Kategoriarkiv: Enklare teckningar /Clear-line Drawings
The Inquisitor’s Pyre
Utforskandet av Marker-pennor fortsätter med ett första originalkoncept och figur: en av mina berättelsers antagonister, inkvisitorn Yvaine de Crerés framför ett massivt bål för kättare.
Efter att ha frihandsritat redan förefintliga figurer och motiv i Förstagånger: Alcohol Color Markers, More Markers – Spider-man Exercise och Five Night at Freddies var det dags att ta steget att avbilda något helt nytt och eget för fjärde gången som man använder de här pennorna för en hel bild. Det skulle vara något utmanande rent tekniskt, gärna lite på gränsen till vad redskapen egentligen passar för. Och så, för att i någon mån kanalisera lite frustrationer också, föll valet på en av de återkommande antagonisterna i mina berättelser och något av en nemesis till såväl Kati, Yakane och Marc D’Arnevou: inkvisitorn Yvaine de Crerés.
Ovan ses några tidiga konceptutkast av Yvaine från 90-talet som förevisats här tidigare. Hans är en märklig backstory, som inkluderar en slags tidsresa från en annan era till protagonisternas tid. Där uppnår Yvaine kardinals rang och utses också till legat, direkt företrädande Sarnon, kyrkans högste ledare i min värld. Viktigast är dock hans roll som ledare för inkvisitionen i södra Magnesien, i en tid när kättarbålen brinner friskt och kyrkans jakt på avfällingar verkar arm i arm med kronans ambition att stärka sin makt över dessa landsdelar.
I en sentida konceptkladd samlades några av dessa element samman till en bild av denne formidable motståndare i sin blodröda mantel draperad runt kroppen över sin rustning från en annan era, stående framför det enorma massbål av brinnande kättare som bär hans signum. Perspektivet är tydligt snett underifrån. Det var utifrån denna som bilden skulle utvecklas.
Den underliggande skissen drogs upp i blyerts, med perspektivet något tuktat. Yvaine legatstav, symbolen för hans utnämning till legat lades till, och viss uppmärksamhet lades på Yvaines utseende och klädernas veck och fall. Fokus skulle dock komma att ligga på färgerna och det totala intrycket.
Sedan var det för tuschning. Med fineliners tydliggjordes skissens linjer och mörka partier med viss begränsad hatching. Den monokroma delen av bilden kompletterades med den första tillämpningen av gråa markers för de delar som är tydligt vända bort från ljuskällorna, i det här fallet det brinnande bålet.
Bildens uppbyggnad borgade för två distinkta närmanden till färgläggningen. I bakgrunden domineras färgskalan av eldens starkt ljusa och varma toner med några kontrasterande detaljer för att ge det hela form. Det handlar främst om intryck, att skapa något som kan tolkas som eld och brinnande material. Medan Yvaine själv i förgrunden, med sin realistiska och porträttlika anblick kräver en detaljerad avvägning av vilka av pennorna man ska använda och experimenterande med olika kombinationer. Inte minst för att skenet av elden bakom ju egentligen borde överväldiga så att färgerna reducerades till antingen skarpt upplysta i konturerna och mörka men varma skuggtoner i övrigt. Här skulle ett visst avsteg från strikt realistiskt färg komma att se bättre ut.
Att det här med markers ännu är i sin spädbarnslinda hos en framgick tydligt av mängden ”omtag” där jag började landa på att bilden var ”färdig” bara för att snabbt tycka sig se möjligheter till förbättring och dra över ännu ett lager eller en liiiiten färgsnutt här och där… Den enkla scannerns förvrängning av tonerna hjälpte därvid inte. Men någon gång får det vara nog. För att vara fjärde gången var det inte så illa, och på det hela taget ett fall framåt. Sakta blir man bättre på mjuka övergångar och att kombinera toner för önskad effekt, inte bara ifråga om nyanser men också sådant som färgtemperatur. Det var på tiden att Yvaine fick en seriös behandling, och jag tycker nog den där bilden i alla fall närmar sig att göra honom rättvisa.
En av många musikstycken som lyssnades på under målning var ”Philip” från ljudspåret till ”Elizabeth: the Golden Age”
Five Nights at Freddy’s meet 3rd time Marker use
”Tredje gången gillt” säger man. Jag vet inte det, men vid tredje försöket att använda alkoholmarkers för att faktiskt rita & färglägga en hel bild börjar en viss, skakig men ändå, vana att infinna sig. Efter de tidigare försöken i Förstagånger: Alcohol Color Markers och More Markers – Spider-man Exercise drogs nu allt samman för att tillämpa det man övat upp de två tidigare gångerna.
Jag valde att utgå från en redan föreliggande bild, en av många teckningar jag gjorde åt elever (se ”Elevbilder från Coronans tid”), föreställande de lätt skräckinjagande animatroniska maskotarna i dataspelen ”Five Nights at Freddy’s”.
Den där var redan då en övning (för tuschpenselpenna) och dessutom menad att färgläggas av mottagarna, så det kändes riktigt att föra den till en slags slutpunkt. Jag hade redan tidigare fört över bilden med hjälp av ljusbordet, och med konturerna ytterst svagt på plats var det bara att sätta igång.
För färgläggningen drogs nu paletten av alla de tillgängliga pennorna samman, tillsammans med färgproverna som gjorts på tjockt papper liknande den jag valt (250g +) under de två tidigare övningarnas gång.
Jag började med bilden med att lägga ut de omgivande konturerna och bakgrunden mellan figurerna. Förhoppningen, och den skulle visa sig riktig, var att det skulle vara lättare att appliceras figurernas färg mot en tydlig bakgrund.
Den gröna tonen skulle också skifta, och grunden för att blanda färgerna applicerades. Därefter lades figurernas mörkaste partier och kantlinjer in med tuschpenna och svart marker.
Sedan började färgläggningen. Jag började med den figur som krävde med minst färg och jobbade mig sedan uppåt. På så vis övade man upp sig under bildens gång, och kunde prova nyanser, skuggning och annat.
Sist var den centralt placerade björnen, som också använde mest färg, både ifråga om yta och mängden färger. Ett litet handikapp med min syn, som inte är bra, gjorde detaljarbetet till lite mer av en huvudvärk än jag velat.
Och så vart det. Det var ett nytt rekord för mängden pennor som användes i och med att runt 28 olika färger kom till bruk. Kvalitén och den reducerade upplösningen på inscanningen ovan förgrovar och fångar inte riktigt den fysiska bildens alla nyanser, som jag faktiskt är försiktigt nöjd med. Brister framgick också – speciellt målning med pennorna på stora ytor som bakgrunden är mycket primitiv, och där har man svårt att skapa mjuka nyanser och övergångar. Det behöver övas mer på. Men det var en på det hela taget kul övning, och resultatet tillfredställande, trots allt. Den är bättre än sina två föregångare och utvecklingen visar att man redan kan kommer att kunna skapa vissa nyanser och skiftningar, att en viss begränsad precision ändå är möjlig.
I nästa led kommer jag nog försöka mig på en mer angelägen bild, som ska inkorporera vissa av de element som man behöver öva men med ett för ändamålet helt originellt motiv och tillhörande skiss och förberedelsearbete. Något från mina berättelser tänker jag mig.
More Markers: Spider-man Exercise
Eller ”All vår början bliver svår…”: en övning att blanda men också skilja färger åt i en bild av Spindelmannen.
Som redogjorts i Förstagånger: Alcohol Color Markers har man börjat fuska med de populära markerpennorna som grundredskap för bilder, med mina första försök i posten ovan. Upptäcktsfärden går vidare, med ett motiv valt av den söta sysslingen Mya. Hon är inne på Spindelmannen, och väljandes på telefonen efter en bra bild fastnade hon sig för en slags tecknad pop-poster, förvisso av misstänkt AI-producerat snitt, men som var intressant färgmässigt. ”DEN vill jag ha”. Jaja, självklart, och det skulle också bli ett tillfälle att öva upp handlaget med markerpennorna.
I förstone ritades konturerna ut med bläckpenna, varefter jag började fylla i olika delar med mitt set av Ohuhu färgmarkers. Eftersom ens handlag är så darrigt är det prioriterat att vänja sig vid deras spetsar och vad de kan göra, speciellt eftersom markers också är notoriskt opålitliga ifråga om hur färgerna verkligen ter sig på papperet.
En bit genom färgläggningen blev det uppenbart att urvalet av nyanser i Ohuhus bas-set var lite för färgstarkt med avsaknad av blekare varianter. Det här är tydligen ett vanligt problem med markers. Så man fick ansluta sig till den allmänna lösningen: att skaffa fler. Valet föll på ännu ett bas-set, av Panduros private brand av markers med en uttalat nedtonad, pastellaktig pallett.
Det nya setet visade sig vara ett bra val rent färgmässigt och fyllde i ett antal luckor i den förefintliga paletten, förutom att vara just så nedtonade som man kunde önska. Däremot hade setet inte kombon kisel+penselspets utan kisel+rund spets. Det där fick återverkningar för handlaget direkt, med mycket mer osäkerhet vid övergångar och gränsdragningar mellan kulörer. Jag tycker nog också att Ohuhus spetsar är lite mjukare och känsligare, känns lite fuktigare liksom, och kanske lite bättre ifråga om påläggning av mjuka övergångar.
Totalt användes mer än 15 pennor för bilden, mer än alla jag någonsin använt innan dess sammanlagt. Jobbet att arbeta bort spåren efter varje penndrag kommer att kräva myyycket mer övning, för att inte tala om precisionen i detaljer och linjedragning, alltid ett problem för mig oavsett medium. Nu ser den som något man hade kunna begära av någon som är 7. Jaja, det var i alla fall en snabb gröngölingsövning, och som sådan fruktbar ur utforskningssyfte om inte annat. Nästa ligger redan på väg, en färgvariant på teckning för en elev från några år sedan.
First Times /Förstagånger: Alcohol Color Markers
Eller ”All vår början bliver svår…: en första övning i att använda färgmarkers som huvudredskap för bilder”
Ett nytt år har sedan en tid medfört nya utmaningar. I år är det två som står på tapeten: att lära sig måla i akryl, och att lära sig bemästra färgmarkers (alkohol).
Alkoholmarkers är numera ett populärt redskap, men hade i stort sett undsluppit mig före förra årets (2025) serie av porträtt med årstids -och regionteman (se ”Den Enda för alla Årstider”).
Eftersom en sådan var med i det set på 6 olika pennor som sändes mig för skapandet av den första bilden (se ”Höstfärger”), bestämde jag mig för att försöka ha med åtminstone en marker för var och en av de 6 bilderna i serien. För ändamålet inköptes ett bas-set med Ohuhu färgmarkers.
Sedermera kompletterade de med samma märkes ”Skin Tone” 6-pack. De kom därefter till bruk för läggandet av bakgrundstoner, ibland för någon detalj och andra lite perifera bruk, med varierande grad av framgång. Men till dags dato hade jag faktiskt aldrig använt markers för att rita en hel, eller ens central del av en bild.
Dags att ändra på det. Så i akt och mening att råda bot på denna brist greppades pennorna och ett ark Sakura Manga Paper för att för första gången sätta markers i centrum och pröva om ens darrhänta nybörjarjag kunde använda dem för åstadkomma något vettigt.
Jag bestämde mig för att dela upp övningen i fyra delar. I den första (A) skulle jag undersöka deras förmåga att skapa nyanser och olika tonarter i en annars ganska ren linjebaserad bild. Jag valde en slags mix av figurerna Mira och Rumi från förra årets animerade succéfilm K-Pop Demon Hunters, som varmt rekommenderas. För den andra bilden (B), med tonvikt på målningsliknande heltäckande bruk av pennorna för att skapa veck och volymer, valde jag en klädnad ur mitt galleri av dräkter från Kina under Sung (Song) -dynastin (960–1279) I den tredje (C) ville jag pröva färgmarkörernas omtalade förmåga att blandas med varandra för att få fram helt nya färger och valde som motiv en egen design av Fenghuang, den mytologiska kinesiska fågeln – som också har koppling till mina berättelsers Kati. Sist (D), och svårast, ville jag pröva att göra ett någorlunda naturtroget porträtt, och valde för ändamålet den anslående puertorikanska aktrisen Roselyn Sanchez som motiv.
Och så vart det. Det var en… intressant men stimulerande upplevelse. Färgerna är verkligen starka, och pennorna flödande: de blödde igenom även det ganska tjocka 250grams papperet. Jag kunde konstatera en bit in på bild (B) att det gäller att tillämpa ett lätt och flödande handlag i kontinuerlig rörelse – verkligen inte mitt forte – om man vill undvika draglinjer och klumpar. Användbarheten av setets medföljande blender kan ifrågasättas. Men pennornas förmåga att kombineras för nyanser och helt nya färger har potential: fenghuangs orangea toner t.ex. skapades helt med en blandning av rosa och gul. För (A), (C) och (D) kompletterades markörerna med lite andra pennor för konturer och detaljer: fineliner för konturer i (A) och (C), vitpenna i (A) och blyertspenna för (D).
Det var kul. Och lovande, för att vara första gången. Jag kommer säkerligen att återvända till markers som huvudredskap, och kanske pröva på större, sammansatta bilder, kanske med miljöer eller liknande i bakgrunden.
Pure Ink Challenge / Bläckutmaning för Kati
Det började som beslutet att göra något jag aldrig gjort: en systematisk övning i skissteckning direkt-i-bläck. Inspirerad av en mängd videos av andra kreatörer, som t.ex. Stephens Travers på Youtube, som använder sig av en direkt-i-bläck teknik för arkitekturteckningar, bestämde jag mig mig för att helt och hållet avvara de blyertspennor som legat under på skiss- och utkaststadiet på allt som jag gjort dessförinnan, och utforma teckningen helt och hållet med standardbläckpennor.
Som vanligt kom kaka att läggas på kaka när övningen till slut blev av, och den kom således att handla om mer än en sak. Jag ville öka insatsen och pressa mig till att inte avfärda det hela som en serie kladdar bara. I akt och mening att öva upp mig i att bli mindre rädd för den skepnad, som även om den tilltalar mig mer än något annat också aldrig blir ens i närheten så bra som man skulle önska, valde jag därför att göra en serie bilder på min berättelses karaktär Kati.
En annan tanke fick lift med det valet. Jag har alltid haft svårt för att rita kläder, skadad av superhjälteestetik i unga år där kläderna knappt syns, och känt mig nervös inför de till synes lätt kaotiska veck och skuggor som uppstår när tyger lägger sig runt kroppar. Till det kom att jag velat göra lite designträning speciellt i form av de lätta plagg som är Katis signum under hennes och andra karaktärers långa tid i ”Landet Bortom”. En av de många sakerna med Kati är att vädret, ja miljön runt henne generellt, inte bekommer henne nämnvärt. Mygg, parasiter och fästingar väljer andra mål. Hon fryser inte. Hon blir inte varm utom av egen aktivitet – vilket hon dock frossar i, för hon är ett oöverträffat energiknippe. Incitamenten är alltså mycket svaga för henne att dra på sig hindrande och mångtaliga lager kläder, och under åren i Landet Bortom går hon företrädesvis så lätt klädd det går.
Det här utgör en utmaning i fråga om verosimilitud, eller trovärdighet. Kati kan inte likt sin utseendes förlaga, den anslående Rebecca Ferratti, gå runt i tights eller lädertanga av fantasysnitt (eller örk, en ringbrynjebikini). Hennes kläder måste vara någorlunda av hennes tid – bara inte alltför mycket av dem. Tack och lov finns det research och mer seriöst material om det förgångnas materiella kultur att luta sig mot, och en hel del moderna modeskapare har också låtit sig inspireras av äldre tiders tunikor och särkar.
Beväpnad med sådant började jag den nervösa designen av en serie lediga och snålt tilltagna plagg för den sköna Kati att gå runt i under sitt besök i Landet Bortom.
Grundbehovet av den här övningen är påtagligt. Det tog år för mig att lära sig att inte trycka hårt utan tillämpa de sökande och ofta spretande lösa linjer, lätta att sudda och ändra, som hör till ett utkast eller grovskiss i blyerts. Att skissa direkt i bläck kräver en annan bestämdhet och handlag, såväl i hand som i det inre. För kontinuitetens skull ville jag också använda så få pennor som möjligt. Till slut blev det två, passande nog de äldsta i lådorna: mina sista kvarvarande ZIG-pennor (0,2mm resp 0,5mm fineliner). Så börjades det, med ambitionen att göra en skissteckning per dag.
Men behovet av att sudda, speciellt när jag söker efter de rätta kurvade linjerna i en teckning med darrhänta fingrar, kunde förstås inte bara trollas bort på en enda dag. Så i i nöden sträckte jag mig efter…vitpennan. Mer än nånsin tidigare, så pass att min Posca vitpenna tog slut, och fick ersättas av mindre täckande Sakura gellyrolls.
Eftersom man inte tidigare lagt bilderna direkt i bläck på det här konsekventa sättet, riskerar sådant som proportioner att bli lidande, speciellt eftersom jag ville undvika identiska poser och ställningar direkt från förlagor. Jag ville dessutom fokusera på sådant som valörer, dvs nyanser av mörkt och ljus, med speciellt öga på kontrasten mellan hudpartier och kläder med deras veck och hur de spänner över kroppen i växelverkan. En del anatomiska missar kunde inte undvikas, men det var bara att gå vidare – det var ju en av poängerna med övningen.
Man kan tydligt se, att redan efter ett par försök blev proportionerna tydligt mer stabila, och gick snabbare och snabbare att få till rätt. Däremot varierar Katis kroppsbyggnad betänkligt mellan flera av bilderna – vilket jag rationaliserade bort med att det ju kunde återspegla att hon under tiden som är aktuell för bilderna ökar i muskelmassa och styrka. Under bildernas gång stabiliserades också arbetsgången och blev mer och mer effektiv, vilket gjorde att jag kunde skifta mer fokus till detaljer som Katis anletsdrag eller finesser i klädernas veck och fall.
Så kom den här övningen till sitt slut, med de gamla pennorna tömda på sitt bläck – men den har gett mycket i gengäld. En flyktigare, ledigare hand, sådan den nu är, och förhoppningsvis mindre tveksamhet för att åta sig mer utvecklade bilder, även om crosshatching-tekniken behöver förbättras ytterligare, den är ännu väldigt primitiv. En bättre känsla för själva redskapen kom dock med upprepningen – gränser för vad de olika linjetjocklekarna och vitpennan kan åstadkomma och vad som är möjligt på den här skalan. Det var mer njutningsbart än på länge att få återvända, dag efter dag, till min Kati, och slipa bort något av den icke-produktiva ängslighet som infinner sig vid mötet med henne. Ifråga om kläder gav den flera uppslag till klädedräkter för senare bruk, och flera kommer nog att återkomma i bilder på såväl henne som andra i framtiden. Intrycket av tyg som mjukt veckar sig och formar sig runt en figur blev bitvis inte så illa, och en viss distinktion mellan material, från mer rejäla och styva till mer skira och mjuka, kan förhoppningsvis också skönjas här och var. Det uppmuntrar till att rita mer och mer komplicerade utstyrslar framåt.
Elsa – en digital förstagång
Häromåret gjorde jag en teckning, sedermera målad digitalt i datorn, på Elsa från ”Frost”. Nyligen utrustad med en användbar pekskärm och en enkel ritpenna, återvände jag till den bilden för mitt första försök till en mer fullödigt digitalt målad bild utan handritade inslag.
Det är ett banalt steg, men ändå betydande för undertecknad, att efter decennier med muskladdande ha något att hålla i handen och en dito yta för att för första gången faktiskt rita digitalt ”på riktigt”.
Trogen ens begränsade resurser och allmänna nybörjarjag är det heller inte riktigt välanpassade prylar man gör det med – pekskärmen på en HP EliteBook och den dithörande HP Active Pen for EliteBooks är ju inte framtagen för syftet att rita och måla så mycket som för att skriva anteckningar och göra presentationer. Men jaja, man tager vad man haver och allt det där.
Jag gjorde min första testrundor med digitalpennan för efterbearbetning av några andra bilder, men bara på marginalen, för att bekanta sina darriga fingrar och händer med utrustningen. Ännu återstår nästan allt att lära. Men kanske lite övermodigt, som den som skapar något måste vara, bestämde man sig för att så snart som möjligt ta språnget över och göra mer omfattande bruk av de nya redskapen. Det slumpade sig så att den som hjälpte mig anskaffa dem har en genomgullig liten tjej som gillar Disneyprinsessor i släptåg, något som kom upp under samtal där han också fick syn på några av mina bilder…bland dem Elsa.
Som omtalats i inlägget ”En Elsa för Elwynn” var en av de, speciellt tidsmässigt, mest begränsande faktorerna för den bildens tillkomst avsaknaden av riktiga verktyg. Allt gjordes med en blandning av inscannad teckning och påföljande målning med mus. Såsom varit i alla år. Resultaten har således i hög utsträckning varit en form tecknings -och målningshybrider, inte av val så mycket som av tvång, eftersom det varit så orimligt tidskrävande med hanteringen av det digitala målade inslaget. Nu skulle man, vilket jag förut bara undantagsvist gjort, gå hela vägen, men till skillnad från innan skulle det gå snabbare än snigelfart.
Eftersom tiden var en faktor bestämde jag mig för att använda de delar av bilden som redan lagts ner digitalt, men vidarebearbetade för att kunna stå på egna ben, utan en linjebaserad teckning för konturer och former. Till det lades en serie modifieringar och omritningar av samtliga detaljer med färg -och ljusförhållanden i fokus för att skapa kontrast och kontur istället för det överlagda ritade inslaget.
Tiden för att dra ut saken i evighet och pröva sig fram i tvekande sakta mak var som sagt begränsad – ett par sittningar var allt som medgavs – vilket både var bra, såtillvida att det tvingade en att fatta lite snabba beslut, och mindre bra eftersom man uppenbart saknar färdighet och många skavanker och brister i bilden inte kunde undvikas. Ändå är jag, i alla fall med tanke på tidspressen, glad att ha gjort det. Framför en stundar år av övning och tilltagande vana vid de annorlunda redskapen, men förhoppningsvis ska man vad det lider kunna göra något vettigt av dem.
Härnäst kommer nästa milstolpe -att testa på att ta fram material och bilder helt och hållet digitalt, även från det allra första utkast -och skisstadiet. Jag vet inte om det kommer att ta över eller bli en dominerande del av mitt arbetssätt i framtiden – antagligen inte – men nu kan man iaf. för första gången på ett systematiskt sätt pröva det.
För Ira
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Kati – Raised Fist (ink exercise)
Övningarna i bläckteckning fortsatte med ett test av reservoarpenna på ritfilm av hjältinnan Kati med näven höjd i trots eller manande till strid(?).
Undertecknad behöver knappast inspireras av internationella Kvinnodagen för val om motiv, men det var ändå på sitt sätt passande att det var den 8:e mars som man tog fram en idékladd som legat i över tio år.
Det var en av otaliga snabba anteckningar från de bilder som ständigt kommit och kommer för ens inre syn . En kvinnlig figur, i efterhand identifierad som min hjältinna Kati, med näven höjd. I trots, eller segervisst, eller manande till strid? Det var mindre klart. Det som framträdde var posen och gestens kraft i sig.
Eftersom man som bäst håller på att testa sig fram med sina material, just nu olika varianter av bläckpennor, och tiden också är begränsade, valde jag att göra en snabb teckning med dessa, på ett än så länge otestat material.
Det är numera så att själva förberedelse -och designfasen som tar den absoluta merdelen av tiden, och för att inte virra bort mig gjorde jag därför snabbt en figurstudie i helfigur i blyerts, med fokus på själva ställningen och proportioner.
Med anatomin sorgfälligt på plats skissades kläderna på, ett enkelt linne med ärmarna uppkavlade, och lite variationer på några av gesterna och ställningen. Jag gav också vecken av klädnaden lite närmare studium, i bläckpensel bredvid.
Sedan var det dags för själva testdelen av övningen. Jag ville testa hur reservoarpenna skulle fästa på ritfilm av den sort som jag ibland använder för att överföra teckningar som sedan fogas samman från olika skisser eller koncept. Ritfilmens yta är väldigt slät och har en plastig karaktär. Vid teckning med finspetsiga bläckpennor som ger ifrån sig lite färgämne har det inte påverkat så mycket – men väl vid några försök att måla eller använda bläckpensel. Men var går gränsen – dvs hur mycket bläck måste spetsen ge ifrån sig för att det ska börja bli ett problem? Jag greppade således min vanliga Lamy Safari reservoarpenna för att skriva och göra kladdar och började teckna utifrån konceptskisserna på glatt ritfilmspapper.
Resultatet var inte upplyftande. Som synes i den med blåmålade delen så samlas för mycket bläck som ritfilmen inte absorberar i små plumpar, speciellt i slutet av linjerna. Jag begränsade därför reservoartestet till konturerna och klädnaden, och fyllde i crosshatchingen för Katis figur med vanlig bläckpenna för teckning. Lite vitpenna för att ta bort de värsta plumparna lades på, och efter inscanning gjorde jag hela bilden avmättad, dvs gråskaligt svart/vit.
Trots att testet i någon mening gav ett negativt utslag var så är det ju också ett resultat. Nu vet man. Hela processen efter konceptstadiet gick trevligt snabbt, i princip på en sittning trots viss efterarbetning. Som en enkel studie är det rimligt, och resultatet är ändå inom ramarna för målet att helt enkelt klargöra visionen som ligger till grund: av Kati med armen lyft, i en pose som också speglar hennes väsen, i trots eller manande till kamp, segervisst utan tvekan. Passande för henne, som aldrig låter sig besegras, aldrig slutgiltigt kuvas i livet, och en attityd som jag helhjärtat önskar och uppmuntrar hos alla hennes likar, vare sig systrar, döttrar, mödrar och väninnor.
En Elsa för Elwynn
Förra året vill jag göra något för en liten tjej som heter Elwynn. Jag noterade att hon hade den omåttligt populära prinsessan Elsa från disneyfilmen ”Frost” på sina ryggsäck. Det gav mig en idé…
Så, blev frågan: skulle Elwynn uppskatta att kanske få en bild av den svala isprinsessan? Jo, men varför inte, blev svaret. Sagt och gjort, under vintern började jag mitt i flyttstrul och annat jox att dra upp skisserna för en enkel men förhoppningsvis tjänlig bild av Elsa.
Det hör till saken att ”Frost”-filmerna står stadigt förankrade i den nya digitala Disney-eran av datoranimerad design – hon är alltså inte riktigt ”tecknad” i den gängse meningen av gamla tecknade filmer. Så jag bestämde mig på infall att faktiskt göra en riktig teckning av henne, lite som Disneyfilmerna såg ut för 20-30 år sedan med ritade linjer och konturer tydligt som bas för animationen.
Jag bestämde mig för att lite avvika från de mest prinsessigt skira klänningarna som Elsa har i ”Frost” och tog inspiration av de mer praktiska kläder som hennes syster bär, och som Elsas egna kläder också mer drar åt i ”Frost 2”. Efter lite designutkast fäste jag en linjeskiss i tusch på papper, och började också att dra upp riktlinjerna för bakgrunden, draget från hennes isslott i de snöklädda bergen i filmen.
Till slut var tuschteckningen som skulle utgöra basen klar, och jag började lägga på färger i olika lager, grupperade för karaktären respektive bakgrundselementen. Från grundfärger som sedan försågs med gradvisa skiftande lager gick det hela som synes nedan.
Nu skulle ju det här gått geschwinnt på bara några dagar kanske om man haft vettiga redskap som t.ex. en ritplatta. Men trots musritandets pilliga seghet och klumpighet växte det hela fram lager på lager. Bilden blev så småningom allt mer skiktad och fick texturer och detaljer som förhoppningsvis inte förtar känslan av teckning för mycket. Jag menar, vill man ha en bild av Elsa i precis samma stil som hon ser ut i filmerna är det ju bara att ta en snapshot från en HD-version av filmen ifråga.
…Och så här blev den någorlunda färdiga bilden. Jag fick bita mig i handen lite för att inte fortsätta lägga på mer lager och modifikationer in absurdum, så att Elwynn kunde få sin bild innan det var dags att ansöka om körkortet. Jag hoppas att hon gillar den.
Broken Hand Diaries (1)
En tjurskallig mans reflektioner kring en bruten hand.
För lite mer än 3 veckor sedan bröt jag höger hand. Efter påstötningar sökte man vård, och tur var nog det, eftersom ett finger gått av diagonalt och hängde löst i senor och ledband.
Men det var inte utan att man tyckte att ”boten” närmast var lika illa som skadan själv. Efter rättning och gipsning var ens hand förvandlad till en fånig klump med 3 orörliga fingrar, och de två kvarvarande starkt begränsade i sin rörelsefrihet. Jag fick inte stödja handen, helst inte använda den alls sades det mig.
Yeah, right.
Samma kväll var det första man gjorde att ta fram sina pennskrin och papper, sina tangentbord och möss, och börja undersöka just hur mycket jag kunde bajsa på de sakkunnigas välmenande råd. Irriterande nog var det inte mycket: redan tidigare darrhänt var ens grepp nu ungefär lika säkert och pålitligt som Kinas skydd för immaterialrättigheter.
”Du får väl bli munmålare” sa en god vän. Kul och faktiskt uppmuntrande. Det kunde ju faktiskt vara mycket värre. De närmaste dagarna fortsatte jag att öva att i alla fall kunna hålla i en penna rakt utan att tappa den. Och drog mig till minnes något från min fina mors dagar: det finns ju hjälpmedel. Veckan som följde inhandlades bland en del annat, pennförlängare och greppförtjockningar. Och eftersom man inte kan hålla i sudd, införskaffades pennmonterade radermedel.
Sålunda utrustad skreds det till verket, och på tåg och tunnelbanor började jag systematiskt att försöka teckna saker med min så kallade hand. För första veckans fumlande, utförda med vanliga blyertspennor (HB & 2H) plus greppmedlen, valde jag medvetet olika sorters motiv. Ett komplext: ett ansikte; ett mer livlöst objekt med många linjer (halloween hade just varit så varför inte en Jack O’Lantern) samt något mer rätlinjigt för räta vinklar och streck – jag tog den gamla Sophiakatedralen i Kiev, en byggnad som jag studerat. Det gick hårslitande sakta. Men det gick.
Man kunde konstatera att förmågan att göra långa linjer i princip var borta. Precisionen var starkt förminskad, och darrigheten värre än någonsin på grund av oförmågan att vinkla handen – man fick släpa pennan över papperet med hela armen. Att dra sådant som parallella linjer var mycket omständligt och krävde många omtagningar.
Men det gick. Det gick.
Efter de första dagarna kände jag heller inte av den stumma värken i fingrar och handled som var där i allra första början. Oavsett att jag förstås jobbat hela tiden med den brutna handen, var det innerst inne en större ljuspunkt, på det hela taget, att kunna konstatera att man kunde skapa något, hur enkelt och darrigt det än var. Kan man inte teckna ordentligt, kan man iaf. skissa och göra utkast – och lägga grunden för framtiden, i takt med att man läker.
Under veckan som följde har jag således använt mig av tjockkhanden för återta ett projekt som jag funderat kring men inte avslutat: min unga hjältinna Julias fortsatta äventyr. Det verkar passande, att det är med bruten hand som jag tar tag i det. Så att även vad som synts vara bara en negativ sak, vänds för att åstadkomma något positivt.
Så OK. Blyertskluddar kunde man få fram. Men tänk om man ville göra något…med bläck? Eller måla?
Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid
Ett par dagar in i höstlovets ledighet från skolan hade man för första gången på länge lite tid att organisera och scanna in några av de elevbilder som tillkommit i år. Arbetet som lärare ger en ju chansen att vara kreativ, och de utgör också ett slags band till möten som ibland bara varade ett par dagar. Alla de här bilderna tillkom spontant och utan någon djupare planering, ofta med vad man råkade hålla i handen när andan föll på eller någon gullig elev bad om det: en whiteboard eller med samma färger som fanns till hands för eleverna fick ofta duga. Gemensamt för dem alla är att de ritades snabbt, i meningen på från några minuter till max en halvtimme: jag hänvisar ibland till dem som ”snabbisar” eller ”quickies” av just den anledningen.
Vissa gjordes dock med mina egna medtagna redskap, som jag försöker ha med mig för om tillfälle bjuds – ibland med tanken i bakhuvudet att kanske få lite övning i någon ny teknik eller redskap som man försöker förbättra. Vilket iofs gäller nästan alla material, men vissa mer än andra… Det adderar lite kul nerv och blir också en nyttig övning som ger något extra: ibland var elevbilderna första gången som man gjorde en färdig bild med någon ny penna eller pensel man inte prövat hemma än. Några typexempel var några snabbisar gjorda med då nya tuschpenslar -och pennor.
Ibland fick man tillfälle att blanda medier snabbt – jag började efter sommaren att ta med mig en liten 10-sockerbitars reseakvarell med utfällbar pensel med mig överallt, och det kom fram några gånger under höstterminen, kombinerat med elevers färgpennor.
Slutligen ett exempel på en lite mer genomtänkt bild, även om den också utfördes relativt snabbt. En elev bad mig rita en bild på sitt gosedjur. en rosa rund gris. Jag råkade ha med mig setet med 10 Faber-Castell Polychromos, och hon bad så fint så varför inte…
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Ett Drakalfabet för Alma 2
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Om att kladda sig fram med akvareller…
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
————————————————————–
- Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
- Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus
Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken
Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken.
Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.
Metoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.
Poängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.
Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.
Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg
Julia Grälar på Draken om Guldet
Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.
Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.
Julia grälar på Draken – behandlad
Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.
Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli
———————————————
←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken
En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.
De teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.
Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.
Julia rustar sig vattenfärg
Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…
Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.
Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!
Julia rustar sig sammanslagna
Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.
Julia rustar sig behandlad
De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.
Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En pojke rider på dinosaurie 3… för Julian
Den skuttande dinosaurien rider igen. Eller… ja. Julians dinosaurie förses med en bakgrund för att bli en bild man kan rama in…
Prins Albin rider på Dinosaurien
I föregående inlägg har de tidigare stadierna av bildens centrala motiv, prinsen på sin glada dinosaurie, visats från tuschteckning till färglagda figurer. Det var dags att löpa linan ut och föra det hela vägen i mål, och infoga bilden på prins Albin och hans snälla dinosaurie i en tecknad bakgrund och färglägga den.
Prins Albin rider sin Dinosaurie – färglagd
Först var det frågan om hur en sådan bakgrund skulle se ut. Ofta brukar man bara rita en slags djungel, ganska ofta med något vulkanutbrott vid horisonten. Och visst, det måste vara ganska grönt och frodigt i bakgrunden, om inte annat så för att man skulle kunna ge bilden lite färglyster.
Till slut tog jag lite mentala bilder av sådana där klippstoder som man ser på vilda västern-filmer och tecknade in dem bland några buskar mot ett kulligt landskap. Med GIMPs hjälp satte jag in Albin och dinosaurien i teckningen. Nedan kan man se figurerna insatta i bakgrundsmiljön som den såg ut med endast konturer och skuggor.
Sen var det dags för färg. Målningen blev lite dominerad av grönt och brunt tycker jag så här i efterhand. Man borde egentligen lägga till blommor eller något liknande, ärligt talat. Frågan är om man inte får krupp senare och lägger till dem. Det är fördelen med att jobba med färg i datorn (eller nackdelen om man vill bli slutgiltigt färdig med något).
Jag tror jag skall fråga Julian – och jag kan gissa vad han säger… (”Blommor! Jaaaa! Och en Get!”)
På strövtåg bland klippor och grönt…
←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 2…”
En pojke rider på dinosaurie 2… för Julian
Så många saker förloras i tiden… drygt ett år sedan var det Storasyster Alma, den Gudomliga Mön, föreslog en figur till den saga som jag gör åt henne, en lillebror till prinsessan Julia. Albin skulle han heta, och när Almas egen lillebror tillfrågades ville han rida på en Dinosaurie…
I ett tidigare inlägg berättades det om förhistorien till Julians första bild, en glad dinosaurie och dito gosse på hans rygg… (se nedan). Den tecknades snabbt och oväntat smidigt och utan missöden med den japanska tuschpenseln, och si, blev inte så illa alls…
Prins Albin rider på Dinosaurien
Den där bilden skulle alltid bli färglagd, något annat var det inte frågan om. Själva valet av dinosauriens färg löstes raskt av Julian på hans alldeles egna sätt. Julian gillar Grönt och blått (se t.ex. ormarna i bilden ”Geten, hästen och ormarna”).
Den skulle vara… Grön. OCH Blå. Grönblå. Eller Blågrön.
Ooook… Grönblå var det…
Med min reservhäst för målning, det fria bildbehandlingsprogrammet GIMP, började jag lägga grundfärgerna och jobba med skiftningarna. Så småningom uppkom idén att låta bilden gå hela varvet runt så att säga – idén till dinosaurien hade ju fått från en T-shirt, och tanken kom att göra ett t-shirttryck av Pojken på Dinosaurien. Mot slutet av året var det bestämt – tillsammans med en annan dinosaurieteckning skulle det bli två t-shirts (GRÖNA förstås) och en tavla med bakgrund också vad det led…
Nu sitter bilden nedan på en egen T-shirt (tack vare de juste grabbarna på T-shirt Bar). Om Julian låter mig fota den ska vi visa den här, tillsammans med den färdiga tavlan med bakgrund.
Till finaste killen – Julian! Jag hoppas du gillade den!
Hoppla!
←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie…”
För efterföljande inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 3…”→
Om att rita med barn… Kitty med Kolteckning, av och med Alma
Kort om barns och den ljuva Almas skaparglädje, och hur man med lust griper sig an något nytt och oprövat…
Här har tidigare redovisats att årets utmaning konstnärligt är att bli mer bekant med kolteckning. Problemet som skuggat mig hittills, förutom den fördömda tidsbristen och allt annat som man måste pyssla med, har varit att spontant ta upp kolbitarna och finna ett passande enkelt motiv för mina fumliga nybörjarhänder.
Men se, åter kom hon till min hjälp, Alma den ljuva, hon som ger livet glans och mening. En kväll med lek och pyssel efter dans slog det liksom oss båda… ”kan du inte rita den här kittysen med de nya pennorna?” Alma ritar och målar förstås mycket själv, och hon berättade att hon minsann testat sådana där kolbitar på dagis, hon. Den som sett inlägget Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn vet att Alma inte nöjer sig med att titta på de små kawaai-fröna som de är, hon vill ha egna unika kittysar och själv skapa…
Jag kunde inte valt en bättre följeslagare för att bli lite kladdig och bara låta saker bli till. Det blev extra mysigt, nu när jag köpt på mig en massa utrustning, som mjuk suddmassa, smetstift och massor med olika kol av olika hårdhet och kvalité…
Och så, med tanke på att vi bara hade ett vanligt blankt papper, gjorde jag den först grå, och sedan ritades de grova konturerna av kittysen, en kock-kitty med dito mössa och ugnsvantar, in. Sedan var det bara att ta fram den mjuka sudd-degen och börja skapa de ljusare partierna…
Alma tog snabbt över. Jag visade hur man kan forma degen så att den blir väldigt spetsig så att man kan sudda med precision, och sedan på ett infall drog vi från de tjocka kantlinjerna in en gråskala med smetstiften… Alma fyllde i med hjärtan runtomkring och smetade och suddade av hjärtans lust. Hon var klok runtom också, och glömde inte att det vore bra med servett och trasor för man ”blir ju såååå kladdig” ”Ja usch, VAD ska mamma säga?” ”Hihihi”.
Och resultatet? Det blev ju jättefint. Det är en ära, en heder att få sätta ”Pablo & Alma 2013” på den. Efteråt, eftersom fixeringssprejen var kvar hos mig, fixerade vi koldammet med mammas hårsprej. Som en kul knorr.
Må den följas av många fler. Kan det finnas ett bättre bruk av ens tid, det som aldrig mer kommer åter, än med dig, min gryning?
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2
Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas
Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.
Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…
Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad
För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den.
Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.
PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).
Klicka bild för att se det tidigare inlägget:
←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)”
För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :
Sommarhund, eller att längta till annat väder…
Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.
Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.
”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.
Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”
”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.
Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)
Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…
Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)
Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…
Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.
Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…
Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia
NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.
Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.
”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”
”OK då” sade hon med en menande blick
Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…
Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna. Ett svärd dök upp från ingenstans…
Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…
Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.
Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.
Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.
Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.
En liten återblick på några bilders tillblivelse – Hallå Firren, Ormen Vera med mera.
Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?
Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).
Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd
En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/
Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.
Så det så!
En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…
Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.
Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…
Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…
Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂
En liten fredagsbild – Ormen Vera med och av Alma
Alma, min gryning, är en dam av oändliga påhitt. Och när vi lekte en dag för några veckor sedan kom hon på en lång och vindlande historia om den mäktiga ormen Vera, skogens skräck, men också väldigt snäll när hon vill…
Det var en vindlande historia som min underbara musa spann, en som också säkerligen skulle bli barnförbjuden dessutom. Det börjar med Ormen Olle som först var den elaka figuren som lever i skogen, ringlar runt och glufsar i sig (kram-)djuren. Men som fallet ju ofta är, tyckte Alma att skurken var roligare än de mesiga snällisarna, och Ormen Olle adlades till Huvudperso… eh orm, och en orgie av att äta allt under solen och skapa allmän IIIIH!-panik i den tänkta skogen utbröt under Almas handfasta ledning…
Men Olle är ju trots allt en kille, och lite ensidig uppenbarligen, så när Olle vid tillfälle hade ätit upp en campande tjej blev han dåsig, och fick svårt att äta maten, och där han låg och mådde illa hände något märklig… Olle öh, gav tillbaka maten så att säga, men vad som kom var inte vad han ätit, utan en glimrande, storögd…Ormtjej!
Woooho!
Ormen Vera kom förstås som sig bör att överträffa föräldern och blev en JÄTTEstor och JÄTTEstark magisk gudaorm som kunde prata med alla djur och människor, äta en truck om hon så ville, och allmänt härskade drottninglikt över sin skog. Men hon var en god och snäll dotter också. När Ormen Olle blev skröplig på ålderns höst stackarn, och en väldig storm med iskallt vatten kom över honom, låg han illa till. Men Vera, hon kunde motstå stormen, ringlade ut med ett paraply runt svansen, hämtade sin pappa och tog honom till grottan där hon kramade honom och höll honom varm.
Så kan det gå till, när ett lysande barns inspiration ges fria tyglar. Länge leve ormen Vera, som visar sin upphovsflickas halt. En stolt morbror återgav hennes anblick, under Almas överinseende, i tuschpensel och BIC-penna.
PS. Alma har en fantasi av mytologiska mått, för Veras tillblivelse påminner starkt om gudinnan Athenas födelse, som ju föddes direkt ur Zeus panna efter att denne, eh, ätit upp Metis, hennes mamma. Ingenting är som sagt mer barnförbjudet än barns fantasier i vårt märkliga samhälle.
Uppdatering: En återblick på Ormen Vera och hennes tillblivelse som tecknad figur finns i inlägget
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/20/en-liten-aterblick-pa-ormen-vera-av-och-med-alma/
************************************
Mer teckningar som tillkommit för och utifrån Almas lek finns i tråden
Om copyright, Hello Kitty och att rita med barn…
Ett litet fredagsinlägg där barnfenomenet Hello Kitty passerar revy i lite snabbt nerklottrade former som gjorts för söta barn de senaste åren, blandat med en kanske inte så känd varumärkesstrid …
Hello Kitty förtjänar verkligen epitetet ”fenomen”. Sedan sin tillkomst 1974 från det japanska bolaget Sanrio har speciellt de senaste två decennierna exploderat i mängden av produkter och tryck som spritts över hela världen. Hello Kitty, den söta runda kattungen utan mun, torde idag vara den mest karaktäristiska och igenkännbara tecknade figuren vid sidan av de mest välkända Disneyfigurerna. Om inte mer, på allt fler håll i världen.
Man kunde, som undertecknad, notera att Hello Kitty är en typiskt japansk idé, den förkroppsligar det japanska estetiska idealet Kawaii, som trycker på enkelhet och bedårande söthet som värde. Men det finns en liten twist på det där. Hello Kitty har som brukligt är försetts med en mängd kompisar i samma minimalism-söta stil. En av dem är kaninen Cathy. Cathy passar väl med Kitty, men twisten är att hon ser misstänkt lik ut en annan tecknad kanin… en mycket äldre sådan.
Redan 1955 skapade den holländske illustratören Dick Bruna den mimimalistiska kaninen Miffy som nästan på pricken ser ut som Cathy. Figuren Miffy är inte lika välkänd världen över, men trots allt väl inerbetad och igenkänd i vissa europeiska marknader, främst Holland och Beneluxländerna. Och faktiskt också i Japan. Med tanke på Hello Kitty-figurernas världsvida kommersiella framfart var det förstås bara en tidsfråga innan de två skulle braka samman i domstol.
I juni 2010 lades dock stridsyxan ned. Trots att Sanrio inte medgav något fel eller gav upp sin upphovsrätt till Cathy-figuren som en originalskapelse, kan man från det faktum att de åtog sig att inte vidare skapa produkter med Cathy gissa sig till hur domstolen var på väg att döma.
Allt det här är en lite kuriosa som undertecknad råkade snubbla över när jag gjorde ville snegla på en bild av Hello Kitty, och kan på ett småputtrigt sätt visa på hur det lilla ansluter till det stora. De senaste åren har jag nämligen ritat talrika figurer på uppenbart Hello Kitty-tema tillsammans av sötnosen Alma. Det är närmast obligatiskt med framför allt små tjejer i sin omgivning… Jag måste säga att Hello Kitty-figuren är väldigt bra på det sättet, den erbjuder möjlighet att rita tillsammans med barnen och kan varieras och bli snabbt bedömd och förhoppningsvis gillad av även väldigt små barn…
Nu är det faktiskt inte så automatiskt lätt att skapa Kittysar som man kan tro – den är ju verkligen mycket noggrant minimal i sin utformning. Eller snarare – vem som helst kan göra dt, men man måste få till stuket. Trötta föräldrar kan med fördel få lite övning av att snabbt kladda till Kittysar med vaxkritor under mysiga pysselkvällar. Undertecknads darrhänta stapplingar kan kanske inspirera…
Det är t.ex. Kittysar med jultema, som Lucia-Kitty…
Eller tomtenisse-Kitty.
En knasig idé som vi fnissade lite kring var om Kitty vore en… dinosaurie.
Till sist, en variant som är baserad på min egen originalfigur prinsessan Julia, som är huvudpersonen i en egen berättelse som skapas åt Alma. Vore det inte kul om… Hur skulle Julia se ut om hon var en Kitty?
Frågan är hur Julias parhäst busdraken Pelle skulle se ut om han också var en Kitty? Det lär vi säkert få reda på någon dag… Det kommer säkert att komma några fler Kitty-inspirerade figurer, och när Julian kommer igång lär han också vilja skoja till det. Trots att Kitty-fenomenets krassa kommersialism kan irritera en lite måste man konstatera att den är väl anpassad till barn och faktiskt väldigt…kawaii.
Dagens moralkaka känns för övrigt given.
FÖRÄLDRAR: RITA MED ERA BARN.
*********************************
Prinsessan Julia, som inspirerade till Prinsess-kittyn, kan ses i originalform i galleriet
——————————————–
Lite källor
- http://www.dn.se/kultur-noje/miffy-var-langt-fore-hello-kitty?rm=print
- http://blogs.wsj.com/japanrealtime/2010/11/04/miffy-hello-kitty-take-bunny-beef-to-court/
- http://blogs.wsj.com/japanrealtime/2011/06/08/bunny-battle-resolved-miffy-cathy-kiss-and-make-up/?mod=google_news_blog
- http://ipkitten.blogspot.se/2011/06/goodbye-cathy-hello-kitty-and-miffy.html
- http://news.3yen.com/2011-06-08/hello-kitty-and-cathy-bury-the-hatchet-with-miffy/
- http://www.kotaku.com.au/2010/11/no-two-cartoon-rabbits-are-the-same-except-these-ones/
- http://news.sky.com/home/business/article/15795240
- http://www.homejapan.com/miffy-vs-hello-kitty
- http://tofflan.wordpress.com/2011/08/15/miffy-vs-kitty/
- http://www.aftonbladet.se/sofismode/shopping/article11389132.ab
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Hello_Kitty
Ytterligare lite kuriosa – Sanrio skyddar sin egen upphovsrätt så klart och framför allt ensamrätten till den enorma prylflora som är Hello Kitty-figurens främsta existensberättigande, som framgår t.ex,ur ett tingsrättsmål från 2004 – se mål T-11965-03 – http://oami.europa.eu/pdf/natcourt/HelloKitty-sv.pdf
En pojke rider på dinosaurie… för Julian
Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.
Albin. Klockrent.
Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.
Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…
Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?
Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.
För följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→
Fler bilder Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
En liten firre till Alma
Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…
Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…
Hallå på dig där, pållen...
Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.
Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.
Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…
Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…
Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).
Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.
En ansiktsstudie i seriestil till Prinsessan och Draken…
Även serieaktigt ritade prinsessor behöver studeras närmare, om man menar att ge dem olika uttryck. En liten studie i att försöka rita känslolägen för en bild tuschad i klara linjer.
Experimenten med tuschpensel fortsätter. Härnäst något jag grunnat på länge – att göra utseendestudier i den serietidnings/mangaliknande stil som jag ritar min berättelse om Prinsessan Julia och Draken Pelle (tillkommen för och inspirerad av den fina Alma).
Hittills har de flesta av bilderna i ”Prinsessan och Draken”-serien vari helfigursbilder där ansiktet är tämligen rudimentärt framställt, en detalj för en större helhet.
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Men just därför är det tydligt att kunna fånga ansiktsuttrycket med några få penseldrag. Det måste göras tydligt vilken sinnesstämning som figurerna vill uttrycka. Vissa av bilderna har dessutom redan varit sådana att de inblandades känslostämning är viktigare – se t.ex. ”Prinsessan, Draken och Hårtofs” från ett tidigare inlägg.
Jag gör ju figur -och ansiktsstudier i kol och blyerts för figurerna i min berättelse i den realistiska fantasyberättelsen om A’ratauma. De viktiga personerna som Yakane, Jack, Zoe, Corinna med flera har fått sådana ansiktsstudier (se nedan).
Prinsessan och Draken måste förstås också få sådana studier, fast i den annorlunda teknik som jag använder för dem. Svårigheten, förutom ovanan, ligger i frånvaron av skuggning.
Tintint, ett paradexempel på dels Linie Claire, klarlinjeteknik, och komisk äventyrsseriestil
När man tecknar med ett medium med stark kontrast som en bläckpensel får man använda linjering och cross-hatch-teknik för att vissa på ansiktets nyanser. Problemet med starka linjer är dock att det måste bli perfekt rätt: en felaktigt dragen tuschlinje förändrar eller omintetgör ett helt uttryck. Ju mindre linjer, desto viktigare blir de återstående uttryckens precision. En av mästarna på det där var t.ex. Tintins skapare Hergé.
En annan sak, som här mer samman med genre, är att man måste bestämma sig för hur mycket man vill frångå strikt realism och framhäva t.ex. ögon och ett större huvud. Det här är standard bland s.k. humoristiska äventyrsserier – man har vissa realistiska element, blandade med humor/slap-stick-seriens konventioner som premierar uttryckfullhet före ren realism. Det hjälper också att etablera ett renodlat och omedelbart, konsekvent utseende. Jag strävar inte efter en Hergéeisk renhet, utan kör en mer realistisk ”blandstil” med fler nedtecknade ansiktsdetaljer.
Jag har dock problem med det där. Alla personer har en slags grundläggande idé om hur en människa ser eller borde se ut, baserad på egen kroppsuppfattning och preferenser. Hos mig är det väldigt mycket preferenserna som spökar. Mina bilder drar ständigt åt riktningen för vad jag tycker är önskvärt eller vackert – och det kan man se på bilderna ovan. På vissa ser Prinsessan rätt bestämt äldre ut än de tidiga tonår som är hennes ålder. Ansiktena skiljer sig också åt i grad av realistiskt återgivande, och frågan är om hon inte varierar i etnicitet mellan minerna. Och så vidare. Men som övning var det bra, och det är alltid nyttigtatt få syn på sina egna glidningar på det viset. För att få en stadigare penselföring var det inte bortkastat heller.
Ännu roligare var det dock att rita Drakens ansiktsuttryck – det kommer i ett senare inlägg.
—————————————-
För en inledning till historien som ovan spinner runt se inlägget Prinsessan och den Stygga Draken, och föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken” i Galleri för Prinsessan och Busdraken
Tidigare inlägg med realistiska utseende -och ansiktsstudier i urval:
Serien Studier i Anatomi och Utseende för Yakane https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
Studier för Jacks utseende i https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/12/24/studier-i-anatomi-utseende-jack/
Serien av studier av Zoe, se t.ex. https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/31/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-2-ett-eureka-vid-namn-sophia/
——————————————–
Tintin är alltid en förebild för att rita med klara linjer. Tintin-franchisens egen websida, med slagsida åt de nyare filmerna, är http://www.tintin.com/. Tintin i wikipedia har mer info om själva figuren se http://sv.wikipedia.org/wiki/Tintin och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Adventures_of_Tintin. Georges Remi, alias Tintins skapare Hergé förtjänar alltid vidare studium, för sina underbart klara men också sköna teckningar, som inte bara passade för både action som slapstick, men också utvecklades och blev estetiskt allt vackrare – miljöer, kläder, byggnader landskap – allt är mycket vackert och inspirerar till efterföljelse. Se t.ex. http://www.asterion.se/tintinherge.html och http://lambiek.net/artists/h/herge.htm.
Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning
Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.
Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.
När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.
En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.
2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch
Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.
Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.
Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.
Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.
Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.
Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?
Tja, all vår början bliver svår.
I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.
Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.
Troll, tuschpensel och penna
Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.
Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.
Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.
Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.
Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.
PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.
Indomitus.blog 