Efter Höst, Vinter, Vår och Sommar kommer den 5e (?) årstiden.

Nej det är inte Jultider eller sådant, utan något mer påtagligt som kommer av att de årstider som vi tar för givna i själva verket är lokala. Mot och förbi vändkretsarna på södra och norra halvklotet skapar temperatur, vinkel mot solen och tillgång på ljus tillsammans med vindar och havsströmmar de distinkta 4 årstider som vi är vana vid.

Men innanför vändkretsarna, mot ekvatorn, är de skillnaderna i många fall närmast obetydliga, och temperatur och ljustillgång skiftar mycket mindre över året. En viktig och avgörande distinktion består: nämligen tillgången på väta i atmosfären, buren av vindar och jordens rotation, vilket gör att året delas in Regn – och Torrperioder. Efter ”Höstfärger”, ”Vinternätter”, ”Vårblomning” och ”Gyllne Sommar” blev det således dags för Regnperioden i serien av 6 årstider i 6 regioner, utförda med 6 pennor vardera.

De 6 pennorna bestod nu av två spritmarkers (Ohuhu Barnum Yellow & Grass Green), en akvarellpenna (Faber Castell Imperial Purple), och två färgpennor (Faber Castell Helioblue Reddish & Deep Scarlet Red). För tuschning av konturer valdes den vattenfasta Micron Pen med en lätt rundad och därför variabel spets.

Den ”sfär” eller region som jag tidigt kopplade regnperioden till var Prayika Varsha, motsvarigheten till den vidare Indiska kultursfären IRL. Inslag som åsk -och regnmoln i bakgrunden i traditionell stil, och blommor och växter med kulturell betydelse som Banyan-trädet och lotusen anknöt till det. Det skulle förstås bli en utmaning att avbilda den Enda, som utgör motivet på alla bilder i serien, med drag från subkontinenten men ändå tydligt sig själv – i utkastet fokuserade jag dock mindre på det. Viktigast för atmosfären skulle nog färgskalan bli, vilken jag som namnet antyder starkt associerade till den monsun som bär regnet till regionen.

Jag tänkte mig blått och grönt som huvudfärger med några kontrasterande inslag som ringblommornas gul-orange och lotusens ljusröda. Men inför färgproverna kom ett infall för mig – varför inte visa även Henne blå, såsom ofta är med flera av gudarna i den hinduiska panteon? Det där var ju inte en helt galen idé tycktes iaf. färgtestet visa, så jag bestämde mig för att köra på det.

Nästa fas, en riktig skiss i blyerts, flödade på väl trevligt nog, då den var avgörande för att avbilda de många element av blomster och blad som hörde till. Ansiktsdragen med dess regionala särprägel kom på plats utan vånda, och det kunde läggas lite energi på sådant som ljuskällan från ovan, att få håret att se glansigt vått och fuktigt ut och annat som måste vara någorlunda tydligt för färgfasen.

Därefter var det dags för överföringen till det papper som bilden skulle målas på. Med ljusbordets hjälp gick det lätt pilliga men ändå behagliga linjearbetet smidigt att lägga på plats, och det var inte utan att man fick lust att återbesöka den fasen för att skapa en variant med starkare inslag av linjebaserad tuschteckning.

Färgarbetets faser hade redan planerats, och jag skred därför till verket med en bra idé om stegen.

Först ut var alla blå delar, lagda i nyansen Helioblue Reddish. Lager på lager, plus utsuddare och förtunningsmedel fick alla blå skiftningar på plats. Därefter kom den lila färgen, och sedan alla övriga. Ett problem framkom under vägen: att bara lämna partier omålade visade sig inte riktigt funka med blandningen av vatten, alkohol och suddbara medier, och ett behov att att kunna stärka upp vita partier blev påtagligt.

Här blev jag tvungen att i en mening frångå kravet på 6 pennor i sökandet efter ett medium för att göra vita partier jämnt och kontrollerat. Skrapande med konstkniv, Tippex, vita akrylmedier med mera prövades med blandat resultat. Det här var ju synd, men andra lärdomar från målningsfasens tänjande av 6-pennsregeln var mer positiva. Inte minst att använda pennors pigment och färg och blanda med vatten eller lösningsmedel för att applicera med t.ex. pensel gav en bra effekt för både skuggor och mörkare partier och vissa ljusare där mjuka övergångar var önskvärda. Det var förstås inte så bra för pennorna, och de led svårare än någonsin med två som fick kasseras under vägen.

Efterarbetet av bilden i inscannat skick fick här anta formen av en lätt redigering för att få bukt med de ojämnt tillkomna vita partierna liksom också kanterna där papperet skadades av tejpen som höll fast den.

Resultatet uppfyller de flesta av de uppsatta målen. Bakgrunden, med molnen som skruvar sig i en stiliserad form med rötter i äldre målning blev inte dumma alls, ganska snyggt faktiskt, och blommor och annan dekoration som trädet som hade kunnat bli ett riktigt sorgebarn i sammanhanget gav här få problem. Ifråga om själva porträttet är intrycket blandat. Dragen är faktiskt lyckade, det ser ut som Hon skulle te sig i Prayika Varsha, och idén i sig med den blå färgen är i stora drag framgångsrik: det är ganska snyggt och för tanken till en slags gudinna. Det som stör är att nyanserna, de mjuka övergångar som jag hade velat ha över hennes ansikte är så pass grova och oborstade. Begränsningen av material avslöjar verkligen min brist på handlag vid hanteringen av medier för att skapa skuggor, högdagrar och övergångar med de två färger man hade tillhands.

Men den är gjord. Den blev gjord och ser allt sammantaget nära ut det som man kunde begära. Ännu ett fall framåt i alla fall, och kvar är nu bara dess tvillingsyster och spegelbild, den sista av de 6: Torrperiodens gestalt, som blir slutpunkten för de sex årstiderna i sina sex regioner gjorda med sex pennor.

Det kan bara vara En

Tidigare bilder i serien ”Den Enda för Alla Årstider”