Bloggarkiv
More Markers: Spider-man Exercise
Eller ”All vår början bliver svår…”: en övning att blanda men också skilja färger åt i en bild av Spindelmannen.
Som redogjorts i Förstagånger: Alcohol Color Markers har man börjat fuska med de populära markerpennorna som grundredskap för bilder, med mina första försök i posten ovan. Upptäcktsfärden går vidare, med ett motiv valt av den söta sysslingen Mya. Hon är inne på Spindelmannen, och väljandes på telefonen efter en bra bild fastnade hon sig för en slags tecknad pop-poster, förvisso av misstänkt AI-producerat snitt, men som var intressant färgmässigt. ”DEN vill jag ha”. Jaja, självklart, och det skulle också bli ett tillfälle att öva upp handlaget med markerpennorna.
I förstone ritades konturerna ut med bläckpenna, varefter jag började fylla i olika delar med mitt set av Ohuhu färgmarkers. Eftersom ens handlag är så darrigt är det prioriterat att vänja sig vid deras spetsar och vad de kan göra, speciellt eftersom markers också är notoriskt opålitliga ifråga om hur färgerna verkligen ter sig på papperet.
En bit genom färgläggningen blev det uppenbart att urvalet av nyanser i Ohuhus bas-set var lite för färgstarkt med avsaknad av blekare varianter. Det här är tydligen ett vanligt problem med markers. Så man fick ansluta sig till den allmänna lösningen: att skaffa fler. Valet föll på ännu ett bas-set, av Panduros private brand av markers med en uttalat nedtonad, pastellaktig pallett.
Det nya setet visade sig vara ett bra val rent färgmässigt och fyllde i ett antal luckor i den förefintliga paletten, förutom att vara just så nedtonade som man kunde önska. Däremot hade setet inte kombon kisel+penselspets utan kisel+rund spets. Det där fick återverkningar för handlaget direkt, med mycket mer osäkerhet vid övergångar och gränsdragningar mellan kulörer. Jag tycker nog också att Ohuhus spetsar är lite mjukare och känsligare, känns lite fuktigare liksom, och kanske lite bättre ifråga om påläggning av mjuka övergångar.
Totalt användes mer än 15 pennor för bilden, mer än alla jag någonsin använt innan dess sammanlagt. Jobbet att arbeta bort spåren efter varje penndrag kommer att kräva myyycket mer övning, för att inte tala om precisionen i detaljer och linjedragning, alltid ett problem för mig oavsett medium. Nu ser den som något man hade kunna begära av någon som är 7. Jaja, det var i alla fall en snabb gröngölingsövning, och som sådan fruktbar ur utforskningssyfte om inte annat. Nästa ligger redan på väg, en färgvariant på teckning för en elev från några år sedan.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Pixie – för Alma
I augusti gjordes den första teckningen/målningen med färgpennor till slut, av den söta Pixie för att fira Alma på hennes födelsedag,
Den här målningen tillkom ursprungligen då den stackars Pixie avled 2018. Då var tanken att göra en slags akvarellmålning på en blyertskiss. Skissen tillkom, och jag började reka efter hur man bäst skulle kunna måla på den utan att grafiten smetades ut för mycket.
Men sedan blev det som ofta förr, stopp. Jag visste inget säkert och bra sätt att inte förstöra bilden om jag började måla direkt på den, och jag började dessutom tvivla på valet av teknik, speciellt för att få fram intrycket av den mjuka och fina pälsen. Andra saker kom i förgrunden, och skissen blev liggande.
Under sommaren 2020, då jag jobbade på några beställningsverk, bestämde jag mig: inför Almas födelsedag i Augusti skulle Pixiebilden bli den första riktiga teckningen med det för mig nya mediet Polychromos-pennor, dvs blyertslikande pennor med färgpigment. De skulle enligt sakkunniga, vara mycket bra för just min stöttesten – pälsen. Blyertskissen lades åt sidan och jag började om från början.
För Alma är endast det bästa nog. Nya pennor, det bästa papper mina pengar kunde köpa, och all kunskap som jag kunde tillgodogöra mig. Tack och lov för Youtube – när man är helt grön är det tacksamt med alla tips man kan få. Från Kirsty Partridge, en konstnär som jag började följa för ändamålet, kom idén att lägga en lätt undermålning i akvarell för att underlätta färg -och tonskiftningar innan man började med de små små penndragningarna. Sakta, lager för lager, växte pälsen fram. Jag prövade att mjuka upp papper och färg med lösningsmedel, ännu en av Kirsty’s tips, och det funkade trots darrhänthet som skulle genera en parkinsonpatient. Nya lager, nya lager. Fixativ, och ännu fler lager. Skalpell, för att lägga på enstaka ljusa hårstrån genom att skrapa bort några mikrometer färg på ytan. En lätt akvarellmålad bakgrund – och så var det färdigdags.
För Dig Alma
Indomitus.blog 