En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?

Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.

År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.

Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.

Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.

Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.

Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.

Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.