Bloggarkiv
Slukaren i Mörkret
Eller ”vem har inte träffat på ett vältrande demoniskt monster i sin källare?”
Halloween kom och gick, men ett infall med skräcktema som kommit till mig i sena oktober stannade kvar. Det var en scen från berättelserna om min alternativa fantasyvärld Aratauma, där karaktärerna Yakane, Marc och Kataia smygande bland de uråldriga ruinerna under sultanens citadell möter en skräckinjagande syn.
Från avgrunden bortom världarna hade den krälat, Slukaren i mörkret, slingrande, vältrande sig i avskyvärda former: ömsom dimma, ömsom onaturligt kött, utsläckande allt liv den mötte, förtärande såväl kropp som själ… Ingen som sett varelsen överlevde sades det, men skrämda rykten gjorde gällande att den manats fram av den fördömda, Drottningen som usurperade tronen, och matats med hennes fiender. Och det fanns andra, mycket värre, knappt framviskande att varelsen närts med de odöpta spädbarnen från hennes rivaler…
Mellan andra projekt stal man lite tid på det lilla (A5) skissblocket där ett utkast jobbades fram. Ett mörkt rum med protagonisterna på ena sidan, där Yakane drar Kataia undan och Marc står med facklan och svärdet huggande mot varelsen.
Jag föreställde mig Slukaren som en slags oformlig massa: halvt solid, halvt flytande och under ständig förändring, krälande och vältrande sig framåt, redo att sluka allt i sin väg.
Jag gillade den där och bestämde mig för att föra den till lite skarpare klarhet. Den skulle passa som bläckteckning med sin skarpa kontrast eftersom ljuskällan är mitt i bilden med totalt mörker runt om och det skulle också bli en välkommen övning i att utveckla crosshatching-tekniken för ljus och kontraster i bläck.
En underliggande skiss i blyerts skulle behövas för att någorlunda rätt få till det perspektiv som också var en del av den rumsliga iscensättningen, samt för att arbeta fram detaljerna. För sistnämnda låg fokus främst på klädedräkt samt porträttexakthet för bildens personer.
Varefter skissen framskred flyttades fokus till monstret på bildens högra sida och de mångskiftande formerna i varelsens fysiska gestalt. Här låg utmaningen i att ge en fysisk manifestation åt något som egentligen saknar fast form utan ständigt är i en slags halvflytande förändring och övergång mellan skepnader. Jag ville därför också ge den lite av karaktären hos en Rorschach-bild med element som diffust liknar olika objekt som betraktaren kan tycka sig skönja. Nya detaljer, såsom hieroglyfer för pelarna i bakgrunden lades också till.
Med ljusbordets hjälp kunde skissen direkt överföras till tuschteckning med fineliners. Sedan gällde det att med crosshatch-teknik försöka få fram känslan av form och volymer med linjerna utan att förlora t.ex. personernas utseenden eller det mjuka, oformliga intrycket av Slukaren. Varefter lagren av linjedragning framskred kom fokus på att hitta den rätta balansen och övergången mellan de partier som är upplysta och det omgivande mörkret.
Till slut var det dags att lägga ner pennorna. Bilden fick genomgå en lätt efterbehandling för att återställa de stora, med marker färgade svarta partierna som lättades upp för mycket av skenet från scannerns ljus.
Som vanligt är resultatet…blandat. Bilden i helhet borde nog gjorts mörkare, med hårdare skuggor och offrande av detaljer i de oupplysta partierna. Det är ens primitiva och darrhänta ritstil, där en slags nervös och petig detaljism tenderar att ta överhanden, som skymtar fram till förfång för en djärvare och mer suggestiv återgivning av mörkt och ljust. Men under förutsättningarna är det ändå ett slags lärorikt moment, speciellt med tanke på att den färdigställdes från start till mål på bara några dagar allt sammantaget. Det där är en scen jag tänkt på flera gånger genom åren, och det känns trevligt att få föra ner något slags intryck av den på papper.
Under arbetet lyssnades från låtlistan för den här scenen bland annat på klassikern Metallica – The Thing that should not be😁
Bot och färg för den fagra
I behov av egentid efter krävande projekt återvände man till lite spontant skapande som artade sig till en slags räddning av ett misslyckat alster
Ett tidigare inlägg, ”Varde Ljus”, som kom till när jag fick möjlighet att använda ljusbord som redskap, kontrasterade de nya möjligheter som öppnades upp med de gamla, mer felbenägna, sätten. Som illustration togs en tidigare misslyckad teckning upp (andra från vänster nedan) och kontrasterades med ett nytt försök med det nya ljusbordet som hjälpmedel – och resultatet som var ett tydligt fall framåt. Allt gott så, kunde man säkert tycka, och blicka mot framtiden.
Om man inte är undertecknad, vill säga.
För den där första misslyckade övningen (ursprungligen för att testa bläck på mangapapper)… den gnagde i mig. Visst fanns element där, från linjearbete till proportioner, som kunde ha varit del av ett fungerande helt. Men inte nu, när det som misslyckats var att fånga Katis liknelse i ansikte och kroppshållning, det som gör henne till henne. Varje gång jag såg den blev det mer svåruthärdligt, och jag lade någon form av räddningsaktion för den högt upp i att-göra-listan, efter det som är till för andra. Dagen dök så småningom upp efter en lyckad period av jobb och andra projekt då jag gav mig själv lov att, om än snabbt, återvända till henne och göra rätt det jag felat, med mina egna händer – det har varit ett tag där digital målning stått i fokus och jag inte tecknat för hand. Och för att gottgöra henne än mer, bestämde jag mig för att göra bilden till en riktig ink-and-wash-illustration med bakgrund, landskap och den färg hon förtjänar.
Så. Först lades vitt över hennes anlete och sedan, med darrhänta fingrar drog jag om hennes drag med de smalaste pennorna i arsenalen, hårstunna 0,03 mm fineliners. Less is more var ledord vad gällde linjerna, och det gav försiktigt resultat. För plötsligt.. var hon åter, och med den hennes anda. Vattenbaserad målning på 250g Manga Paper skulle bli något helt nytt och otestat. Akvarellerna halades fram, och efter att ha kikat på landskapsbilder av kulliga hedar som passade scenen och gjort lite markeringar var det bara att låta penslar och färger flöda.
Scenen är Kati på väg till sin dagliga träning med stav, med kullar i bakgrunden av hedar och ängar inramade av skogsdungar. Bakom henne smyger några barn som vill titta på…
Och så blev det. Mangapapperet visade sig fungera förvånansvärt väl även för den höga vätskehalt som vattenfärger innebär, och fungerar närapå lika väl som dedikerat akvarellpapper. Det hela gick på två sittningar, en för Kati och en för bakgrunden. Penn -och penselföring, nyanser och detaljer, allt kan och måste förstås förbättras. Men målet, att rädda och återupprätta den tuschbild som startade som ett rent misslyckande, kan försiktigtvis sägas ha uppnåtts. Det är Kati där igen, med den hållning och åtbörder som hör henne till, och teckningen har växt till en stillsam ögonblicksbild av en viktig period i hennes liv, då hon anträdde vägen att bli en fullvärdig stridare som ingen kunde motstå.
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Gülperi – en melodisk ”ros-älva”
En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?
Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.
År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.
Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.
Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.
Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.
Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.
Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.
Varde Ljus – Kati
Första testet av ett efterlängtat nytt verktyg, passande nog med en teckning av den lekfulla Kati
Tack vare underbara vänner kom jag nyligen för första gången i besittning av ett klassiskt professionellt ritverktyg: ett ljusbord, med vars hjälp man kan se igenom flera på varandra liggande lager av papper. Tecknare och fotografer har använt dem i decennier, men de brukade vara dyra och klumpiga anordningar. På senare år har de dock blivit både mer effektiva, tunnare och mer tillgängliga prismässigt för hobbyister och andra intresserade.
Jag har önskat mig ett ljusbord för att försöka råda bot på ett ständigt problem i min egen process, nämligen överföringen av bildkoncept och skisser från slutdelen av det första utforskande stadiet uppåt, till mer och mer bearbetade, tex tuschade eller färglagda nivåer. Hitintills har jag tvingats pendla mellan extremerna att antingen göra mycket upprepat, alternativt att lämna underliggande nivåer väldigt glesa på detaljer. Båda innebär en massa tidspillan, brist på precision och flerfaldigar också risken för fel och misstag på vägen. Med ljusbordets hjälp kan processen snabbas upp och göras mer exakt – och fokus också skiftas bort från repetitiva delar till det utformande och kreativt tekniska.
För att få en direkt jämförande test av möjligheterna hos ljusbordet valde jag att göra en ny version av en tidigare teckning, som jag inte varit nöjd med.
Den hade Inspirerats av elitgymnasten Aly Raisman (flera OS & VM-guld åren 2012-2016). Jag såg en upptagning från ett av hennes fria program och gjorde en bildanteckning för att minnas intrycket av de lekfulla poser som hon intog under vad som under ytan måste varit ett ögonblick av extremt fokus och koncentration.
En sådan anblick hos en kvinnlig atlet förde osökt mina tankar till Kati, protagonist i mitt skrivande och tecknande sedan många år, vars uppenbarelse vilar på den oöverträffade Rebecca Ferratti.
Som en del av mina övningar med bläckpenna försökte jag att utifrån kladden av Aly göra en snabb teckning av Kati när hon tränar svärdskonst. På mitt då nya Sakura mangapapper lade jag upp en blyertskiss som grund för en ovanliggande bläckteckning i crosshatch-linjeteknik för att få fram nyanser av skuggor och former med reservoarpenna och fineliners (se nedan).
Det här illustrerar problemet med att underliggande skiss som behöver tas bort om man ska teckna över den med bläck. Den måste hållas lätt, dvs inte lämna rester av suddning eller tryck på papperet, och enkel med få eller inga detaljer – sistnämnda kommer i stället till i tuschningsfasen, på den glesa stomme som den kortvariga skissen erbjuder. Det här stärker, iaf. hos mig, en redan befintlig nervositet som distraherar och lätt leder till missgrepp. Som framgår ovan begicks flera misstag och fel vid tuschläggningen av Katis ansikte och fick under tandagnisslan hjälpligt repareras via efterarbete när bilden scannats in – och blev ändå inte bra. Förutom de rena missgreppen var jag heller inte nöjd med Katis hållning/ställning, som omedvetet rätats upp och förlorat mycket av den dynamik som idéskissen på Aly ville förmedla.
Nu, med ljusbordet, dök en chans till upprättelse upp, genom ett nytt försök att försöka fånga Katis person och gestalt, som skulle kunna jämföras direkt med mitt tidigare misslyckande.
När jag så påbörjade en ny skiss slog det mig att jag kunde gå vidare med den på ett helt annat sätt jämfört med om den skulle tecknas över med tusch eller målarfärger. Nu kunde man tillåta sig att lägga sig vinn om detaljer och annat som skulle förbli på plats på skissen samtidigt som de kunde överföras med precision till ett överliggande medium. Därmed kunde man åstadkomma vad som i praktiken var en slags integrerad förlaga. För att pröva detta direkt införskaffade jag ett något mer tåligt skiss/teckningspapper (Hahnemühle Skizze 120 gram). På det förde jag den nya skissen på Kati mer ”i mål” med nyanser av mjuk grafit.
Även om det tydligt syns att man något tappat vanan och det handlag som grafit kräver, var jag ändå betydligt mer nöjd med den där skissen än den tidigare varianten. Med den kunde jag så äntligen sätta ljusbordet på prov. Ovan teckningens 120 grams blad lade jag på samma papper för den avslutande bläckteckningen som i föregående försök, dvs 250 g Sakura manga paper, och bad en bön att ljusbordet skulle klara att skina rakt igenom båda på ett användbart sätt.
Och ljusbordet levererade. Med fineliners kunde figur och grunddragen i samtliga delar fångas från skissen, som sedan kunde läggas vid sidan av som i princip en förlaga till det fortsatta arbetet att skapa nyanser och texturer m.h.a. crosshatching. Processen blev snabbare och mer behaglig, med fokus på detaljer som kunde ske mer avslappnat och integrerat och medgav att man inte tappade sikte på helheten. Bättre, helt enkelt, på i princip alla plan. Nu kan förstås inte något redskap i sig transformera ens inneboende färdighet – eller bristen därpå. Det finns inget på bilden som inte kan och måste förbättras för att ens kunna göra anspråk på att göra Kati rättvisa. Men såväl porträtt som ansiktsuttryck och hållning kom närmare det sökta, blev på en gång mer autentiskt och ledigare, mer lekfullt. Ens crosshatching fortsätter att snubbla framåt, men vetskapen om och tillgången till bättre skisser och underlag som ljusbordet medger gör att ens teknik förhoppningsvis kan utvecklas snabbare än annars. Det här var ett test och, som sådant, definitivt lovande och positivt.
Det anses ofta vulgärt att framföra åsikten att materiella saker, att prylar, kan göra en lycklig. Men det kan också vara sant. Ett redskap kan upplyfta ens arbete, ge ökad tillfredställelse och glädje, och öppna för mer skapande. Något för vilket jag kan tacka de förnämliga:
Robert, Ola, Johan och Björn
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Yakane the Hunter
En illustration av skillnaden mellan gipsad klubba och att kunna röra handen och göra något som man kan stå för. Första teckningen samma kväll gipset togs bort på den brutna handen blev en traditionell bläckteckning med crosshatch-teknik av Yakane – jägaren.
Någon gång 2019 gjorde jag under en lunchrast ute på ett skoluppdrag ett utkast med Pilot Frixion fineliner och bläckpensel. Den föreställde figuren Yakane i en antydd skog spanande efter byte för sin nya, egengjorda båge. Den togs nu upp för att snabba förbi designstadiet och kvickt komma till skott med själva ritandet.
Liksom motivet befann man sig också i en samtidigt bekant och oprövad situation – med redskap som man förvisso är bekant med, men i främmande omständigheter. Systematiskt gjordes en lätt, extremt lätt, blyertskiss på 180g papper. Några små förändringar, som designen på bågen, föll snabbt på plats. Sedan tog ZIG – och Micronpennorna vid.
För att öka volymen på ritandet beslöt jag att ta med mer av bakgrunden till själva scenen med träd och växtlighet i bakgrunden. Det blev en helkvällsittning. Jag ville medvetet testa handen och körde tills de skadade fingrarna värkte och fjällade för att se var gränsen gick. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag oroade mig för förmågan att åstadkomma detaljer, men t.ex. ansiktet blev en i alla fall någorlunda rättvisande bild av Yakane. Förmågan att dra långa linjer är fortfarande tydligt handikappad men med mitt valda motiv störde det inte så mycket – det finns inte många långa eller raka linjer i den där. Precisionen är knackig, men ingen katastrof med tanke på att man alltid varit darrhänt. Den ger också kvitto på att ritövningarna under tiden med den gipsade handen inte var bortslösade – någon slags vana har ändå kunnat bibehållas.
Frågan är om man skall gå vidare och färglägga den där i akvarell eller gouache – svaret är nog ja, men det får bli en senare historia.
Använda Pennor:
- Sakura Micron 0.05 & 0,4
- ZIG 0,2 & 0,5
- Staedler pigment liner 1,2
- Faber-Castell PITT XS
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Indomitus.blog 