Bloggarkiv
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
En liten film på julafton…
…i och för sig för året-om-bruk, men kanske extra passande under dessa tider.
En av mina favoriter på sista åren – komikern och den politiske kommentatorn Bill Mahers
”Religulous”, en av de bästa filmerna i genren. Några små faktafel i uppräkningen av Jesus-paralleller och en litet för okritisk intervju med den vedervärdige Geert Wilders tar inte bort det allmänna budskapet och faktum att anslaget är helt…rätt. Bibelns evangelier är numera bara 4, men dumhetens många evangelier är oräkneliga. Skratt är det bästa botemedlet
Och kom ihåg, som Umberto Ecco påminner oss om i ”Rosens Namn” – löje och hån är det de gravallvarliga, livrädda trosskallarna fruktar mest.
Så ta några glöggar och skratta åt trosskallarnas konspiration!
God Jul på Alla!
(Ehrm, nej vänta, en jävligt Dålig Jul på, låt mig se, Joseph Ratzinger, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Alexander Lukaschenka, Bashar al-Assad… äsch strunt, i det)
Sommarhund, eller att längta till annat väder…
Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.
Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.
”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.
Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”
”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.
Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)
Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…
Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)
Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…
Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.
Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…
Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.
En bild säger mer än 1000 ord – Om Kungen?
Eller, ja en bild med bildtext… Inte för att jag är helt hundra på beskrivningen, men denna märkliga förfalskning/konstverk/spratt fick en att dra lite på munnen…
Hehehe. Jag avvaktade några dagar ifall det skulle visa sig om det hela var ett senkommet aprilskämt, men tydligen inte?
Det är inte utan att man blir lite motvilligt imponerad av ambitionsgraden i tilltaget. I vår digitala tidsålder utgörs den här sortens spratt oftast av en photoshoppad bild eller möjligen en snygg animering. Se t.ex en drift med USAs ex-presiden Clinton som har samma idé och ett liknande tema, men som stannade i ren bildform. 
Men här har någon alltså utfört en verklig gravyr och helt sonika låtit prägla mynt som sedan släppts ut i omlopp… Det är seriöst. Och inte undra på att de där nu kommer att bli samlarobjekt.
Det är förstås också fullständigt olagligt, att mynten kommer i cirkulation gör att det hela måste räknas som penningförfalskning. Förr om åren hade det inte räckt med det, det skulle nog ha klassats som majestätsbrott en gång i tiden, och skämtaren skulle ha riskerat att få plikta med livet.
Med tanke på hur djupt kungaslickande medierna i riket är (vilket för övrigt även visar sig här – hur många tror att det gammalmodiga och lite högtydliga ”smädelse” hade använts om det varit en bild av säg Fredrik Reinfeldt som förfalskats?), är också närmast en lättnad att någon vågar skämta om vad många säkerligen tror och tänker innerst inne, speciellt efter alla skriverier om det ytterst märkliga sällskap som kungen gång efter gång tenderat att hamna i… Oavsett om det ligger något i det eller inte. Den här sortens offentliga spratt kan ju verka på det sättet, lite som en ventil i ett väldigt ängsligt och tryckt klimat. Det finns säkert de kungakramare som anser att det där är en outhärdlig förolämpning mot hela nationen, att föromämpa kungen, gubevars. Men de flesta av oss idag måste ju garva åt det hela. Oavsett gör nog provokatören i det här fallet bäst i att hålla en låg profil och nöja sig med den plats själva skämtet fått.
——————————————————
Se:
- http://www.dn.se/ekonomi/kunglig-smadelse-pa-enkrona
- http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/kunglig-smadelse-pa-enkrona_7276545.svd
- http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/706247-falsk-enkrona-i-omlopp-var-horkarl-till-kung
- http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14979648.ab
- http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3493660.ece
Ett ord kan säga mer än 1000 bilder – lite kul namn på platser
Det har varit lite dystra och problemfyllda blogginlägg här på sistone med barnsoldater och fattigdom och dumskallarnas ständigt pågående konspiration (och då har ändå t.ex. Breivik undvikits). För några dagar sedan fick en vän mig dock att fundera i lättsammare banor.
Själva nyheten var att en by eller småstad i Österrike efter lokal omröstning skall fortsätta heta Fucking (se http://www.expressen.se/nyheter/fucking-fortsatter-heta-fucking/). Det där har gjort byn till en slags turistmagnet för folk som vill komma in och låta sig småfnissande fotas bredvid byns namnskylt.
Det här platsnamnet kommer av en visst Adalbert von Vucchingen från 1000-talet, länsherre av området. Med åren har stavningsreglerna förändrats och… tja nu står man där med Fucking, Austria. Som synes visar det här på att språket och namnen förändras. Etymologin kommer i glömska, och kvar står ett platsnamn som leder tankarna åt fel håll. Eller rätt, om folk har lite humor. Österrikarna i Fucking röstade ju till slut för att behålla namnet.
Det finns naturlugtvis gott om sådana här kul namn. Svenska namnsammansättningar kan ofta bli väldigt skoj. Den svenska sajten gothbarnie hade en lista på 300 kul platsnamn som det ofta hänvisas till på nätet.
(klicka på bilderna nedan för att komma till respektive sajt)
Men det här är förstps ett universellt fenomen och finns på alla språk – – engelsktalandes fnitter på skoj platser listas till exempes i
Österrikarna påpekade också det där i samband med namnstriden i Fucking. Den tyska nyhetssajten 20 Minuten Online hade med ett bildspel där en del tyska och italienska namn är med…
Spansktalande kan också… med eller utan andra språks inslag
se även
http://www.taringa.net/posts/humor/7349065/Ciudades-con-nombres-graciosos.html
När det gäller spanska kan man konstatera att ”stygga” namn på saker och platser inte är så vanliga, men det kan vara att undertecknad inte fattar anspelningarna…
Själv har man ockås gjort sig skyldig till ett sådant där litet knasigt namn, som kan leda tankarna åt fel håll. När för min berättelse tänkte ut ett namn för den bergskedja som inringade den delvis geografiskt annorlunda motsvarigheten till Italien – det vill säga, Alperna, så tänkte jag just på ”inringning”, och vad som bestämdes var den delvis ekivoka benämningen
ANULUS-BERGEN
(Anulus är ”ring” på latin)
Tack och fotskrap till Kimmen, fosterlandets värn, barn och gummors beskyddare, för uppslaget.
Om Politisk Korrekthet, eller ”Political Correctness gone maaad!”
Den som skriver om kontroversiella frågor och frekventerar internetfora och kommentatorsfält kan inte undgå att upprepade gånger snubbla över uttrycket
”Politiskt Korrekt”
Nästan alltid som ett slags avfärdande av idéer som någon inte gillar, men också oftast vagt, utan att direkt gå in på vad det skulle betyda i detalj. Här skall vi ta oss en titt på det där uttrycket och nysta upp vilka som oftast vill bruka det, och varför.
Termen ”politisk korrekthet” har i själva verket en intressant historia. Från att ha använts helt utan ironi för att syfta på vad som var korrekta definitioner inom en viss, snäv ram av statsvetenskapligt eller politiskt samtal, kom uttrycket efter 1800-talet att brukas av vänstern. Det verkade passa dess marxistiskt inspirerade idé om en ”vetenskapligt” grundad ideologi, som således kunde förse med objektivt ”rätta” eller ”korrekta” svar på samhälleliga problem och stridsfrågor. Mao tog upp det motivet och använde ymnigt varianter på ”korrekthet” i politiskt hänseende, som i det berömda citatet:
”Att inte ha korrekt politisk synpunkt är som att inte ha någon själ…”
Mao Tse-tung, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom Folket” (1957), ss 43-44 (1:a pocketupplagan)
Inom den bredare demokratiska vänstern i Europa och USA kom dock termen, förutom i några små vänstersekter, att brukas främst i ironiska sammanhang.
Men mitt under 60- och 70-talets kulturella strider, då just vänstersekterismen firade sin hårresande höjdpunkt, kom en helt annan del av det politiska spektrat in, några som var beredda att ta upp termen och svinga den på fullt ansvar. Reaktionen på 60-talets liberaliserande strömningar födde en narrativ (läs konspirationsteorier) runt ”politisk korrekthet”, som kom att baka ihop Marxism, Frankfurtskolan, Freud och Psykoanalysen, tillsammans med en märklig form av antisemitism till något som benämndes ”politisk korrekthet” för att brukas, inte som ett imperativ, utan som ett skällsord.
http://www.youtube.com/watch?v=tz8pzG02oxU&feature=related
Ovanstående klipp, som helt och hållet är sammansatt av de som alltså vill använda sig av termen, visar på ett klart sätt hur man kom att lägga plockepinn med idéhistorien för att komma fram till att stora delar av den akademiska humanismen blivit till en enda stor judisk vänsterkonspiration som sedan 1900-talets början arbetat för att störta västerlandets kultur i fördärvet. Och samlingsbeteckningen man använde för konspirationen ifråga var, just det – ”Politisk Korrekthet”.
Den här konstruktionens konservativa, för att inte säga reaktionära, agenda ligger dock i öppen dager: lägg märke till hur man i klippet ovan utan ursäkt kallar homosexualitet för en aberration (abnormitet), homosexuella för deviants (avvikare) och beklagar att samhället ”vänts på huvudet” och hänvisar till religiöst och auktoritärt präglad fostran för en frisk bildning. Det är intressant att Kevin McDonald (http://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_B._MacDonald, en av den vita extremhögerns och nynazismens favorittänkare, se http://www.thenation.com/article/republicanizing-race-card) som figurerar prominent klart och tydligt utsäger vad det är som så retar med humaniora och samhällsstudier nuförtiden, nämligen att
”the rights of white americans to keep America as a white country, with a white majority, where ethnic, white interest is safeguarded, is completely rejected in this litterature[…] that is the fundamental premise of political correctness.”
Efter Reagan-årens konservativa backlash kom uttrycket ”politically correct” att få ett stort lyft och användas som ett effektivt slagträ inom den högerdiskurs som vill diskreditera liberala och progressiva idéer såväl som den främsta bastionen för sekularismen i USA, nämligen den akademiska världen. Medlet blev att ständigt, i tid och otid anklaga media och akademia i USA för att ha vad som kallas ”liberal bias” – alltså att vara vänstervridna, en skrattretande idé i ett USA där nästan all media är lokal och privatägd, och med europeiska förhållanden påtagligt högervriden, och de få nationstäckande medieorganisationerna så beroende av annonser eller eljest ängsliga att de ytterst sällan utmanar makten eller det etablerade samhället på något sätt. Men oavsett vilket anklagades de för att ”censurera” ”allmänt hållna” åsikter under inflytande av den ständigt närvarande ”politiska korrektheten”.
För hävdarna av ”politisk korrekt”-teorin kom den nya blogosfären och möjligheten till användar/läsarfeedback som nätet gav möjlighet till under 2000-talet att erbjuda en ytterligare ventil, där de kunde uttrycka sina dunkla åsikter och skapa en slags parallell informationsvärld där konspirationsteorier och alternativa sanningar kunde ventileras och delas fritt – mönstret känns igen från den högerkristna världen i USA, där framför allt kreationister och högerkristna reaktionärer skapat egna mediekanaler där deras anhängare kan ta del av information utan att besväras av besvärliga fakta och motbilder, innan de småningom spiller ut till de mer etablerade och breda mediekanalerna via kommentatorsfält mm. Uttrycket blev stapelvara eftersom den lätt kan fogas in i ett vitt spektrum av anti-vänsterretorik, vare sig den kommer från libertariansk, rasistisk, fundamentalistisk eller bara allmänt (stock-)konservativ art.
Att bry sig om miljön och dissa bensinslukande skräpbilar är förstås…gissa vad?
Det som är försåtligt med termen, och bidragit till att göra den så effektiv, är att den kan användas för att kategorisera något som verkligen finns och är ett problem: nämligen olika former av oärligt och tillrättalagt beteende från främst makthavare som verkligen är irriterande för medborgarna oavsett deras ideologiska hemvist. Som att politiker av hyckleri, eller vilja att säga vad de tror att åhörarna vill höra, eller uttrycka i medierna vad som är minst obehagligt, pliktskyldigt rabblar plattityder som de inte nödvändigtvis tror sådär jättemycket på. Människor som utsätts för ofta för det där börjar snart att identifiera vissa kulturella stereotyper som förljugna uttryck för det ”politiskt korrekta”.
Uttrycket ”politisk korrekhet” blandar dock ihop allt det där, i en ospecifierad soppa som endast de som redan är välbekanta med en språkbruk kan bena ut. Detta lockar till användning från sektliknande eller exkluderande grupper. Det är inte bara xenofober eller andra högerkraxare som gillar det – se nedanstående exempel på stollemarxistiskt bruk från blogginlägget http://maverablogg.wordpress.com/2011/03/29/kriget-for-olja-och-usa-dollar-politiskt-korrekt/.
”Västerländsk demokrati är den mest politiskt korrekta formen av slaveri!”
Det finns andra uttyck som hyckleri, behagsjuka, inställsamhet, moralisk feghet, ja t.o.m. korruption som man kan och borde ta till. Problemet är att nämligen att ”politiskt korrekt” inte bara säger det där, utan samtidigt antyder en medvetet dold agenda, en konspiration av medier och politiker för att… vadå? Tysta sanningen? Hindra yttrandefriheten? Likrikta medierna? Allt det där är viktiga frågor som kräver uppmärksamhet, men som synes ovan har termen ”politisk korrekt” precis det sorts bagage av tendens och antydningar som den säger sig försöka peka ut och avslöja. Det är det som har gjort den till ett kodord för främst intoleranta åsikter, och i vidare diskussioner ett skällsord som är ämnat att tysta meningsmotståndare. Därför är det djupt olyckligt att det numera brukas i helt irrelevanta sammanhang: den engelske komikern Stewart Lee är definitivt de som använder politisk korrekthet för att beteckna allt de inte gillar på spåret i komedibiten ”Political Correctness Gone Mad?”
http://www.youtube.com/watch?v=1IYx4Bc6_eE
Även Europa och vårt eget Svedala har en kontingent av personer som irriterar sig på att reaktionära och intoleranta åsikter inte längre anses salongsfähiga. Sådana typer svingar glatt uttrycket, oaktat att få av dem vet varifrån det egentligen stammar, eller att de mer eller mindre direktkalkerat bruket från en helt annorlunda politisk tradition (se en bra genomgång av nutida bruk i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1253&artikel=2701684).
Uttrycket har således gärna brukats för att slå ner på åsikter eller handlingssätt även när de varit radikala eller rätt långt ut på idéernas landskap. Även när mycket få inom politiken delar den. Hur en sådan åsikt blir politisk korrekt(korrekt för vem?) när mycket få delar den skulle vara en gåta om inte den underliggande idén att allt som är inklusivt och visar hänsyn hör dit. Och är löjligt.
Vad som gör hela saken ofrivilligt komiskt är också att vissa högspända debattörer eller aningslösa lallare bjuder ”politisk inkorrekt”-kastarna på gratis poänger genom sin falsettartade ton. Från Sverige kan vi dra oss till minnes den absurda Nogger Black-debatten, där Center Mot Rasism genom sitt klumpiga ingripande bäddade för löje http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/joakimjakobsson/article11465854.ab och http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ingen-debatt-behover-konspirationsteorier_1528465.svd.
Det har också gjorts en hel del rätt bra komik med uttryckets hjälp – som en drift med just ängslighet eller hyckleri som visats ovan. Se t.ex. Victoria Wood om det politisk korrekta och det omistliga engelska svärordet ”wanker” (runkare). Det ÄR kul, och man måste skratta med.
http://www.youtube.com/watch?v=oAM2cLhBFzU
Att uttrycket således har blivit helt förgiftat och mer eller mindre meningslöst annat än som pejorativt utfall har undertecknad själv fått erfara – Som när jag hävdade en egen modell för föräldraförsäkring för över tio år sedan (dvs i slutet på 90-talet), baserad på individualiserad försäkring där samarbetande föräldrar får en gemensam pott över vilken de kan förfoga. ”Politiskt Korrekt!” vrålade min antagonist. Ursäkta? Det absurda är snarare att det ännu idag anses som en så politiskt dödfödd idé att inget parti på allvar vågar strida för det. Det är ungefär lika politiskt korrekt som att plädera för dödshjälp – många håller med, men ingen vågar driva det.
Jag anser att bruket av termen ”politisk korrekt” borde överges, trots att det till synes skulle kunna fylla en funktion. Därtill har det kommit att missbrukas för mycket, och i dagsläget i bästa fall blivit ett kännetecken på intellektuell eller moralisk lättja, och i andra fall ren feghet eller stollighet.
Feghet och lättja eftersom termen syftar till att klumpa ihop meningsmotståndare till del av en sammansvärjning eller accepterande av en dold dagordning utan att försöka bena exakt vad det är som gör något politiskt korrekt eller inkorrekt. Eller för vem – oftast för att den som svingar det vill tysta en diskussion och vinna på walk-over utan att själv våga stå fullt ut för sina fördomar och konspiratoriska tänkande. Gudarna förbjude att man skulle bli tvungen att specificera vilka man tror står bakom den stora konspirationen – då skulle ju alla se vilken stolle man är.
Uttrycket är vidare ett praktexempel på obskurantism, att låtsas säga något viktigt men i själva verket blanda bort korten, likt så mycket annan oklar jargong för de redan invigda.
”Det dunkelt sagda, är ofta det dunkelt tänkta”
Esaias Tegnér
Jag inbjuder alltså alla som hör eller själv funderar på att bruka ”politisk korrekt” att påminna sig Monty Pythons drift med antydningar och dunkelt tal och fråga sig om de verkligen vill fylla den blinkande töntens roll:
http://www.youtube.com/watch?v=jT3_UCm1A5I
—————————–
För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_correctness och http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_korrekthet, eller http://www.bookrags.com/research/political-correctness-sjpc-04/
Under inläggets tillkomst stötte jag på en text Niklas Ekdal, skriven för Levande Historia: ”Debattdödaren” (http://www.levandehistoria.se/files/Ess%C3%A4%20Debatt-d%C3%B6daren.pdf) som bättre än min lägger ut en bakgrund kring begreppet ”Politisk Korrekt” solkiga innebörd och politiska användning.
En liten sammanfattning av Mao-citat för de som inte orkar plöja sig genom den kinesiske massmördarens rätt tröttsamma skrifter (utom när han skriver om guerillakrig, där är han verkligen skarp) finns i http://en.wikisource.org/wiki/Quotations_from_Chairman_Mao_Tse-tung/Political_Work
Stewart Lee, en av Storbritanniens bästa komiker lyckas i sin show ”the 41st best standup in the world” både driva med de som hävdar att ”political correctness have gone mad” nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=bmsV1TuESrc
samtidigt som han visar på och skönt dissar vad verklig ”politisk korrekthet” faktiskt är – en krypande inställsamhet och falskhet, nästan alltid utförd av folk i maktställning med något att förlora, som när ett vinstdrivande, propagerande privatföretag vars enda syfte är att ge sina ägare avkastning lismande låtsas vara ”motståndare till rasism” och ha ”värderingar”. Stewart Lees urlackning på, citat:
”Det rena, genomskinligt nakna ohederliga hyckeriet att låtsas att det någonsin funnits något sådant som ett telefonförsäljarföretags värderingar”
är episk. Se mer Stewart Lee!
Indomitus.blog 