Nyåret har kommit och gått, med sitt avslut och nya början. Och så här, där serien med 6 årstider & 6 regioner utförda med 6 pennor avslutas med den sista av de tropiska årstiderna, Torrperioden, förlagd till Afrika från Sahara och söderöver.

Såsom nämndes i förra inlägget, ”Monsunvind” finns det två distinkta årstider förutom de fyra som vi är vana vid, illustrerade i inläggen ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar”: nämligen de som hör den tropiska delen av världen till. Efter regnets tid återstår således torrperioden, den tid då regnen uteblir. Temperatur- och ljusmässigt är variationen mellan den och den våtare perioden liten, men skillnaden i nederbörd desto större, med stora effekter på såväl djur -och växtliv.

Den region som återstår för torrperioden är passande nog Sakana, mina berättelsers värld Arataumas motsvarighet till Afrika med undantag från det nordöstra hörnet. För porträttet skulle utmaningen bli att både balansera den betydande variation som föreligger det vidsträckta och etniskt mångskiftande Sakana ifråga om drag och etnicitet, och samtidigt behålla likheten med den Enda, baserad på min karaktär Kati.

Jag valde att inte göra hoppet från hennes övriga representationer alltför långt, och varierade därför hennes drag med ett öga på utseenden från Afrikas horn och Saharabältet, med en sidoblick på Khoisan-folket i Kalahari. Tidigt fanns där idén att låta bilden präglas av solen och en stark ljusutstrålning från den, kombinerat med ett tydligare grodperspektiv.

Framme vid den skiss som skulle ligga till grund för den målade bilden lade jag, såsom i t.ex ”Höstfärger” in en ring runt hennes ansikte, här med mönster inspirerat från en träskulptur från Benin. Växtligheten i botten på bilden består av grenar av acaciafamiljen, vars taggiga träd och buskar ofta företer gula blommor som ansluter till soltemat och vars taggar och slingrande grenar både skulle bilda en kontrast men också smälta samman med hennes hår.

Med skissen i ordning var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.

Som tidigare skulle arbetet med den färdiga bilden ske med endast 6 pennor av olika typ. Förutom Pentel 0,5 mm bläckpenna för konturerna, en Winsor & Newton vattenbaserad svart marker och en Ohuhu Barnum Yellow alkoholmarker. Två akvarellpennor, Derwent Copper Beech och Golden Brown för hyn, kompletterade av Faber Castell Polychromos röda Pale Geranium Lake.

Färgarbetets faser hade den här gången redan prövats ut i förväg, och jag skred därför till verket i tron av att ha en bra idé om de steg för att kombinera och nyansera färgerna som stod för dörren. Vilket dock inte hindrade att komplikationer uppstod…

Jag började med att lägga ut gula kringdetaljer med färgmarkern, följd av de mörkare delarna av hårsvallet där den svarta markern applicerades. Därefter var det det dags för själva porträttet där akvarellpennorna spelade huvudrollen, med de två bruna nyanserna som fick ge tonen för hennes hy, hjälpta av den röda färgpennan. Mer målningslikt än tidigare, såg det hela ändå lovande ut.

De bruna färgerna fick därefter sprida ut sig till hår och buskar. Sistnämnda avslöjade dock en brist i planeringen: hur den sökta sammansmältningen av hår till grenar skulle gå till. Bakgrunden i rött skulle gradvist övergå i den gula solöverstrålningen, och här kom nästa problem: den gula markern var i dödsryckningar och gjorde steget från orange över gult till vitt svårt.

De här materialproblemen gjorde att man fick frångå purismen i anslaget med sex pennor och göra vad man kunde. Jag tog därför hjälp av vitmedier, framför allt en posca vit akrylpenna som fick komma in istället för den fallerande gula markern. Fler lager av akvarellpennor lades in, och jag utnyttjade också till det yttersta alkoholmarkern för att göra bilden gradvist allt mörkare i skuggade partier och mot botten.

Och så, med julen för dörren, blev det hela någorlunda klart. Åter måste resultatet ses med en blandning av ros och ris, även om jag ärligt talat är väldigt nöjd med själva porträttet, som ser väldigt mycket ut som Hon, samtidigt som hon tydligt är annorlunda. Arean närmast solen och överstrålningen i hennes hår blev också inte så dum, även om haveriet för den gula markern här märks. Mer missnöjd är jag med taggbuskarna, där tanken var att håret och växtligheten i botten skulle övergå i varandra mycket mer sömlöst, vilket måste sägas ha misslyckats. I den här delen planerades och utfördes inte färgläggningen i rätt ordning, och bristen på färgalternativ samt det påskyndade arbetsschemat gjorde att man fick improvisera – och det syns.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att liksom för den allra första i serien, ”Höstfärger” från 2024, kommer en lätt revidering där 6-pennskravet överträds att tillägnas denna den sista installationen av årstiderna och regionerna återspeglade genom varierade porträtt av Henne. Här är dock slutpunkten nådd för projektets renläriga fas. Det har varit en lärorik resa, och gett mycket. Mest nöjd måste man vara för att den alls blev av, och fördes till slut i förvissningen att man gjort allt man kunnat, så att jag kan blicka in i min mäktiga musas ögon i dennas många former och inte behöva skämmas.

Det kan bara vara En

Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”