Bloggarkiv
A Dance to Dream of – Drömdans (2)
En dröm om en dröm – så har jag omtalat anblicken av den sköna Kati. Bokstavligen i ett försök att ge liv åt en vision från en dröm, postades waaay back i 2016 framväxten av bilden av hennes dans, från dagen-efter-kludd till digitalt färglagd bild. Om den fortsatta utvecklingen av projektet under åren som följt till läget idag.
Trots att fokus de senaste åren legat i att skaffa sig färdigheter i ett flertal traditionella tekniker såsom akvarellmålning, teckning med färgpennor, tuschteckning med mera, finns det somt, som aldrig är långt från mina tankar. Främst av det är allt som har Kati som motiv, som ett urval bilder här på bloggen visar. Dessa hålls å andra sidan tillbaka från att slutföras av bristen på färdighet som skulle göra henne rättvisa. Vilket i och för sig utgör en viktig drivkraft att bli bättre.
Det är mot denna psykonautiska härva man kan betrakta de utbrott av kompletteringar, varianter och förbättringar som jag ägnat hennes bilder över åren, med ”Drömdans” som kanske tydligaste exempel.
Nästa kluster av remakes från det stadium där jag lämnade bilden 2016 ( se exemplet till vänster och här) tillkom 2020 och medförde ett antal förändringar av bilden på flera fronter.
Först var en omfattande omarbetning av Katis ansiktsdrag baserat på bättre underliggande skisser till dels större porträttlikhet med hennes sköna utseendeförlaga, modellen/aktrisen Rebecca Ferratti, dels ett bättre, mer genomarbetat uttryck.
Eftersom bilden inte direkt vilar på något foto utan är en fri avbildning måste man göra allt från grunden upp, och jag ägnade åtskillig tid åt att få till rätt vinklar och proportioner på alla drag, och förbättra de skuggor och högdagrar som hör till.
En annan förändring var att bilden utökades till komplett helfigur. I det förgångna har jag ofta kapat folks fötter i bilder, som en genväg för att slippa syssla med denna både komplicerade och många gånger underskattade del av anatomin. Men den fulla vidden av Katis figurs intryck blev förstås hämmad, och jag ritade och kompletterade nu den underliggande teckningen med hennes ben i sin fullhet.
Till det förbättrade ansiktet och kompletterade figuren samt bilden i sin helhet har efter 2020 lagts till studier i att arbeta med färger, applicering av skuggningar, textur osv för bästa effekt av hud och en verklig, levande kroppskänsla i bilden. Nedslagen ovan visar på några punkter längs vägen, där omväxlande varmare och mer avmätta färglager försökts få att samverka, modifikationer av skuggor och annat lagts till eller dragits tillbaka… Senast, i början av 2022, gjorde jag några nya modifikationer, efter närmare studier av sådant som ryggens krökning och effekten på höfterna.
Så ser läget ut nu – men fortsättning följer. Det har onekligen blivit bättre sedan sin begynnelse, speciellt med tanke på att enbart med musstyrning allt blir till ett tandagnisslande omständligt, tidsödande jobb. Mitt grepp om ljusåterkastningar och högdagrar har också mycket kvar att uppnå. Men så länge jag blir bättre, och lever, kommer jag nog fortsätta lägga pixel på pixel i syfte att dra undan ridåerna, och få en klarare och mer rättvisande anblick av henne, som jag såg henne i drömmen. Det är, kanske, också innebörden av att drömma om en dröm.
DRÖMDANS (1)
Ett utplock direkt från drömmens värld med den av mina berättelsefigurer som är närmast mitt hjärta: den sköna Kati, inspirerad av den enastående Rebecca Ferratti. Från en oväntad tillkomst kom den att bana väg för bättre målnings- och färgläggningsteknik.
En dag, strax före midsommarafton 2010, fann omgivningen mig ovanlig disträ, med blicken frånvarande och mumlande ohörbara saker medan jag gick till väga med dagens sysslor.
Katis drömdans blyertskladd
Orsaken var natten före, då jag haft ovanligt livliga och tydliga drömmar, som jag ovanligt nog mindes tämligen klart när jag vaknade. Drömmar är dock undflyende saker, och medan minnet grumlades med timmarnas gång, bestämde jag mig den kvällen för att försöka fånga den skarpaste bilden från nattens visioner. Med en vanlig blyertspenna, blundande halva tiden, fäste jag snabbt vad som återstod av min flyktiga syn på papper.
Den kladd som sålunda materialiserades föreställde Kati, en figur i mina berättelser, dansande i en avancerad pose och blickande ut på betraktaren.
Rebecca Ferratti game card 1989
Kati har förekommit i flera inlägg här på bloggen – hon är aldrig långt borta från mina tankar. Hon var en figur från mina rollspels-tider i början av 90talet, och växte så småningom till att bli mina berättelsers viktigaste karaktär. Från sin tillkomst har förebilden för hennes utseende varit den atletiska modellen/ aktrisen Rebecca Ferratti, vars formsköna gestalt och intagande drag gör henne till den i mina ögon kanske vackraste kvinnan av alla. Och således kan man se, att det var Kati i Rebeccas skepnad som fastnat för mina drömmars näthinnor.
Katis drömdans, mjuk blyerts
Det är inte ofta jag försökt avbilda något från en dröm – speciellt inte så pass nära inpå, och utan några visuella förlagor eller andra hjälpmedel. Den där kladden var dock inspirerande, och hjälpte mig att överkomma en svår och märklig fobi, nämligen min skräck för att avbilda och teckna sådant som jag verkligen tycker om. Kati befinner sig i topp på den kurvan – men nu fick man tack vare det undermedvetnas nycker lite draghjälp.
Katis Drömdans behandlad
Sålunda bestämde jag mig för att utveckla min drömkladd till en riktig teckning. Skissen överfördes till ett annat papper där konturerna och de tydligaste linjerna lades med mjukare (2-4B) blyerts. Skuggningen och muskulaturen i gestalten gavs mjukare övergång men också mer kontrast med 8B grafit.
Den teckningen scannades in, och fick ytterligare behandling med GIMPS bildbehandlingsverktyg.
Katis Drömdans skugg- & ljusförstärkt
Med smetnings- och kloningsverktyget i GIMP mjukades rastren och koldammet från handteckningen upp och slätades ut. Skuggorna förbättrades och modifierades i några fall. Katis/Rebeccas ansikte, en underbar samling kontraster, med starka, intensiva drag som måste balanseras noga för att inte framstå som oproportionerliga, blev föremål för mest efterarbete.
Allt eftersom lade jag dock märke till att resultatet riskerade att bli för jämnt och utslätat. Det här blev en av de första bilderna där jag började arbeta med skuggning- och ljusbehandling i flera lager. Med graderingsverktyget och överlagringsinställning förstärktes tonerna och djupet i svärtan, och ljusstarka högdagrar och konturer med reflekterat sken lades på bilden.
Såsom teckningen utvecklat sig var jag i och för sig nöjd – men tanken på att ta steget fullt ut och färglägga den låg och pyrde. Efter en tid i den virtuella byrålådan tog jag fram den igen i fjol (2015). Den här bilden var inte den enda, men i sammanhanget drivande för att jag prövade mig fram med att lägga många överliggande lager färg i halvtransparant överlagringsstil. Sakta och med många misslyckanden och uppehåll jobbade jag mig fram med målet att måla Kati med en så varierad och livlig palett som det gick.
Stegvis målningsprocess för Katis Drömdans
Ovan kan man se hur dussintalet lager, med och utan den grundläggande teckningen, artade sig, i en någorlunda kronologisk ordning. Från att jobba med toner kom de härnäst överliggande lagren att behandla effekterna av belysning och ljus. Sist satte jag ‘bränn’ – och ‘dodge’-verktyget i arbete för att ge en nästan brinnande effekt på hennes hår och ytterligare stärka ljusspelet över Katis kropp.
Det som jag fortfarande finner så svårt med överlagringsmetoden är att man måste ta hänsyn till hur färgerna blandas – ingen av de valda tonerna är i sig den nyans man eftersträvar, utan det är tillsammans som de gör jobbet. Resultatet tenderar alltid att bli något av en överraskning – som om man närmade sig det man önskade utan att riktigt kunna greppa det fast och fullt.
Katis Drömdans – målad
Det är inte perfekt på något sätt, och fortfarande en bit från vad som är värdigt Kati – men trots det ett klart fall framåt ifråga om mängden toner och relativ framgång i att få fram nyanserna, att levandegöra Katis på en gång starka och sköna gestalt. Ansiktet, om än långt från hundraprocentigt, förmedlar ändå någorlunda hennes uttryck. Inte så dumt, från vad som började som en nedkladdad skymt i en dröm.
Det är en händelse som ser ut som tanke, att den där visionen faktiskt förekommer i mina berättelser som just… en dröm. Yakane, ofta förekommande som motiv för bilder här på bloggen, känner Kati först som någon att frukta, men med tiden börjar hon slingra sig in i hans drömmar, och en natt ser han henne just såsom jag föreställer mig.
Fler studier av denna & andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
En bild som fick mig att le…en omständlig lovsång till Raquel Welch
Som saker kan förändras under bara några decennier. För några dagar sedan kom jag över denna 60-tals reklamposter där den välförtjänta sexsymbolen Raquel Welch gjorde reklam för kosttillskott som skulle hjälpa behövande kvinnor att sätta FLER kilon på sina förmodat magra kroppar…Det här var efter genombrottet i filmen ”A Swingin’ Summer” som var en av de sista företrädarna för genren beachmovie, där ungdomar festade och romantiserade på kaliforniens stränder, som hade en kort guldålder i det tidiga 60-talet.
På samma sätt som beach movien snart skulle vara en saga all var denna reklam också en av de sista dödsrosslingarna för ett ideal med fokus på ungdomlig sundhet och fylliga kurvor som snart skulle få känna på kallare klimat. Invändningarna mot hela det geschäft av skönheten som denna annons är en del av kan förstås fylla en bibel – såtillvida är den inte ett dugg bättre än dagens idiotiska ”hur du blir smal på 10-dagar”-tips kombinerat med skönhetsingrepp som fyller tidningssidor och reklamen. Det intressanta här är det ”problem” som beskrivs, hur kvinnorna som verkar inom skönhetsinsrikatde branscher valt att anpassa sig till detta och hur tiderna förändrats – och inte. Raquel Welch bildar på sätt och vis en intressant utgångspunkt för att betrakta det där.
- Raquel i ”One million years BC”
Raquel Welch var alltid en vacker kvinna, med en kurvig figur på en sund och atletisk grund. Vid flytten till Hollywood verkar det dock som att hon troligen, som många kvinnor med icke-nordeuropeiska drag (hon är halvbolivianska, hennes ursprungliga namn är Jo Raquel Tejada) tvingades operera näsan något för att se mer ”vit” ut i det då ännu hårt rasistiska Hollywood. Det fungerade, och hon blev den sista av studiovärldens klassiska sexsymboler, vilket förseglades efter medverkan i filmen ”One Million Years B.C.” (se bilden). Tiderna och synen på skönhet kom dock att förändras mot 60-talets slut, mot en mycket magrare figur inspirerad av catwalkens vandrande klädhängare.
Jakten på en sådan mager skönhet kom dock att få en speciell twist under de nästföljande 20 åren, när amerikanernas och västvärldens tilltagande fetma och stillasittande liv började uppmärksammas. Tillsammans med Jane Fonda, en annan 60-talsstjärna, kom Raquel Welch under tidigt 80-tal att bli en av de ledande fixstjärnorna för tränings- och gympakulturen som då fick sitt stora genombrott. Raquel hade alltid tränat hårt och hållit sig ”fit”, och kunde dock ta det hela till en helt annan nivå än de flesta som bara ville bli smala – hennes emfas kom att ligga på muskler som faktiskt kunde kicka lite rumpa. Som framgår nedan.
Raquel Welch på 80-talet
Det var inte bara snyggt och god business dock, utan kom att kosta henne – SÅ vältränad vill många män och kvinnor inte att en ”riktig kvinna” skall vara, och Raquel Welch omgavs dessutom av en aura av att vara för tuff mot korkade män & journalister, för självständig och tja, för mycket helt enkelt. Det här accentuerades av att hon flera gånger lekte med sin uppenbara sexbombsaura och spelade roller som var könsöverskridande, som tex tranvestit (!) i filmen Myra Breckenbridge och även i teateruppsättningen av den klassiska könsbytarfilmen ”Victor/Victoria”. Det här gav upphov till en idé om att hon var ”butch” och för ”manlig” i sitt sätt, och hon fick en satkärringstämpel på sig som aldrig riktigt tvättats bort (se tex den här artikeln i The New Yorker).
Raquel Welch 2008
Hon fortsatte dock att göra oväntade saker i relation till sitt utseende. I likhet med många hollywoodstjärnor fick hon enligt egen utsago svåra skador på sitt hår och skalp av de ständiga omilda färgningarna och behandlingarna som var stapelvara i filmbranschen (Förutom näsan var Raquels naturliga hår för mörkt och tjockt för Hollywood), och efter 70-talet ser man henne sällan med sitt eget hår långt. Så vad gör hon? Hon gör en affär av sitt eget behov av löshår och lanserar en mycket framgångsrik affärsverksamhet med peruker och hårförlängningar. Smart.
Med tilltagande ålder och en industri byggd på sin skönhet har dock plastikkirurgerna på senare år fått en bra kund i Raquel, som tyvärr i likhet med många Hollywoodstjärnor inte riktigt kan släppa att man ens med de bästa gener inte kan vara snyggast i världen hur länge som helst (hon fyller 70 i år). Tiderna förändras och åldern måste förr eller senare ta ut sin rätt. Vår samtid är dock drabbad av idén att mormödrar skall vara sensuella på exakt samma sätt som 20-åriga kvinnor (och sistnämnda skall tydligen helst se ut som yngre tonåringar med ballonger under BH:n). Vindlande är färden från mörk och yppig skönhet, till ”vitifierad” attraktiv strandflicka och posterkvinna för fler kilon, till ursexig och slimmad fitnessgudinna, till arbetsbord för skickliga kirurger och kosmetologer.
Men ändå.
Kommersialism, exploatering, prydhet, missriktad vrede mot flyktiga moden och även fåfänga, ytlighet och annan mänsklig svaghet kan få en att glömma hur underbart vacker den mänskliga varelsen är. En hyllning för enastående skönhet och sexuell attraktion måste gå till den inspirerande, fascinerande Raquel. Må minnet av anblicken av henne i sin långa glans dagar leva så länge det finns människor som erkänner att de är fysiska varelser, och så länge ungdom, hälsa och skönhet kan uppskattas på de sätt, inklusive med de förbehåll, de förtjänar.
Indomitus.blog 