Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.

Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.

En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.

Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.

Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.

Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.

Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.

Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.

Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.

Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.