Månadsarkiv: januari 2025
Coal-digging: a return
En återkomst till ritande med kolstift (charcoal), med en första liten test-bagatell
Det är ett snabbt men nödvändigt litet mellanspel från det projekt som helt dominerat de senaste månaderna, arbetet med den omfattande digitalmålningen av ”12 grekiska gudar”, och också dess diametrala motsats. Kol är det kanske mest primitiva av tekniker, med rötter i den äldsta tid: redan innan städer fanns och människans förfäder satt runt lägereldar, tog nån udda existens upp en kolbit och började kladda på grottans väggar… Få, om ens något medium är så handgripligt, smetigt och, fysiskt som ritande med rent träkol, och det bygger nästan totalt på nyanser och valörer i monokromt svart-vitt med ljust i kontrast till övervägande mörka partier.
För många år sedan gjorde jag en första, utforskande sejour i det dammiga kolets värld, och testade varierande grader av användning på lite olika motiv utan några som helst förkunskaper eller ens idé om passande material. Nedan några av exemplen.
Trots att inga av de där var annat än experiment, och dessutom alltid kombinerades med andra tekniker , var det… intressant. Tyvärr var förutsättningarna då extremt usla för att fördjupa saker och ting: man hade inte ens en riktig plats att sitta ner och rita på annat än små teckningar. Då hade jag heller inte alls tagit till mig betydelsen av olika papperssorter och underlag, eller bevarandet av alster : samtliga ovan smetades snart ut till närapå oigenkännlighet, eftersom jag saknade någonstans att lagra dem.
Nyligen fick jag dock en förfrågan om att göra en teckning för en beställare, för vilken det slog mig att kol skulle vara ett intressant medium, Så både för att variera hjärnans diet och se om man bevarat något alls från sin lilla utflykt i kolets länder, och också för att litet återta gimmicken att prova något nytt med anledning av det nya året, bestämde jag mig för att göra en snabb kladd syftande till en mer allvarligt menad teckning. Beväpnad med en tallrik med osorterade kolbitar av varierande hårdhet, en servett och ett suddgummi gick jag loss på ett litet A5-ark.
Och tusan om inte liknelsen med att ”har man väl en gång lärt sig cykla (…)” visade sig passa. Det gick oväntat snabbt, även med paus mellan dammandet av bakgrunden och ifyllandet av själva duvan. Så pass att det först vid närmare eftertanke slog mig: detta var första gången jag använde enbart kol från början till slut. Ritkolets damm- och smetighet och svårighet att göra detaljer med, och inte minst hur försiktig man måste vara med vad som redan lagts, gick mig förut svårt på nerverna. Nu är man kanske med ålderns inverkan mer lugn och vet att vidta vissa förberedande åtgärder, och mindre otålig också, mer beredd att jobba gradvist. Även om åren gått kände jag mig mindre osäker, den största tveksamheten var hur och hur mycket man kan smeta ut stora kolade ytor i bakgrunden för att åstadkomma ett jämnare resultat. Jag saknar ett större stift för sådant, men troligen är teknik och rutin viktigare faktorer.
Men oavsett känns denna testballongen som… lyckad. Och således bestämde jag mig för att göra några teckningar med denna återupptäckta teknik den närmaste framtiden: en beställd figurstudie, ett porträtt och antagligen någon scen från mina berättelser. Kanske också något arkitektoniskt eller med landskap i fokus. De kommer dyka upp här vart eftersom.
Demeter/ Ceres: Fertility, Growth & Harvest (In progress) -12 Greek Gods (VIII)
I den åttonde delen av projektet ”12 Grekromerska Gudar” har vi kommit till Demeter, gudinna över skörd, jordbruk och allt som växer på jorden.
Efter att ha avverkat Dödsguden Hades, jaktgudinnan Artemis/Diana och hennes bror, Apollon (se länk), Ares, Krigets Gud (se länk); Hera, gudarnas Drottning (se länk), Hermes, gudarnas budbärare (se länk) och Atena, visdomens gudinna (se länk) har turen kommit till Demeter (rom. Ceres) i raden av gudar inspirerade av de klassiska ”12 olympierna”1.
Demeter är den idag kanske minst kända bland vårt urval av 12 gudar, men hon var en central Gudom under antiken. Såsom syster till Zeus gudarnas konung med vilken hon enligt myterna fick dottern Persephone, var hon främst gudinna över fruktbarhet och allt som växer på jorden, speciellt jordbruk och skörd. Men hon bar i sig många av de attribut som hörde till Gaia, den ursprungliga moder -och jordgudinnan och alla gudars förmoder, och hade makt över liv och död, och återuppståndelse, och den kosmiska och gudomliga ordning som även gudarna hade att följa.
De mest kända myterna om Demeter handlar om hennes sökande efter den försvunna dottern Persephone. Efter att ha sökt världen runt med många delhistorier, uppdagades att denna bortrövats av och tvingats gifta sig med Hades, dödsguden. I sorg och vrede vände Demeter bort sitt anlete från världen, och allt som växt dog, hotande hela människosläktets fortbestånd. Även gudakonungen Zeus kunde inget göra och befallde sin bror Hades att släppa Persohone. Men hon hade ätit nere i Dödsriket och bundits dit, varför hon varje år måste återvända några månader, under vilka Demeter åter drog undan sin makt över världen, och ingen gröda kunde då växa. Det beskrevs att Demeter kunde komma och gå i Dödsriket, och även väcka döda till liv i trots mot de andra gudarnas makt, och hon kom att bli en mysteriernas och den gudomliga ordningens förkroppsligande.
I Rom kom Demeter att associeras med den snarlika gudinnan Ceres, och hennes kult införlivades med Roms officiella ceremoniel. Fokus kom att ligga på Ceres roll som moder och bevarande av seder och lagbundenhet, förutom hennes jordbruksattribut.
Konceptskissen av Demeter kom utan stor tvekan. Jag klädde henne en grekisk peplos, åtsnörd under bysten bildande ett överliggande veck i dåtida stil. I händerna företer hon symboler knutna till henne: en fackla i den ena och i den andra cornucopia, ymnighetshornet som symbol för de frukter och grödor som hon rår över.
Utifrån koncepskissen ritade jag en ny skissvariant på datorns touchscreen till stöd för den målade bilden. Det föll sig naturligt att föreställa sig Demeter i grönt, och utifrån det lade jag ut grundfärgerna. Demeters hy gavs en mer solbränd ton, utifrån tanken på hennes koppling till åkrar och fält. Färginslaget kompletterades av frukterna och jordbruksprodukterna i hennes flätade horn.
Det undgick mig inte att facklan skulle komma att komplicera saker: dess sken skulle såsom sekundär ljuskälla falla på hennes anlete och överkropp samt ymnighetshornet, vilket måste tas hänsyn till i senare skeden av målningen. Jag planerade därför från början och skissade upp en idé om hur dess sken skulle sträcka sig ner över hennes figur.
Sedan var det dags för vid det här laget traditionell färgläggning i ett dussin eller mer lager. De blad som omger Demeter gavs här färg såsom äppelblomsblad, skuggor och högdagrar och sekundära skuggor och återkastade ljusfält las på, och Demeters ansikte och hudton gavs extra uppmärksamhet och nyanser.
När alla färger och deras grundläggande variationer var någorlunda på plats var det dags för sista fasen, med fokus på ljusbearbetningar. Som planerats målades, förutom de effekter av solljus från ovan och strax bakom henne, en separat grupp av nyanser som effekter från facklan in, med resultat som kan ses nedan.
Och så blev det. Demeter blev den gud som hittills landat närmast min ursprungliga idé, och vars komplikationer kunnat förutses bäst. Som utveckling av min process är det definitivt ett fall framåt. Jag är också nöjd med gudinnans själva anblick och uttryck: skön och tilldragande förstås, men på ett varmare och kanske mer moderligt sätt än t.ex. hennes syster Hera eller brorsdotter Athena. Den viktigaste biten att förbättra framåt rör interaktionen mellan färglagren och balansen mellan matta och upplysta varmare nyanser – där är man inte framme än, och såsom färgskalan slutligen framstår är en blandning av ömsom lite för urvattnade färger och på gränsen till överexponerade partier där ljuset ligger på. Där behövs mer och bättre balans, kanske med ytterligare övergångar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
Hades, God of the Dead & Underworld(in progress)-12 Greek Gods (VII)
Tolv-gudarsodysséen fortsätter, och turen har kommit till Dödsrikets furste, den dystre Hades, som har sällskap av sin trehövdade demonvovve Kerberos
Som tidigare nämnts i de 6 föregående inläggen i denna serie, överensstämmer urvalet av grekromerska gudar till största delen med de klassiska ”12 olympierna”1, med ett undantag: Dödsguden Hades, som här getts den plats som brukar vara vigd åt antingen Hestia, hemmets och härdens gudinna, eller Dionysos, vinets och vansinnets gud. Hades var i strikt mening inte en Olympier i meningen att ha sitt säte i gudarnas bergsboning, utan bidade sin tid i underjorden som bar hans namn. Men han är en intressantare och också viktigare figur, med all förlov, än dryckenskapens eller hemmets gudomar.
Hades var äldst av de tre gudabröder som tog över och delade upp kosmos mellan sig efter att ha besegrat sina anfäder Titanerna. Liksom sina bröder Zeus och Poseidon, härskare över himlen respektive havet, fick Hades ett helt verklighetsplan att härska över – i hans fall underjorden, de dödas boning, vilkens namn och själva existens kom att likställas med hans. Såsom härskare över dödsriket och ansvarig för bestraffningen av de onda i Tartarus, den del av underjorden reserverad för de ondas bestraffning, kom Hades att färga den efterföljande kristenhetens idéer om dödsriket: t.ex. omtalas den hinsides domänen som just ”Hades” av flera av de tidiga kyrkofäderna. Det här inflytandet från nära 2000 år av kristen uttolkning har lett till att Hades ofta felaktigt framställts som en slags grekernas motsvarighet till Djävulen.
Se t.ex. Disney’s tecknade ”Hercules”(1997) och ”Wrath of theTitans” (2012) där Hades framställs som en avundsjuk, maktlysten och destruktiv antagonist, tydligt analog till den kristne Satan.
Hades roll var att härska och och styra över de döda och deras existensplan – det är den kungliga aspekten, med dess konnotationer av ordning och makt som stod i centrum. Detta framgår av den tidens avbildningar vilka visar honom stående i auktoritativ pose eller sittande på en tron. Han var heller inte Dödens, själva fenomenets, gud – den rollen tillföll den mycket lägre och underordnade gudomen Thanatos.
Det här betyder förvisso inte att Hades var en populär eller omtyckt gudom. Han var allmänt respekterad, men hans koppling till död och straff lade sordin på entusiasmen. Det är tydligt att grekerna försökte undvika att tänka för mycket på honom, varför han hade få fester till sin ära och ingen vitt spridd kult. Hades personlighet omnämns som dyster, tillbakadragen och bister – men rättvis. Med brasklappen att han liksom sina bröder hade ett öga för vackra kvinnor och inte aktade för rov och våldtäkt för att bemäktiga sig dem när det knep. Just en sådan kidnappning/våldtäktshistoria gav också upphov till den mest kända legenden om honom: berättelsen om bortrövningen av vårens gudinna Persephone. Hades förknippades inte bara med underjordens andar och väsen men också med dess resurser – således var han också känd som Plouton (Pluto), ”Den Rike”, och ansågs vara gud för rikedomar, speciellt guld och mineraler som bröts ur marken.
Ikonografins tydliga tendenser bidrog nog till att skissen av Hades tillkom snabbt. Jag förstärkte, inom ramen för historiska förlagor, det vida och svepande i hans kungliga klädnad, och fann en passande gestik tillsammans med hans symboliska tveudding. Kerberos, dödsrikets trehövdade vakthund vars skräckinjagande gestalt det trycks på i myterna, valde jag att framställa i monsterstorlek och med ett vildare och mer vargaktig jämfört med en tamhund.
En designdetalj som skulle ges uppmärksamhet var utformningen av Hades hjälm, som i många berättelser likställs med osynlighetens hjälm, en magisk huvudbonad med diverse krafter som osynlighet, flygförmåga och osårbarhet.
I linje med Hades konservativa karaktär utgick jag ifrån en äldre typ från för-klassisk period, den nordvästliga ‘Kegel’-typen, och utvecklade den med stöd i historiska förebilder – senare avbildades den t.ex. också ofta med vingar (se urval nedan).
Grundkonceptets tämligen väl utlagda idéer och val kom väl till pass för nästa stadium, där grundfärger, position och proportioner lades fast.
I grekisk färglära2 var mörk lila såväl som svart ofta sammankopplad med såväl hög status som obeveklig makt. Det var passande för Hades, underjordens kungs klädnad. Brons för hjälmen och gyllene detaljer gav lite behövlig kontrast.
Kerberos fick en mörk vargpäls – att dess hår och många framtida lager troligen skulle bli bildens största utmaning var redan här tämligen otvivelaktigt.
Med färger valda, var det dags att lämna skiss -och konceptfasen och börja med målandet. I min process utgår jag dock gärna från en modell eller förlaga för detaljerade delar som ansikten osv, speciellt om de ska verka verklighetsförankrade.
För grunddragen av Hades anblick inspirerades jag av skådespelaren Simon Merells som bl.a. spelade den historiske triumviren Crassus (115-53 F.Kr.) i sista säsongen av Tv-serien Spartacus, ironiskt nog känd för sin stora rikedom.
Och så, lades de viktigaste nyanserna till de valda grundfärgerna ut och framtida zoner för högdager såväl som djupare skuggade partier in. Fasta konturer och detaljer lades till med sepialiknande linjer som sedan skulle kunna smetas ut och sammansmälta med efterlagda färglager och ljusskiftningar.
Lager på lager växte Hades och Kerberos fram. Vissa detaljer tog förstås orimligt lång tid – som fållens mönster på mantelns guldkant, och så förstås Kerberos päls… brrr. Tillsammans med allt finare och mer specifikt nyans -och färgarbete kom interna skuggor, rök -och bruseffekter för hud, päls, tyger och annat till under decembermörkret.
Så var det till slut dags för de sista faserna, med inriktning på ljusförhållanden och effekter från olika ljuskällor. På den färdiga bilden med alla de 12 gudarna samlade skulle Hades ligga längst ut till höger, och de allmänna ljuskällorna ligga snett mot vänster i ganska snäv vinkel.
Och så var den självständiga delen av jobbet med Hades klar. Enerverande bitvis, och mycket är inte hundraprocentigt, men jag får nog ge det tummen upp i alla fall. Kerberos blev inte illa, och effekten av alla färgbearbetningar gav ändå till slut något liknande av det intryck som jag sökte. Hades, dödsrikets furste, mörk till sinnet men fyllande en viktig uppgift, sammanbiten och obeveklig men inte ond eller illvillig. Kerberos tre huvuden och väldiga gestalt räcker väl för att avskräcka, och jag ville avstå från karikatyrer av ett rent monster utan snarare göra honom, tja, som en varg, något att frukta och respektera och ta på allvar. Deras position för samlingsbilden innebär att mer arbete för sekundära ljuskällor kommer att krävas, liksom en del justering när bakgrunden kommer till. Men fram tills dess, är Hades, den förste av de grekiska gudarnas chefstriumvirat, klar.
(1) ”De tolv Olympierna” var samlingsnamnet på en grupp av den tredje generationens gudomar i den grekiska mytologin efter den vidunderliga Titanomakhía, kriget då dessa kullkastade titanerna, deras föregångare som härskande pantheon, varefter de inrättade sitt huvudsäte i Olympen, gudarnas boning. De bestod av Zeus, himmelsguden och konung över gudarna; Poseidon havsguden; deras systrar Hera, gudarnas drottning och modergudinna, samt Demeter, skördens och växtlighetens gudinna, tillika en drös av Zeus många barn: Ares, krigsguden; Athena, visdoms -och också krigsgudinna; tvillingarna Apollo, musik -och solgud, och Artemis, jakt -och mångudinna; smidesguden Hefaistos samt gudarnas budbärare tillika buspojke Hermes. Kärleksgudinnan Afrodite, av mer osäker härstamning, räknades också till De 12. Normalt avrundade man det hela med antingen dryckesguden Dionysos eller härdens/hemmets gudinna Hestia. För det aktuella 12-gudaprojektet valde vi dock att utbyta dessa mot en annan, mer framstående gudom, nämligen dödsrikets härskare Hades, Zeus och Poseidons storebror. Denne var lätt asocial och höll sig nere i sina salar i underjorden: om han haft Olympen som sitt hem skulle han tveklöst ha räknats som en av de 12.
(2) Om antikens grekiska färglära och betydelsen av valet av färger, se t.ex. artikeln ”Classical Color”
Indomitus.blog 