Sensommaren 2024 bad två unga brorsor mig att rita bilder på deras favvospelare i Svenska Hockeyligan, (SHL) – och kunde jag inte måla dem också? Svag som man är sa man ja…

Det hela kom sig för under lite tid vi tillbringade i stan där jag under en stilla stund tagit fram ritblocket och börjat göra några snabbkladdar på omgivningarna. På frågan om man kunde rita hockeyspelare sådär också började vi prata ihop oss, de visade mig lite bilder på mobilerna, och i ett fram-och-tillbaka-slags brainstorming under vilken jag klottrade ner en del tankar kom vi tillsammans fram till något som de förhoppningsvis skulle gilla.

Det tog därefter ett tag att få ut de där, men när det var dags var jag inspirerad av det slags illustrationer man kunde se i tryckta dagstidningar och magasin i forna tider, ritade med lös hand för att förmedla en slags impressionistisk sida åt vad de illustrerade som kunde komplettera den dominerande fotojournalistiken. Utan illusioner men i syfte att göra något lite annorlunda från det jag höll på med just då bestämde jag mig för en bläckskiss/snabbteckning påstruken med likaledes snabbt lagda akvarellfärger. Så fick det bli vad det blev.

Gemensamt för de tänkta bilderna var att de båda skulle föreställa spelare i killarnas lag HV71– med lagets tröjor förstås – och att de foton som vi tyckt mest om visade dem i helt andra uniformer. Men det var snarast välkommet, för det skulle ge mig chansen att skapa något för vilken någon direkt förlaga faktiskt inte fanns, vilket jag alltid strävar efter.

Först ut var Oscar Fisker Mølgaard, den unge danskfödde forwarden i HV71. Bilden vi landat på visade honom i full karriär framåt iklädd svartgula kläder och ännu med ungdomsgaller på hjälmen.

Jag lade ner grundläggande konturer och hjälplinjer med reservoarpenna på mangapapper (250g) och sedan de vattniga färgerna med lite maskeringslösning på de ljusa banden och emblemet. Det hela utvecklade sig snabbt – lite väl snabbt. Oscar blev lite för… tja, bred och fyrkantig, och HV71-uniformen skulle behöva många lagers påstrykning för att få ens tillnärmelsevis rätt mörk blå. Akvareller är inte idealiska för matta mörka nyanser.

En annan sak man underskattat var hur meckigt och pilligt det skulle komma att bli med all text och smådetaljer på uniformen. Brrr, jag försökte hålla fingrarna i styr med vitpenna och pensel men det syns ändå verkligen att man saknar rutin. Stackars Oscar, han blev offer för första-försöksfumlandet.

Frederik Dichow, vakt för HVs målbur, stod på tur. Även här hade vi en helt annan slags uniform, färgmässigt, än vad han skulle avbildas med.

Vid det här laget var man lite uppvärmd, och på något sätt mer avslappnad i händer och hjärna. Det gjorde att man kunde låta de vattniga färgerna rinna ut mer, blandas och lägga sig lite okontrollerat, just det som är akvarellernas signum. Det fick också detaljjobbet med vitpenna och smal pensel att sitta bättre och mer skarpt i kanterna. Det mer generösa användandet av färg med mer vatten gjorde att gränsen för vad papperet kunde absorbera uppnåddes, en läxa för framtiden – mangapapper är trots allt optimerad för bläck och markers, och dess släthet gör att det inte rimligen kan vara lika uppsugande som rent akvarellpapper. Det var dock inte alltför hemskt, och kunde åtgärdas rätt mycket genom allt helt enkelt suga upp en del väta med hushållspapper.

Just vattengränsen fick markera slutpunkten för bilderna. Jag avstod från att gå tillbaka och försöka städa upp skavanker i efterhand, utan lät dem vara som de blev, som en påminnelse för framtiden. Det viktigaste är att svårigheten och avigheten att tolerera den kaotiska och okontrollerbara naturen hos akvareller och liknande medier tycks bestå hos mig – men uppenbarligen kan tuktas något. Mer, mycket mer förbättring måste ske på den sidan, även om jag tvivlar på att man någonsin kommer att bli så duktig på det. Men förhoppningsvis uthärdlig, för mina syften. Jag hoppas att deras mottagare skall gilla dem.

För Theo & Adam