Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.