Nyligen provade man på ännu en ”Första Gång” – och ställde upp i en rit-tävling.

Det var som sagt första gången någonsin jag ens funderat på att delta i en öppen rittävling. Men mot bakgrunden av målet att öppna upp mitt tecknande och målande för nya utmaningar blev det närmast en händelse som såg ut som en tanke. Tävlingen i fråga var Talents 2024, anordnad av konstnärsmaterialkedjan Pen Store och partners – där man är stamkund. Upplägget var att man mot en anmälningsavgift erhöll ett ”hemligt paket” innehållande 6 stycken för en okända pennor av allsköns och skiftande typ och färg. Målet var att åstadkomma något med alla och endast dem som ritverktyg. Överraskningsmomentet slog an till den lekfulla sidan hos en, och efter anmälan och några dagars spännande väntan i slutet av september kunde man hämta ut sitt lilla mysteriepaket.

Och dessa var de sex (6) pennorna som slumpen valt åt en: en svart vattenfast Pentel 0,5 mm bläckpenna; en ljuslila alkoholmarker; en orange dekorationspenna; en gul textmarkerare (!); en träpenna i färgen ”Hollywood Pink”, och till sist en Irojiten ”Lightning Yellow” cederpenna.

Vad i all världen kan man göra med det här? var min första reaktion. Det kändes på en gång väldigt spretigt ifråga om typer, med svart liner, färgblyerts och alkohol -och vattenbaserad färg, och ändå klart begränsat ifråga om bredd – allt i en smal gul-till-röd skala. En av de gula var ju inte ens en målarpenna, utan till för att stryka över text.

Samtidigt som jag funderade undersöktes pennorna på ett ark, för att se vad man hade att jobba med rent konkret ifråga om deras egenskaper: hur starka, gryniga eller täckande var deras färg, hur reagerar de på blandning och uttunning med vatten?

Det ledde mig dock först att fundera mot något med textinslag, kanske som i en grek-romerskt inspirerad dekorativ mosaik? Men det var min pappa som kom mig att komma på bättre tankar: färgskalan var ju samma som…hösten. Och, slog det mig, min Mamma, vars dödsdag inföll i oktober, hade höstens färgskala, från gult över orange till röda och lila toner som sina favoriter. Det skulle bli temat: en Höst, på en gång färgstark och intagande, personifierad som forna tiders förfäder tenderade att göra.

När idén till bilden väl fallit på plats, gjorde jag som brukligt ett slags kladdutkast av bildens allmänna koncept.

Jag tänkte mig dock inte för utan greppade först en vanlig skisspenna av blyerts, men kom snabbt på mig själv och suddade helt sonika bort allt och började om med den lila träpennan. För att få en idé om vilka pennor som skulle användas var och få mer känsla för dem provades de på kladden. Jag testade också att spä ut med lite vatten – varvid det tunna papperet skrynklade sig likt en berg-och-dalbana.

Men idén, den höll, tyckte jag.

Nästa steg var en riktig skiss som underlag för bilden med den rosalila träpennan på A3. Inspiration kom från min Kati och hennes förlaga, min musa Rebecca, för ändamålet i lätt modifierad form. Med blick på höstens blad och lövverk växte lövens konturer som inramning till henne, och på ett infall utformade jag hårsvallet som art-noveau-inspirerade slingrande band. Några enkla former i fonden fick avsluta det hela.

Sedan var det dags för den riktiga bilden. Med ljusbordet överfördes skissens konturer till tjockt kvalitetspapper med den svarta bläckpennan. När konturerna var lagda började jag med att färglägga ansiktet och ge den dess grundskiftningar med träpennorna, innan det var dags att börja lägga på färg med bläckpennorna.

Först ut var banden som slingrar sig runt ansiktet som en slags stiliserad form av hårslingor. Den orangea dekorationspennan verkade passande eftersom det ju är en… dekorativ detalj. Den största utmaningen skulle komma när de starka och mättade gula, orangea och lila bläckfärgerna lades på löven och skulle blandas till mer skiftande toner.

Lösningen var – vatten. Två av bläcken var direkt vattenlösliga, och även den alkoholbaserade färgen kunde ”knuffas runt” med adderad vätska. Först blötte jag försiktigt upp papperet innan färger lades på och blandades, och därefter doppade jag helt enkelt färgerna i mer vatten om jag behövde lösa upp dem ytterligare för att åstadkomma mjuka övergångar.

Resultatet, det måste sägas, var väldigt uppmuntrande: speciellt den lila markern reagerade mycket bra blandad med den orangea färgen och med skiftande andelar vatten, bildande olika klara röda nyanser. Jag försökte i den mån det gick att efterbearbeta bilden med de avsedda pennorna: konturlinjer stärktes, och jag försökte mjuka upp ansiktet. Tillsammans med försiktig användning av den gula träpennan som en slags blender på uppblött papper kunde också ådring och finare linjer läggas på bladen. Precis före deadline bestämde jag mig för att måla in de bakersta bakgrundselementen, dels för att visa på hur den lila markern ter sig i ”oblandat” skick och som en ytterligare inramning till höstporträttet.

Och så blev det hela. Jag måste erkänna att det gav mig klar behållning, inte bara resultatet i sig utan också själva arbetsgången. Många av de olika metoder och arbetssätt jag provat de senaste åren kom samman i ett för ändamålet väl anpassat flöde, som trots några punktvisa omtagningar och korrigeringar på det hela taget var väldigt effektivt. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det ju, och tillfälle gavs att upptäcka och improvisera en del med de begränsade verktyg som tävlingen tillät en. Här kom den begränsade färgskalan i mitt kit närmast att bli en kreativ sporre – utan tillgång till den blå-gröna delen av spektrat fick man fokusera desto mer på design och utformning av de olika elementen med en komprimerad färgskala. Materialen, de pennor man hade att jobba med, visade sig också vara gedigna och av god kvalitet – en förutsättning för att kunna prova sig fram och utforska deras potential. Det var lärorikt, och jag är hugad att göra fler varianter på samma tema med liknande, fast denna gång självpåtagna, begränsningar.

Det ska bli intressant att höra hur det går för den i tävlingen: jag kände mig först vara väldigt konkurrenskraftig vid inlämning, men en liiiten detalj i sammanhanget är att tydligen deltog 10 000 (!) andra också i tävlan, och en del av de bidragen är riktigt bra, ja bättre i vissa fall tycker jag nog, än mitt. Men oavsett, och allt sammantaget, blev bilden så bra som jag rimligtvis kunde vid tillfället, och jag är tillfreds med att ha tagit viktiga kliv framåt. Det är inte så illa. Inte illa alls.