Kategoriarkiv: Beväpnade & Rustade Kvinnor /Women in Arms & Armor
Detta är en samlingskategor för arbete på bilder som avbildar kvinnor med vapen i hand eller rustning/andra kropsskydd på sig.
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hera, Queen of the Gods (in progress)-12 Greek Gods (II)
Hera, Gudarnas drottning, äktenskapets och moderskapets gudinna, är den andra i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en någorlunda färdig form.
Den variant på de ”12 olympierna”1 som beställts av Albert fortsätter att rulla uppför sin kulle: efter den första installationen av Ares, Krigets Gud (se länk) har turen kommit till dennes mamma, Gudinnan Hera.
Hera var Gudarnas Drottning i Olympens pantheon, syster och maka till Zeus, gudarnas konung och moder till en skara gudar och gudinnor, från de kända Ares, Hefaistos, Eris och Hebe, till flera mer anonyma. Såsom mäktigast av alla gudinnor, både personligen och ifråga om auktoritet, vågade ingen i gudaskaran med undantag från Zeus öppet trotsa henne. Heras kult var uråldrig och vida spridd, och hon var bland de mest omtalade av alla gudomar. Hera verkar ha framträtt ur den arketyp för en modergudinna med kosmiska drag som överlappar med andra besläktade ”Övergudinnor” i såväl Mellanöstern som den vidare Indoeuropeiska sfären, vilket framskymtar i den litteratur som tilldelade henne samma epitet och inflytandesfär som Gaia, Universums allmoder. Det mörka och farliga draget i hennes varelse återspeglar också en tidigare era där hennes makt över tvedräkt, strid och död går sida vid sida med barnafödande och äktenskap. Hera illustrerar dock tyvärr också det misogyna draget i klassisk grekisk litteratur, i vilken hon såsom Zeus maka gradvis drogs ner med ett ringaktande anslag och ofta reducerades till en svartsjuk och hämndlysten ragata.
Redan romarna noterade det där när de identifierade henne med sin egen Juno, med vilken Hera blev synonym från republikens tid och framåt: deras Juno/Hera återförde en krigisk och majestätisk aspekt jämfört med den rent grekiska Hera, och romarna ärade henne tydligare såsom staden Roms skyddsgudom.
Jag delar mina romerska föregångares sympati och dragning till Hera/Juno, med en ganska tydlig blick av henne för mitt inre, en som jag såg fram mot att kunna gestalta med respekt och aktning såsom hon förtjänar. Och sålunda kom hennes anblick till, klar i sina konturer redan i det tidigaste utkastet, i en frontal pose iklädd tidspassande klädnad, med påfågeln som symboliskt djur.
Hera bär en lång peplos, en föregångare till tunika fäst vid axlarna, över vilken hon svept en himation vilken både här utformats för att verka som den slöja som en gift kvinna bar men också gjorts vid och vindfångande likt en mantel för att understryka ett majestätiskt intryck. Uppmuntrad efter att kontrollerat med en mängd verkliga förlagor (se några ex. nedan) för att se att utformningen av hennes klädnad och andra detaljer höll måttet tyckte jag utkastet var så pass lovande att den direkt kunde läggas till grund för hennes bild.
Jag ville förstås inte göra avkall på den skönhet som är gudinnans signum, men sökte, i passande dräkt, kombinera den, ja integrera den till en del av uttrycket för Heras karaktär, anknytande till den tradition som sedan mer än 2500 år tillbaka betraktar Hera som sinnebilden för en skön, vördnadsbjudande och värdig matriark. I det syftet gjordes dock ett medvetet avsteg från just det traditionella såtillvida att jag frångick den normala kronan eller diademet för att istället ge henne en gyllene lagerkrans, ett tecken för kunglighet som annars mest förbehölls män.
Hera företer också två symboler som associerades med henne i olika eror och regioner : mest iögonfallande förstås påfågeln, traditionell persisk symbol för kejserlig makt, som blev gängse vid Heras sida under hellenistisk tid. I sin hand bär hon granatäpplet, kopplad till fruktbarhet och barnalstring – liksom odödlighet.
Med designen någorlunda skissad, var det dags för huvudsaken – att faktiskt måla den riktiga bilden. För val av grundfärger lades först skissen under som riktmärke. Redan här blev det tydligt att den stora huvudvärken skulle bli påfågeln – eller rättare sagt, dess stjärtfjädrar.
Men det var bara att bita ihop. Under långa nätter, fjäder för fjäder, strå för strå i lager på lager, växte påfågelns imposanta och iögonfallande fjäderdräkt fram, inramande gudarnas drottning. Under processen växte också bekantskapen med det ännu nya verktyget, en enkel HP Elitepen pekpenna direkt på skärm, och dess begränsningar.
Så småningom var det dags att dra undan skissen som stöd, och lägga in skuggor och linjer i färg, samt börja arbetet med att skapa mer färgnyanser, både ljusa och mörka, och börja variera färgskalan också ifråga om toner i olika partier. Speciell omsorg lades på Heras ansikte, den mest finkänsliga delen av bilden.
Under arbetets gång har jag kontinuerligt fortsatt att uppdatera mig och läsa på om antiken och det slog mig att något fattades Hera: de juveler och smycken en högtstående grekisk kvinna skulle burit som tecken på sin status. Baserat på historiska förlagor designades därför i sammanhanget diskreta smycken och lades till.
Sista fasen fokuserade som tidigare på ljusbehandling – fördjupning av skuggor, stärkande av högdagrar, ljusöverstrålning, behandling av matta och glansiga partier, materialeffekter, osv lades till i flera olika och samverkande lager. Resultatet kan ses nedan.
Försiktigtvis kan man konstatera att det hela blev i alla fall…skapligt. Hon ser inte illa ut Hera, och hennes kungliga och respektingivande figur är förhoppningsvis tillräckligt närvarande på bilden, även om fångandet av hennes gudomliga aegis tyvärr övergår min förmåga. Ifråga om målning av kläder och underliggande figur är det ett steg fram från Ares-bilden. Med några dagars distans till bilden kände jag dock att mer skillnader i olika ljuskvalité på skuggningarna i de många veckade och formföljande partierna i Heras klädedräkt behöver tillkomma. Men så långt, så väl. Chansen att lägga på ytterligare ljuseffekter och göra korrigeringar kommer när den bakgrund som bilden kommer att sättas in i för en sammansatt vy av alla de 12 gudarna läggs till. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Hera lyssnades det (bland annat) på ”El Greco” av Vangelis:
”Part 1” ur ”El Greco” av Vangelis
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
The Bear and the Maiden -Kati & Björnen
Övning i bläckpenna för en orädd mö och en björn
Försöken att bemästra de skräckinjagande bläckpennorna fortsätter med en övning i form av en slags utvecklad storyboard för mina berättelser. Intar scenen gör åter favoriten Kati, som efter en dags träning med sin instruktör och tillika älskare, Yakane, hör skumma ljud ute i skogen där de ligger och vilar. Smått förtjust över att det är hon och inte den annars så hypervaksamme Yakane som uppfattat det hela, greppar hon spjutet och smyger sig ut för att kika efter. Och vad hon får syn på är… en jättestor björn, i begrepp att klättra upp för att smaska i sig honung från en bikupa uppe i ett träd.
Jag hade antecknat idén för flera år sedan och stötte nyligen på den lilla noten igen varefter jag gjorde en visuell anteckning av typiskt slag. Björnen står vid trädet och ser sig om efter Kati som kliver fram ur granruskorna eller buskarna i skogen.
När jag som del av min ritrutin kikade i notböckerna trädde den där fram, och jag började fnula på varianter i syfte att göra en teckning av den.
Först gällde det att se igen, klarare denna gång. I ett nytt utkast stod björnen nu upp, med Kati i förgrunden, i en tydligare illustration av deras inbördes storlekar. Björnen är mer i medias res, i förd med att nå bikupan. Kati står i bakgrunden, iklädd endast sitt spjut – jag insåg att hon knappast skulle ta sig tid att klä på sig, då skulle f.ö. Yakane garanterat ha vaknat, och vad skulle det vara för kul med det? Några varianter på björnens huvudposition lades till, för där var jag inte riktigt klar.
Mellan andra projekt återkom jag flera gånger till studierna för den där bilden och producerade olika varianter där jag tittade på bilder av nu levande brun -och grizzlybjörnar för björnens pose och ställning, liksom vidare utforskade Katis figur för att komma närmare det tänkta ögonblicket.
För björnen bestämde jag mig så småningom för en slags kombo av de första idéutkasten – stående men tittande sig om just i det ögonblick denne varseblir Kati bakom sig. Katis ställning genomgick flera förbättringar och blev mer uttrycksfull: hukad med spjutet höjt, vaksam och utforskande och samtidigt oförskräckt, som hon ju är.
Mot slutet gjorde jag en sista anpassning till att Katis björn är en Ursus Spelaeus, eller Grottbjörn, en art som dog ut under den sista istiden med en karaktäristisk look: stort, brett huvud och stor överkropp och en framträdande puckel.
Till sist plockades lite kvalitetspapper fram, och bläckpennor av alla de slag fick komma till: reservoarpennor, fineliners och penselpenna liksom lite vitpenna. Jag utnyttjade tillfället att öva på att lägga bakgrund och miljö lades direkt i bläck utan underliggande skiss.
Och så blev det hela till slut. Scanningen, som vanligt något av ett processens sorgebarn, skapade reflektioner mellan olika bläcksorter och mattade av svärtan, men med lite kontraståterställning blev skavankerna iaf. inte alltför stora.
Figurerna flöt, efter förberedelserna, fram rätt smidigt. Värre var meckandet med träden och omgivningarna, som var lite träligt och också sätter ljuset på att det fortfarande är svårt att samtidigt få till form, valör och textur på saker med pennorna. Kontrast och skuggning är ännu i sin linda och behöver definitivt utvecklas. Jag är kanske mest nöjd med Katis figur, som inte är alltför vanprydande för henne och närmar sig hennes karaktär och uttryck. Björnens pälsighet och ställning lämnar dock en del att önska. Turligt nog får man fler chanser att öva på scenens motiv, för planen är att återkomma till den lite längre fram, och visa hur det egentligen går i det där mötet med den oförskräckta och den store björnen. Som en slags illustration för ens utveckling på nuvarande stadium är det iaf. inte ett totalt misslyckande. Eftersom utförandet skedde i vattenfasta bläckarter är jag också lite nyfiken på att se hur det skulle te sig att lägga lite färg på den, kanske med akvareller.
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Broken Hand Diaries (1)
En tjurskallig mans reflektioner kring en bruten hand.
För lite mer än 3 veckor sedan bröt jag höger hand. Efter påstötningar sökte man vård, och tur var nog det, eftersom ett finger gått av diagonalt och hängde löst i senor och ledband.
Men det var inte utan att man tyckte att ”boten” närmast var lika illa som skadan själv. Efter rättning och gipsning var ens hand förvandlad till en fånig klump med 3 orörliga fingrar, och de två kvarvarande starkt begränsade i sin rörelsefrihet. Jag fick inte stödja handen, helst inte använda den alls sades det mig.
Yeah, right.
Samma kväll var det första man gjorde att ta fram sina pennskrin och papper, sina tangentbord och möss, och börja undersöka just hur mycket jag kunde bajsa på de sakkunnigas välmenande råd. Irriterande nog var det inte mycket: redan tidigare darrhänt var ens grepp nu ungefär lika säkert och pålitligt som Kinas skydd för immaterialrättigheter.
”Du får väl bli munmålare” sa en god vän. Kul och faktiskt uppmuntrande. Det kunde ju faktiskt vara mycket värre. De närmaste dagarna fortsatte jag att öva att i alla fall kunna hålla i en penna rakt utan att tappa den. Och drog mig till minnes något från min fina mors dagar: det finns ju hjälpmedel. Veckan som följde inhandlades bland en del annat, pennförlängare och greppförtjockningar. Och eftersom man inte kan hålla i sudd, införskaffades pennmonterade radermedel.
Sålunda utrustad skreds det till verket, och på tåg och tunnelbanor började jag systematiskt att försöka teckna saker med min så kallade hand. För första veckans fumlande, utförda med vanliga blyertspennor (HB & 2H) plus greppmedlen, valde jag medvetet olika sorters motiv. Ett komplext: ett ansikte; ett mer livlöst objekt med många linjer (halloween hade just varit så varför inte en Jack O’Lantern) samt något mer rätlinjigt för räta vinklar och streck – jag tog den gamla Sophiakatedralen i Kiev, en byggnad som jag studerat. Det gick hårslitande sakta. Men det gick.
Man kunde konstatera att förmågan att göra långa linjer i princip var borta. Precisionen var starkt förminskad, och darrigheten värre än någonsin på grund av oförmågan att vinkla handen – man fick släpa pennan över papperet med hela armen. Att dra sådant som parallella linjer var mycket omständligt och krävde många omtagningar.
Men det gick. Det gick.
Efter de första dagarna kände jag heller inte av den stumma värken i fingrar och handled som var där i allra första början. Oavsett att jag förstås jobbat hela tiden med den brutna handen, var det innerst inne en större ljuspunkt, på det hela taget, att kunna konstatera att man kunde skapa något, hur enkelt och darrigt det än var. Kan man inte teckna ordentligt, kan man iaf. skissa och göra utkast – och lägga grunden för framtiden, i takt med att man läker.
Under veckan som följde har jag således använt mig av tjockkhanden för återta ett projekt som jag funderat kring men inte avslutat: min unga hjältinna Julias fortsatta äventyr. Det verkar passande, att det är med bruten hand som jag tar tag i det. Så att även vad som synts vara bara en negativ sak, vänds för att åstadkomma något positivt.
Så OK. Blyertskluddar kunde man få fram. Men tänk om man ville göra något…med bläck? Eller måla?
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg
En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.
I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.
Kati till Häst, Yakane till fots träning
Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.
Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.
Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.
För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.
En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.
Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.
Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar, toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.
Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd
Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.
———————————————–
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg”
Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö
Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.
Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.
Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.
Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.
För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.
Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.
Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.
Kati & Corinna bakgrund akvarell
På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.
Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.
Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch
Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).
Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.
Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.
PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”
Träningsteckning (11:2) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 får färg
En tecknings väg på väg till en enkel men mer skildrande målning fortsätter, och två kvinnliga kombattanter får lite färg på sig.
I förra inlägget skildrades hur den senaste i raden av träningsteckningar inspirerade av stridsövningar, i det här fallet fäktning, tog sin början från ett foto av två tävlande fångade mitt i fäktningens karaktäristiska snabba utfall. På den baserades en teckning som visade på mina två hjältinnor Kati och Corinna sedda från en liknande vinkel och i snarlik pose.
Den teckningen fick snabbt karaktären av en slags storyboard till en scen i mina berättelser, där vad som börjat som en slags övning eller tävling mellan de två håller på att utvecklas mer till en envig där Kati, nederst på bilden, just har träffat Corinna med ett hårt slag över ansiktet.
I det första stadiet blev teckningen någorlunda klar i och med att den tuschades (se till höger).
Men redan här var den satt på vägen att bli en del i en större helhet, där bakgrund och färgläggning skulle ingå. Vägvalet för denna större illustration föll till slut på en kombination av tusch och akvarellfärg, och parallellt med att jag började skissa och måla bakgrunden som de två figurerna skulle ingå i, förberedde jag en målad variant av de två stridande själva.
Kati & Corinna uppifrån akvarell
Genom att trycka in konturerna med en smal trästav genom ett mellanskikt av karbonpapper överfördes teckningens baslinjer till akvarellpapper. Sedan var det bara att svabba på. Min målningsteknik är nästan obefintlig och akvarell passar egentligen inte speciellt bra som teknik för att måla personer – akvarellens särart skulle dock framför allt komma till sin rätt för den omgivande bakgrunden. Efter att ha friskat upp erfarenheterna från några tidigare kladdar och försök fick jag i alla fall fram en färgskala som åtminstone inte förtörnade blicken för mycket och dög som färgläggning för detta delavsnitt.
Akvarellen scannades sedan in och genom bildbehandlingens magi kunde den kombineras med den tidigare tuschteckningen som en bild där de två elementen låg som skilda lager – se nedan.
Kati & Corinna uppifrån akvarell & tusch
Som vanligt noterade jag hur akvarellens bleka färger i någon mening ”kom bort” och blev ännu mer urlakade och mindre distinkta när de scannades in och kontrasterades med de skarpa linjerna i en teckning. Som tur är erbjuder bildbehandlingsprogrammen möjlighet att i någon mån åtgärda det där. Men det skulle bli en senare fråga, för först måste omgivningen och miljön till den större bild som den hjälpligt färglagda teckningen skulle ingå i som del, skapas. I nästa inlägg kommer det och färdigställandet av vad som börjat som en enkel teckning av fäktande att skildras.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (11:1) – Bättre Fly än illa Fäkta 2
Inspirerad av sportfäktningens värld kom en teckning som satte en fäktningsstrids snabba stötar och utfall i en naturskön och dramatisk miljö.
Den här gången var det ett foto av två kvinnliga fäktare fångade mitt i samtidiga utfall, sedda från en vinkel snett uppifrån, som satte fart på fantasin. Den passade in i den kontinuitet som skildras i min serie av träningsteckningar som tidigare visats här, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna ömsom tränar ihop och drabbar samman. Tankarna gick till en scen där de två utkämpar vad som börjar som en slags träningsmatch, men som snart urartar i en envig till det bittra slutet.
Jag kladdade fram en variant av mina två stridare satta i en översiktlig vy av den miljö där envigen utspelade sig, en klippa som bildar en slags stenbro över en klyfta med en forsande flod på botten.
Det stod snart klart att bilden bestod av två delar som delvis föll isär: dels de två stridande, dels landskapet och miljön. Hur de två senare skulle förenas var en fråga som än så länge fick läggas på is. Jag beslöt mig för att börja med de två sköna fäktarna.
Först skissade jag fram figurerna i hård blyerts, med fokus på kroppsställning och rätt återgivande av perspektiv och betraktelsevinkeln. Detaljer som klädveck, skuggning och annat lades på med vanlig HB-blyertspenna, i en linjerad, typiskt ”tecknad” stil. Kati och Corinna slåss med käppar och har inga kroppsskydd, och den smäll som Corinna därmed får av Kati med käppen måste framgå av hennes uttryck.
Redan då hade jag börjat luta åt att tuscha den där som en delvis egen, färdig teckning som kunde stå enskilt, och först därefter foga in den i den större, sammansatta bilden med bakgrund som en enhet. Blyertsteckningens linjer belades med artliner-penna i radierna 0,005-0,5 mm, och resultatet blev som nedan.
Som den står fram har teckningen förhoppningsvis inte helt tappat inspirationskällans rörelse. Valet av tusch för de två huvudpersonerna tvingade dock fram ett ställningstagande för fortsättningen – det måste rimligen innebära att även bakgrunden måste tuschas – vilket faktiskt inte var vad jag hade tänkt. Hur bilden till sist gjordes klar och fogades samman med sin bakgrund framgår i nästa inlägg.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (10) – Bättre Fly än illa Fäkta (?)
Under en sommar med endast några dagars ledig tid mellan jobb o träning har inte mycket publicerats. Men figur -och designstudier har fortsatt under sena nätter – som en serie teckningar inspirerade av bilder från sportfäktningens värld.
Under arbetet med de här tidigare publicerade träningsteckningarna blickade jag ganska brett på olika sporter och stridskonster för figurernas kroppsställningar och känsla av rörelse. En av de discipliner som återkom var fäktsport, eller sportfäktning som jag föredrar att kalla det.
Trots att sportfäktning har avlägsnat sig väldigt mycket från den stridsorienterade kamp mellan svärdskämpar som utgjort Fäktningen under mer än 4000 år, är dess dynamiska, snabba utfall tacksamma som inspirationskälla för avbildandet av träning av svärdshantering. En av de bilder som fastnade för min näthinna var ett foto på sportfäktare. Bildens behållning, tycktes det mig, är att den fångar en situation av stark obalans mellan parterna, där den ena är helt överlägsen. Jag föreställde mig att den knäböjande parten satsat allt på ett utfall som inte slutat väl…
Tanken föranledde en snabb minneskladd – för det är en situation som passar utmärkt för relationen mellan två av protagonisterna i mina berättelser, när den otåliga och kanske lite väl ivriga Kati börjar övas av den storvuxne stridsmannen Yakane. Redan på klotterstadiet lade jag på mera rörelse för den upprättstående Yakane, för att trycka på att han inte står så statiskt utan måste ta ett snabbt steg åt sidan.
Kladden mynnade ut i en skiss i hård blyerts, där detaljerna kunde mejslas fram. För att understryka Yakanes kontroll över situationen lades detaljen till att han tagit tag i Katis käpp samtidigt som han klivit åt sidan och satt sin egen stav mot hennes strupe.
Direkt på skissen fixerades konturerna och de viktigaste linjerna med halvhård (2B) blyerts, medan skuggor, detaljer och nyanser lades på med mjukare (6-9B) blyertspennor. Med hjälp av stompfer, dvs utsmetare av papper, gjordes övergångarna mjukare och något mer gradvisa. Resultatet kan ses nedan.
Teckningen… funkar iaf. De viktigaste och inspirerande idéerna från originalfotot med fäktarna blev överförda, och den ger hjälpligt en aning om den tänkta situationen som den är tänkt att illustrera. Båda protagonisterna känns väl igen och ger ett rättvisande kroppsligt intryck, eller vad man ska säga. Den läggs således till den växande högen av bilder som visar på träning i stridskonster för karaktärerna. Kanske får den färg på sig så småningom.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg
Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
En liten Sommarteckning
En snabbt tillkommen och färdigställd bild, passande nog av den tidiga sommarens viktigaste figur, min favoritseriehjälte Mirakelkvinnan.
Det var veckan efter premiären som jag och Julian satt och tecknade lite vid skrivbordet: han satsade på Pokemons, medan undertecknads skolblyertspenna drog upp linjerna till den figur som upptagit sig mest uppmärksamhet på sistone (och tacksamt nog, välförtjänt så); superamazonen Diana, alias Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Trots sin tillkomst, helt fritt, närmast lite tankspritt och utan direkt förlaga, var kladden inte fullständigt utan kvalitéer: den andas åtminstone handlingskraft med Diana mitt i språnget svingande sitt svärd. Tack vare det, och att man lovade Julian, undgick den det öde som delas av 90% av de där snabba skisserna: nämligen att förbli som sådan.
Således gick jag vidare, och väl hemma drog jag fram blocket med tracing paper, genomskinligt teckningspapper, för att se om det kunde bli något av kladden. Med några ögonkast på hur Mirakelkvinnan ter sig ut i spelfilmen drog jag upp en OK, inte alltför detaljerad men ändå proportionerlig tuschteckning direkt ovanför skissen. Stilen, en serietidnings-teckning av klassiskt snitt, var tämligen given och utfördes snabbt, utan några korrigeringar.
Kommen så långt var det ingen mening med att avbryta flödet, så varför inte måla den? Under en kväll tillämpades det vid det här laget standardiserade målningsförfarandet med tre grundlager färg (bas-mörk-ljus) ovanpå varandra med några ytterligare lager för ljuseffekter på bilden. Resultatet blev som synes nedan.
För att vara så kvickt framtagen blev den faktiskt OK, den där bilden. Som påtalats i ett tidigare inlägg om Mirakelkvinnan gillar jag verkligen den senaste iterationen av hennes dräkt, med dess tydliga drag av en slags antik rustning samtidigt som den ändå pekar tillbaka på den klassiska dräktens färgskala. Så tjo och hurra för Diana, som gav upphov till denna snabbt tillkomna men inte helt oanvändbara övning.
Filmen ”Wonder Woman”, som i skrivande stund visas på biograferna, vars bakgrund i seriefiguren presenterats och också recenserats här på bloggen, rekommenderas varmt.
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia i https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)
I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.
OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.
Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.
Wonder Woman Comic-con trailer
”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.
Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer
Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.
Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.
Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.
Gal Gadot & Patty Jenkins
Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.
Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.
Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.
Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.
Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.
Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.
Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.
Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer
Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)
En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt: det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.
Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.
För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.
Betyg: Tummen upp
****************************
← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare”
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:
- Internet Movie Database: Wonder Woman (2017) IMDb
- Wikipedia: Wonder Woman (2017 film)
- Wonder Woman’s Officiella Sajt: wonderwomanfilm.com
- Svenska Dagbladets recension ”Wonder Woman – Superhjältefilmen vi längtat efter – äntligen”
- Dagens Nyheter recension ”Patty Jenkins – Wonder Woman”
Mirakelkvinnan! (1) – en Historia om Bondage & Hårdkokta Kvinnokrigare
Den 2:a juni har Wonder Woman, den första fullskaliga superhjältefilmen med en kvinnlig hjälte som protagonist, premiär. Men vem är Wonder Woman, eller Mirakelkvinnan, som vi kallar henne här?
Undertecknad håller Mirakelkvinnan som sin favorithjälte, och ser med stor spänning fram emot filmens premiär. Det verkade därför passande att lite översiktligt titta på bakgrunden och utvecklingen av denna ikoniska hjältinna, som fyllde 75 år i fjol.
Det var 1941, mer än 75 år sedan, som Mirakelkvinnans upphovsman William Moulton Marston med tecknaren Harry G. Peter först presenterade figuren Wonder Woman, Mirakelkvinnan.
Marston var i sig en intressant figur. Som ung hade han forskat på nya tillämpningar på det s.k. systoliska blodtryckstestet, som låg till grund för polygrafen, mer känd som lögndetektorn, och han blev en av de främsta tillskyndarna av användningen av denna apparat. 
Marston hade ett starkt engagemang för den tidiga kvinnliga frigörelserörelsen, de s.k. suffragetterna, och hade tidigare publicerat sina tankar på hur en populär gestaltning av en idealiserad kvinnofigur skulle kunna te sig och syfta till att sprida en föredömlig syn på såväl kvinnor som personliga egenskaper. I samband med tillkomsten av sin seriefigur var Marston uttrycklig i sin ambition att göra henne till en ”perfekt” kvinna, sinnebilden för de kvinnor som enligt Marsten borde styra världen. Marston skall f.ö. först velat kalla figuren ”Wonder Ma”, mirakelmamman, men kom på andra tankar.
Wonder Woman, Mirakelkvinnan på svenska, blev alltså namnet på den stridbara, atletiska och övermänskligt starka seriefigur som 1942 fick premiär i ”Sensation comics”. Både figuren och bakgrunden till hennes krafter och karaktär skilde sig då ut sig från andra superhjältar. Dels för att hon var kvinna, men Marston drog dessutom inspiration från klassisk mytologi och gjorde Diana, som är Mirakelkvinnans dopnamn, till en slags avläggare till de grekiska gudarna och gudinnorna. I serien beskrevs hennes hemort som en dold ö där amazonerna, de kvinnliga krigarna i den grekiska litteraturen, höll sig undan från männens värld. Hennes är också en gudomlig födsel, där hon skulpterades fram i lera och ingöts liv av de grekiska gudinnorna som försåg henne med visdom, snabbhet, styrka och ståndaktighet, liksom med diverse parafernalia som hennes Magiska Lasso, som tvingar den som fångas i den att berätta sanningen.
Mirakelkvinnan lanserades just under den period när USA fullt ut gick med i andra världskriget, något som förstås kom att prägla hennes äventyr och framtoning. I sin patriotiskt inspirerade utstyrsel och flygandes runt på sitt osynliga flygplan kom hon under de tidiga åren nästan alltid att slåss mot nazister o.d., inte sällan sida vid sida med amerikanska trupper, precis som sin manliga motsvarigheter Stålmannen, Captain America m.fl.
Som väntat vållade Mirakelkvinnan snart kontrovers, och hotades såväl av censur för att visa för mycket hud samtidigt som hon anklagades för att vara ”lesbisk” och manhaftig, och förleda ungdomen om kvinnors plats i samhället. Det här speglar en dubbelhet som fanns där från början, i mötet mellan en stark, på mänga sätt progressiv kvinnogestalt och en sexuellt och ur kvinnligt frigörelseperspektiv hämmad kultur – som dessutom blev mer konservativ under 1950-talet.
Följden blev att Mirakelkvinnan, hur föregivet stark och kapabel hon var, ofta hamnade i situationer där hon måste räddas av andra, och att ett enligt tidsandan mer ”korrekt” trånande efter sin manliga sidekick Steve Trevor kom att dominera hennes personlighet. Mirakelkvinnan var den första och länge enda kvinnliga medlemmen i den tidiga superhjältegruppen Lagens Väktare (Justice Society) men det är talande att hon då främst tjänstgjorde som gruppens – sekreterare. 
En lustig detalj som inte uppmärksammades förrän senare var Mirakelkvinnans koppling till bondage, som Marston själv praktiserade med sin fru och älskarinna. Som en följd av det kom den tidiga Mirakelkvinnan osannolikt ofta att hamna i ställningen att vara uppbunden på diverse intrikata sätt…
På 1960-talet skedde en relativ nedgång för superhjältegenren, vilket i Mirakelkvinnans fall ledde till att hon mer och mer porträtterades enligt inspiration från den växande detektiv- och agent-genren. Hennes dräkt och ursprung trycktes tillbaka för mer realistiska äventyr – vilket också ledde till att hon ett tag förlorade sina superkrafter och blev en slags detektiv som bekämpade brott med sin stridsträning och skarpsinne.
Bara det faktum att Mirakelkvinnan fanns och kunde ta plats bredvid grabbarna gav dock möjligheter och när tidsandan växlade fick Mirakelkvinnan åter ett uppsving. I en intressant vändning med klara politiska och ideologiska förtecken kom den ledande feministen Gloria Steinem att reagera på att den mest framträdande superhjältinnan förlorat sina krafter och sin särart, och i en berömd artikel och dito framsida vid lanseringen av kvinnomagasinet Ms. Magazine 1972 propagerade hon för att Mirakelkvinnan skulle återges hela sin forna glans som ikonisk superhjälte. Det här återlanserade Mirakelkvinnan som en feministisk idol – om än en fortsatt tvetydlig och kontroversiell sådan.
Den bestående dubbelheten i synen på Mirakelkvinnan illustrerades när hon för första gången tog steget över till rörliga medier, porträtterad av Lynda Carter i en TV-serie som gick åren 1975-1979. Mirakelkvinnan porträtterades där åter som formidabel, superstark och snabb, men kostymen hon bär var en åtsmitande baddräktliknande historia med blixtlås på ryggen: ett klassiskt exempel på en look som sätter figurframhävande och mycket bar hud framför varje form av praktiska hänsyn. Mirakelkvinnan i Lynda Carters uppenbarelse blev inte desto mindre populär, och för många den dominerande versionen av hur Diana tog sig ut ända in i våra dagar.
En bestående vändning kom på 80-talet när serien fick en välbehövlig nytändning under den skicklige tecknaren och serieskaparen George Pérez, vars detaljerade och utförliga teckningsstil inspirerat många, inte minst undertecknad. Under Perez kom Mirakelkvinnans prominens som en av de allra mäktigaste seriehjältarna fullt ut till sin rätt: Mirakelkvinnan blev superintelligent, starkare än någonsin, kunde nu själv flyga och överleva de svåraste skador, med mera.
Ifråga om bakgrund och stories trycktes det ännu tydligare på kopplingen till grekisk mytologi, vilket också återspeglades i hjältinnans karaktär som fick en klassisk inramning som sedermera blivit bestående. Mirakelkvinnan blev något av en ”tidsresenär”, främmande för vår värld liksom Stålmannen – men istället för att komma från en annan planet kom hon från en annan era, förankrad i antikens hjälteberättelser och ideal. 
Hennes uppdrag till världen är att skipa fred och bekämpa ondska, och hennes läggning tydligt pacifistiskt, trots hennes krigiska fostran. Mirakelkvinnan blev sålunda en kvinnlig hjälte i de klassiska heroernas tradition, kommen för att frälsa en modern värld hotad av Kalla Kriget. Den här Mirakelkvinnan blev kanonisk också såtillvida att den kom att projiceras bakåt, och anses nu ha ersatt de olika varianterna av Mirakelkvinnan från andra världskriget och framåt.
Mirakelkvinnan har fortsatt att utvecklas under 2000 talet, och har omstöpts och återlanserats flera gånger under hägnet av de återkommande generella omgörningarna av DCs seriestall, som t.ex. New 52, DC Rebirth mm.
Hennes relation till andra hjältar och syn på män och romans har pendlat mellan tämligen avståndstagande till mer intresserad. Under New 52-serien t.ex. kom hon 2012 att lämna sin mänsklige sidekick och romans Steve Trevor för att inleda en romans med självaste Stålmannen.
Hennes krigarroll har skärpts, såtillvida att hon mer och mer framställs som en direkt avläggare till de klassiska grekiska hjältarna inte bara i fråga om karaktär men också i hennes roll som krigarkvinna med svärd och sköld i hand: vissa framställningar visar henne som tämligen stridsbenägen, , liksom också benägen på att ta en ledande, proaktiv roll för att bekämpa motståndare och rätta till orättvisor.
En av de mer notabla förändringarna är att hennes ursprung gjorts om så att Dianas magiska födelse från lera visade sig vara en lögn, berättad för att dölja att hon i själva verket är en halvgud, frukten av en förening mellan hennes mor, Amazondrottningen Hippolyte, och överguden Zeus själv. Det här höjde henne till än mer tydligt gudalik status, och sedermera kom hon att ta en av sina klassiska fienders, krigsguden Ares/Mars plats och blev således Krigets Gudinna.
Serier är en visuell konstform, och det kan också vara intressant att notera hur Mirakelkvinnans dräkt, hand i hand med övriga förändringar, speglat tidsandan och tryckt på olika sidor av karaktären. Wonder Womans ursprungsdräkt var inspirerad av samtidens baddräkter och showdräkter för kvinnliga akrobater – vilket är i princip var samma sak. 
Med tanke på den tidsera som såg henens födelse hägrade antagligen också dåtidens populära Pin-up-konst som amerikanska stridspiloter satte på utsidan av sina plan som lyckomaskotar.
Under 60-talet övergav som påtalats dräkten, men den fick en återkomst på 1970-talet, och förblev sedan som den figurnära klassiska utstyrsel som dominerat fram till 2000-talet (se nedan).
Under de senaste 10 åren har dock flera olika varianter testats, med varierande resultat. Kanske som ett svar på den ofta ställda, och motiverade, frågan på varför en alltmer tydligt krigisk karaktär skulle vara så oskyddad och springa runt med så mycket bar hud har flera mer påklädda och rustade varianter lanserats – men de har inte riktigt tagit.
I ett drag som verkar ha tagit inspiration från researcharbetet till filmen ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) där Mirakelkvinnan först presenterades för biopubliken gick serieskaparna tillbaka till en utstyrsel som klart anknyter till den klassiska dräkten, men med en mycket välfunnen twist. 
De har designat om dräkten baserat på de lätta rustningar som hopliterna, de antika grekiska krigarna, bar (det enda lilla felet skulle kanske vara avsaknaden av axelskydd, men det få man överse med…). Kombinerat med de tidstypiska vapen som Mirakelkvinnan allt oftare syns bära blir det en mycket bra och passande dräkt, som tydligt anknyter till hennes karaktär.
Som synes ger gestalten Mirakelkvinnan en intressant inblick i tidens strömningar. Varianter och förändringar genom åren både ifråga om ursprung, karaktär, krafter och kraftnivå, hennes syn på romans med mera har pendlat fram och tillbaka. Den ursprungliga Mirakelkvinnan hade övermänskliga krafter men belades snabbt med en konventionell kvinnoroll. Senare förlorade hon sina krafter och superhjältekostymering men blev mer självständig, för att sedermera återfå sin superhjältestatus, och bli mer tydligt stridbar och upphöjd ifråga om både ledarroll och gudomliga status. Skaparna till den stundande filmen har haft att ta ställning till dessa skilda framställningar när de nu skapar sin version, som troligen kommer att få ett starkt inflytande på hur figuren omtalas och framställs allt framgent.
Demo för Mirakelkvinnans dräkt i ”Batman vs Superman” (2016)
Det kan vara värt att påpeka att Mirakelkvinnan ännu förmår röra upp känslor och kontroverser, på skilda håll. I samband med figurens 75-årsfirande i fjol framfördes idén, som vann brett stöd, att göra figuren till en slags ikon eller ”ambassadör” för Förenta Nationerna som symbol för kampen för kvinnors rättigheter. Men kampanjen stötte på patrull från diverse håll, som dels menade att figuren är ”för sexualiserad” (läs lättklädd) och ”kulturellt Okänslig”. Efter två månader lade FN ner kampanjen. Strax därefter påpekades det närmast självklara faktum att Mirakelkvinnan och hennes amazon-systrar rimligen måste se positivt på homosexuella, i alla fall lesbiska, relationer givet att de bebor en ö endast befolkad av kvinnor. Detta föranledde breda medier såväl som en storm av kommentarer i sociala medier (de flesta dock positiva). De här två exemplen visar att Mirakelkvinnan som figur har en laddning och utgör en intressant projektionsyta för olika versioner av hur en hjälte, kvinna och förebild kan se ut, ännu 75 år efter sin tillkomst.
”Wonder Woman” har premiär den 2a Juni i år. Då återkommer denna blogg med en recension av filmen.
****************************
Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden
——————————————
Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia, se bl.a.
- https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman
- http://www.smithsonianmag.com/arts-culture/origin-story-wonder-woman-180952710/
- http://www.dccomics.com/characters/wonder-woman
- https://comicvine.gamespot.com/wonder-woman/4005-2048/
Om turerna kring Mirakelkvinnans utnämning till FN-ambassadör, se
- https://www.theguardian.com/world/2016/dec/12/wonder-woman-un-ambassador-gender-equality
- http://edition.cnn.com/2016/12/13/health/wonder-woman-un-ambassador-trnd/
- https://nyti.ms/2kpY5Yl
Om kontroversen kring Mirakelkvinnans sexuella läggning se bl.a.
- http://www.hollywoodreporter.com/heat-vision/wonder-woman-is-bisexual-writer-933809
- http://www.mirror.co.uk/3am/celebrity-news/dc-comics-writer-shocks-fans-8949689
- http://www.huffingtonpost.ca/2016/09/30/wonder-woman-bisexual_n_12265652.html
Projekt Storyboards: Ett annat Perspektiv, i flera hänseenden
En bild av vantrogenhet och avsmak över de egna handlingarna kastar ett annat ljus över en scen där min hjältinna Kati reser sig från nedslagning, här sedd med fokus på förövarna.
Tidigare har inledningen till detta viktiga skeende redovisats i flera inlägg, fram till att Kati reser sig efter att ha blivit slagen blodig under sin träning. De bilderna visade främst på Katis stridsvilja och järnhårda beslutsamhet. Men det skeendet är mer mångtydigt än så, inte minst eftersom Corinna och Yakane, de två andra inblandade, bär på motstridiga känslor och reaktioner inför det som händer. Jag ville illustrera också detta för att åskådliggöra det komplicerade och mångtydiga i den scenen.
Om man liknar sin inre bildström vid en film, vilket alltid ligger nära till hands för mig, kan man betrakta det här som del i en serie ögonblicksbilder eller storyboards. Inledningsvis (1) fångades intrycket av träningen och ögonblicket när Corinna slår ner Kati i en överblicksbild snett ovanifrån.
Därefter (2) byttes perspektivet för att betrakta den liggande och blödande Kati som ser upp mot sin motståndare, nedslagen men inte besegrad. Fokus är på hennes ansiktsuttryck och kroppsställning.
Slutligen (3) reser sig Kati upp hela vägen, och står där, utmanande med sin käpp i båda händer och redo för fortsättning, okuvad och stridslysten trots oddsen och sina skador.
Så långt gott och väl. Men det fattas något där, en central del av skeendet: nämligen hur Yakane och än mer Corinna, som är de som utdelar slagen, agerar och reagerar under tiden. Båda är svårt kluvna till det de gör, och speciellt Corinna skulle återspegla det och inte kunna dölja det i slutändan.
I en film skulle man vända kameravinkeln mot henne mellan bild (2) och (3) för att visa på detta: och med det i baktanken kladdade jag fram ett utkast på hur Corina tvekar, stannar upp i en slags förundran medan hon ser ner på den nedslagna Kati just som denna är på väg upp.
Corinna & Yakane ser ner på Kati utkast
I en närmast bokstavlig variant av kameravändning tänkte jag mig åsynen av den tvekande Corinna i grodperspektiv, sett nerifrån. Utkastet hade i förstone med Yakane längre bak i en tämligen neutral pose och stumt ansiktsuttryck. Inför att jag bestämde mig för en mer bearbetad skiss ville jag med hjälp av Yakanes ställning tydligare illustrera den konflikt som Corinna ställs inför: hon vill stanna upp, visa medlidande med den skadade Kati där hon ligger. Yakane sköts därför fram i bilden, pekande ner och tydligt befallande henne att fortsätta och avväpna den liggande Kati. Jag valde den varianten.
Corinna & Yakane ser ner, ifylld början
Av anledningar som kommer att framgå i ett framtida inlägg valde jag att göra den här teckningen inte med blyerts, utan med rent ritkol (Charcoal), som jag testat ett par gånger (se tidigare inlägg). Sådana kolkritor ger en djupare svärta och omedelbar tillgång till fler gråskalor, men är också mycket skitigare och dammar av mer.
Några förändringar av bilden skedde under teckningens gång. I det första utkastet hade Corinna släppt sin käpp, men istället stannade jag för att hon ännu höll fast den, löst vilande på fingertopparna – tanken var att det skulle se ut som om handen inte riktigt ville lyda längre. Yakanes klädsel ändrades också till mer löst sittande plagg som gör hans figur större och mer oformlig, som en kontrast med Corinnas mer avskalade och jämförelsevis mer förmänskligade figur.
Den stora utmaningen med att använda ritkol skulle dock komma med ansiktena. Speciellt Corinnas ansiktsuttryck är det centrala och bärande inslaget i bilden, och jag gruvade mig för att alls kunna få fram något vettigt med mitt valda, kladdiga medium. Här kom dock övningarna i att avbilda Corinnas vackra ansikte (redovisade i tidigare inlägg) till nytta. Efter litet velande blev teckningen mer eller mindre klar som den syns nedan.
Corinna & Yakane ser ner på Kati m bakgrund
Jag var inte helt nöjd, men det var i alla fall ingen katastrof. Uttrycket som jag försökte få fram är sammansatt och kan tolkas på flera sätt. Där finns en slags vantro (över att Kati inte ger sig), parad med en ett drag av bestörtning över vad hon själv gjort, och kanske avsmak inför sina egna handlingar när hon ser vilket vilka följder det får för Kati, som hon ju känner och har umgåtts med. Yakanes kluvenhet visar sig inte på samma sätt i hans bistra och fårade ansikte – men kroppsställningen är medvetet vriden och delvis bortvänd, ett tecken på att även han liksom vill lägga ett avstånd till det som sker, vända sig bort, samtidigt som hans pekande är en klar aggressiv, ja våldsam gest.
Som en sista touch kladdade jag på några mörka mol, uppdykande som från ingenstans, bakom de två.
Det kunde blivit värre. Kanske väljer jag att sätta färg på den där – jag funderade lite över färgskalan under dess slutfas. Som ett annat perspektiv på ett skeende som setts lite enkelriktat tidigare fyllde den dock sitt syfte. För vad som sker när Kati väl rest sig vänder på rollerna på ett sätt som behövde ett slags förebådande eller tidigare antydning.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Från de glömda Arkiven – Kati spänner bågen
En ny djupdykning till arkiven av bortglömda bilder gräver upp vad som var en av mina bästa teckningar då, för ca 10 år sedan: min hjältinna Kati som knäböjande står i begrepp att spänna sin båge.
Trots att den tematiskt faller in i den period som nyligen gett upphov till många bilder och publicerats här på bloggen, av min berättelses protagonister i färd med övning och vapenlek, kom den här teckningen till för ca 10 år sedan, runt 2007. Då var den en av mina fram till dess mer seriösa försök att utan en direkt förlaga (alltså utan att helt sonika rita av ett motiv) få fram intrycket av mina berättelsers favoritkaraktär, den stridbara och vackra Kati.
Återskapat utkast Kati m båge olika poser
Sammanhanget till den här teckningen var att visa på Kati som övar med pil och båge (en variant av asiatisk sammansatt båge), under sin lärare Yakane. Den skulle ingå i ett collage med Kati i olika poser med båge – se det sedermera återskapade utkastet av de olika delbilderna.
För ungefär 5 år sedan förstördes alla inläsningar av teckningen just som jag tänkte publicera den, i en av dessa återkommande datakrascher som plågat undertecknad. Allt som visade på tidiga linjer, skisser och de extra lagren i den hopfogade och behandlade teckningen gick upp i rök.
Som tur var hade den ursprungliga teckningen, utförd i frihand med hård till medelmjuk blyerts (H-6B) på skisspapper bevarats bättre än jag trodde, skyddad i sitt undanstoppade block från den förstörelse som annars drabbat mången blyertsteckning. Tack vare det kan teckningen i sitt originalutförande, före färdigställande av detaljer, åter beskådas nedan.
Frihandsteckningar har svårt att undvika vissa brister i proportionerna, speciellt med en ställning som är komplex med många olika vinklar att ta hänsyn till. Trots att jag försökte vara noggrann var det också fallet här, vilket ledde till att jag mixtrade lite med den för ett par år sedan – men sedan kom andra saker i vägen. Men den var inte glömd: häromåret beslöt jag således att kombinera en ny inläsning av den fysiska teckningen med vissa modifikationer som jag lärt mig genom åren och som något rättar till de bristerna.
Rebecca Ferratti anno 1987
Viktigast var det ifråga om ansiktsdragen: de åskådliggör en klassisk nybörjarmiss, där man ger för stark emfas för de drag som mest står ut. Katis ögon och mun ritades ursprungligen således något litet för stora vilket ger ett intryck mer snarlik en karikatyr eller cartoon än av porträttlikhet med hennes utseendes förlaga – min ofta omtalade musa, den anslående Rebecca Ferratti.
Utan att lägga till eller dra av något tillämpade jag därför försiktigt fingerverktyget och justerade, drog och jämnade i ansiktet för att föra den närmare Rebeccas. Resultatet blev lite oväntat på flera sätt – uttrycket förändrades något, blev mer bestämt och blicken fastare ut mot betraktaren. Kombinerat med bättre bevarande av gråskalan och kontrasterna kom den ursprungliga blyertsteckningens skiftningar och skuggning fram mycket bättre.
När jag i år beslöt att publicera den gjorde jag några sista justeringar av bågens längd – det var allt. Ovan framstår nu bilden sådan som den först tänkts.
Med alla sina brister måste jag säga att den där teckningen har en speciell plats i mitt hjärta. Posen är bra, den gör Katis figur och utseende i alla fall hjälplig rättvisa, och det litet sammanbitna, bestämda uttrycket passande för henne i den aktuella situationen. Många detaljer, som hennes fattning av bågsträngen med tumgrepp, blev korrekta och värda den uppmärksamhet de gavs. Och viktigast är att trots att den var en av mina första försök, den i någon liten mån fångar vad jag ser framför mig när jag tänker på Kati.
PS. När den nu en gång blivit lite ”klar” måste den förstås färgläggas… det kan aldrig bli för mycket Kati.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig
En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.
Kati reser sig – Blyertsteckning
I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.
Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.
För den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.
Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.
Men sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.
Katis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.
En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.
Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.
Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (7) – Arising, eller Att Resa Sig
Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.
Det som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.
Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.
Jag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.
Kati reser sig – mjuk blyerts på hud
Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.
Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.
Kati Arising – reser sig blyertsteckning
Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.
Jag blev nöjd med teckningen i alla fall. Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (6) – You can Hit but Never Break Me
Serien av teckningar på temat träning tar fokus på förmågan att uthärda, förbli utmanande och okuvligt beslutsam inför smärta och förnedring.
Såsom förut illustreras detta med scener från mina berättelsers A’ratauma. Det framgick i förra inlägget i denna serie hur den oförvägna Kati tvingat sitt ex, krigaren Yakane, att träna henne i stridskonsterna. Denne svarar genom att försöka avskräcka henne med hårdheten och obönhörligheten i sin träning, och Kati får som en följd dagligen ta kopiösa mängder stryk från Yakane och dennes mer erfarna elev Corinna. Katis viljestyrka och envetenheten i hennes karaktär sätts på ett avgörande prov, men trots förödmjukelsen låter hon sig inte knäckas. Istället skärps hennes vilja än mer, slipas av vreden och förbittringen och smärtan till en fruktansvärd egg som skulle utkräva sin hämnd.
Rebecca Ferratti
Ett av de många utkasten kring det här skeendet sökte just fånga den där inre drivkraften och hur den skulle skymta fram även när Kati befinner sig på sin lägsta punkt. Katis utseende är som alltid inspirerat av min musa, den amerikanska aktrisen och modellen Rebecca Ferratti – men för den här bilden fanns egentligen inga förlagor, utan jag fick utgå från min känsla för hennes figur och ansikte i denna tänkta situation.
Skissen, tillkommen med enkel blyerts, artade sig trots svajig porträttlikhet oväntat lovande tack vare vad som måste betraktas som ett misstag: frestelsen att måla dit blod direkt med rödfärgen från ett nytt set mangapennor…
Trots , eller kanske tack vare, den märkliga färgblandningen blev intrycket starkt. Kati, blödande och liggande på marken efter att ha slagits när ännu en gång, ser upp på sina plågoandar. Det är i ögonen och det chockerande med blodet som rinner över hela ansiktet effekten uppstår. Ställningen blev också bra rent mekaniskt – det framgår förhoppningsvis att trots att hon slagits är på väg upp, mödosamt, sträckande sig efter sin käpp.
Jag bestämde mig för att göra en tuschad variant för påföljande målning. Med hjälp av genomskinlig film lades tuschlinjerna på plats… med blandat resultat. Papperet kom att inte ligga helt rätt, och ansiktets detaljer blev därför tämligen…sneda. Tack och lov märkte man det där, och efter att ha scannat in båda skisserna kunde det korrigeras med GIMPs hjälp i samband med färgläggningen. Sistnämnda gjordes i den numera brukliga tekniken med många överlagrade färger och ljus- och mörkerlager som kompletterar varandra.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Det hela gick tämligen snabbt, men jag är faktiskt nöjd. Trots sina brister fångar den min sökta känsla, av en hjältinna som hur illa tilltygad hon än är, aldrig ger upp. Som reser sig, igen och igen. Och den låter också skymta fram den vrede som är i henne, som är en del av hennes brinnande väsen.
Min vän sade det väl, när han såg närbilden på hennes ansikte, och citerade en sång som han visste låg i bakhuvudet när jag ritade bilden.
Katis blick när nerslagen
”You can Hit, but Never Break Me – this is what I’m made of”
Det skulle kunna vara Katis valspråk. Hon är skön för min syn, ja den skönaste av alla – men där finns mycket mer att beundra, än enbart ögat möter.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
Sången ”Made Of” som det hänvisas till ovan var först bekant för mig från ursprungsversionen av Nause från 2011. Senare vann låten ny popularitet efter att den använts med god (om än något långsökt) effekt av Volvo för deras bilreklam, i en version sjungen av Viola Martinson. Den versionens kombination av texten tillsammans med den ljusa och nedtonade rösten gjorde intryck också på mig, och ledde mina tankar till min hjältinna. Kati har en ljus, flickaktig men tydligt beslöjad röst, och orden lyder närmast som en sammanfattning av hennes okuvliga anda: se texten med sången i länken nedan.
Indomitus.blog 