Månadsarkiv: februari 2025
Autumn Colors – Höstfärger (II)
”Höstfärger” fick sin slutliga form, och tankar inför en fortsättning
I ett tidigare inlägg omtalades bilden ”Höstfärger” (se länk) som kom till som ett bidrag till rittävlingen Talents 2024. Nu vann man inte pris, men jag var ändå glad åt att ha gjort en sådan sak för första gången.
Nu var det inte så mycket förväntningen att vinna utan själva processen som var det som lockade. Inte minst det reglerade materialet, med okända pennor som man inte valt själv, som stannade hos mig och lockade till att fortsätta göra saker i den andan.
Som tidigare redovisats kom bidrag till bilden, utifrån de färger jag försågs med, från familj och vänner som mynnade ut i en bild inspirerad av hjältinna Kati, som i sin tur faller tillbaka på anblicken av min musa, den sköna Rebecca Ferratti, och av den höstbetonade färgskalan av gult, orange och ljust lila toner.
När det var dags för inlämning såg bilden ut som till vänster. En teckningsbaserad bild med en tydlig ikonografi: hösten personifierad med viss inspiration från art noveau. Trots begränsningen i färgskala, var den stark i sina färger och saknade inte nyanser och skiftningar som gav den lite liv och textur trots dess bas i linjebaserad illustration
Tidspressen hade dock inte varit utan sina effekter. Fokuseringen på huvudmotivet hade skett på bekostnad av andra element, t.ex. en bakgrund för att fylla ut hela bildens utrymme. Tanken på att lägga in det i efterhand var där från början, och under januari bestämde jag mig för att göra det hela klart och bringa bilden till en slags fullbordan.
Det hela skedde utan större åthävor, och jag försökte medvetet efter en så enkel och minimalistisk linje som möjligt med en begränsad palett: valet föll på gul och orange akvarellpenna i gradvis övergång för hela fonden. Jag undvek medvetet att utjämna den för mycket utan lät färgerna virvla och lägga sig lite molnlikt i bakgrunden – lite som en molnig höstkväll kanske. De svarta bläckkonturerna runt huvudmotivet stärktes också lite, och lite mer detaljer i de inramande elementen i lila lades också in.
Med bilden mer ”färdig” i ordets rätta bemärkelse måste man fortfarande säga att jag är nöjd med den. Idén bär, och stärktes också lite ytterligare med en mer fylld bakgrund. Redan under dess tillkomst kom jag att fundera på om det inte skulle vara intressant med en hel serie av liknande illustrationer/bilder med årstiderna som motiv. En annan tanke låg och grodde också, som utgår från ett fenomen i mina berättelser – att Kati framträder som lätt… olik, beroende på var i världen hon är och också vem som ser henne. Ambitionen att någon gång bringa hennes skiftande manifestation till åsyn har funnits med mig ett tag – tänk om man skulle kunna kombinera det, och förhoppningsvis lära sig något på vägen…?
Så – med hösten avklarad har planer och utkast redan påbörjats för nästa bild i den gryende serien, med arbetsnamnet ”Vintervind”. Den kommer att dyka upp här så småningom
Marc & Adeleide – en Alla Hjärtans Dag-bagatell
På Alla Hjärtans Dag 14e februari fick man, såsom blivit lite av en tradition sedan några år, lite romantisk inspiration. I år var tiden kort och listan på mer tidskrävande projekt avskräckande lång, så det fick bli en snabbis i grafit. Som alltid vill man ju dock alltid få med sig något mer varaktigt, övning om inte annat, från det hela. Efter att ha experimenterat med rent ritkol senaste tiden var jag lite nyfiken på om ens mer försiktiga handlag bär över på ens gamla bekanta, dvs blyertspennor.
Motivet blev en kärlekshistoria från mina egna berättelser, mellan riddaren Marc d’Arnevou och hans livs stora kärlek, den sköna Adeleide de Sabran, anblick inspirerats av en ung Sophie Marceau. Jag tänkte mig dem i deras ungdoms tidiga romans, förenade i en passionerad omfamning.
På ett litet (a5) block med gråfärgat och lite tjockare papper med textur från Hahnemühle lade jag alltså på fredagen ut blyerts i de mjuka sorterna 8B och 12B. Liksom med kol innan, lades lagren på mer gradvist och med större utrymme för senare korrigeringar och utsuddning. På slutet sökte jag också förstärka högdagrarna med lite vit färgpenna (Karan d’Ache Luminance white).
Och så gick det hela. Trots att det hela gick relativt snabbt över 2 sittningar var det en intressant övning. Det var uppmuntrande att se att ens något vässade tålamod visar tecken på att inte vara något övergående. Att man, trots att man har en väldig klar idé av vad man vill åstadkomma, inte som fordom hoppar över steg och rusar mot utgången och börja teckna detaljer och annat finstilt för tidigt utan kan stå ut med en viss grådaskig grumlighet i de första stadierna av en teckning. Jag blev också nöjd med att lyckats fånga Sophie Marceaus anblick något så när rättvisande för Adeleide, liksom att uttrycket, just ögonblicket före en kyss i omslingrad hetta, känns fungerande trots frånvaron av stöd i tillgängliga förlagor.
Samtidigt visar förstås den här snabba övningen stora kvardröjande brister i ens behandling av materialen. Framför allt är precisionen klart bristfälligt vad gäller att skapa mjuka och subtila volymer såsom muskulatur och veck från kroppsställning osv. Trots användning av mjuk grafit och ivrigt smetande med näsdukar och stomfer är kornighet och raster från papperets struktur fortfarande alldeles för starkt närvarande – att få till en jämnare täckning måste bli bättre. Men med det i bagaget var jag ändå glad för att ha avfyrat den här snabba bagatellen, och mer med Marc och Adeleide kommer säkerligen i framtiden.
AHNULD strikes a pose in charcoal
Andra försöket att prova och förbättra ens obefintliga kolteknik är en figurstudie med Arnold Schwarzenegger i klassisk bodybuilderpose
Det var i en mening ett av källsprången till mitt försök att lägga ritkol till arsenalen av möjliga uttryckssätt: det började som en slags beställning från en elev som undrade om jag kunde göra en teckning av Arnold, vars form han beundrar och skickade mig en bild för inspiration (se längre ned).
Jag accepterade med förbehållet att jag inte riktigt visste i vilken stil eller teknik det hela skulle bli av. Delvis under de funderingarna provade jag ett nytt skissblock där jag bland andra motiv gjorde en slags kladd eller testskiss med Arnold i bläck + vitpenna – se inlägget ”Fredagskludd (…)”. Jag kände mig dock inte övertygad om att bläck, iaf på mitt nuvarande stadium, var rätt teknik.
Utifrån den bild jag bifogats framstod två saker att försöka prioritera: dels de samtidigt mjuka men också tydliga övergångarna mellan skuggor och skarpa högdagrar som präglar den muskelstinna figuren och känslan av volym och rondör som kommer ur dessa. Dels kontrasten mot den mörka bakgrunden för figuren i sin helhet.
Under en paus i andra projekt återvände tankarna till Arnoldfiguren, och idén kom – ritkol hade just de egenskaper som jag eftersökte. Då kunskaper var och är mycket skrala på den fronten gjordes därför en slags testflygning med en duva i kol: se inlägg ”Coal-digging (…)” nyligen. Det där gav så pass mycket uppmuntran att idén inte verkade befängd. Och sålunda satte jag igång med min första riktiga figurstudie helt i kol, detta kladdighetens mesta medium.
Den starkaste lärdomen av duv-bilden var vikten av att gå långsamt och gradvist fram med ett tydligt lager-på-lager arbetssätt, motstående impulsen att ta genvägar och hoppa över steg. Först lade jag in siluetten och vinnlade mig om rätt proportioner och vinklar mot en bakgrund i mjuk kol, och provade mig fram bland metoder för utsmetning, från näsdukar till sudd, blenderpennor och pappersstompfer.
Därefter var det dags för tecknandet av figuren. Till min hjälp hade jag nu, förutom högen med osorterade och olikformade kolbitar, också 3 stycken pennformade stift i pressat ritkol, som är lättare att göra detaljer och fina linjer med. De kompletterade den grundläggande koltekniken, som vilar på att fylla motivfiguren i nyanser av kol som smetas ut och sedan suddas ner till de olika skepnader och detaljer som önskas.
Lager efter lager av tilltagande skärpa och finhet kom till, från övre vänster kant och neråt. Jag prövade mig fram med olika hårdhet av kol från extra mjuk till hård för att få fram nyanser av svärta och ökad kontrast. Samma sak för de ljusa partierna samma sak med olika former av suddning med fin suddpenna, knådbart gummi mm. Bakgrunden fick också tilltagande lager av kol för en mörkare svärta.
Slutklämmen blev att ta fram skalpell för några riktigt hårfina högdagrar. Varefter jag bestämde mig för att sätta någon slags slutpunkt. Som mitt 2:a försök att teckna med kol får det nog anses godkänt. Trots ett darrigt handlag och brist på fingertoppskänsla blev åtminstone linjer, proportioner och vissa av skepnadens kvaliteter utan större fel, och man kan antagligen tycka sig skönja vem det föreställer.
Allt återstår förstås att förbättra. Tre områden speciellt behöver ges extra uppmärksamhet framöver: konturerna mellan motivet och bakgrunden måste bli mer jämna och konsekvent skarpare; grynigheten måste reduceras än mer, mycket mer; och fler och bättre sätt att göra nyanserna mjukare och övergångarna sömlösa där så är påkallat, och med någon form av precision, måste prövas. Men för att vara i begynnelsen är det inte så illa – det finns i alla fall något där att bygga på. Jag hoppas att Caspar, som önskade den, skall gilla den.
Indomitus.blog 