Bloggarkiv
AHNULD strikes a pose in charcoal
Andra försöket att prova och förbättra ens obefintliga kolteknik är en figurstudie med Arnold Schwarzenegger i klassisk bodybuilderpose
Det var i en mening ett av källsprången till mitt försök att lägga ritkol till arsenalen av möjliga uttryckssätt: det började som en slags beställning från en elev som undrade om jag kunde göra en teckning av Arnold, vars form han beundrar och skickade mig en bild för inspiration (se längre ned).
Jag accepterade med förbehållet att jag inte riktigt visste i vilken stil eller teknik det hela skulle bli av. Delvis under de funderingarna provade jag ett nytt skissblock där jag bland andra motiv gjorde en slags kladd eller testskiss med Arnold i bläck + vitpenna – se inlägget ”Fredagskludd (…)”. Jag kände mig dock inte övertygad om att bläck, iaf på mitt nuvarande stadium, var rätt teknik.
Utifrån den bild jag bifogats framstod två saker att försöka prioritera: dels de samtidigt mjuka men också tydliga övergångarna mellan skuggor och skarpa högdagrar som präglar den muskelstinna figuren och känslan av volym och rondör som kommer ur dessa. Dels kontrasten mot den mörka bakgrunden för figuren i sin helhet.
Under en paus i andra projekt återvände tankarna till Arnoldfiguren, och idén kom – ritkol hade just de egenskaper som jag eftersökte. Då kunskaper var och är mycket skrala på den fronten gjordes därför en slags testflygning med en duva i kol: se inlägg ”Coal-digging (…)” nyligen. Det där gav så pass mycket uppmuntran att idén inte verkade befängd. Och sålunda satte jag igång med min första riktiga figurstudie helt i kol, detta kladdighetens mesta medium.
Den starkaste lärdomen av duv-bilden var vikten av att gå långsamt och gradvist fram med ett tydligt lager-på-lager arbetssätt, motstående impulsen att ta genvägar och hoppa över steg. Först lade jag in siluetten och vinnlade mig om rätt proportioner och vinklar mot en bakgrund i mjuk kol, och provade mig fram bland metoder för utsmetning, från näsdukar till sudd, blenderpennor och pappersstompfer.
Därefter var det dags för tecknandet av figuren. Till min hjälp hade jag nu, förutom högen med osorterade och olikformade kolbitar, också 3 stycken pennformade stift i pressat ritkol, som är lättare att göra detaljer och fina linjer med. De kompletterade den grundläggande koltekniken, som vilar på att fylla motivfiguren i nyanser av kol som smetas ut och sedan suddas ner till de olika skepnader och detaljer som önskas.
Lager efter lager av tilltagande skärpa och finhet kom till, från övre vänster kant och neråt. Jag prövade mig fram med olika hårdhet av kol från extra mjuk till hård för att få fram nyanser av svärta och ökad kontrast. Samma sak för de ljusa partierna samma sak med olika former av suddning med fin suddpenna, knådbart gummi mm. Bakgrunden fick också tilltagande lager av kol för en mörkare svärta.
Slutklämmen blev att ta fram skalpell för några riktigt hårfina högdagrar. Varefter jag bestämde mig för att sätta någon slags slutpunkt. Som mitt 2:a försök att teckna med kol får det nog anses godkänt. Trots ett darrigt handlag och brist på fingertoppskänsla blev åtminstone linjer, proportioner och vissa av skepnadens kvaliteter utan större fel, och man kan antagligen tycka sig skönja vem det föreställer.
Allt återstår förstås att förbättra. Tre områden speciellt behöver ges extra uppmärksamhet framöver: konturerna mellan motivet och bakgrunden måste bli mer jämna och konsekvent skarpare; grynigheten måste reduceras än mer, mycket mer; och fler och bättre sätt att göra nyanserna mjukare och övergångarna sömlösa där så är påkallat, och med någon form av precision, måste prövas. Men för att vara i begynnelsen är det inte så illa – det finns i alla fall något där att bygga på. Jag hoppas att Caspar, som önskade den, skall gilla den.
Coal-digging: a return
En återkomst till ritande med kolstift (charcoal), med en första liten test-bagatell
Det är ett snabbt men nödvändigt litet mellanspel från det projekt som helt dominerat de senaste månaderna, arbetet med den omfattande digitalmålningen av ”12 grekiska gudar”, och också dess diametrala motsats. Kol är det kanske mest primitiva av tekniker, med rötter i den äldsta tid: redan innan städer fanns och människans förfäder satt runt lägereldar, tog nån udda existens upp en kolbit och började kladda på grottans väggar… Få, om ens något medium är så handgripligt, smetigt och, fysiskt som ritande med rent träkol, och det bygger nästan totalt på nyanser och valörer i monokromt svart-vitt med ljust i kontrast till övervägande mörka partier.
För många år sedan gjorde jag en första, utforskande sejour i det dammiga kolets värld, och testade varierande grader av användning på lite olika motiv utan några som helst förkunskaper eller ens idé om passande material. Nedan några av exemplen.
Trots att inga av de där var annat än experiment, och dessutom alltid kombinerades med andra tekniker , var det… intressant. Tyvärr var förutsättningarna då extremt usla för att fördjupa saker och ting: man hade inte ens en riktig plats att sitta ner och rita på annat än små teckningar. Då hade jag heller inte alls tagit till mig betydelsen av olika papperssorter och underlag, eller bevarandet av alster : samtliga ovan smetades snart ut till närapå oigenkännlighet, eftersom jag saknade någonstans att lagra dem.
Nyligen fick jag dock en förfrågan om att göra en teckning för en beställare, för vilken det slog mig att kol skulle vara ett intressant medium, Så både för att variera hjärnans diet och se om man bevarat något alls från sin lilla utflykt i kolets länder, och också för att litet återta gimmicken att prova något nytt med anledning av det nya året, bestämde jag mig för att göra en snabb kladd syftande till en mer allvarligt menad teckning. Beväpnad med en tallrik med osorterade kolbitar av varierande hårdhet, en servett och ett suddgummi gick jag loss på ett litet A5-ark.
Och tusan om inte liknelsen med att ”har man väl en gång lärt sig cykla (…)” visade sig passa. Det gick oväntat snabbt, även med paus mellan dammandet av bakgrunden och ifyllandet av själva duvan. Så pass att det först vid närmare eftertanke slog mig: detta var första gången jag använde enbart kol från början till slut. Ritkolets damm- och smetighet och svårighet att göra detaljer med, och inte minst hur försiktig man måste vara med vad som redan lagts, gick mig förut svårt på nerverna. Nu är man kanske med ålderns inverkan mer lugn och vet att vidta vissa förberedande åtgärder, och mindre otålig också, mer beredd att jobba gradvist. Även om åren gått kände jag mig mindre osäker, den största tveksamheten var hur och hur mycket man kan smeta ut stora kolade ytor i bakgrunden för att åstadkomma ett jämnare resultat. Jag saknar ett större stift för sådant, men troligen är teknik och rutin viktigare faktorer.
Men oavsett känns denna testballongen som… lyckad. Och således bestämde jag mig för att göra några teckningar med denna återupptäckta teknik den närmaste framtiden: en beställd figurstudie, ett porträtt och antagligen någon scen från mina berättelser. Kanske också något arkitektoniskt eller med landskap i fokus. De kommer dyka upp här vart eftersom.
Indomitus.blog 