Månadsarkiv: augusti 2023
Justice – Iustitia, Dike…or Themis?
En konceptstudie för staty av Rättvisan i gudinneform.
Del två (se del ett: Nemesis) av studier för design av statyer på temat Gudinnor kopplade till rättskipning för Eparchens (stadsprefektens) palats i mina berättelsers Aracanea, är en på samma gång mer bekant men mer tvetydig skepnad: rättvisans gestaltning Iustitia.
Iustitia, vars latinska namn förstås är upphovet till de romanska språkens Justicia, lånat in i engelskan som justice, fick sin nu vedertagna form under den förste kejsaren Augustus (63 FVT-14 VT) tid. Men redan då hade hon äldre påbrå från flera gudinnor i det grekisktalande östra medelhavsområdet vilka personifierade och symboliserade aspekter av rättvisan. Främst av dessa var Dike, den världsliga rättvisan, vilken avbildats med två vågskålar (en symbolik som går ännu längre tillbaka, till egyptisk tid), och hennes mor Themis, den gudomliga rättvisans och rättens gudinna.
Den Iustitia jag hade i tankarna skulle dock förete tydligt romerska förtecknen. Till skillnad från bilden på Nemesis lades mer omsorg vid skissmomentet, där jag prövade mig fram med olika varianter på romerska toga för Iustitia baserat på antika urkunder såsom Ara Pacis-relieferna.
Den mer genomarbetade skissen ledde närmast automatiskt till en något mer noggrann och detaljerad teckning, där crosshatch-elementet är mer framträdande. En del ändringar gjordes också – bland annat tog jag bort ögonbindeln, vilken numera är en stapelvara för Iustitia men faktiskt inte förekom på hennes avbilder förrän under tidigmodern tids klassicism.
Som tidigare tog jag med miljön av statyn där den står på sin tänkta plats, med en av prefektorspalatsets sidobyggnader i bakgrunden. Därefter var det dags för lite snabb färgläggning med akvareller.
Papperet, som liksom för systerstatyns konceptbild utgjordes av mitt nya Bambu-papper för mixade media, var nu mer bekant för mig och när det var dags att lägga på färg kände jag mig säkrare och tillät mig lösare och friare laveringar, kompletterade med efterpålagda linjer med fineliner-tuschpennor och penselpenna. Det hela gick faktiskt trevligt snabbt till, och man får nog sägas vara försiktigt nöjd. De här koncepten, snabbt tillkomna som de är, kommer att fylla flera syften – dels som direkta anvisningar för det pågående arbetet med Eparchens palats, men också som en slags förstudie för en annan stor bild på temat antika gudar och gudinnor.
Nemesis
En liten konceptstudie för en staty av vedergällningen och den rättvisa belöningens Gudinna.
Under Juli återvände jag till att jobba på en miljöbild med arkitektonisk prägel för mina berättelsers Aracanea, föreställande Eparchens (stadsprefektens) palats (kommer i en framtida post). En detalj som utkristalliserades var ett par statyer av gudinnor framför byggnaden. Dessa gav upphov till separata konceptstudier och designarbete, delvis också för att jag ville testa en ny papperssort, nämligen papper av bambu, som sagts mig passa för mixade media av den typ som här var aktuell.
Först ut av de två gudinnorna var Nemesis. Nemesis var namn (bland andra) på en gudinnegestalt i den antika Grekisk-romerska världen som stod för den vederbörliga belöningen och vedergällningen. I Grekland kom vedergällningsaspekten tidvis att ta över och Nemesis blev inte sällan en slags en hämnande och straffande torped för gudarna visavi människor och andra som ansågs ha felat dem. I romarriket kom Nemesis mer positiva aspekter att delvis rehabiliteras då hon förknippades med kejserlig Fortuna eller gynnande.
I min bild skulle Nemesis-statyn utgöra en gestaltning av eparchens multipla roller som dels befälhavare för stadsvakten, högste domare och chef för stadens fängelser, men också dennes förmåga att utdela belöningar och gynna befolkningen såsom ordförande för alla Aracaneas gillen och yrkeskorporationer.
Med bläckpenna i hand satte jag efter ett minimum av skissande igång. År av research gjorde utformningen naturlig och historiskt anknuten. Romersk hellång toga och uppbundet hår, för en stram och klassisk anblick, med vingar som understryker hennes gudinnestatus. Med höger hand stödjer hon den klassiska fasces, yxan med de bundna spöknippena, representerande prefektens makt över liv och död. Till vänster håller hon lagen, samt en mätsticka, symbol för hennes utmätande roll. Efter lite tvekan lade jag till några miljödetaljer som skulle ses bakom statyn in situ.
Det där var tolerabelt och gick inte oroväckande långsamt. Bambupapperet med dess lätta gräng påminde om traditionellt akvarellpapper, var lätt att sudda i och allmänt OK. Återstod att prova hur den tog emot vattenfärger. Fram med akvarellerna, och så bar det av.
Bambupapperet är inte riktigt lika absorberande som bättre akvarellpapper märkte jag, så torkningstiden mellan lagren sträcktes ut lite. Men det var inte en stor sak, och min brist på teknik spelar t.ex. mer roll för den lite gryniga himmelsfärgen. Men ytan var rimligt lättanvänd och framför allt, snällare mot mina fineliners än mer absorberande akvarellpapper, vilket också blev tydligt när jag lade på ett förstärkande lager av bläcklinjer efter färgläggningen. Det hela blev, tja tjänligt för mitt syfte i alla fall, och jag är nöjd med statyn i dess huvuddrag, med dess symbolik och förankring i verkliga förlagor samtidigt som det är en unik design. Den hade mycket väl kunnat huggas i sten, min Nemesis, stående på vakt framför eparchens stora hall.
Härnäst var det dags för systerstatyn av Rättvisans gudinna Themis, mer vanligen känd som Justicia, i kommande inlägg.
Tío Hector
Ett porträtt i enkel, traditionell stil med grafitpennor av min käre morbror Hector.
I början av året gjorde jag en serie utkast för teckningar av familjemedlemmar och vänner. En av dessa föreställde Hector, min morbror som vid dags dato var 83. Vi har inte setts sedan 2014, och jag ville göra en teckning av honom som jag mindes honom då. Det hella skule också komma att ingå i en samlad ansats att öva upp min pennföring och teknik, som varit lidande och inte utvecklats på senare år, då man varit fokuserad på diverse för mig nya grepp som akvarellmålning, tuschteckning osv.
Jag valde, som jag numera alltid gör, att inte göra teckningen från en enda förlaga utan istället att från en liten grupp av foton, alla av påtagligt låg kvalité (digitalkameror och mobilkameror speciellt har verkligen utvecklats på 10 år) skapa en kompositbild, utmejslad i ett första utkast.
En sak som de senaste åren lärt mig är att ett sådant kommer att innehålla diverse avigheter och fel – och det är något som man kan omfamna. Istället för att fastna och desperat försöka rätta till saker på det här tidiga stadiet skall man löpa linan ut, och sedan börja om med just de tydliga felen i bakhuvudet. Utkastet får så utgöra dels konkretiseringen av ens idé för bilden, men också ett slags varnande exempel – på vilka felgrepp man ska se upp med i den skiss som sedan ska ligga som grund för den färdiga bilden. Sådana ”korrigeringsutkast”, som används för att identifiera fel som man annars skulle göra i en ”riktig” skiss, är numera en stapelvara i min process.
För Hectors bild var det tydligt vad som jag måste se upp med – förutom att fånga detaljerna i hans drag – hur ansiktets form och framför allt bredd måste läggas försiktigt, för att inte se för avlångt eller för fyrkantigt ut. Sålunda beväpnad med lite insikt halade jag i juni fram mitt lilla set av Faber Castells Graphite extra matta blyertspennor och lade en ny skiss på mitt bästa papper på plats.
Processen från de lättaste kantlinjerna över gradvis mörkare nyanser kan ses ovan. Under vägen konsulterade jag flera gånger från familjen för att få feedback på att det är ett rimligt porträtt, och inte gör min käre morbror orätt. Slutresultatet kan ses nedan.
Det var en trevlig återkomst till en teknik som amatörer som man själv ofta graviterar mot, pennornas graderingar av mjukhet (här från B2-B12) hjälper även en darrhänt att få till nyanser. Mycket återstår förstås att lära och utveckla- t.ex. blev mitt val av hållbart högkvalitetspapper lite oväntat ett problem i de sista stadierna, då några av de med lite hårdare spetsar gjorda skisslinjerna visade sig väldigt svåra att få bort och här och var ännu står ut som ljusare linjer i annars skuggade partier. Min rädsla för hård, bestämd svärta kan också skönjas, liksom en ännu rudimentär förmåga att få till mjuka övergångar från mörkt till ljust.
Själva överlämnandet av bilden kom oväntat att lägga till ett ytterligare stadium i dess utförande. Jag hade föresatt mig att skicka min morbror bilden som en överraskning. Men inga garantier kunde fås för att den skulle komma fram i bra skick – både papperet och tekniken, med lätt utsmetbar och vattenkänslig grafit innebär en mängd risker i hanteringen. Till slut bestämde jag mig därför att gå till en grafisk studio och be dem att ge den deras egen behandling för att få till en tryckt reproduktion som mer säkert kunde skickas över atlanten. Resultatet kan ses nedan.
Och sålunda kom den sista iterationen av teckningen till. Tillsammans med mina varmaste hälsningar färdades den över havet i en för ändamålet införskaffat oktagonalt emballage från systembolaget och kom i dagarna fram. Jag hoppas min morbror ska tycka om den.
Para ti, tío Hector
Indomitus.blog 