Bloggarkiv
Yvaine the Inquisitor’s Armor
Inspirerad av elever som börjat rita själva drog jag till med en lite snabb övning i tuschteckning med efterföljande färgläggning med markers och passade på att designa en detalj som jag velat göra klart länge.
Det handlar om en bild föreställande inkvisitorn Yvaine de Crerés, som stod modell för bilden ”Inkvisitorns bål”. Denne huvudantagonist i mina berättelser från fantasyvärlden Aratauma visas där som han alltid framstår, med klädnader över en mörk rustning. Det var just sistnämnda, rustningen, som skulle bli motiv för lite bläckteckning och eventuell färgläggning med mina nya gosedjur, alkoholmarkers.
Jag gillar rustningar, inte bara som fysiska objekt utan också som konstverk och för deras historia och vad de säger oss om de tider och samhällen de förekommer i. I mina berättelser återkommer det således att en rustning inte bara är något coolt som karaktärerna har på sig utan berättar en historia. Så är det i högsta grad med Yvaines rustning. Som påtalats tidigare är Yvaines bakgrund en helt egen berättelse i egen rätt, inbegripande en slags tidsresa: Yvaine kommer ursprungligen från framtiden i relation till alla utom en av de övriga karaktärerna. Den framtiden utgörs av motsvarigheten till åren runt sekelskiftet 1400-1500 IRL. Sålunda bestod det första i att designa rustningen med blick på denna period.
Framemot slutet av 1400-talet hade den klassiska helrustningen, med bäraren helt täckt av metall, utvecklats i en dynamisk flora med flera distinkta stilar: milanesiska, gotiska, franska och distinkt engelska varianter hade alla sina särdrag. Yvaine kommer från en gränstrakt, och jag valde därför att kombinera flera av dessa med modifikationer, utan att ge avkall på den verosimilitud som är en av Arataumas hörnpelare, i ett första blyertsutkast.
Med designen någorlunda på plats gick man sedan över till en riktig skiss, där de olika delarna lades ut med detaljer och tydligare linjer. Den valda vinkeln var en avsiktlig svårighet jag lade in, bara för att inte göra det för lätt för sig – vi ser Yvaine snett något uppifrån, med ena sidan lite framskjuten och ljuset kommande diagonalt uppifrån vänster.
Ovanpå blyertsskissen applicerades tusch, det moment jag mest ville öva på.
Ursprungligen hade tanken varit att göra bilden i en tydlig serieteckningsstil, inspirerad av sådana som Jim Lee eller David Finch. Under arbetets gång föll dock dock det där gradvis åt sidan till förmån för en mer realistisk återgivning, där den metalliska kvalitén och framhävandet av rustningens konstruktion kom i förgrunden.
Jag var nöjd med framskridandet av tuschläggningen, låt vara att realiseringen av den svåra vinkeln kanske inte riktigt satt 100%. Men sedan kom djävulen och viskade från markerpennornas väskor, och… Tja jag gav till föga. Det som färgläggning framför allt kunde bidra till att stärka, förutom förstås att erbjuda övning i ens väldigt nybörjaraktiga bruk av markers, är att Yvaines rustning är behandlad så att den är väldigt mörk, om än inte helt svart, i sin färg – en känd samtida teknik. Det där är svårt att gestalt med bara tuschning utan att samtidigt slakta delar av det detaljarbete som jag redan lagt ner fokus på. Så, upp med markers igen…
Och de blev det hela. Inte illa, om man får säga själv, men förstås inte utan förbättringspotential. Det faktum att färgläggningen togs till som en slags defensiv åtgärd, i någon mening för att skyla över att man än en gång gått vilse i detaljpillandet istället för att lägga på mer kontrastrika fält av svart tusch behöver läggas på minnet som en varning, och åtgärdas när man blickar framåt. Men det finns också en del att glädjas åt: det är på det hela taget en rättvisande bild av vad jag föreställde mig, och visar Yvaine som den stridsman han var innan han kastades tillbaka och drog på sig inkvisitorns mantel.
The Inquisitor’s Pyre
Utforskandet av Marker-pennor fortsätter med ett första originalkoncept och figur: en av mina berättelsers antagonister, inkvisitorn Yvaine de Crerés framför ett massivt bål för kättare.
Efter att ha frihandsritat redan förefintliga figurer och motiv i Förstagånger: Alcohol Color Markers, More Markers – Spider-man Exercise och Five Night at Freddies var det dags att ta steget att avbilda något helt nytt och eget för fjärde gången som man använder de här pennorna för en hel bild. Det skulle vara något utmanande rent tekniskt, gärna lite på gränsen till vad redskapen egentligen passar för. Och så, för att i någon mån kanalisera lite frustrationer också, föll valet på en av de återkommande antagonisterna i mina berättelser och något av en nemesis till såväl Kati, Yakane och Marc D’Arnevou: inkvisitorn Yvaine de Crerés.
Ovan ses några tidiga konceptutkast av Yvaine från 90-talet som förevisats här tidigare. Hans är en märklig backstory, som inkluderar en slags tidsresa från en annan era till protagonisternas tid. Där uppnår Yvaine kardinals rang och utses också till legat, direkt företrädande Sarnon, kyrkans högste ledare i min värld. Viktigast är dock hans roll som ledare för inkvisitionen i södra Magnesien, i en tid när kättarbålen brinner friskt och kyrkans jakt på avfällingar verkar arm i arm med kronans ambition att stärka sin makt över dessa landsdelar.
I en sentida konceptkladd samlades några av dessa element samman till en bild av denne formidable motståndare i sin blodröda mantel draperad runt kroppen över sin rustning från en annan era, stående framför det enorma massbål av brinnande kättare som bär hans signum. Perspektivet är tydligt snett underifrån. Det var utifrån denna som bilden skulle utvecklas.
Den underliggande skissen drogs upp i blyerts, med perspektivet något tuktat. Yvaine legatstav, symbolen för hans utnämning till legat lades till, och viss uppmärksamhet lades på Yvaines utseende och klädernas veck och fall. Fokus skulle dock komma att ligga på färgerna och det totala intrycket.
Sedan var det för tuschning. Med fineliners tydliggjordes skissens linjer och mörka partier med viss begränsad hatching. Den monokroma delen av bilden kompletterades med den första tillämpningen av gråa markers för de delar som är tydligt vända bort från ljuskällorna, i det här fallet det brinnande bålet.
Bildens uppbyggnad borgade för två distinkta närmanden till färgläggningen. I bakgrunden domineras färgskalan av eldens starkt ljusa och varma toner med några kontrasterande detaljer för att ge det hela form. Det handlar främst om intryck, att skapa något som kan tolkas som eld och brinnande material. Medan Yvaine själv i förgrunden, med sin realistiska och porträttlika anblick kräver en detaljerad avvägning av vilka av pennorna man ska använda och experimenterande med olika kombinationer. Inte minst för att skenet av elden bakom ju egentligen borde överväldiga så att färgerna reducerades till antingen skarpt upplysta i konturerna och mörka men varma skuggtoner i övrigt. Här skulle ett visst avsteg från strikt realistiskt färg komma att se bättre ut.
Att det här med markers ännu är i sin spädbarnslinda hos en framgick tydligt av mängden ”omtag” där jag började landa på att bilden var ”färdig” bara för att snabbt tycka sig se möjligheter till förbättring och dra över ännu ett lager eller en liiiiten färgsnutt här och där… Den enkla scannerns förvrängning av tonerna hjälpte därvid inte. Men någon gång får det vara nog. För att vara fjärde gången var det inte så illa, och på det hela taget ett fall framåt. Sakta blir man bättre på mjuka övergångar och att kombinera toner för önskad effekt, inte bara ifråga om nyanser men också sådant som färgtemperatur. Det var på tiden att Yvaine fick en seriös behandling, och jag tycker nog den där bilden i alla fall närmar sig att göra honom rättvisa.
En av många musikstycken som lyssnades på under målning var ”Philip” från ljudspåret till ”Elizabeth: the Golden Age”
Five Nights at Freddy’s meet 3rd time Marker use
”Tredje gången gillt” säger man. Jag vet inte det, men vid tredje försöket att använda alkoholmarkers för att faktiskt rita & färglägga en hel bild börjar en viss, skakig men ändå, vana att infinna sig. Efter de tidigare försöken i Förstagånger: Alcohol Color Markers och More Markers – Spider-man Exercise drogs nu allt samman för att tillämpa det man övat upp de två tidigare gångerna.
Jag valde att utgå från en redan föreliggande bild, en av många teckningar jag gjorde åt elever (se ”Elevbilder från Coronans tid”), föreställande de lätt skräckinjagande animatroniska maskotarna i dataspelen ”Five Nights at Freddy’s”.
Den där var redan då en övning (för tuschpenselpenna) och dessutom menad att färgläggas av mottagarna, så det kändes riktigt att föra den till en slags slutpunkt. Jag hade redan tidigare fört över bilden med hjälp av ljusbordet, och med konturerna ytterst svagt på plats var det bara att sätta igång.
För färgläggningen drogs nu paletten av alla de tillgängliga pennorna samman, tillsammans med färgproverna som gjorts på tjockt papper liknande den jag valt (250g +) under de två tidigare övningarnas gång.
Jag började med bilden med att lägga ut de omgivande konturerna och bakgrunden mellan figurerna. Förhoppningen, och den skulle visa sig riktig, var att det skulle vara lättare att appliceras figurernas färg mot en tydlig bakgrund.
Den gröna tonen skulle också skifta, och grunden för att blanda färgerna applicerades. Därefter lades figurernas mörkaste partier och kantlinjer in med tuschpenna och svart marker.
Sedan började färgläggningen. Jag började med den figur som krävde med minst färg och jobbade mig sedan uppåt. På så vis övade man upp sig under bildens gång, och kunde prova nyanser, skuggning och annat.
Sist var den centralt placerade björnen, som också använde mest färg, både ifråga om yta och mängden färger. Ett litet handikapp med min syn, som inte är bra, gjorde detaljarbetet till lite mer av en huvudvärk än jag velat.
Och så vart det. Det var ett nytt rekord för mängden pennor som användes i och med att runt 28 olika färger kom till bruk. Kvalitén och den reducerade upplösningen på inscanningen ovan förgrovar och fångar inte riktigt den fysiska bildens alla nyanser, som jag faktiskt är försiktigt nöjd med. Brister framgick också – speciellt målning med pennorna på stora ytor som bakgrunden är mycket primitiv, och där har man svårt att skapa mjuka nyanser och övergångar. Det behöver övas mer på. Men det var en på det hela taget kul övning, och resultatet tillfredställande, trots allt. Den är bättre än sina två föregångare och utvecklingen visar att man redan kan kommer att kunna skapa vissa nyanser och skiftningar, att en viss begränsad precision ändå är möjlig.
I nästa led kommer jag nog försöka mig på en mer angelägen bild, som ska inkorporera vissa av de element som man behöver öva men med ett för ändamålet helt originellt motiv och tillhörande skiss och förberedelsearbete. Något från mina berättelser tänker jag mig.
More Markers: Spider-man Exercise
Eller ”All vår början bliver svår…”: en övning att blanda men också skilja färger åt i en bild av Spindelmannen.
Som redogjorts i Förstagånger: Alcohol Color Markers har man börjat fuska med de populära markerpennorna som grundredskap för bilder, med mina första försök i posten ovan. Upptäcktsfärden går vidare, med ett motiv valt av den söta sysslingen Mya. Hon är inne på Spindelmannen, och väljandes på telefonen efter en bra bild fastnade hon sig för en slags tecknad pop-poster, förvisso av misstänkt AI-producerat snitt, men som var intressant färgmässigt. ”DEN vill jag ha”. Jaja, självklart, och det skulle också bli ett tillfälle att öva upp handlaget med markerpennorna.
I förstone ritades konturerna ut med bläckpenna, varefter jag började fylla i olika delar med mitt set av Ohuhu färgmarkers. Eftersom ens handlag är så darrigt är det prioriterat att vänja sig vid deras spetsar och vad de kan göra, speciellt eftersom markers också är notoriskt opålitliga ifråga om hur färgerna verkligen ter sig på papperet.
En bit genom färgläggningen blev det uppenbart att urvalet av nyanser i Ohuhus bas-set var lite för färgstarkt med avsaknad av blekare varianter. Det här är tydligen ett vanligt problem med markers. Så man fick ansluta sig till den allmänna lösningen: att skaffa fler. Valet föll på ännu ett bas-set, av Panduros private brand av markers med en uttalat nedtonad, pastellaktig pallett.
Det nya setet visade sig vara ett bra val rent färgmässigt och fyllde i ett antal luckor i den förefintliga paletten, förutom att vara just så nedtonade som man kunde önska. Däremot hade setet inte kombon kisel+penselspets utan kisel+rund spets. Det där fick återverkningar för handlaget direkt, med mycket mer osäkerhet vid övergångar och gränsdragningar mellan kulörer. Jag tycker nog också att Ohuhus spetsar är lite mjukare och känsligare, känns lite fuktigare liksom, och kanske lite bättre ifråga om påläggning av mjuka övergångar.
Totalt användes mer än 15 pennor för bilden, mer än alla jag någonsin använt innan dess sammanlagt. Jobbet att arbeta bort spåren efter varje penndrag kommer att kräva myyycket mer övning, för att inte tala om precisionen i detaljer och linjedragning, alltid ett problem för mig oavsett medium. Nu ser den som något man hade kunna begära av någon som är 7. Jaja, det var i alla fall en snabb gröngölingsövning, och som sådan fruktbar ur utforskningssyfte om inte annat. Nästa ligger redan på väg, en färgvariant på teckning för en elev från några år sedan.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Pixie – för Alma
I augusti gjordes den första teckningen/målningen med färgpennor till slut, av den söta Pixie för att fira Alma på hennes födelsedag,
Den här målningen tillkom ursprungligen då den stackars Pixie avled 2018. Då var tanken att göra en slags akvarellmålning på en blyertskiss. Skissen tillkom, och jag började reka efter hur man bäst skulle kunna måla på den utan att grafiten smetades ut för mycket.
Men sedan blev det som ofta förr, stopp. Jag visste inget säkert och bra sätt att inte förstöra bilden om jag började måla direkt på den, och jag började dessutom tvivla på valet av teknik, speciellt för att få fram intrycket av den mjuka och fina pälsen. Andra saker kom i förgrunden, och skissen blev liggande.
Under sommaren 2020, då jag jobbade på några beställningsverk, bestämde jag mig: inför Almas födelsedag i Augusti skulle Pixiebilden bli den första riktiga teckningen med det för mig nya mediet Polychromos-pennor, dvs blyertslikande pennor med färgpigment. De skulle enligt sakkunniga, vara mycket bra för just min stöttesten – pälsen. Blyertskissen lades åt sidan och jag började om från början.
För Alma är endast det bästa nog. Nya pennor, det bästa papper mina pengar kunde köpa, och all kunskap som jag kunde tillgodogöra mig. Tack och lov för Youtube – när man är helt grön är det tacksamt med alla tips man kan få. Från Kirsty Partridge, en konstnär som jag började följa för ändamålet, kom idén att lägga en lätt undermålning i akvarell för att underlätta färg -och tonskiftningar innan man började med de små små penndragningarna. Sakta, lager för lager, växte pälsen fram. Jag prövade att mjuka upp papper och färg med lösningsmedel, ännu en av Kirsty’s tips, och det funkade trots darrhänthet som skulle genera en parkinsonpatient. Nya lager, nya lager. Fixativ, och ännu fler lager. Skalpell, för att lägga på enstaka ljusa hårstrån genom att skrapa bort några mikrometer färg på ytan. En lätt akvarellmålad bakgrund – och så var det färdigdags.
För Dig Alma
Indomitus.blog 