Bloggarkiv
Marc & Adeleide – en Alla Hjärtans Dag-bagatell
På Alla Hjärtans Dag 14e februari fick man, såsom blivit lite av en tradition sedan några år, lite romantisk inspiration. I år var tiden kort och listan på mer tidskrävande projekt avskräckande lång, så det fick bli en snabbis i grafit. Som alltid vill man ju dock alltid få med sig något mer varaktigt, övning om inte annat, från det hela. Efter att ha experimenterat med rent ritkol senaste tiden var jag lite nyfiken på om ens mer försiktiga handlag bär över på ens gamla bekanta, dvs blyertspennor.
Motivet blev en kärlekshistoria från mina egna berättelser, mellan riddaren Marc d’Arnevou och hans livs stora kärlek, den sköna Adeleide de Sabran, anblick inspirerats av en ung Sophie Marceau. Jag tänkte mig dem i deras ungdoms tidiga romans, förenade i en passionerad omfamning.
På ett litet (a5) block med gråfärgat och lite tjockare papper med textur från Hahnemühle lade jag alltså på fredagen ut blyerts i de mjuka sorterna 8B och 12B. Liksom med kol innan, lades lagren på mer gradvist och med större utrymme för senare korrigeringar och utsuddning. På slutet sökte jag också förstärka högdagrarna med lite vit färgpenna (Karan d’Ache Luminance white).
Och så gick det hela. Trots att det hela gick relativt snabbt över 2 sittningar var det en intressant övning. Det var uppmuntrande att se att ens något vässade tålamod visar tecken på att inte vara något övergående. Att man, trots att man har en väldig klar idé av vad man vill åstadkomma, inte som fordom hoppar över steg och rusar mot utgången och börja teckna detaljer och annat finstilt för tidigt utan kan stå ut med en viss grådaskig grumlighet i de första stadierna av en teckning. Jag blev också nöjd med att lyckats fånga Sophie Marceaus anblick något så när rättvisande för Adeleide, liksom att uttrycket, just ögonblicket före en kyss i omslingrad hetta, känns fungerande trots frånvaron av stöd i tillgängliga förlagor.
Samtidigt visar förstås den här snabba övningen stora kvardröjande brister i ens behandling av materialen. Framför allt är precisionen klart bristfälligt vad gäller att skapa mjuka och subtila volymer såsom muskulatur och veck från kroppsställning osv. Trots användning av mjuk grafit och ivrigt smetande med näsdukar och stomfer är kornighet och raster från papperets struktur fortfarande alldeles för starkt närvarande – att få till en jämnare täckning måste bli bättre. Men med det i bagaget var jag ändå glad för att ha avfyrat den här snabba bagatellen, och mer med Marc och Adeleide kommer säkerligen i framtiden.
Watercolor portrait exercise w. Sophie Marceau
En (för mig) supersnabb övning i direktmålning av porträtt i akvarell
Den franska skådespelerskan Sophie Marceau (se IMDB) kom för min blick första gången i filmen Braveheart (1995), där hon spelade rollen som prinsessan Isabelle av Frankrike, gift med tronarvingen Edward (II), som till filmens ”onding” kung Edward I ”Longshanks” av England.
Det finns en hel del av säga om hur den rollen är skriven, men oavsett historisk korrekthet hos hennes rollfigur gjorde Sophies gestaltning av den annars oftast förtalade Isabella intryck på mig, och ledde till vissa efterforskningar kring perioden i böcker och historiska krönikor från perioden (1295-1358).
Det kom att slumpa sig så att en karaktär kom att ingå i den tidens rollspelande, och sedermera i det mer berättande narrativ som jag sedan kom att hålla mig med, till vilken Sophies gestalt passade. Josyanne de Sabran var hennes namn, en lågadlig dam, romantiskt kopplad till den här tidigare avbildade riddaren Marc d’Arnevou, men med en fyllig historia i sin egen rätt. Stridbar, rättskaffens och djärv, tillhör hon en religiös minoritet motsvarande vår världs Katharer, vilka förföljdes av kyrkans inkvisition och den nordfranska makten tillika. Jag hade ritat Josyanne tidigare, i två gruppbilder med Marc (se nedan), men det var innan jag helt bestämt mig för att förläna henne Sophies Marceaus gestalt.
När jag nyligen kände behovet att göra några övningar i syfte att förbättra min stappliga målarförmåga, specifikt för porträttavbildning, kom Josyanne att bli en av de ansikten jag valde. Syftet var att jobba upp relationen mellan snabbhet och precision med akvareller, och att göra det direkt – utan någon riktig teckning eller ens fullvärdig skiss under. För att sätta sig själv på prov, valde jag att helt fokusera på ansiktet på ett förvisso litet papper (ca 20×15 cm), men definitivt större än något jag vågat mig på tidigare med de villkoren.
Så – några fåtaliga markeringar för ögon, näsa, mun samt lite konturer – och sedan bar det direkt av med penslarna på det fruktade (nästan) vita papperet. Ca 2 timmar senare, inklusive torktid mellan lagren, var det hela gjort.
Det blev förstås tämligen primitivt: övergångarna är ganska grova, penselföringen saknar elegans, och porträttlikheten är inte sådär lysande. Men det är ändå ett slags fall framåt, jämfört med vad man gjort förr. En sådan här övning är lika mycket till för självkänslan som för att bara från en bild till en annan förbättra ens teknik. Att överkomma sin nervösa läggning och tidspressen och våga lägga mer nyanser för hyn, träna på att försöka få fram skillnaden mellan upplysta och skuggade delar. Allt saker som kan och måste bli mycket bättre – men tills dess, är det ett steg på vägen, ett nödvändigt sådant för andra porträtt som är i sin linda eller i vissa fall redan påbörjats.
För intro om den fascinerande prinsessan Isabella av Frankrike, se t.ex. hennes artikel i Wikipedia. För mer fokus på hennes liv i detalj kan man t.ex. läsa Kathryn Warners ”Isabella of France: the Rebel Queen” från 2020.
Indomitus.blog 