Bloggarkiv
Yvaine the Inquisitor’s Armor
Inspirerad av elever som börjat rita själva drog jag till med en lite snabb övning i tuschteckning med efterföljande färgläggning med markers och passade på att designa en detalj som jag velat göra klart länge.
Det handlar om en bild föreställande inkvisitorn Yvaine de Crerés, som stod modell för bilden ”Inkvisitorns bål”. Denne huvudantagonist i mina berättelser från fantasyvärlden Aratauma visas där som han alltid framstår, med klädnader över en mörk rustning. Det var just sistnämnda, rustningen, som skulle bli motiv för lite bläckteckning och eventuell färgläggning med mina nya gosedjur, alkoholmarkers.
Jag gillar rustningar, inte bara som fysiska objekt utan också som konstverk och för deras historia och vad de säger oss om de tider och samhällen de förekommer i. I mina berättelser återkommer det således att en rustning inte bara är något coolt som karaktärerna har på sig utan berättar en historia. Så är det i högsta grad med Yvaines rustning. Som påtalats tidigare är Yvaines bakgrund en helt egen berättelse i egen rätt, inbegripande en slags tidsresa: Yvaine kommer ursprungligen från framtiden i relation till alla utom en av de övriga karaktärerna. Den framtiden utgörs av motsvarigheten till åren runt sekelskiftet 1400-1500 IRL. Sålunda bestod det första i att designa rustningen med blick på denna period.
Framemot slutet av 1400-talet hade den klassiska helrustningen, med bäraren helt täckt av metall, utvecklats i en dynamisk flora med flera distinkta stilar: milanesiska, gotiska, franska och distinkt engelska varianter hade alla sina särdrag. Yvaine kommer från en gränstrakt, och jag valde därför att kombinera flera av dessa med modifikationer, utan att ge avkall på den verosimilitud som är en av Arataumas hörnpelare, i ett första blyertsutkast.
Med designen någorlunda på plats gick man sedan över till en riktig skiss, där de olika delarna lades ut med detaljer och tydligare linjer. Den valda vinkeln var en avsiktlig svårighet jag lade in, bara för att inte göra det för lätt för sig – vi ser Yvaine snett något uppifrån, med ena sidan lite framskjuten och ljuset kommande diagonalt uppifrån vänster.
Ovanpå blyertsskissen applicerades tusch, det moment jag mest ville öva på.
Ursprungligen hade tanken varit att göra bilden i en tydlig serieteckningsstil, inspirerad av sådana som Jim Lee eller David Finch. Under arbetets gång föll dock dock det där gradvis åt sidan till förmån för en mer realistisk återgivning, där den metalliska kvalitén och framhävandet av rustningens konstruktion kom i förgrunden.
Jag var nöjd med framskridandet av tuschläggningen, låt vara att realiseringen av den svåra vinkeln kanske inte riktigt satt 100%. Men sedan kom djävulen och viskade från markerpennornas väskor, och… Tja jag gav till föga. Det som färgläggning framför allt kunde bidra till att stärka, förutom förstås att erbjuda övning i ens väldigt nybörjaraktiga bruk av markers, är att Yvaines rustning är behandlad så att den är väldigt mörk, om än inte helt svart, i sin färg – en känd samtida teknik. Det där är svårt att gestalt med bara tuschning utan att samtidigt slakta delar av det detaljarbete som jag redan lagt ner fokus på. Så, upp med markers igen…
Och de blev det hela. Inte illa, om man får säga själv, men förstås inte utan förbättringspotential. Det faktum att färgläggningen togs till som en slags defensiv åtgärd, i någon mening för att skyla över att man än en gång gått vilse i detaljpillandet istället för att lägga på mer kontrastrika fält av svart tusch behöver läggas på minnet som en varning, och åtgärdas när man blickar framåt. Men det finns också en del att glädjas åt: det är på det hela taget en rättvisande bild av vad jag föreställde mig, och visar Yvaine som den stridsman han var innan han kastades tillbaka och drog på sig inkvisitorns mantel.
The Inquisitor’s Pyre
Utforskandet av Marker-pennor fortsätter med ett första originalkoncept och figur: en av mina berättelsers antagonister, inkvisitorn Yvaine de Crerés framför ett massivt bål för kättare.
Efter att ha frihandsritat redan förefintliga figurer och motiv i Förstagånger: Alcohol Color Markers, More Markers – Spider-man Exercise och Five Night at Freddies var det dags att ta steget att avbilda något helt nytt och eget för fjärde gången som man använder de här pennorna för en hel bild. Det skulle vara något utmanande rent tekniskt, gärna lite på gränsen till vad redskapen egentligen passar för. Och så, för att i någon mån kanalisera lite frustrationer också, föll valet på en av de återkommande antagonisterna i mina berättelser och något av en nemesis till såväl Kati, Yakane och Marc D’Arnevou: inkvisitorn Yvaine de Crerés.
Ovan ses några tidiga konceptutkast av Yvaine från 90-talet som förevisats här tidigare. Hans är en märklig backstory, som inkluderar en slags tidsresa från en annan era till protagonisternas tid. Där uppnår Yvaine kardinals rang och utses också till legat, direkt företrädande Sarnon, kyrkans högste ledare i min värld. Viktigast är dock hans roll som ledare för inkvisitionen i södra Magnesien, i en tid när kättarbålen brinner friskt och kyrkans jakt på avfällingar verkar arm i arm med kronans ambition att stärka sin makt över dessa landsdelar.
I en sentida konceptkladd samlades några av dessa element samman till en bild av denne formidable motståndare i sin blodröda mantel draperad runt kroppen över sin rustning från en annan era, stående framför det enorma massbål av brinnande kättare som bär hans signum. Perspektivet är tydligt snett underifrån. Det var utifrån denna som bilden skulle utvecklas.
Den underliggande skissen drogs upp i blyerts, med perspektivet något tuktat. Yvaine legatstav, symbolen för hans utnämning till legat lades till, och viss uppmärksamhet lades på Yvaines utseende och klädernas veck och fall. Fokus skulle dock komma att ligga på färgerna och det totala intrycket.
Sedan var det för tuschning. Med fineliners tydliggjordes skissens linjer och mörka partier med viss begränsad hatching. Den monokroma delen av bilden kompletterades med den första tillämpningen av gråa markers för de delar som är tydligt vända bort från ljuskällorna, i det här fallet det brinnande bålet.
Bildens uppbyggnad borgade för två distinkta närmanden till färgläggningen. I bakgrunden domineras färgskalan av eldens starkt ljusa och varma toner med några kontrasterande detaljer för att ge det hela form. Det handlar främst om intryck, att skapa något som kan tolkas som eld och brinnande material. Medan Yvaine själv i förgrunden, med sin realistiska och porträttlika anblick kräver en detaljerad avvägning av vilka av pennorna man ska använda och experimenterande med olika kombinationer. Inte minst för att skenet av elden bakom ju egentligen borde överväldiga så att färgerna reducerades till antingen skarpt upplysta i konturerna och mörka men varma skuggtoner i övrigt. Här skulle ett visst avsteg från strikt realistiskt färg komma att se bättre ut.
Att det här med markers ännu är i sin spädbarnslinda hos en framgick tydligt av mängden ”omtag” där jag började landa på att bilden var ”färdig” bara för att snabbt tycka sig se möjligheter till förbättring och dra över ännu ett lager eller en liiiiten färgsnutt här och där… Den enkla scannerns förvrängning av tonerna hjälpte därvid inte. Men någon gång får det vara nog. För att vara fjärde gången var det inte så illa, och på det hela taget ett fall framåt. Sakta blir man bättre på mjuka övergångar och att kombinera toner för önskad effekt, inte bara ifråga om nyanser men också sådant som färgtemperatur. Det var på tiden att Yvaine fick en seriös behandling, och jag tycker nog den där bilden i alla fall närmar sig att göra honom rättvisa.
En av många musikstycken som lyssnades på under målning var ”Philip” från ljudspåret till ”Elizabeth: the Golden Age”
Five Nights at Freddy’s meet 3rd time Marker use
”Tredje gången gillt” säger man. Jag vet inte det, men vid tredje försöket att använda alkoholmarkers för att faktiskt rita & färglägga en hel bild börjar en viss, skakig men ändå, vana att infinna sig. Efter de tidigare försöken i Förstagånger: Alcohol Color Markers och More Markers – Spider-man Exercise drogs nu allt samman för att tillämpa det man övat upp de två tidigare gångerna.
Jag valde att utgå från en redan föreliggande bild, en av många teckningar jag gjorde åt elever (se ”Elevbilder från Coronans tid”), föreställande de lätt skräckinjagande animatroniska maskotarna i dataspelen ”Five Nights at Freddy’s”.
Den där var redan då en övning (för tuschpenselpenna) och dessutom menad att färgläggas av mottagarna, så det kändes riktigt att föra den till en slags slutpunkt. Jag hade redan tidigare fört över bilden med hjälp av ljusbordet, och med konturerna ytterst svagt på plats var det bara att sätta igång.
För färgläggningen drogs nu paletten av alla de tillgängliga pennorna samman, tillsammans med färgproverna som gjorts på tjockt papper liknande den jag valt (250g +) under de två tidigare övningarnas gång.
Jag började med bilden med att lägga ut de omgivande konturerna och bakgrunden mellan figurerna. Förhoppningen, och den skulle visa sig riktig, var att det skulle vara lättare att appliceras figurernas färg mot en tydlig bakgrund.
Den gröna tonen skulle också skifta, och grunden för att blanda färgerna applicerades. Därefter lades figurernas mörkaste partier och kantlinjer in med tuschpenna och svart marker.
Sedan började färgläggningen. Jag började med den figur som krävde med minst färg och jobbade mig sedan uppåt. På så vis övade man upp sig under bildens gång, och kunde prova nyanser, skuggning och annat.
Sist var den centralt placerade björnen, som också använde mest färg, både ifråga om yta och mängden färger. Ett litet handikapp med min syn, som inte är bra, gjorde detaljarbetet till lite mer av en huvudvärk än jag velat.
Och så vart det. Det var ett nytt rekord för mängden pennor som användes i och med att runt 28 olika färger kom till bruk. Kvalitén och den reducerade upplösningen på inscanningen ovan förgrovar och fångar inte riktigt den fysiska bildens alla nyanser, som jag faktiskt är försiktigt nöjd med. Brister framgick också – speciellt målning med pennorna på stora ytor som bakgrunden är mycket primitiv, och där har man svårt att skapa mjuka nyanser och övergångar. Det behöver övas mer på. Men det var en på det hela taget kul övning, och resultatet tillfredställande, trots allt. Den är bättre än sina två föregångare och utvecklingen visar att man redan kan kommer att kunna skapa vissa nyanser och skiftningar, att en viss begränsad precision ändå är möjlig.
I nästa led kommer jag nog försöka mig på en mer angelägen bild, som ska inkorporera vissa av de element som man behöver öva men med ett för ändamålet helt originellt motiv och tillhörande skiss och förberedelsearbete. Något från mina berättelser tänker jag mig.
More Markers: Spider-man Exercise
Eller ”All vår början bliver svår…”: en övning att blanda men också skilja färger åt i en bild av Spindelmannen.
Som redogjorts i Förstagånger: Alcohol Color Markers har man börjat fuska med de populära markerpennorna som grundredskap för bilder, med mina första försök i posten ovan. Upptäcktsfärden går vidare, med ett motiv valt av den söta sysslingen Mya. Hon är inne på Spindelmannen, och väljandes på telefonen efter en bra bild fastnade hon sig för en slags tecknad pop-poster, förvisso av misstänkt AI-producerat snitt, men som var intressant färgmässigt. ”DEN vill jag ha”. Jaja, självklart, och det skulle också bli ett tillfälle att öva upp handlaget med markerpennorna.
I förstone ritades konturerna ut med bläckpenna, varefter jag började fylla i olika delar med mitt set av Ohuhu färgmarkers. Eftersom ens handlag är så darrigt är det prioriterat att vänja sig vid deras spetsar och vad de kan göra, speciellt eftersom markers också är notoriskt opålitliga ifråga om hur färgerna verkligen ter sig på papperet.
En bit genom färgläggningen blev det uppenbart att urvalet av nyanser i Ohuhus bas-set var lite för färgstarkt med avsaknad av blekare varianter. Det här är tydligen ett vanligt problem med markers. Så man fick ansluta sig till den allmänna lösningen: att skaffa fler. Valet föll på ännu ett bas-set, av Panduros private brand av markers med en uttalat nedtonad, pastellaktig pallett.
Det nya setet visade sig vara ett bra val rent färgmässigt och fyllde i ett antal luckor i den förefintliga paletten, förutom att vara just så nedtonade som man kunde önska. Däremot hade setet inte kombon kisel+penselspets utan kisel+rund spets. Det där fick återverkningar för handlaget direkt, med mycket mer osäkerhet vid övergångar och gränsdragningar mellan kulörer. Jag tycker nog också att Ohuhus spetsar är lite mjukare och känsligare, känns lite fuktigare liksom, och kanske lite bättre ifråga om påläggning av mjuka övergångar.
Totalt användes mer än 15 pennor för bilden, mer än alla jag någonsin använt innan dess sammanlagt. Jobbet att arbeta bort spåren efter varje penndrag kommer att kräva myyycket mer övning, för att inte tala om precisionen i detaljer och linjedragning, alltid ett problem för mig oavsett medium. Nu ser den som något man hade kunna begära av någon som är 7. Jaja, det var i alla fall en snabb gröngölingsövning, och som sådan fruktbar ur utforskningssyfte om inte annat. Nästa ligger redan på väg, en färgvariant på teckning för en elev från några år sedan.
Pure Ink Challenge / Bläckutmaning för Kati
Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.
Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.
En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.
Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.
Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.
Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.
Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.
Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.
Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.
Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.
Horses & Ink
Med anledning av några pågående illustrationer med hästar tog jag en titt på ett års övningar i bläckteckning av hästhuvuden, där man ändå kan se att något händer om man stretar på lite grann.
Hästar är ett återkommande motiv för mina illustrationer från en förmodern tid, där hästen var det främsta transportmedlet. Det bidrar också till saken att man har hästmänniskor bland sina närmaste. För över ett år sedan bestämde jag mig för att då och då komma tillbaka till motivet och göra kluddar och testbilder på hästar, för att få en mer intuitiv känsla för dessa. Det sammanföll också med ett medvetet försök att öva mina darrhänta fingrar att hantera bläckmedier av mer, tja ostyrigt slag. Dessa var framför allt dopp-penna m stålspets och reservoarpennor med olika bläcksorter, båda utrustade med smal fjädrande spets, vilken kan ge ifrån sig olika mängder bläck beroende på vinkel och tryck med pennan. Nyligen fick jag anledning att gå igenom de där försöken för att välja medium för flera hästbilder som ligger i startgroparna. För ändamålet satte jag ihop en kompilation av flera kladdar från anteckningsblock och skissblock genom 2022 och hittills 2023.
Jag måste erkänna att den där sammanställningen var…uppmuntrande. Gående från den första högst upp till vänster kan man tydligt se de inledande svårigheterna att lösgöra sig från ett handlag präglat av blyertskissande, och att få linjer och annat att hamna där de ska och med rätt tjocklek och riktning. Sedan inträder en fas av mer stram och minimalistisk linjefokus, där precision med hatching-teknik och form står i första rummet. I de två sista, längst ner till höger, har man tydligt blivit mer bekväm med pennspetsarnas och bläckets egenheter, och kan åter tillåta sig mer frihet med skuggning och också mer detaljer.
Det här var en bagatell av mer process-artat slag, men ändå värt att fästa i minnet för mig. Det visar att man kan göra framsteg även om mycket talar emot det, och är ett medvetet försök att ge sig själv lite uppmuntran inför en serie bilder som påbörjats där nya språng ut i det okända måste tas.
Indomitus.blog 