Bloggarkiv
Abuelita Bety
Ett projekt med en lång startsträcka bakom sig kom till sin fullbordan, och i en mening också ett slags bokslut för de märkliga åren runt Covid.
Min fina farmor Bety dog mitt under pandemin, och min stackars pappa kunde inte ens åka ner för att sörja sin mamma på plats i Chile eftersom man i praktiken inte fick resa dit. Tanken väcktes att göra något för honom och också hedra minnet av farmor, som jag skulle åkt ner och träffat 2018, men vilket på grund av hälsoskäl inte blev av. Och så blev ett porträttet ett mål, något som jag satte mig för att jobba mig upp till. Som vanligt var distraktionerna längs vägen många, och självförtroendet darrade till i etapper, inte minst ifråga om vilken av de många tekniker man fuskat med de senaste åren som skulle passa.
Till slut föll valet på färgteckning med färgpennor (artist pen). Tidigare har här påtalats möjligheterna som öppnats med ett bra ljusbord, som tack vare fina vänner blivit ett transformativt redskap. Med den kunde jag utforma ett utkast på ett separat papper och överföra det till ett högkvalitativt målningspapper med varma toner i sina fibrer.
Det hör till saken att jag baserade bilden på mer än en förlaga – detta för att de foton jag utgick från hade skilda kvaliteter – formen var rätt på en hälft, men färgskalan rätt på en annan. Valet av det tonade papperet skulle ge en slags varm underton som bas, men förutom porträttlikhet var utmaningen där, att själv skapa en passande färgskala.
Med skisslinjerna i sepia på plats var det dags att skida till verket med polychromos och Caran d’Ache-pennorna. Papperets tjocklek, valt för att möjliggöra många lager och toner, bjöd också en tydlig textur som skänker bilden viss grynighet.
Jag jobbade med att bearbeta en sektor i taget till en viss nivå med de viktigaste valörerna och nyanserna klara innan jag gick vidare, istället för en mer översiktligt metod baserat på toner över hela bilden. Från ett fåtal toner på pennorna valdes så många varianter på olika ställen med hänsyn till en tänkt ljusriktning och skuggning.
Och så, lager på lager, nyans för nyans växte bilden fram. I syfte att blanda färgerna bättre tillämpade jag viss förtunning, numera standard när mediet man målar på är mer texturerat. Färgen på själva papperet bjöd här på något nytt, eftersom förtunningen tog med sig valörer ljusare än det underliggande papperet, vilket jag inte tänkt på i förväg.
Som slutkläm lades några snabba drag med akvarellpenna i bakgrunden för bättre kontrast. Och så blev det, så bra som jag kunde göra det då. Jag minns min farmor som en gladlynt närvaro, alltid med ett leende på läpparna, och hoppas att uttrycket fångats in i alla fall hjälpligt. Och så, med anledning av att min pappa flyttat tillbaka till Stockholm efter flera år, delvis pådrivet av pandemin, som han bott annorstädes, kunde det inramade originalet ges i ”återinflyttningspresent”. Min pappa verkade nöjd – och mer än så kan jag inte begära.
por mi abuelita, y mi papá
Fredagskludd – test av färgat papper
En snabb liten bagatell apropå att pröva nya saker – som nytt papper
Nyligen slank, på ett infall, ett litet block med färgat skisspapper av bra kvalité (Hahnemühle Grey Pad A5 120 g) ner i min korg under ett av de återkommande besöken på Pen Store. Jag har bara sporadiskt någonsin ritat på färgat papper – tillfällena kan räknas på ena handens fingrar, och med blandat resultat.
Men nyligen har jag tittat på lite videos på instagram och blivit nyfiken på tecknade porträtt på färgat papper, som har en intressant kvalité. Toningen av papperet gör att man mycket bättre kan markera och lyfta fram högdagrar – annars ett problem med vitt papper där ljusa partier ju annars inte… tja syns, och måste fås fram kontrastvis, genom att allt annat ritas över. På färgat papper kan starkt ljus istället ritas in direkt med vit eller ljus penna. Resultatet är en fortfarande tydligt tecknad, oftast monokrom bild, men med något av den starkare kontrast och möjlighet att ges stämning och mer karaktär som tydligt ljus ger, och som är framträdande i t.ex. målade bilder. För mig skulle det här kunna utgöra en slags ”mellanstation” för att snabbare få fram framför allt porträtt och utseendestudier – med tanke på att backloggen för alla man skulle vilja rita sträcker sig till en mindre telefonbok (hundratals, minst) kunde det vara ännu ett välkommet sätt att öka produktionstakten.
Så jag satte mig ner och gjorde en serie snabba små test på mitt nya lilla block, med standard blyertspenna, färgade pennor (polychromos), mjuka grafitpennor (Faber-Castell Matt) och slutligen bläck-fineliner (Sakura Micron).
Vitheten fick här utgöras av Faber-Castell vit penna jämte Caran D’Ache Luminance vit för blyertsbilderna, samt en annan nyhet för mig, en Signa Uniball White, för bläcktestet. Jag måste säga att testet, även om det förstås utgörs av ett slags telefonklotter fast på bättre papper, är uppmuntrande. Möjligheten att snabbt och smidigt framhäva starkt ljusa partier ger verkligen något även till väldigt enkla utkast som här är fråga om. I like it – och fortsättning kommer således att följa.
Indomitus.blog 