Kategoriarkiv: Kati
Träningsteckning (1) eller Träning i att Teckna Träning
Ett, kanske t.o.m. det mest återkommande, temat för de kladdar och skisser som fyller mina många block och högar av lappar, är avbildandet av folk inbegripna i träning för strid och rörelse.
I de flesta fall har det begynt som rena infall. Ett foto från en tidning. En scen eller snygg manöver i en film. Eller bara en tanke, påkallad av vad man läst. Som skuggor av det tänkta har jag velat fästa dessa ögonblicksbilder på papper, innan de skingrades. Och som ens hjärna fungerar, filtreras de under detta till inspiration för bilder av olika episoder och scener från min fantasis spelplats, berättelserna som utspelas i min fantasyanstuckna ”tvillingvärld”, A’ratauma. Där just träning, övning och ständigt slipande på färdigheter, inte bara för strid, är något som är starkt närvarande och utgör vardagen för protagonisterna, grundvalen för de dåd och uppgifter de åtar sig. Det finns en koppling där med min egen träning, både ifråga tecknandet och gestaltandet, denna ständigt fortgående process, men också för den egna kroppen, där studier och egna övningar med inriktning på strid är och har varit ett återkommande inslag.
Diverse kladdar & utkast av träning för Kati, Yakane & Corinna
Genom åren har således ett stort antal utkast och kladdar på temat övningar och träning för strid tillkommit: ett litet urval av vilka kan ses samlade ovan. Gemensamt för de där är att de tagit steget upp till att bli mer utförliga teckningar. Detta beror oftast på att de illustrerar ett viktigt skeende eller någon slags vändpunkt kopplat till de övningar och den träning som skildras. Med förhållandevis enkla och grundläggande medel och tekniker, kan man förutom historisk utrustning och parafernalia, skildra även sådant som relationer, känslor och symbolik inbäddat i träningsteckningar.
Någon gång på 2000-talet, när det kladdades lite med s.k. mangapennor, ritade och tuschade jag en teckning på två av mina hjältinnor, de här tidigare omtalade Kati och Corinna, i stridsberedd färdigställning, riktade mot en okänd motståndare. Av deras civila kläder framgår att det är frågan om övning för strid. Något i den där teckningen blev lovande – trots dess grovhet och lite statiska poser framgår något av de bådas karaktär och personlighet, både i den stridsliknande situationen men också mer allmänt.
Kati & Corinna står beredda -en studie i tusch
Corinna står bredbent, lite avvaktande i hållning och uttryck men med spjutet lätt i hand för att snabbt slå till. Kati däremot framstår, trots att hon är i mer hukande position, som mer stridbar och med sin blick såväl som sin varelse spänt riktade mot sin tänkte fiende, där hon håller ett kortsvärd liknande den romerska gladius framför sig i ett hårt grepp.
Det skeende som skildras är en där båda är elever till den bistre Yakane. Jag ritade inte in honom i bilden då – men han var ändå där, som en slags tänkt närvaro som verkade behövas för att slutföra teckningens, tja, mening. Flera år senare, efter att ha studerat lite om keltisk utrustning från antiken, gjorde jag i samband med det en kladd på Yakane hållandes i en rektangulär keltisk sköld och ett kort träsvärd, liknande en romersk rudis. Den där kladden fick vad det led lite tusch och liknande behandling med mangapennor som de två tidigare figurerna på sig, varefter jag fogade samman dem för att slutföra scenen.
Yakane tränar Kati & Corinna
Och så blev teckningens mer fullständiga sammanhang till slut synlig. Yakane tränar sina två kvinnliga adepter i att slåss, helst i samarbete om så är möjligt. Han närmar sig i en slags cirklande bana, med skölden lyft för att avvärja ett snabbt utfall. Båda de två damerna, som vid det här laget befinner sig på ett tidigt stadium i sin träning, är på en gång avvaktande och stridsberedda, var och en på sitt sätt. Det är ändå en rätt stillastående bild, lite typisk för de mer statiska storyboards som jag gjorde många av för några år sedan. Utvecklingen, som vi framgent skall se, skulle gå mot mer dynamiska och rörliga ”träningsbilder”.
DRÖMDANS (1)
Ett utplock direkt från drömmens värld med den av mina berättelsefigurer som är närmast mitt hjärta: den sköna Kati, inspirerad av den enastående Rebecca Ferratti. Från en oväntad tillkomst kom den att bana väg för bättre målnings- och färgläggningsteknik.
En dag, strax före midsommarafton 2010, fann omgivningen mig ovanlig disträ, med blicken frånvarande och mumlande ohörbara saker medan jag gick till väga med dagens sysslor.
Katis drömdans blyertskladd
Orsaken var natten före, då jag haft ovanligt livliga och tydliga drömmar, som jag ovanligt nog mindes tämligen klart när jag vaknade. Drömmar är dock undflyende saker, och medan minnet grumlades med timmarnas gång, bestämde jag mig den kvällen för att försöka fånga den skarpaste bilden från nattens visioner. Med en vanlig blyertspenna, blundande halva tiden, fäste jag snabbt vad som återstod av min flyktiga syn på papper.
Den kladd som sålunda materialiserades föreställde Kati, en figur i mina berättelser, dansande i en avancerad pose och blickande ut på betraktaren.
Rebecca Ferratti game card 1989
Kati har förekommit i flera inlägg här på bloggen – hon är aldrig långt borta från mina tankar. Hon var en figur från mina rollspels-tider i början av 90talet, och växte så småningom till att bli mina berättelsers viktigaste karaktär. Från sin tillkomst har förebilden för hennes utseende varit den atletiska modellen/ aktrisen Rebecca Ferratti, vars formsköna gestalt och intagande drag gör henne till den i mina ögon kanske vackraste kvinnan av alla. Och således kan man se, att det var Kati i Rebeccas skepnad som fastnat för mina drömmars näthinnor.
Katis drömdans, mjuk blyerts
Det är inte ofta jag försökt avbilda något från en dröm – speciellt inte så pass nära inpå, och utan några visuella förlagor eller andra hjälpmedel. Den där kladden var dock inspirerande, och hjälpte mig att överkomma en svår och märklig fobi, nämligen min skräck för att avbilda och teckna sådant som jag verkligen tycker om. Kati befinner sig i topp på den kurvan – men nu fick man tack vare det undermedvetnas nycker lite draghjälp.
Katis Drömdans behandlad
Sålunda bestämde jag mig för att utveckla min drömkladd till en riktig teckning. Skissen överfördes till ett annat papper där konturerna och de tydligaste linjerna lades med mjukare (2-4B) blyerts. Skuggningen och muskulaturen i gestalten gavs mjukare övergång men också mer kontrast med 8B grafit.
Den teckningen scannades in, och fick ytterligare behandling med GIMPS bildbehandlingsverktyg.
Katis Drömdans skugg- & ljusförstärkt
Med smetnings- och kloningsverktyget i GIMP mjukades rastren och koldammet från handteckningen upp och slätades ut. Skuggorna förbättrades och modifierades i några fall. Katis/Rebeccas ansikte, en underbar samling kontraster, med starka, intensiva drag som måste balanseras noga för att inte framstå som oproportionerliga, blev föremål för mest efterarbete.
Allt eftersom lade jag dock märke till att resultatet riskerade att bli för jämnt och utslätat. Det här blev en av de första bilderna där jag började arbeta med skuggning- och ljusbehandling i flera lager. Med graderingsverktyget och överlagringsinställning förstärktes tonerna och djupet i svärtan, och ljusstarka högdagrar och konturer med reflekterat sken lades på bilden.
Såsom teckningen utvecklat sig var jag i och för sig nöjd – men tanken på att ta steget fullt ut och färglägga den låg och pyrde. Efter en tid i den virtuella byrålådan tog jag fram den igen i fjol (2015). Den här bilden var inte den enda, men i sammanhanget drivande för att jag prövade mig fram med att lägga många överliggande lager färg i halvtransparant överlagringsstil. Sakta och med många misslyckanden och uppehåll jobbade jag mig fram med målet att måla Kati med en så varierad och livlig palett som det gick.
Stegvis målningsprocess för Katis Drömdans
Ovan kan man se hur dussintalet lager, med och utan den grundläggande teckningen, artade sig, i en någorlunda kronologisk ordning. Från att jobba med toner kom de härnäst överliggande lagren att behandla effekterna av belysning och ljus. Sist satte jag ‘bränn’ – och ‘dodge’-verktyget i arbete för att ge en nästan brinnande effekt på hennes hår och ytterligare stärka ljusspelet över Katis kropp.
Det som jag fortfarande finner så svårt med överlagringsmetoden är att man måste ta hänsyn till hur färgerna blandas – ingen av de valda tonerna är i sig den nyans man eftersträvar, utan det är tillsammans som de gör jobbet. Resultatet tenderar alltid att bli något av en överraskning – som om man närmade sig det man önskade utan att riktigt kunna greppa det fast och fullt.
Katis Drömdans – målad
Det är inte perfekt på något sätt, och fortfarande en bit från vad som är värdigt Kati – men trots det ett klart fall framåt ifråga om mängden toner och relativ framgång i att få fram nyanserna, att levandegöra Katis på en gång starka och sköna gestalt. Ansiktet, om än långt från hundraprocentigt, förmedlar ändå någorlunda hennes uttryck. Inte så dumt, från vad som började som en nedkladdad skymt i en dröm.
Det är en händelse som ser ut som tanke, att den där visionen faktiskt förekommer i mina berättelser som just… en dröm. Yakane, ofta förekommande som motiv för bilder här på bloggen, känner Kati först som någon att frukta, men med tiden börjar hon slingra sig in i hans drömmar, och en natt ser han henne just såsom jag föreställer mig.
Fler studier av denna & andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
En återfunnen akvarell-bagatell
En försvunnen snabbakvarell dyker upp igen.
Att tappa bort prylar kan verkligen vara ett irritationsmoment. I slutet av förra året, när stapplandet med akvarellfärger pågick som bäst, gjorde jag flera ”snabbakvareller” direkt på akvarellblock. De flesta av de där scannades in – men en föll bort, och när den gjorde sig påmind i år kunde jag för allt i världen inte hitta originalet. Flera varv av frenetiskt letande gav inget resultat, men så, för några veckor sedan, kom den upp igen bland några lösblad från ett annat block. Lite hurra – för jag gillade den där.
Tanken med snabbakvarellgrejen är att se om man med några extremt snabba penseldrag kan fånga ett ögonblick, i det här fallet en tänkt scen, i flykten. Denna lilla bagatell till målning var inspirerad av en scen i en av mina berättelser, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna har en pratstund i samband med att Corinna kommer med ett tygstycke för att torka sig med till Kati, som badar i en skogstjärn.
Den är inget speciellt för någon annan, men jag tyckte ändå det var ett slags framgångsrikt försök. Mitt i en tät skog, bland mossiga stenar på kanten av ett stilla vatten, står de tvås karaktär och sinnesstämning trots det enkla upplägget fram lite grann. Kati ser inte besvärad ut, hon är obehindrad av sin nakenhet och ser rakt på sin samtalspartner, medan Corinna har blicken något sänkt, som om hon var lite avig eller obekväm i situationen.
Den där snabba lilla kludden lovar trots allt lite grann – tanken är att producera fler av de där storyboard-aktiga småmålningarna till mina berättelser, både de om Prinsessan Julia som tillägnas Alma, men också för andra berättelser. Dess återfinnande får bli en passande återkomst till bloggen, som legat nere i flera månader då annat viktigare och tyvärr tristare fått dominera ens tid.
Ingen domedag 2012…Indomitus Blogg tuffar vidare 2013
Ett litet utdrag av statistiken för PaulusIndomits Blogg, som under 2012 hade 110 000 besökare, med ett dagssnitt som växt från ca 250 till över 400 om dagen. De mest populära inläggen spände över ämnen som flaggor och symboler för klubbmärken, egna bilder på drakar, estetiska diskussioner kring skönhet, vissa legala frågor som barnporrmålet samt mycket, mycket annat…
Ett tack till alla besökare och de som uppskattat denna blogg, speciellt de som delat med sig av kommentarer och uppmuntrande ord, och förhoppningsvis skall 2013 bli ett än bättre år, med mera analyser, recensioner, förhoppningsvis tankvärda funderingar, egenproducerat bildmaterial samt annat sevärt!
Några förhandstittar på saker som kommer 2013…
The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.
Här är ett utdrag:
19,000 people fit into the new Barclays Center to see Jay-Z perform. This blog was viewed about 110 000 times in 2012. If it were a concert at the Barclays Center, it would take about 6 sold-out performances for that many people to see it.
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Karta Medeltida Barcelona
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
1300-talsbild, synagogan i Barcelona
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
En liten Fredagsteckning från projekt Storyboards… Kati bjuder upp till dans
Lite glädje, romantik och kanske livslust kommer fram i en storyboard-teckning med Kati
Ibland fungerar det olyckliga faktum att tiden inte riktigt räcker till för allt man vill göra lite som kommunicerande kärl – upp på ett ställe – ner på ett annat. Lite seghet och tidsbrist för bloggen på sistone har således medgivit att mängden teckningar, andra artiklar och skrivande fått desto mer tid. Från den växande högen tas för fredagsandans skull fram en teckning som egentligen var en skiss till en storyboard. Motivet är de här bekanta Yakane, den mörke krigaren, och hans stora kärlek, den eldfängda Katarina eller Kati.
Yakane tvager sig i Mörkret
Här har tididigare skrivits om de inledande försöken att försöka fästa känslotillstånd och djupare stämningar på papper, och experimentera med andra ritstilar för att söka vad som är bäst därtill. Yakanes på många sätt rätt depressiva, bittra och inbundna natur har därvid varit ett motiv, som synes i inläggen här (OCD och krigets smuts) och här (grubblaren i mörkret).
Figuren Katis senare öde blivit föremål för en tidigare post här (Kati & Scarface). Men när hon först kommer in i handlingen är hon på många sätt Yakanes motsats: dansant, full av glädje, liv och tåga som inte låter sig hejdas. Hur visa det där, när sprudlande entusiasm möter lite kluvet motstånd, med en stänk av romans? För de tycker ju väldigt mycket om varandra de där två, och det måste framgå… Jag föreställde mig en scen där Kati efter en kärleksstund vill dra upp Yakane till dans. Som alltid, utgick jag från den vackra Rebecca Ferratis persona, men sedan var det bara att fabulera med pennan i hand…
Den första tidiga skissen kom snabbt, lätt och fick faktiskt fram det jag sökte efter. Katis uttyck, som rymmer mycket av både glädje och förförelse, men som också ser med den förälskades blick på Yakane och söker hans deltagande, hans bifall. Jag tog en risk att tuscha den där med en blandning av tuschpensel och ultrafin ZIG-penna (005). Utmaningen är att med helt annan och delvis motsatt teknik behålla liknelsen vid den proträtterade personen, och uttrycket. Det gick dock inte riktigt här.
Men resultatet blev istället att skissen och den rentecknade bilden blev som två olika porträtt. I blyerts ser Kati… jag vet inte, yngre ut? Mer som, tja, en rodnande brud? I tusch förlorar bilden lite av sin mänskliga kvalitet, vilket är normalt eftesom man måste ersätta gråskala med linjer. Men å andra sidan är porträttlikheten mer exakt, detaljerna kommer fram.
Den här teckningen påminner åter om att allt har ett pris – renheten och de fina linjerna hos tuschet gör att man måste offra något av det diffusa och skuggiga som också är en viktig del av en persons utseende och skapar dess uttryck. Inga av de där två är dåliga, och tillsammans ger de en skymt av den naturkraft som är Kati. Eller för att citera Yakane, som blir mycket mer lyrisk efter att ha träffat henne…
”Du är den som danat liv i mig, vattnat den karga marken med strida strömmar”
Poängen är iaf där någonstans, även om helvetet kommer frysa till is innan man kan göra Kati rättvisa.
*******************************
Om mer avbildningar av trevliga och romanspräglade situationer involverande den bedårande Kati, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.
Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
Lite Puss o Kram så här efter alla hjärtans dag?
Och kanske läge att redovisa utvecklingen för en serie studier av tja, romantik eller kanske till och med erotik, kind of…
Yakane och Zoe pratar till sängs
Tidigare har storyboards för mer lågmälda och ömma stunder redovisats här, exempelvis bilden på Yakane och Zoe i ett eget inlägg. Förutsättningen för sådana bilder är dock att man har koll på den mänskliga figuren i olika vinklar och i olika grad av avslappning och mjukare rörelse. Och vill man gå längre, åt att figurerna kysser eller omfamnar varandra, tillkommer att deras kroppar måste samspela, tyngd och balans fördelas, och så vidare. Det där kräver studier, i alla fall för mig.
Det började som så ofta med små kladdar, som exemplet här bredvid. Men parallellt började jag omarbeta en del riktiga skisser med kol och blyerts åt det hållet, och det gav i sin tur upphov till en hel serie utkast och studier. Föremålet för de där teckningarna är förstås några av protagonisterna i min berättelse, och behovet är att klart och tydligt se dem framför sig när de är mer bara, i kärvänligare position inklusive kyssar.
En som är uppenbart intressant ur den synpunkten är är den här förut omnämnde Yakane, en stor luns till man. Eller låt mig refrasera. En bautastisk grobian, en och nittio lång och hundra kilo muskler. Nå det finns kvinnor som uppskattar en man som är stor på alla sätt, och han har sina dagar, Yakane. Inom berättelsen träffar han således på den fantastiska, ja paralyserande vackra Kati, och lyckas med bedriften att bli hennes man och älskare. Frågan är hur den store tatuerade mannen på bilderna tar sig ut i sadåna situationer?
Förlagan för Katis vältrimmade och kvinnliga uppenbarelse är skådisen-kampsportaren-modellen Rebecca Ferratti, så det finns en del material att studera. Kati är alltså ingen liten vek ärta hon, utan har kraft i rygg och en stenhård höger, som Yakane väl finner ut. Men tja, den kroppsliga skillnaden är ganska påtaglig. Och som en god vän sade: ”Alltså hur gör de? Egentligen”?
Det där är en farlig fråga att ställa till undertecknad. För man börjar fundera. Förr eller senare spiller det dock ner på papper, och svaret uppenbaras förhoppningsvis…. Inspiration finns det gott om. Dock, och det är definitivt ett allmänt råd, är det en bra idé att styra bort tanken från det mesta av erotik eller pornografi inför de här studierna, för att inte påverkas för mycket i den inre bilden. Så har jag också gjort, med ett undantag – tecknaren Serpieri, vars teknik för att just teckna framför allt mjuk hud och den rundade kvinnliga formen inbjuder till efterföljande. Men vad gäller själva scenerna har det kommit väldigt spontant, en av de där bilderna (nedan) fick t.ex. sin första skjuts av en reklam för ett elbolag…
Nu är syftet med de där studierna att hitta själva det kroppsliga uttrycket. Men också en hjälp i att se protagonisterna i min story i en situation som tja, är mjukare och mer behaglig, en del av livet tveklöst, men som ändå omges av vissa knasiga tabun. Vi tror oss ofta vara mycket frisläppta här i Sverige. Och visst, jämfört med afghaner kanske det stämmer, men det finns ändå en spändhet i rösten och en märklig tassande ton i både uttryck och bildspråk när man kommer till temat kärlek och romantik, speciellt ifråga om det mer konkreta uttrycket. Som om det ändå vore något väldigt annorlunda och väsenskilt från andra ämnen, som man inte kan prata om eller visa i blandade sällskap.
De här små övningarna, som också i slutändan skall underlätta för storyboards såväl som beskrivningar i textform, är delvis ämnade åt att lyfta en del av den där spänningen. Speciellt, och det gäller de kvinnliga karaktärerna mest, finns det ett element av svår självövervinnelse i att våga fästa dem på papper. Jag blir väldigt nervös över det närmast garanterade misslyckande det innebär att tro att mina darriga fingrar kan ge form åt deras anslående gestalter. Sådana hang-ups kan dock inte tolereras. Bit för bit, måste tekniken lyftas för att bättre kunna göra dem rättvisa. Med kol och blyerts och lätt utsmetning skall dansken på knä… eller nåt.
För övning av rittekniken i sig är också de här små studierna väldigt fruktbara. Att få bukt med koldammet, mjuka upp med försiktig utsmetning med fingrar och suddning, ge akt på högdagrar och skuggor… Allt är övning, allt leder framåt. Närmare figurerna, närmare en vettig process för att plocka fram de inre bilderna.
Den nedersta av de där bilderna skildrar Yakane med hans vännina och sedermera fru, den likaledes mycket tilltalande Corinna. Den tillkom väldigt snabbt för min söliga arbetstakt, bara ett par timmar från idé till skiss till teckning (det är framför allt ansiktenas vinklar, uttryck och porträttlikhet med sina förlagor som drar ner takten). Det syns i och för sig, men tekniken börjar ändå sätta sig så smått.
En av de knasigare fördelarna med de här studierna och liknande är att man kan erfara något väldigt tacksamt i att rita de där karaktärerna i sådan behaglig aktivitet, omfamnande varandra och lite glada för omväxlings skull. Lite som om man gjorde dem en tjänst. Knasigt som sagt. Det här är långt ifrån alla bilder av den här sorten, och vid tillfälle kommer fler, och med andra personer, att redovisas. Jag har börjat snegla på andra tekniker också – den nya bläckpenseln har börjat ge ifrån sig intressanta spår i den riktningen…
**********************
Tidigare kroppsstudier av främst Yakane finns på den speciellt tillägnade kategorin https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/studier-i-anatomi-utseende-for-aratauma/studier-i-anatomi-utseende-yakane/
———————————–
Några bilder på Rebecca Ferratti, förlaga och inspiration för den sköna Kati kan ses på
Lite obilagda bilder 20111013
För min berättelse har lagts till i gallerierna, och kommer att ingå i bloggposter vad det lider. Det är enkla storyboards, en mer genomaarbet bild på den sköna Kati och andra blyertsteckningar.
Från actionhjälte till politisk hjältinna – tummen upp för Michelle Yeoh
En liten hyllning till den berömvärda och sköna Michelle Yeoh med anledning av hennes nästa film, ”The Lady”.
Läste nyligen att Michelle Yeoh som spelar fredspristagaren Aung San Suu Kyi portförbjudits av diktaturen i Burma – utan vidare orsak. Det låter lovande. Om det är innehållet i Luc Bessons kommande film ”the Lady” som kliar de brutala militärhärskarna i Burma/Myanmar så blir man bara mer benägen att se den – om den ogillas av de kräken är det närmast ett kvitto på att man gjort något rätt. Filmen kommer så vitt jag förstår att fokusera på Ang San Suu Kyis relation till sin bortgångne engelske make, men hennes politiska kamp kommer väl oundvikligen att bilda fond för det där.
Se DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/burma-svartlistar-filmstjarna, huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2011-06-28/burma-forvisar-skadespelare-aung-san-suu-kyi-roll, http://www.thebeijinger.com/forum/2011/06/28/Michelle-Yeoh-deported-from-Burma mfl. om burmesernas reaktion, och mer om själva filmen i http://www.abc.net.au/news/stories/2010/12/09/3089190.htm, http://www.beyondhollywood.com/first-images-of-michelle-yeoh-in-the-lady-aka-into-the-light/
Valet av ämne är förstås aktuellt, livsödet fascinerande. Men nästan lika intressant, och inte minst djärvt och en bra sak, är valet av just Michelle Yeoh för huvudrollen. Michelle Yeoh är nämligen uppstigen från actionfacket, en av de mest framträdande actionhjältinnorna inom Hong-Kong-actionscenen. OCh det ger undertecknad ett svepskäl att hissa flaggan för Michelle, som jag beundrar och gillar sedan många år.
En snabbintroduktion till Michelle Yeohs karriär fås med fördel i http://en.wikipedia.org/wiki/Michelle_Yeoh och http://www.media-courses.com/blog/malaysian-actress-michelle-yeoh/, http://www.imdb.com/name/nm0000706/.
Fram träder en dansant, vacker, vältränad, och djärv kvinna – och en som uppenbart är en seriös och ambitiös utövare inom sin gebit också, vågat testa nytt och breddat sig med tiden och skapat sig respekt inom bredare delar av facket. Det är det som lett fram till att hon nu erbjuds att spela bredare roller mellan actionfilmerna, antar jag – något som är få förunnat. Kan någon tänka sig säg, Wesley Snipes i rollen som Nelson Mandela? Nä, jag trodde inte det.
Men med det sagt måste man säga att Michelle Yeoh är mycket njutbar inom det fack där hon stigit upp. Vill man ha kvinnliga hjältar, speciellt med inslag av våghalsiga scener, blir det inte mycket bättre än Michelle : inom både kostymfilmsaction såväl som polisfilmer asian style kan man inte undgå henne, och hon har deltagit i en mängd kampsportsfilmer med många och svåra actionscener. Inom kung-fu-filmsscenen blev hon berömd på 90-talet för att göra sina egna stunts, och hon har ärren och benbrotten att visa upp efteråt.
En av de mest berömda stunts någon, man eller kvinna, genomfört är hennes v-a-n-s-i-n-n-i-g-a motorcykelstunt-upp-på-ett-tåg i Hong-filmen ”Supercop (Police Story 3)”. Fullständigt livsfarlig, och en av hennes medskådis, den berömde Jackie Chans (ännu en skådis som gör sina egna stunts) all-time-favoriter.
Det är ironiskt och en ytterligare vittnesbörd om hennes mod, fysiska kompetens och engagemang att hon svingar sig upp i sadeln och gör sådant, och lärt sig kicka rumpa med de bästa, för hon har ingen kampsports -eller stuntbakgrund från början, utan är utbildad dansare.
På 90-talet fick även västerländska studios (läs Hollywood) upp ögonen för Michelle, och hon fick roller i flera västliga storfilmer och TV-serier. Hon gjorde bl.a. rollen som kinesisk agent som slåss sida vid sida med James Bond i ”Tomorrow Never Dies”, där hon bidrog till trenden i de senare bondfilmerna att ha med kvinnliga karaktärer som är mer än bara sexobjekt och sängkamrater till Bond.
Michelle fick ett än större genombrott i Ang Lees legendariska ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (som vann 4 Oskar, bland annat för bästa icke-engelskspråkiga film), där hon spelade den ädla krigaren Yu Shu Lien, som har en platonisk kärleksaffär med Chow Yun-Fats karaktär. Även fast jag såg Bondfilmen när det begav sig var det efter att ha sett ”Crouching Tiger” som jag hållit mera utkik efter Michelle.
Filmen har en filmhistoriens bästa stridsscener, mellan två kvinnor till råga på allt: Michelle och hennes kinesiska medstjärna Zhang Ziyi (som fick sitt stora internationella genombrott i och med filmen – för övrigt ännu en dansutbildad stjärna som slagit sig in på kampfilmsgebiten) visar upp den kinesiska kung-fu-traditionens styrka och smidighet och röjer vilt med hela vapenarsenalen i en förmodern kinesisk träningshall.
Oändligt inspirerande, dynamisk, snyggt koreagraferad, dramatisk, väl genomförd…fantastisk rent ut sagt. Den där scenen tål att studeras frame-by-frame i all evighet – den har närmast ALLT för att se kvinnliga eller vilka som helst stridisar in action.
Kati m 2 svärd á la Michelle Yeoh
Jag har plundrat den scenen skamlöst för att rita actionskisser av min egen berättelses favorit, den stridbara Kati, se t.ex. Michelles ställning m 2 svärd som inspirerade till en liten skiss för några år sedan.
Efter ”Crouching Tiger […]” sågs Michelle Yeoh och Zhang Ziyi också tillsammans i ”En Geishas Memoarer” med den tredje, och kanske högst uppburna av de kinesiska storstjärnorna, den fantastiska Gong Li, bekant framför allt från flera filmer från den store Zhang Yimou (Den röda lyktan, Att leva, Shanghai-triaden, Hero). Oavsett filmens något tillrättalagda och smöriga karaktär är filmen i alla fall sevärd för att skåda tre av den asiatiska filmens främsta skådespelerskor på en och samma gång.
Jag kan inte låta bli att visa ännu en av mina favoritbilder, av de tre tillsammans.
Så mycket talang, mod, skönhet, grace och professionalism på en enda bild ser man sällan. Fantastiska är de, alla tre, och man hoppas alltid se mer av dem, inte minst av Michelle Yeoh. Jag hoppas innerligt att regissören till ”The Lady”, Luc Besson, skärpt till sig efter några torftiga år, och att Michelle får ännu ett genombrott i rollen som den beundransvärda Aung San Suu Kyi.
Ett litet urval av filmer där man kan se Michelle Yeoh (extrakt från IMDB)
- Cooktales(pre-production)
- 2011 The Lady(post-production) Aung San Suu Kyi
- 2011 Kung Fu Panda 2 Soothsayer(voice)
2010 Jianyu (Reign of Assassins) Zeng Jing- 2010 Su Qi-Er Sister Yu
- 2008 Babylon A.D. Sister Rebeka
- 2008 Mumien 3 – Drakkejsarens grav Zi Yuan
- 2008 Escape from Huang Shi Mrs. Wang
- 2008 Purple Mountain
- 2007 Far North Saiva
- 2007 Sunshine Corazon
- 2006 Fearless Miss Yang (scenes deleted)
- 2005 En geishas memoarer Mameha
2004 Fei ying Lulu Wong- 2002 The Touch Pak Yin Fay
- 2000 Crouching Tiger, Hidden Dragon Yu Shu Lien
- 1999 Sing yuet tung wa Sis
- 1997 Tomorrow Never Dies Wai Lin
- 1997 Song jia huang chao Soong Ai-ling/Madam Kung (as Michelle Khan)
- 1996 A Jin de gu shi Ah Kam
- 1994 7 jin gong Ying
- 1994 Wing Chun Yim Wing Chun
1994Shao Lin xiao zi II: Xin wu long yuan Ah King- 1993 Tai ji: Zhang San Feng Siu Lin
- 1993 Once a Cop Jessica Yang
- 1993 Jin doi hou haap cyun Ching/San/Carol
- 1993 Wu xia qi gong zhu Ching Sze/To Col Ching
- 1993 Dung fong saam hap Ching/Invisible Woman/Number 3 (as Michelle Khan)
- 1993 San lau sing woo dip gim Lady Ko
- 1992 Supercop Insp. Jessica Yang, Director of INTERPOL(as Michelle Khan)
- 1990 Tong tian da dao Michelle Yeung
- 1987 Zhong hua zhan shi Fok Ming-Ming
- 1986 Wong ga jin si Michelle Yip, HK CID (as Michelle Khan)
- 1985 Huang jia shi jie Inspector Ng
- 1985 Xia ri fu xing Judo Instructor
- 1984 Mao tou ying yu xiao fei xiang Miss Yeung
—————————————-
- Kort om Gong Li och Ziyi Zhang kan man lära i http://www.imdb.com/name/nm0000084/ respektive http://www.imdb.com/name/nm0955471/
- För en intro till fredspristagaren Aung San Suu Kyi, centralfiguren i den burmesiska demokratirörelsen som släpptes i november 2010 efter 7 år i husarrest (men ännu omges av stränga restriktioner i den auktoritära diktaturens Burma) kan man se http://sv.wikipedia.org/wiki/Aung_San_Suu_Kyi, http://en.wikipedia.org/wiki/Aung_San_Suu_Kyi, http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/1991/kyi-bio.html och http://www.burmacampaign.org.uk/index.php/burma/about-burma/about-burma/a-biography-of-aung-san-suu-kyi. Hon har en egen websida, tillägnad sitt politiska arbete, http://www.dassk.com/.
- För en introduktion om Burma se http://sv.wikipedia.org/wiki/Burma, http://en.wikipedia.org/wiki/Burma, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/bm.html, http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/country_profiles/1300003.stm, http://travel.nationalgeographic.com/travel/countries/myanmar-guide/, http://www.amnesty.org/en/region/myanmar.
- Tidigare har den en internationell filmen ”Skugga över Rangoon (”Beyond Rangoon” med Patricia Arquette)” skildrat kampen för demokrati i Burma och Aung San Suu Kyis valseger i de första demokratiska valen, vilken stäcktes av att militären tog över och införde en av världens hårdaste och mest isolerade regimer. Se http://www.imdb.com/title/tt0112495/.
Långa Boots – egen design av Stövlar för berättelse
Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.
Design för Corinnas kläder.
Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt, stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.
- Nicole Scherzingers…tålösa överdragsstövlar?
Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?
Medeltida Ridstövlar
Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:
– tidsäkta realism – Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns
– de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.
– funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.
Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.
Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar
Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.
Corinnas vildmarksboots, figurdesign
Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.
- Corinna drar på sig höga stövlar inför Siglentir-träsken
Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.
Gamla Keltiska snörade boots
Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.
- Katis ”keltiska” stövlar inför Siglentir
De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.
Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.
- Jack m höga stövlar
- Corinna m turkiska höga nomadstövlar
Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.
Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.
Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.
←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3”
Tillagt i galleriet 2011-01-25
Tre bilder, ännu inte bifogade till något inlägg, lades till galleriet. Två är tuschstudier, en för Kati och Corinna i deras egenskap av krigarkvinnor när de intar en stridsberedd position, och en för Yakane och Corinnas längd gentemot en fellahin (motsvarande en egyptisk bonde) respektive. Den tredje är en tidig färgstudie av mamlukisk utstyrsel: den föreställer mamlukiska officerare av medelrang, och deras färggranna, unika klädsel (en slags uniform kallad kiswa, samma som för religiösa täckelser) med insignier (rank) som visar deras funktioner i relation till sultanens hov.
Tillägg Galleriet /Added to Gallery 20101221
6 nya bilder tillagda till galleri, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” samt ”Övriga Fristående Teckningar”.
Projekt Storyboards: Kati & Kashar 2 – Änglar, Guds Ljus & vackra ryttare…men vad gör Judge Fire här?
För illustrationen av hur den sköna Kati steker den demonbesatte nomadschamanen Kashar har genom åren saknats en riktigt genomtänkt idé av hur den gudomliga närvaron Uriel, ”Guds Eld” ter sig. Han kommer att förekomma i flera storyboards, så det var dags att ta itu med det.
Uriel är en av de klassiska ärkeänglarna av från den rabbinska traditionen århundradena före kristendomen.
- Uriel med Eldsvärd
Jag läste om honom för många år sedan i samband med studier av Islam, där han presenterades tillsammans med sina ”kollegor” Mikael, Rafael och Gabriel . Hans namn betyder ordagrant ”Guds Ljus”, ibland tytt som ”Guds Eld”. I den hebreiska Enochs bok förekommer Uriel ett antal gånger, och han presenteras som en av de änglar som oftast gör sig ärenden till människornas värld. I själva verket verkar han vara en slags förmedlande länk mellan det gudomliga och det dödliga. Han avbildas ibland med ett svärd av eld – det där gillade jag.
Gabriel nedstiger till Muhammed, turkisk miniatyr 1595
Inom islams minityrmåleri, med höjdpunkt i 1500-talets Persien och ottomanska riket, avbildas ärkeänglar som Gabriel och Uriel med 2 vingpar (fyra vingar), och också ofta med en slags brinnande gloria. Även detta togs upp som inspiration.
För några månader sedan funderade jag på det där medan jag satt och klottrade i tunnelbanan, och skissade på en bild av Kati med Uriel-manifestationen bakom sig.
Kati & Uriel Koncept
Det blev inte dumt, och jag tuschade snabbt till skissen som en framtida referens. Bilden saknar i stort sett detaljer och jag uppehöll mig mest vid Katis karaktäristiska kroppsbyggnad (det där händer ofta), men kontentan av Uriel blev en brinnande varelse som ser skräckinjagande ut och har stora vingar av eld. De fyra vingarna kom dock knappt med – som vanligt tog papperet slut innan teckningen gjorde det. När jag sedan skulle utveckla en storyboard plockades den där bilden upp och låg och hovrade i bakgrunden.
Judge Fire
Det slog mig också varifrån idén till det lite onda och dödskalleinspirerade utförandet kom – det var förstås de gamla serierna som stack upp sitt tryne igen… Se bilden på Judge Fire, en av de fyra ”Dark Judges” som förekommer i några minnesvärda nummer av tidningen Judge Dredd.
Suck. Jaja, man får väl betrakta det som en tribut. Det finns inte så många sätt att teckna en hotfull brinnande varelse. Jag har dock stött mig lite på den hemska uppenbarelsen, eftersom änglar förstås skall vara ”goda” och vackra, men idén är ju att avbilda Uriel i sin straffande och drabbande form. Och Gud i min berättelse är, i den mån han överensstämmer med vår Jahve, en ganska bister och gammaltestamentlig herre, vars änglar slår till på ganska brutalt sätt och på köpet begär människoffer och annat trevligt. Det är för övrigt den Guden som ofta ovetande kristna åkallar – trots teologers obskurantism så tas Guds aptit på offer aldrig bort i det Nya testamentet, och tidiga kristna såg i människooffer i bibeln, som Abraham, Jefta mfl, en parallell till den kristne gudens villighet att offra sin egen son. Dvs sig själv, till sig själv, men för mänskligheten, enligt den nicenska trosbekännelsens märkliga soppa.
Nåväl.
Det där framfödde ett sidospår av övningar i vingar av eld, änglaansikten och annat. Se nedan för ett exempel.
Arbete med Uriel-koncept
Tillbaka till storyboarden som under höstens kalla månader jäst länge nog. Det stora problemet var hur allt skulle arrangeras. Kati skulle vara med, till häst. Och Kashar. Och Uriel. Och en massa himmelskt ljus och eld.
Kati & Kashar helfigur front
Mina första kladdar var frontala helfigursbilder, jag tänkte mig Kati som red an som en annan riddare och stötte ett spjut i Kashar.
Olika kladdar Kati & Kashar i grodperspektiv
Efter brainstorm på saken arbetade jag dock fram en intressantare och mer dynamisk vinkel, ett grodperspektiv.
Nu föll saker och ting snabbt på plats, och en blyertsteckning visar Kashar som drabbas av Kati som framstormande på hästryggen åkallar Guds kraft på honom i exorcistisk stil med Guds Eld svävande ovanför. Hon har armarna sträckta som för att kanalisera kraften från ovan ner på sin fiende. I berättelsen har Kashar precis dessförinnan fått figuren Jacks svärd kastat genom en av sina klolika händer, så jag ritade in det också. En juste bild med mycket action, men den saknade något…
Kati, Uriel & Kashar
Det var förstås den gudomliga närvaron, den kraft som slår och bränner Kashar som orsakade problem. En redan gjord blyertsbild är ett helvete att rita om, och någon lust att börja om eller ändra på något betydande sätt hade man ju inte. Vad göra? Jag satte mig att leka lite med Photoshop och dess ljuseffekter igen, och lade på starka ljusknippen som strömmar från Uriel-manifestationen ner på den demoniske fienden. Resultatet kan skådas nedan.
"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"
Projekt Storyboards: Ljus och Mörker
I enlighet med det uttalade målet att variera stilen och tekniken på mina storyboards, eller annorlunda uttryckt, att leka fritt och experimentera lite hursomhelst (ehuru med myndig och allvarlig min) kliade det en dag i min stortå på att leka med ljuset.
Motivet låg nära tillhands – en lång scen från när den stackars hjältinnan Kati står inför inkvisitionen, orättfärdigt anklagad för häxeri. Scenen beskriver hur Kati står i ett klosters receptorium, dvs matsal, vilken ofta användes som samlingssal. Runt omkring henne står munkar iklädda habitus, ordensmantlar med kåpor. Kati har dessförinnan svultits och misshandlats. Hennes antagonist, den kyrklige legaten Yvaine de Creres står bredvid henne.
”Rummet var fyllt av munkar i svarta och vita klädnader. De särade mumlande på sig när hon fördes in, och tillät henne att se ett bord som var uppställt vid ena kortsidan. Där satt, med skrivdon och pergament framför sig, fyra män: en munk, en högt uppsatt präst och ytterligare två vilka var klädda i världsliga kläder. En av dem höll en gåspenna i handen, och Kati kunde höra dess svaga krasande när denne antecknade. Bredvid bordet stod Yvaine i sin svarta klädnad. Kati fördes fram till honom och åt sidan, och vändes bryskt så att hon kom att stå blickande ut över salen, vänd mot munkarna.”
Denna scen passar för att ljusätta av flera orsaker. Den utspelas i en stor sal, med en tydligt riktad ljuskälla från fönstren på ena sidan. Processen äger rum på morgonen, så ljuset från morgonsolen i öster är starkt och onödiggör andra ljuskällor. Majoriteten av de inblandade är klädda i enkla och kontrasterande svarta och vita kläder. De närvarande står så att blicken har en klar riktning. Och omgivningarna, själva rummet och dess detaljer, är enkla och avskalade.
Först är frågan om munkarnas klädnad. Ett utmärkt exempel på olika habiter kan ses i bilden av Hans Memling i St: Johannes hospital i Brügge, från runt 1480. De kläderna har knappast förändrats speciellt mycket sedan eller före dess.
För inspiration till rummet tog jag refectoriet i klostret Sant Domenec i Xativa, Spanien, inte långt från Valencia som jag besökte för flera år sedan. Flera bilder från ett festspel där kan ses på nedanstående länk:
Kati inför inkvisitionen - GrundteckningSedan var det dags för ljussättningen. Jag använde mig av Photoshops lagerfunktion i kombination med effekten "spotlights". Bilden delades upp i fem lager som motsvarade nivåer av djup: en för munkarna närmast, en för nästa rad, en för Kati och Yvaine, en för bordet och sist bakgrunden. Med härledning från fönstrens placering lade jag in strålkastare med olika vidd och fokus från vardera av fönsteröppningarna. Riktningen fick jag markera med ett system av markeringar på motstående sidan, inte olika de tejpmärken som används inom filmen. Ljuskäglorna fick brytas mot varandra och deras sammanlagda ljus falla på var och en av lagren.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekterJag var rätt nöjd med resultatet och tyckte nästan att nu är jag färdig -det är trots allt en storyboard, ingen tavla. Ljusbehandlingen hade gett ett önskat resultat och förlänat bilden en känsla av rymd och djup. Men petigmeterdjävulen fick tag i mig, och jag började störa mig på att munkarnas klädnader inte var tillräckligt mörka i kåpdelen - hela bilden saknade i själva verket kontrast. Så jag återvände till ritbordet och lade på mer svärta på skuggor och mörka partier. Det hela blev... sådär. Svärtan blev bra men gjorde samtidigt att resten av bilden kändes för mjukt ritad. Allt som allt är jag inte säker på att det verkligen var en så stor förbättring. Resultatet kan beskådas nedan. Som experiment betraktat var det intressant, men nya friska tag kommer att behövas för att det verkligen skall bli bra. Det saknas tack och lov inte motiv för nya försök.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Indomitus.blog 