Kategoriarkiv: Om Kultur /Cultural Studies
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hades, God of the Dead & Underworld(in progress)-12 Greek Gods (VII)
Tolv-gudarsodysséen fortsätter, och turen har kommit till Dödsrikets furste, den dystre Hades, som har sällskap av sin trehövdade demonvovve Kerberos
Som tidigare nämnts i de 6 föregående inläggen i denna serie, överensstämmer urvalet av grekromerska gudar till största delen med de klassiska ”12 olympierna”1, med ett undantag: Dödsguden Hades, som här getts den plats som brukar vara vigd åt antingen Hestia, hemmets och härdens gudinna, eller Dionysos, vinets och vansinnets gud. Hades var i strikt mening inte en Olympier i meningen att ha sitt säte i gudarnas bergsboning, utan bidade sin tid i underjorden som bar hans namn. Men han är en intressantare och också viktigare figur, med all förlov, än dryckenskapens eller hemmets gudomar.
Hades var äldst av de tre gudabröder som tog över och delade upp kosmos mellan sig efter att ha besegrat sina anfäder Titanerna. Liksom sina bröder Zeus och Poseidon, härskare över himlen respektive havet, fick Hades ett helt verklighetsplan att härska över – i hans fall underjorden, de dödas boning, vilkens namn och själva existens kom att likställas med hans. Såsom härskare över dödsriket och ansvarig för bestraffningen av de onda i Tartarus, den del av underjorden reserverad för de ondas bestraffning, kom Hades att färga den efterföljande kristenhetens idéer om dödsriket: t.ex. omtalas den hinsides domänen som just ”Hades” av flera av de tidiga kyrkofäderna. Det här inflytandet från nära 2000 år av kristen uttolkning har lett till att Hades ofta felaktigt framställts som en slags grekernas motsvarighet till Djävulen.
Se t.ex. Disney’s tecknade ”Hercules”(1997) och ”Wrath of theTitans” (2012) där Hades framställs som en avundsjuk, maktlysten och destruktiv antagonist, tydligt analog till den kristne Satan.
Hades roll var att härska och och styra över de döda och deras existensplan – det är den kungliga aspekten, med dess konnotationer av ordning och makt som stod i centrum. Detta framgår av den tidens avbildningar vilka visar honom stående i auktoritativ pose eller sittande på en tron. Han var heller inte Dödens, själva fenomenets, gud – den rollen tillföll den mycket lägre och underordnade gudomen Thanatos.
Det här betyder förvisso inte att Hades var en populär eller omtyckt gudom. Han var allmänt respekterad, men hans koppling till död och straff lade sordin på entusiasmen. Det är tydligt att grekerna försökte undvika att tänka för mycket på honom, varför han hade få fester till sin ära och ingen vitt spridd kult. Hades personlighet omnämns som dyster, tillbakadragen och bister – men rättvis. Med brasklappen att han liksom sina bröder hade ett öga för vackra kvinnor och inte aktade för rov och våldtäkt för att bemäktiga sig dem när det knep. Just en sådan kidnappning/våldtäktshistoria gav också upphov till den mest kända legenden om honom: berättelsen om bortrövningen av vårens gudinna Persephone. Hades förknippades inte bara med underjordens andar och väsen men också med dess resurser – således var han också känd som Plouton (Pluto), ”Den Rike”, och ansågs vara gud för rikedomar, speciellt guld och mineraler som bröts ur marken.
Ikonografins tydliga tendenser bidrog nog till att skissen av Hades tillkom snabbt. Jag förstärkte, inom ramen för historiska förlagor, det vida och svepande i hans kungliga klädnad, och fann en passande gestik tillsammans med hans symboliska tveudding. Kerberos, dödsrikets trehövdade vakthund vars skräckinjagande gestalt det trycks på i myterna, valde jag att framställa i monsterstorlek och med ett vildare och mer vargaktig jämfört med en tamhund.
En designdetalj som skulle ges uppmärksamhet var utformningen av Hades hjälm, som i många berättelser likställs med osynlighetens hjälm, en magisk huvudbonad med diverse krafter som osynlighet, flygförmåga och osårbarhet.
I linje med Hades konservativa karaktär utgick jag ifrån en äldre typ från för-klassisk period, den nordvästliga ‘Kegel’-typen, och utvecklade den med stöd i historiska förebilder – senare avbildades den t.ex. också ofta med vingar (se urval nedan).
Grundkonceptets tämligen väl utlagda idéer och val kom väl till pass för nästa stadium, där grundfärger, position och proportioner lades fast.
I grekisk färglära2 var mörk lila såväl som svart ofta sammankopplad med såväl hög status som obeveklig makt. Det var passande för Hades, underjordens kungs klädnad. Brons för hjälmen och gyllene detaljer gav lite behövlig kontrast.
Kerberos fick en mörk vargpäls – att dess hår och många framtida lager troligen skulle bli bildens största utmaning var redan här tämligen otvivelaktigt.
Med färger valda, var det dags att lämna skiss -och konceptfasen och börja med målandet. I min process utgår jag dock gärna från en modell eller förlaga för detaljerade delar som ansikten osv, speciellt om de ska verka verklighetsförankrade.
För grunddragen av Hades anblick inspirerades jag av skådespelaren Simon Merells som bl.a. spelade den historiske triumviren Crassus (115-53 F.Kr.) i sista säsongen av Tv-serien Spartacus, ironiskt nog känd för sin stora rikedom.
Och så, lades de viktigaste nyanserna till de valda grundfärgerna ut och framtida zoner för högdager såväl som djupare skuggade partier in. Fasta konturer och detaljer lades till med sepialiknande linjer som sedan skulle kunna smetas ut och sammansmälta med efterlagda färglager och ljusskiftningar.
Lager på lager växte Hades och Kerberos fram. Vissa detaljer tog förstås orimligt lång tid – som fållens mönster på mantelns guldkant, och så förstås Kerberos päls… brrr. Tillsammans med allt finare och mer specifikt nyans -och färgarbete kom interna skuggor, rök -och bruseffekter för hud, päls, tyger och annat till under decembermörkret.
Så var det till slut dags för de sista faserna, med inriktning på ljusförhållanden och effekter från olika ljuskällor. På den färdiga bilden med alla de 12 gudarna samlade skulle Hades ligga längst ut till höger, och de allmänna ljuskällorna ligga snett mot vänster i ganska snäv vinkel.
Och så var den självständiga delen av jobbet med Hades klar. Enerverande bitvis, och mycket är inte hundraprocentigt, men jag får nog ge det tummen upp i alla fall. Kerberos blev inte illa, och effekten av alla färgbearbetningar gav ändå till slut något liknande av det intryck som jag sökte. Hades, dödsrikets furste, mörk till sinnet men fyllande en viktig uppgift, sammanbiten och obeveklig men inte ond eller illvillig. Kerberos tre huvuden och väldiga gestalt räcker väl för att avskräcka, och jag ville avstå från karikatyrer av ett rent monster utan snarare göra honom, tja, som en varg, något att frukta och respektera och ta på allvar. Deras position för samlingsbilden innebär att mer arbete för sekundära ljuskällor kommer att krävas, liksom en del justering när bakgrunden kommer till. Men fram tills dess, är Hades, den förste av de grekiska gudarnas chefstriumvirat, klar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Om antikens grekiska färglära och betydelsen av valet av färger, se t.ex. artikeln ”Classical Color”
Artemis – The Moon Huntress (in progress) -12 Greek Gods (VI)
Kavalkaden av grekromerska gudar fortsätter med en favoriterna i gudaskaran: Artemis; jaktens, den vilda naturens och månens gudinna, tvillingsyster till Apollo.
Halvlek har nåtts i utforskandet av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 passande nog med Artemis/Diana: vildmarkens, jaktens och månens gudinna, efter hennes tvillingbror Apollon (se länk) och de övriga till dags dato; Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk).
Artemis var dotter till gudakonungen Zeus och gudinnan Leto och hennes födelse, där Leto måst gömma sig för den förfördelade Hera, bar redan tecken på Artemis karaktär: knappt hade hon fötts, så hjälpte hon omedelbart sin moder att förlösa brodern Apollo. De två var därefter oskiljaktigt förbundna av det starkaste band, med Artemis som den avgjort mer intressanta av dem.
Kulten av Artemis sträcker sig tillbaka före grekisk tid till en indoeuropeisk ur-gudinna kopplad till vildmark, jakt och naturens krafter. Man kan ana en dualistisk idé om motpoler i relationen mellan syskonen: för där Apollon kom att associeras till ordning, lagar och städer, var Artemis en manifestation av naturens lagar, av det vilda och otämjda och vistades i vildmarken snarare än i städer.
Från äldsta tid var Artemis symbol för en fri och självständig kvinna, och hennes lynne därefter: temperamentsfull, egensinnig och otvungen; hon lät sig inte tämjas och hade färdigheter och kraft som gjorde henne oberoende av någon man. Därför förblev hon liksom sin halvsyster Atena ogift, en jungfru – vore hon gift, skulle en man antas dominera henne. Hennes kyskhet kopplades till ett oberoende lynne: obunden var hon bärare av en egen auktoritet.
Liksom sin bror hade Artemis många namn och ansvarsområden: förutom nämnda koppling till jakt och natur var hon gudinna för moderskap och barnafödande, som hennes roll vid förlossningen av Apollon omvittnar, och beskydd av unga kvinnor och barn. Liksom sin broder Apollo kom att överta rollen som solens gud från dess tidigare gudom Helios, kom Artemis att kopplas med Månen (som likväl hade en egen gudom, Selene). Hon var en av de mest dyrkade gudinnorna, och hennes stora tempel i Efesos var antikens största fristående tempelbyggnad, räknad bland den klassiska världens Sju Underverk.
Men hon hade också ett tydligt mörkt stråk: i sin äldsta form var hon förknippad med natten, det ockulta, det magiska, och de avlidnas själar – aspekter som sedermera kom att brytas loss och associeras till gudinnan Hecate.
Hon behöll alltid en tydligt våldsam sida – kanske tydligast illustrerad i legenden om Actaeon, en gynnad jaktkamrat till Artemis som förråder henne och söker förgripa sig på henne när hon badar, varvid hon förvandlar honom till en hjort och han jagas till döds av sina egna jakthundar.
Artemis vrede är skräckinjagande, och hon aktar inte för att dräpa och hämnas, vilket framgår i att hon inte sällan verkar som gudarnas, inte minst sina gudasystrars, ”torped” som utkräver vedergällning å deras vägnar.
Romarna identifierade Artemis med deras snarlika gudinna Diana med vilken hon delade många attribut, vilket återförde Artemis till hennes vildare och mer otämjda aspekter efter en period då hon verkat bli mer ”tam” och slätstruken. Likt mina romerska anfäder ser jag Artemis/Diana i ljuset av en annan gestalt: nämligen min hjältinna Kati; som genom ett sammanträffande företer de många likheter, såväl i gestalt som lynne. Och så kom det otvunget och närmast oundvikligt bli så under min process, att gudinnan minner om henne i åtbörd och gestalt – och tvärtom.
Artemis omtalas som såväl yppigt skön och fysiskt imponerande. Den första konceptskissen avbildade henne följdriktigt såsom lika skön som kraftfull och stark, mitt i språnget, omgiven av djur med vilka hon förknippas, här jakthund och hjort. Posen blev trots dess komplicerade vinklar så pass bra att jag bestämde mig för att gå vidare.
Nästa steg var att etablera en färgskala. Den klassiska kopplingen till månen och överhuvudtaget ljusa färger visade vägen – jag klädde gudinnan i en kort, för rörelse passande tunika i vitt och silvertoner, med vecken och dess rörelse snarare än färgprakt i fokus. Mer utmanande ur färgsynpunkt skulle målandet av djurens päls bli – något som man fått viss, om än inte tillräcklig, övning på under senare tid.
Sedan var det dags att börja bygga lager på lager, parallellt som jag frigjorde mig från grundskissen och byggde upp nya kontur- -och hjälplinjer direkt på bilden. Den omtalade liknelsen av Artemis med Katis gestalt ledde förstås till ett extra fokus på porträttlikhet i ansikte och uttryck – ingen lätt sak för mig, men gudinnan fordrar inget mindre… Jag bestämde mig för att flytta på månen, som ursprungligen skulle varit rakt bakom Artemis, en bit upp med tanke på den framtida monteringen med de andra gudarna.
Lagren ansamlades, med speciella effekter för skilda material, molnlager och olika former av nyanser av färg och linjer. Artemis Kati-snarlika porträtt fick fortsatt mest uppmärksamhet, men jag gav också hjortens päls, horn och allmänna utseende sin tid. Veck och skiftningar, skuggor och tussar och hårstrån på de olika figurerna gjordes mer impressionistiskt, med ett öga på effekten av framtida överlappande ljuskällor som skulle komma i fokus under bildens sista fas.
När alla lager för färger, linjer och material målats in, återstod den ljusbaserade efterbearbetningen. Ytterligare lager för ljusöverstrålning och dess motsats, matthetslager för skuggade eller obelysta partier, tillsammans med diverse blänk, reflektions och glanspåläggningar förde bilden in till en provisorisk mållinje.
Det var med viss tillfredställelse jag noterade att trenden att varje bild i denna svit blev bättre än den förra, som något tycktes dallra till för Apollon-bilden, nu tydligt återupprättats: detta är den bästa av gudarna än så länge. Mycket beror förstås på den mer intressanta posen, det händer mer här än någon av de andra bilderna, den flygande Hermes inräknad. Även om avbildningen av gudinnans skönhet, med dess sidohänvisning till min egen hjältinna förstås inte gör henne rättvisa, var jag i alla fall viss om att det blivit så bra som jag kunde göra det, och att ”dubbelporträttet” i den meningen i någon mån uppnåtts. Jag noterade att omvandlingen till JPEG-formatet för publicering hade en ovanligt avmattande effekt på bilden – något att se upp med senare när sammanfogningen med hennes gudakolleger skall ske.
Bland musiken som inspirerade i bakgrunden till den här målningen var förstås filmmusiken till ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams, inte minst den ikoniska ”No Man´s Land”. Dubbelt passande, eftersom Mirakelkvinnan ju är direkt inspirerad av Diana, så pass att hon getts hennes namn.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Apollo – The Sun Twin (in progress) -12 Greek Gods (V)
Apollon, den gudomliga tvillingen tillika helandets, musikens, solens, samt profetiornas gud är femte man till rakning i projektet med 12 grekiska gudar.
Odysséen av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har vi kommit till Apollo: solens, läkandets, musikens, och oraklernas gud, tillika tvillingbror till mångudinnan Artemis.
Apollon och hans syster Artemis var barn till gudakonungen Zeus. Deras födelse var dramatisk enligt sägnerna eftersom Zeus maka Hera gjorde förlossningen svår för deras mor, gudinnan Leto, ända därhän till att skicka orm-monstret Python på dem. När de väl fötts kom de dock att lyftas in till de 12 Olympiernas utvalda skara, och särskilt Apollo tilldrog sig Zeus gillande. Hans portfölj av maktområden växte med tiden, med harmoni, balans och ordning som genomgående tema: från att ha varit en skyddsgud för herdar blev han sedermera också dyrkad i samband med stadsbildningar.
Även för gudar betraktad som ovanligt skön och behagfull, tillika utrustad med ett konstnärligt sinnelag, kom han att kopplas till ungdom, läkekonst och musik. Så småningom kom han att associeras med solen jämte den tidigare solguden Helios, med vilken han kom att sammanblandas under senantiken.
I egenskap av Zeus favoritson ansågs han ha tillgång till den högstes tankar och kom därför att utveckla en stark koppling till profetior och förutsägelser, med de två oraklen i Delphi och Delos som främsta orter för erhållande av förutsägelser om framtiden från den klassiska eran och framledes. Apollon var redan under antiken betraktad som den mest typiskt ”grekiska” av de hellenska gudarna, inte minst av grannfolk som etrusker och latinare vilka tog upp honom och lyfte in honom i sin pantheon, något som kan betraktas som en slags konkret symbol för att man tog till sig grekiska kulturella influenser.
Apollons lätt stereotypa framtoning gjorde att skissen av honom gick snabbt och utan behov av sidoblickar. En idealiskt skön ung mansfigur med några av sina attribut i vardera handen och med blicken riktad uppåt som en referens till hans band med solen och fadern Zeus. Liksom sin syster Artemis kopplades Apollon till bågskytte därav bågen i ena handen. I den andra lät jag honom hålla den lyra som symboliserade hans makt över musiken.
Olikt antikens grekofiler är jag inget fan av Apollo, som för mig alltid framstått som en slags ungdomlig, uppsnofsad variant av sin självsvåldige fader och också delar många av dennes avigsidor.
Det här blev tydligt när jag började sätta färg på bilden, där Apollos anlete kom att få drag påminnande om de idealiserade propagandaporträtten av sådana som de romerska kejsarna Augustus och Konstantin I – måhända en slags undermedveten skymt av min aversion mot den gudomlige påläggskalven.
Hur som helst – färg var det. Grundfärgerna lades på utan större problem, själva schemat varande enklare än för flera av de andra gudarna hittills. Det som skulle bli en utmaning framåt rörde mer sådant som lystern – jag föreställde mig honom i en tunika av guld som symbol dels av hans association till solen men också av hans ställning som ”golden boy” för sin ombytlige fader.
Ett halvdussin lager senare hade man kommit därhän att det mesta var någorlunda klart vad gällde den färglagda basen med olika skuggningar och ljusa nyanser. Det var som sagt ljusläggningen och dess effekter som skulle komma att stå i fokus.
Jag gjorde själva ljusarbetet som tidigare, med några lager av ömsom belysningseffekter som lades på selektiv, och kontrasterande matta och mörka partier för att stärka framhävandet och kontrasten mellan belysta och obelysta ytor.
Jag lade in en slags solskiva strax ovanför honom, mer som en påminnelse om att ytterligare påläggning skulle komma att behövas när den samlade bilden med alla de 12 gudarna så småningom skulle komma att monteras. Därefter lämnade jag Apollo för den här omgången – i jämförelse mot hans i mitt tycke mer intressanta eller tilldragande kollegor fanns här mindre som höll mig kvar, vilket gör att bilden kanske känns lite ofärdig. Jag såg redan med betydligt större tillförsikt an mot skapandet av hans tvillingsyster Artemis: månens och jaktens gudinna, som kommer i nästa omgång av skapandet av de 12 gudarna.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Athena – War, Art, Wisdom & Science (in progress) -12 Greek Gods (IV)
Atena, visdomens, konsternas, krigets och vetenskapens gudinna tillika staden Atens skyddsgudinna är den fjärde i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en rimlig klarhet i sin form.
Skapandet av avbilder av 12 grekiska gudar, inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1 fortsätter, och turen har kommit till den mest illustra hittills. Efter Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk) och Hermes, gudarnas budbärare (se länk) stundar dagen för Atena.
Atena hade en även för gudarna märkvärdig födelse: enligt myten slukade hennes fader Zeus hennes havande mor Metis efter en profetia om att deras barn skulle vara den visaste av alla gudar. Men Atenas ande överlevde inom gudakonungen och orsakade denne dödlig huvudvärk, så pass att han beordrade sin son gudasmeden Hefaistos att göra slut på det med sin slägga: och från Zeus spräckta skalle sprang Atena ut, fullt vuxen och rustad (tyvärr återhämtade sig Zeus). Hon blev genast Zeus älsklingsbarn, ty som profetian förutsagt, var hon den visaste och mest intelligenta av alla gudar.
Atena kom troligen ur en äldre gudomlig arketyp kopplad till framväxten av städer, sedermera övertagen av grekerna med deras främsta stad Aten som viktigaste nexus, vilket gav henne den karaktäristiska form vi känner idag. Visdom, tänkande och intelligens och allt som springer ur dem, dvs lärdom, vetenskap, alla tankebaserade färdigheter, liksom lagen, politiken, räkenskapen, strategin och konsterna står under och inspireras av hennes makt. Hon var också kopplad till inspirationen och kraften att finna på lösningar – och sålunda var hon beskyddare och inte sällan påskyndare av protagonister och hjältar i många av de grekiska myterna och sagorna. Även om Atena var skyddsgudinna för många andra städer kom hennes speciella koppling till Aten, efter dennas upphöjelse till den viktigaste och största av alla de grekiska stadsstaterna och huvudsäte för den klassiska grekiska kulturen och filosofin att borga för hennes framskjutna position. Romarna kom, såsom var deras sed, att likställa Atena med sin snarlika gudinna Minerva, vilken var en av staden Roms tre skyddsgudar (de övriga var Zeus/Jupiter och Hera/Juno), och från 200-talet FVt framåt att helt enkelt överta den utvecklade Atena-mytbildningen för Minerva.
Atena har avbildats mer än de flesta gudar, och det finns ett rikt material att inspireras av för hennes utstyrslar och andra detaljer. Starkast intryck kom den miniatyr av hennes kolossalstaty som stod i Akropolis under den klassiska epoken att göra, inte minst för att den företer så många av de symboler som kopplas till henne (se ovan t.v.).
Den första skissen utgick dock inte från någon av förlagorna i sig, utan fokuserade på Atenas figur och framtoning, vilken först därefter skulle kläs i de karaktäristiska höljet. Istället för statisk ville jag lägga in en antydan till rörelse, där hon skön och stark, redo till strid med såväl sinne som kropp, omgives av sina gudomliga symboliska attribut.
Förutom den beväpning och rustning som hon ofta ses med, skulle hon också förete andra typiska symboler som ugglan och ormen och sin Aegis, Atenas magiska rustning som kunde förläna sin bärare krafter som osårbarhet eller osynlighet – här i form av en fjällbrynja med medusahuvud.
Atena skulle bära den typiska kvinnodräkten peplos, snarlik Heras fast vikt vid midjan, och över axlarna en chlamys, den klassiska grekiska militära manteln fäst vid höger axel.
Redan på det här stadiet såg jag tydligt hur Atenas skepnad skulle erbjuda sina utmaningar. De många symbolerna och den parafernalia som hör till dem med texturer och material; djuren i form av uggla och ormarna med sina unika mönster och färger; och inte minst Atenas eget utseende och skönhet.
Här fanns dock en koppling sedan tidigare: jag såg Atenas gestalt som snarlik den vackra Samantha Dorman (se t.v.) vilken givit inspiration för min hjältinna Corinna, som har fler drag liknande Atenas såsom visdom och stridbarhet i skön förening. Hon har också samtidigt mörkt hår och ljusa ögon: ett annat av Atenas namn var glaukopis, ”den ljus-(eller grå-)ögda”, ögonfärg med vilken hon ofta kom att avbildas
Inför målningen av bilden tog jag hjälp av de senaste årens insikt i att grekromerska statyer, tvärtemot den bleka uppenbarelse de företer idag som gett upphov till felaktiga idéer om antikens estetik, var polychromiska 2, dvs. målade i starka färger. Modern teknik kan idag finna små rester av pigmenten, och det gav mig uppslag för färgskalan i min egen bild.
Och så, med skiss, förlagor och modern forskning som stöd, började jag rita upp grundformerna och lägga grundfärger på skärmen. Fler detaljer tillkom: de levande ormarna på hennes aegis kanter, och att pryda hennes korintiska hjälm med hästar: en av Atenas många tillnamn var Hippia, ”av hästarna” då hon ansågs ha framskyndat utvecklingen av ridkonsten.
Efteråt kom en fas där finare linjer och former växte fram med fler nyanser och mer exakta konturer: vecken på hennes peplos; ugglan som kom till i ett svep där skiftningarna i fjäderdräkten kom till med enbart färg, och hennes ansiktsdrag fick här sin rätta skepnad. Nya detaljer fortsatte att tillkomma, som medusamedaljongen på aegis och en hårkam till hjälmen.
Allt eftersom blev detaljerna mer och mer utförliga och skuggningar och färgnyanser mer exakta, under blandat nöje: ormarna erbjöd ett fasligt pillande att svära över flera kvällar med sina fjäll, medan arbetet med Atenas ansikte och hår var en trevlig utmaning som förde bilden nära det jag föreställde mig var en värdig gestaltning av gudinnan.
Till sist, när allt som kunde åstadkommas med färg och linjer uttömts, kom det sista ledet. En serie behandlingar baserade på ljusförhållanden och dessas verkan lades i lager på lager för att lyfta fram återkastade skuggor och högdagrar, och effekten av ljuset som snett uppifrån vänster faller på Atena.
Återigen kan man konstatera att man i alla fall inte backade jämfört med tidigare försök. Det är rätt nära vad jag hoppades kunna åstadkomma – den visa Atena i sin skrudade skönhet, snarlik min egen hjältinna vars drag jag känner att jag i alla fall inte vanärat i mitt försök att avbilda. En del av ljusbearbetningen har en del förbättringspotential förstås, och färgerna är kanske inte så mjuka och sammansatta i sin nyanser som man skulle önska. Men på det här stadiet är man trots allt försiktigt nöjd. Den fjärde av gudarna från det antika Grekland är klar i sin fristående form – chansen att göra vissa efterbearbetningar och modifieringar kommer när den monteras med sina gudakollegor. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Atenas målning lyssnades bl.a. på musiken ur ”Wonder Woman”, en film vars hjältinna tydligt inspirerats av aspekter från gudinnan:
”Lightning Strikes” ur ”Wonder Woman” av Rupert Gregson-Williams
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Polychromi kallas användningen av färg som tillägg och dekoration till arkitektoniska och andra tredimensionella strukturer som statyer. De senaste decennierna har modern teknik och forskning uppdagat det mycket vitt spridda bruket av färger på antika strukturer i framför allt västerlandet och mellanöstern, efter en lång period där man felaktigt tolkat byggnadsverks, statyers och andra dekorerade strukturers blanknötta och färglösa anblick som ett slags estetiskt val redan när dessa skapades. Om detta och de pågående restaurationen av färger i antika statyer, inte minst av Atenas, se t.e.x:
Hermes the Winged Messenger (in progress) -12 Greek Gods (III)
Hermes, Gudarnas Budbärare, tjuvarnas, vältalighetens och köpenskapens Gud kommer ut som nummer 3 i dódekalogen av 12 grekiska gudar under färdigställande.
Den tredje guden att närma sig målsnöret i den pågående gestaltningen av 12 grekiska gudar,överlappande med de klassiska ”12 olympierna”1 efter Ares, Krigets Gud (se länk) och Hera, Gudarnas Drottning (se länk) är Hermes , den Bevingade Budbäraren.
I sin äldsta ursprung var Hermes en slags Gud som överträdde normer, både bokstavliga och andliga. Han färdades mellan världarna, ledde de döda till dödsriket och symboliserade bandet till landet och gudarna för befolkningen. Han kom mer och mer att fylla rollen som medlare, förhandlare och sändebud mellan, för och till gudarna, delvis påminnande om den funktion som Loke ofta fyllde i de nordiska gudasagorna. Ännu mer än denne kom han att samla på sig verksamhetsområden och förekom i många berättelser, i vilka han ömsom betraktas som gudomlig härold, också kopplad till snabbhet och fysisk excellens och med nära band till flera av gudinnorna med vilka ofta interagerade som en slags följeslagare och agent: ömsom en slags skojare och skälm; han är en bringare av nyheter, en sagoberättare och förhandlare – men han var också tjuvars och bedragares gud. Efter romarnas upptagande av Hermes som synonym med deras egen snarlike gud Mercurius kom han att kopplas starkare till köpenskap, till mysticism och andliga resor.
Hermes /Mercurius många roller och långa kult kom att göra flera av hans många symboler till kulturellt ikonografiskt allmängods i västerlandet som fortfarande används, inte minst hans många attribut med vingar, symboler för hans koppling till resor, snabba bud och överskridande av gränser (se ex. ovan).
Det slumpade sig så att Hermes blev den första av gudarna att skissas upp: jag hade s.a.s. redan inspirationen på lut efter att ha sett en simhoppstävling. Dykarna som elegant slungade sig ut i intet, för ett ögonblick som svävande mellan luft och vatten… Så kunde Hermes färd genom himlarna te sig, och jag sökte fästa det på papper i ett blyertsutkast.
Som synes valde jag också att ta upp den röda tråden med flykt och vingar för Hermes symboler. Sålunda bär han den grekiska petasos, hatten med vingar; på fötterna Pedila/Talaria, hans berömda vingklädda sandaler; i sin utsträckta företer han Caduceus, den bevingade staven med två ormar, en symbol med äldre rötter i mellanöstern som togs upp av grekerna och i Hermes händer symboliserar makten i förhandlingar och köpslagan, men också kan döda eller omvänt väcka de döda.
Utifrån skissen ritade jag så bilden direkt i datorn och valde ett set av grundfärger. Jämfört med de flesta andra i dódekalogen är framställningen okomplicerad vad gäller färger och detaljer – det var egentligen bara valet av ett vingpar för var och en av hans sandaler som vållade huvudbry.
Den främsta utmaningen skulle istället bestå i att försöka behålla den böljande och dynamiska rörelsen i bilden. För den vidare färgläggningen bestämde jag mig dock för att öka insatsen med prövande av en delvis ny metod, med de ljusa färglagren underst och skuggorna över – tvärtom från min normala process för digital målning.
Den lite ovana arbetsgången, kombinerad med min kvardröjande ovana vid att göra allt direkt på tryckskärmen med en digital penna gjorde att Hermes drog ut lite på tiden och passerades av ett par andra gudar. Men det var också lärorikt att se resultatet bli lite annorlunda, med något mer mättade färger och en färgskala som känns lite dovare och mer ”målad”.
Slutligen var det dags för sista fasen med ljusinriktad behandling, med flera lager av ljusöverstrålning, skuggförstärkningar och diverse matta och andra detaljer. Resultatet kommen så långt kan ses nedan.
Den färgprocess som jag provade ut på Hermes var intressant och lärorik och kommer att komma väl till pass för några av hans mer allvarstyngda och mörkare kollegor – passande nog, eftersom inspirationen till den kom från skräck – och spänningsserier. Med viss tillfredställelse kan jag konstatera att Hermes trots det inte förlorat den spänst och lätthet som jag hoppas att hållning och kroppsställning ska förmedla. Han ser ut som om han flyger. Vissa av vecken i hans korta tunika och mycket annat skulle förstås kunna förbättras, men det får duga för stunden i alla fall. Hermes, gudarnas snabbflyktade budbärare, känns någorlunda redo att placeras svävande ovan de övriga mer markbundna gudarna.
Under arbetet med detta inlägg med Hermes/Mercurius återkom jag, bland andra till vad som närmast måste beskriva som hans signaturmelodi:
Härnäst kommer antagligen en av gudinnorna under bearbetning: troligen Athena eller kanske Demeter.
Hermes spelar en viktig roll i Madeline Millers utmärkta bok ”Kirke”, en av flera böcker ut hennes penna som utspelar sig i mytens Grekland sett ur annorlunda och tankeväckande perspektiv.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hera, Queen of the Gods (in progress)-12 Greek Gods (II)
Hera, Gudarnas drottning, äktenskapets och moderskapets gudinna, är den andra i dódekalogen av 12 grekiska gudar att nå en någorlunda färdig form.
Den variant på de ”12 olympierna”1 som beställts av Albert fortsätter att rulla uppför sin kulle: efter den första installationen av Ares, Krigets Gud (se länk) har turen kommit till dennes mamma, Gudinnan Hera.
Hera var Gudarnas Drottning i Olympens pantheon, syster och maka till Zeus, gudarnas konung och moder till en skara gudar och gudinnor, från de kända Ares, Hefaistos, Eris och Hebe, till flera mer anonyma. Såsom mäktigast av alla gudinnor, både personligen och ifråga om auktoritet, vågade ingen i gudaskaran med undantag från Zeus öppet trotsa henne. Heras kult var uråldrig och vida spridd, och hon var bland de mest omtalade av alla gudomar. Hera verkar ha framträtt ur den arketyp för en modergudinna med kosmiska drag som överlappar med andra besläktade ”Övergudinnor” i såväl Mellanöstern som den vidare Indoeuropeiska sfären, vilket framskymtar i den litteratur som tilldelade henne samma epitet och inflytandesfär som Gaia, Universums allmoder. Det mörka och farliga draget i hennes varelse återspeglar också en tidigare era där hennes makt över tvedräkt, strid och död går sida vid sida med barnafödande och äktenskap. Hera illustrerar dock tyvärr också det misogyna draget i klassisk grekisk litteratur, i vilken hon såsom Zeus maka gradvis drogs ner med ett ringaktande anslag och ofta reducerades till en svartsjuk och hämndlysten ragata.
Redan romarna noterade det där när de identifierade henne med sin egen Juno, med vilken Hera blev synonym från republikens tid och framåt: deras Juno/Hera återförde en krigisk och majestätisk aspekt jämfört med den rent grekiska Hera, och romarna ärade henne tydligare såsom staden Roms skyddsgudom.
Jag delar mina romerska föregångares sympati och dragning till Hera/Juno, med en ganska tydlig blick av henne för mitt inre, en som jag såg fram mot att kunna gestalta med respekt och aktning såsom hon förtjänar. Och sålunda kom hennes anblick till, klar i sina konturer redan i det tidigaste utkastet, i en frontal pose iklädd tidspassande klädnad, med påfågeln som symboliskt djur.
Hera bär en lång peplos, en föregångare till tunika fäst vid axlarna, över vilken hon svept en himation vilken både här utformats för att verka som den slöja som en gift kvinna bar men också gjorts vid och vindfångande likt en mantel för att understryka ett majestätiskt intryck. Uppmuntrad efter att kontrollerat med en mängd verkliga förlagor (se några ex. nedan) för att se att utformningen av hennes klädnad och andra detaljer höll måttet tyckte jag utkastet var så pass lovande att den direkt kunde läggas till grund för hennes bild.
Jag ville förstås inte göra avkall på den skönhet som är gudinnans signum, men sökte, i passande dräkt, kombinera den, ja integrera den till en del av uttrycket för Heras karaktär, anknytande till den tradition som sedan mer än 2500 år tillbaka betraktar Hera som sinnebilden för en skön, vördnadsbjudande och värdig matriark. I det syftet gjordes dock ett medvetet avsteg från just det traditionella såtillvida att jag frångick den normala kronan eller diademet för att istället ge henne en gyllene lagerkrans, ett tecken för kunglighet som annars mest förbehölls män.
Hera företer också två symboler som associerades med henne i olika eror och regioner : mest iögonfallande förstås påfågeln, traditionell persisk symbol för kejserlig makt, som blev gängse vid Heras sida under hellenistisk tid. I sin hand bär hon granatäpplet, kopplad till fruktbarhet och barnalstring – liksom odödlighet.
Med designen någorlunda skissad, var det dags för huvudsaken – att faktiskt måla den riktiga bilden. För val av grundfärger lades först skissen under som riktmärke. Redan här blev det tydligt att den stora huvudvärken skulle bli påfågeln – eller rättare sagt, dess stjärtfjädrar.
Men det var bara att bita ihop. Under långa nätter, fjäder för fjäder, strå för strå i lager på lager, växte påfågelns imposanta och iögonfallande fjäderdräkt fram, inramande gudarnas drottning. Under processen växte också bekantskapen med det ännu nya verktyget, en enkel HP Elitepen pekpenna direkt på skärm, och dess begränsningar.
Så småningom var det dags att dra undan skissen som stöd, och lägga in skuggor och linjer i färg, samt börja arbetet med att skapa mer färgnyanser, både ljusa och mörka, och börja variera färgskalan också ifråga om toner i olika partier. Speciell omsorg lades på Heras ansikte, den mest finkänsliga delen av bilden.
Under arbetets gång har jag kontinuerligt fortsatt att uppdatera mig och läsa på om antiken och det slog mig att något fattades Hera: de juveler och smycken en högtstående grekisk kvinna skulle burit som tecken på sin status. Baserat på historiska förlagor designades därför i sammanhanget diskreta smycken och lades till.
Sista fasen fokuserade som tidigare på ljusbehandling – fördjupning av skuggor, stärkande av högdagrar, ljusöverstrålning, behandling av matta och glansiga partier, materialeffekter, osv lades till i flera olika och samverkande lager. Resultatet kan ses nedan.
Försiktigtvis kan man konstatera att det hela blev i alla fall…skapligt. Hon ser inte illa ut Hera, och hennes kungliga och respektingivande figur är förhoppningsvis tillräckligt närvarande på bilden, även om fångandet av hennes gudomliga aegis tyvärr övergår min förmåga. Ifråga om målning av kläder och underliggande figur är det ett steg fram från Ares-bilden. Med några dagars distans till bilden kände jag dock att mer skillnader i olika ljuskvalité på skuggningarna i de många veckade och formföljande partierna i Heras klädedräkt behöver tillkomma. Men så långt, så väl. Chansen att lägga på ytterligare ljuseffekter och göra korrigeringar kommer när den bakgrund som bilden kommer att sättas in i för en sammansatt vy av alla de 12 gudarna läggs till. Fortsättning följer.
Under tillblivelsen av Hera lyssnades det (bland annat) på ”El Greco” av Vangelis:
”Part 1” ur ”El Greco” av Vangelis
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Ares the Bringer of War (in progress)-12 Greek Gods (I)
Krigsguden Ares är förste Gud ut i en Dódekalog av bilder med motiv från den grekiska mytologins gudavärld som nu befinner sig på sista varvet.
Det var den unge Alberts ide: inspirerad av Percy Jackson-böckerna tror jag, beställde han bilder på dussinet grekiska gudar. Efter diverse förhandlingar kom vi fram till ett urval som med ett undantag överlappar med kretsen av de klassiska ”12 olympierna”1.
Det hela började i optimistisk anda med konceptdesign för alla de 12 gudomarna för att hitta en slags gemensam stil, samtidigt som var och en fick uttryck som var karaktäristiska och samtidigt historiskt grundade. Jag ville undvika ”superhjältegudar” á la Marvel och sökte mig istället till källorna i form av statyer, målningar, mosaiker och periodriktiga beskrivningar, i syfte att iaf. något närma sig vad grekerna kunde ha sett framför sig när de föreställde sig sina gudomar. Denna konceptsökande fas mynnade ut i en serie av 12 blyertsskisser där varje gud fick sitt individuella men förhoppningsvis också historiskt förankrade uttryck – vilket också gjorde det klart att var och en skulle erbjuda sina egna utmaningar, vare sig det var fråga om utseende och kroppsform, intryck, anknutna djur, med mera. En oro som gnagt redan från början började växa: att det där skulle bli ett riktigt Sysifosjobb…
Men nu har sent omsider detta jätteprojekt börjat ros iland. Först med att närma sig målsnöret är…krigsguden Ares. Ares, son till gudarnas kung Zeus och gudadrottningen Hera, skildras genomgående som gud för krigets blodtörstiga sida, för rå naken, organiserad aggression. Han var inte en speciellt omtyckt gud, men en som speciellt de grekiska stadsstaternas arméer av frivilliga folkarméer såg till att blidka, och som de åberopade för mod och framgång i strid.
Sammantaget står står alltså Ares i sitt esse fram för mig som en slags arketyp för sin periods krigare, och det var det som jag valde att betona i utkastet till hans bild.
Redan på skisstadiet framgick också vad som skulle bli hans definierande utmaning: att någorlunda troget men ändå med ett visst drag av individuella särtecken avbilda den parafernalia i form av vapen, klädnad och annan utrustning som hörde en tidstypisk grekisk krigare till.
Jag utgick från den klassiska bilden av en grekisk hoplit, den klassiskt tungt rustade fotsoldaten försedd med en stor sköld, harnesk av ”muskel”-typ och en väl täckande hjälm i korintisk stil (500-talet+ FVT). Genom vissa tillägg förankrades Ares i ett vidare hellenskt sammanhang – sålunda bär han förutom hopliternas typiska doru (spjut) en falx, ett lieliknande slags svärd som fruktades i händerna på bl.a. Trakerna i norra Grekland. Istället för aspis, den helt runda tunga skölden, gav jag honom den boeotiska varianten med utskurna sidokanter.
För att ”De 12 Gudarna” -projektet skulle bli av skulle det också vara tvunget att bli det definitiva genombrottet för en arbetsgång där bilderna helt och hållet skapades i dator med pekskärm -och penna som huvudverktyg, och som jag hittills bara tillämpat fullt ut på mer figur/seriebetonade motiv (se tex. Kakashi-bilden). Det hade varit kul att måla för hand med t.ex. gouache, men volymen på arbetet och frånvaron av en lämplig, dedikerad arbetsplats talade emot.
Med konceptet som bas skissades konturer och linjer alltså upp direkt i datorn, för att sedan få sina grundfärger, viktigaste element och största identifierande detaljer: här lades t.ex en hund med blodiga tassar på hans sköld: ”Krigets Hundar” var Ares skyddsdjur och identifierades med guden själv. Runt denna bas lades så lager på lager av nyanser, mönster, mörker -och ljuskikt, samt olika former av skräddarsydda effekter.
Till detta lades så en mängd allt finare detaljer på allt eftersom för material, reliefer och mönster. Grekiska krigare, speciellt av högre status, kunde ha mycket grannlåt på sig när de drog i krig, men jag valde att fokusera på markörer för kvalité för Ares, som ju trots allt är mer intresserad av att kliva över lik på slagfältet än imponera på parader. Blodstänk på benskenorna är för honom den högsta formen av utsmyckning.
De sista momenten i processen hade alla framför allt ljus -och skuggbehandling i fokus. För det lades ett halvdussin ytterligare lager på, där olika effekter provades ut, vissa förkastades och andra behölls, i syfte att göra bilden mer levande och ge den mer nyans.
Ares genomgick ungefär 8 olika faser på sin process. När jag började ana att man grottade ner sig för mycket i småpixlandet var det dags att sätta en slags punkt, med resultatet dittills som nedan.
Jag hade parallellt också gjort de första faserna på alla de övriga 11 gudarna, men att det var Ares som passande nog fick bilda spjutspetsen var antagligen ett bra val. Just mängden av olika ytskikt, material och belysningen och skuggningen av dessa blev en lärorik upplevelse som kommit väl till pass för flera av hans gudakollegors bilder.
Själva slutresultatet så långt kommet är OK, om än inte fullt ut så uttrycksfullt och bestämt i sin stil som jag skulle önska: den svävar, som så mycket ens nybörjarjag gör, i ett slags limbo mellan teckning, fotorealism och ”Målad” stil. Jaja, det är en del av processen, att finna någon slags ”stil” med ett arbetssätt som ännu är väldigt nytt för en. Just nu står Ares också lite i ett slags vakuum utan den bakgrund som kommer att binda ihop alla ”De 12”: med sistnämnda kommer, är tanken åtminstone, Ares övermänskliga kvalitéter att framhävas mer än vad som är fallet än så länge. Jag hoppas iaf. att Albert ska gilla den.
Vilken gud skall komma härnäst? Athena, Ares syster? Eller hans älskarinna kärleksgudinnan Afrodite? Eller kanske Hades, som har en spännande vovve med sig på bild? Fortsättning kommer snart.
Under tillblivelsen av Ares lyssnades det förstås (bland annat) på Gustav Holsts ledmotiv för Mars, Ares romerska alter ego:
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Locusts of the Apocalypse – Apokalypsens gräshoppsmonster
Ett projekt med många år på nacken, som mellan mycket annat nyligen gavs lite tid för att till slut få sin form: en teckning av Undergångens gräshoppsmonster såsom de skildras i nya testamentets Uppenbarelsebok
”Den femte ängeln blåste i sin basun och jag såg en stjärna falla från himlen ner på jorden. Stjärnan var porten till avgrunden, och när den öppnades vällde rök fram som från en väldig ugn som förmörkade solen och luften. Och ur röken vällde gräshoppor ut över jorden (…) Gräshopporna var rustade som krigshästar, med något liknande kransar av guld på sina huvuden: deras ansikten var människors, deras hår som kvinnors, deras tänder såsom lejons käftar. Likt järn var deras bröstpansar, och deras vingars dån var som en krigshärs hästar och vagnar som störtar till strid. Till stjärt hade de giftgaddar, likt skorpioners (…)”
Uppenbarelseboken 9 :1-10
Jag har läst Bibeln sedan barndomen på flera språk och likt andra kulturellt formativa skrifter som Koranen, Iliaden, Aeneiden och Bhagavad-gita löpande återkommit till den genom åren. En sådan återkomst var efter att ha läst Dante Alighieris Den Gudomliga Komedin i tonåren som ledde till en detaljerad återläsning av Uppenbarelseboken, från vilken Dante tydligt tagit upp många teman, inte minst i sin beskrivning av Helvetet, passande nog. Störst intryck den gången gjorde beskrivningen av diverse monster och demoniska odjur som drabbar jorden på de yttersta dagarna.
Jag var och har förblivit inspirerad av sådana groteskerier av olika skäl, men ett har varit inspiration till mina egna berättelser med en slagsida åt visuella föreställningar – och bland några visuella anteckningar sparades en som därefter förblivit med mig: beskrivningen av undergångens gräshoppsmonster från citatet ovan.
Johannes Uppenbarelse är extremt symbolisk och allegorisk och mer än kanske någon av bibelns böcker fylld av litterära figurer, symboliska representationer, antydda hänsyftningar osv. Detta är inte något unikt utan i själva verket rätt typiskt för dess genre, profetiska böcker om jordens undergång. Gräshoppsliknelsen i sig bär syn för sägen, betraktad i en litterär kontext. Gräshoppssvärmar förekommer som en symbol för förstörelse som kommer från ovan i diverse forntida litteratur från Egypten till Kina. I Bibeln är det kanske mest berömda omnämnandet av gräshoppor som ett av guds gissel i 2:a Mosebok (Exodus) 10:1-20 – en text nya testamentets författare medvetet strävade efter att göra liknelser och paralleller till.
I förmoderna tiders jordbrukssamhällen representerade gräshoppssvärmar ett verkligt hot: något som plötsligt kom i oräknelig mängd, slukande det som kommer i dess väg och lämnande förödelse och svält efter sig. Bidragande till dess skräckinjagande väsen var dess svärm-kvalité, där helheten inte kan omfattas eller fås grepp om, och inte går att värja sig mot med normala mänskliga medel – det är massan, inte de enskilda krypen som är den verkande entiteten. För forntidens människor intog de därför en slags mellanställning mellan det okroppsliga och det fysiska, och pockade närmast på att beslås med övernaturliga kopplingar.
Det är i det ljuset som liknelsen får sin starkaste effekt – inte som en platt detaljbeskrivning av småkryp, vilket helt spontant fick synlig gestaltning i min mentala kladd ovan. Sedermera blev jag nedveten om att det i medeltida illustrationer förekommer gestaltningar av de här monstren som inte så lite påminde om min egen (se ovan).
När jag bestämde mig för att föra upp Apokalypsens Gräshoppsmonster på min Att-Göra-i-År-lista, var det i akt och mening att slutligen fixera min egen vision, och göra den definitiva illustrationen av dessa skräckinjagande väsen kombinerat med någon form av språng framåt i framställningsförmågan – undergångsbringarna skulle kröna ett framsteg av något slag. Vilket visste jag inte än.
Jag lade upp det hela som ett idé-till-design projekt av numera sedvanlig stil, och passade i sammanhanget på att bekanta mig med några av de nya redskap som tagits i bruk i år. En serie konceptskisser och utkast i blyerts och bläck hostades fram. Många detaljer förblev tentativa: det som först behövde funka var proportionerna för denna chimaira till monster, och ett helhetsintryck som kändes rätt i ett ”bibliskt” sammanhang, i meningen rätt för århundradena runt vår tideräknings början.
Grundkonceptet bibehölls: att ”gräshopperiet” tolkas mer symboliskt och kollektivt än individuellt beskrivande, och inom ramen för en sådan ur texten springande tolkning försöka göra alla de disparata delarna rättvisa. De enskilda monstren framstod alltså följdriktigt som bevingade större rovdjur, med drag från framför allt de lejon som uttryckligen refereras i texten, med vissa överlappande mänskliga kännetecken som ansiktsdragen och ”kvinnligt” dvs långt, hår som lika väl kunde ses som en slags man. ”Rustningen” låter sig likaledes tolkas som en fjäll-liknande bepansring som kunde vara såväl av mänsklig som djurisk art. Kransarna av guld gick för min inre syn från en slags Sauronliknande höga kronor till en annan biblisk referens – en slags pervers variant av den törnekrona som Kristus ju pinas med.
Det symboliska ”svärm”-elementet skulle dock bibehållas och göras påtagligt genom dess bärande egenskap: mängden. Väl på det här stadiet började jag fundera på ett effektfullt sceneri, där såväl en eller två av monstren tydligt stod fram för betraktaren, samtidigt som intrycket av en vältrande massa och oöverblickbar mängd också förmedlas genom att fylla bakgrunden med deras kollegor…
Allt det här var ännu på det konceptuella stadiet, med klara luckor att fylla i för den slutgiltiga utformningen. Jag kände ännu att något inte klickade riktigt i sammanfogandet av bestarnas disparata delar, människobiten med djurkäftarna och huvudet på kroppen kändes lite påstaplade. Jag tillät mig avstickare under arbetet, bland annat några utkast för möjlig framtida målning som ska redovisas vad det lider. Men med vintern annalkande tog jag slutligen det avgörandet beslutet om val av teknik – det skulle bli ett seriöst försök till bläckteckning med maximal detaljrikedom men minimalt underliggande skissarbete. Ritstilen jag skulle försöka mig på inspirerades starkt av skräckseriegenrens mörka och skuggfyllda valörer parat med noggranna detaljer som företetts främst av Bernie Wrightson. Allt vad jag övat på i form av bläckteckning skulle nu tillämpas – fineliners, reservoar- såväl som penselpennor, markers, vitpenna… Jag snurrade bildligt på lite passande musik, and off we went…
Jag försökte vara noggrann och mån om att välja rätt redskap för de olika delarnas olika texturer och detaljer. Och att ha tålamod, inte störta framåt och lägga på för mycket tjocka linjer och skugga redan från början. Det där tog ett antal nätter, men flöt ändå på bra under omständigheterna: längst tid tog det att få ordning på allas vingar. Hopfogningen av inscanningen av originalet i A3 tog inte orimligt mycket tid och jag bestämde mig också för att ge teckningen en lätt bearbetning i form av färgbehandling där gråskalorna trycktes ihop något för att öka kontrasten och göra den mer monokrom. Och så en dag nästan lite oväntat, var den klar.
Allt som allt är det inte så illa. Monstret i förgrunden blev inte dumt alls, intrycket av mängden i bakgrunden fick en rimlig avvägning med att det fortfarande går att se enskilda individer och offrar inte alla detaljer till förmån för en oformlig massa. Linjearbetet är passabelt, och övningarna med tuschpennor under året har i alla fall minskat verkningarna av ens darriga fingrar. De ser inte snälla ut, de där monstren, även om man med lite mer färdighet säkerligen kunnat göra dem mer skräckinjagande. Men försiktigtvis är det ändå skönt att ha uppnått någon slags slutpunkt för en idé som legat och grott så länge. Så mycket bättre kunde jag inte göra det i dagsläget, och det duger. För den här gången – för jag har inte helt övergett idén att i framtiden färglägga den på något sätt.
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Fantasins Arkitektur – Prefektens Palats
En vy över ett bysantinskt inspirerat fantasimonument i vattenfärg och bläck, och en utflykt i vådan att rita perspektiv med handgrepp och ögonmått.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma har Eparchon, Eparchens eller stadsprefektens komplex, en viktig plats och återvänds ofta till i samband med protagonisten Yakanes äventyr i staden. Med över 10 år sedan första tankarna och utkasten, har jag länge känt att det var dags att till slut fastställa en mer eller mindre definitiv version.
Eparchen är som tidigare nämnts (se inlägget här) den mäktigaste potentaten i huvudstaden Aracanea och en av rikets mäktigaste män, med vida befogenheter över såväl handel, ekonomi, korporationer och rättsväsende. Hans komplex, benäget centralt invid Numinianus forum, representerar detta med garnisoner för vakter, fängelser, ämbetsverk och samlingshallar. Över dem tronar den stora audienshallen, en 50 m hög struktur synlig från stora delar av staden där eparchen håller rådslag, tar emot supplikanter och petitioner, utfärdar domar och meddelar beslut.
Aracanea är mina världars motsvarighet till det bysantinska riket och dess huvudstad Konstantinopel, och åratals studier av det senare romarriket såväl som dess östromerska bysantinska fortsättning kunde dras från, som framgår av tidiga studera förlagor och den första översiktlig studien av ett praetorium nedan.
Redan från början gick tankarna mot att utifrån historiska förlagor designa en imponerande men stram byggnad som återspeglade såväl prefektens funktion som andan i hans aegis, hans ”beskydd”. Audienshallen tänktes således som en massiv vit stenstruktur med påfallande avskalad arkitektur, närmast helt i avsaknad av den brokiga utsmyckning eller spektakulära arkitektoniska inslag som andra maktbyggnader i Aracanea visar upp (se tex. inlägg ”Fantasins Arkitektur 1, 2 & 3” eller ”Myriadon”).
De första utkasten anslog påfallande fjärran, panoramiska vyer, vilket är typiskt för ett konceptstadium där man själv försöker komma underfund med hur det man föreställer sig egentligen ser ut i sin helhet. Men redan då kändes det gyttrigt, som om det vore bättre att avstå visst, för att klarare se det som borde vara i fokus.
Genom åren av utveckling av min syn på arkitektur har fokus gradvis förändrats till att mer och mer betrakta invånarna i samhället som byggnaderna bebor, inte som en eftertanke, utan som centrala för hur dessa bör utformas och te sig. Intrycket från marken, från gatans och omgivningens ögonhöjd har blivit viktigare på många sätt än en vy från 100 meters höjd i avsaknad av mänskliga proportioner. Ett sådant betraktelsesätt har dock vissa avgörande komplikationer, då vyn från en nivå nära markplanet alltid kommer att vara starkt förvanskad av anblickens perspektiv.
Paradoxalt nog medför det att ens design måste ha en väldigt klar översiktlig vy som förutsättning för att rätt kunna föreställa sig den valda anblickspunkten från marken, och bilda ”ankare” för perspektiv och proportioner. Så nyligen gjorde jag en snabb översiktsteckning där storlekar och läge mellan de olika byggnaderna i eparchon-komplexet tydligt fastställdes. Audienshallen sattes som 50 m hög och 52 m vid basen, osv.
Kommen så långt vidtog en serie utkast där jag sökte efter rätt vinkel för en bild med audienshallen i centrum. Det här var den svåraste delen, speciellt eftersom jag i vanlig ordning sökte förena flera, delvis motstridiga mål: att visa byggnaden i sin helhet och, genom bruket av ett grodperspektiv, förmedla känslan av dess dominerande storlek. Detta samtidigt som den skulle utgöra en scen i berättelsen, genom att Yakane deltog i bilden genom att närma sig den från underkanten.
Ett typiskt inslag när man stöter på konceptuella svårigheter är att ett eller flera biprojekt uppstår på vägen, vilka avleder ens koncentration- man grottar ner sig i mindre problem som är lättare att lösa när det stora problemet verkar olösligt. I det här fallet var det två statyer av rättviseanknutna gudinnor som jag tänkte mig står på den öppna platsen framför byggnaden såsom syns på kladdarna. Jag lockades därvid att skapa en mer bestämd design för dem, som syns nedan (se statyerna av Nemesis och Justitia i sina egna inlägg).
Det där var ju gott och väl, men när jag återvände till helhetsbilden så kvarstod fortfarande den svåraste frågan, nämligen betraktelsevinkeln och avståndet. Till sist stretade jag mig fram till en slags kompromiss som i fixerad form återspeglade den rörliga, panorerande sekvens som jag ser för mitt inre.
En form av snedställt, ganska brant grodperspektiv, betraktad inte från markplanet utan ungefär från taket till kolonnaden framför ca 5 m. upp, medgav att man samtidigt ser ner på Yakane vid bildens botten, men upp på byggnaden framför och får en känsla av dess hela fasad och höjd. Det är i strikt mening inte ett 100% realistiskt perspektiv, tydligt påverkad av hur en vidvinkellins, men inte nödvändigtvis mänskligt öga, skulle ta in saken.
Den väldigt avlägsna fokuspunkten såväl åt vänstra sidan som uppåt skulle definitivt bli en källa till fel för en handmålad bild tillkommen på ett vanligt arbetsbord. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna lägga och tillämpa alla linjer rätt, mer eller mindre helt baserat på ögonmått, och skevheter skulle tillkomma, det insåg man direkt. Alla brister åsido bar det dock framåt. Framåt och till nästa del, den sista, som plötsligt framstod som ett mindre komplicerat moment jämfört med design -och kompositionsfasen – målningen av alla de ansamlade förberedelserna.
Jag lade relativt snabbt ut de stora dragen i urvattnade vattenfärger. Himlar utgör ännu ett frustrerande moment, där jag inte alls lyckats hitta den jämnhet och lätta ljushet som eftersträvas. Suck. Jag försökte reparera det hela så gott jag kunde, vilket tyvärr inte är mycket – men förutom himlen blev den övriga färgskalan bättre. Först spontant, men sedan mer medvetet, tillämpades mixade media, där utblandad sepiatusch, bläck-fineliners och såväl färg- som akvarellpennor applicerades på olika delar och detaljer. Så blev den gjord, till slut. Inte lysande på något sätt, men ännu en lärorik upplevelse.
Det ostyriga arbetssättet gav upphov till en del skavanker – och här passade jag på, vid hopfogningen av bilden vid inscanning, på att lite grann efterarbeta den och ta bort en del olyckliga bläckfläckar och andra dylika brister. Olyckligtvis kunde jag också inte låta bli att ta fram mät -och vinkelverktyget, eftersom mina ögonmåttade vinklars snedhet framstod mycket tydligare efter färgläggning. Och mycket riktigt – en skillnad på strax under 0,5 grader, i snitt, med avvikelserna främst åt höger. Det låter inte mycket men det märks verkligen när man väl fått syn på det – och när man väl fixerat på det är det omöjligt att sluta… närmast zombieaktigt började man grunna på olika sätt att bända den vinda kolossen rätt. Den ”okorrigerade” handmålningen ovan kommer således att få en digitalt modifierad uppföljare.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
Boras den Dödlöse (II)
Målning/teckning (mixed media) i helfigur av ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
Under arbetet med design för arbetet med figuren Boras Besmertnyy (se inlägget Boras den Dödlöse (I)), baserad på den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.) fokuserades först främst på en porträttbild – men det gjordes även några utkast på Boras i helfigur.
En av de där kladdarna gick vidare till en blyertsskiss, baserad med en sidoblick på ryska urkunder (fr.a. ikoner & kyrkomålningar) från sent 1200 / tidigt 1300-tal. Den inbjöd till vidare behandling längs liknande banor som porträttbilden, dvs. en blandning av målade och tecknade media (vattenfärg, bläck & polychromos-pennor).
Variationen som jag bestämde mig för på ett infall, var att fortsätta testa bambupapperets kvalitéer och förmågor. Det skulle innebära ännu en gång en liten bild, men en där linje-elementen skulle få stå tillbaka och bilden bli mer av en målning. Bort med tuschen, och på med mer vattenfärg, enbart kombinerad med färgpennor. Det skulle också bli ett tillfälle att pröva på andra sorters detaljer, såsom mönster och dylikt, i den tekniken.
Eftersom jag på bambupappersfronten är begränsad till storleken 25×15 cm gjordes en ny skiss, mer löslig och vag i konturerna och utan crosshatching. Efter viss tvekan lade jag in detaljer som mönstret på Kosjtjejs tunika, men undvek i övrigt för mycket finlir eftersom skissen helt skulle målas över.
Teckningen, som också innehåller bakgrund i form av en annalkande snöstorm, gav mig tillfälle att pröva ytterligare en faktor – hur bambupapperet agerade på ursparningsvätska (masking fluid). Idén var att göra en ursparning längs Boras konturer för att lägga vattenfärg på uppblött papper (sk. wet-on-wet) för himlen. Resultatet blev…sådär. Bambupapperet har bra, men inte lika bra uppsugningsförmåga som cellulosapapper eller lump av motsvarande vikt. Det gjorde att laveringar i lager på lager och fördrivningar inte blev så mjuka som kunnat vara – och med min bristfälliga teknik så märks det.
Värre var dock effekten när jag skulle avlägsna maskeringsvätskan. Jag vet inte om det är papperet eller Panduros maskeringsvätska – eller båda – men den fastnade alldeles för hårt, och rev med sig sjok av papperets yta som ruggades upp och blev ojämn och mycket svår att måla på. Klart minus.
Nåja, oavsett den olyckliga början var det för sent att vända om, och bara att gå vidare. Efter att ha räddat så mycket av bakgrunden som möjligt, lades lager på lager av vattenfärg på. En detalj som jag orat mig för, att måla rutmönstret på Kosjtjejs tunika gick faktiskt bättre än jag fruktat – genom att inte stressa utan acceptera en mer gradvis lagerpåläggning blev det hela inte så illa ändå. Sedan var det dags för pennorna, och även här tog jag det så lugnt jag förmådde, och använde pennorna för att skapa nyanser eller starkare, klarare avgränsningar än min bristfälliga penseltekning med vattenfärgerna medger.
Så – resultatet blev som det blev, ännu ett intressant experiment med lärdomar för framtiden. Bilden i sig är mer en OK idé, en färglagd skiss mer än något annat, men den fångar ändå…något. Något av Kosjtjejs makt, anblicken av någon man inte vill stöta på i den nordryska skogen utan en motståndare att frukta för vår hjälte Marc d’Arnevou.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Boras den Dödlöse (I)
En övning i mixed media på bambu inspirerad av den ryska sagofiguren Koschei/Kosjtjej
I serien av övningar för blandning av olika tecknings -och målningstekniker, s.k. mixed media på engelskt manér, kom turen för några veckor sedan till några försök inspirerade av den ryska sagofiguren Koschei eller Kosjtjej (sv.), antagonist till ryska folkhjältar i ett flertal sagor. Kosjtjej, vars påbrå kan spåras tillbaka till det medeltida Ryssland, var odödlig såtillvida att han inte åldrades men också för att han kunde förlägga sin livskraft utanför sin kropp (ett grepp som bl.a. imiterats av fenomenet horrokruxer (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna) och därför bokstavligen inte kunde dödas så där rakt av. I folksagorna gav det uppslag för att hjälten måste leta vida kring bland lager på lager av objekt, ofta gömda i andra varelser, för att slutligen kunna eliminera Kosjtjej.
Jag stiftade bekantskap med Kosjtjej i ungdomen och använde honom oblygt som fiende för ett av Marc d’Arnevous äventyr då det begav sig. Senare, då jag skrev ner grunddragen till den historien, händelsevis med några års research och studier i slavistisk på nacken, kom jag att ta in drag från den slaviska vintergudinnan Morana eller Marzanna och koppla Kosjtjej tydligare till konflikten mellan de kristna slaverna och de ”hedniska” finno-ugriska folken i norr. Jag bestämde mig också för att ge ”min” Kosjtjej ett annat namn, fr.a. för att Kosjtjej’s namn IRL kan ha kommit ur en förvanskning av ett personnamn med dålig klang för de tidiga ryssarna (troligen Kumanhövdingen Konchak från 1100-talet). Jag följde idén åt ett annat håll och kom att kalla min Dödlöse fiende för Boras från nordiska Bure: f.ö. ursprunget till den sentida figuren Kung Bore för vinterns personifikation. Det passade, och gav också möjlighet till den trevliga ryska allitterationen Boras Besmertnyy – ”Boras den Dödlöse”.
Som alltid började jag med ett enkelt koncept. Jag tänkte mig Boras som bevarad över tiden, men ändå märkt av den, som, tja, uttorkad, tömd på livets sav. Lite som en…mumie. Sagt och gjort, jag spanade in några bilder på väl bevarade mumier från Egypten och annorledes och kluddade ner lite tankar…
Koncepten, av vilka några ses ovan, försågs med attiraljer som isliknande kronor, blottade tandhalsar osv. för att pröva på lite idéer. Syftet var dock inte att vara originell utan bara att mejsla fram en som stomme var tillräckligt klar för det som var i fokus – att pröva på en teknik jag sett illustratörer och serietecknare göra och ville prova, där man kompletterar vattenfärg, tuschad teckning och färgpennor för en relativt lätt och snabb färglagd bild.
Sålunda var det, när koncepten började kunna ligga som riktmärke för vad som skulle bli, snart dags att göra en underliggande enkel skiss i blyerts. Fram med det lilla 15×25 cm-blocket av bambupapper för mixade media, och så bar det av…
Steg nummer 2 var en komplett bläckläggning direkt på skissen. Sakura fineliners, lite penselpenna här och var, med rätt enkla linjer och lite crosshatching gav en tydlig bas. Allt skulle ju målas över i inte bara en utan två medier.
Den process jag ville prova innebär att all färg läggs på närmast i ett svep, med pauser enbart för torkning. Akvarell för grundfärgerna, med toner och skiftningar pålagda med färgpennor av polychromos-typ. Att metoden funkar för proffs vet man ju, men kan även en klåpare som undertecknad få till en vettig kombination där de olika medierna inte skär sig för mycket med varandra? Det var frågan.
Och svaret var…intressant. Alltså, processen var relativt snabb. Papperet höll, det visade tecken på att mättas mot slutet, men det ruggade inte eller så. En viss avmattning av bläcklinjerna var tydlig efter målningen – men med svart penna kunde man delvis kompensera för det. Färgerna är inte sådär enormt levande starka – men å andra sidan är karln en odöd mumie, så det passade på sätt och vis. Han ser dock lite för… munter ut. Kunde väl ha varit mer skräckinjagande. Men jaja, det var ett experiment, och dessutom en utan alla momenten, tydligen kan man lägga på airbrushlager också. Det känns ändå lyckat på sätt och vis, pennor och färg skär sig inte totalt med varandra. Och det var inte svårt på något sätt, och funkar, iaf. för bilder som får se lite serietidningsaktiga ut och har en viss men inte alltför hög grad av krav på realism och detalj.
Några av skisserna på Boras föreställde honom i andra poser och gav också upphov till en målad bild i helfigur, som jag återkommer till.
- För sagofiguren Koschei/Kosjtjej se https://en.wikipedia.org/wiki/Koschei, sv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosjtjej
- För intro till den nordslaviska vintergudinnan Morana, se https://en.wikipedia.org/wiki/Morana_(goddess) och https://brendan-noble.com/marzanna-morana-goddess-of-winter-pestilence-and-death/
- För företeelsen Horrokrux (eng. Horcrux) i Harry Potter-böckerna se https://harrypotter.fandom.com/wiki/Horcrux och http://harrypotter.shoutwiki.com/wiki/Horcrux; se även https://en.wikipedia.org/wiki/Magical_objects_in_Harry_Potter#Horcruxes
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
Yakane & Zoe by the window – in color
Teckningen ”Yakane & Zoe – ett fönster m utsikt” fick lite färg på sig häromdagen.
Så. Fram togs fram akvarellerna och en snabb serie washes i ljusa färger lade på, med fokus på att för böfvelen inte skippa några steg i färgläggningens ordning från ljusa till mörka nyanser. Himlen i bakgrunden blev lustigt nog det största problemet – jag har fortfarande svåra problem med gradvisa och mjuk övergångar, så det blev en del skrapande och smetande och inte så där mjukt och luftigt som man vill. Själva figurerna var inte tillnärmelsevis så mycket strul.
Efter målningen, som gick på en sittning med pauser för torktid, gick jag tillbaka in med bläckpennorna för att stärka de linjer, speciellt konturer, som något suddas ut vid färgpåläggningen, och kompletterade också med lite Sskura Gelly vitpenna för vissa högdagrar.
Som vanligt behövdes viss återställande behandling vid inscanningen för att motverka scanners svårigheter med akvarellmediet, som grynighet osv. Med en selektiv metod valde jag att jämka samman två varianter, en dov och mörkare samt en ljus och mer utslätad. där den sistnämnda ljusare dominerar utsikten och bildens mitt, och den mörkare och mer dämpade gradvis tar över mot kanterna. På så sätt återställdes skillnaden mellan de ljusa partierna varifrån ljuset i bilden också härrör, och ytterpartierna som ligger i skugga och indirekt ljus, som den målade bilden ska ha.
Det hela blev inte så tokigt, även om den inte riktigt lever upp till vad jag tänker när jag ser den scenen spelas upp för mitt inre. Men själva motivet är behagligt och talande för figurerna, miljön och deras relation, med dess underton av affärsmässighet och vardag.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Yakane & Zoe – ett fönster med utsikt
Ännu en övning i hatching/crosshatching i syfte att öva på skuggning och nyanser med linjeteknik för bläckpenna: Yakane & Zoe granskar dokument framför ett fönster med utsikt över ett hamnområde.
Mellan jobb och andra projekt har jag ändå försökt ta mig tid för att fortsätta öva på det man vill och behöver förbättra. Som linjeföring, ett så viktigt element för teckningar i tusch, där ens darriga händer verkligen inte kan få nog träning. Så under ett par nätter valde jag ett motiv direkt ur fantasins fatabur, rättade till svettbandet och gav mig ut.
Kanske påverkad av den nyligen timade deklarationen var det som kom för mina ögon en scen där två av mina figurer, Yakane och Zoe, sitter och går igenom handlingar med eftertänksamma miner.
Som vanligt gjorde jag först en utkastskiss, för att något fixera de lite luddiga och skiftande bilderna i det inre. Jag tvekade mellan om Zoe stod upp eller satt ner – just sådant är den här fasen till för, där man kan utforska variationer och detaljer som inte ligger helt stilla och klara för ens inre blick.
Eftersom tanken var att öva på texturer och skuggning med bläckpennor måste allt förhålla sig till ljuset. Fönstret bakom Zoe och Yakane, med en vy ut över den Inre Hamnen i staden Aracanea där detta utspelar sig, skulle därför komma att bli ett mycket viktigare element i bilden än man först insåg. Förutom dess centralitet i bilden delar den också upp den i sektorer, och utgör också ljuskällan, eller snarare insläppet. Med en liten uppsättning Uni Pin-pennor i finhet 01-08 mmm var det så dags.
Själva renteckningen tog ungefär två och halv session, med flera omtagningar och stärkande av de mörka partierna. Att sistnämnda är en fortsatt källa till ängslighet blev åter tydligt för mig redan under arbetets gång: att man inte vågar gå ut hårt med t.ex. tuschpenseln på delar som direkt gränsar till detaljer gör att det som ligger i t.ex. djup skugga och borde vara mörkt, blir för blekt. Bilden blir platt, plottrig med detaljer man inte borde se, istället för de starka kontraster som skulle ge den liv. När figurerna var gjorda i sina huvuddrag valde jag för därför att börja draperierna med tuschpenseln och göra skiftningarna och detaljer i efterhand, istället för att utgå från min allra finaste fineliner och skapa skuggorna s.a.s. nerifrån och upp. Och det syns, bilden är disharmonisk på det sättet.
En annan sak, som gör mig lite nervös, är den återkommande tendensen att något tappa proportioner och rätta vinklar och perspektiv på figurerna vid bläckläggningen. Frågan är om det är själva fixeringen av linjerna med bläck som är kruxet, eller om bläckmomentet mer skvallrar om att de sakerna är fel redan från början? Troligen en kombo av de två. Lösningen på båda torde vara mer ritande, att piska sig till att inte tappa eller upptäcka de bristerna innan bilden är i ett stadium där det inte går längre.
Nå, det är för sådant träning är till, och att kunna kombinera detaljer med kontrast och bra ljuskänsla utan att tappa t.ex. proportioner på vägen,förblir något som måste förbättras, det är dagens viktigaste insikt framåt. Eftersom teckningen gjordes på 180 grams papper skulle den också kunna bli föremål för lite målningsträning – vi får se vad det lider.
Andra skisser och bilder på Yakane & Zoe finns under Kategorierna ”Yakane”, ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Zoe & Anna hatching exercise storyboard
I en snabb övning för tuschpennor provades att få fram miljöer och ljuseffekter för en speciell stämning, helt utfört i hatching-crosshatching-teknik.
I ännu en övning mellan varven togs bläckpennorna fram i syfte att förbättra tekniken, denna gång med tonvikten på miljö och helhetsintryck snarare än figurer eller handling. Idén var att se om man kunde s.a.s. ”fylla” bilden, skapa en tät och tämligen komplett miljö och dess stämning med bara linjernas hjälp.
För syftet valde jag utkastet till en scen i berättelserna med en vidhängande kladdanteckning, gjord för flera år sedan. I den har den här tidigare omtalade Zoe och hennes tjänarinna Anna blivit antastade och hotade av symmories, de maffialiknande gatugäng som befolkar gränderna i den myllrande staden Aracanea. För att inte bli sedd har den skakade Zoe tagit sin tillflykt till ett stall, där hon tröstas av Anna.
Bilden jag såg för mitt inre fångade ett ögonblick av utsatthet och förtvivlan, utan några stora åthävor eller inzoomning på personernas ansiktsuttryck eller andra sådana detaljer, utan genom kontrasten mellan figurerna och den omgivande miljön, accentuerad med ljusets hjälp.
Efter en snabb frihandsskiss för att lägga huvuddragen i perspektivet och placeringen av den sparsmakade rekvisitan gick det hela till direkt teckning i bläck. Mycket av grundlinjerna utfördes med reservoarpenna, men sedermera tog jag även till fineliners mellan 0,03 och 3 millimeter, och vad det led också bläckpensel och vitpenna.
Och så blev det hela. Det är ju en rätt enkel bild, om än omständlig att utföra med sina talrika linjer. Resultatet är som vanligt en blandad kompott. De distinkta linjestilarna för att visa på själva den materiella miljön, träet, stenen och höet, blev väl…OK, liksom de tillräckligt differentierade nyanserna eller valörerna hos det som ligger i skugga respektive mer upplyst. En viss ängslighet och brist på teknik ifråga om de mer extrema polerna av ljus och mörker framgår dock: de mörka partierna skulle nog blivt än mörkare, om man haft tekniken och kanske öga för det. Metoden jag valde för att visa på det inkommande ljuset från vänster är grov – lättare hatchning av bakgrunden längs ljusets väg i kombination med rätt yvigt påläggande av vitpenna. Vad gäller totalintrycket känns det som om omgivningen kunnat göras ännu något mer vertikal, i meningen smalare och högre – jag tänker mig att det nog skulle förstärkt känslan av figurernas litenhet och utsatthet.
Jaja, som övning var det i alla fall ännu ett steg för att bli närmare bekant med pennornas bruk, känslan för passande linjebredd och vikt, samt valet av riktning och täthet för streckandet. Och som ännu en slags storyboard för att illustrera en scen ur berättelserna är den iaf inte fel.
Andra skisser och bilder på Zoe finns under Kategorin ”Zoe”, samt Galleriet för Aratauma och det allmänna bildarkivet.
Harem Lady Guard (2)
En fortsättning på bilder av kvinnliga haremsväktare från mina berättelser i bläck & akvarell.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
I ett tidigare inlägg (se Harem Lady Guard 1) redogjordes för infallet att göra bilder som illustrerar Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk i mina berättelsers rike Kiralatet. Det här är också parallellt en serie övningar i att bättre kombinera teckningar, företrädesvis i tusch, med relativt snabb målning i akvarell.
Redan när jag jobbade med den första av mina haremsväktare (se ovan) skissade jag på några av hennes kollegor, med ett första utkast i blyerts nära till en färgskiss i akvarell efter lite utlagda bläcklinjer. Så det fanns från början ett utarbetat koncept där.
För haremsväktare nr.2 tillämpade jag ett något ändrad arbetsgång för de valda medierna. Denna väktarinna skulle ha en mer mönstrad och färgrik khazagand-tunika. Redan det gjorde att jag valde att lägga en mycket mer sparsmakad linjeskiss, och måla in så mycket detaljer som var praktiskt i akvarell, för att sedan lägga in detaljer i hatching-teknik med finspetsade bläckpennor.
Denna skulle ha en något mer ”civil” utrustning och inte förete lika mycket av den utrustning för krig och fältslag som sin föregående syster. Istället för sammansatt båge, spjut och kavallerisvärd är hon utrustad med ett armborst (qaws) från perioden samt ett mer traditionellt rakt svärd. Icke desto mindre är hon tydligt en medlem av det militära kastet, en silahtãr. Under sin uniformsliknande tunika med det kännetecknade tiraz-bandet på höger arm bär hon en kort brynja, och hennes skenbensskydd har en lilja som emblem (rank), en karaktäristisk märkning under mamlukernas välde. Hennes filtmössa är en annan tidstypisk detalj som också visar på hennes särart – sådana bars annars oftast av män.
Sålunda blev det – och under en tvådelad sittning, för att ge akvarellerna tid att torka under kvällen, kom denna den andra av mina visioner av haremsväktarinnor till livs.
Jag måste säga att även om den första bilden nog vinner i mitt gillande, så utgör denna en mer realistisk och vardagligare illustration av en kadi koruyukular så som dessa skulle te sig i palatset. De här övningarna har börjat bli rätt trevliga och är iaf. tidsekonomiskt försvarbara – själva målnings och tusch-elementet går numera skönt snabbt, vilket gör att man kan utforska mer subtila skiftningar i sådant som kläder och parafernalia med ett öga på källorna.
För introduktion till de underliggande perioderna och inspirationskällorna till dessa historiskt inspirerade bilder se bla.: Ottomanska riket kejserliga harem; motsvarigheten i stormogulernas rike; det mongoliska Ilkhanatet samt förstås den mest direkta av de historiskt placerade förlagorna, Mamlukernas sultanat (1250-1517),
Det fanns en snarlik institution till Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
För den som vill fördjupa sig i kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Fantasins Arkitektur – Myriadon
En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.
Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.
I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.
Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.
Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.
Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.
I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.
När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.
Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.
Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.
Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.
Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.
Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.
Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.
Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.
Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.
Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.
För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.
Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.
Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.
Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.
Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.
Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.
Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Dvärgar på krigsstigen 1
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Songye peoples 
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Vikingar, Ruser och Väringagardet
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Ultimates
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos – en bild tar form
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
- http://sciencenordic.com/what-vikings-really-looked
- http://www.vikingrune.com/2014/03/viking-hairstyles-is-ragnars-haircut-historical/
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia
Om kartor – från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.
Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.
Kartan i Medvetandet
Äldre Kinesisk Karta
Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?
Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.
Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst
Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.
Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum
Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.
Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.
Romersk Vägkarta
Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”
Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.
En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”
Studiet av kartor är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.
Redan de gamla Grekerna…
Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.
När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.
Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr
Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.
Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr
Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.
Muslimerna tar över Stafettpinnen
Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion
Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.
Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr
Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.
Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)
Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.
Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)
Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.
Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513
Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.
Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.
Det kosmiska Indien
Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.
Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet
Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.
Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.
Mughal-riket i norra Indien 1732
Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.
Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646
Fjärran Östern
Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av storskalig kartografi.
För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.
Kinesisk karta, Fuchang 1136
Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.
Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390
Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.
Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.
Koreansk världskarta 1470
Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.
Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien
Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.
Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci
Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.
Tillbaka till Västerlandet
Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)
Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.
Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö
Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.
Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467
Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.
Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)
Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459
Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.
Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507
Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).
Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter
Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.
Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.
Världskarta ca 1507 EKr.
—————————————————————————–
Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.
- Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
- Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
- Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
- Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus
Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation
Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity
Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:
- se Wikipedia artikel ”Christopher Columbus” som introduktion
- Se boken ”Columbus – de Fyra Resorna” av Laurence Bergreen (2015), utgiven av Leopard Förlag
- Se även Projekt Gutenbergs ”The Discovery of America” av John Fiske om utvecklingen av kartografi i samband med utforskandet av den amerikanska kontinenten The Discovery of America vol 1
Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map
Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps”
Om utveckling av en Islamisk Kartografi:
- se för en första intro artikeln” Geography and cartography in medieval Islam” på wikipedia
- En lite mer ingående studie kan fås på University of Chicago Press’ sida ”The History of Cartography” finns det specialiserade verket ”Cartography in the traditional Islamic and South Asian Societies” (red. J.B. Harley och David Woodward) i läsbar PDF-form, strukturerad kapitel för kapitel
- se också Karen Pintos artikel ”Cartography in Islam and the Muslim World” på sajten academia.edu
- För kartografiska exempel med fokus på mellanösterns plats på världskartor under renässansen se ”Persian Gulf Studies” Persian Gulf in World Map 1470-1700
Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India
Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:
- Artikeln ”The Naming of America” tar upp kartografiska debatter som råder än i vår tid, och en del kartor, på bloggen The Renessaince Mathematicus
- En av senare tiders stora kontroverser handlar om tidiga kinesiska kartor som möjligen (men troligtvis inte) avbildar Amerika före Columbus: se artikel i The Economist: China beat Columbus to it, perhaps och Sajten Gizmodo Gizmodo: Does this map prove that China discovered America before Colombus?
- Se debatt om Kinas anspråk på de omstridda Spratly-öarna i sydkinesiska sjön – området är rikt på oljefyndigheter och den som hävdar överhöghet över dem skulle dessutom få ett mycket fördelaktigt strategiskt läge Phlistar.com: Chinas old maps… Överhuvudtaget är den förmoderna Kinesiska expansionen till sjöss ett stridsämne, som framgår på sajten Phisical Science ΦΨ – Chinese Maritime Expansion into the China Seas. Se även en genomgång av det historiska materialet på sajten Vietnamnet, artikel What chinese historical documents say
- Om antikens och medeltidens Europeer hade kunskap om Sri Lanka utifrån inslag i Ptolemaios karta är ett annat debattämne – se Atlantis Java Sea – Taprobana is not Sri Lanka
Indomitus.blog 