Kategoriarkiv: Medeltid Europa /Medieval Europe
Tournament in Color
En teckning får lite färg på sig med datorns färgspruta
I ett tidigare publicerat försök till större bläckteckning Tournament Exercise (se länk och nedan) fick en scen som i decennier dansat för ens inre syn till slut någon slags representation: en tornering i äkta högmedeltida stil från mina berättelsers Aratauma, där protagonisten Marc D’Arnevou sänder en motståndare på luftfärd. I förgrunden iakttas dennes bravad av de andra berättelsefigurerna Jack, Corinna och Yakane.
En hel del destillerad research till alla detaljer å bilden gick in i den där, och jag var försiktigt nöjd, så pass att men funderade på att färglägga den. Frågan var dock: hur? Teckningen ifråga gjordes på skisspapper som inte lämpar sig för målning. Jag lekte, speciellt efter att ha utökat verktygslådan med ett ljusbord, med tanken att överföra den till akvarellpapper och göra en målning med vattenfärger. Teckningens tämligen färdiga utförande mad alla linjer och crosshatching hade dock gjort det till ett träligt projekt. På grund av andra projekt med mer digital inriktning kände jag också ett behov av att återvända till digital färgläggning, efter att under en längre period mest ha jobbat med traditionella medier.
Sålunda greppades digitalpennan och Pad-funktionen, och ut i den digitala färgen bar det åter. Resultatet kan ses nedan.
Att helt och hållet lägga färg på en färdig bild med flera plan och arkitektoniska såväl som figurdetaljer är en ganska seg och långdragen process, speciellt om man också har vissa idéer om sådant som ljussättning. Under flera veckor under våren lades lagren på, med ett öga på att bevara teckningens, tja tecknade kvalitéer samtidigt som en iaf. inte helt verklighetsvänd ljussättning och färgskala användes. Ärligt talat infann sig en viss träsmak efter ett tag, och när jag till slut bestämde mig för att det fick vara nog hade alla idéer till behandling ännu inte uttömts.
Sedd till sin arbetsgång och sina komponenter är det kanske inte så illa, men det undgår mig inte att det är något som saknas. Trots ett bitvis ganska noggrant och differentierat arbete med sådant som skuggor och högdagrar samt matthet och färgtemperatur är det något som förtar känslan av fart och fläkt och också djupet i bilden. Jag är inte säker men undrar om inte en kanske mer stiliserad färgskala med större matthet parat med avstånden skulle blivit bättre. Jag undrar om det trots allt inte skulle blivit bättre som en riktig, traditionell målning ändå, eller åtminstone färglagd med ett mer traditionellt anslag. Jaja, det får anstå till nästa gång.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Pure Ink Challenge / Bläckutmaning för Kati
Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.
Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.
En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.
Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.
Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.
Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.
Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.
Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.
Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.
Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.
Giro de la Roc – snabbporträtt i bläck m Armand Assante
En återblick på en figur från film och rollspel för ännu ett snabbporträtt i bläck, inspirerad av Armand Assante och filmen ”1492”.
För veckans brottning med darrhänt bläckteckning återvände jag till svunna dagar, då rollspelande i det som sedermera skulle bli mina berättelsers värld Aratauma först började få sina konturer. Under intryck från film, serier, böcker och historia plockade jag då liksom nu in minnesvärda och intressanta karaktärer rakt in i våra äventyr. En av dessa ”direktimporterade” personager var den härligt krasse Sanches, den antagonistiske spanske skattmästaren spelad av Armand Assante i den sevärda filmen ”1492 – Conquest of Paradise” (”1492 – Den Stora Upptäckten”) om Christofer Columbus ”upptäckt” av Västindien.
Det slumpade sig så att äventyrarna kom till motsvarande det medeltida Katalonien och en figur behövdes för en roll som lätt antagonistisk makthavare nära den högsta makten. Voila lyftes Sanches, omdöpt men i övrigt mer eller mindre omodifierad in i händelsernas mitt såsom kungen av Salamoras rådgivare Giró de la Roc. Jag var medveten om tidsskillnaden mellan 1492 och den era som våra äventyr utspelades i, nära slutet på 1200-talet, och planerade att göra en historiskt anpassad teckning av Giró.
Som saker då utvecklades kom man inte vidare från en grundläggande kladdskiss för att ta in Armand Assantes intryck från filmen, men när jag nu bläddrade lite bland gamla skisser för mina veckoövningar föll min blick på den där.
Sålunda bestämdes på stående fot att Giró till slut, efter decennier av väntan, skulle få ett historiskt korrekt konterfej – eller i alla fall en slutförd teckning. Med ett sidoöga på att förbättra min haltande crosshatch-teknik och pröva en ny COPIC multiliner 0,05 mm för ändamålet, återvände jag till fineliners i bläck för ännu ett snabbt teckningsporträtt.
Det blev två sittningar, en för lite skissande och val av vinkel för Armand Assantes ansikte tillsammans med kontroll av historiska källor för kläder och övrig utstyrsel som alla kunnat beläggas till perioden runt 1300. Därefter körde jag i ett enda slag hela teckningen med en blandning av Sakura och Copic finspetsiga pennor – de sistnämnda i de minsta storlekarna 0,05 och 0.03 mmm för detaljer. Jag provade också att tillämpa Markerpenna på mörkare partier mot utkanten av bilden. Ansiktet tog, som numera är fallet, inte alltför lång tid att få till – värre var det med Girós ämbetskedja, vars myckna smådetaljer verkligen utmanade ens kassa handlag. Men det hela blev iaf. tja OK. Som övning för att stabilisera handen och jobba lite på att få fram olika valörer med enbart bläckpenna var det ännu ett nödvändigt steg, och jag är också lite glad åt att få beta av ännu en av de idéer som legat och jäst i årtionden.
”1492 – Conquest of Paradise” är ett filmiskt verk med många kvalitéer, men också många förbehåll. Filmen är historiskt starkt vinklad och förskönar Christofer Columbus verk och leverne: Columbus var förvisso ambitiös och djärv, men med allra största sannolikhet också skyldig till mycket av det som lades honom till last, såsom utsugning, nepotism och usel administration i de nya underkuvade områdena i Karibien. Svårt förläst på tidigare reseskildringar såsom Marco Polos resor och korstågslitteratur framhöll han ända till sin död att han funnit vägen till Asien och förstod troligen aldrig att Amerika var en helt ny landmassa. Filmens framställning av Columbus som en idealist och rebell med närmast moderna jämlikhetsidéer är mycket långt från verklighetens opportunistiske streber, präglad av sin tid och klass, den italienska stadselit vars burdusa och av underlägsenhetskomplex ridna framfart skulle komma att bli emblematisk för den tidigmoderna epokens och gryende kapitalismens noveau riches.
Trots sina historiografiska brister gjorde dock filmens anslående visuella uttryck och ljudspår ett outplånligt intryck på mig. Filmen är mycket välgjord ifråga om sceneri, rekvisita och miljöer, med Ridley Scotts karaktäristiska användning av ljus och dynamisk kamerateknik som ger upphov till anslående scener som fastnar på näthinnan. Vangelis ackompanjerande musik används med full effekt som få andra kunnat efterlikna – även stående på egna ben är albumet fantastisk, och återkommer med rätta bland listor på det bästa som någonsin komponerats för en film (original soundscore).
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Watercolor portrait exercise w. Sophie Marceau
En (för mig) supersnabb övning i direktmålning av porträtt i akvarell
Den franska skådespelerskan Sophie Marceau (se IMDB) kom för min blick första gången i filmen Braveheart (1995), där hon spelade rollen som prinsessan Isabelle av Frankrike, gift med tronarvingen Edward (II), som till filmens ”onding” kung Edward I ”Longshanks” av England.
Det finns en hel del av säga om hur den rollen är skriven, men oavsett historisk korrekthet hos hennes rollfigur gjorde Sophies gestaltning av den annars oftast förtalade Isabella intryck på mig, och ledde till vissa efterforskningar kring perioden i böcker och historiska krönikor från perioden (1295-1358).
Det kom att slumpa sig så att en karaktär kom att ingå i den tidens rollspelande, och sedermera i det mer berättande narrativ som jag sedan kom att hålla mig med, till vilken Sophies gestalt passade. Josyanne de Sabran var hennes namn, en lågadlig dam, romantiskt kopplad till den här tidigare avbildade riddaren Marc d’Arnevou, men med en fyllig historia i sin egen rätt. Stridbar, rättskaffens och djärv, tillhör hon en religiös minoritet motsvarande vår världs Katharer, vilka förföljdes av kyrkans inkvisition och den nordfranska makten tillika. Jag hade ritat Josyanne tidigare, i två gruppbilder med Marc (se nedan), men det var innan jag helt bestämt mig för att förläna henne Sophies Marceaus gestalt.
När jag nyligen kände behovet att göra några övningar i syfte att förbättra min stappliga målarförmåga, specifikt för porträttavbildning, kom Josyanne att bli en av de ansikten jag valde. Syftet var att jobba upp relationen mellan snabbhet och precision med akvareller, och att göra det direkt – utan någon riktig teckning eller ens fullvärdig skiss under. För att sätta sig själv på prov, valde jag att helt fokusera på ansiktet på ett förvisso litet papper (ca 20×15 cm), men definitivt större än något jag vågat mig på tidigare med de villkoren.
Så – några fåtaliga markeringar för ögon, näsa, mun samt lite konturer – och sedan bar det direkt av med penslarna på det fruktade (nästan) vita papperet. Ca 2 timmar senare, inklusive torktid mellan lagren, var det hela gjort.
Det blev förstås tämligen primitivt: övergångarna är ganska grova, penselföringen saknar elegans, och porträttlikheten är inte sådär lysande. Men det är ändå ett slags fall framåt, jämfört med vad man gjort förr. En sådan här övning är lika mycket till för självkänslan som för att bara från en bild till en annan förbättra ens teknik. Att överkomma sin nervösa läggning och tidspressen och våga lägga mer nyanser för hyn, träna på att försöka få fram skillnaden mellan upplysta och skuggade delar. Allt saker som kan och måste bli mycket bättre – men tills dess, är det ett steg på vägen, ett nödvändigt sådant för andra porträtt som är i sin linda eller i vissa fall redan påbörjats.
För intro om den fascinerande prinsessan Isabella av Frankrike, se t.ex. hennes artikel i Wikipedia. För mer fokus på hennes liv i detalj kan man t.ex. läsa Kathryn Warners ”Isabella of France: the Rebel Queen” från 2020.
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
”Corinna’s First Kill” – In Color
En kladd som växte till en full bild av första gången Corinna dödar får lite färg på sig.
Det var mer än 12 år sedan tuschteckningen ”Corinnas First Kill” kom till (se inlägg Här). Från en kladd utvecklades den helt spontant till en mer fyllig bild. Trots sina brister var jag nöjd med hur den teckningen just oplanerat växt ut, från de centrala elementen med karaktärerna i fokus till en hel scen med miljö och bakgrund som återgav det ögonblick som skulle visas.
Det var det då för mig helt nya redskapet tuschpensel som drog iväg med mig, och det som först bara skulle bli en övning i att lära sig hålla i penseln utan att motivet såg ut som en zebra blev otippat en tja, riktig teckning, med bara minimal hjälp av vanlig tuschpenna.
För syftet att fortsätta öva på målning och färgläggning med vattenfärger, företrädesvis akvareller och lite tjockare tempera, har en del av de där gamla teckningarna tagits fram igen. ”Corinnas First Kill” hade också flera saker som talade för sig, såtillvida att den utförts med helt vattenfast bläck. Nackdelen var dock att den ju tillkommit oplanerat – vilket på den tiden alltid betydde på vanligt 80-gramspapper, som alltså egentligen inte tål att målas på.
Well, det fick väl bli en del av utmaningen. Med penslar i hand och tand för tungan skreds det till verket med Winsor&Newtons sockerbitar.
Det hela togs snabbt, på en sittning – och resultatet blev väl därefter. Färgerna satt rätt, man börjar få åtminstone någon form av precision där. De är dock lite, tja, platta, bilden har en påtaglig avsaknad av ljuseffekter förutom de mest rudimentära skuggor och högdagrar. Det är fortsatt något som man har svårt för i akvarell: eller, vem försöker man lura – man är kass på det i alla medier. Det hade varit på plats att få till skiftningarna av ljuset mellan trädkronorna, och jag gjorde några tentativa försök men papperet höll redan på att lösas upp redan som det var, så man kan skylla lite på det. Inscanningen var ett meckande som vanligt.
Allt som allt ångrar jag dock inte färgläggningen – det tillför något till bilden, och gör den iaf. något mer levande. Det där är ett viktigt ögonblick, när Corinna för första gången tar en människas liv, och till råga på allt ser sin motståndare rakt i ansiktet medan livet flyr ur honom. Ett hemskt minne, som alltid skulle förbli hos henne, även när hon sedan utvecklas till att bli en fruktad stridare och avslutare av många, många fler liv.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för fantasyvärlden Aratauma i tråden
”In the Company of Friends” in color
Teckningen ”I Goda Vänners Lag” får färg på sig.
Tidigare har bläckteckningen ”I Goda Vänners Lag” förevisats. Driven av arbetet med en tidigare teckning, Torneringen i Salamora, tog jag till slut fatt i en idé till en samlad studie av de viktigaste karaktärerna i denna del av berättelserna från min fantasis värld Aratauma.
Den blev inte så dum, den där, och det styrkte en tanke som funnits redan från början: att så småningom göra den färglagd. Bilden hade tecknats på papper av akvarellkvalité, så valet stod närmast mellan de två vattenfärgerna klassiska akvareller (”sockerbitar”) eller de lite tjockare tubfärgerna av gouache-typ.
Delvis i syfte att skynda fram det hela gjorde jag snart efter teckningens färdigställande en färgkarta, där jag provade fram nyanser på en tuschskiss för att få en slags idé av hur den samlade bilden skulle kunna te sig.
Det som kanske mest satte mina nerver i dallring var att karaktärerna på bilden är starkt influerade av verkliga förlagor. Det hade varit illa nog att få fram dem med bläckpennorna – målandet skulle ge ampla möjligheter att underminera deras porträtt till en samling opersonliga staffagefigurer.
En påminnelse om influenserna för karaktärernas utseenden – medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och Rebecca Michelle Ferratti.
Delvis för att just kunna bevara mer av den underliggande teckningen föll valet av färg på de klassiska tunna akvarellerna. Det för med sig andra problem vid t.ex. inscanning, men det fick bli en senare fråga.
Jag satte mig så i verket och började lägga ut de första lagren av ljusa valörer för att därefter gå mot mörkare toner. En ögonblicksbild av läget efter ca 1 1/2 lager kan ses till vänster.
Lager på lager tillkom. Pillandet med sådant som heraldiska utsmyckningar visade än en gång begränsningarna i ens handlag, något som tyvärr också gäller den fortsatta oförmågan att variera färgernas temperatur och sådant som effekten av direkt ljus på olika material. En del detaljer var förstås behagligare att ägna sig åt än andra – jag var speciellt omsorgsfull med Katis uttryck, bildens tveklöst viktigaste enskilda bit att få rätt, och också den svåraste, mest subtila.
Inscanningen gav som vanligt upphov till efterarbete – scannerns svårigheter att få fatt på de semitransparenta akvarellerna föranledde en del mixtrande med färgmättnad och ljusstyrka, vilket i sin tur gav upphov till diverse artefakter som fick avlägsnas manuellt. Det blev ändå inte så bra – scanningen gör färgerna mer matta och livlösa än de ser ut IRL, och har dessutom en olycklig tendens att ”klumpa ihop” dem på papperet, så att vad som ser mer flödande och nyanserat ut blir grynigt digitalt.
Jag är trots allt nöjd, och glad att jag gjorde den. Även om det det blev lite si och så med allas porträttlikhet, så förblev de tydligt distinkta individer med med sin egen framtoning, något av den ”air” som jag önskade kunna förmedla. Speciellt Kati, vars karaktär och verkan på sin omgivning närmar sig det, som jag ser för min inre blick. Det här var en ”tät” bild, där varje figur, pose och klädesdetalj, varje artefakt, berättar en historia, för sig och tillsammans. Från stilen på Marcs tunika, utformningen av Yakanes sköld, Imres matpåse, Corinnas svärd, Marcs, väst, Katis sandaler…och var allas blickar går, allas kroppsspråk. Varje tum och beslut har en innebörd, och bjuder på möjlighet att dabba sig. Precis sådant som förr skulle fått en att tveka, dra ut på det i det oändliga, notera brister och inkompetens från ens sida, stirra sig blind på vad som saknades istället för allt som är där.
Kanske är det åren som lärare som äntligen har börjat lära även mig något. Även när det finns mycket man inte vet, inte kan, ska det inte hindra en från att handla. Att använda alla sina resurser, ta tillvara alla möjligheter att lyckas. Och när det inte blir perfekt, vilket det aldrig blir, så har man i alla fall åstadkommit något. Något som finns, att lära av, och ta avstamp från. Nästa gång skall det bli mer, och bättre.
För Mina Vänner, och för Kati
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Zoe & Anna hatching exercise storyboard
I en snabb övning för tuschpennor provades att få fram miljöer och ljuseffekter för en speciell stämning, helt utfört i hatching-crosshatching-teknik.
I ännu en övning mellan varven togs bläckpennorna fram i syfte att förbättra tekniken, denna gång med tonvikten på miljö och helhetsintryck snarare än figurer eller handling. Idén var att se om man kunde s.a.s. ”fylla” bilden, skapa en tät och tämligen komplett miljö och dess stämning med bara linjernas hjälp.
För syftet valde jag utkastet till en scen i berättelserna med en vidhängande kladdanteckning, gjord för flera år sedan. I den har den här tidigare omtalade Zoe och hennes tjänarinna Anna blivit antastade och hotade av symmories, de maffialiknande gatugäng som befolkar gränderna i den myllrande staden Aracanea. För att inte bli sedd har den skakade Zoe tagit sin tillflykt till ett stall, där hon tröstas av Anna.
Bilden jag såg för mitt inre fångade ett ögonblick av utsatthet och förtvivlan, utan några stora åthävor eller inzoomning på personernas ansiktsuttryck eller andra sådana detaljer, utan genom kontrasten mellan figurerna och den omgivande miljön, accentuerad med ljusets hjälp.
Efter en snabb frihandsskiss för att lägga huvuddragen i perspektivet och placeringen av den sparsmakade rekvisitan gick det hela till direkt teckning i bläck. Mycket av grundlinjerna utfördes med reservoarpenna, men sedermera tog jag även till fineliners mellan 0,03 och 3 millimeter, och vad det led också bläckpensel och vitpenna.
Och så blev det hela. Det är ju en rätt enkel bild, om än omständlig att utföra med sina talrika linjer. Resultatet är som vanligt en blandad kompott. De distinkta linjestilarna för att visa på själva den materiella miljön, träet, stenen och höet, blev väl…OK, liksom de tillräckligt differentierade nyanserna eller valörerna hos det som ligger i skugga respektive mer upplyst. En viss ängslighet och brist på teknik ifråga om de mer extrema polerna av ljus och mörker framgår dock: de mörka partierna skulle nog blivt än mörkare, om man haft tekniken och kanske öga för det. Metoden jag valde för att visa på det inkommande ljuset från vänster är grov – lättare hatchning av bakgrunden längs ljusets väg i kombination med rätt yvigt påläggande av vitpenna. Vad gäller totalintrycket känns det som om omgivningen kunnat göras ännu något mer vertikal, i meningen smalare och högre – jag tänker mig att det nog skulle förstärkt känslan av figurernas litenhet och utsatthet.
Jaja, som övning var det i alla fall ännu ett steg för att bli närmare bekant med pennornas bruk, känslan för passande linjebredd och vikt, samt valet av riktning och täthet för streckandet. Och som ännu en slags storyboard för att illustrera en scen ur berättelserna är den iaf inte fel.
Andra skisser och bilder på Zoe finns under Kategorin ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
In the Company of Friends – I Goda Vänners Lag (Fantasy drawing)
Saga och verklighet kom samman i en bild av och med goda vänner, både IRL och i fantasins värld.
Inför valborgshelgen styrdes en efterlängtad sammankomst av Kompisar från Förr upp i Stockholm, vilket inspirerade till en bild som väl borde gjorts för decennier sedan. Det gamla rollspelsgänget, som inspirerat sedan dess, har länge förtjänat att föräras med ett slags porträtt. Som våra dåtida fantasterier har inspirerat mig till berättelser ända sedan dess, har det också framkommit ett tillfälle när alla var samlade och på plats – vad kunde vara mer passande?
Det här är förstås en idé som man grunnat på ett tag – 2016 drogs i sedvanlig ”tunnelbanestil” ett par kladdar på en slags tablå upp där de viktigaste karaktärerna från mina berättelsers Aratauma, vilka går tillbaka på rollspelskaraktärer, upp. Tillfället skulle ha varit den här tidigare omtalade Torneringen i Salamora, där såväl Kati, Jack, Yakane och Corinna, liksom sedermera Marc och dennes väpnare Gerard närvarade. Den sammanhållande idén var karaktärerna i samtal runt torneringen, i sina utstyrslar för tillfället.
De där kladdarna kom att bilda grundkonceptet i den bild på kompisgänget som nu tog fastare form. Under loppet av en vecka drogs riktlinjerna upp för en riktig bild. Positionskladden till höger visade på hur jag tänkte mig att figurerna kunde tänkas stå invid varandra på papperet.
Grundiden med bilden var inte bara att porträttera vännerna i helfigur utan att skildra dem relaterande till varandra, i samspråk. En idé från det som skedde då kom upp – Kati målade nämligen en vapensköld åt Yakane. Det där fick bilda det sammanhållande tillfället, när alla naturligt skulle ha tyckt och kommenterat det hela. Det var passande på mer än ett sätt.
Parallellt började mer distinkta skisser för alla figurer, med deras kroppsställning och allmänna anblick dras upp – med ett ständigt öga förstås, på tidsmässig rimlighet. Bilden gav möjlighet att realisera något av det research, utkast och kladdar som gjorts genom genom åren, här sadlade för syftet att skildra allas särprägel och personlighet i någon mån.
Ambitionen var att visa på ett gäng av förvisso historiskt utstyrda och utrustade personligheter – men där alla sticker ut, inte bara i kraft av sina allmänna utseenden, utan också för vad de bär: deras parafernalia avspeglar deras personligheter och är alla säregna och ”aviga” på något sätt. Alternativa ställningar, figurernas inbördes storlek och en genomtänkt idé om grad av porträttlikhet kom in i bilden i det här stadiet.
Under veckans gång var det en figurs ställning som skavde – från att ha tänkt Gerard som sittande med Marcs hjälm och testat flera olika sådana ställningar bestämde jag mig för en mer upprätt position. I sista stund lade jag också till en karaktär som också närvarade då det bgav sig, om än i tämligen annorlunda form: ordensbrodern Imre de Zanga.
Angående grundvalen för de olika figurernas porträttering, fick man här välkommen chans att arbeta lite på att skapa minspel utifrån de förlagor som i mer eller mindre grad inspirerat utseendet för karaktärerna. Stackars Corinna som är beslöjad på bilden, var ett undantag – men för alla de andra blev det en trevlig utmaning att skildra dem som glada och pratsamma, snarare än de ganska stoiska och/eller hårda miner som annars oftast vidlåder ens alster.
Medsols från vänster hörn: Colin Farrell, Samantha Dorman, Gaspard Ulliel, Francesco Quinn, Dwayne ”The Rock” Johnson, Jean-Claude van Damme, och – det bästa till sist – Rebecca Michelle Ferratti.
Efter några dagars nattliga förberedelser var det dags att sätta igång – en styrande linjeskiss drogs upp på seriöst, beständigt 300g papper. Det tjocka papperet är mördande för pennors livslängd, men kan blev det någorlunda lyckat var det ju tusan om man inte skulle vilja måla det hela. Sedan var det bara att fräsa igång.
Själva bilden gjordes i min nuvarande teknik under utveckling – bläckpennor i finlinjestil, med viss assistens från reservoarpenna, penselpenna och vitpenna. En klassisk bläckteckning således, där skuggor och i någon mån valörer återges med hatching/crosshatching.
Och så här blev det hela till slut. Det ett meckande med all ringbrynja, som det ju knappt går att göra vettigt med bara bläckpenna, i alla fall på min nivå. Generellt kan man konstatera att det är lite kvantitet-över-kvalitet med bilden. Detaljgraden skulle kunna vara bättre, och begränsningarna i variation som skulle göra olika former av representation, t.ex. av material kontra skuggor, är klara. Men totalintrycket blev inte så illa ändå. De ser faktiskt ut någorlunda som jag tänker mig dem, mina vänners avatarer och deras följeslagare. Dräkter och annat är i alla fall historiskt, tja inte felaktiga i alla fall, och det finns saker där också för den mer nördigt historieintresserade att ta fasta på. Som omtalats tidigare är det en skara ganska säregna karaktärer det där, vilket t.ex. framgår av att det kan skilja mellan 20-25 år i ”modet” på vissa detaljer. Och relationen, samspråket och fokuset i bilden, är där, med Kati i blickfånget när hon presenterar sin lärare och älskare med något han behöver och inte många andra skulle kunna fixa.
Jag hoppas att vännerna skall gilla den – den tar i.a.f mig tillbaka till trevliga stunder, men mer än så, är ett ringa försök att visa och illustrera det värde jag sätter på att vara i Goda Vänners Lag.
För Mina Vänner, och för Kati
A Knightly charge – Marc
En snabb (nåja) teckning helt och hållet utförd med reservoarpenna av Marc D’Arnevou, en riddare i full rustning som stormar fram
Inspirerad av en annan bild under bearbetning, (se inlägget ”Tournament Exercise”) samt en önskan att testa både några nyservade – och införskaffade pennor, beslöt jag att göra ett försök till seriös teckning av en tornerande riddare helt i reservoarpenna. Sålunda satte man sig efter jobbet en natt (läs 2) för att se om man gått något framåt i bruket av dessa behändiga men lätt ostyriga instrument…
För att snabbare komma till skott för den fas som stod i fokus, tog jag åter upp en liggande idéskiss, denna från 2016, föreställande riddaren Marc d’Arnevou, protagonist i mina historier, sprängande fram till häst med lans. Jag hade sparat den där medvetet – den samlade nämligen i skissform en hel del research som gjorts för att avbilda Marc och hans tid trovärdigt. Nu kom det gjorda underliggande arbetet väl till pass.
Än vågar jag inte bara skaka fram en teckning med så pass många detaljer direkt med resevoarerna. En lätt, mycket lätt blyertskiss till teckningen lades därför på, vilket också gav chansen att göra några små justeringar. Ständigt djupare kunskap, det är fina grejer det, och gjorde att man kunde ändra hästens bett till ett s.k. kantbett, som är det Marc och hans kollegor skulle brukat, bland andra sådana autentiska finesser.
Med det för tillfället valda högkvalitetspapperet (300 g extra vit, extra glatt) greppade jag min nyligen återställda Lamy Safari Allstar med extra fin spets, fyllde convertern med Platinum Carbon Ink, och så…off to the races. Det enda andra redskap jag skulle tillåta mig var Posca vitpenna, för att eventuellt finputsa vissa detaljer eller rätta till fläckar osv.
Och så vart det. Tog förstås mer tid än man velat, främst för att det ju inte fanns någon riktig förlaga. Det blev således en hel del oroligt sneglande på olika foton på detaljer, ackompanjerat av de mentala krumbukterna som åtföljer när man måste vända på dem i medvetandet och sedan bestämma sig för hur man bäst representerar det med vald teknik.
Men det blev faktiskt inte så illa alls, givet omständigheterna. Rörelsen, den ser dynamisk ut, proportionerna är… ja, proportionerliga. Och den är faktiskt realistisk i sina detaljer för tiden den ska spegla, sista decenniet av 1200-talet. Från rustningen och vapenrocken jupons längd, remtyg och betslar till hästen, dess frånvaro av chamfron (huvudskydd), till utformningen av Marcs lance de guerre – spetsiga stållans -förstärkt för att om möjligt tränga igenom sköld och rustning (förlaga museiexemplar från Tyskland). Och så vidare.
Det som främst lämnade mig lätt frustrerad och orsakade smärta i handen var försöket att göra Marcs vapensköld med reservoarpennan – linjerna blev både för tjocka och dallriga för finarbetet. Även med lite åtgärder med vitpenna ser det inte bra ut.
Apropå Marcs sköld: ätten d'Arnevous blazon eller vapen består av en eller flera åttaspetsade gyllene solar, med karaktäristiskt rundade spetstoppar, på rött. Marc är dock född utom äktenskapet, och ginbalken i svart som löper över skölden visar på detta. Lampellen, den vita uppochnervända kreneleringen i topp, visar på att Marc under sin faders livstid fick förete dennes vapen, såsom varande hans äldste son.
Vad gäller det övriga så har man i alla fall klivit fram – linjearbetet har blivit klart bättre, och börja komma närmare handlaget med Fineliner. Iofs ingen hög ribba, men det är åtminstone tjänligt.
I en eftergift till en slags optimism valde jag från början ett riktigt tjockt och bra papper. Nu är jag morbitt nyfiken på om det månne går att måla på den, utan att massakrera tuschet ( som ska vara vattenfast…enligt tillverkaren). Annat kommer före, men det känns redan för skräckinjagande kul för att släppa.
Heraldik, med dess blandning av visuell konst, symbolik, historia och aristokratisk exklusivitet, är något som intresserat mången nörd och snobb genom tiderna och det finns mängder av specialinriktade böcker, journal -och tidskriftsartiklar på ämnet: se en introduktion i artikeln ”Heraldry” i Wikipedia med dess många specifika underartiklar, och det finns mycket mycket mer på nätet.
För sammanhanget för figuren MArc D’Arnevou och de historiskt baserade illsutrationerna som hör till, se t.ex. inlägget Torunament Exercise. För en introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Tournament Exercise
Tournament, eller torneringsspel, är det första som många förknippar med västerlandets riddare och medeltiden i allmänhet. Den våldsamma kollisionen mellan män till häst rustade till tänderna i den klassiska inramningen med färggranna vapensköldar, strid för äran eller ens dam, med åskådare och hela konkarongen utgör en tacksam canvas för att representera en hel era av västerns historia.
Det där har förvisso ofta dragits lite för långt – torneringar var, om än iögonfallande, förstås exceptionella tillställningar som framför allt berörde eliten i vissa av medeltidens länder. Men det kan inte förnekas att skådespelet med dess myller av symboler och inslag kapslar in mycket som kunde synas intressant och anmärkningsvärt hos dåtidens samhälle.
Torneringen (av Fr. tournament) som begrepp kan syfta på en hel uppsättning likartade aktiviteter, centrerade kring vissa former av vapenlek för krigare till häst från 1100-talets första hälft och framåt.
Ursprungligen var det viktigaste momentet det som kom att kallas för bohord eller mêlée: grupper av rustade ryttare som anföll varandra lagvis i mer eller mindre simulerade fältslag.
Det där var stökiga och potentiellt blodiga affärer, och kom så småningom att överskuggas av den s.k. dysten (eller joust på originalfranska), från början en slags förspel till bohorden där ryttarna rände mot varandra en och en.
I unga dagars rollspelande gav även undertecknad tornerandet mer än sin beskärda plats för de äventyr som då fördes i fantasins domäner. De bilderna i det inre kom att förbli med mig, och även decennier senare ge upphov till inspiration för skapande, nu understödd med mycket mer inhämtad kunskap och insikt i dess betydelser.
Sålunda var det över 15 år sedan som man så gott man då förmådde gjorde en liten teckning efter att ha sett en film med torneringstema – jag tror det var ”A Knights Tale”(2001). Den där skissen föreställde Yakane, som kastar en motståndare upp i luften under en joust som förekom i rollspelandet många år dessförinnan.
Jag har sedermera skrivit om de där tillfällena för mig själv, men fokus kom med åren att förskjutas något. En annan huvudfigur i berättelserna kom att stiga in, nämligen riddaren Marc d’Arnevou, av många betraktad som den kanske främste torneraren på sin tid. För att skrapa ihop pengar för en överfart till det heliga landet, dit han ålagts att utföra en pilgrimsresa som botgöring för sitt understöd till kätterska upprorsmän mot kronan och kyrkan, har denne åter greppat lansen och ställer upp i den serie av torneringsdagar som utlysts med anledning av utnämningen av kronprins Valien de Valdance som medregent i kungariket Salamora.
Nyligen blev lusten att till sist göra något mer genomarbetat med den där scenen oemotståndlig och jag började kladda ner lite tankar varstans, med ett öga på perspektiv och en större inramning.
Den ursprungliga idén med lansbrytningen stod fortfarande i fokus – den viktigaste skillnaden är att det är Marc som rider an, och Yakane istället betraktar skådespelet tillsammans med Jack, ännu en huvudkaraktär i berättelsen. Just vidgandet av bilden kom att ges större och större vikt, och mer åskådare, omkringliggande landskap och så vidare las till för en mer fullödig illustration av detta tillfälle. Borgen i bakgrunden, klädsel, utrustning för strid och ritt, banans utformning, ja alla detaljer gjordes så noggrant autentiska som jag nu förmår, för att spegla vad som kunde varit en gång i motsvarande Katalonien under 1290-talet. Det hela mynnade ut i en blyertsskiss där det hela fogades samman och fick sin tänkta form.
Frågan var – vad skulle man göra av den där? Jag bestämde mig för att försöka använda skissen som grund för två, tämligen distinkta, sorts bilder, och sålunda få välbehövlig variation i mina övningar. Från skissen fördes de viktigaste kantlinjerna till ett akvarellpapper, för att ha den som ett slags utkast till en framtida målad bild. Därefter togs bläckpennorna fram och jag grep tillfället i akt för att jobba vidare på min hatching-teknik direkt på originalskissen.
Bläckläggningen gick tämligen smidigt, trots att jag medvetet la in flera komplicerande moment. Klassisk bläckteckning jobbar med en svart-vit och entonad miljö med linjer som enda verktyg. Det betyder att linjer i olika form måste stå för konturer, skiljelinjer såväl som skuggor och intryck av olika valörer (av färg). Den här teckningen innehöll alla dessa, och dessutom tydliga element av olika material, som trä, sten och fluffiga moln, var och en av vilka måste förses med distinkta mönster för att frammana känslan av deras skilda intryck. Även om inget av det där blev klockrent är teckningen iaf. ännu ett fall framåt, och framför allt tätheten i linjeföringen blir sakta bättre. Det borgar för att kontrasten kan ökas mer och mer, med mer svärta i de mörkare partierna, något som jag ännu är lite rädd för eftersom min hand är så darrig.
Kommen så här långt tycker jag nog att bilden klarat att leva upp till sitt namn: på samma sätt som torneringar vid den här tiden var ett slags förberedelse och övning för strid, har avbilden fått bli en övning på olika sätt, och gett mersmak. Det blir nog mer med torneringsanknutet tema framöver. Först ut den målade varianten, vilket kommer att bli en rysare av helt annat slag.
För introduktion av torneringarnas ursprung och olika delar kan de olika sammanlänkade artiklarna i ämnet på Wikipedia med fördel läsas: se Tournament, Jousting, Hastilude och Round Table, bland flera andra. För en illustrerad sammanfattning kan rekommenderas Osprey Books ”Knights at Tournament”, bildsatt av den firade Angus McBride.
Det finns flera sällskap av entusiaster som sätter upp torneringar i Sverige: här ska nämnas det Gotlandsbaserade Torneamentum som varje år brakar loss inte bara i Visby (bl.a. medeltidsveckan) utan turnerar runtom i Sverige.
Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)
Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En riddare och hans väpnare i bläck (1)
Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.
Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.
Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.
Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.
Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.
Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…
Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.
Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.
Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.
En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.
Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.
En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Galleri för A’ratauma
De Spanska Härjarna – del 2
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
Almutamers – mina egna Almugávars
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers blyertskisser
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Perpunt – stoppat läder för bål
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
Almutacen
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Almutamers Collage
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
De Spanska Härjarna del 1.
Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.
Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.
Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.
Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna
Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.
Almogavars i majorcas erövring ca 1230
Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.
Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet
Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.
Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare
Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.
Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.
Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet
Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).
Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303
Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.
Almogávar rollspelare m lätta kastspjut
Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.
Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.
Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.
Almogavar sköldvägg
Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.
Almugavar
Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.
Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:
”De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ 
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
- Den generella artikeln ”Almogavars” tar upp dem tämligen djupt i en historisk kontext – den spanska versionen ”Almogávar” är ännu fylligare
- Almogavars berömda ”Katalanska Kompani” tas upp i ”Catalan Company”: även här är den spanska versionen ”Gran Compañia Catalana” betydligt mer fullständig
- För almogavars krig i mindre Asien (Turkiet) 1303-1305 se artikeln ”Catalan Campaign in Asia Minor”
- För almogavars småstater i Grekland, se ”Duchy of Neopatras” och ”Duchy of Athens”
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
- Se blogginlägget ”The Catalan Company – Byzantine Mercenaries” på bloggen ”Byzantine Military”.
- Se uppsatsen ”‘We Have Met Devils!’ – The Almogavars of James I and Peter III of Catalonia-Aragon” av Paul N. Norris.
- Se uppsatsen ”The Almogavars” av Emilio Domínguez på academia.edu
Böcker om perioden rörande Almogavars:
- J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
- Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
- Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
- ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia
Om kartor – från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.
Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.
Kartan i Medvetandet
Äldre Kinesisk Karta
Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?
Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.
Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst
Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.
Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum
Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.
Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.
Romersk Vägkarta
Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”
Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.
En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”
Studiet av kartor är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.
Redan de gamla Grekerna…
Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.
När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.
Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr
Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.
Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr
Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.
Muslimerna tar över Stafettpinnen
Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion
Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.
Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr
Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.
Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)
Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.
Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)
Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.
Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513
Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.
Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.
Det kosmiska Indien
Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.
Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet
Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.
Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.
Mughal-riket i norra Indien 1732
Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.
Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646
Fjärran Östern
Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av storskalig kartografi.
För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.
Kinesisk karta, Fuchang 1136
Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.
Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390
Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.
Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.
Koreansk världskarta 1470
Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.
Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien
Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.
Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci
Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.
Tillbaka till Västerlandet
Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)
Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.
Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö
Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.
Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467
Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.
Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)
Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459
Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.
Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507
Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).
Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter
Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.
Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.
Världskarta ca 1507 EKr.
—————————————————————————–
Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.
- Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
- Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
- Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
- Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus
Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation
Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity
Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:
- se Wikipedia artikel ”Christopher Columbus” som introduktion
- Se boken ”Columbus – de Fyra Resorna” av Laurence Bergreen (2015), utgiven av Leopard Förlag
- Se även Projekt Gutenbergs ”The Discovery of America” av John Fiske om utvecklingen av kartografi i samband med utforskandet av den amerikanska kontinenten The Discovery of America vol 1
Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map
Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps”
Om utveckling av en Islamisk Kartografi:
- se för en första intro artikeln” Geography and cartography in medieval Islam” på wikipedia
- En lite mer ingående studie kan fås på University of Chicago Press’ sida ”The History of Cartography” finns det specialiserade verket ”Cartography in the traditional Islamic and South Asian Societies” (red. J.B. Harley och David Woodward) i läsbar PDF-form, strukturerad kapitel för kapitel
- se också Karen Pintos artikel ”Cartography in Islam and the Muslim World” på sajten academia.edu
- För kartografiska exempel med fokus på mellanösterns plats på världskartor under renässansen se ”Persian Gulf Studies” Persian Gulf in World Map 1470-1700
Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India
Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:
- Artikeln ”The Naming of America” tar upp kartografiska debatter som råder än i vår tid, och en del kartor, på bloggen The Renessaince Mathematicus
- En av senare tiders stora kontroverser handlar om tidiga kinesiska kartor som möjligen (men troligtvis inte) avbildar Amerika före Columbus: se artikel i The Economist: China beat Columbus to it, perhaps och Sajten Gizmodo Gizmodo: Does this map prove that China discovered America before Colombus?
- Se debatt om Kinas anspråk på de omstridda Spratly-öarna i sydkinesiska sjön – området är rikt på oljefyndigheter och den som hävdar överhöghet över dem skulle dessutom få ett mycket fördelaktigt strategiskt läge Phlistar.com: Chinas old maps… Överhuvudtaget är den förmoderna Kinesiska expansionen till sjöss ett stridsämne, som framgår på sajten Phisical Science ΦΨ – Chinese Maritime Expansion into the China Seas. Se även en genomgång av det historiska materialet på sajten Vietnamnet, artikel What chinese historical documents say
- Om antikens och medeltidens Europeer hade kunskap om Sri Lanka utifrån inslag i Ptolemaios karta är ett annat debattämne – se Atlantis Java Sea – Taprobana is not Sri Lanka
Ett Drakalfabet för Alma 2
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Olé på några 1300-talsriddare (2)
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
En Prinsessa Rustad för Strid
Om en bild som markerade en nyorientering av sagan om prinsessan Julia till ett mer allvarligt slag. Prinsessan ikläds makt och ansvar, och måste bära dess börda, att leda och försvara riket mot dess fiender.
Runt 2013 bestämde jag mig för att göra berättelsen om Prinsessan och Draken till en mer seriös historia. Såsom ofta är fallet går mina visioner parallellt fram på både det estetiska och mer abstrakta planet, och denna nya inriktning påbörjade en rad mer allvarligt präglade bilder och porträtt, inte bara innehållsmässigt, men också till sin form. Den här teckningen återspeglade denna brytpunkt såsom ett klart, medvetet avsteg från de tidigare, av serietidningsestetik präglade, illustrationerna av prinsessan Julia och draken till förmån för ett mer mångtydigt budskap i en fullt ut realistisk stil.
Julia har avbildats med omväxlande rika klädnader och reseutrusning liksom i den lätta rustning som hon tar på för att söka upp draken Pelle första gången. Detta är kläder som visar på sagans lättsinnigare kvaliteter – prinsessan, dvs den unga furstinnan, i färd med rekreation, eller kanske äventyr. Men här var meningen att visa henne fullt ut iklädd en av den medeltida, feodala furstemaktens mindre tilltalande sidor – det vill säga rustad för krig. I en distinkt, unik och passande utstyrsel.
Och sålunda äntrade jag vägen att fullt ut designa en helrustning för min hjältinna.
Rustningens Utveckling fr. Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700”
Den heltäckande plåtrustningen såsom den bars av högmedeltida riddaren är själva sinnebilden av den feodala, medeltida världen och dess krigiska realitet. Den genomgick många förändringar från sin utveckling från 1300-talet till dess övergivande 300 år senare, och varierade i utförande mellan olika regioner.
Gotisk Rustning
Som förut påtalats har miljön för historien om Julia förlagts till motsvarande renässansen, närmare bestämt perioden runt 1500. Och under denna tid framträdde i Norra Europa, främst de tyska länderna, en av rustkonstens mer distinkta stilar: den s.k. Gotiska, eller Maximilianska rustningen. Metallurgin hade vid det laget nått en hög nivå, och de förutvarande rätt klumpiga och inte alltid så smidiga rustningarna kunde göras mer följsamma och figurnära. Den gotiska rustningen var ofta rikt utsmyckad – i själva verket var dess karaktäristiska dekorativa ribbor på metallen en integrerad del av designen för större motståndskraft mot hugg.
Allt detta passade utmärkt för designen av en furstlig men ändå funktionell, strikt realistisk rustning. Naturligtvis ville jag undvika alla former av idiotier som översvämmar fantasygenren av illustrationer för kvinnliga stridande, vilka även när de faktiskt förser bäraren med skydd (vilket man alls inte kan utgå från, om sådana dumheter som t.ex. rustningsbikini i inlägget ”Rustad m tanga” m.fl.) t.ex. ofta har sådant som figursydda bröstskydd.
Det fanns dock gott om verkliga exempel att studera i mitt omfattande bildarkiv och så, direkt på ett vanligt A4 skissade jag fram och började snart teckna fram en i alla delar korrekt, unik design. Valet av ritteknik gav sig naturligt, med mjuk grafit av olika hårdhetsgrad för de gradvisa övergångarna i metallen. Resultatet kan ses nedan.
Jag blev ovanligt nöjd med den där teckningen, och inte bara med designen, utan också Julias pose och ansiktsuttryck som återspeglar kluvenheten i bildens idé. Jag ville visa henne samtidigt som den unga flicka hon ännu är, samtidigt som den krigiska utstyrseln och kronan skall visa på hennes mer vuxna roll och allvaret i hennes nya åtaganden. Det är inte en avbild av segerrik stridbarhet. Ty hon tvekar, hon finner sig inte väl i rustningen, hur välgjord för henne den är, med dess inneboende koppling till krig, och död.
Apropå hjälmen är det en detalj som jag istället för att själv utforma tog rakt av, stal om man så vill, från 2010 års version av ”Robin Hood” med Russell Crowe i huvudrollen. Den hjälm-kronan, som bärs av Rickard Lejonhjärta, spelar en viktig roll i filmens början.
Julia i sin rustning blev så pass bra att hamnade långt fram i kön för målning och färgläggning. Jag bestämde mig tidigt för en svärtad rustning, vilket är snyggt men också dunkelt och mer allvarligt i enlighet med avsikten för bildens intryck. Dock passade min dåvarande teknik dåligt för färgläggning av teckningen ifråga.
Tidigare har skildrats hur jag bekantat mig med en målningsteknik där många färglager läggs under en teckning vars linjer renodlats och tvättats rena från gråskalor och sedant gjorts transparent – det där redovisas till exempel i den färglagda teckningen Jake the Dragonslayer (2).
Men för den här bilden ville jag ha en nedtonad och mer realistisk färgning, passande de mjuka men avmättade nyanserna i teckningen. Vägledd av kommentarer på olika fora för fotobehandling gjordes ett första försök att måla med s.k. överläggningsteknik (liknande dubbelexponering). Istället för att rensa grundteckningen för att kunna skapa gradienter med klara färger under bilden lades en samling transparenta färglager över teckningen, bevarande dess många gråskalor, högdagrar och skiftningar – som om den vore ett svartvitt foto. Även i fråga om färgläggning kom alltså bilden att utgöra en nyorientering, en veritabel upptäcktsresa i fotobehandlingsland.
Det myckna experimenterandet gav också ett antal helt otippade resultat. Som att när man trodde att bilden var färdig, men fortsatte mixtra lite i bildvisaren (Jag använder XNWiewMP), bara för att.
Och oops, råkade trycka fel på en av bildbehandlingseffekterna, nämligen ”relief”. Det skapar en avmättad variant av bilden med skarpa högdagrade kanter, färgförvrängning och skuggning som ger den en lätt 3D-karaktär. Men stället för att bara klicka bort det så slog ”vore det inte Kul om”-trollet till och… Jag sparade reliefvarianten och gick in och lade den över den tänkt färdiga bilden. Det blev kanon. Speciellt metallytorna fick en mindre perfekt, lite hamrad finish, och de genererade fläckarna och skarpa kantblänken och skuggorna gjorde bilden generellt mindre slät, mer skitig på ett sätt men också definitivt mer realistisk.
Och så bringades teckningen till någon slags slutpunkt. Trots ett väldigt fumlande och mycket experimenterande under processen kan inte annat sägas än att jag blev nöjd med hur bilden kom att arta sig. Det är definitivt ett fall framåt, och har gett mängder av infall och insikter i hur man angriper liknande uppgifter i framtiden
Som alltid, för Alma.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
——————————————————
För lite introduktion i utvecklingen av plåtrustning se http://en.wikipedia.org/wiki/Plate_armour och http://en.wikipedia.org/wiki/Gothic_plate_armour för den specifika typ som var aktuell här. Jag använde mig också av egna bibliotek av illustrerade faktaböcker, inklusive ett flertal introduktioner till medeltida militärteknologi i Osprey Books militärhistoriska böcker, samt Paul Walkers ”The History of Armor 1100-1700” (se http://englishhistoryauthors.blogspot.se/2014/09/the-history-of-armour-1100-1700.html)
Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli
”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.
Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning – att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.
Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.
Den senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.
Som man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.
På det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu
Boken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.
Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala
”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.
Indomitus Betyg
Tummen upp
Se fler bokrecensioner på sidan
******************************
En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap. För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.
————————————————–
Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.
Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se
- http://en.wikipedia.org/wiki/Joanna_of_Castile
- på spanska http://es.wikipedia.org/wiki/Juana_I_de_Castilla,
- På svenska Johanna den Vansinniga http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_den_vansinniga
För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)
En präst, en munk och en rabbi… om religion och religiösa figurer i Fantasy
Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.
Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.
Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.
Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.
En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. 
Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.
Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.
En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse.
Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.
De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.
Phileotes, predikande munk i Aracanea
En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.
Eliakim ben Solomon
Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.
”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner
En roman om en medeltida Ordensriddare som far på korståg, en väntande kärlek med förvecklingar hemma, trassliga privata förhållanden och ond bråd död och olycka i det Heliga Landet… Neeej det är inte Arn de Gothia, utan Francisco de Montcada, Katalansk riddare på 1200-talet, i Michael Alexander Eisner
”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman
Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.
Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.
En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.
Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.
Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Denna och Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus samlingssida för Bokrecensioner:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”
Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.
Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.
Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.
Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”
Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…
Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.
Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.
Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.
Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.
När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.
För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.
Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.
****************************
Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/
Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Karta Medeltida Barcelona
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
1300-talsbild, synagogan i Barcelona
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Dumskallarnas konspiration – Om tron på häxor, böner och andutdrivning som dödar del 2
Några funderingar ifråga om häxeri, Sveriges historia och rättsutvecklingen för statligt sanktionerade eller initierade häxförföljelser.
(Det här är del 2 bland inlägg om häxor och häxförföljelser delvis inspirerad av åtalet för övergrepp motiverad av ”andeutdrivning” nyligen och även bloggaren och fornvandraren Tannhausers inlägg http://tannhauser3.wordpress.com/2012/02/27/ursakta-forlat-vad-vi-bar-oss-klumpigt-at-mera-om-nutida-haxforfoljelser/)
Det här är en fascinerande företeelse ur vår historia, men också en som jag misstänker många inte känner väl och ofta är missförstådd. Många personers tankar går till ”den mörka medeltiden” när häxbränning, och häxor generellt kommer på tal. Vad få förstår är att det medeltida och kristna Sverige före 1500-talet var en helt annan och mindre intolerant omgivning än den tidiga moderna tidens. Progromer till trots, inkvisition och kättarbål och flagellanter och vattenprov och annat våldsamt och hatfyllt åsido, så skedde något under den senare delen av medeltiden, och under renässansen, som kom att förvärra och ge ny fart åt organiserade våldsamheter i samhället, inklusive sådana som hade sin grund i religion och trosföreställningar – nämligen statens intåg.
Det här framgår tydligt när man studerar historisk lag. Man måste vara försiktig när man uttalar sig om samhället på basis av lagstiftning, och se till vilka skäl som anges för den senare, hur lagstiftningen implementerades, lagar och sedvanas relation, om dessas ”hönan-eller-ägget”-förhållande till varandra. osv. Men gör man det, kan man dock dra ett antal intressanta slutsatser från lagen och dess utveckling.
Före renässansen var kyrklig och kunglig/”statlig eller snarare sedvanerättslig lag var åtskild i Europa. Detta var en återspegling av att Kyrka och stat kom att skiljas åt, något som för övrigt är särskiljande för Västerlandet, och som skedde redan under romerska rikets tid. Det var ett sätt att hantera det faktum att man under Konstantin I:s tid satte upp just den kristna kyrkan som en imperieomfattande korporation som skulle tjäna som en ny upprätthållande och enande kraft för det romerska riket, som därmed kom att organiseras enligt 3 linjer: (1) civil förvaltning, (2) militär organisation och (3) kyrkan. Dessa bildade tre skilda jurisdiktioner med olika syn på lagen, ja olika lagar
Romersk rättvisa - korsfästelser mellan Rom och Capua efter Spartacus slavuppror 71 fKr. från Stanley Kubricks "Spartacus"
I västerlandet låg, efter den romerska statens och dess instutioners sönderfall på 400-talet, den kyrkliga lagen före ifråga om sin formalisering och systematik. Den katolska s.k. kanoniska lagen sammanställdes av jurister som sneglade på den romerska rätten och dess straff för landsförräderi och majestätsbrott osv. Den romerska rätten var logisk och utgick från formella principer, men också sträng och tämligen repressiv med våra mått.
Den germanska sedvanerätten å andra sidan, var mycket mer informell. De strukturer som den hade att göra med var ätter och klaner, inte individer och en stark stat. Dess fokus låg på slitandet av tvister och tog inte främst sikte på förhållandet mellan staten och individen. Därför, när folk till slut tog sak till ting så utmättes ofta olika former av bötesstraff eller kompensationer i form av land. När kristendomen kom till länder förändrades det här inte direkt.
Gudsdom under 1100-talet från filmen "Arn"
Under högmedeltiden i det i högsta grad kristna Sverige var således häxeri eller trolldom betraktade som brott å person, och betingade bötesstraff. Det var en ordning som en svag kungamakt, vars insamlande av böter (sk. Edsöre) för övrigt var en av dess få inkomstkällor, kunde hantera. Kyrkan fick axla den allmänna vandeln och sedligheten. Dess ordning, som i de styckena var tämligen mild med botgörelse som bön och ärtor i skorna, skulle innympa lite goda och kristliga seder i folk. Dessa ”kristliga” seder var i stort sett samma gamla seder med en tunn fernissa av kristendom över. Ett exempel i just den juridiska sfären var den formella tvistelösande tvekampen, en sedvana av gammalt germanskt snitt. I sin kristnade form, kallad ”Gudsdom” var den något som kyrkan snart försökte lägga hämsko på, med observationen att utfallet hade mycket litet att göra med varken rättviseprinciper eller Guds vilja.
Franska kättarbål Languedoc ca 1400
Den tilltagande formaliseringen av kyrkans ordning och stärkandet av staten kom alltså endast långsamt att omstöpa samhället. Men en nymodighet kom att få illavarlsande följder för framtiden. Kätteri var sedan slutet av 1100-talet en stor fråga i framför allt Södra Frankrike och Italien, där den användes som ett sätt att klanka ner på regioner eller grupper som undandrog sig den kungliga och/eller kyrkliga makten.
Tempelriddarna bränns på bål 1315
Inom kyrkan utvecklades inkvisitionen som en funktion som fick till uppgift att spåra upp kättare och överräcka dem till den världsliga makten, som ofta var bara alltför ivrig att bränna av folk för att terrorisera lokalbefolkningen, eller bruka inkvisitionen för att utrota annan sorts opposition. Kättarna anklagades förutom från sitt avfall från kyrkan för att bedriva svartkonst, som ett sätt att etablera ett samband med Satan. Den här kopplingen skulle bli kritisk längre fram.
Jeanne d'Arc bränns på bål 1431
Jan Hus bränns på bål 1415
Före 1400-talets slut var det här dock inte fallet här i Norden. Men mot slutet av medeltiden kom även här trollkonst att likställas med kätteri enligt kyrklig lag och därmed att klassas som en form av sedlighetsbrott. Fortfarande var denna dock skild från den världsliga jurisdiktionen, och sistnämnda var obenägen att driva brutala kätteriprocesser i Sverige av den sort som förekom nere på kontinenten. Men den juridiska följden blev att en åsikt, eller vad vi idag skulle kalla en ideologisk övertygelse, kriminaliserades. Nere i Europa hade omfattande protester och utbrytarrörelser från kyrkans ordning redan kommit igång under 1400-talet, vilka statsmakten slog ner med en tilltagande hård och sammanblandad tillämpning av kyrklig och civil lag (Hussitrörelsen i Tjecken var den mest kända). Den spanska inkvisitionen förberedde sig för att löpa amok. Scenen var alltså satt för en drakonisk tillämpning på kätteri- och häxprocesser i statlig, inte enbart kyrklig regi.
Som introduktion, se föreläsning av Teofilo Ruiz
The Terror of History: The Witch Hunt in Early Modern Europe”, Lecturer: Professor Teofilo Ruiz
Det var en totalitär utveckling som kom att få svåra följder. Mot 1500-talets början bröt reformationen ut, och en av dess huvuddrag var att stater stärktes och tog kontroll över samtidigt som de kom att ingå en starkare symbios med vad som blev nationella kyrkoorganisationer, samtidigt förkroppsligande staten och den rätta tron. Och det här kan vi spåra i lagstiftningen, där några linjer som präglade den här utvecklingen var:
- Lagar om brott och straff kom generellt att brutaliseras. En klar inspiration från Gamla Testamentets ordning bröt in, och i princip antog Sverige en protestantisk version av mosaisk lag under 1600-talet.
- Hårdheten i straffutmätningen kom att få en ideologisk grundbult i att man såg så negativt på jordelivet jämfört med paradiset och den gudomliga ordningen. Staten likställdes med ett försök att upprätthålla en gudomlig ordning. Att rubba på denna, antingen i dess världsliga eller andliga kostym, borde följaktligen bestraffas mycket hårt.
- Ett nytt skyddsintresse inträdde, brott kom att hänföras ha skett mot Guds ordning, som förut varit pragmatiska. Nya handlingar brottsbelades i denna process, t.ex. självmord.
- Sedlighets –och religionsbrott drogs in i den enade civila lagen, vars sekulära karaktär därmed undergrävdes till förmån för teokratiska element.
Som synes fick alltså lagstiftningen och samhällsutvecklingen stärkta teokratiska och samtidigt repressiva element som inte kunde annat än spilla över i processer mot avvikare. Det var således logiskt efter reformationen som häxprocesser tog fart i Sverige. Notera dock att häxförföljelser i Sverige inte riktade sig i någon nämnvärd grad mot folk utanför den kristna tron – de stackars kvinnor (främst) som offrades var inte hedningar, utan precis lika kristna som sina belackare. Att de kan ha ägnat sig åt randfenomen av hedniskt ursprung ändrar inte detta – det gjorde ju alla, notera t.ex. den utbredda tron på astrologi bland samma kyrkliga ideologer som förbistrade kätterilagarna.
Idéhistoriskt utgör häxförföljelser inte ett avståndstagande från IDÈN om häxor eller ett förhållningssätt till ett hedniskt element i samhället, tvärtom – förutsättningen för dem är att häxeri integreras i en kristen kontext, dvs TAS IN i kristendomen. Man måste skilja detta från det faktum att de som utpekades för att bedriva denna praktik förföljdes. Det var just för att de bereddes plats i kristen teori, som avfällningar och kättare, som de angreps.
Det kan vara värt att notera, vilket det också finns talrika belägg för vad gäller häxförföljelser i andra fall som i de tidiga amerikanska kolonierna, att den lokala blodlusten inte sällan överträffade överhetens. Så var fallet i Sverige liksom i de berömda bränningarna i de amerikanska kolonierna. Lägg märke till att arten av sammanblandning mellan stat och kyrka här inte spelade roll – vad som betydde något för den summariska processen var att anklagelser om häxeri omedelbart tolkades som ett brott både mot lokalsamhället, mot religionen och mot den allmänna ordningen. Samtliga dessa samhällen hade starkt teokratisk karaktär under perioden. För att få en känsla för de olika faktorerna kan man se den lättillgängliga Häxornas Tid nedan (ta det dock inte som någon mer djupgående analys av sambanden).
Häxornas tid – baserat på Guillous bok, del 1 av 5. Övriga delar kan ses på nedanstående länkar
- del 2 http://www.youtube.com/watch?v=Vp-dIr33J-M&feature=related
- del 3 http://www.youtube.com/watch?v=IhS85pxtoPw&feature=related
- del 4 http://www.youtube.com/watch?v=X0ngSciVN10&feature=related
- del 5 http://www.youtube.com/watch?v=OKGZjbJ9dS4&feature=related
Ett perspektiv som man dock bör hålla i bakhuvudet är att syftet med hela reformationen och den vidhängande lagstiftning som följde på den var att stärka statsmakten, och staten var klar med att den striktare lagstiftingen var en pendang till Sveriges uppstramade riksorganisation, som i sin tur var starkt präglad av att Sverige från slutet av 1500-talet och över 100 år framåt närmast permanent befann sig i krig. För de rättshistoriskt intresserade är det inget sammanträffande, även om sambandet är indirekt, att häxförföljelserna avtog i takt med att Sverige åter blev ett mer ”civiliserat”, i betydelsen civilt, land under 1700-talets lopp.
Även ryssarna kunde -den opositionelle Ärkeprästen Avvakum bränns 1682
Efter liberaliseringens genombrott kom rättigheter och skydd för den enskilde individen allt mer att inskränka utrymmet för sådant som häxförföljelser. Således gick den senare utvecklingen hand i hand med det gradvisa avståndstagandet från t.ex. tortyr. Men samtidigt uppstod parallellt en annan fara, en som är värd att hålla i minnet: statens makt och räckvidd fortsatte att öka, och potentialen att sadla den makten för att förfölja och skada avvikande individer och grupper kom att realiseras på de mest fruktansvärda sätt under 1900-talet.
Det ena utesluter således inte det andra: statens våld och religionens går ofta hand i hand. Det här utgör ännu en orsak till att rensa undan varje form av teokratiskt, ja överhuvudtaget religiöst drag, i våra staters styrelse och lagstiftning.
Historien visar hur tänjbara religiösa dogmer är, hur lätt de kan anpassas för att understödja en förtryckande lagstiftning och samhällsordning. Religionskramare kan måhända peka på de undantag där troende protesterat mot statliga ingripanden och övergrepp. Dessa lovvärda insatser förbleknar dock vid varje jämförelsetillfälle med det stöd och tysta medgivande som religiösa institutioner gav till de grövsta övergrepp som historien känner. Från Stalins Ryssland och dess korrumperade kyrka, till den Katolska kyrkans aktiva eller passiva stöd för nazisterna och andra fascismer, till den Svenska kyrkans påfallande undfallenhet ifråga om tvångssteriliseringar i Sverige, och till dagens vämjliga prästvälde i Iran. Ingenstans har de organiserade religiösa varit något att hålla i handen, och deras institutioner har bevisat att de alltid har och kommer att prioritera makt och reaktionära impulser framför alla andra hänsyn.
Se föregående del: Dumskallarnas Konspiration – Om tron på häxor, bön och andeutdrivning som dödar del 1
Den här lilla genomgången är i första hand baserad på mina egna anteckningar och kursmaterial för kurser i Historia, Straffrätt, Rättshistoria och Allmän Rättslära vid Stockholms Universitet under åren 2000-2005
Några böcker i urval för de som till nöds är intresserade av dessa ämnen:
Christian Häthén har skrivit flera böcker om medeltida och tidigmodernt straffväsende i Sverige och dess relation till staten: se ”Stat och Straff” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030681 och ”Svensk Historisk Lagbok”, (sistnämnda med Per Nilsén) http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144030207&r=1
Bengt Ankarloos bok ”Satans Raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder” tar upp häxförföljelserna i Sverige och Europa och spårar ursprunget till idéerna om häxor tillbaka till antiken, och tar upp många av de teman om sambandet mellan lokalsamhälle, kyrka och stat som tas upp här. Se http://www.bokus.com/bok/9789173249263/satans-raseri-en-sannfardig-berattelse-om-det-stora-haxovasendet-i-sverige-och-omgivande-lander/
Marie Lennersand har skrivit ”Livet går vidare : Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671” specifikt om efterbörden till en av de största häxhysterierna i Sveriges historia http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9178447046
R.I.Moores “The Formation of a Persecuting Society” (Wiley-Blackwell, Hoboken NJ, 2:a uppl. 2007 http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1405129646 ) ger en vid och sammansatt inblick i hur just det kunde komma sig att stat, religion och folkliga föreställningar i kombination kunde lägga grunden till en förföljelsementalitet i Europeiskt samhällsliv
Jan Guillous ”Häxornas Försvarare” (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=916420099X) är en lättläst och rappt kritisk sammanställning av häxförföljelserna i Sverige på 1660-1670-talet. Den är förstås inget vetenskapligt verk utan som undertexten anger ett ”historiskt reportage”, men fyller syftet att levandegöra och lyfta fram en epok och en sida av den svenska historien som vi väl inte alltid vill få syn på, mitt under stormaktstidens bombasm och poserande.
För den intresserade finns också lite kringinfo och första snuddning vid vissa frågor på internet
En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
Indomitus.blog 
