Kategoriarkiv: Spanat & Tänkt /On My Mind
Följetonger är inlägg som hänger ihop tematiskt på ett sätt som drar in flera av de olika kategorierna på denna blogg, och därför buntas ihop här: det kan röra sig om inlägg som rör ett visst tema eller motiv, eller som har vissa kronologiska sammanbindande element, eller dylikt
Varde Ljus – Kati
Första testet av ett efterlängtat nytt verktyg, passande nog med en teckning av den lekfulla Kati
Tack vare underbara vänner kom jag nyligen för första gången i besittning av ett klassiskt professionellt ritverktyg: ett ljusbord, med vars hjälp man kan se igenom flera på varandra liggande lager av papper. Tecknare och fotografer har använt dem i decennier, men de brukade vara dyra och klumpiga anordningar. På senare år har de dock blivit både mer effektiva, tunnare och mer tillgängliga prismässigt för hobbyister och andra intresserade.
Jag har önskat mig ett ljusbord för att försöka råda bot på ett ständigt problem i min egen process, nämligen överföringen av bildkoncept och skisser från slutdelen av det första utforskande stadiet uppåt, till mer och mer bearbetade, tex tuschade eller färglagda nivåer. Hitintills har jag tvingats pendla mellan extremerna att antingen göra mycket upprepat, alternativt att lämna underliggande nivåer väldigt glesa på detaljer. Båda innebär en massa tidspillan, brist på precision och flerfaldigar också risken för fel och misstag på vägen. Med ljusbordets hjälp kan processen snabbas upp och göras mer exakt – och fokus också skiftas bort från repetitiva delar till det utformande och kreativt tekniska.
För att få en direkt jämförande test av möjligheterna hos ljusbordet valde jag att göra en ny version av en tidigare teckning, som jag inte varit nöjd med.
Den hade Inspirerats av elitgymnasten Aly Raisman (flera OS & VM-guld åren 2012-2016). Jag såg en upptagning från ett av hennes fria program och gjorde en bildanteckning för att minnas intrycket av de lekfulla poser som hon intog under vad som under ytan måste varit ett ögonblick av extremt fokus och koncentration.
En sådan anblick hos en kvinnlig atlet förde osökt mina tankar till Kati, protagonist i mitt skrivande och tecknande sedan många år, vars uppenbarelse vilar på den oöverträffade Rebecca Ferratti.
Som en del av mina övningar med bläckpenna försökte jag att utifrån kladden av Aly göra en snabb teckning av Kati när hon tränar svärdskonst. På mitt då nya Sakura mangapapper lade jag upp en blyertskiss som grund för en ovanliggande bläckteckning i crosshatch-linjeteknik för att få fram nyanser av skuggor och former med reservoarpenna och fineliners (se nedan).
Det här illustrerar problemet med att underliggande skiss som behöver tas bort om man ska teckna över den med bläck. Den måste hållas lätt, dvs inte lämna rester av suddning eller tryck på papperet, och enkel med få eller inga detaljer – sistnämnda kommer i stället till i tuschningsfasen, på den glesa stomme som den kortvariga skissen erbjuder. Det här stärker, iaf. hos mig, en redan befintlig nervositet som distraherar och lätt leder till missgrepp. Som framgår ovan begicks flera misstag och fel vid tuschläggningen av Katis ansikte och fick under tandagnisslan hjälpligt repareras via efterarbete när bilden scannats in – och blev ändå inte bra. Förutom de rena missgreppen var jag heller inte nöjd med Katis hållning/ställning, som omedvetet rätats upp och förlorat mycket av den dynamik som idéskissen på Aly ville förmedla.
Nu, med ljusbordet, dök en chans till upprättelse upp, genom ett nytt försök att försöka fånga Katis person och gestalt, som skulle kunna jämföras direkt med mitt tidigare misslyckande.
När jag så påbörjade en ny skiss slog det mig att jag kunde gå vidare med den på ett helt annat sätt jämfört med om den skulle tecknas över med tusch eller målarfärger. Nu kunde man tillåta sig att lägga sig vinn om detaljer och annat som skulle förbli på plats på skissen samtidigt som de kunde överföras med precision till ett överliggande medium. Därmed kunde man åstadkomma vad som i praktiken var en slags integrerad förlaga. För att pröva detta direkt införskaffade jag ett något mer tåligt skiss/teckningspapper (Hahnemühle Skizze 120 gram). På det förde jag den nya skissen på Kati mer ”i mål” med nyanser av mjuk grafit.
Även om det tydligt syns att man något tappat vanan och det handlag som grafit kräver, var jag ändå betydligt mer nöjd med den där skissen än den tidigare varianten. Med den kunde jag så äntligen sätta ljusbordet på prov. Ovan teckningens 120 grams blad lade jag på samma papper för den avslutande bläckteckningen som i föregående försök, dvs 250 g Sakura manga paper, och bad en bön att ljusbordet skulle klara att skina rakt igenom båda på ett användbart sätt.
Och ljusbordet levererade. Med fineliners kunde figur och grunddragen i samtliga delar fångas från skissen, som sedan kunde läggas vid sidan av som i princip en förlaga till det fortsatta arbetet att skapa nyanser och texturer m.h.a. crosshatching. Processen blev snabbare och mer behaglig, med fokus på detaljer som kunde ske mer avslappnat och integrerat och medgav att man inte tappade sikte på helheten. Bättre, helt enkelt, på i princip alla plan. Nu kan förstås inte något redskap i sig transformera ens inneboende färdighet – eller bristen därpå. Det finns inget på bilden som inte kan och måste förbättras för att ens kunna göra anspråk på att göra Kati rättvisa. Men såväl porträtt som ansiktsuttryck och hållning kom närmare det sökta, blev på en gång mer autentiskt och ledigare, mer lekfullt. Ens crosshatching fortsätter att snubbla framåt, men vetskapen om och tillgången till bättre skisser och underlag som ljusbordet medger gör att ens teknik förhoppningsvis kan utvecklas snabbare än annars. Det här var ett test och, som sådant, definitivt lovande och positivt.
Det anses ofta vulgärt att framföra åsikten att materiella saker, att prylar, kan göra en lycklig. Men det kan också vara sant. Ett redskap kan upplyfta ens arbete, ge ökad tillfredställelse och glädje, och öppna för mer skapande. Något för vilket jag kan tacka de förnämliga:
Robert, Ola, Johan och Björn
Från Rippen till Gaza
“RIPPEN”
Aharon Shabtai
Dessa varelser, i hjälm och khaki,
tänker jag för mig själv, är inte Judar
i ordets sanna mening.
En Jude klär inte upp sig i vapen likt smycken.
Sätter inte sin lit hos gevärsmynningen, riktad mot målet,
utan på tummen hos barnet som beskjuts
i det hus genom vilken han kommer och går –
inte det anfall som spränger det i bitar.
Det råa sinnelaget, och järnklädda näven
ser han ner på, ur själva sitt väsen.
Han höjer inte sin blick mot befälhavaren
eller soldaten med fingret på avtryckaren
utan mot Rättvisan
och ropar ut efter Medlidande.
Så han stjäl inte land från dess folk
och svälter inte ut dem i läger.
Rösten som manar till fördrivning
skallar från Förtryckarens hesa strupe.
Ett järtecken på att Juden inträtt i främmande land
och, som Umberto Saba, måste gå under jord i sin egen stad.
På grund av röster som dessa, fader,
flydde du, vid sexton års ålder,
med din familj från Rippen.
Här och Nu
är Rippen din son.
(min översättning)
Den israeliske diktaren, författaren och översättaren Aharon Shabtai (f. 1939) föddes i Tel Aviv i en familj som flytt pogromerna i Rippen i nuvarande Polen. Under sin militärtjänstgöring blev han åsyna vittne till den fördrivning av arabiska och andra palestinier som blev följden av bildandet av den nya staten Israel.
Sedermera blev han en orädd och tydlig kritiker av staten Israels förtryck av palestinierna inom och utom sina växande gränser, och statens växande tendens mot en religiös och etniskt präglad Apartheidliknande politik. Hans dikt ”Rippen” ovan speglar allt det, och drar linjen från den etniska förföljelse och fördrivning som var de europeiska judarnas erfarenhet redan före andra världskriget, till staten Israels egna etniska rensning och pågående förtryck av palestinier och fruktar inte att avtäcka den förljugna världsbild som vidlåder den existens som kolonisatör och förtryckare som israelerna måst iklä sig, vilken han själv bevittnat och såsom värnpliktig tvingats spela en aktiv roll i.
Det har inte gått en enda dag som inte ”Rippen” ringt i mitt huvud efter den tyvärr fullständigt förutsägbara massaker på palestinier som följt på de brutala attackerna från Hamas på israeliska gränsbosättare i oktober 2023. Jag hörde den framföras första gången tillsammans med ”Hämnden” av Taha Muhammed Ali (om vilket ett tidigare inlägg gjorts här) efter deras översättning till engelska av Peter Cole 2003. Båda gjorde ett outplånligt intryck, och är, tyvärr i fallet med ”Rippen”, ständigt aktuella. Delvis som ett led i att hantera de pågående händelserna kom jag såsom tidigare gjorts i fallet med ”hämnden” att översätta den till svenska, så gott jag kunde.
Locusts of the Apocalypse – Apokalypsens gräshoppsmonster
Ett projekt med många år på nacken, som mellan mycket annat nyligen gavs lite tid för att till slut få sin form: en teckning av Undergångens gräshoppsmonster såsom de skildras i nya testamentets Uppenbarelsebok
”Den femte ängeln blåste i sin basun och jag såg en stjärna falla från himlen ner på jorden. Stjärnan var porten till avgrunden, och när den öppnades vällde rök fram som från en väldig ugn som förmörkade solen och luften. Och ur röken vällde gräshoppor ut över jorden (…) Gräshopporna var rustade som krigshästar, med något liknande kransar av guld på sina huvuden: deras ansikten var människors, deras hår som kvinnors, deras tänder såsom lejons käftar. Likt järn var deras bröstpansar, och deras vingars dån var som en krigshärs hästar och vagnar som störtar till strid. Till stjärt hade de giftgaddar, likt skorpioners (…)”
Uppenbarelseboken 9 :1-10
Jag har läst Bibeln sedan barndomen på flera språk och likt andra kulturellt formativa skrifter som Koranen, Iliaden, Aeneiden och Bhagavad-gita löpande återkommit till den genom åren. En sådan återkomst var efter att ha läst Dante Alighieris Den Gudomliga Komedin i tonåren som ledde till en detaljerad återläsning av Uppenbarelseboken, från vilken Dante tydligt tagit upp många teman, inte minst i sin beskrivning av Helvetet, passande nog. Störst intryck den gången gjorde beskrivningen av diverse monster och demoniska odjur som drabbar jorden på de yttersta dagarna.
Jag var och har förblivit inspirerad av sådana groteskerier av olika skäl, men ett har varit inspiration till mina egna berättelser med en slagsida åt visuella föreställningar – och bland några visuella anteckningar sparades en som därefter förblivit med mig: beskrivningen av undergångens gräshoppsmonster från citatet ovan.
Johannes Uppenbarelse är extremt symbolisk och allegorisk och mer än kanske någon av bibelns böcker fylld av litterära figurer, symboliska representationer, antydda hänsyftningar osv. Detta är inte något unikt utan i själva verket rätt typiskt för dess genre, profetiska böcker om jordens undergång. Gräshoppsliknelsen i sig bär syn för sägen, betraktad i en litterär kontext. Gräshoppssvärmar förekommer som en symbol för förstörelse som kommer från ovan i diverse forntida litteratur från Egypten till Kina. I Bibeln är det kanske mest berömda omnämnandet av gräshoppor som ett av guds gissel i 2:a Mosebok (Exodus) 10:1-20 – en text nya testamentets författare medvetet strävade efter att göra liknelser och paralleller till.
I förmoderna tiders jordbrukssamhällen representerade gräshoppssvärmar ett verkligt hot: något som plötsligt kom i oräknelig mängd, slukande det som kommer i dess väg och lämnande förödelse och svält efter sig. Bidragande till dess skräckinjagande väsen var dess svärm-kvalité, där helheten inte kan omfattas eller fås grepp om, och inte går att värja sig mot med normala mänskliga medel – det är massan, inte de enskilda krypen som är den verkande entiteten. För forntidens människor intog de därför en slags mellanställning mellan det okroppsliga och det fysiska, och pockade närmast på att beslås med övernaturliga kopplingar.
Det är i det ljuset som liknelsen får sin starkaste effekt – inte som en platt detaljbeskrivning av småkryp, vilket helt spontant fick synlig gestaltning i min mentala kladd ovan. Sedermera blev jag nedveten om att det i medeltida illustrationer förekommer gestaltningar av de här monstren som inte så lite påminde om min egen (se ovan).
När jag bestämde mig för att föra upp Apokalypsens Gräshoppsmonster på min Att-Göra-i-År-lista, var det i akt och mening att slutligen fixera min egen vision, och göra den definitiva illustrationen av dessa skräckinjagande väsen kombinerat med någon form av språng framåt i framställningsförmågan – undergångsbringarna skulle kröna ett framsteg av något slag. Vilket visste jag inte än.
Jag lade upp det hela som ett idé-till-design projekt av numera sedvanlig stil, och passade i sammanhanget på att bekanta mig med några av de nya redskap som tagits i bruk i år. En serie konceptskisser och utkast i blyerts och bläck hostades fram. Många detaljer förblev tentativa: det som först behövde funka var proportionerna för denna chimaira till monster, och ett helhetsintryck som kändes rätt i ett ”bibliskt” sammanhang, i meningen rätt för århundradena runt vår tideräknings början.
Grundkonceptet bibehölls: att ”gräshopperiet” tolkas mer symboliskt och kollektivt än individuellt beskrivande, och inom ramen för en sådan ur texten springande tolkning försöka göra alla de disparata delarna rättvisa. De enskilda monstren framstod alltså följdriktigt som bevingade större rovdjur, med drag från framför allt de lejon som uttryckligen refereras i texten, med vissa överlappande mänskliga kännetecken som ansiktsdragen och ”kvinnligt” dvs långt, hår som lika väl kunde ses som en slags man. ”Rustningen” låter sig likaledes tolkas som en fjäll-liknande bepansring som kunde vara såväl av mänsklig som djurisk art. Kransarna av guld gick för min inre syn från en slags Sauronliknande höga kronor till en annan biblisk referens – en slags pervers variant av den törnekrona som Kristus ju pinas med.
Det symboliska ”svärm”-elementet skulle dock bibehållas och göras påtagligt genom dess bärande egenskap: mängden. Väl på det här stadiet började jag fundera på ett effektfullt sceneri, där såväl en eller två av monstren tydligt stod fram för betraktaren, samtidigt som intrycket av en vältrande massa och oöverblickbar mängd också förmedlas genom att fylla bakgrunden med deras kollegor…
Allt det här var ännu på det konceptuella stadiet, med klara luckor att fylla i för den slutgiltiga utformningen. Jag kände ännu att något inte klickade riktigt i sammanfogandet av bestarnas disparata delar, människobiten med djurkäftarna och huvudet på kroppen kändes lite påstaplade. Jag tillät mig avstickare under arbetet, bland annat några utkast för möjlig framtida målning som ska redovisas vad det lider. Men med vintern annalkande tog jag slutligen det avgörandet beslutet om val av teknik – det skulle bli ett seriöst försök till bläckteckning med maximal detaljrikedom men minimalt underliggande skissarbete. Ritstilen jag skulle försöka mig på inspirerades starkt av skräckseriegenrens mörka och skuggfyllda valörer parat med noggranna detaljer som företetts främst av Bernie Wrightson. Allt vad jag övat på i form av bläckteckning skulle nu tillämpas – fineliners, reservoar- såväl som penselpennor, markers, vitpenna… Jag snurrade bildligt på lite passande musik, and off we went…
Jag försökte vara noggrann och mån om att välja rätt redskap för de olika delarnas olika texturer och detaljer. Och att ha tålamod, inte störta framåt och lägga på för mycket tjocka linjer och skugga redan från början. Det där tog ett antal nätter, men flöt ändå på bra under omständigheterna: längst tid tog det att få ordning på allas vingar. Hopfogningen av inscanningen av originalet i A3 tog inte orimligt mycket tid och jag bestämde mig också för att ge teckningen en lätt bearbetning i form av färgbehandling där gråskalorna trycktes ihop något för att öka kontrasten och göra den mer monokrom. Och så en dag nästan lite oväntat, var den klar.
Allt som allt är det inte så illa. Monstret i förgrunden blev inte dumt alls, intrycket av mängden i bakgrunden fick en rimlig avvägning med att det fortfarande går att se enskilda individer och offrar inte alla detaljer till förmån för en oformlig massa. Linjearbetet är passabelt, och övningarna med tuschpennor under året har i alla fall minskat verkningarna av ens darriga fingrar. De ser inte snälla ut, de där monstren, även om man med lite mer färdighet säkerligen kunnat göra dem mer skräckinjagande. Men försiktigtvis är det ändå skönt att ha uppnått någon slags slutpunkt för en idé som legat och grott så länge. Så mycket bättre kunde jag inte göra det i dagsläget, och det duger. För den här gången – för jag har inte helt övergett idén att i framtiden färglägga den på något sätt.
Elsa – en digital förstagång
Häromåret gjorde jag en teckning, sedermera målad digitalt i datorn, på Elsa från ”Frost”. Nyligen utrustad med en användbar pekskärm och en enkel ritpenna, återvände jag till den bilden för mitt första försök till en mer fullödigt digitalt målad bild utan handritade inslag.
Det är ett banalt steg, men ändå betydande för undertecknad, att efter decennier med muskladdande ha något att hålla i handen och en dito yta för att för första gången faktiskt rita digitalt ”på riktigt”.
Trogen ens begränsade resurser och allmänna nybörjarjag är det heller inte riktigt välanpassade prylar man gör det med – pekskärmen på en HP EliteBook och den dithörande HP Active Pen for EliteBooks är ju inte framtagen för syftet att rita och måla så mycket som för att skriva anteckningar och göra presentationer. Men jaja, man tager vad man haver och allt det där.
Jag gjorde min första testrundor med digitalpennan för efterbearbetning av några andra bilder, men bara på marginalen, för att bekanta sina darriga fingrar och händer med utrustningen. Ännu återstår nästan allt att lära. Men kanske lite övermodigt, som den som skapar något måste vara, bestämde man sig för att så snart som möjligt ta språnget över och göra mer omfattande bruk av de nya redskapen. Det slumpade sig så att den som hjälpte mig anskaffa dem har en genomgullig liten tjej som gillar Disneyprinsessor i släptåg, något som kom upp under samtal där han också fick syn på några av mina bilder…bland dem Elsa.
Som omtalats i inlägget ”En Elsa för Elwynn” var en av de, speciellt tidsmässigt, mest begränsande faktorerna för den bildens tillkomst avsaknaden av riktiga verktyg. Allt gjordes med en blandning av inscannad teckning och påföljande målning med mus. Såsom varit i alla år. Resultaten har således i hög utsträckning varit en form tecknings -och målningshybrider, inte av val så mycket som av tvång, eftersom det varit så orimligt tidskrävande med hanteringen av det digitala målade inslaget. Nu skulle man, vilket jag förut bara undantagsvist gjort, gå hela vägen, men till skillnad från innan skulle det gå snabbare än snigelfart.
Eftersom tiden var en faktor bestämde jag mig för att använda de delar av bilden som redan lagts ner digitalt, men vidarebearbetade för att kunna stå på egna ben, utan en linjebaserad teckning för konturer och former. Till det lades en serie modifieringar och omritningar av samtliga detaljer med färg -och ljusförhållanden i fokus för att skapa kontrast och kontur istället för det överlagda ritade inslaget.
Tiden för att dra ut saken i evighet och pröva sig fram i tvekande sakta mak var som sagt begränsad – ett par sittningar var allt som medgavs – vilket både var bra, såtillvida att det tvingade en att fatta lite snabba beslut, och mindre bra eftersom man uppenbart saknar färdighet och många skavanker och brister i bilden inte kunde undvikas. Ändå är jag, i alla fall med tanke på tidspressen, glad att ha gjort det. Framför en stundar år av övning och tilltagande vana vid de annorlunda redskapen, men förhoppningsvis ska man vad det lider kunna göra något vettigt av dem.
Härnäst kommer nästa milstolpe -att testa på att ta fram material och bilder helt och hållet digitalt, även från det allra första utkast -och skisstadiet. Jag vet inte om det kommer att ta över eller bli en dominerande del av mitt arbetssätt i framtiden – antagligen inte – men nu kan man iaf. för första gången på ett systematiskt sätt pröva det.
För Ira
Imre – snabbporträtt i bläck m Francesco Quinn
Ännu en snabb teckningsövning för reservoarpenna – porträtt av Imre, en karaktär inspirerad av den framlidne Francesco Quinn
Mellan jobb och andra projekt fortsätter de snabba övningarna i att hantera bläckmedier för teckning, vilket ju måste sägas vara det som spontant ligger närmast av redskapen för att utveckla en bild ovan skisstadiet. Häromveckan tog jag tag i ett porträtt av Imre, en av protagonisterna i mina berättelsers värld Aratauma som förvisso tecknats tidigare (se den tidigare publicerade ”I Goda Vänners Lag” nedan, längst till vänster) men aldrig på nära håll, och som förtjänade lite närmare porträttering.
Imre är bördig från Nagyrien, motsvarande vår världs Ungern, men har väldigt blandad härkomst: hans fader anlände till västliga länder i följe med de fruktade tudjuterna (motsv. mongoler IRL) från fjärran östern; hans moder är infödd Nagyrier, men har också en divers ättelängd med inslag från Inre Havet längre söderut.
När jag för åratal sedan funderade på en lämplig förlaga för honom fick jag upp ögonen för skådespelaren Francesco Quinn, vilken sorgligt nog avled 2011. Francesco hade ett intressant utseende som passade med sina drag från skilda håll och etniciteter.
De bilder av Francesco jag samlat ihop hitintills var dock antingen av sämre kvalité eller inte från en passande vinkel eller minspel för mitt nuvarande syfte. Jag gjorde därför en snabb förstudie i form av en liten blyertsskiss för att få en bättre känsla för ansiktets drag och samlade intryck från min valda vinkel.
Förutom den lilla studien tog jag också en viss kontrollkik på de kläder som han kunde tänkas bära, då Imre är en munknovis inom en religiös orden. Efter förberedelserna, som inte tog mer än någon timme allt som allt, som sidoblick kunde jag därefter göra teckningen, som liksom den föregående porträtt på Sergei, kunde ske direkt med mina nya Preppy reservoarpennor i tjocklek 0,2 och 0,5 mm.
Och så blev det med kanske 2 timmars jobb allt som allt, där mycket gick åt att lägga crosshatching på Imres mörka scapular (förklädesliknande överplagg som bars av munkar och andra religiösa) och försöka få till känslan av olika valörer av mörkare partier. Preppy-pennornas konstrande med lite ojämn bläcktillrinning besvärade mig lite mer nu än på första bilden, men de är ändå behändiga verktyg, och själva kämpandet med att få till rätt vinkel och grepp är i sig en nyttig och nödvändig övning för ens valhänta fingrar. Trots allt föll dragen på plats OK och Imres anblick blev någorlunda rättvisande med hur jag föreställer mig honom.
Sergei – snabbporträtt i bläck m Peter Stormare
En snabb teckningsövning för att pröva 2 nya reservoarpennor mynnade ut i ett porträtt av Sergei, en karaktär inspirerad av – Peter Stormare
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Under ett besök på Pen Store för påfyllning av lagren uppmärksammades jag på att Preppy, en av mest populära reservoarpennorna, också är rysligt billiga – knappt 50 spänn pennan. Men de används av proffs överallt inom teckningsvärlden. Vore det inte kul om… Jag slog till i akt och mening att testa dessa teckningens basskruvmejslar.
Tiden är numera knapp, och jag valde därför att göra ett snabbporträtt av liknande typ som jag prövat nyligen med andra pennor (se t.ex. porträtten på Besm-i Alam, Jack och Marc). Jag stannade i den del av mina berättelser som senast givit upphov till bilder på Boras den Dödlöse (se I här och II här) – där har Marc sällskap med en krigare vid namn Sergei, vars utseende då det begav sig beskrevs snarlik… Peter Stormares.
Jag antar att faktum att Peter Stormare återkommande porträtterat ryska rollfigurer påverkade ens fantasi. Men han var passande på fler sätt, med sin förmåga att porträttera väldigt blanka respektive översvallande eller intensiva uttryck och maner hos sina karaktärer – och alltid förbli intressant. Han utstrålar rätt ålder också, inte någon yngling utan en man som varit med om en del.
Mina berättelsers Sergei var en man på dekis: fordom en respekterad krigare, medlem av den stora staden Volodarsk’s druzhina eller krigarvakt, befann han sig sedermera på drift i de Urländska vidderna, vilka söker sin förlaga i det gamla Rus under andra hälften av 1200-talet, då mongolerna erövrade landet och inledde dess förvandling till det som skulle bli dagens Ryssland.
Jag ville visa Sergei i en rysk druzhinas karaktäristiska rustning, med dess kombination av ringbrynja och fjällpansar/lamell-skydd, research om vilken redan är så pass etablerad att man närmast kan avbilda det i sömnen. Själva teckningens förbehandling inskränktes till att enbart mäta ut rätt proportioner, sedan skred jag till verket direkt med den smalare av de två nyanskaffade preppysarna i vad som är det närmaste jag varit en direkt-i-bläck teckning i crosshatch-stil.
Det gick rysligt snabbt för att vara undertecknad. En och en halv sittning, knappt ett par timmar allt som allt från tanke till färdig bild. Preppysarna var föredömligt lätta att använda, speciellt i början, för den mest kritiska delen då Sergeis anlete fick sina skuggningar. Sedan började de – speciellt den tjockare av dem- krångla lite, med lite sämre tillrinning för de längre linjerna hos rustningen, ett problem som fick lösas med försiktig förstärkning av mörkare partier med bläckpenselpenna. Men totalintrycket var gott. Ifråga om själva bilden kan man för en gångs skull säga att man är nöjd, under förutsättningarna. Stormares förlaga är där rimligt representerad men försiktigt transformerad för att framhäva den intensiva blicken, en allvarlig men inte dyster min, ålder och slitage som syns, och ett skägg som blev helt OK. Det är Sergei som framträder, en mångfacetterad figur som ändå till slut överkommer sina demoner och reser sig mot hotet från Boras den Dödlöse.
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
Tío Hector
Ett porträtt i enkel, traditionell stil med grafitpennor av min käre morbror Hector.
I början av året gjorde jag en serie utkast för teckningar av familjemedlemmar och vänner. En av dessa föreställde Hector, min morbror som vid dags dato var 83. Vi har inte setts sedan 2014, och jag ville göra en teckning av honom som jag mindes honom då. Det hella skule också komma att ingå i en samlad ansats att öva upp min pennföring och teknik, som varit lidande och inte utvecklats på senare år, då man varit fokuserad på diverse för mig nya grepp som akvarellmålning, tuschteckning osv.
Jag valde, som jag numera alltid gör, att inte göra teckningen från en enda förlaga utan istället att från en liten grupp av foton, alla av påtagligt låg kvalité (digitalkameror och mobilkameror speciellt har verkligen utvecklats på 10 år) skapa en kompositbild, utmejslad i ett första utkast.
En sak som de senaste åren lärt mig är att ett sådant kommer att innehålla diverse avigheter och fel – och det är något som man kan omfamna. Istället för att fastna och desperat försöka rätta till saker på det här tidiga stadiet skall man löpa linan ut, och sedan börja om med just de tydliga felen i bakhuvudet. Utkastet får så utgöra dels konkretiseringen av ens idé för bilden, men också ett slags varnande exempel – på vilka felgrepp man ska se upp med i den skiss som sedan ska ligga som grund för den färdiga bilden. Sådana ”korrigeringsutkast”, som används för att identifiera fel som man annars skulle göra i en ”riktig” skiss, är numera en stapelvara i min process.
För Hectors bild var det tydligt vad som jag måste se upp med – förutom att fånga detaljerna i hans drag – hur ansiktets form och framför allt bredd måste läggas försiktigt, för att inte se för avlångt eller för fyrkantigt ut. Sålunda beväpnad med lite insikt halade jag i juni fram mitt lilla set av Faber Castells Graphite extra matta blyertspennor och lade en ny skiss på mitt bästa papper på plats.
Processen från de lättaste kantlinjerna över gradvis mörkare nyanser kan ses ovan. Under vägen konsulterade jag flera gånger från familjen för att få feedback på att det är ett rimligt porträtt, och inte gör min käre morbror orätt. Slutresultatet kan ses nedan.
Det var en trevlig återkomst till en teknik som amatörer som man själv ofta graviterar mot, pennornas graderingar av mjukhet (här från B2-B12) hjälper även en darrhänt att få till nyanser. Mycket återstår förstås att lära och utveckla- t.ex. blev mitt val av hållbart högkvalitetspapper lite oväntat ett problem i de sista stadierna, då några av de med lite hårdare spetsar gjorda skisslinjerna visade sig väldigt svåra att få bort och här och var ännu står ut som ljusare linjer i annars skuggade partier. Min rädsla för hård, bestämd svärta kan också skönjas, liksom en ännu rudimentär förmåga att få till mjuka övergångar från mörkt till ljust.
Själva överlämnandet av bilden kom oväntat att lägga till ett ytterligare stadium i dess utförande. Jag hade föresatt mig att skicka min morbror bilden som en överraskning. Men inga garantier kunde fås för att den skulle komma fram i bra skick – både papperet och tekniken, med lätt utsmetbar och vattenkänslig grafit innebär en mängd risker i hanteringen. Till slut bestämde jag mig därför att gå till en grafisk studio och be dem att ge den deras egen behandling för att få till en tryckt reproduktion som mer säkert kunde skickas över atlanten. Resultatet kan ses nedan.
Och sålunda kom den sista iterationen av teckningen till. Tillsammans med mina varmaste hälsningar färdades den över havet i en för ändamålet införskaffat oktagonalt emballage från systembolaget och kom i dagarna fram. Jag hoppas min morbror ska tycka om den.
Para ti, tío Hector
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Quickie Ink Portrait – Colin Farrell
Svårt att sova? Istället för att stirra upp i taket steg jag upp i nattimmarna härom veckan och gjorde ett litet snabbporträtt inspirerad av en ung Colin Farrell.
Det var 01:00 under ännu ett fiaskobetonat försök att lägga sig när vanligt folk gör – lätt frustrerad tog jag tag i pennorna för att göra något konstruktivt istället.
Med en kär vän i åtanke, som man skulle träffa nästa dag, skissade jag snabbt upp ett porträtt på den karaktär som han stod bakom många år sedan – den här tidigare visade Jack. Jacks utseende hade efter en del sökande kommit att landa på skådespelaren Colin Farrells anblick, ca slutet på 90-talet (se konceptskisserna t.v. från 2010)
Jag grabbade tag i närmsta papper, googlade upp och drog upp en kompositskiss, inte vilande på en enda förlaga utan mer inspirerad av Colins allmänna utseende.
Det är vid sådana här helt oplanerade, ouppstyrda tillfällen där förutsättningarna helt saknas som man ändå får uppleva att något ändå hänt de sista par åren. Även om exakt porträttlikhet sällan är målet i sådana här sammanhang, hade Colins anlete tidigare varit en svår inspirationskälla för mig. Nu har man iaf. ett visst flyt, och den improviserade konceptskissen tog snabbt form.
Min tanke under vargtimmen var att göra en teckning direkt i bläck. Så skissen lades alltså åt sidan, som en slags referens, och med ett öga på den och några av fotona jag kikat på drogs Sakura Micron – bläckpennorna fram, tjocklekarna 0.1 till 0,3. Och så, från konturer och med detaljerna direkt utan skissning, växte Jacks nuna snart fram.
Jag kompletterade med lite penselpenna och en tjockare Staedler 1,2 mm bläck på hår och delar av skäggväxten, och så var saken biff. Från början till slut tog det något över 2 timmar. Och det blev faktiskt inte illa alls om man betänker omständigheterna. Att skapa ansiktets mjuka och omväxlande former och skuggor med bara bläckpenna är notoriskt svårt, men det här visar att man ändå tagit några slags kliv framåt. Ovanan att dra för långa och i mitt fall darriga linjer i vissa områden måste fortsatt styras upp, och bättre teknik uppnås för valet av linjernas riktning och anslutning till varandra i mjuka partier. Håret, alltid ett sorgebarn för mina bilder, kan bli mycket mer levande och, tja, bättre i största allmänhet. Men trots det är jag nöjd med hur det blev. Det där är personen Jack som jag tänker mig honom – med ett mänskligt och vaket utryck, en stilig man på sitt egna, opolerade sätt.
För Dig, Johan
Watercolor portrait exercise w. Sophie Marceau
En (för mig) supersnabb övning i direktmålning av porträtt i akvarell
Den franska skådespelerskan Sophie Marceau (se IMDB) kom för min blick första gången i filmen Braveheart (1995), där hon spelade rollen som prinsessan Isabelle av Frankrike, gift med tronarvingen Edward (II), som till filmens ”onding” kung Edward I ”Longshanks” av England.
Det finns en hel del av säga om hur den rollen är skriven, men oavsett historisk korrekthet hos hennes rollfigur gjorde Sophies gestaltning av den annars oftast förtalade Isabella intryck på mig, och ledde till vissa efterforskningar kring perioden i böcker och historiska krönikor från perioden (1295-1358).
Det kom att slumpa sig så att en karaktär kom att ingå i den tidens rollspelande, och sedermera i det mer berättande narrativ som jag sedan kom att hålla mig med, till vilken Sophies gestalt passade. Josyanne de Sabran var hennes namn, en lågadlig dam, romantiskt kopplad till den här tidigare avbildade riddaren Marc d’Arnevou, men med en fyllig historia i sin egen rätt. Stridbar, rättskaffens och djärv, tillhör hon en religiös minoritet motsvarande vår världs Katharer, vilka förföljdes av kyrkans inkvisition och den nordfranska makten tillika. Jag hade ritat Josyanne tidigare, i två gruppbilder med Marc (se nedan), men det var innan jag helt bestämt mig för att förläna henne Sophies Marceaus gestalt.
När jag nyligen kände behovet att göra några övningar i syfte att förbättra min stappliga målarförmåga, specifikt för porträttavbildning, kom Josyanne att bli en av de ansikten jag valde. Syftet var att jobba upp relationen mellan snabbhet och precision med akvareller, och att göra det direkt – utan någon riktig teckning eller ens fullvärdig skiss under. För att sätta sig själv på prov, valde jag att helt fokusera på ansiktet på ett förvisso litet papper (ca 20×15 cm), men definitivt större än något jag vågat mig på tidigare med de villkoren.
Så – några fåtaliga markeringar för ögon, näsa, mun samt lite konturer – och sedan bar det direkt av med penslarna på det fruktade (nästan) vita papperet. Ca 2 timmar senare, inklusive torktid mellan lagren, var det hela gjort.
Det blev förstås tämligen primitivt: övergångarna är ganska grova, penselföringen saknar elegans, och porträttlikheten är inte sådär lysande. Men det är ändå ett slags fall framåt, jämfört med vad man gjort förr. En sådan här övning är lika mycket till för självkänslan som för att bara från en bild till en annan förbättra ens teknik. Att överkomma sin nervösa läggning och tidspressen och våga lägga mer nyanser för hyn, träna på att försöka få fram skillnaden mellan upplysta och skuggade delar. Allt saker som kan och måste bli mycket bättre – men tills dess, är det ett steg på vägen, ett nödvändigt sådant för andra porträtt som är i sin linda eller i vissa fall redan påbörjats.
För intro om den fascinerande prinsessan Isabella av Frankrike, se t.ex. hennes artikel i Wikipedia. För mer fokus på hennes liv i detalj kan man t.ex. läsa Kathryn Warners ”Isabella of France: the Rebel Queen” från 2020.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Baccus the poodle
Ett beställningsporträtt på storpudeln Baccus, utförd i färg -och akvarellpennor.
Det var runt nyår som förfrågan kom in om att rita porträttet av en vovve åt en kär väns vän. Jaaavisst sa man, självklart. Vadå, man har ju gjort flera djurbilder med den för ändamålet inlärda tekniken färgpennor (artist pens) (för exempel se här och här). Jag fixar det, neemas problemas.
Det var då det. Sedan, i takt med att underlag för bilden började komma in, kom insikten. Baccus, vovven ifråga, var en pudel. Med krullig päls. Jag som tyckt att björnar och kaniner och border collies varit en pina. De har rakt hår på pälsen. Baccus päls består däremot av tusentals små lockar och hårbollar, alla skinande med sin individuella skugga och glans, Vad tusan hade man gett sig in på?
Men first things first. I första taget gällde det att bekanta sig med och hitta en passande pose för vår avkonterfejade lille filur. Jag skissade flera figurskisser och ansiktsbilder på Baccus för att få en känsla för kroppsformen och ansiktets avlånga siluett, som exemplen till vänster.
Nästa fas var att få en inblick i hur skuggorna kunde tänkas falla, och hur man skulle lägga in ljusriktningen på bilden. Även här stod ansiktet i fokus. En komplikation som framkom under arbetets gång är att Baccus, likt andra djur med sådan päls, faktiskt ändrar färg under årets lopp. På vintern är han väldigt grå, för att dra åt mycket varmare, gulbruna toner på sommartid. För färgvalet gjordes därför några idéskisser på helfigur med bakgrund, och en lätt färgpåstrykning för att få en känsla för färgskalan.
När designen således utkristalliserats var det bara att dra fram Faber-Castell polychromos-setet, och sätta igång.
En sådan här bild handlar väldigt mycket om att göra samma sak, och i sin helhet samma teckning, om och om igen med lager-på-lager från det ljusa till det mörkare. Det är en långsam, omständlig process, speciellt med ett sådant tänkt objekt som krullig päls med dess otaliga individuella skuggningar och högdagrar. Förr om åren, innan man började jobba med färg i teckningar, skulle man ha varit närapå klar ungefär i höjd med mittenbilden ovan. Nu tillkommer dock färgen och dess skiftningar. Jag fick rycka ut flera gånger och skaffa mer pennor – många fler gråa nyanser, och också en del specialmaterial.
Till slut närmade sig dagen för färdigställande – vilket inföll på en födelsedag, så inga förlängningar skulle vara möjliga. Jag hade vid det laget gjort bilden så gott jag kunde och lagt undan den – men veckan innan tog jag fram den igen och ångesten inföll sig – någonting fattades, det där kan definitivt förbättras. I viss panik lade jag på ytterligare lager, och förstärkte skuggorna, vässade skalpellen och karvade in mer ljusa hårstrån i färglagren och som pricken över i:et, lade på ett tunt lager äkta guldfärg på delar som är i direkt solbelysning, för att i någon mån återskapa den rätta glansen på pälsen i solljuset. Bakgrunden, utförs med en blandning av akvarellpennor och de vanliga färgpennorna, fick sig också en uppfräschning.
En gnagande känsla av att det fortfarande finns förbättringar att göra består dock hos mig. Baccus ansikte blev OK, men jag skulle nog lägga in ett, kanske flera djupare täckande mörka lager under eller över kroppen för att ge pälsen mer volym och ”hår-känsla”. Inscanningen visade sig, som befarat, vara ett problem – bilden är för stor för vanliga hushållscanners, och dessa fångar dessutom inte upp mycket av arbetet med glans och högdagrar väl. Nåväl – eftersom det är originalet som skulle överlämnas var det kanske inte så farligt, mest en förlust för mitt arkiv. Baccus var iaf en lärorik upplevelse, och jag ser fram mot att en dag få träffa honom. Jag hoppas att likheten i.a.f. blev tillfredställande, och att man ser att det där, det är han, en cool pudel med lätt melankolisk blick.
För Selma, som jag hoppas gillar den.
Zoe & Anna hatching exercise storyboard
I en snabb övning för tuschpennor provades att få fram miljöer och ljuseffekter för en speciell stämning, helt utfört i hatching-crosshatching-teknik.
I ännu en övning mellan varven togs bläckpennorna fram i syfte att förbättra tekniken, denna gång med tonvikten på miljö och helhetsintryck snarare än figurer eller handling. Idén var att se om man kunde s.a.s. ”fylla” bilden, skapa en tät och tämligen komplett miljö och dess stämning med bara linjernas hjälp.
För syftet valde jag utkastet till en scen i berättelserna med en vidhängande kladdanteckning, gjord för flera år sedan. I den har den här tidigare omtalade Zoe och hennes tjänarinna Anna blivit antastade och hotade av symmories, de maffialiknande gatugäng som befolkar gränderna i den myllrande staden Aracanea. För att inte bli sedd har den skakade Zoe tagit sin tillflykt till ett stall, där hon tröstas av Anna.
Bilden jag såg för mitt inre fångade ett ögonblick av utsatthet och förtvivlan, utan några stora åthävor eller inzoomning på personernas ansiktsuttryck eller andra sådana detaljer, utan genom kontrasten mellan figurerna och den omgivande miljön, accentuerad med ljusets hjälp.
Efter en snabb frihandsskiss för att lägga huvuddragen i perspektivet och placeringen av den sparsmakade rekvisitan gick det hela till direkt teckning i bläck. Mycket av grundlinjerna utfördes med reservoarpenna, men sedermera tog jag även till fineliners mellan 0,03 och 3 millimeter, och vad det led också bläckpensel och vitpenna.
Och så blev det hela. Det är ju en rätt enkel bild, om än omständlig att utföra med sina talrika linjer. Resultatet är som vanligt en blandad kompott. De distinkta linjestilarna för att visa på själva den materiella miljön, träet, stenen och höet, blev väl…OK, liksom de tillräckligt differentierade nyanserna eller valörerna hos det som ligger i skugga respektive mer upplyst. En viss ängslighet och brist på teknik ifråga om de mer extrema polerna av ljus och mörker framgår dock: de mörka partierna skulle nog blivt än mörkare, om man haft tekniken och kanske öga för det. Metoden jag valde för att visa på det inkommande ljuset från vänster är grov – lättare hatchning av bakgrunden längs ljusets väg i kombination med rätt yvigt påläggande av vitpenna. Vad gäller totalintrycket känns det som om omgivningen kunnat göras ännu något mer vertikal, i meningen smalare och högre – jag tänker mig att det nog skulle förstärkt känslan av figurernas litenhet och utsatthet.
Jaja, som övning var det i alla fall ännu ett steg för att bli närmare bekant med pennornas bruk, känslan för passande linjebredd och vikt, samt valet av riktning och täthet för streckandet. Och som ännu en slags storyboard för att illustrera en scen ur berättelserna är den iaf inte fel.
Andra skisser och bilder på Zoe finns under Kategorin ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Horses & Ink
Med anledning av några pågående illustrationer med hästar tog jag en titt på ett års övningar i bläckteckning av hästhuvuden, där man ändå kan se att något händer om man stretar på lite grann.
Hästar är ett återkommande motiv för mina illustrationer från en förmodern tid, där hästen var det främsta transportmedlet. Det bidrar också till saken att man har hästmänniskor bland sina närmaste. För över ett år sedan bestämde jag mig för att då och då komma tillbaka till motivet och göra kluddar och testbilder på hästar, för att få en mer intuitiv känsla för dessa. Det sammanföll också med ett medvetet försök att öva mina darrhänta fingrar att hantera bläckmedier av mer, tja ostyrigt slag. Dessa var framför allt dopp-penna m stålspets och reservoarpennor med olika bläcksorter, båda utrustade med smal fjädrande spets, vilken kan ge ifrån sig olika mängder bläck beroende på vinkel och tryck med pennan. Nyligen fick jag anledning att gå igenom de där försöken för att välja medium för flera hästbilder som ligger i startgroparna. För ändamålet satte jag ihop en kompilation av flera kladdar från anteckningsblock och skissblock genom 2022 och hittills 2023.
Jag måste erkänna att den där sammanställningen var…uppmuntrande. Gående från den första högst upp till vänster kan man tydligt se de inledande svårigheterna att lösgöra sig från ett handlag präglat av blyertskissande, och att få linjer och annat att hamna där de ska och med rätt tjocklek och riktning. Sedan inträder en fas av mer stram och minimalistisk linjefokus, där precision med hatching-teknik och form står i första rummet. I de två sista, längst ner till höger, har man tydligt blivit mer bekväm med pennspetsarnas och bläckets egenheter, och kan åter tillåta sig mer frihet med skuggning och också mer detaljer.
Det här var en bagatell av mer process-artat slag, men ändå värt att fästa i minnet för mig. Det visar att man kan göra framsteg även om mycket talar emot det, och är ett medvetet försök att ge sig själv lite uppmuntran inför en serie bilder som påbörjats där nya språng ut i det okända måste tas.
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Kati – Raised Fist (ink exercise)
Övningarna i bläckteckning fortsatte med ett test av reservoarpenna på ritfilm av hjältinnan Kati med näven höjd i trots eller manande till strid(?).
Undertecknad behöver knappast inspireras av internationella Kvinnodagen för val om motiv, men det var ändå på sitt sätt passande att det var den 8:e mars som man tog fram en idékladd som legat i över tio år.
Det var en av otaliga snabba anteckningar från de bilder som ständigt kommit och kommer för ens inre syn . En kvinnlig figur, i efterhand identifierad som min hjältinna Kati, med näven höjd. I trots, eller segervisst, eller manande till strid? Det var mindre klart. Det som framträdde var posen och gestens kraft i sig.
Eftersom man som bäst håller på att testa sig fram med sina material, just nu olika varianter av bläckpennor, och tiden också är begränsade, valde jag att göra en snabb teckning med dessa, på ett än så länge otestat material.
Det är numera så att själva förberedelse -och designfasen som tar den absoluta merdelen av tiden, och för att inte virra bort mig gjorde jag därför snabbt en figurstudie i helfigur i blyerts, med fokus på själva ställningen och proportioner.
Med anatomin sorgfälligt på plats skissades kläderna på, ett enkelt linne med ärmarna uppkavlade, och lite variationer på några av gesterna och ställningen. Jag gav också vecken av klädnaden lite närmare studium, i bläckpensel bredvid.
Sedan var det dags för själva testdelen av övningen. Jag ville testa hur reservoarpenna skulle fästa på ritfilm av den sort som jag ibland använder för att överföra teckningar som sedan fogas samman från olika skisser eller koncept. Ritfilmens yta är väldigt slät och har en plastig karaktär. Vid teckning med finspetsiga bläckpennor som ger ifrån sig lite färgämne har det inte påverkat så mycket – men väl vid några försök att måla eller använda bläckpensel. Men var går gränsen – dvs hur mycket bläck måste spetsen ge ifrån sig för att det ska börja bli ett problem? Jag greppade således min vanliga Lamy Safari reservoarpenna för att skriva och göra kladdar och började teckna utifrån konceptskisserna på glatt ritfilmspapper.
Resultatet var inte upplyftande. Som synes i den med blåmålade delen så samlas för mycket bläck som ritfilmen inte absorberar i små plumpar, speciellt i slutet av linjerna. Jag begränsade därför reservoartestet till konturerna och klädnaden, och fyllde i crosshatchingen för Katis figur med vanlig bläckpenna för teckning. Lite vitpenna för att ta bort de värsta plumparna lades på, och efter inscanning gjorde jag hela bilden avmättad, dvs gråskaligt svart/vit.
Trots att testet i någon mening gav ett negativt utslag var så är det ju också ett resultat. Nu vet man. Hela processen efter konceptstadiet gick trevligt snabbt, i princip på en sittning trots viss efterarbetning. Som en enkel studie är det rimligt, och resultatet är ändå inom ramarna för målet att helt enkelt klargöra visionen som ligger till grund: av Kati med armen lyft, i en pose som också speglar hennes väsen, i trots eller manande till kamp, segervisst utan tvekan. Passande för henne, som aldrig låter sig besegras, aldrig slutgiltigt kuvas i livet, och en attityd som jag helhjärtat önskar och uppmuntrar hos alla hennes likar, vare sig systrar, döttrar, mödrar och väninnor.
Utseenden, kladdar & övningar (drawing & Ink crosshatch exercise)
En kladd på fyllan som utvecklades till ritövningar med Jean-Claude Van Dammme!
I November 2022 mötte man upp gamla kompisgänget i Uppsala, och efter en väl beskänkt kväll äntrades sista tåget tillbaka till Stockholm. För att inte somna fumlade jag fram blyertspenna och började klottra ner en liten bild på Marc d’Arnevou, en riddare i mina berättelser (se poster med denne Här) för vännen Robert, dennes ursprunglige upphovsman, som var där. Han var dock inte över sig av fyllekladden, och muttrade något om att denne ”inte var tillräckligt lik Jean-Claude VanDamme”. En mångårig man-crush åsido, men visst. Min promillesaturerade kladd var kanske inte överhövan lik The Muscles from Brussels. Kort därefter köpte jag några nya uppsättningar av matta grafitpennor från Faber-Castell samt Sakura Pigma Micron bläckpennor. För ett första test kom ögonen på den där kladden, och tanken blev tja, varför inte, låt oss göra en snabb studie av Van Damme för att testa de nya pennorna och få lite övning medan man höll på.
Först ut var mjuk grafit, som har man använt i decennier nu men det var ett bra tag sedan. De nya extra matta grafitpennorna lovade mörkare svärta och mindre blänk än traditionella dito och visst, jag måste ge dem det.
Det gick snabbt att konterfeja Van Damme någorlunda (se jmf med kladden och fotoförlagan till vänster). Pennorna hade bra spets, gick inte lika lätt sönder som jag mindes, och blänkte mycket riktigt mindre. Övningen var nyttig också såtillvida att man fick praktisera skuggning och valörer, alltid ett litet problem för ens darrhänta jag. So far so good.
Nästa test var dock mer intressant, såtillvida att det var en förstagångsgrej – jag har knappt gjort några porträttbilder med bläckpennor förut, och då mer i en serieinspirerad stil, med konturer och figur i fokus. Förmågan att med hatching, crosshatching och andra tekniker få fram nyanser i tex. människohud -och drag är inte något jag tränat på överhuvudtaget. Men Så Länge Skutan Kan Gå…
Resultatet av min första bekantskap med pennorna var som synes mer en bekräftelse på brister än något annat. Förutom det slappa handlaget, de otillräckligt parallella linjerna och osmidiga övergångarna är den största bristen definitivt oförmågan att visa på skillnader mellan skuggning å ena sidan och textur å den andra. Marcs högra ansiktshalva ser diffust mörk ut på ett sätt som snarare får honom att se raggigt skäggig ut än ett resultat av ljusets infallsvinkel. Jag kan ännu inte riktigt bestämma mig för om det är orienteringen, bredden på linjerna eller den allmänna bristen på precision som är den största bristen – troligen alla tre. Lustigt nog tyckte jag mig dock finna en ofrivilligt bra sak med det: jag gillade uttrycket – det är mer Marc, den medfarne krigaren, än den filmstjärnesnygge Van Damme som kikar fram där. Till Roberts möjliga olycka – delvis lite oförhappat tydliggjort av bläckteckningen, tror jag kan inte att Marc till 100% kan se ut som Van Damme – denne är inte riktigt tillräckligt kraftig för att leverera vad Marc ska, lite för finmejslad och aningen för bildskön för den medeltidskrigare som Marc ska förkroppsliga.
Well, alla är vi nybörjare nån gång, och efterföljande träning kommer förhoppningsvis att något minska fadäsernas djup. Bilden på Besm-i Alam, som gjordes efteråt (se Här), kändes därvid som ett fall framåt. Jag ska återvända till Marc och hans inspirationskälla Van Damme.
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Byzantine Warriors, a return (5)
Halvvägs tillbaka från grova datorproblem i december kommer den sista delen från sensommarens övningar i snabbare målande med vattenfärger (gouache) med bysantinsk inspiration.
Bilden föreställer Mikaleos Synadenos, arvsprins i Aracanea, mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, klädd i stridsmundering. Hans lillebror Ioannes Synadenos avbildades tidigare i del 4 i denna svit (se också tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). Mikaelos är en avgjort mer sympatisk figur, om än hukande i sin dominerande faders, kejsaren Elias II Synadenos skugga, och sedan födseln något av ett paradobjekt att förevisas för rikets undersåtar.
Mikaleos underliggande teckning var i en mening den som kom först, i meningen att den har haft flera års design bakom sig för att fånga det sökta intrycket. Ett antal böcker såväl som källmaterial från mitten av 1100-talet t.o.m. 1400-talet har fått ligga till grund, och ett antal kladdar gradvis mejslat fram vad jag sökt efter, både ifråga om val som framhävde Mikaelos personlighet och den tid han rör sig i.
För den underliggande skissen gick jag varsamt och gradvis fram från lätt blyerts till tuschteckning i sepiabläck m doppad metallpenna för att inte snubbla på någon av de många detaljerna. Idén var att avbilda tronarvingen Mikaelos i en rustning som både återger sin tids senaste framsteg, men som också är tydligt arkaiserande, i meningen att den behåller element som för en praktisk stridsman för länge sedan fallit ur bruk. För hans utseende studerade jag grekiska byster, speciellt en av Perikles.
Mikaelos mundering är som synes en blandning av delvis motstridiga impulser. Den innefattar utdaterade element som de långa pteruges av läder som går tillbaka till äldre numensk kejserlig tid. Likaså är hans utsirade kroppaskydd av härdat läder utåt utformat för att minna om de antika muskelharnesken: men skenet bedrar, för på insidan är det en slags coat-of-plates, försedd med överlappande metallband, av nyaste exklusivt snitt. Hjälmen, smidd i ett stycke, är likaså modern. Hans bär en kavallerists hela beväpning med lans, svärd och sammansatt båge och koger på sin person, och skölden av droppformat snitt i en sele på ryggen.
Själva målningen lät dock vänta på sig, och kom först sent under hösten efter att alla andra bilder i denna svit färglagts. Jag ville vänta med denna för att få upp rutinen och komma närmare att få min idé om denna viktiga karaktär att skina igenom.
Efter test av flera färgskalor valde jag den blå-gula, i kombination mot varmare bruna nyanser. Färgtuberna plockades fram, och de grundläggande färgerna lade på det bruna tuschet. Att lägga på den här sortens grundmålning går numera tacksamt rätt snabbt. Det var de senare lagren, med sina mörkare och högdagrade nyanser som skulle komma att bli utmaningen – som vanligt.
Efter grundmålningen kom alltså det mer tidsslukande arbetet med att dels lägga på skuggade och belysta nyanser utan att förstöra grunden, och de många detaljernas skiftningar. Jag försökte att göra det så mycket jag kunde utan att ta till andra hjälpmedel – till slut tog jag dock också lite Uni Posca vitpenna till hjälp för de starkaste ljusreflekterande metalldetaljerna.
Och så blev det hela någorlunda klart. Jag hade redan siktat på att göra inscanningen, alltid ett problem med min utrustning, till en feature istället för en bugg, och scannade in bilden både som dokument och som ett foto, och la helt enkelt ihop de två varianterna, den ena ljusare respektive mörkare än originalet, och lät dem mixas ihop för att ge maximalt uttryck för de färgskiftningar som är på det målade originalet. Jag är försiktigt nöjd – det är nog den klart bästa i serien, men kunde fortfarande haft en mer varierad och nyanserad färgskala. Jag måste överkomma min tvekan för att blanda in fler färger och skiftningar i t.ex. de skuggiga delarna. Men hursom – ett fall framåt, och det ser iaf. ut någorlunda som jag tänker mig den högborne Mikaelos Synadenos, blivande kejsare för det Arakanska Riket.
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
Indomitus.blog 