En återkomst till ritande med kolstift (charcoal), med en första liten test-bagatell

Det är ett snabbt men nödvändigt litet mellanspel från det projekt som helt dominerat de senaste månaderna, arbetet med den omfattande digitalmålningen av ”12 grekiska gudar”, och också dess diametrala motsats. Kol är det kanske mest primitiva av tekniker, med rötter i den äldsta tid: redan innan städer fanns och människans förfäder satt runt lägereldar, tog nån udda existens upp en kolbit och började kladda på grottans väggar… Få, om ens något medium är så handgripligt, smetigt och, fysiskt som ritande med rent träkol, och det bygger nästan totalt på nyanser och valörer i monokromt svart-vitt med ljust i kontrast till övervägande mörka partier.

För många år sedan gjorde jag en första, utforskande sejour i det dammiga kolets värld, och testade varierande grader av användning på lite olika motiv utan några som helst förkunskaper eller ens idé om passande material. Nedan några av exemplen.

Trots att inga av de där var annat än experiment, och dessutom alltid kombinerades med andra tekniker , var det… intressant. Tyvärr var förutsättningarna då extremt usla för att fördjupa saker och ting: man hade inte ens en riktig plats att sitta ner och rita på annat än små teckningar. Då hade jag heller inte alls tagit till mig betydelsen av olika papperssorter och underlag, eller bevarandet av alster : samtliga ovan smetades snart ut till närapå oigenkännlighet, eftersom jag saknade någonstans att lagra dem.

Nyligen fick jag dock en förfrågan om att göra en teckning för en beställare, för vilken det slog mig att kol skulle vara ett intressant medium, Så både för att variera hjärnans diet och se om man bevarat något alls från sin lilla utflykt i kolets länder, och också för att litet återta gimmicken att prova något nytt med anledning av det nya året, bestämde jag mig för att göra en snabb kladd syftande till en mer allvarligt menad teckning. Beväpnad med en tallrik med osorterade kolbitar av varierande hårdhet, en servett och ett suddgummi gick jag loss på ett litet A5-ark.

Och tusan om inte liknelsen med att ”har man väl en gång lärt sig cykla (…)” visade sig passa. Det gick oväntat snabbt, även med paus mellan dammandet av bakgrunden och ifyllandet av själva duvan. Så pass att det först vid närmare eftertanke slog mig: detta var första gången jag använde enbart kol från början till slut. Ritkolets damm- och smetighet och svårighet att göra detaljer med, och inte minst hur försiktig man måste vara med vad som redan lagts, gick mig förut svårt på nerverna. Nu är man kanske med ålderns inverkan mer lugn och vet att vidta vissa förberedande åtgärder, och mindre otålig också, mer beredd att jobba gradvist. Även om åren gått kände jag mig mindre osäker, den största tveksamheten var hur och hur mycket man kan smeta ut stora kolade ytor i bakgrunden för att åstadkomma ett jämnare resultat. Jag saknar ett större stift för sådant, men troligen är teknik och rutin viktigare faktorer.

Men oavsett känns denna testballongen som… lyckad. Och således bestämde jag mig för att göra några teckningar med denna återupptäckta teknik den närmaste framtiden: en beställd figurstudie, ett porträtt och antagligen någon scen från mina berättelser. Kanske också något arkitektoniskt eller med landskap i fokus. De kommer dyka upp här vart eftersom.