Övning i bläckpenna för en orädd mö och en björn
Försöken att bemästra de skräckinjagande bläckpennorna fortsätter med en övning i form av en slags utvecklad storyboard för mina berättelser. Intar scenen gör åter favoriten Kati, som efter en dags träning med sin instruktör och tillika älskare, Yakane, hör skumma ljud ute i skogen där de ligger och vilar. Smått förtjust över att det är hon och inte den annars så hypervaksamme Yakane som uppfattat det hela, greppar hon spjutet och smyger sig ut för att kika efter. Och vad hon får syn på är… en jättestor björn, i begrepp att klättra upp för att smaska i sig honung från en bikupa uppe i ett träd.

Jag hade antecknat idén för flera år sedan och stötte nyligen på den lilla noten igen varefter jag gjorde en visuell anteckning av typiskt slag. Björnen står vid trädet och ser sig om efter Kati som kliver fram ur granruskorna eller buskarna i skogen.

När jag som del av min ritrutin kikade i notböckerna trädde den där fram, och jag började fnula på varianter i syfte att göra en teckning av den.

Först gällde det att se igen, klarare denna gång. I ett nytt utkast stod björnen nu upp, med Kati i förgrunden, i en tydligare illustration av deras inbördes storlekar. Björnen är mer i medias res, i förd med att nå bikupan. Kati står i bakgrunden, iklädd endast sitt spjut – jag insåg att hon knappast skulle ta sig tid att klä på sig, då skulle f.ö. Yakane garanterat ha vaknat, och vad skulle det vara för kul med det? Några varianter på björnens huvudposition lades till, för där var jag inte riktigt klar.

Mellan andra projekt återkom jag flera gånger till studierna för den där bilden och producerade olika varianter där jag tittade på bilder av nu levande brun -och grizzlybjörnar för björnens pose och ställning, liksom vidare utforskade Katis figur för att komma närmare det tänkta ögonblicket.

För björnen bestämde jag mig så småningom för en slags kombo av de första idéutkasten – stående men tittande sig om just i det ögonblick denne varseblir Kati bakom sig. Katis ställning genomgick flera förbättringar och blev mer uttrycksfull: hukad med spjutet höjt, vaksam och utforskande och samtidigt oförskräckt, som hon ju är.

Mot slutet gjorde jag en sista anpassning till att Katis björn är en Ursus Spelaeus, eller Grottbjörn, en art som dog ut under den sista istiden med en karaktäristisk look: stort, brett huvud och stor överkropp och en framträdande puckel.

Till sist plockades lite kvalitetspapper fram, och bläckpennor av alla de slag fick komma till: reservoarpennor, fineliners och penselpenna liksom lite vitpenna. Jag utnyttjade tillfället att öva på att lägga bakgrund och miljö lades direkt i bläck utan underliggande skiss.

Och så blev det hela till slut. Scanningen, som vanligt något av ett processens sorgebarn, skapade reflektioner mellan olika bläcksorter och mattade av svärtan, men med lite kontraståterställning blev skavankerna iaf. inte alltför stora.

Figurerna flöt, efter förberedelserna, fram rätt smidigt. Värre var meckandet med träden och omgivningarna, som var lite träligt och också sätter ljuset på att det fortfarande är svårt att samtidigt få till form, valör och textur på saker med pennorna. Kontrast och skuggning är ännu i sin linda och behöver definitivt utvecklas. Jag är kanske mest nöjd med Katis figur, som inte är alltför vanprydande för henne och närmar sig hennes karaktär och uttryck. Björnens pälsighet och ställning lämnar dock en del att önska. Turligt nog får man fler chanser att öva på scenens motiv, för planen är att återkomma till den lite längre fram, och visa hur det egentligen går i det där mötet med den oförskräckta och den store björnen. Som en slags illustration för ens utveckling på nuvarande stadium är det iaf. inte ett totalt misslyckande. Eftersom utförandet skedde i vattenfasta bläckarter är jag också lite nyfiken på att se hur det skulle te sig att lägga lite färg på den, kanske med akvareller.