Inspirerad av elever som börjat rita själva drog jag till med en lite snabb övning i tuschteckning med efterföljande färgläggning med markers och passade på att designa en detalj som jag velat göra klart länge.

Det handlar om en bild föreställande inkvisitorn Yvaine de Crerés, som stod modell för bilden ”Inkvisitorns bål”. Denne huvudantagonist i mina berättelser från fantasyvärlden Aratauma visas där som han alltid framstår, med klädnader över en mörk rustning. Det var just sistnämnda, rustningen, som skulle bli motiv för lite bläckteckning och eventuell färgläggning med mina nya gosedjur, alkoholmarkers.

Jag gillar rustningar, inte bara som fysiska objekt utan också som konstverk och för deras historia och vad de säger oss om de tider och samhällen de förekommer i. I mina berättelser återkommer det således att en rustning inte bara är något coolt som karaktärerna har på sig utan berättar en historia. Så är det i högsta grad med Yvaines rustning. Som påtalats tidigare är Yvaines bakgrund en helt egen berättelse i egen rätt, inbegripande en slags tidsresa: Yvaine kommer ursprungligen från framtiden i relation till alla utom en av de övriga karaktärerna. Den framtiden utgörs av motsvarigheten till åren runt sekelskiftet 1400-1500 IRL. Sålunda bestod det första i att designa rustningen med blick på denna period.

Framemot slutet av 1400-talet hade den klassiska helrustningen, med bäraren helt täckt av metall, utvecklats i en dynamisk flora med flera distinkta stilar: milanesiska, gotiska, franska och distinkt engelska varianter hade alla sina särdrag. Yvaine kommer från en gränstrakt, och jag valde därför att kombinera flera av dessa med modifikationer, utan att ge avkall på den verosimilitud som är en av Arataumas hörnpelare, i ett första blyertsutkast.

Med designen någorlunda på plats gick man sedan över till en riktig skiss, där de olika delarna lades ut med detaljer och tydligare linjer. Den valda vinkeln var en avsiktlig svårighet jag lade in, bara för att inte göra det för lätt för sig – vi ser Yvaine snett något uppifrån, med ena sidan lite framskjuten och ljuset kommande diagonalt uppifrån vänster.

Ovanpå blyertsskissen applicerades tusch, det moment jag mest ville öva på.

Ursprungligen hade tanken varit att göra bilden i en tydlig serieteckningsstil, inspirerad av sådana som Jim Lee eller David Finch. Under arbetets gång föll dock dock det där gradvis åt sidan till förmån för en mer realistisk återgivning, där den metalliska kvalitén och framhävandet av rustningens konstruktion kom i förgrunden.

Jag var nöjd med framskridandet av tuschläggningen, låt vara att realiseringen av den svåra vinkeln kanske inte riktigt satt 100%. Men sedan kom djävulen och viskade från markerpennornas väskor, och… Tja jag gav till föga. Det som färgläggning framför allt kunde bidra till att stärka, förutom förstås att erbjuda övning i ens väldigt nybörjaraktiga bruk av markers, är att Yvaines rustning är behandlad så att den är väldigt mörk, om än inte helt svart, i sin färg – en känd samtida teknik. Det där är svårt att gestalt med bara tuschning utan att samtidigt slakta delar av det detaljarbete som jag redan lagt ner fokus på. Så, upp med markers igen…

Och de blev det hela. Inte illa, om man får säga själv, men förstås inte utan förbättringspotential. Det faktum att färgläggningen togs till som en slags defensiv åtgärd, i någon mening för att skyla över att man än en gång gått vilse i detaljpillandet istället för att lägga på mer kontrastrika fält av svart tusch behöver läggas på minnet som en varning, och åtgärdas när man blickar framåt. Men det finns också en del att glädjas åt: det är på det hela taget en rättvisande bild av vad jag föreställde mig, och visar Yvaine som den stridsman han var innan han kastades tillbaka och drog på sig inkvisitorns mantel.