Bloggarkiv
The Inquisitor’s Pyre
Utforskandet av Marker-pennor fortsätter med ett första originalkoncept och figur: en av mina berättelsers antagonister, inkvisitorn Yvaine de Crerés framför ett massivt bål för kättare.
Efter att ha frihandsritat redan förefintliga figurer och motiv i Förstagånger: Alcohol Color Markers, More Markers – Spider-man Exercise och Five Night at Freddies var det dags att ta steget att avbilda något helt nytt och eget för fjärde gången som man använder de här pennorna för en hel bild. Det skulle vara något utmanande rent tekniskt, gärna lite på gränsen till vad redskapen egentligen passar för. Och så, för att i någon mån kanalisera lite frustrationer också, föll valet på en av de återkommande antagonisterna i mina berättelser och något av en nemesis till såväl Kati, Yakane och Marc D’Arnevou: inkvisitorn Yvaine de Crerés.


Ovan ses några tidiga konceptutkast av Yvaine från 90-talet som förevisats här tidigare. Hans är en märklig backstory, som inkluderar en slags tidsresa från en annan era till protagonisternas tid. Där uppnår Yvaine kardinals rang och utses också till legat, direkt företrädande Sarnon, kyrkans högste ledare i min värld. Viktigast är dock hans roll som ledare för inkvisitionen i södra Magnesien, i en tid när kättarbålen brinner friskt och kyrkans jakt på avfällingar verkar arm i arm med kronans ambition att stärka sin makt över dessa landsdelar.
I en sentida konceptkladd samlades några av dessa element samman till en bild av denne formidable motståndare i sin blodröda mantel draperad runt kroppen över sin rustning från en annan era, stående framför det enorma massbål av brinnande kättare som bär hans signum. Perspektivet är tydligt snett underifrån. Det var utifrån denna som bilden skulle utvecklas.


Den underliggande skissen drogs upp i blyerts, med perspektivet något tuktat. Yvaine legatstav, symbolen för hans utnämning till legat lades till, och viss uppmärksamhet lades på Yvaines utseende och klädernas veck och fall. Fokus skulle dock komma att ligga på färgerna och det totala intrycket.
Sedan var det för tuschning. Med fineliners tydliggjordes skissens linjer och mörka partier med viss begränsad hatching. Den monokroma delen av bilden kompletterades med den första tillämpningen av gråa markers för de delar som är tydligt vända bort från ljuskällorna, i det här fallet det brinnande bålet.

Bildens uppbyggnad borgade för två distinkta närmanden till färgläggningen. I bakgrunden domineras färgskalan av eldens starkt ljusa och varma toner med några kontrasterande detaljer för att ge det hela form. Det handlar främst om intryck, att skapa något som kan tolkas som eld och brinnande material. Medan Yvaine själv i förgrunden, med sin realistiska och porträttlika anblick kräver en detaljerad avvägning av vilka av pennorna man ska använda och experimenterande med olika kombinationer. Inte minst för att skenet av elden bakom ju egentligen borde överväldiga så att färgerna reducerades till antingen skarpt upplysta i konturerna och mörka men varma skuggtoner i övrigt. Här skulle ett visst avsteg från strikt realistiskt färg komma att se bättre ut.

Att det här med markers ännu är i sin spädbarnslinda hos en framgick tydligt av mängden ”omtag” där jag började landa på att bilden var ”färdig” bara för att snabbt tycka sig se möjligheter till förbättring och dra över ännu ett lager eller en liiiiten färgsnutt här och där… Den enkla scannerns förvrängning av tonerna hjälpte därvid inte. Men någon gång får det vara nog. För att vara fjärde gången var det inte så illa, och på det hela taget ett fall framåt. Sakta blir man bättre på mjuka övergångar och att kombinera toner för önskad effekt, inte bara ifråga om nyanser men också sådant som färgtemperatur. Det var på tiden att Yvaine fick en seriös behandling, och jag tycker nog den där bilden i alla fall närmar sig att göra honom rättvisa.
En av många musikstycken som lyssnades på under målning var ”Philip” från ljudspåret till ”Elizabeth: the Golden Age”

