Kategoriarkiv: Historiska illustrationer /Historical Illustrations
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Apollo – The Sun Twin (in progress) -12 Greek Gods (V)
Apollon, den gudomliga tvillingen tillika helandets, musikens, solens, samt profetiornas gud är femte man till rakning i projektet med 12 grekiska gudar.
Odysséen av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har vi kommit till Apollo: solens, läkandets, musikens, och oraklernas gud, tillika tvillingbror till mångudinnan Artemis.
Apollon och hans syster Artemis var barn till gudakonungen Zeus. Deras födelse var dramatisk enligt sägnerna eftersom Zeus maka Hera gjorde förlossningen svår för deras mor, gudinnan Leto, ända därhän till att skicka orm-monstret Python på dem. När de väl fötts kom de dock att lyftas in till de 12 Olympiernas utvalda skara, och särskilt Apollo tilldrog sig Zeus gillande. Hans portfölj av maktområden växte med tiden, med harmoni, balans och ordning som genomgående tema: från att ha varit en skyddsgud för herdar blev han sedermera också dyrkad i samband med stadsbildningar.
Även för gudar betraktad som ovanligt skön och behagfull, tillika utrustad med ett konstnärligt sinnelag, kom han att kopplas till ungdom, läkekonst och musik. Så småningom kom han att associeras med solen jämte den tidigare solguden Helios, med vilken han kom att sammanblandas under senantiken.
I egenskap av Zeus favoritson ansågs han ha tillgång till den högstes tankar och kom därför att utveckla en stark koppling till profetior och förutsägelser, med de två oraklen i Delphi och Delos som främsta orter för erhållande av förutsägelser om framtiden från den klassiska eran och framledes. Apollon var redan under antiken betraktad som den mest typiskt ”grekiska” av de hellenska gudarna, inte minst av grannfolk som etrusker och latinare vilka tog upp honom och lyfte in honom i sin pantheon, något som kan betraktas som en slags konkret symbol för att man tog till sig grekiska kulturella influenser.
Apollons lätt stereotypa framtoning gjorde att skissen av honom gick snabbt och utan behov av sidoblickar. En idealiskt skön ung mansfigur med några av sina attribut i vardera handen och med blicken riktad uppåt som en referens till hans band med solen och fadern Zeus. Liksom sin syster Artemis kopplades Apollon till bågskytte därav bågen i ena handen. I den andra lät jag honom hålla den lyra som symboliserade hans makt över musiken.
Olikt antikens grekofiler är jag inget fan av Apollo, som för mig alltid framstått som en slags ungdomlig, uppsnofsad variant av sin självsvåldige fader och också delar många av dennes avigsidor.
Det här blev tydligt när jag började sätta färg på bilden, där Apollos anlete kom att få drag påminnande om de idealiserade propagandaporträtten av sådana som de romerska kejsarna Augustus och Konstantin I – måhända en slags undermedveten skymt av min aversion mot den gudomlige påläggskalven.
Hur som helst – färg var det. Grundfärgerna lades på utan större problem, själva schemat varande enklare än för flera av de andra gudarna hittills. Det som skulle bli en utmaning framåt rörde mer sådant som lystern – jag föreställde mig honom i en tunika av guld som symbol dels av hans association till solen men också av hans ställning som ”golden boy” för sin ombytlige fader.
Ett halvdussin lager senare hade man kommit därhän att det mesta var någorlunda klart vad gällde den färglagda basen med olika skuggningar och ljusa nyanser. Det var som sagt ljusläggningen och dess effekter som skulle komma att stå i fokus.
Jag gjorde själva ljusarbetet som tidigare, med några lager av ömsom belysningseffekter som lades på selektiv, och kontrasterande matta och mörka partier för att stärka framhävandet och kontrasten mellan belysta och obelysta ytor.
Jag lade in en slags solskiva strax ovanför honom, mer som en påminnelse om att ytterligare påläggning skulle komma att behövas när den samlade bilden med alla de 12 gudarna så småningom skulle komma att monteras. Därefter lämnade jag Apollo för den här omgången – i jämförelse mot hans i mitt tycke mer intressanta eller tilldragande kollegor fanns här mindre som höll mig kvar, vilket gör att bilden kanske känns lite ofärdig. Jag såg redan med betydligt större tillförsikt an mot skapandet av hans tvillingsyster Artemis: månens och jaktens gudinna, som kommer i nästa omgång av skapandet av de 12 gudarna.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Athena – War, Art, Wisdom & Science (in progress) -12 Greek Gods (IV)
Atena, visdomens, konsternas, krigets och vetenskapens gudinna tillika staden Atens skyddsgudinna är den fjärde i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en rimlig klarhet i sin form.
Skapandet av avbilder av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och turen har kommit till den mest illustra hittills. Efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) stundar dagen för Atena.
Atena hade en även för gudarna märkvärdig födelse: enligt myten slukade hennes fader Zeus hennes havande mor Metis efter en profetia om att deras barn skulle vara den visaste av alla gudar. Men Atenas ande överlevde inom gudakonungen och orsakade denne dödlig huvudvärk, så pass att han beordrade sin son gudasmeden Hefaistos att göra slut på det med sin slägga: och från Zeus spräckta skalle sprang Atena ut, fullt vuxen och rustad (tyvärr återhämtade sig Zeus). Hon blev genast Zeus älsklingsbarn, ty som profetian förutsagt, var hon den visaste och mest intelligenta av alla gudar.
Atena kom troligen ur en äldre gudomlig arketyp kopplad till framväxten av städer, sedermera övertagen av grekerna med deras främsta stad Aten som viktigaste nexus, vilket gav henne den karaktäristiska form vi känner idag. Visdom, tänkande och intelligens och allt som springer ur dem, dvs lärdom, vetenskap, alla tankebaserade färdigheter, liksom lagen, politiken, räkenskapen, strategin och konsterna står under och inspireras av hennes makt. Hon var också kopplad till inspirationen och kraften att finna på lösningar – och sålunda var hon beskyddare och inte sällan påskyndare av protagonister och hjältar i många av de grekiska myterna och sagorna. Även om Atena var skyddsgudinna för många andra städer kom hennes speciella koppling till Aten, efter dennas upphöjelse till den viktigaste och största av alla de grekiska stadsstaterna och huvudsäte för den klassiska grekiska kulturen och filosofin att borga för hennes framskjutna position. Romarna kom, såsom var deras sed, att likställa Atena med sin snarlika gudinna Minerva, vilken var en av staden Roms tre skyddsgudar (de övriga var Zeus/Jupiter och Hera/Juno), och från 200-talet FVt framåt att helt enkelt överta den utvecklade Atena-mytbildningen för Minerva.
Atena har avbildats mer än de flesta gudar, och det finns ett rikt material att inspireras av för hennes utstyrslar och andra detaljer. Starkast intryck kom den miniatyr av hennes kolossalstaty som stod i Akropolis under den klassiska epoken att göra, inte minst för att den företer så många av de symboler som kopplas till henne (se ovan t.v.).
Den första skissen utgick dock inte från någon av förlagorna i sig, utan fokuserade på Atenas figur och framtoning, vilken först därefter skulle kläs i de karaktäristiska höljet. Istället för statisk ville jag lägga in en antydan till rörelse, där hon skön och stark, redo till strid med såväl sinne som kropp, omgives av sina gudomliga symboliska attribut.
Förutom den beväpning och rustning som hon ofta ses med, skulle hon också förete andra typiska symboler som ugglan och ormen och sin Aegis, Atenas magiska rustning som kunde förläna sin bärare krafter som osårbarhet eller osynlighet – här i form av en fjällbrynja med medusahuvud.
Atena skulle bära den typiska kvinnodräkten peplos, snarlik Heras fast vikt vid midjan, och över axlarna en chlamys, den klassiska grekiska militära manteln fäst vid höger axel.
Redan på det här stadiet såg jag tydligt hur Atenas skepnad skulle erbjuda sina utmaningar. De många symbolerna och den parafernalia som hör till dem med texturer och material; djuren i form av uggla och ormarna med sina unika mönster och färger; och inte minst Atenas eget utseende och skönhet.
Här fanns dock en koppling sedan tidigare: jag såg Atenas gestalt som snarlik den vackra Samantha Dorman (se t.v.) vilken givit inspiration för min hjältinna Corinna, som har fler drag liknande Atenas såsom visdom och stridbarhet i skön förening. Hon har också samtidigt mörkt hår och ljusa ögon: ett annat av Atenas namn var glaukopis, ”den ljus-(eller grå-)ögda”, ögonfärg med vilken hon ofta kom att avbildas
Inför målningen av bilden tog jag hjälp av de senaste årens insikt i att grekromerska statyer, tvärtemot den bleka uppenbarelse de företer idag som gett upphov till felaktiga idéer om antikens estetik, var polychromiska 2, dvs. målade i starka färger. Modern teknik kan idag finna små rester av pigmenten, och det gav mig uppslag för färgskalan i min egen bild.
Och så, med skiss, förlagor och modern forskning som stöd, började jag rita upp grundformerna och lägga grundfärger på skärmen. Fler detaljer tillkom: de levande ormarna på hennes aegis kanter, och att pryda hennes korintiska hjälm med hästar: en av Atenas många tillnamn var Hippia, ”av hästarna” då hon ansågs ha framskyndat utvecklingen av ridkonsten.
Efteråt kom en fas där finare linjer och former växte fram med fler nyanser och mer exakta konturer: vecken på hennes peplos; ugglan som kom till i ett svep där skiftningarna i fjäderdräkten kom till med enbart färg, och hennes ansiktsdrag fick här sin rätta skepnad. Nya detaljer fortsatte att tillkomma, som medusamedaljongen på aegis och en hårkam till hjälmen.
Allt eftersom blev detaljerna mer och mer utförliga och skuggningar och färgnyanser mer exakta, under blandat nöje: ormarna erbjöd ett fasligt pillande att svära över flera kvällar med sina fjäll, medan arbetet med Atenas ansikte och hår var en trevlig utmaning som förde bilden nära det jag föreställde mig var en värdig gestaltning av gudinnan.
Till sist, när allt som kunde åstadkommas med färg och linjer uttömts, kom det sista ledet. En serie behandlingar baserade på ljusförhållanden och dessas verkan lades i lager på lager för att lyfta fram återkastade skuggor och högdagrar, och effekten av ljuset som snett uppifrån vänster faller på Atena.
Återigen kan man konstatera att man i alla fall inte backade jämfört med tidigare försök. Det är rätt nära vad jag hoppades kunna åstadkomma – den visa Atena i sin skrudade skönhet, snarlik min egen hjältinna vars drag jag känner att jag i alla fall inte vanärat i mitt försök att avbilda. En del av ljusbearbetningen har en del förbättringspotential förstås, och färgerna är kanske inte så mjuka och sammansatta i sin nyanser som man skulle önska. Men på det här stadiet är man trots allt försiktigt nöjd. Den fjärde av gudarna från det antika Grekland är klar i sin fristående form – chansen att göra vissa efterbearbetningar och modifieringar kommer när den monteras med sina gudakollegor. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Atenas målning lyssnades bl.a. på musiken ur ”Wonder Woman”, en film vars hjältinna tydligt inspirerats av aspekter från gudinnan:
”Lightning Strikes” ur ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Polychromi kallas användningen av färg som tillägg och dekoration till arkitektoniska och andra tredimensionella strukturer som statyer. De senaste decennierna har modern teknik och forskning uppdagat det mycket vitt spridda bruket av färger på antika strukturer i framför allt västerlandet och mellanöstern, efter en lång period där man felaktigt tolkat byggnadsverks, statyers och andra dekorerade strukturers blanknötta och färglösa anblick som ett slags estetiskt val redan när dessa skapades. Om detta och de pågående restaurationen av färger i antika statyer, inte minst av Atenas, se t.e.x:
Hermes the Winged Messenger (in progress) -12 Greek Gods (III)
Hermes, Gudarnas Budbärare, tjuvarnas, vältalighetens och köpenskapens Gud kommer ut som nummer 3 i dódekalogen av 12 grekiska gudar under färdigställande.
Den tredje guden att närma sig målsnöret i den pågående gestaltningen av 12 grekiska gudar,överlappande med de klassiska ”12 olympierna”1 efter Ares, Krigets Gud (se länk) och Hera, Gudarnas Drottning (se länk) är Hermes , den Bevingade Budbäraren.
I sin äldsta ursprung var Hermes en slags Gud som överträdde normer, både bokstavliga och andliga. Han färdades mellan världarna, ledde de döda till dödsriket och symboliserade bandet till landet och gudarna för befolkningen. Han kom mer och mer att fylla rollen som medlare, förhandlare och sändebud mellan, för och till gudarna, delvis påminnande om den funktion som Loke ofta fyllde i de nordiska gudasagorna. Ännu mer än denne kom han att samla på sig verksamhetsområden och förekom i många berättelser, i vilka han ömsom betraktas som gudomlig härold, också kopplad till snabbhet och fysisk excellens och med nära band till flera av gudinnorna med vilka ofta interagerade som en slags följeslagare och agent: ömsom en slags skojare och skälm; han är en bringare av nyheter, en sagoberättare och förhandlare – men han var också tjuvars och bedragares gud. Efter romarnas upptagande av Hermes som synonym med deras egen snarlike gud Mercurius kom han att kopplas starkare till köpenskap, till mysticism och andliga resor.
Hermes /Mercurius många roller och långa kult kom att göra flera av hans många symboler till kulturellt ikonografiskt allmängods i västerlandet som fortfarande används, inte minst hans många attribut med vingar, symboler för hans koppling till resor, snabba bud och överskridande av gränser (se ex. ovan).
Det slumpade sig så att Hermes blev den första av gudarna att skissas upp: jag hade s.a.s. redan inspirationen på lut efter att ha sett en simhoppstävling. Dykarna som elegant slungade sig ut i intet, för ett ögonblick som svävande mellan luft och vatten… Så kunde Hermes färd genom himlarna te sig, och jag sökte fästa det på papper i ett blyertsutkast.
Som synes valde jag också att ta upp den röda tråden med flykt och vingar för Hermes symboler. Sålunda bär han den grekiska petasos, hatten med vingar; på fötterna Pedila/Talaria, hans berömda vingklädda sandaler; i sin utsträckta företer han Caduceus, den bevingade staven med två ormar, en symbol med äldre rötter i mellanöstern som togs upp av grekerna och i Hermes händer symboliserar makten i förhandlingar och köpslagan, men också kan döda eller omvänt väcka de döda.
Utifrån skissen ritade jag så bilden direkt i datorn och valde ett set av grundfärger. Jämfört med de flesta andra i dódekalogen är framställningen okomplicerad vad gäller färger och detaljer – det var egentligen bara valet av ett vingpar för var och en av hans sandaler som vållade huvudbry.
Den främsta utmaningen skulle istället bestå i att försöka behålla den böljande och dynamiska rörelsen i bilden. För den vidare färgläggningen bestämde jag mig dock för att öka insatsen med prövande av en delvis ny metod, med de ljusa färglagren underst och skuggorna över – tvärtom från min normala process för digital målning.
Den lite ovana arbetsgången, kombinerad med min kvardröjande ovana vid att göra allt direkt på tryckskärmen med en digital penna gjorde att Hermes drog ut lite på tiden och passerades av ett par andra gudar. Men det var också lärorikt att se resultatet bli lite annorlunda, med något mer mättade färger och en färgskala som känns lite dovare och mer ”målad”.
Slutligen var det dags för sista fasen med ljusinriktad behandling, med flera lager av ljusöverstrålning, skuggförstärkningar och diverse matta och andra detaljer. Resultatet kommen så långt kan ses nedan.
Den färgprocess som jag provade ut på Hermes var intressant och lärorik och kommer att komma väl till pass för några av hans mer allvarstyngda och mörkare kollegor – passande nog, eftersom inspirationen till den kom från skräck – och spänningsserier. Med viss tillfredställelse kan jag konstatera att Hermes trots det inte förlorat den spänst och lätthet som jag hoppas att hållning och kroppsställning ska förmedla. Han ser ut som om han flyger. Vissa av vecken i hans korta tunika och mycket annat skulle förstås kunna förbättras, men det får duga för stunden i alla fall. Hermes, gudarnas snabbflyktade budbärare, känns någorlunda redo att placeras svävande ovan de övriga mer markbundna gudarna.
Under arbetet med detta inlägg med Hermes/Mercurius återkom jag, bland andra till vad som närmast måste beskriva som hans signaturmelodi:
Härnäst kommer antagligen en av gudinnorna under bearbetning: troligen Athena eller kanske Demeter.
Hermes spelar en viktig roll i Madeline Millers utmärkta bok ”Kirke”, en av flera böcker ut hennes penna som utspelar sig i mytens Grekland sett ur annorlunda och tankeväckande perspektiv.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hera, Queen of the Gods (in progress)-12 Greek Gods (II)
Hera, Gudarnas drottning, äktenskapets och moderskapets gudinna, är den andra i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en någorlunda färdig form.
Den variant på de ”12 olympierna”1 som beställts av Albert fortsätter att rulla uppför sin kulle: efter den första installationen av Ares, Krigets Gud (se länk) har turen kommit till dennes mamma, Gudinnan Hera.
Hera var Gudarnas Drottning i Olympens pantheon, syster och maka till Zeus, gudarnas konung och moder till en skara gudar och gudinnor, från de kända Ares, Hefaistos, Eris och Hebe, till flera mer anonyma. Såsom mäktigast av alla gudinnor, både personligen och ifråga om auktoritet, vågade ingen i gudaskaran med undantag från Zeus öppet trotsa henne. Heras kult var uråldrig och vida spridd, och hon var bland de mest omtalade av alla gudomar. Hera verkar ha framträtt ur den arketyp för en modergudinna med kosmiska drag som överlappar med andra besläktade ”Övergudinnor” i såväl Mellanöstern som den vidare Indoeuropeiska sfären, vilket framskymtar i den litteratur som tilldelade henne samma epitet och inflytandesfär som Gaia, Universums allmoder. Det mörka och farliga draget i hennes varelse återspeglar också en tidigare era där hennes makt över tvedräkt, strid och död går sida vid sida med barnafödande och äktenskap. Hera illustrerar dock tyvärr också det misogyna draget i klassisk grekisk litteratur, i vilken hon såsom Zeus maka gradvis drogs ner med ett ringaktande anslag och ofta reducerades till en svartsjuk och hämndlysten ragata.
Redan romarna noterade det där när de identifierade henne med sin egen Juno, med vilken Hera blev synonym från republikens tid och framåt: deras Juno/Hera återförde en krigisk och majestätisk aspekt jämfört med den rent grekiska Hera, och romarna ärade henne tydligare såsom staden Roms skyddsgudom.
Jag delar mina romerska föregångares sympati och dragning till Hera/Juno, med en ganska tydlig blick av henne för mitt inre, en som jag såg fram mot att kunna gestalta med respekt och aktning såsom hon förtjänar. Och sålunda kom hennes anblick till, klar i sina konturer redan i det tidigaste utkastet, i en frontal pose iklädd tidspassande klädnad, med påfågeln som symboliskt djur.
Hera bär en lång peplos, en föregångare till tunika fäst vid axlarna, över vilken hon svept en himation vilken både här utformats för att verka som den slöja som en gift kvinna bar men också gjorts vid och vindfångande likt en mantel för att understryka ett majestätiskt intryck. Uppmuntrad efter att kontrollerat med en mängd verkliga förlagor (se några ex. nedan) för att se att utformningen av hennes klädnad och andra detaljer höll måttet tyckte jag utkastet var så pass lovande att den direkt kunde läggas till grund för hennes bild.
Jag ville förstås inte göra avkall på den skönhet som är gudinnans signum, men sökte, i passande dräkt, kombinera den, ja integrera den till en del av uttrycket för Heras karaktär, anknytande till den tradition som sedan mer än 2500 år tillbaka betraktar Hera som sinnebilden för en skön, vördnadsbjudande och värdig matriark. I det syftet gjordes dock ett medvetet avsteg från just det traditionella såtillvida att jag frångick den normala kronan eller diademet för att istället ge henne en gyllene lagerkrans, ett tecken för kunglighet som annars mest förbehölls män.
Hera företer också två symboler som associerades med henne i olika eror och regioner : mest iögonfallande förstås påfågeln, traditionell persisk symbol för kejserlig makt, som blev gängse vid Heras sida under hellenistisk tid. I sin hand bär hon granatäpplet, kopplad till fruktbarhet och barnalstring – liksom odödlighet.
Med designen någorlunda skissad, var det dags för huvudsaken – att faktiskt måla den riktiga bilden. För val av grundfärger lades först skissen under som riktmärke. Redan här blev det tydligt att den stora huvudvärken skulle bli påfågeln – eller rättare sagt, dess stjärtfjädrar.
Men det var bara att bita ihop. Under långa nätter, fjäder för fjäder, strå för strå i lager på lager, växte påfågelns imposanta och iögonfallande fjäderdräkt fram, inramande gudarnas drottning. Under processen växte också bekantskapen med det ännu nya verktyget, en enkel HP Elitepen pekpenna direkt på skärm, och dess begränsningar.
Så småningom var det dags att dra undan skissen som stöd, och lägga in skuggor och linjer i färg, samt börja arbetet med att skapa mer färgnyanser, både ljusa och mörka, och börja variera färgskalan också ifråga om toner i olika partier. Speciell omsorg lades på Heras ansikte, den mest finkänsliga delen av bilden.
Under arbetets gång har jag kontinuerligt fortsatt att uppdatera mig och läsa på om antiken och det slog mig att något fattades Hera: de juveler och smycken en högtstående grekisk kvinna skulle burit som tecken på sin status. Baserat på historiska förlagor designades därför i sammanhanget diskreta smycken och lades till.
Sista fasen fokuserade som tidigare på ljusbehandling – fördjupning av skuggor, stärkande av högdagrar, ljusöverstrålning, behandling av matta och glansiga partier, materialeffekter, osv lades till i flera olika och samverkande lager. Resultatet kan ses nedan.
Försiktigtvis kan man konstatera att det hela blev i alla fall…skapligt. Hon ser inte illa ut Hera, och hennes kungliga och respektingivande figur är förhoppningsvis tillräckligt närvarande på bilden, även om fångandet av hennes gudomliga aegis tyvärr övergår min förmåga. Ifråga om målning av kläder och underliggande figur är det ett steg fram från Ares-bilden. Med några dagars distans till bilden kände jag dock att mer skillnader i olika ljuskvalité på skuggningarna i de många veckade och formföljande partierna i Heras klädedräkt behöver tillkomma. Men så långt, så väl. Chansen att lägga på ytterligare ljuseffekter och göra korrigeringar kommer när den bakgrund som bilden kommer att sättas in i för en sammansatt vy av alla de 12 gudarna läggs till. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Hera lyssnades det (bland annat) på ”El Greco” av Vangelis:
”Part 1” ur ”El Greco” av Vangelis
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Ares the Bringer of War (in progress)-12 Greek Gods (I)
Krigsguden Ares är förste Gud ut i en Dódekalog av bilder med motiv från den grekiska mytologins gudavärld som nu befinner sig på sista varvet.
Det var den unge Alberts ide: inspirerad av Percy Jackson-böckerna tror jag, beställde han bilder på dussinet grekiska gudar. Efter diverse förhandlingar kom vi fram till ett urval som med ett undantag överlappar med kretsen av de klassiska ”12 olympierna”1.
Det hela började i optimistisk anda med konceptdesign för alla de 12 gudomarna för att hitta en slags gemensam stil, samtidigt som var och en fick uttryck som var karaktäristiska och samtidigt historiskt grundade. Jag ville undvika ”superhjältegudar” á la Marvel och sökte mig istället till källorna i form av statyer, målningar, mosaiker och periodriktiga beskrivningar, i syfte att iaf. något närma sig vad grekerna kunde ha sett framför sig när de föreställde sig sina gudomar. Denna konceptsökande fas mynnade ut i en serie av 12 blyertsskisser där varje gud fick sitt individuella men förhoppningsvis också historiskt förankrade uttryck – vilket också gjorde det klart att var och en skulle erbjuda sina egna utmaningar, vare sig det var fråga om utseende och kroppsform, intryck, anknutna djur, med mera. En oro som gnagt redan från början började växa: att det där skulle bli ett riktigt Sysifosjobb…
Men nu har sent omsider detta jätteprojekt börjat ros iland. Först med att närma sig målsnöret är…krigsguden Ares. Ares, son till gudarnas kung Zeus och gudadrottningen Hera, skildras genomgående som gud för krigets blodtörstiga sida, för rå naken, organiserad aggression. Han var inte en speciellt omtyckt gud, men en som speciellt de grekiska stadsstaternas arméer av frivilliga folkarméer såg till att blidka, och som de åberopade för mod och framgång i strid.
Sammantaget står står alltså Ares i sitt esse fram för mig som en slags arketyp för sin periods krigare, och det var det som jag valde att betona i utkastet till hans bild.
Redan på skisstadiet framgick också vad som skulle bli hans definierande utmaning: att någorlunda troget men ändå med ett visst drag av individuella särtecken avbilda den parafernalia i form av vapen, klädnad och annan utrustning som hörde en tidstypisk grekisk krigare till.
Jag utgick från den klassiska bilden av en grekisk hoplit, den klassiskt tungt rustade fotsoldaten försedd med en stor sköld, harnesk av ”muskel”-typ och en väl täckande hjälm i korintisk stil (500-talet+ FVT). Genom vissa tillägg förankrades Ares i ett vidare hellenskt sammanhang – sålunda bär han förutom hopliternas typiska doru (spjut) en falx, ett lieliknande slags svärd som fruktades i händerna på bl.a. Trakerna i norra Grekland. Istället för aspis, den helt runda tunga skölden, gav jag honom den boeotiska varianten med utskurna sidokanter.
För att ”De 12 Gudarna” -projektet skulle bli av skulle det också vara tvunget att bli det definitiva genombrottet för en arbetsgång där bilderna helt och hållet skapades i dator med pekskärm -och penna som huvudverktyg, och som jag hittills bara tillämpat fullt ut på mer figur/seriebetonade motiv (se tex. Kakashi-bilden). Det hade varit kul att måla för hand med t.ex. gouache, men volymen på arbetet och frånvaron av en lämplig, dedikerad arbetsplats talade emot.
Med konceptet som bas skissades konturer och linjer alltså upp direkt i datorn, för att sedan få sina grundfärger, viktigaste element och största identifierande detaljer: här lades t.ex en hund med blodiga tassar på hans sköld: ”Krigets Hundar” var Ares skyddsdjur och identifierades med guden själv. Runt denna bas lades så lager på lager av nyanser, mönster, mörker -och ljuskikt, samt olika former av skräddarsydda effekter.
Till detta lades så en mängd allt finare detaljer på allt eftersom för material, reliefer och mönster. Grekiska krigare, speciellt av högre status, kunde ha mycket grannlåt på sig när de drog i krig, men jag valde att fokusera på markörer för kvalité för Ares, som ju trots allt är mer intresserad av att kliva över lik på slagfältet än imponera på parader. Blodstänk på benskenorna är för honom den högsta formen av utsmyckning.
De sista momenten i processen hade alla framför allt ljus -och skuggbehandling i fokus. För det lades ett halvdussin ytterligare lager på, där olika effekter provades ut, vissa förkastades och andra behölls, i syfte att göra bilden mer levande och ge den mer nyans.
Ares genomgick ungefär 8 olika faser på sin process. När jag började ana att man grottade ner sig för mycket i småpixlandet var det dags att sätta en slags punkt, med resultatet dittills som nedan.
Jag hade parallellt också gjort de första faserna på alla de övriga 11 gudarna, men att det var Ares som passande nog fick bilda spjutspetsen var antagligen ett bra val. Just mängden av olika ytskikt, material och belysningen och skuggningen av dessa blev en lärorik upplevelse som kommit väl till pass för flera av hans gudakollegors bilder.
Själva slutresultatet så långt kommet är OK, om än inte fullt ut så uttrycksfullt och bestämt i sin stil som jag skulle önska: den svävar, som så mycket ens nybörjarjag gör, i ett slags limbo mellan teckning, fotorealism och ”Målad” stil. Jaja, det är en del av processen, att finna någon slags ”stil” med ett arbetssätt som ännu är väldigt nytt för en. Just nu står Ares också lite i ett slags vakuum utan den bakgrund som kommer att binda ihop alla ”De 12”: med sistnämnda kommer, är tanken åtminstone, Ares övermänskliga kvalitéter att framhävas mer än vad som är fallet än så länge. Jag hoppas iaf. att Albert ska gilla den.
Vilken gud skall komma härnäst? Athena, Ares syster? Eller hans älskarinna kärleksgudinnan Afrodite? Eller kanske Hades, som har en spännande vovve med sig på bild? Fortsättning kommer snart.
Under tillblivelsen av Ares lyssnades det förstås (bland annat) på Gustav Holsts ledmotiv för Mars, Ares romerska alter ego:
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Med Kärlek i Hjärtat
En bild på temat kärlek som drivande kraft, som länge låg och väntades på att födas och tack vare vänners hjälp nu kunde få en mer färdig form.
En scen som jag länge önskat avbilda äger rum inför ett stort och ödesdigert slag, en avgörande punkt i Alla Drabbningars Moder, en av mina berättelser i fantasyvärlen Aratauma, närmare bestämt i Kiralatet, ett rike baserat på det historiska Mamlucksultanatet (1250-1517) och dess långa krig för överlevnad mot det mongoliska Ilkhanatet.
Scenen utspelas på natten innan Kiralatets huvudarmé skall möta den väldiga Karakhanens armé. Den kvinnliga krigaren Corinna talar till ”De Ofjättrade”, det militära hushåll av mawla, krigare som alla som börjat sin bana som slavar, vilka byggts upp av hennes man Yakane vilken befinner sig i exil, och vars ledning hon axlat ansvaret för. Corinnas framförande av ord som Yakane förmedlat i brev till henne mynnar ut i ett tal, i vilken hon också med sina egna ord söker förmedla en djupare mening och motivation till krigarna inför slaget. Bland de närvarande finns bl.a. de två långtida älskande Aksak och Büz-Aba, som hör till De Ofjättrades främsta led.
De första kladdarna tillkom som sagt för flera år sedan: jag fick impulsen runt alla hjärtans dag, och var på kärvänligt humör. Grundupplägget med Aksak och Büz-Aba i förgrunden och Corinnas gestalt i bakgrunden hållande en sanjak, en krigsfana, utkristalliserades här.
Senare bestämde jag mig för att foga samman de olika delarna för en helkomponerad bild. Corinnas gestalt intar en mer central plats, och de olika figurerna fick sina grundläggande inbördes positioner och perspektiv. Detaljer i utrustning och beväpning skissades också upp.
Kommen så här långt hade bildidén klättrat högt upp på listan över kandidater till en riktig bild med mer beständiga, men därför också mer riskabla medier såsom tusch eller målarfärger. Det skulle kräva överföring in toto till ett bra papper: skisspapper tål inte mycket media, det är en läxa som man till slut lärt sig.
Att föra utseenden som är någorlunda rättvisande över till permanenta media är fortfarande en akilleshäl och stressfaktor för mig. Inte minst gäller det Corinna, baserad på anblicken av den sköna Samantha Dorman (se t.v.).
Utöver det kom den volym av övriga detaljer, som utrustning, kostymer och annan rekvisita, som behöver vara korrekt och svara mot den epok och region där det hela utspelar sig. Utformningen var inte problemet: här kunde man luta sig mot åratals research från såväl urkunder som moderna rekonstruktioner samt pågående forskning om tidens fysiska miljö (se några exempel nedan).
Det skulle bli ett tidsödande och svårt åtagande att först designa och sedan åter, från scratch, teckna allt det där med bildens komposition och detaljer utan att begå för många misstag. Det framgick med all tydlighet när jag häromåret gick vidare och gjorde ett mer seriöst försök till skiss i full skala på bilden i sin helhet (se nedan).
Med det nya året 2024 kom dock en oväntad möjlighet att överkomma tredskan, i form av ett tidigare omtalat ljusbord, som tillät mig att ta fasta på skissens komposition inklusive många detaljer och föra dem smidigt över till en mer slutlig form, på för ändamålet välvalt kvalitetspapper.
De senaste årens övningar med fineliners och tuschpensel kunde nu fås att bära frukt, och med ljusbordets hjälp kunde en på linjer (crosshatch) lagd tuschteckning skapas med skissen som direkt stöd.
Det hela gick, inte snabbt med professionella mått, men ändå rimligt smidigt. Ingen mackapär, det måste man erinra sig, kan kompensera för brister i teknik och skicklighet. Och jag har mycket kvar att lära, ifråga om pennföring och val av lagda linjer. Kontrast är inte min starka sida. Men trots allt, är jag glad att kunna föra den scen som den avbildar, och som ligger mig varmt om hjärtat, till en slags hamn. Där den i sin tur kan ge stöd åt den beröring som Aksask och Büz-Aba utbyter inför striden, liksom de ord som Corinna utsäger och som ger den dess namn. Inför en situation som kunde synas övermäktig, där de som snart kanske ska dö förtjänar att höra något äkta, något sant, något som är mer än lydnad, mer än fruktan, mer än längtan efter vinning, eller hat, försöker hon ge dem det:
(…) även inför fasansfulla odds, ansikte mot ansikte med slutet,
kan (vi ) finna livet där, mitt i döden,
när vi strider tillsammans utan att hålla något tillbaka
för att försvara och stå upp för varandra
och för allt som är oss kärt:
med Kärlek i Hjärtat.
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Fantasins Arkitektur – Prefektens Palats
En vy över ett bysantinskt inspirerat fantasimonument i vattenfärg och bläck, och en utflykt i vådan att rita perspektiv med handgrepp och ögonmått.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma har Eparchon, Eparchens eller stadsprefektens komplex, en viktig plats och återvänds ofta till i samband med protagonisten Yakanes äventyr i staden. Med över 10 år sedan första tankarna och utkasten, har jag länge känt att det var dags att till slut fastställa en mer eller mindre definitiv version.
Eparchen är som tidigare nämnts (se inlägget här) den mäktigaste potentaten i huvudstaden Aracanea och en av rikets mäktigaste män, med vida befogenheter över såväl handel, ekonomi, korporationer och rättsväsende. Hans komplex, benäget centralt invid Numinianus forum, representerar detta med garnisoner för vakter, fängelser, ämbetsverk och samlingshallar. Över dem tronar den stora audienshallen, en 50 m hög struktur synlig från stora delar av staden där eparchen håller rådslag, tar emot supplikanter och petitioner, utfärdar domar och meddelar beslut.
Aracanea är mina världars motsvarighet till det bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, och åratals studier av det senare romarriket såväl som dess östromerska bysantinska fortsättning kunde dras från, som framgår av tidiga studera förlagor och den första översiktlig studien av ett praetorium nedan.
Redan från början gick tankarna mot att utifrån historiska förlagor designa en imponerande men stram byggnad som återspeglade såväl prefektens funktion som andan i hans aegis, hans ”beskydd”. Audienshallen tänktes således som en massiv vit stenstruktur med påfallande avskalad arkitektur, närmast helt i avsaknad av den brokiga utsmyckning eller spektakulära arkitektoniska inslag som andra maktbyggnader i Aracanea visar upp (se tex. inlägg ”Fantasins Arkitektur 1, 2 & 3” eller ”Myriadon”).
De första utkasten anslog påfallande fjärran, panoramiska vyer, vilket är typiskt för ett konceptstadium där man själv försöker komma underfund med hur det man föreställer sig egentligen ser ut i sin helhet. Men redan då kändes det gyttrigt, som om det vore bättre att avstå visst, för att klarare se det som borde vara i fokus.
Genom åren av utveckling av min syn på arkitektur har fokus gradvis förändrats till att mer och mer betrakta invånarna i samhället som byggnaderna bebor, inte som en eftertanke, utan som centrala för hur dessa bör utformas och te sig. Intrycket från marken, från gatans och omgivningens ögonhöjd har blivit viktigare på många sätt än en vy från 100 meters höjd i avsaknad av mänskliga proportioner. Ett sådant betraktelsesätt har dock vissa avgörande komplikationer, då vyn från en nivå nära markplanet alltid kommer att vara starkt förvanskad av anblickens perspektiv.
Paradoxalt nog medför det att ens design måste ha en väldigt klar översiktlig vy som förutsättning för att rätt kunna föreställa sig den valda anblickspunkten från marken, och bilda ”ankare” för perspektiv och proportioner. Så nyligen gjorde jag en snabb översiktsteckning där storlekar och läge mellan de olika byggnaderna i eparchon-komplexet tydligt fastställdes. Audienshallen sattes som 50 m hög och 52 m vid basen, osv.
Kommen så långt vidtog en serie utkast där jag sökte efter rätt vinkel för en bild med audienshallen i centrum. Det här var den svåraste delen, speciellt eftersom jag i vanlig ordning sökte förena flera, delvis motstridiga mål: att visa byggnaden i sin helhet och, genom bruket av ett grodperspektiv, förmedla känslan av dess dominerande storlek. Detta samtidigt som den skulle utgöra en scen i berättelsen, genom att Yakane deltog i bilden genom att närma sig den från underkanten.
Ett typiskt inslag när man stöter på konceptuella svårigheter är att ett eller flera biprojekt uppstår på vägen, vilka avleder ens koncentration- man grottar ner sig i mindre problem som är lättare att lösa när det stora problemet verkar olösligt. I det här fallet var det två statyer av rättviseanknutna gudinnor som jag tänkte mig står på den öppna platsen framför byggnaden såsom syns på kladdarna. Jag lockades därvid att skapa en mer bestämd design för dem, som syns nedan (se statyerna av Nemesis och Justitia i sina egna inlägg).
Det där var ju gott och väl, men när jag återvände till helhetsbilden så kvarstod fortfarande den svåraste frågan, nämligen betraktelsevinkeln och avståndet. Till sist stretade jag mig fram till en slags kompromiss som i fixerad form återspeglade den rörliga, panorerande sekvens som jag ser för mitt inre.
En form av snedställt, ganska brant grodperspektiv, betraktad inte från markplanet utan ungefär från taket till kolonnaden framför ca 5 m. upp, medgav att man samtidigt ser ner på Yakane vid bildens botten, men upp på byggnaden framför och får en känsla av dess hela fasad och höjd. Det är i strikt mening inte ett 100% realistiskt perspektiv, tydligt påverkad av hur en vidvinkellins, men inte nödvändigtvis mänskligt öga, skulle ta in saken.
Den väldigt avlägsna fokuspunkten såväl åt vänstra sidan som uppåt skulle definitivt bli en källa till fel för en handmålad bild tillkommen på ett vanligt arbetsbord. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna lägga och tillämpa alla linjer rätt, mer eller mindre helt baserat på ögonmått, och skevheter skulle tillkomma, det insåg man direkt. Alla brister åsido bar det dock framåt. Framåt och till nästa del, den sista, som plötsligt framstod som ett mindre komplicerat moment jämfört med design -och kompositionsfasen – målningen av alla de ansamlade förberedelserna.
Jag lade relativt snabbt ut de stora dragen i urvattnade vattenfärger. Himlar utgör ännu ett frustrerande moment, där jag inte alls lyckats hitta den jämnhet och lätta ljushet som eftersträvas. Suck. Jag försökte reparera det hela så gott jag kunde, vilket tyvärr inte är mycket – men förutom himlen blev den övriga färgskalan bättre. Först spontant, men sedan mer medvetet, tillämpades mixade media, där utblandad sepiatusch, bläck-fineliners och såväl färg- som akvarellpennor applicerades på olika delar och detaljer. Så blev den gjord, till slut. Inte lysande på något sätt, men ännu en lärorik upplevelse.
Det ostyriga arbetssättet gav upphov till en del skavanker – och här passade jag på, vid hopfogningen av bilden vid inscanning, på att lite grann efterarbeta den och ta bort en del olyckliga bläckfläckar och andra dylika brister. Olyckligtvis kunde jag också inte låta bli att ta fram mät -och vinkelverktyget, eftersom mina ögonmåttade vinklars snedhet framstod mycket tydligare efter färgläggning. Och mycket riktigt – en skillnad på strax under 0,5 grader, i snitt, med avvikelserna främst åt höger. Det låter inte mycket men det märks verkligen när man väl fått syn på det – och när man väl fixerat på det är det omöjligt att sluta… närmast zombieaktigt började man grunna på olika sätt att bända den vinda kolossen rätt. Den ”okorrigerade” handmålningen ovan kommer således att få en digitalt modifierad uppföljare.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Byzantine Warriors, a return (5)
Halvvägs tillbaka från grova datorproblem i december kommer den sista delen från sensommarens övningar i snabbare målande med vattenfärger (gouache) med bysantinsk inspiration.
Bilden föreställer Mikaleos Synadenos, arvsprins i Aracanea, mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, klädd i stridsmundering. Hans lillebror Ioannes Synadenos avbildades tidigare i del 4 i denna svit (se också tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). Mikaelos är en avgjort mer sympatisk figur, om än hukande i sin dominerande faders, kejsaren Elias II Synadenos skugga, och sedan födseln något av ett paradobjekt att förevisas för rikets undersåtar.
Mikaleos underliggande teckning var i en mening den som kom först, i meningen att den har haft flera års design bakom sig för att fånga det sökta intrycket. Ett antal böcker såväl som källmaterial från mitten av 1100-talet t.o.m. 1400-talet har fått ligga till grund, och ett antal kladdar gradvis mejslat fram vad jag sökt efter, både ifråga om val som framhävde Mikaelos personlighet och den tid han rör sig i.
För den underliggande skissen gick jag varsamt och gradvis fram från lätt blyerts till tuschteckning i sepiabläck m doppad metallpenna för att inte snubbla på någon av de många detaljerna. Idén var att avbilda tronarvingen Mikaelos i en rustning som både återger sin tids senaste framsteg, men som också är tydligt arkaiserande, i meningen att den behåller element som för en praktisk stridsman för länge sedan fallit ur bruk. För hans utseende studerade jag grekiska byster, speciellt en av Perikles.
Mikaelos mundering är som synes en blandning av delvis motstridiga impulser. Den innefattar utdaterade element som de långa pteruges av läder som går tillbaka till äldre numensk kejserlig tid. Likaså är hans utsirade kroppaskydd av härdat läder utåt utformat för att minna om de antika muskelharnesken: men skenet bedrar, för på insidan är det en slags coat-of-plates, försedd med överlappande metallband, av nyaste exklusivt snitt. Hjälmen, smidd i ett stycke, är likaså modern. Hans bär en kavallerists hela beväpning med lans, svärd och sammansatt båge och koger på sin person, och skölden av droppformat snitt i en sele på ryggen.
Själva målningen lät dock vänta på sig, och kom först sent under hösten efter att alla andra bilder i denna svit färglagts. Jag ville vänta med denna för att få upp rutinen och komma närmare att få min idé om denna viktiga karaktär att skina igenom.
Efter test av flera färgskalor valde jag den blå-gula, i kombination mot varmare bruna nyanser. Färgtuberna plockades fram, och de grundläggande färgerna lade på det bruna tuschet. Att lägga på den här sortens grundmålning går numera tacksamt rätt snabbt. Det var de senare lagren, med sina mörkare och högdagrade nyanser som skulle komma att bli utmaningen – som vanligt.
Efter grundmålningen kom alltså det mer tidsslukande arbetet med att dels lägga på skuggade och belysta nyanser utan att förstöra grunden, och de många detaljernas skiftningar. Jag försökte att göra det så mycket jag kunde utan att ta till andra hjälpmedel – till slut tog jag dock också lite Uni Posca vitpenna till hjälp för de starkaste ljusreflekterande metalldetaljerna.
Och så blev det hela någorlunda klart. Jag hade redan siktat på att göra inscanningen, alltid ett problem med min utrustning, till en feature istället för en bugg, och scannade in bilden både som dokument och som ett foto, och la helt enkelt ihop de två varianterna, den ena ljusare respektive mörkare än originalet, och lät dem mixas ihop för att ge maximalt uttryck för de färgskiftningar som är på det målade originalet. Jag är försiktigt nöjd – det är nog den klart bästa i serien, men kunde fortfarande haft en mer varierad och nyanserad färgskala. Jag måste överkomma min tvekan för att blanda in fler färger och skiftningar i t.ex. de skuggiga delarna. Men hursom – ett fall framåt, och det ser iaf. ut någorlunda som jag tänker mig den högborne Mikaelos Synadenos, blivande kejsare för det Arakanska Riket.
Byzantine Warriors, a return (4)
Vattenfärgsmålningarna av bysantinska stridsmän kom under sommaren in på hur en kejserlig prins i stridsmundering kunde te sig
Övningarna i snabbare målning, med motiv hämtade från mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, fortsatte med en liten sidoblick på hur någon av rikets högsta personer, som en medlem av den kejserliga familjen, skulle kunna te sig i krigsmundering (se tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). I mina berättelser finns, förutom kejsaren själv, två prinsar som tar aktiv del i stridshandlingar och anför män på fältet. Den yngre av dem, Ioannes Synadenos, kom att bli mitt första motiv. Såsom den andre i ordningen efter tronarvingen, brodern Mikaelos, är Ioannes riden av ett tydligt lillebrorskomplex, och jag tänker mig honom som i behov av att markera sin ställning i både åtbörder och utstyrsel gentemot omvärlden.
Förarbetet, som nu närmast blivit standard, fick utgöras av ett utkast i blyerts för själva grunddesignen och fastställandet av de olika (och konfirmerat tidstypiska) elementen, med en påföljande linjeskiss i sepiafärgat bläck som underlag för själva målningen.
Den era som skildras i bilden ska motsvaras av epoken ca 1280-1300 vår tid. Det var en tid då Bysans stod under påtagligt inflytande från utländska, särskilt västliga, påfund vad gäller militär kultur och utrustning. Här illustreras det med en kombination av typiska, för att inte säga något arkaiserande bysantinska rustningsdetaljer, med mer västligt influerade element. Således bär Ioannes, utöver ett traditionellt förgyllt fjällpansar över en kejserligt utsmyckad tunika, en coat-of-plates eller metallförstärkt harnesk överdragen och sammanhållen av läder och tyg. Det var en typ av rustning som blev vanlig i väst under andra hälften av 1200-talet och som Ioannes tveklöst skulle kommit i kontakt med.
Innan själva målningen gjorde jag åter ett färgtest i akvarell för valet av kulörer. Den drogs till en blå färgskala, eftersom färgen enligt källorna utmärkte en sebastokrator, en titel som under det kejserliga huset Palaiologos tid (1259-1453) framför allt gavs till framstående medlemmar av den kejserliga familjen.
Jag föll för den mer genomgående blåa och ljusare av utkasten som bas för färgerna: förutom att passa med Ioannes hävdelsebehov erbjöd den också utmaningen att få de olika nyanserna att skilja sig åt mellan de olika plaggen med liknande färg. Sålunda blev det dags för vattenfärgerna.
Själva målandet gick ganska smidigt och tog totalt ca. en arbetsdag, vilket måste anses som acceptabelt med tanke på detaljerna, vilka också i några fall förstärktes med polychromos färgpenna.
Scanningsfasen kom dock som befarat att erbjuda problem. Det faktum att målningen gjordes i tämligen ljusa och närliggande kulörer innebar mer efterarbete än önskat, eftersom scannern inte oväntat fick svårt att rätt fånga övergångarna mellan de semitransparenta nyanserna: valet stod mellan mer levande färger som då såg grovkorniga och rastrerade ut, eller en mjukare men matt, livlös färgskala. Det här åtgärdades delvis genom att som tidigare helt enkelt ta två inscanningar i lite olika läge och lägga ihop dem, med vissa justeringar av matthet och ljusstyrka.
Nåja – det var iaf givande som ännu en övning, och Ioannes ser rimligen ut som man kunde föreställa sig honom inför krigståg. Närmast på tur för konterfej stod hans äldre bror Mikaelos.
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Byzantine Warriors, a return (3)
Sommarens tusch+vattenfärgsövningar fortsatte med ännu en byzantinsk väring, denna gång beväpnad med dessas klassiska vapen tvåhandsyxan och i full krigsmundering.
Den tredje av mina övningar för att förbättra handlaget och framför allt farten på illustrerandet med vattenfärger på sepiabläckskiss fortsatte direkt från den föregående (se till vänster), med ännu en bild på en nordiskättad väring, i tjänst hos mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till den bysantinske kejsaren i Konstantinopel (se tidigare inlägg i serien, del 1 och del 2).
Den första bilden fokuserade på en krigare i dennes mer ”normala” funktioner dvs som vakt i palatset eller stadsmurarna, eskort genom staden eller andra av de uppgifter som väringagardisterna fullgjorde i fredstid. I den andra ville jag däremot illustrera hur jag tänker mig ultimates, mina väringar, när de drar ut i fält medföljande kejsaren, i full krigsmundering. Utkastet och den på denna baserade sepiaskissen kan ses nedan.
Ultimates liksom sina förlagor väringarna är enheter som slåss till fots likväl som till hästryggen – deras klassiska vapen, den stora yxan är t.ex. ett utpräglat fotstridsvapen. Denne gardist är rustad motsvarande den övre delen av skalan av bysantinsk rustning – förutom brynja såväl arm- som benskydd av stålskenor, och över bålen en klivanion eller lamellrustning. För den snabba påmålningen valde jag klassiska färger i en skala från röd över till purpur för att visa på anknytningen till kejsaren.
Återigen blev resultatet en mix av fall framåt och vissa frustrerande tillkortakommanden – som kunde förväntas av en övning. En acceptabel representation av ringbrynja fortsätter att undfly mig, medan övriga metallskydd ser mer och mer ok ut. Brist på precision i penselföringen gör ännu ljusskiftningar och skuggor i kläder och andra detaljer väldigt rudimentära, men det tar sig sakta, såtillvida att färgerna blir mer konsekventa över hela bilden.
Byzantine Warriors, a return (2)
Serien av snabbmålningar av bysantinska krigare med sepiatusch och vattenfärg fortsätter med en bild inspirerad av väringagardet.
Sommarens övningar med linjeskisser i sepia fortsatte med ett par snabbmålningar inspirerade av det berömda gardet av väringar, först betecknande främst svenskättade vikingar, senare nordeuropeer av mer skild härkomst. En grupp av dessa tjänstgjorde som elitsoldater och livvakter åt den bysantinske kejsaren i Konstantinopel efter andra hälften av 900-talet och framåt, de s.k. varangoi eller väringagardet. Väringagardets framväxt var en historisk utveckling som närmast var oundviklig med tanke på Bysans geografiska läge och relationer med det nyligen etablerade Rus-riket i nuvarande västra Ryssland, Vitryssland och Ukraina, och har därför en direkt motsvarighet i mina berättelses värld Aratauma.
Där verkar ättlingar och nya rekryter från nordens länder i elitstyrkan Ultimates, vilka tidigare varit föremål för ett inlägg här på bloggen, apropå en bild jag ritade och färglade föreställande deras ledare, Valdemar alias Volodymir, också känd som Monomakhos, ”envigaren” (se inlägg här).
Till skillnad från den förra redovisade bilden av en angeliaphoros-krigare (se posten ”Byzantine warriors…(I)), gjorde jag här ett fullständigt utkast i lätt blyerts vilken sedan ritades om i sepiabläck, främst för att ha en klar idé om design och historisk korrekthet i klädedräkt och andra detaljer.
Vapnet väringen på bilden bär över axeln är en s.k. romphaia, ett slags mellanting svärdsliknande yxblad monterad på en stång av manshöjd. Vapnet är omnämnt i källorna och skall ha använts av gardesenheter i Bysans, men det finns en debatt om hur långt bladet respektive dess stång var både i sig och i relation till varandra.
När det så kom till målningen kan konstateras att den tillkom lite snabbare än i första bilden, dels för att färgskalan är enklare, men också av tilltagande vana.
Ringbrynjan utgör fortfarande ett problem: den tillkom nu mycket snabbare men är fortfarande väldigt enkelt gestaltad. Högdagrar, färgskiftningar liksom andra finare element är fortfarande väldigt rudimentära, vittnesbörd om min obefintliga penselföring. Inscanningen fortsätter också att kräva en del efterarbete för att återge färgerna rätt. Här blev det också tydligt att scanningen också gör färgövergångarna hårdare och grövre – det är något med den halvtransparanta färgen och balansen i kontrast som inte blir bra. En lätt oskarp mask och justering av färgbalansen behöver nu göras för varje gång, vilket lite förtar poängen med att måla snabbare, vilket ju är syftet.
Indomitus.blog 