycklig. Men det kan också vara sant. Ett redskap kan upplyfta ens arbete, ge ökad tillfredställelse och glädje, och öppna för mer skapande. Något för vilket jag kan tacka de förnämliga:
Robert, Ola, Johan och Björn
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Tío Hector
Ett porträtt i enkel, traditionell stil med grafitpennor av min käre morbror Hector.
I början av året gjorde jag en serie utkast för teckningar av familjemedlemmar och vänner. En av dessa föreställde Hector, min morbror som vid dags dato var 83. Vi har inte setts sedan 2014, och jag ville göra en teckning av honom som jag mindes honom då. Det hella skule också komma att ingå i en samlad ansats att öva upp min pennföring och teknik, som varit lidande och inte utvecklats på senare år, då man varit fokuserad på diverse för mig nya grepp som akvarellmålning, tuschteckning osv.
Jag valde, som jag numera alltid gör, att inte göra teckningen från en enda förlaga utan istället att från en liten grupp av foton, alla av påtagligt låg kvalité (digitalkameror och mobilkameror speciellt har verkligen utvecklats på 10 år) skapa en kompositbild, utmejslad i ett första utkast.
En sak som de senaste åren lärt mig är att ett sådant kommer att innehålla diverse avigheter och fel – och det är något som man kan omfamna. Istället för att fastna och desperat försöka rätta till saker på det här tidiga stadiet skall man löpa linan ut, och sedan börja om med just de tydliga felen i bakhuvudet. Utkastet får så utgöra dels konkretiseringen av ens idé för bilden, men också ett slags varnande exempel – på vilka felgrepp man ska se upp med i den skiss som sedan ska ligga som grund för den färdiga bilden. Sådana ”korrigeringsutkast”, som används för att identifiera fel som man annars skulle göra i en ”riktig” skiss, är numera en stapelvara i min process.
För Hectors bild var det tydligt vad som jag måste se upp med – förutom att fånga detaljerna i hans drag – hur ansiktets form och framför allt bredd måste läggas försiktigt, för att inte se för avlångt eller för fyrkantigt ut. Sålunda beväpnad med lite insikt halade jag i juni fram mitt lilla set av Faber Castells Graphite extra matta blyertspennor och lade en ny skiss på mitt bästa papper på plats.
Processen från de lättaste kantlinjerna över gradvis mörkare nyanser kan ses ovan. Under vägen konsulterade jag flera gånger från familjen för att få feedback på att det är ett rimligt porträtt, och inte gör min käre morbror orätt. Slutresultatet kan ses nedan.
Det var en trevlig återkomst till en teknik som amatörer som man själv ofta graviterar mot, pennornas graderingar av mjukhet (här från B2-B12) hjälper även en darrhänt att få till nyanser. Mycket återstår förstås att lära och utveckla- t.ex. blev mitt val av hållbart högkvalitetspapper lite oväntat ett problem i de sista stadierna, då några av de med lite hårdare spetsar gjorda skisslinjerna visade sig väldigt svåra att få bort och här och var ännu står ut som ljusare linjer i annars skuggade partier. Min rädsla för hård, bestämd svärta kan också skönjas, liksom en ännu rudimentär förmåga att få till mjuka övergångar från mörkt till ljust.
Själva överlämnandet av bilden kom oväntat att lägga till ett ytterligare stadium i dess utförande. Jag hade föresatt mig att skicka min morbror bilden som en överraskning. Men inga garantier kunde fås för att den skulle komma fram i bra skick – både papperet och tekniken, med lätt utsmetbar och vattenkänslig grafit innebär en mängd risker i hanteringen. Till slut bestämde jag mig därför att gå till en grafisk studio och be dem att ge den deras egen behandling för att få till en tryckt reproduktion som mer säkert kunde skickas över atlanten. Resultatet kan ses nedan.
Och sålunda kom den sista iterationen av teckningen till. Tillsammans med mina varmaste hälsningar färdades den över havet i en för ändamålet införskaffat oktagonalt emballage från systembolaget och kom i dagarna fram. Jag hoppas min morbror ska tycka om den.
Para ti, tío Hector
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Quickie Ink Portrait – Colin Farrell
Svårt att sova? Istället för att stirra upp i taket steg jag upp i nattimmarna härom veckan och gjorde ett litet snabbporträtt inspirerad av en ung Colin Farrell.
Det var 01:00 under ännu ett fiaskobetonat försök att lägga sig när vanligt folk gör – lätt frustrerad tog jag tag i pennorna för att göra något konstruktivt istället.
Med en kär vän i åtanke, som man skulle träffa nästa dag, skissade jag snabbt upp ett porträtt på den karaktär som han stod bakom många år sedan – den här tidigare visade Jack. Jacks utseende hade efter en del sökande kommit att landa på skådespelaren Colin Farrells anblick, ca slutet på 90-talet (se konceptskisserna t.v. från 2010)
Jag grabbade tag i närmsta papper, googlade upp och drog upp en kompositskiss, inte vilande på en enda förlaga utan mer inspirerad av Colins allmänna utseende.
Det är vid sådana här helt oplanerade, ouppstyrda tillfällen där förutsättningarna helt saknas som man ändå får uppleva att något ändå hänt de sista par åren. Även om exakt porträttlikhet sällan är målet i sådana här sammanhang, hade Colins anlete tidigare varit en svår inspirationskälla för mig. Nu har man iaf. ett visst flyt, och den improviserade konceptskissen tog snabbt form.
Min tanke under vargtimmen var att göra en teckning direkt i bläck. Så skissen lades alltså åt sidan, som en slags referens, och med ett öga på den och några av fotona jag kikat på drogs Sakura Micron – bläckpennorna fram, tjocklekarna 0.1 till 0,3. Och så, från konturer och med detaljerna direkt utan skissning, växte Jacks nuna snart fram.
Jag kompletterade med lite penselpenna och en tjockare Staedler 1,2 mm bläck på hår och delar av skäggväxten, och så var saken biff. Från början till slut tog det något över 2 timmar. Och det blev faktiskt inte illa alls om man betänker omständigheterna. Att skapa ansiktets mjuka och omväxlande former och skuggor med bara bläckpenna är notoriskt svårt, men det här visar att man ändå tagit några slags kliv framåt. Ovanan att dra för långa och i mitt fall darriga linjer i vissa områden måste fortsatt styras upp, och bättre teknik uppnås för valet av linjernas riktning och anslutning till varandra i mjuka partier. Håret, alltid ett sorgebarn för mina bilder, kan bli mycket mer levande och, tja, bättre i största allmänhet. Men trots det är jag nöjd med hur det blev. Det där är personen Jack som jag tänker mig honom – med ett mänskligt och vaket utryck, en stilig man på sitt egna, opolerade sätt.
För Dig, Johan
Indomitus.blog 